Fredag 15 juli 2011

Jag behövde pengar för att jag redan tackat ja till att börja på fotoskolan. Jag vet inte hur jag hamnade där, men en dag så satt jag på en arbetsintervju och sa att jag skulle vara den bästa personen för jobbet.

Mannen på andra sidan skrivbordet såg skeptiskt på mig och frågade hur gammal jag var. Jag sa att jag var tillräckligt ung för att inte somna framför ratten.

”Jag gillar din stil grabben, vi behöver folk som kan lära sig alla gator och som förstår sig på konsten att köra taxi.”

Någon månad senare satt jag bakom ratten på mitt första pass. Taxiradion ropade ut körningarna, det gällde att svara först utan att avbryta kvinnan i växeln. ”Bilar till Patricia, Norra Bantorget, Birger Jarlsgatan, Östgötagatan, Timmermansgatan.”

Det gick fort och allt jag hade lärt mig på taxiskolan var som bortblåst. Till slut hann jag svara först på en körning från Golden Hits. Jag var osäker men visst fan måste det vara det där stället för 40+ på Kungsgatan,

tänkte jag. Jag chansade och körde dit och där stod kunden och väntade.

Min bäste vän i början var inte GPS:en utan det var funktionen på taxametern som pau-sade taxan. Taxikörande är som vilken sport eller konstform som helst, du utvecklas och blir skarpare. Efter ett par månader bakom ratten hade jag börjat se Stockholm på ett helt nytt sätt.

Jag började förstå hur stadens alla öar satt ihop, jag började behärska konsten att få en berusad kund att känna sig nykter, jag visste oftast när och var polisen hade sina fartkontroller. Jag visste när det var dags att stanna på bensinstationen, köpa en stor kaffe och tugga tuggummi för att hålla koncentrationen vid liv under de upp till 13 timmar som man kör.

En dag kom jag över en gammal polaroidkamera och köpte en stor laddning film från Holland för dricksen jag tjänat ihop. Jag hade plåtat kunder i bilen innan men bara digitalt, jag kände att det fanns något i det digitala

mediet som folk inte litade på. Jag visste inte vad det var men jag visste att jag ville komma närmare.

Oftast såg jag till att samtalet med kunden skulle ledas in på att jag studerade fotografi och arbetade med ett fotoprojekt. Genom att fråga kunden vad han eller hon sysslar med så visste jag att jag med 90 procent chans skulle få frågan tillbaka: Vad gör du annars? Du ser ju så ung ut, varför

26 Reportage

TAXIUnder ett års tid har Jonas Jacob Svensson fotograferat Stockholm från sitt förarsäte

27Fredag 15 juli 2011

kör du taxi? I det läget så hade jag öppet mål och jag svarade att jag var fotograf och arbetade med ett foto-projekt som handlade om Stockholm, människorna och natten ur en taxichaufförs perspektiv. Sedan var det dags att skjuta, jag tog upp min gamla kamera och frågade om det var okej om jag tog ett knäpp. Kunden blev ofta intresserad av kameran och gillade att se sig själv på de gamla polaroiderna som kom ut.

Dricksen rullade in och gick till nya polaroidfilmbe-

ställningar. Jag tänkte att detta måste vara

det som mannen på arbetsintervjun pratade om när han sa att dom ville ha folk som förstod sig på konsten att köra taxi.

På vardagarna så var det 8-16 på fotoskolan och när torsdagen kom höll jag mig uppe till klockan sex för att vända på dygnet så att jag skulle kunna köra natt på helgen. På fredagskvällen vred jag om nyckeln, satte i en skiva i stereon, kände in kvällsluften, slog på taxira-dion och tog sikte på närmsta körning.

Utrymmet i en taxi är inte stort och kunden kommer

nära. Man möter folk i alla olika sinnestillstånd och man

hamnar i nya situationer varje natt. Jag blev beroende av de där

mötena. Kunden hade ingen relation till mig och jag

ingen till kunden och det fanns ingenting som begränsade mötena om man behärskade den

simpla taxipsykologin på rätt sätt. Bilderna av möten med människor i olika tillstånd

växte och nu handlade det inte längre om att doku-mentera, det handlade om att komma närmare och djupare inpå. n

Flemminggatan kl 02.27

Valhallavägen kl 04.44