UPPSALA UNIVERSITET Teologiska institutionen Kyrko- och missionsstudier C1 Handledare: fil.dr. Björn Ryman

EN PARADOX VID MÄLAREN Veckholms pastorat åren 1867-1955

Uppsats 5 p

Seminarium 2004-11-26

Humanistiskt centrum, sal 204

Dan Ljungstam

2

Innehållsförteckning

INLEDNING 3

VECKHOLM 4

OVÄSENDET I VECKHOLM 4

TEOLOGISK OCH KYRKOPOLITISK BAKGRUND 6

VÄCKELSEN I UPPSALA MED OMNEJD 7 VÄCKELSERÖRELSER I MÄLARDALEN 9

PARADOXEN TRÖGD 10

VECKHOLMS PASTORAT 1867 – 1955 13

SEPARATISTISKA MARKÖRER 13 BAPTISTER 13 LEKMANNAPREDIKANTER 14 KYRKOBESÖKARNAS ANTAL MINSKAR 15 SAMMANFATTNING AV SEPARATISTISKA MARKÖRER 18 PRÄSTERSKAPETS ROLL 18 BRISTER VID FÖRRÄTTANDET AV GUDSTJÄNSTEN 19 FÖRSUMMELSE AV TJÄNSTEN OCH FYLLERI 19 MÅL I HÄRADSRÄTTEN 20 MÅL I HOVRÄTTEN 21 DOMKAPITLETS FUNKTION 21

SLUTORD 22

3

INLEDNING Min uppgift har varit att studera kvarlevor från Veckholm pastorat tillhörande Uppsala stift.

Kvarlevorna utgjordes av skrivelser till domkapitlet, brev, visitations- och ämbetsprotokoll

under tiden 1867 – 1955. Den fråga uppsatsen avser att bidra med ett svar till, är frågan varför

Mälardalen utgör den mest sekulariserade regionen i Sverige? Den vanligaste

förslagsmeningen med stöd i historia och statistik är att se fenomenet relaterat till det moderna

samhällets framväxt under de senaste hundra åren. För Svenska kyrkan innebar det att hennes

rättsliga särställning som en nationell folkkyrka uppluckrades via successiva förändringar i

Kyrkolagen. I takt med en ökad teknisk innovation kom nya produktionsförhållanden, som

ledde till en migration från landsbygden in till fabriker och bostadsområden i städerna. Mot

mitten av 1900-talet hade det moderna samhällets framväxt löst upp en religiös enhetskultur.

Förändringen har också beskrivits som övergången från ett integrerat religiöst agrart

bondesamhälle till ett desintegrerat modernt industrisamhälle.

Beskrivningen ovan kan fyllas ut med detaljer, som skråväsendets upphörande år 1846 och

den privata företagsamhet som därmed släpptes loss och tillvaratog tekniska innovationer som

resulterade i nya fabriker. En ny infrastruktur av järnvägar och båttrafik för transporter av en

ökande ström av gods och människor: transporter som skedde nästan oberoende av tid och

väder. Det agrara samhällets indelning av året i vår, sommar, höst och vinter som fyra vitt

skilda tider upphörde. Sön- och helgdag betydde allt mindre då fabrikernas hjul snurrade

veckans alla dagar för att klara leveranserna. I det moderna samhället blir fritiden alltmer

dyrbar. I det agrara samhället infann sig fritiden som en monoton lunk när årstiderna växlade,

man bytte sysslor och kunde emellanåt slå av på takten. Då infann sig en ny tid som kunde bli

en högtid som när man färdades till marknader, ibland långväga; firade jul hemma och i

kyrkan; hade tid att gifta sig till pingsten och lät ungdomarna lära känna varandra i kyrkbyn

under sommaren. Mycket av arbetet och högtiderna under den agrara epoken skedde i ett

kollektivt intresse. Dessa faktorer av brist på tid och mindre gemenskap, kan tas med i bilden

av samhällets omdaning från ett religiöst integrerat bondesamhälle till ett modernt samhälle.

Om vi förflyttar oss fram till brytpunkten för denna uppsats, som är det begynnande 1850-

talet, så kännetecknas denna tid på det politiska området av att nya vindar börjat blåsa.

Liberalismen hade vunnit anhängare i landet och bildade opposition mot en allenarådande

konungamakt. I den nya liberala frihetsandan omdanades samhället: individens ansvar och

4

lösgörande ur kollektivet hade börjat. Den nya riksdagsordningen av år 1865, som innebar

ståndsriksdagens upphörande och tvåkammarriksdagens införande, är det främsta uttrycket för

det nya tidevarvet. Föreningar och intresseorganisationer skapades av enskilda individer för

att befrämja de nya intressen som uppstod med samhällets omdaning. Liberal politik med en

hög grad av enskild verksamhet tycktes mer flexibel att betjäna det moderna samhällets

framväxt, där aktörerna i det borgerliga samhället som nu tog form krävde sina särskilda

organisationer.

VECKHOLM Veckholm med annexförsamlingarna Kungs Husby och Torsvi är beläget i södra Trögd.

Bygden ligger i nära anslutning till de handelns centra som i historisk tid uppstått där

periferins vägar sammanstrålat: Birka, Sigtuna, Uppsala och Stockholm i nämnd historisk

ordning. Denna geografiska proveniens har bidragit till det yttre välstånd som gårdar och ägor

vittnar om. Inte minst de tre kyrkorna som anses ha medeltida ursprung vittnar om ett tidigt

välstånd. De ättehögar som finns runt den stora kyrkan i Veckholm skvallrar om att en

forntida kultur fanns här redan på Birkas tid. Veckholms kyrka har blivit kallad ärkestiftets

”andra domkyrka”.1 Under slutet av medeltiden bodde flera prominenta släkter i södra Trögd.

Mest känd är Magnus Gabriel de La Gardie, som var en av stormaktstidens rikaste och

mäktigaste magnater. Hans generositet i form av donationer har betytt mycket för de allra

fattigaste invånarna i Veckholm, samt bekostade kyrkans präktiga utstyrsel i tidens anda.

Donationen till ett hospital och en barnaskola i Veckholm blev ett projekt som när det stod

förverkligat engagerade många i bygden. Även Uppsala universitet har fått stora donationer

från Magnus Gabriel de La Gardie.2

OVÄSENDET I VECKHOLM Innan vi går vidare i undersökningen skall en kontext lyftas fram som spelar en inte oväsentlig

roll, dels i att den genskjuter föreställningen om statskyrkan som en enande kraft i samhället

under den samhällsintegrerande epoken, dels i att den utgör fond till en problematik vi senare

kommet att stifta bekantskap med i avsnittet om prästerskapet.

En stor donation till kyrkan och församlingen från Magnus Gabriel de La Gardie år 1653,

vilken här inte närmre berörs, kom med tiden att leda till tvister mellan pastoratet och

5

ordensgillet som förvaltade donationsmedlen för skötsel av skola och hospital som tillfallit

församlingen, vars praktiska skötsel låg hos komministern och kyrkoherden. Anklagelser om

misshushållande med penningmedel, egenmäktigt förfarande med egendom som tillfallit

församlingen samt tvister om hospitalets och skolans skötsel, blev en del av allt split som

följde donationen. Föräldrarna tog barnen ur skolan då en drinkare till skolmästare, utsedd av

kyrkoherden, misskötte undervisningen genom att utebli från densamma eller låta sina barn

sköta den. Prästen i sin tur klagade på barnens dåliga konfirmationskunskaper, därför att de

inte gick i skolan. Man tvistade om vem som skulle sköta barnens undervisning, vidare om

barnens långa skoldagar och besvärliga resvägar vintertid. Ärkebiskopen, domkapitlet,

landshövdingen, häradsrätten och hovrätten blev nedskrivna och indragna i tvisterna som gick

under benämningen ”oväsendet i Veckholm”.3

Tvisterna fortsatte ända in på 1950-talet när hospitalet avvecklades och en stiftelse bildades.

Veckholm ingick nu i en storkommun, Södra Trögd, som donationsbrevet från 1600-talet inte

förutsett. Kommunen var också indelad i en borgerlig och kyrklig kommun, där frågan var

oklar om vem som skulle sköta vad. En annan fråga blev om de nytillkomna orterna i

storkommunen Södra Trögd skulle ha del av donationen som endast omnämnt Veckholm,

Torsvi och Kungs Husby.4

Att det verkligen var i en kristlig anda som donationen tillkom och förvaltades utgör en

mindre tvist ett bevis för. År 1760 hade man beslutat om inrättandet av ett sockenmagasin för

utjämning av dåliga skördeår och för att ur magasinet kunna utbetala understöd till barnrika

fattiga familjer. När en bonde på sockenstämman yttrat att var och en själv kunde föda sina

barn, genmälde kammarherre Burenskiöld på Ekholmen att han inte förväntade sig så

okristliga och billiga tankar ibland församlingens ledamöter.5 Samma kammarherre hade varit

indragen i en tvist med prosten Wiman i Veckholm angående om en präst eller inte skulle

sköta skolundervisningen. Burenskiöld hade motsatt sig en präst och förordat föreningen av

organist- och skolmästarsyssla. Tvisten gick till domkapitlet som stödde prosten och lät

ärendet gå vidare till Kungl. Maj: t. Kammarherre Burenskiöld, utbildad jurist både utomlands

och i Sverige, fick rätt av Kung. Maj: t och därmed sin vilja igenom i tolkningen av

donationsbrevet.6

Alla rättsliga turerna kring den stora donationen till kyrkan och församlingen kan vi här lämna

åt sidan. Mycket gott kom också ut av donationen i form av en för den tiden modern

6

fattigvård, god äldreomsorg och barnaskola. Från Veckholm, Torsvi och Kungs Husby fanns

ingen anledning att flytta för de mindre bemedlade.

TEOLOGISK OCH KYRKOPOLITISK BAKGRUND Med 1850-talet börjar den tid i den svenska kyrkohistorien som kallats ”förvirringens tid”.

Skälet till beteckningen är den stora oreda som uppstått då nya rörelser inom kristenheten i

landet utmanat det gamla statskyrkosystemet. Dessa nya rörelser utgörs av lekmän som i

nyevangelismens anda predikar guds ord i konventiklar, utgörande privata hem eller

offentliga lokaler. Nya kristna läror som inte till varje ord anslöt till den augsburgska

bekännelsen, som var statskyrkans bekännelsedokument, hade också börjat predikas. I spåren

följde en ny syn på sakramenten, de nådemedel den Svenska kyrkan förvaltade för

människornas väl. Domkapitlen kastas nu in i en tid av anmälningar och religionsmål.7

Att inte alla välkomnade förändringarna vittnar artiklar om i Swensk Kyrkotidning åren 1855

– 1863. Den lundensiska högkyrkligheten, som hade denna tidning som sitt organ, ansåg att

den svenska enhetskyrkan var ohotad. Professor Anton Nicklas Sundberg ansåg att staten

genom att upphäva kyrkomyndighetens beslut om kyrkotuktens uppehållande utifrån

Kyrkolagen, bar hela skulden för den uppkomna situationen.8 För professor Sundberg

handlade frågan om de nya lekmannapredikanterna inte om att tysta det fria ordet, utan

snarare om hans syn på kyrkans uppgift som förkunnare av hela skriften och individens rätt att

själv tolka förkunnelsen. Att förkunna lösryckta delar av skriften kunde leda till vad Sundberg

kallade ”enstaka bokstafsrytterier” (citat).9 De risker han och professorerna i Lund såg med

den inre missionen, som rörelsen kallades, var en upplösning av lära och sakrament.

Religionslagarna skulle behållas till skydd för ”skaror av enfaldiga själar” (citat) som annars

var prisgivna åt att bli vilseledda på subjektivismens irrvägar.10

Med stöd av gällande lagar och förordningar försökte domkapitlen hålla de nyevangeliska

rörelserna i schack. Den nya liberala tiden hade dock skapat organisationer som kämpade för

förändringar på religionsområdet. Med upphävandet av konventikelplakatet år 1858 ökade

trosfriheten. Lekmännen fick därmed frihet att föra ordets talan i guds namn, utan att

statskyrkan kunde vidta rättsliga åtgärder. En av tillskyndarna av denna lags upphävande var

den i Uppsala verksamme rådmannen och lekmannapredikanten Lars Wilhelm Henschen, som

i Reformföreningen stred för den sak som professor Sundberg ansåg medföra kyrkans

7

splittring.11 Då sockenbandet upphörde att gälla 1859 blev de troende fria att uppsöka en

socken med en präst av samma tro som de själva för att ta den ännu obligatoriska nattvarden.

Stora skaror reste till den första fria nattvardsföreningen i Riseberga i Örebro län. Flera andra

nattvardsföreningar bildades i Mälardistrikten och i Värmland, som betjänade troende som

sökte en ny andlig gemenskap.12 Förslag till ändringar i Kyrkolagen framlades under 1860-

talet i riksdagens lagutskott i frågor som berörde den hotade enhetskyrkans två sakrament.

Den officiella linjen i statskyrkan, som kallats högkyrklig och konservativ men av Sundberg

helst betecknades som ”kyrklig”, uppbjöd motstånd till förändringarna. Arbetet bedrevs från

den stora fakulteten i Lund via artiklar i Swensk Kyrkotidning och genom prästerlig

representation i riksdagsarbetets olika utskott, bland annat lagutskottet.13 Att tidens krav inte

gick att stoppa, trots statskyrkans motstånd, vittnar lagförändringarna om. Nattvardstvånget

upphörde 1863, men först 1887 försvann doptvånget.14

Splittringen av kyrkans enhet började vid den tid som här skildrats, med att statskyrkan av

myndigheten lagligt givna rätt till ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning via ett

särskilt prästämbete, blev utmanat av en lekmannarörelse i nyevangelismens anda. Den inre

mission denna lekmannarörelse representerade, sågs av högkyrkligheten i Lund som det

främsta hotet mot den svenska enhetskyrkan, men lågkyrkliga kretsar vid Uppsala teologiska

fakultet såg den som en väg att befrämja den kristna tron i en kyrkoreformation.15

VÄCKELSEN I UPPSALA MED OMNEJD I Uppsala hade det uppstått en väckelse i slutet av 1840-talet. Den fick till följd att människor

sökte sig till Övre Slottsgatan 8 för att höra rådman Lars Wilhelm Henschen predika och hans

barn sjunga. Även människor utifrån Uppsalas omnejd vallfärdade in till staden för att höra

Henschen predika. Studenter som senare blev prominenta professorer i Uppsala, bland dem

även flera teologer, sågs i ”Henschens sal” som lokalen kallades. Henschen rönte första tiden

ett starkt motstånd och åtalades för brott mot konventikelplakatet, men kunde i kraft av sina

juridiska kunskaper klara målet. När han senare övergick till riksdagsarbete, som resulterade i

konventikelplakatets upphävande men också i husbehovsbränningens avskaffande, hade

väckelsen övergått i nya föreningar. Studenter i Uppsala kom att tillhöra Lördagsföreningen.

Deras medlemmar åkte på lördagar ut på landsbygden för att hålla andaktsstunder i

stugorna.16

8

Väckelsen i Uppsala med omnejd skapade flera missionsföreningar. Med tiden sammanslogs

missionsföreningarna i Missionsförbund eller gick upp i nybildade regionala förbund som

Upplands Ansgariiförbund.17 Åren 1875–80 var särskilda väckelseår i Uppsala. Lekmännen

som förvaltare av nattvarden hade förekommit i slutna kretsar, men kom nu till synes öppet

efter ett uppträdande 1876 i Uppsala missionshus. En nattvardsstrid hade brutit ut mellan

prästen Paul Petter Waldenström och den tidigare professorn Sundberg från Lunds fakultet,

som nu blivit vald till ärkebiskop i Uppsala. Frikyrkofolket i de nyevangeliska kretsarna tog

efter den uppblossande striden i nattvardsfrågan steget fullt ut och gick sin egen väg, bort från

statskyrkan och prästerskapet. 18

Som en följd av den öppna nattvardsgången i Uppsala året 1876 kom nattvardsföreningar att

bildas med en frikyrklig inriktning. Det som börjat som inre mission i föreningar övergick till

församlingsbildande verksamhet utanför statskyrkans skrank och bås. Missionsföreningarna

utgjorde i början ramarna inom vilka dessa fria församlingar skapades.19 En omfattande

väckelse förekom också på landsbygden i Uppsalas omnejd, där missionsföreningar bildats

och sammanslogs.20 I Enköping hade väckelsen börjat 1858 med sång och predikan i små

konventiklar. I Trögds härad sammanslogs friförsamlingarna i socknarna Husby-Sjutolft,

Litslena, Villberga, Löth och Veckholm och bildade 1890 Trögds missionsförening.21

Den teologiska och kyrkopolitiska bakgrunden med särkskild hänsyn till Uppsala stift är

härmed tecknad. Det som blivit benämnt som ”förvirringens tid” hade konsoliderats.

Lekmannapredikanterna i nyevangelismens anda utövade predikoverksamheten lagligt efter

konventikelplakatets upphävande, såvida de inte spred ord som stred mot den augsburgska

bekännelsen. Den av statskyrkan bekända luthersk-evangeliska bekännelsen var den enda

rätta. Nattvardssakramentet som från början gavs i slutna kretsar, eller officierades av präster

från Svenska kyrkan i troendekretsar, kunde nu ske öppet i föreningar enbart för detta

ändamål och officieras av andra än präster knutna till Svenska kyrkan. Statskyrkan var från

början delad i två åsikter som utgått från de teologiska fakulteterna vid Lund respektive

Uppsala. Den högkyrkliga var representerad av professorerna vid den stora fakulteten i Lund,

främst bland dem den senare ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg som med misstro såg på

den inre missionen. Den lågkyrkliga falangen fanns rikligt representerad vid Uppsala

teologiska fakultet och såg väckelsen som en möjlig väg till en inomkyrklig reformation.22

Teologerna vid Uppsala teologiska fakultet var starkt påverkade av väckelsen i Uppsala.

Några blev ledamöter i stiftstyrelsen och såg för prästernas vidkommande kyrkans religiösa

9

uppgift som viktigare än den på klassisk skolning inriktade utbildning som av tradition funnits

vid de teologiska fakulteterna. Stiftsstyrelsen i Uppsala föredrog ”väckta präster” (citat)

framför klassiskt skolade.23 Uppsalateologen Hans Jacob Lundborg organiserade

väckelsefolket 1856 i en övergripande organisation, Evangeliska Fosterlands Stiftelsen (EFS),

som lovade statskyrkan trohet och lojalitet.24

VÄCKELSERÖRELSER I MÄLARDALEN Runt Mälardalen kom förgrundsgestalterna i vänsterfalangen av den nyevangeliska rörelsen

att bosätta sig. Från Stockholm, Örebro, norra Västmanland upp till Värmland bodde

ledargestalterna för en mer frikyrklig rörelse. I Grythyttan hos den från Uppsala stammande

lågkyrkliga teologen Hans Jacob Lundborg, grundaren av Evangeliska Fosterlands Stiftelsen

(EFS), bosatte sig den från Uppsala flyttade teologen Andreas Fernholm och efterträdde

honom vid hans frånfälle som prost 1868. Han blev med tiden en ledargestalt i den

vänsterinriktade nyevangeliska rörelsen och befordrade det frikyrkliga tänkesättet.25 Efter sin

övergång till baptismen avsade han sig 1870 prästämbetet.26 Efter en lång tid som baptist bröt

han med dessa 1880 och blev Svenska Missionsförbundet (SMF) trogen fram till sin död

1892.27

Nattvardsföreningar hade dragit till sig vallfärdande troende när sockenbandet upphörde att

gälla 1859: den mest kända orten blev Riseberga i Örebro där godsägaren Olof Gabriel

Hedengren lät en troende präst distribuera nattvarden till skarorna av troende från avlägsna

trakter.28 Ett mönster som inte saknar betydelse är att denna pietistiskt färgade väckelse i

början av 1860-talet vann gehör i högreståndskretsar. Förutom godsägaren Hedengren i

Riseberga, kan nämnas att Fernholm blev understödd av den lågkyrkligt orienterade greven K

G Lewenhaupt vid Carlslund intill Västerås, som blev ännu ett centrum för de andliga

rörelserna.29

Att mobiliteten ökat med ångbåtslinjer från Stockholm djupt in i Mälaren, samtidigt med

utbyggandet av järnvägsnätet, är faktorer som kan tas med i bilden då de nya Kyrkolagarna

vid utgången av 1860-talet satte väckelsefolket i rörelse. Kolportörerna bildligt talat

översvämmade Svenska kyrkans församlingar enligt visitationsprotokollen där väckelsen drog

fram. Åren 1856 – 1875 var kolportörernas verksamhet som starkast koncentrerad till

Mälardalen och Värmland.30

10

Som ett resultat av kolportörernas verksamhet växte antalet missionshus. Ökningen var större

på landsbygden än i städerna. Tabell 1 visar detta förhållande.31

Tabell 1

Region 1882-85 1886-90

Stockholm stad 2 6

Uppsala stad 10 17

Stockholms län 9 44

Västmanlands län 9 24

Södermanlans län 8 20

Antalet missionshus

Av Tabell 1 framgår att landsbygden hade en större tillväxt av missionshus än stadsregionerna

Tillväxten av antalet missionshus var som störst åren 1886-90. Väckelsen i

missionsföreningarna var rena troendeförsamlingar, således av en annan karaktär än de

inomkyrkliga rörelserna under EFS.32 Missionsföreningarna samlades upp antingen i EFS

eller i Svenska Missionsförbundet (SMF), som också hade lovat Svenska kyrkan trohet genom

ett majoritetsbeslut på ett stort möte år 1878. Men SMF: s tidningsorgan Vittnet spred en

kyrkofientlig politik.33

PARADOXEN TRÖGD Paradoxen Trögd kan belysas med Tabell 2 för prästrekryteringen i Uppsala stift åren 1786 -

1965.34 En stor nedgång i prästrekryteringen märks efter 1845 och drabbade nästan alla

kontrakten i stiftet. Enligt Norrman kan svårigheterna delvis tillskrivas den väckelsevåg i

Uppsala med omnejd som är beskriven ovan.35 Trögds kontrakt hade den största nedgången i

hela ärkestiftet.

11

Tabell 2 KONTRAKT 1786-1820 1821-1845 1846-1880 1881-1915 1916-1940 1941-1965

Domprosteriet 43 33 7 9 15 13

Vaksala 8 6 9 3 1 0

Frösåker 8 6 7 1 1 0

Hagunda 7 3 3 2 2 0

Lagunda 10 4 2 0 0 0

Trögd 23 11 1 0 0 0

Åsunda 16 10 6 6 3 0

Håbo 6 5 4 0 2 0

Ulleråker 8 6 5 0 5 0

Norunda 7 4 3 1 0 0

Örbyhus 11 22 10 8 4 5

Summa 146 110 57 30 33 18

Uppsala ärkestift – prästkandidaternas geografiska rekrytering 1786 – 1965.

En anomali i tabell 2 kan denna uppsats sätta in i ett samband. Vaksala hade som ett av två

kontrakt, det andra är Frösåker, en uppgång i antalet prästrekryter under väckelsevågen 1846-

80 i Uppsala med omnejd. Alla andra kontrakt uppvisar en nedgång i antalet prästrekryter.

Anomalin kan ses i samband med skolprästen Gustaf Leonard Sparrman, som 1844 upplevt en

personlig omvändelse och flyttat till Vaksala där han predikade. Den predikoverksamhet

Sparrman utövade kan också ligga bakom uppgången av prästrekryter från Frösåker kontrakt,

eftersom Sparrman kallades att predika på orterna i omnejderna. I Uppsala uppstod en

friförsamling kring honom. Sparrman nedlade sitt prästämbete 1858 och ansågs vid den tiden

som en stark motståndare till prästerna och statskyrkan, men han ogillade även de stora

friförsamlingarna och missionsföreningarna.36

Den andra anomalin i tabell 2 är Trögds kontrakt. Åren 1786 – 1820 var Trögds kontrakt det

kontrakt näst efter Domprosteriet varifrån flest personer sökt sig till prästutbildningen i

Uppsala. Trögds kontrakt hade den största nedgången av prästrekryter efter väckelsen i

Uppsala med omnejd. Nedgången i antalet prästrekryter motsvarar en minskning med 90 %.

Efter 1881 fram till 1965 hade ingen person sökt sig till prästutbildningen från Trögds

kontrakt. Norrman framkastar en hypotes om att de stora gårdarna i Trögd omstrukturerats

och krävt allt mindre folk.37

12

Att den uteblivna återhämtningen av prästrekryter från Trögds kontrakt beror på en migration

efter 1880, kan betvivlas utifrån Tabell 3 över invånareantalet i Veckholms pastorat.38 Någon

större utflyttning märks inte förrän efter sekelskiftet. I en ämbetsberättelse från en

biskopsvisitation året 1907 anses befolkningen inte vara mycket rörlig.39 I ett protokoll från

biskopsvisitationen 1926 talas om en ökad mobilitet från bygden som ett generellt problem i

Mälardalens socknar.40 Norrmans hypotes för den uteblivna återhämtningen av prästrekryter

från Trögds kontrakt, kan således falsifieras för tiden 1850 fram till sekelskiftet på statistiska

grunder.

Tabell 3

ÅR SUMMA

1750 1628

1800 1873

1850 2026

1900 1925

1950 1131

Invånareantalet i Veckholms pastorat

Av tabell 3 framgår att en migration från socknen börjar först under 1900-talet.

Domprosteriets kontrakt som hade en stor nedgång av prästrekryter under väckelsevågen 1845

– 1880, visar en successiv återhämtning under perioden 1882 – 1880 som helt uteblir i Trögds

kontrakt (Tabell 2). Den uteblivna rekryteringen av präster från Trögds kontrakt från och med

året 1881 sammanfaller med missionshusens ökande antal på landsbygden under åren 1882 –

1940 (Tabell 1). Ett samband kan finnas men det kräver en förklaring av återhämtningen för

Domprosteriets kontrakt. En förklaring som framskymtat hos Norrman är att den

inomkyrkliga studentväckelsen i Uppsala kring sekelskiftet förbättrar siffrorna för

prästrekryteringen 1881 – 1915 för Domprosteriet. Ännu bättre blir siffrorna 1916 – 1940 tack

vare den ekumeniska rörelse ärkebiskopen Nathan Söderblom startade i ärkestiftet året

1914.41

Här kan problemet med Mälardalen som det mest sekulariserade området i Sverige brytas ned

till en konkret frågeställning: Varför uteblev återhämtningen till prästrekryteringen från

13

Trögds kontrakt? Uppgiften blir nu att se på Veckholms pastorat i ett mikroperspektiv.

Huvudfrågan är om det fanns någon utomkyrklig väckelserörelse i Veckholms pastorat? Och

om den fanns, hur den skiljde sig från de inomkyrkliga rörelserna i Uppsala som befrämjat

återhämtningen av präster i Domprosteriets kontrakt.

VECKHOLMS PASTORAT 1867 – 1955 Källmaterialet varifrån svaret på frågeställningen ovan ska sökas kan uppdelas på ett antal

områden som ytterligare belyser frågeställningen. De tre områden jag valt är:

1) Separatistiska markörer

2) Prästerskapets roll

3) Stiftledningens funktion

Separatistiska markörer

Baptister Vid en biskopsvisitation år 1867 finns det antecknat att ”en offentlig baptist finnes härstädes,

hvilken ifrån Sakramentet avhåller sig, han sluter sig till en i Enköping stad varande

baptistförsamling och har här aldrig försökt sprida sina villomeningar och är följaktligen

oskadli .”42 (citat) I Enköping hade H. J. Lundborg, grundaren av EFS, organiserat

väckelsefolkets verksamhet i Enköpings evangelisk-lutherska missionsförening. Tidigt

uppstod olika meningar i föreningen, vilket föranledde en fraktion att bilda en

baptistförsamling år 1862.43 Att pastoratet Veckholm utökas med invånare av annan

bekännelse framgår av en ämbetsberättelse från året 1875: ”… benägenheten för separatister

tycks helt och hållet ha upphört och finnas numera blott hos en och annan från annan ort

inflyttad.”44 (citat) I en ämbetsberättelse från året 1892 berättas följande: ”Inom Veckholm

finnes ett, inom Kungs Husby två icke döpta barn, bägge dessa familjer inflyttade till

församlingarna.”45 (citat) Problemet med dryckenskapen i bygden, speciellt bland ungdomen,

går som ett tema genom visitationerna under 1800-talet. I en ämbetsberättelse år 1907

omnämns att: ”Ett framgångsrikt arbete för nykterhet utföres här av en templareförening,

mest bestående av äldre hantverkare och en del ungdom, den har egen möteslokal i

sockenen.”46 (citat) Nykterhetsföreningen Templet Linnéa i Veckholm var en

Nationaltemplarorden med en markant kristen prägel.47 Väckelsefolket var flitigt verksamma i

nykterhetsrörelsen. Särskilt baptisterna som hade varit pionjärer,48 men om det finns en

14

koppling i Veckholm till baptisterna har inte varit möjligt att utreda. Notiser i protokollen om

inflyttade med separatistisk benägenhet (år 1875) och inflyttade familjer med odöpta barn (år

1892), tyder på att Veckholm kan ha lockat till sig baptister. Ett mönster i väckelsekretsar var

att man sökte sig till församlingar med likasinnade, vilket i så fall kan ha varit fallet i

Veckholm med de inflyttade separatisterna.

Lekmannapredikanter I protokollet till biskopsvisitationen år 1867 konstateras att: ”… någon fara för separatism

eller villfarelse från kyrkans bekännelse icke försports”, men visitator ville ”… dock

uppmuntra till försiktighet vid mottagandet av de lekmannapredikanter, som för närvarande

är talrikare än någonsin.” (citat) Här kan man konstatera att Svenska kyrkan ser

bekännelsetroheten som hörnstenen i den kyrkliga enheten. Vid tidpunkten hade

lagförändringarna banat väg för en nyevangelisk föreningsverksamhet, med kolportörer och

bönhus, en verksamhet som accepterades så länge dessa bekände samma luthersk-evangeliska

lära som statskyrkan.

I en ämbetsberättelse år 1875 i samband med en ärkebiskopsvisitation varnas det för

lekmannapredikanter: ”… som för närvarande talrikare än någonsin utsändas dels från en

mängd små missionsföreningar, vilka icke såsom Evangeliska Fosterlandstiftelsen gör, utöva

kontroll över de utskickades duglighet och verksamhet, dels från baptisternas och i all

synnerhet från metodisternas läger i syfte att upplösa vår kyrkliga ordning och locka till

avfall från bekännelsen.49 (citat)

Här kan man konstatera att väckelserörelserna vunnit statskyrkans acceptans om de tillhör

paraplyorganisationen EFS, medan baptister och i synnerhet metodister betraktades med stor

oro. I stadgarna för EFS fanns infört att kolportörer skulle anmäla sig till prästen på orten.

Men att så inte alltid skett har hört till vardagen.50 I ämbetsberättelsen år 1875 varnas speciellt

för kolportörer som inte tillhörde EFS. Dessa kolportörer hade ännu mindre anledning att

anmäla sin närvaro hos prästen. I samma ämbetsberättelse berättas att: ”… endast

undantagsvis anställa husbönder enskild andakt med sina barn och sitt tjänstefolk. (citat)

Sammanfattningsvis visar ämbetsberättelsen från 1875 att kolportörerna nått Veckholm. Som

framgick av avsnittet om Väckelsen i Mälardalen, var kolportörernas verksamhet som starkast

koncentrerad till Mälardalen och Värmland åren 1856 – 1875.

15

Kyrkobesökarnas antal minskar I ett protokoll från en ärkebiskopsvisitation året 1892 står följande: ”De kyrkobesökandes

antal synes ha minskat,…” och vidare: ”Särskilt anmärkningsvärt och beklagansvärt, är att

den manliga ungdomen företrädesvis saknas vid gudstjänsterna.” Här berättas också att

deltagandet i nattvarden avtagit: ”Alldeles märkbart har kommunikanternas antal årligen

minskats.” (citat) Statistik över antalet kommunikanter i Veckholms kyrka för åren 1876 –

1891 redovisas särskilt. Tabell 4 åskådliggör denna redovisning. Den mellersta raden är

antalet kommunikanter, den nedre raden visar minskningen i procent från föregående

redovisade period.51

Tabell 4

1876 1882 1886 1888 1891

655 476 353 270 179

% -27 -26 -24 -34

Antalet kommunikanter i Veckholm 1876 - 1891

Tabellen visar att den procentuella minskningen i antalet kommunikanter ligger stadigvarande

runt -24 till -34 % för varje ny redovisad period. Denna neråtgående trend motsvarar inte

någon migration från socknen. Tabell 3 över invånareantalet i Veckholms pastorat åren 1850

– 1900 visade en minskning av antalet invånare från 2026 till 1925 personer, vilket motsvarar

en nedgång av invånareantalet med 5 %.

Ur ämbets- och biskopsprotokollen för åren 1842 – 1954 finns befolkningsstatistik som här

nedan är sammanställt i Tabell 5.

Tabell 5

Församling 1842 1867 1875 1892 1935 1954

Veckholm 1126 1204 1150 1156 841 618

Kungs Husby 547 602 580 608 430 360

Thorsvi 306 296 300 268 155 124

Summa 1979 2102 2030 2032 1426 1102

Invånareantalet enligt protokollen åren 1842 - 1954

16

Av Tabell 5 framgår att invånareantalet inte minskat mellan åren 1876 och 1891. Det innebär

att befolkningsminskningen med 5 % i Tabell 3 skett under tidsperioden åren 1892 – 1900.

Således har det under tidsperioden för den drastiskt minskade nedgången i antalet

nattvardskommunikanter (Tabell 4) inte skett någon motsvarande befolkningsminskning i

pastoratet.

En förklaring till nedgången i antalet kommunikanter är uppgiften i ämbetsberättelsen 1892

som säger: ”… ett trettiotal tager den (nattvarden) inom den s.k. Missionsföreningen.” Det

berättas också att: ”…ingen finnes inom pastoratet som av kyrklig nymodighet är utesluten

från nattvarden.” (citat) Av det sista framgår att synen år 1892 på missionsföreningens medlemmar

är försonlig från Svenska kyrkan. Den positiva inställning som kyrkoherden intog har sin förklaring i

uppgiften att predikanten i missionsföreningen är utbildad vid Lutherska missionsföreningens

seminarium i Stockholm och av prosten får goda vitsord: ”… om honom och föreningens medlemmar

inom pastoratet kan jag icke säga annat än att det gott är. Deras antal torde uppgå till trettio- eller

fyrtiotal.” (citat) Missionsföreningen hade lovat att inte utlysa andaktsstunder som konkurrerar med

kyrkans allmänna gudstjänster. Några av medlemmarna deltar i kyrkogudstjänsterna, men de deltar

inte i nattvarden utdelad i kyrkan.52

Antalet medlemmar i missionsföreningen i Veckholm uppskattades år 1892 till 30-40 personer. Den

siffran kan jämföras med en uppgift EFS begärde in om antalet medlemmar i varje särskild

nattvardsförening i Värmland och södra Mälartrakten året 1872. I de 11 redovisade föreningarna fanns

tillsammans 358 medlemmar.53 Det ger ett medeltal på 32-33 medlemmar per nattvardsförening.

Nattvardsföreningen i Veckholm har tjugo år senare ett medlemsantal som motsvarar ett genomsnitt

för liknande nattvardsföreningar.

Följande hypotes kan nu uppställas. Orsaken till den drastiska nedgången av antalet kommunikanter i

Veckholms pastorat (Tabell 4), kan vara ett resultat av nattvardsstriden i Uppsala år 1876. Den blev

startskottet till att frikyrkofolket började bilda ett stort antal nattvardsföreningar. Eller: de tidigare

missionsföreningarna övergick till att bli öppna nattvardsföreningar. I Veckholm minskade antalet

kommunikanter åren 1876 – 1882 med 27 %. Hypotesen är vidare grundad på att ingen migration från

bygden sker under perioden. Hypotesen utesluter inte att nattvardsföreningar funnits i Veckholm innan

år 1876, men dessa hade då som överallt annars i landet en sluten verksamhet för att undgå

kyrkomyndighetens rättsliga åtgärder.

Utifrån Tabell 2 (Prästkandidaternas geografiska rekrytering 1786 – 1965) och Tabell 4 (Antalet

kommunikanter i Veckholm 1876 – 1891) kan hypotesen ytterligare förstärkas: nattvardsrörelsen i

17

Veckholm var starkare än genomsnittet i stiftet. Det kan utgöra en del av förklaringen till paradoxen

att Trögds kontrakt som bidragit med näst flest prästkandidater i ärkestiftet fram till år 1846, blev det

kontakt som bidrog med minst efter väckelseperioden i Uppsala. Som en förstärkning av hypotesen

ligger det faktum att Trögds kontrakt inte återhämtar sig i Tabell 2 för prästrekryteringen. Trögd var

ett vänsterbetonat väckelseområde typiskt för hela Mälarregionen, till skillnad från Uppsala som

återhämtar sig genom två inomkyrkliga väckelserörelser.

År 1907 lämnas uppgiften i en ämbetsberättelse att: ”…många bland församlingens medlemmar

mindre eller föga deltar i gudstjänsten.” Ämbetsberättelsen berättar att kyrkan kan vara fullsatt vid

speciella högtider, men annars är gudstjänsterna ”… alltför fåtaligt besökta.” Det berättas också att en:

”… missionsförening ansluten till Missionsförbundet finnes här.” Om denna missionsförening sägs

vidare: ”De ha bönhus och en verksamhet som sker utan konflikt med Svenska kyrkan.” Medlemmarna

uppges fira nattvarden i bönhuset. På en förtryckt fråga om verksamhet finns som söndrar kyrkan är

svaret att så sker ”… genom flera kristligt intresserades frånvaro från gudstjänsterna i kyrkan.” Det

meddelas också att ”… befolkningen är inte mycket rörlig.”54

Intressant för utgångsfrågan om varför Mälardalen är mer sekulariserat än övriga Sverige, om utsagan

är grundad på att Svenska kyrkan tappat kyrkobesökare, blir utsagan om att missionsföreningens

verksamhet konkurrerar med Svenska kyrkans verksamhet.

I ett protokoll från en biskopsvisitation året 1926 sägs att mobiliteten ökat: ”En del av församlingen,

som väsentligen består av lantarbetare, befinner sig ständigt på rörlig fot.” Migrationen från

annexförsamlingen i Kungs Husby uppges till 17 % årligen. ”Lantarbetarnas nomadisering” (citat)

anses som olycklig för den andliga gemenskapen. Ett särskilt bekymmer är fortfarande ”de enskilda

nattvardsföreningarna”, men samtidigt sägs om nattvardsgången att den: ”…synes här som flerstädes

nattvardsfirandet tendera att bliva mer och mer en ’engångshögtid’ för konfirmanderna”.55 Det

berättas i ämbetsberättelsen 1926 att en liten grupp sedan gammalt funnits i Kungs Husby på fem

personer tillhörande ett parti, men vilket parti är oklart eftersom jag inte kunnat dechiffrera texten.56

Uppgiften om enskilda nattvardsföreningar, antagligen vid sidan av missionsföreningen, speglar ett

allmänt mönster i nyevangelismen. Små missionsföreningar av sektkaraktär som ogillade

missionsföreningarnas storlek föredrog slutna sällskap för nattvardsfirandet.57 Den ökade mobiliteten

det talas om kan tydligt skönjas i befolkningsstatistiken i Tabell 5 för året 1935.

Året 1945 är uppgifterna fåtaliga av skäl som sannolikt har att göra med andra världskriget. På en

förtryckt fråga i ämbetsprotokollet om nattvardskommunikanter står följande: ”Det finns inga

anteckningar åren 1935-44.” I ämbetsberättelsen uppges på en fråga om det finns anknytning till äldre

18

väckelse och fromhetsliv: ”Trohet mot fädernas kyrka.”58 Att denna uppgift inte var trovärdig framgår

tio år senare.

Året 1955 berättar kyrkoherden i ämbetsberättelsen om ”glest besatta bänkar vid gudstjänsterna”.

Missionsförbundet uppges ha sex medlemmar och ett eget bönhus. Av ämbetsberättelsen framgår att

antalet högmässobesökare minskat något i förhållande till förra perioden. Orsaken till detta anges vara

”ökat föreningsliv och den utflyttning som skett under perioden”. Det meddelas att gårdarna börjat

tappa folk och att människor disponerar sin fritid efter behag: ”Församlingsgemenskapen i söndagens

Gudstjänst torde hindras bland annat av folkknappheten på gårdarna och även av nutidens stora

möjligheter att resa bort på disponibel fritid.”59

Befolkningsstatistiken visar att invånareantalet året 1955 är nästan halverat med tiden omkring

sekelskiftet.

Sammanfattning av separatistiska markörer Det ovan framlagda ur källmaterialet kan nu sammanfattas. En missionsförening tillväxte i Veckholm

efter striden om enskild nattvardsgång i Uppsala 1876. Vid den fria nattvardsgången utdelade prästen

Paul Petter Waldenström som okallad präst nattvarden för första gången offentligt i landet. Händelsen

blev en signal till missionsföreningarna att gå sin egen väg, en väg som ledde bort från statskyrkan och

prästerskapet. Redan efter sex år hade antalet kommunikanter i Veckholms kyrka minskat med 27 %.

Den neråtgående trenden fortsatte därefter oförminskat fram till år 1891, sedan saknas statistiska

uppgifter över antalet kommunikanter. Av ämbetsprotokollen framgår att missionsföreningens

medlemmar har ett aktivt församlingsliv, allt medan Svenska kyrkans ämbetsmän ser det glesna

mellan bänkraderna. Några få andra slutna religiösa sällskap omnämns i källmaterialet, vilket

motsvarar kända mönster kring nattvardsföreningar på andra håll i Mälardalen och i Värmland med

början från 1860-talet.

Prästerskapets roll Här skall inte redogöras för alla präster som tjänstgjort under tiden, utan endast ett urval som utmärkt

sig på ett sätt som bör tas i beaktande för den fortsatta bedömningen av paradoxen som ansluter till

huvudfrågan om Mälardalens sekularisering: Varför rekryteringen till prästyrket uteblir från Trögds

kontrakt efter väckelsen i Uppsala med omnejd åren 1848 – 1880?

19

Brister vid förrättandet av gudstjänsten Under kyrkstämman vid biskopsvisitationen året 1867 läste man upp en till Domkapitlet inskickad

skriftlig anmälan från alla tre församlingarna: ”Hurusom Gudstjänsten under en längre tid ej blivit

varje söndag förrättad; att den under samma tid, när den förrättades icke blivit förrättad på laga tid

och fullständigt; att räkenskaperna för Skolan och Kyrkan blivit försummad, samt att skolorna sakna

all tillsyn.” Visitationen sker med anledning av denna skrivelse till Domkapitlet. Komminister Ahlin

försvarade sig med att tiden inte räckte till att betjäna alla tre församlingarna, då han trädde in för en

sjukskriven kyrkoherde Johan Berggren. Kyrkostämmans ledamöter instämde i ett unisont ”ja” på

visitators fråga om komminister Ahlin hade rätt. Major Norlin, delägare på Ekholmen och kyrkvärd,

reserverade sig då det snart blir ”laga undersökning om förhållandet”. Den stadgade visitationen om

vart femte år hade inte hållits, påpekade Norlin och bad att få tillagt till protokollet: ”Då får jag

förklara min belåtenhet att min skrivelse nu kunnat åstadkomma visitation efter 25 års förlopp.”60

Försummelse av tjänsten och fylleri I skrivelser till Domkapitlet, utdrag ur rättegångsprotokoll samt brev rullas förhållandet mellan

församlingsborna i Veckholms pastorat och Svenska kyrkans ämbetsmän upp för de tio åren 1868-78.

I en skrivelse till Domkapitlet i mars 1873 begär kyrkoherde Ström tre månaders tjänstledigt och

medsänder ett läkarintyg om sitt slaganfall. Han förannonserar om att Ahlin ”åter börjat bli opålitlig”.

Ström hade på kyrkostämmor med Torsvi församling den 9: e och Kungs Husby församling den 15: e

december 1872 försökt få gudstjänsterna avlysta. Själv betjänade Ström den stora kyrkan i Veckholm.

Bägge socknarnas församlingsbor svarade, att ”som vi avlöna för ordentlig Gudstjänst varje söndag

bör vi och få den”.61 Ström hade förstått att komminister Ahlin fallit tillbaka i gamla laster och att han

inte skulle sköta gudstjänsterna i annexkyrkorna till församlingsbornas belåtenhet.

I april året 1873 anmäls komminister Ahlin för fylleri. Angivaren är löjtnanten och friherren Carl

Hermelin, ägaren till gården Thorsvi, som uppger att han sett komministern i ett mindre sällskap ha

beställt flera buteljer öl ”… vilket genast förtärdes”. Sällskapet fortsatte därefter till torpare

Sandström, just hemkommen från Stockholm, där de satte sig ”… att supa brännvin”. Det återkom

senare till utgångsplatsen, som varit udden vid Öhn där ångbåten från Stockholm lade till, och ”…

utan att vara alldeles fotfallna syntes de tydligen då rörda av starka drycker”. Sällskapet beställde in

mera öl och alla avlägsnade sig därefter, ”… men prosten, som varken kunde gå eller på annat sätt

reda sig, kvarlåg hos mig sedan jag måste hjälpa honom till sängs emedan han var av starka drycker

så överlastad att han knappast hade förmågan att tala… än mindre, att utan hjälp komma ur

stället”.62

20

Mål i häradsrätten I maj året 1873 står Ahlin anklagad vid Trögds häradsrätt för fylleri i samband med en begravning

våren 1868, samt under en resa med ångfartyg hösten 1871. Till Domkapitlet blir insänt

domstolsutslaget hållet vid tinget mot Ahlin. Länsmannen Sandqvist har på ed intygat att Ahlin i

början av augusti 1871 under en resa med ångfartyg från Kaggeholm till Ekholmen i Veckholms

socken ”varit rusig av starka drycker”. Häradsrätten friar trots flera vittnen om de inträffade

händelserna. Motiveringen löd att dessa vittnesutsagor anses utgöra ett halvt bevis mot Ahlins

nekande.63

I maj 1873 anmäls Ahlin för försummande av tjänsten. Den 14 – 18 mars har Ahlin utan anmälan och

med: ”… försummande av sina tjänsteåligganden varit borta från sitt hem och därmed drivit omkring

i bygden samt anträffats dels å så kallade ölkrogar eller allmänna utskänkningsställen dels hos

enskilda personer i ett om omåttligt förtärande av rusgivande drycker vittnande tillstånd”.64

I augusti 1873 står Ahlin åter inför Trögds häradsrätt, nu åtalad för att han uteblev från tjänsten utan

att anmäla. Han är också angiven för ett ”… omåttligt förtärande av starka drycker”.65 Händelserna

våren och hösten 1873 slutar med att Domkapitlet suspenderar Ahlin på tre månader.66

I mars 1874 reses nytt åtal mot Ahlin för fylleri under tjänsteutövning. Domstolsutslaget blir böter

samt ersättning till vittnen.67

I maj 1874 avviker Ahlin på nytt utan att anmäla sin vistelseort. Kyrkoherde Ström tillkännager för

Domkapitlet att Ahlin försummat sina plikter under hela pingsthelgen 1874. Ström skriver till

Domkapitlet: ”Det är upprörande att ha blivit utsatt för en så opålitlig, och därtill rå, låg och lömsk

medtjänare.”68

I juni 1874 förklarar sig Ahlin till Domkapitlet: ”Jag ha under en lång följd av år blivit så systematiskt

förföljd, trakasserad och släpad till tinget både i tid och otid, att det är verkligen upprörande, att

sådant kan få passera i ett lagbundet samhälle; inkomster hava blivit uppslukade av obefogade böter

och pappers… (oklart ord) i oändlighet samt vicariatsarvoden, oberäknat de tusentals kronor,

serafimer Gillet roffat åt sig på grund av sina egna orimliga utslag, så att jag nödgas att såsom

dagsverkare hos bönderna förtjäna mitt dagliga uppehälle.”69 Domkapitlet suspenderar Ahlin för en

tid, oklart hur länge.

21

Mål i hovrätten I mars 1875 hade församlingsborna drivit anklagelserna mot Ahlin ända upp till Kungliga Svea

hovrätt. Ahlin skriver ett brev till Ström och ber honom underrätta Domkapitlet om att målet mot

honom varit ett övergrepp i rättssak: obehöriga personer hade lagt sig i vittnesmålet och de

målsägande hade bestämt sig för att fälla honom i förväg. Åklagaren hade yrkat på avsättning. I maj

1875 avsätter Domkapitlet Ahlin, sedan de fått Kungliga hovrättens den 15 april 1875 givna

domstolsutslag i fråga om ansvar som förelagts Ahlin för ”fylleri under tjänsteutövning Marie

Bebådelsedag den 25 mars 1868 i Veckholms församlings kyrka” i samband med ”jordfästning av ett

lik och således under tjänsteutövning varit av starka drycker överlastad” förlorade han både

prästämbetet och innefattande tjänst.70

Till Ahlins försvar kan sägas att han inte varit ensam syndare under fyllerilasten. Fylleriet var ett stort

problem under hela 1800-talet. Så här står det skrivet i ett visitationsprotokoll för Veckholms pastorat

året 1875: ”Om lönnkrogeriet kunnat utrotas i denna bygd och superiet förminskas, ville H Visitator

däröver uttala sin djupaste tillfredsställelse.”71 Uppsala ärkestifts herdaminne berättar att J. O. Ahlin

därefter försörjde sig som reseombud för någon nykterhetsförening. Kyrkoherden G. Ström får i

herdaminnet vitsordet att han varit ”en begåvad, stillsam, hjärtegod och vek man”72.

Denna redogörelse har lett oss till slutmålet för prästerskapet i Veckholms pastorat. Ahlin var den sista

prästen av totalt 27 under perioden 1786 – 1880 som blev avsatt i ärkestiftet.73 Den föregående

kyrkoherden i Veckholm Johan Berggren, som Ahlin misskött vikariatet för under dennes

sjukdomsperiod, var en av de aderton i Svenska Akademin. En klassiskt skolad präst som gjorde

omfattande översättningsarbeten från franska, tyska och engelska språken till svenska. Han var långt

senare ihågkommen i församlingen som en framstående predikant under sin krafts dagar.74

Två skeenden har här sammanfallit: missionsföreningarnas tid i Veckholms pastorat och komminister

Ahlins tid som komminister i Veckholms pastorat med ansvar för annexkyrkorna i Torsvi och Kungs

Husby.

Domkapitlets funktion Till Domkapitlets viktigaste kyrkoärenden under perioden hörde personalfrågor och ett ansvar för de

präster som församlingarna hade fått.75 Den fråga som inställer sig är varför det tar så lång tid som åtta

år innan Domkapitlet avsätter komminister Ahlin från tjänsten? Det sker först efter att

församlingsborna drivit ärendet till Kungliga Svea hovrätt, som sedan tilldömt Ahlin ansvar för fylleri

i tjänsten i samband med en begravning. Inom uppsatsens ram har det inte varit möjligt att få ett svar

på frågan om dröjsmålet. En spekulation utifrån Norrmans avhandling är att ståndstänkandet tagit

22

hänsyn till komministern och hans svårigheter att försörja sig som avsatt präst.76 Den nya borgerliga

friheten som innebar ett individuellt ansvar hade inte undanträngt ståndstänkandet.

Frågan hur stiftsstyrelsen sköttes har blivit belyst av Jakob Evertson i en avhandling om kritiken mot

biskoparna under mitten av 1800-talet. Från den avhandlingen framgår att biskoparna var upptagna av

riksdagsarbeten och därför inte var närvarande vid alla ärenden i stiftsstyrelsen. Ärkebiskop Sundberg

hade fram till 1876 en frånvaro på 35 %.77

Att domkapitlet hade mer än en pågående schism i Veckholm är klart. Samtidigt med ärendet Ahlin,

som personligen kände sig förföljd av ordensgillet, som drev rättsprocesserna mot honom och till vilka

han betalat böter och ersättningar till vittnen, processade pastoratet med ordensgillet angående

ekonomiska mellanhavanden med anledning av donationen.78

Biskoparna utförde biskopsvisitationer vart femte år. Den första som sker i Veckholm på tjugofem år

sker efter en skrivelse från församlingsborna som är missnöjda med komminister Ahlins sätt att sköta

gudstjänsterna då han ersatt den åldriga och sjuka Johan Berggren. Efter denna visitation sker de mer

regelbundet. Ärkebiskopen Sundberg hade redan som biskop i Karlstad stångats med de fria andliga

rörelsernas nedbrytande av församlingsmedvetandet inom statskyrkan.79 Sundberg uppmanar

kyrkoherden i Veckholm till att erbjuda fler nattvarder och att satsa på ungdomen. Som en eftergift till

tidens krav, så kan det tyckas i alla fall, framhåller han att den nya anstalten Svenska Kyrkans

Missions Styrelse består av hälften präster och hälften lekmän.80

Om visitationsprotokollen under ärkebiskop A. N. Sundbergs tid (1870 – 1900) kan sägas ha varit

problemorienterade kring den negativa inverkan som kolportörer och nattvardsföreningarna hade på

församlingslivet, så återger de senare i en högre utsträckning predikningar som hölls under

visitationerna. Men fortfarande är statskyrkans enhet ett problem som belyses i förtryckta frågor om

annan religiös aktivitet som hotar söndra kyrkan. År 1926 omtalas den ökade mobiliteten och

lantarbetarnas nomadisering som ett av de två stora bekymren för statskyrkans enhet. I

biskopsprotokollet efterlyses en större undersökning. Det andra stora bekymret är fortfarande de

enskilda nattvardsföreningarna.81 De särskilda uppmaningarna till vaksamhet mot söndring i läran

nämns inte i protokoll och ämbetsberättelser från och med 1940-talet.

SLUTORD Min uppgift har varit att i ett begränsat källmaterial ur Domkapitelsarkivet på Uppsala landsarkiv söka

svar på frågan varför Mälardalen idag utgör den mest sekulariserade delen av Sverige. Det första

tecknet på sekularisering är att en kyrklig enhetskultur försvann med det agrara enhetssamhällets

23

upplösning under senare delen av 1800-talet. Meningarna om hur och varför statskyrkans enhetskultur

uppöstes är förmodligen delade: man kan betona politiska, sociala, kulturella, ekonomiska och

religiösa faktorer. Denna uppsats har i källmaterialet kommit i kontakt med några av dessa faktorer.

Den förändrade lagstiftningen på religionsområdet är en politisk faktor som kunde avläsas i

källmaterialet. En social faktor som spelar en stor roll är det ökade föreningslivet, där individen

inbjuds till att aktivt delta på möten i en missionsförening och en nykterhetsförening i Veckholm.

Kulturella faktorer som allvarligt rämnat den kyrkliga enhetskulturen men inte berörts är Darwins bok

om Arternas uppkomst år 1859 och senare Uppsala-filosofen Ingemar Hedenius angrepp på

kristendomen i tro- och vetande debatten på 1950-talet. Övergången från naturalön till penninglön är

en ekonomisk faktor som spelar en stor roll för traditionella näringsgrenar som jordbruket vid

övergången till penningsamhället. Konkurrensen om arbetskraften hårdnar när fabriken erbjuder

reglerad penninglön. Migrationen från Veckholm startar vid den tidpunkt då fabrikerna i

Mälarregionen börjat etablera sig.

En fråga som hypotetiskt speglats i uppsatsen utifrån ämbetsprotokollen är vilken roll en rörlig

lantarbetarbefolkning betytt för församlingsmedvetandet. Den av Norrman framkastade hypotesen för

den uteblivna återhämtningen av prästrekryter från Trögds kontrakt, kunde i uppsatsen avvisas för

1800-talets senare hälft. Ännu 1907 var befolkningen i Veckholm inte mycket rörlig, men 1926 hade

utflyttningen börjat på allvar.

Att församlingsborna skulle vara likgiltiga för det religiösa livet och därför uteblivet från

gudstjänsterna, motbevisas av de skrivelser församlingsborna skickade till Domkapitlet för att få

komminister Ahlin avsatt. Ärendena med komminister Ahlin utspelas samtidigt med att pastoratet är i

konflikt med Ordensgillet angående ekonomiska mellanhavanden. Av detta kan man sluta sig till att

enheten med Svenska kyrkan i församlingen inte varit den bästa.

Som svar på den konkreta frågan om det funnits någon väckelse i Veckholms pastorat ställer denna

uppsats hypotesen att Veckholm först varit påverkad av väckelsen i Uppsala, därefter ingått i ett

vänsterbetonat nyevangeliskt väckelsedistrikt i Mälardalen. Den tvära tappningen av antalet

prästrekryter från år 1846, tyder på den kopplingen till väckelserörelsen i Uppsala med omnejd som

Norrman påpekat. Pastoratet uppvisar sedan markörer på den väckelse som kännetecknat

väckelserörelserna i Mälarregionen och Värmland. I Veckholm kan Mälarregionens väckelserörelse

avläsas i statistiken över antalet nattvardskommunikanter. Antalet kommunikanter är som mest

avtagande åren 1888-91, vilket sammanfaller med de år som flest missionshus byggs på landsorten i

Mälarregionen 1886-90. Uppgifter i ämbetsberättelserna om hur många som tillhört

Missionsföreningen kan vara underskattade. Statistiken över antalet nattvardskommunikanter visar på

en neråtgående trend åren 1876-91. I Veckholm fanns också en templareförening året 1906kkk, vilket

24

kan ses som ytterligare en markör på förbindelse med väckelsefolket. Karaktären på väckelsen i

Veckholm skiljer sig från de inomkyrkliga i Uppsala som befrämjade återhämtningen av

prästkandidater, genom att de i Trögds kontrakt utgjordes av friförsamlingar som varit kallsinniga till

statskyrkan. Det kan vara ett av skälen till att ingen ifrån kontraktet sökt sig till prästutbildningen i

Uppsala under perioden 1881 – 1965.

Den motsatta uppfattningen som säger att ingen betydande väckelse funnits i Veckholm, kan bygga på

missuppfattningar vid läsandet av protokollen samt ett bortseende från statistiken. Den fallande

nattvardsstatistiken handlar inte enbart om kravet på rena nattvardsgångar, som söktes i

nattvardsföreningar, utan om en föreningsverksamhet vid sidan av statskyrkans och med

församlingsbildande karaktär: ämbetsberättelserna vittnar även om att församlingsborna uteblir från

statskyrkans allmänna gudstjänster. Ett annat missförstånd kan bero på att man ordagrant tar för givet

ämbetsberättelsernas uppgifter om att inga kolportörer anmält sig till prästen senaste tiden och att inga

separatistiska tendenser försports. Det enda krav som ställdes för att inte anklagas för separatism, var

att man bekändes sig till den luthersk-evangeliska trosbekännelsen.

25

Förkortningar

DK Domkapitlet

EFS Evangeliska Fosterlandsstiftelsen

SMF Svenska Missionsförbundet

ULA Uppsala landsarkiv

Tabeller

1. Antalet missionshus. s. 10

2. Uppsala ärkestift – prästkandidaternas geografiska rekrytering 1786 – 1910. s. 11

3. Invånareantalet i Veckholms pastorat. s. 12

4. Antalet kommunikanter i Veckholm. s. 15

5. Invånareantalet enligt protokollen 1842 – 1954. s. 15

Källor och litteratur

Otryckta källor

Uppsala landsarkiv (ULA)

Uppsala domkapitels arkiv

E V: 153 4 b Handlingar ordnade efter pastorat: Veckholm, Kungs Husby och Torsvi 1873 – 1910.

F4: 89 Visitationshandlingar 1901 – 1962.

VOL 17 Samlingen avskrifter av visitationsprotokoll 1860 – 1907 Vada-Vendel.

Litteratur

Arnö, Ivar (red.)

1961 Boken om Södra Trögd.

Berg, Fredrik

1969 Veckholms hospital och barnaskola. En donation av Magnus Gabriel De la Gardie.

Bexell, Oloph (red.)

2003 Svensk Kyrkohistoria 7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid.

Ekman, E. J.

1900 Den inre missionens historia. Del 3.

Evertsson, Johan

2002 En damm mot tidens ström: Kritiken mot biskoparna i det svenska stånds- och enhetssamhället

vid mitten av 1800-talet.

26

Halldén, L.

1944 Ur väckelserörelsernas historia: Uppsala med omnejd del III.

Hermansson, Werner

1968 Enhetskyrka, Folkväckelse, Församlingsgemenskap: En utvecklingslinje till Svenska

Missionsförbundet.

Kjellberg, Knut

1994 Folkväckelse i Sverige under 1800-talet: Uppkomst och genombrott.

Norrman, Ragnar

1970 Från prästöverflöd till prästbrist: Prästrekryteringen i Uppsala ärkestift 1786 – 1965.

Nyström, L.

1893 Uppsala ärkestifts herdaminne. Ny följd. Fjärde delen.

Sanders, Hanne

1995 Bondevaekkelse och sekularisering: En protestantisk folkelig kultur i Danmark og Sverige 1820

– 1850. Studier i Stads- och Kommunhistoria/12. Stockholm.

Walan, Bror

1962 Fernholm och frikyrkan: En studie i Svenska Missionsförbundets förhistoria.

Walan, Bror

1964 Församlingstanken i Svenska Missionsförbundet: En studie i den nyevangeliska rörelsens

sprängning och Svenska Missionsförbundets utveckling till omkring 1896.

Wilcke-Lindqvist, Ingeborg (red.)

1960 Upplands kyrkor: Konsthistorisk vägledning del VII.

Ölander, Sverker

1951 Anton Nicklas Sundberg före ärkebiskopstiden.

27

Fotnoter

1 Wilcke-Lindqvist 1960, s 139. 2 Berg 1969, s 9 ff. 3 Ibid. s 50. 4 Ibid. s 121 f. 5 Ibid. s 70. 6 Ibid. s 66 f. 7 Ölander 1951, s 152. 8 Ibid. s 181. 9 Ibid. s 123. 10 Ibid. s 182 f. 11 Halldén 1944, s 37. 12 Hermansson 1968, s 66 och s 87. 13 Ölander 1951, s 120 och s 200 f. 14 Sanders 1995, s 38. 15 Walan 1962, s 11. 16 Halldén 1944, s 37 f. 17 Ibid. s 46 f. 18 Ibid. s 65. 19 Ibid. s 66. 20 Ibid. s 63. 21 Ekman 1900, s 1846. 22 Walan 1962, s 11. 23 Norrman 1970, s 195. 24 Kjellberg 1994, s 201. 25 Ibid. s 49. 26 Ibid. s 52. 27 Ibid. s 82 f. 28 Hermansson 1968, s 28 och 87. 29 Walan 1962, s 9. 30 Walan 1964, s 56. 31 Ibid. s 529. 32 Ibid. s 185. 33 Ibid. s 247. 34 Norman 1970, s 279. 35 Ibid. s 281. 36 Halldén 1944, s 25 f. 37 Norrman 1970, s 280. 38 Berg 1969, s 9. 39 Ämbetsberättelse 1907. ULA F4: 89. 40 Biskopsprotokoll 1926. ULA F4: 89. 41 Norrman 1970, s 312. 42 Visitationsprotokoll 1867. ULA VOL. 17. 43 Ekman 1900, s 1841. 44 Ämbetsberättelse 1875. ULA VOL. 17. 45 Ämbetsberättelse 1892. ULA VOL. 17. 46 Ämbetsberättelse 1907. ULA F4: 89. 47 Arnö 1961, s 322. 48 Bexell 2003, s 106. 49 Ämbetsberättelse 1875. ULA VOL. 17. 50 Walan 1969, s 57. 51 Biskopsprotokoll 1892. ULA VOL. 17. 52 Ämbetsberättelse 1892. ULA VOL. 17. 53 Walan 1962, s 43. 54 Ämbetsberättelse 1907. ULA F4: 89. 55 Biskopsprotokoll 1926. ULA F4: 89. 56 I ämbetsberättelsen står ”Leeanerna”. Det avser sannolikt anhängare till paret Charles och Julia Lee som splittrade den ursprungliga missionsföreningen i Veckholm. Se Väckelse i Mälarbygd, C-uppsats 2006 sid. 32 förf. Dan Ljungstam.

28

57 Walan 1962, s 45. 58 Ämbetsberättelese 1945. ULA F4: 89. 59 Ämbetsberättelese 1945. ULA F4: 89. 60 Visitationsprotokoll 1867. ULA VOL. 17. 61 Nr. 206/1873. ULA E V: 153 4b. 62 Nr. 251/1873. ULA E V: 153 4b. 63 Nr. 350/1873. ULA E V: 153 4b. 64 Nr. 251/1873. ULA E V: 153 4b. 65 Nr. 595/1873. ULA E V: 153 4b. 66 Nr. 252/1873. ULA E V: 153 4b. 67 Nr. 113/1874. ULA E V: 153 4b. 68 Nr. 385/1874. ULA E V: 153 4b. 69 Nr. 385/1874. ULA E V: 153 4b. 70 Nr. 141/1875. ULA E V: 153 4b. 71 Visitationsprotokoll 1875. ULA VOL. 17. 72 Nyström 1893, s 546. 73 Norrman 1970, s 178. 74 Berg 1969, s 106. 75 Norrman 1970, s 25. 76 Ibid. s 176. 77 Evertsson 2002, s 222. 78 Berg 1969, s 106. 79 Norrman 1970, s 232 f. 80 Visitationsprotokoll 1875. ULA VOL. 17. 81 Visitationsprotokoll 1926. ULA F4: 89.