Den förbjudna konsten

Den förbjudna konsten

Graffitin försvinner i allt snabbare takt. I och med Stockholm stads nollvision mot graffiti ska allt ”klotter” vara borta inom 24 timmar. Men gatukonsten florerar än. GatukonstnärenLando arbetar i skydd

av mörkret. Jag möter honom en sen kväll i Stockholm.

Det är tisdag kväll och jag sitter i väntrummet på T-cen-tralen. Utanför är det kallt och frosten har börjat lägga sig över Stockholm. Klockan närmar sig halv tio när jag går upp mot Cityterminalens entré där jag ska möta Lando.

Det gröna ljuset från termi-nalens glasdörrar tränger ut mot Klarabergsgatan. Jag står

framför entrén och ser Lando komma ut från Centralens ingång. Vi hälsar på varandra – samtidigt som han förkla-rar att han har stått nere vid Vasagatan och väntat. Lando är inte från stan. Han kommer precis från en liten ort i norra Småland. Vi bestämmer oss för att sätta oss på ett café. Vi börjar gå österut längs Klara-

bergsgatan. Lando är några år äldre än tjugo. Han har på sig en grön jacka och svart mössa. På ryggen har han en ryggsäck, och över axeln hänger en röd sportbag. I den röda sport-bagen ligger klistermärken, spraymallar och sprayfärg.

Lando är gatukonstnär/klottrare/graffitikonstnär. Kärt barn har många namn.

Eller är det tvärtom? Efter att ha svängt upp på Drottningga-tan och Kungsgatan hittar vi till slut ett café som håller öppet. Lando beställer Sojalatte och en chokladboll. Vi sätter oss vid ett bord en bit in i lokalen. H an räcker mig några bilder. På den ena står det OM – hans graf-fitisignatur - målat i grönt, en annan föreställer en vägg fylld med svartvita ansikten. Landos målningar finns på många stäl-len i Sverige. Han har målat allt från bedjande skelett och svältande kvinnor på brofästen till bokstäverna OM på hustak. Men det har inte varit helt utan problem. För några år sedan hann lagen ikapp honom.

En sen kväll i en mellanstor svensk stad blev han stoppad av polisen – eller goa gub-bar som han kallar dem - med händerna fulla av sprayfärg och spraymallar. Själv tycker han inte att han gör något fel. -Det är sjukt att H&M får visa sin anorexiareklam på gatorna samtidigt som det är olagligt att måla ett hjärta eller en regn-båge på en grå betongvägg.Klockan har hunnit passera tio, och Lando säger att det egent-ligen är för tidigt för att måla. Vi lämnar cafét, svänger uppför Sveavägen och virrar in i Vasas-

taden. Stegen är långa och tempot är snabbt, men ibland saktar Lando ner för att vänta in någon person bakom oss. När personen passerat pillar han upp ett klistermärke ur fickan och fäster på närmsta lyktstolpe. Klistermärkena föreställer ett vitt ansikte mot en svart bakgrund. Landos signum. Vi vandrar runt i Vasastan. Stockholms tusentals klistermärken får med jämna mellanrum ett tillskott i form av

sportbagen. Lando berättar att han i början av sin karriär som gatukonstnär brukade ta order-lappar från sitt dåvarande jobb och använda som klisterlappar. Den första spraymallen föreställ-de ett hjärta, tillsammans med texten ”I love street art”. Några dagar senare var ordet ”love” överstruket och ersatt med ”hate”.

Vi når Vasaparken och hör pendeltågen passera ett kvarter bort. När vi passerar en ned-klottrad dörr ställer Lando ner sportbagen, tar upp stencilen och skakar sprayburken. Han håller upp mallen med vänster-handen och pressar munstycket med högerhanden. Stencilen – som föreställer en kanin med knuten näve - är fylld på bara några sekunder. Två minuter senare är platsen precis lika tom som den var när vi kom.

/Adam Daverdet svart-vita ansiktet. Men allt eftersom att tiden går fäster klistermärkena sämre och sämre. Frosten har hunnit lägga sig or-dentligt och klistret fäster inte.

-Fan, då fuckar ju färgen också upp, säger Lando.

Sprayfärgen har ännu inte använts, och spraymallen ligger fortfarande orörd högst upp i

“-Det är sjukt att H&M får visa sin ano-rexiareklam på gator-na samtidigt som det är olagligt att måla ett hjärta eller en regnbåge på en grå betongvägg.”

Från Kramfors till Husby

Enligt scb’s statistik från 2008 flyttade enbart 17 ungdomar hemi-från vid 15 års ålder det året, Daniela Melin, nu 18 år var en av dem. Jag träffar henne en kall vinterdag för att tala om hur det

faktiskt är att i unga år ta steget och bege sig iväg från småstaden i Norrland.

Hon möter mig utanför sin port i ett bostadsområde bestående av röda höghus som ligger beläget i Husby strax utanför Stockholm, hon hälsar glatt men något nyvaket och tänder sen en cigarett. När hon har rökt klart bjuder hon mig att stiga in. Lägenheten är liten men trivsam, en kokplatta finns placerad den minimala hallen, diska får man lov att göra i badrummet och lägen-hetens enda stol fungerar som ett provisoriskt databord. Jag har blivit utlovad ”en rejäl pratstund och en massa kaffe” vilket jag också får, kaffebryggaren slås igång ögon-blicket efter att Daniela sparkat av sig kängorna.

– Jag behöver minst en kanna kaffe varje morgon innan jag kan fungera normalt.

Hon räcker mig en bricka med solrosfrön som tilltugg och snart flyter samtalet på. Inledn-ingsvis undrar jag om familjen och vännernas reaktioner när hon som 15-åring annonserade flytten från Kramfors till Stockholm.

– Min familj tog det bra, det kom inte som någon större nyhet för dem, jag har ju vetat sedan jag

var 9 år gammal att jag skulle flytta från Kramfors. Sen flyttade min mamma hemifrån vid 16 års ålder så hon stödde mig helhjärtat. Pap-pas sida av släkten tog det dock inte lika bra, dem frös ut mig under nästan ett års tid. Trots detta valde hon att genomföra flytten och sam-tidigt säga upp bekantskapen med en del människor i Kramfors.

– Det var nödvändigt att komma därifrån, jag behövde en paus. Det fanns också ett stort behov att kapa en massa band som höll mig tillbaka. Det fanns en tjej i min dåvarande högstadieklass som gjorde livet till ett helvete för flera runt omkring henne, henne skällde jag ut. Det var skönt.På frågan om flytten var en slags befrielse, svarar hon ja. Daniela vill också tillägga att vissa relationer lämpar sig som bäst på distans

– Nuförtiden bråkar jag aldrig med mina föräldrar för att när man väl ses vill man ta vara på varje minut av tiden säger hon och skrat-tar.Det finns förstås fler konkreta orsaker till varför flytten blev så viktig.

“– Jag tror inte att jag hade levt idag om jag hade bott kvar.”

“-Tre år, det räckte, det gav mig någonting men jag längtar hem till skogen. Jag är trött på att vara anonym.”

– När jag var 14 år blev jag våldtagen i mitt rum, i min egen säng och uppe i Kramfors fanns det inga bra läkare som kunde hjälpa mig, alla som jobbade på Ungdomsmot-tagningen var pingstvänner och när jag skulle dit för att göra graviditet-stest efter våldtäkten skuldbelades jag. Skammen föddes där. Som ett resultat av detta uppstod ett behov av att komma ut på neutral mark, hon skaffade inte hjälp förrän hon kom till Stockholm.

– Jag tror inte att jag hade levt idag om jag hade bott kvar.

I Stockholm fanns också det gym-nasium Daniela helst ville gå på, en skola med möjlighet att nischa in sig på journalistik. Redan första helgen i Stockholm träffade hon den kille som kom att bli hennes pojkvän så omställningen förde med sig flera positiva ting även om hon medger att

hon inte alltid har hängt med i de sociala regler som gäller här nere

– Hemma är det okej att hälsa på alla man möter men inte här.Jag frågar Daniela om hur hon trivs idag, två och ett halvt år senare svarar hon

– Tre år, det räckte, det gav mig någonting men jag längtar hem till skogen. Jag är trött på att vara anonym.

Hon skyr mentaliteten i Stockholm även om hon är glad över att hon begav sig iväg, efter studenten är det nya flytt-planer på gång. Den här gången bär det av till Karlstad för att bosätta sig i en ärvd lägenhet. Vad hon ska syssla med där vet hon inte ännu, men hon ser ljust på framtiden.

Kamilja Lundqvist

Att vara hemlös i Stockholm är inte alltid så lätt. Vissa kan se det som frihet från ansvar och bekymmer medan andra får kämpa dag för dag för

att klara sig. Vill man ha hjälp så går det att söka, men vissa har gått över den gränsen där även hjälp är långt borta. Det här handlar om hemlöshet,

utanförskap och ur hemlösas perspektiv. Frågorna är många och jag har fått chansen till en intervju med Rolf Nilsson, ordförande för Stockholms hem-lösa, som en gång själv varit hemlös men kämpat sig tillbaka till ett något

normalt liv.

Stockholms misär en vardag som alla andra

Grunden till hemlöshet beror ofta på ekonomiska problem, att inte ha råd att leva det liv man le-ver. Många tror att droger och alko-hol är orsaken till hemlösheten men sanningen är att de flesta från första början är fattiga. Man kanske har blivit arbetslös och det kan bottna i att man har svårt att betala hyran, blir vräkt och hamnar på gatan. Sen finns det ju självklart andra sätt att inte klara sig ekonomiskt på, man kanske är spelberoende och därför har svårt att få ekonomin att gå ihop. Men för att klara av det hårda livet på gatan kommer missbruk in i bilden, man vill dämpa sig själv och sorgerna man bär på och då är det många som börjar dricka alkohol och ta droger.

Det är nu när det närmar sig jul som allmänheten börjar bry sig om de hemlösa.

Det är nu man kan skatta sig ly-cklig att ha tak över huvudet, mat på bordet och varma kläder på kroppen. Det är nu man ska vara vänlig och se till att alla är med i gemenskapen och det är nu man är som mest gen-erös. Man pratar mer om lyckan att ge saker än att få. Då kan man ställa sig frågan, har ni hem tillgängliga för hemlösa? Först då kan vi prata om att det finns hjälp att erbjuda, att män-niskor bryr sig om de hemlösa. Att skänka en slant till lite mat räcker bara till att stilla dagens problem, men det stora problemet kvarstår. Har ni hem att erbjuda?

Jag möter Rolf Nilsson på Horns-gatan i en liten butik som heter Tjuvgods.se. Han välkomnar mig med ett leende och vi sätter oss ner i en soffgrupp för att prata om det han

varit med om. Han berättar utifrån sin egen erfarenhet hur det är att leva på gatan men även hur det är att komma tillbaka och försöka leva ett normalt liv.

Rolf berättar att den resa han har gjort i sitt liv är en resa som många inte fått göra, på gott och ont, hur det började med svårigheterna i ekonomin, att han inte klarade det på egen hand, att han hade stora skulder som inte gick att ta igen och att han tillslut blev vräkt från sitt boende. Det resulterade i att han fick bo hos olika vänner ett par nätter, men även de tröttnade på honom så tillslut var det helt enkelt gatan han fick på bo. Vissa nätter kunde han bo i bilar, husvagnar, i tunnlar och vrår, men även en park-bänk kunde bli en sovplats för natten.

Den erfarenhet han har av livet som hemlös har gjort att han vill hjälpa andra människor att inte se sig själva som offer. Allt handlar om människor och ansvar. Alla har ett ansvar och det är att ta hand om sig själva och sina liv.

I dagens läge är Rolf ordförande för Stockholms hemlösa så han åker ut på olika skolor och har föreläsningar om hemlöshet framförallt för ungdomar men även äldre vuxna. Det är då han berättar vad han gått igenom och vad som kan hända när det gått för långt för andra, att allt man gör har sina konsekvenser, bra som dåliga men det här berättar han inte för att varna an-dra utan snarare mest för att sprida det han har varit med om och upplevt.

Jag undrar vad är det för åldrar på dem som är hemlösa och det är både unga som gamla och då är det mest män. Som kvinna lever man ett mycket hårdare liv ute på gatan och det är väl en anledning till varför många kvinnor väljer att stanna kvar hos sina män där kanske misshandel

“Det är skam-ligt att det finns

så många hemlösa när vi är ett av dem rikaste länderna i

världen. ”

eller missbruk försiggår. Ett hem är på något sätt en trygghet för många, då väljer man att kanske stanna kvar hos männen oavsett vad och kan leva med problemen. Att vara hemlös som kvinna kan även få större problem i

gemenskapen hos hemlösa. Kvinnor ser ofta andra kvinnor som hot, det ligger i vår natur att vara vaksamma och vilja klara oss på

egen hand medan männen istället grupperas och håller ihop. När man ser hemlösa i grupper så är det oftast några män och kanske en enstaka kvinna. Det som var svårast var att få råd till drogerna, säger Rolf. Han var tvungen att tjäna ungefär 2500 kronor för att få sin dagliga dos som han behövde för att inte må psykiskt dåligt och få ett slags anfall, och då räckte inte ett Ica-jobb till. Lönen var

som nu är som bortblåst. Visserligen har man kan-ske fått nya vänner som har samma intressen som en själv och det blir på så vis ens familj, men den riktiga familjen går aldrig att ersätta.

- Många hemlösa skaffarhundar som ersätter familjemedlemmar men om socialen ska komma in i bilden så får man inte ens ha en hund för då är man inte ensam. Det socialen menar är att man ska vara helt ensam, hjäl-plös och ha nått botten för att kunna få hjälp. Det är skamligt att det finns så många hemlösa när vi är ett av dem rikaste länderna i världen.När jag ser hemlösa tänker jag, “Jag kunde ha varit han. Vilken tur att jag inte är han.” Vi inser nog inte vad vi har förrän vi mist det. Som Rolf uttrycker det:

för låg för den utgift han var tvungen att betala för att må bra. Jag frågar Rolf hur det var att en gång ha haft en familj, men att förlora den. Hur det känns att förlora kärleken från sin familj som brytt sig och att man tillhört någon slags gemenskap men

-Pengar är bara på siffror på ett papper, ingenting, men samtidigt är

Li Hirvonen

Här på Medborgarplatsen håller många hemlösa till, det är som en mötesplats för att träffa andra i samma situation som man själv är i.

Många bosätter sig i tunnlar då kylan tränger sig på, Medborgarplatsen är bara en av alla dessa ställen man kan se hemlösa på.