Faculteit Letteren en Wijsbegeerte

Början på slutet

En undersökning av förhållandet mellan Baldrmyten och Ragnarǫkmyten i den

nordiska mytologin

Masterproef voorgedragen tot het behalen van de graad van Master in de taal- en letterkunde:

Scandinavistiek

Jens Helsen

2016 - 2017

Promotor: Prof. Sophie Wennerscheid

Vakgroep Letteren en Wijsbegeerte; Afdeling Scandinavistiek

Acknowledgements

Graag zou ik eerst een dankwoord richten aan de vele mensen die mij geholpen hebben bij

het schrijven van deze masterproef. Eerst en vooral wil ik mijn promotor professor Sophie

Wennerscheid bedanken voor haar goede begeleiding. Ook wil ik graag professor Nadia Sels

bedanken, die in haar college mijn oude interesse in de mythologie hernieuwd heeft. Mijn

familie en vrienden, die gezorgd hebben voor de steun en nodige afleiding verdienen hier

ook zeker een vermelding. Ten slotte wil ik de afdeling Scandinavistiek aan de UGent

bedanken. Hier heb ik de taal geleerd die me van kinds af aan altijd al geïnteresseerd heeft,

en ik heb er nog geen moment spijt van gehad.

Innehålsförteckning

1. Inledning 1

2. Baldrmyten 4

2.1 Baldrs död 4

2.2 Källorna 6

3. Striden mellan Æsir och Jǫtnar 7

3.1 Æsir 7

3.2 Jǫtnar 9

3.3 Blodsfejd 9

3.4 Blodsäktenskap 11

3.5 Ragnarǫk 12

3.5.1 Ægirs fest och Lokis bestraffning 12

3.5.2 Världens undergång 14

3.5.3 Analys: element i Baldrmyten som hänvisar till

Ragnarǫk 14

3.5.3.1 Angrboða som völva 14 3.5.3.2 Loki 16

3.5.3.3 Hyrrokkin 17

3.5.3.4 Hel och Þökk 19

3.5.3.5 Baldrs död som varning 20

3.5.4 Den skyldige 21

3.5.4.1 Loki vs Hǫðr 21

3.5.4.2 Óðinn 22 3.6 Konklusion 23

4. Baldrfiguren 23

4.1 Baldr: den första som dör? 24

4.2 Baldr: a dying and rising god? 25

4.2.1 Dying and rising gods 26

4.2.1.1 Tammuz 27

4.2.1.2 Baldr 28

4.2.1.2.1 Baldr som naturgud 29

4.2.1.2.2 Baldrs död 33

4.2.1.2.3 Baldrs återuppståndelse 35

4.3 Konklusion 37

5. Slutsats 38

1

1. Inledning

Idag har termen ’myt’ en annan betydelse än den hade för tusen år sedan. För de gamla

vikingarna - och för oss - var en myt en avkopplande berättelse som handlade om gudar och

hjältar. Men det är funktionen som har ändrats: för vikingarna var myten en förklaring till

naturliga eller kosmologiska fenomen som man inte kunde förklara på ett annat sätt (Van

Gilst 2004: 17). Det var genom myterna att man kunde förstå verkligheten. Men deras sätt

att fatta världen stämmer inte längre överens med hur vi idag utlägger den med hjälp av

naturvetenskapliga förklaringar. Vi känner oss nästan överlägsna de som trodde på de här

gamla berättelserna, som den amerikanska professorn John Lindow (1997: 9) påpekar: ’[b]y

using the term ”myth” in this way [...] we refer to something plausible but untrue, something

the uninformed may accept while those in the know smile and shake their heads’. Myterna

var alltså en falsk - men till några en trovärdig - förklaring till de naturliga fenomenen, och

det är därför att vi använder den här termen när vi vill antyda någonting som inte stämmer

överens med verkligheten och alltså inte är sant, som den engelska professorn O’Donoghue

(2007: 1) förtydligar med några boktitlar som The Myth of the Master Race, The Myth of

Motherhood eller The Myth of Masculinity. Idag har de gamla berättelserna för de flesta bara

deras underhållande funktion kvar. Jag menar däremot att myterna fortfarande har en viktig

betydelse för oss, eftersom de kan uppvisa och lära oss mycket om kulturen som skapade

dem.

Men det finns några viktiga problem med den nordiska mytologin som leder till att vi

inte kan vara säkra att den verkligen representerar de gamla vikingarnas tankegång. Det

första problemet är att källorna om nordisk mytologi - som är bara en handfull dikter och

fragment - är skrivna ungefär tusen år senare än deras kulturs höjdpunkt, nämligen mellan

det tionde århundradet och det trettonde århundradet (Lindow 1997: 10). Myterna har

troligtvis ändrats genom nya moralföreställningar och åsikter, som den ryska professorn

Anatoly Liberman (2004: 42) hävdar: ‘[b]y the epoch of the first skalds, the Scandinavian

gods had lost or changed their original functions, and numerous tales had been forgotten or

become food for entertainment, devoid of the sacral element’. Det viktigaste är att Island, var

skalderna skrev upp myterna, var redan kristnat i början av det tionde århundradet (Lindow

1997: 10). Det var alltså kristliga författare som skrev upp de hedniska myterna, och det är

2

en pågående fråga inom forskningen i vilken utsträckning det finns kristna element i de

gammalnordiska texterna.

Att texterna är många hundra år gamla innebär också att det är svårt att tolka texten.

Vilka åsikter hade en viking när han hörde myterna? Vad betydde dem för honom eller

henne? Det kan vi inte vara säkra på, och därför finns det idag så många interpretationer.

Texternas ålderdom hänger ihop med en brist på information, eftersom vi idag har få

primära källor, som Lindow (1997: 10 - 11) bekräftar: ’[w]hat we know of the myths used by

actual believers in these gods is limited to a tiny set of materials in the skaldic meters; that is,

poems, or parts of fragments of poems, in complex meters and highly formal diction. These

are seldom easy to interpret’.

Ett viktigt exempel på den kristna påverkan kan man iaktta när vi talar om konceptet

’tid’ i mytologin, som man kan granska på två sätt. Det första sättet, som jag kommer att

granska i den här uppsatsen, förklaras av den australiska professorn Margaret Clunies Ross

(1994: 237f.). Hon delar upp mytologin i tre stora perioder. Det första är tidens början,

nämligen tiden då världen och gudarna skapades. Sedan kommer en period som hon kallar

för det mytologiska nuet:

‘[...] the mythic present, that is, the period of time in which the gods lived with other

kinds of beings, giants, dwarves, elves and humans, in the world they had attempted

to maintain in a state of order. This mythic present is the period during which most of

the exchanges between gods and giants on the horizontal plane take place but it does

not constitute a single point in time’ (Ross 1994: 237).

Sedan kommer den tredje perioden, nämligen den så kallade närmaste framtiden. Det är

tiden som är ’foreseen by the narrators of myth but have not yet occurred. […] These future

happenings are known to the gods through sibylline prophecy’ (Ross 1994: 238). Liberman

(2004: 48) överensstämmer med Ross: han påstår att allt som skedde mellan världens

skapelse och världens ände, hände i bara en dag. Det är alltså påfallande att man betraktar

tiden i den nordiska mytologin som ett linjärt system, som Lindow (2002: 39) karakteriserar

som ’a clear progression from the creation of the world through a long present leading to a

last time, a day of judgment; an end of history’. Både Van Gilst (2004: 18) och Lindow (2004:

39) hävdar att det är ett tydligt kristet element i den nordiska mytologin eftersom ett linjärt

3

system är kännetecknande för de monoteistiska religionerna. Motsatsen till ett linjärt system

- och alltså det andra sättet att betrakta tid - är ett cykliskt system, då varje ände följs av en

ny början.

I den här uppsatsen kommer jag att granska den nordiska mytologins ände. Det finns

många forskare - Ross (1994: 237-238) själv till exempel - som påstår att Baldrmyten

placeras i slutet av det mytologiska nuet, medan Ragnarǫk placeras i den närmaste

framtiden. Jag vill undersöka om man inte får betrakta Baldrmyten och Ragnarǫkmyten som

en helhet och alltså kan visa att båda myterna hänger ihop mer än man vid första läsningen

lägger märke till och också mer än en del forskare hittils har betonat. I uppsatsens första del

kommer jag att återge Baldrmyten och ange dess primära källor. Det är viktigt att påpeka att

jag bara kommer att arbeta med de isländska källorna, och jag kommer alltså inte att

använda Gesta Danorum av den danska författaren Saxo Grammaticus (cf. infra §2.2). Här

beskrivs Baldrmyten på ett helt annat sätt och den avviker mycket från de isländska källorna.

I det andra kapitlet ämnar jag tolka en strid mellan två grupper som dominerar den nordiska

mytologin. Å ena sidan finns Æsirna, ett namn som hänvisar till alla gudar i den nordiska

mytologin, och å andra sidan har vi jättarna eller Jǫtnarna. Jag börjar med att skriva om

grupperna själva, och sedan definierar jag två begrepp som är viktiga för att förstå den här

striden, nämligen blodsfejd och blodsläktskap. Efter detta återger jag först Ragnarǫkmyten

och sedan analyserar jag Baldrmyten, med hänsyn till element som kan knyttas till Ragnarǫk.

Jag ville behandla det här kapitlet först eftersom man får en bra översikt av den nordiska

mytologin på det här sättet innan jag börjar med det tredje kapitlet, som handlar om

Baldrfiguren själv. Här kommer jag att fundera om Baldrmytens förklarande funktion: vilka

naturliga fenomen kunde de gamla vikingarna fatta genom Baldrmyten? Först kommer jag

att kritiskt granska en teori som påstår att Baldr var den första som verkligen dog i den

nordiska mytologin. Slutligen funderar jag om man inte kan definiera Baldr med ett begrepp

av den skotska antropologen James George Frazer (1991), nämligen a dying and rising god.

Därför kommer jag att granska tre aspekter som är fundamentala för att klassificera Baldr

som denna typ av gud: Baldr som naturgud, Baldrs död och Baldrs återuppståndelse.

4

2. Baldrmyten

Lindow (1997: 20) och Holtsmark (1989: 138) påpekar att det bara är en enda myt som

berättas om Baldr, nämligen myten som handlar om sin död. Först ämnar jag återge hela

myten, och sedan kommer jag att granska mytens källor: var kan man hitta den här myten?

2.1 Baldrs död

Baldr var en gud i den nordiska mytologin som tillhörde Æsirgruppen (cf. infra §3.1) och var

sonen till Óðinn och Frigg. Han beskrivs av Snorri som en av de klokaste gudarna:

’There is nothing but good to be told of him. He is the best of them and everyone

sings his praises. He is so fair of face and bright that a splendour radiates from him,

and there is one flower so white that it is likened to Balders’ brow; it is the whitest of

all flowers. From what you can tell how beautiful his body is, and how bright his hair.

He is the wisest of the gods, and the sweetest-spoken, and the most merciful, but it is

a characteristic of his that once he has pronounced a judgement it can never be

altered’ (översätt av Crossley-Holland 1980: xxviii).

Men i mytens början fick Baldr några olycksbådande drömmar som handlade om sin död.

Drömmarna oroade Æsirna och det var Óðinn som gick till aktion. Han åkte ned till dödsriket

på sin häst, Sleipnir, och han gick till en völvas (cf. infra §3.5.3.1) gravkulle för att fråga vad

Baldrs drömmar betydde. Han väckte völvan till liv och frågade henne varför det syntes att

dödsriket var förberett för en gäst. Hon hävdade att det var för Baldr, och Óðinn beordrade

henne att säga vem som skulle döda Baldr. Völvan nämnde Hǫðr, Baldrs blinda bror, som

mördare. Den tredje frågan handlade om vem ska ta hämnd för Baldr, och völvan svarade

här att det är Váli, Óðinns son som inte föddes ännu, som kommer att ta hämnd för Baldrs

död. Innan Óðinn lämnade dödsriket gjorde völvan en sista spådom, nämligen att Loki

kommer att bli fri och detta ska betyda att gudarnas öde stundar.

Óðinn åkte tillbaka till gudarna och han fick kännedom om Friggs plan att skydda

Baldr. Hon tog ed av alla varelser och alla saker i världen att de inte ska skada Baldr, men det

fanns ett undantag, nämligen en liten växt som kallas för mistel. Hon tyckte att den var

harmlös och för ung för att svärja eden. Friggs plan firades och alla gudar kastade föremål till

Baldr, men det fanns inte ett kast som skadade honom. Guden Loki blev dock avundsjuk på

5

Baldr, och han maskerade sig som en gammal kvinna. Utklädd gick han till Frigg och frågade

henne vad som hände och varför gudarna försökte att såra Baldr. Under den här

konversationen förklarade Frigg eden och anförtrodde hon Loki även att hon inte hade tagit

eden av misteln. Loki gick snabbt till den här växten för att plocka den och sedan gick han

tillbaka till gudarna som fortfarande kastade föremål till Baldr. Loki såg att den blinda Hǫðr

var den enda guden som inte deltog i leken, och han sa att han skulle hjälpa Hǫðr. Loki gav

Hǫðr misteln och hjälpte honom att sikta vapnet. Den blinda guden kastade misteln och

dödade sin bror Baldr. Alla gudar var upprörd och kunde inte säga eller göra någonting av

sorg. De kunde inte heller ta hämnd eftersom de var på ett heligt ställe.

Det var Frigg som var den första som gick till aktion. Hon skickade Óðinns son

Hermóðr på Sleipnir på vägen till dödsriket för att försöka bringa Baldr tillbaka med lösen.

Under tiden tog gudarna Baldrs kropp till skeppet Hringhorni och la många dyrbara objekt,

till exempel Óðinns ring Draupnir, bredvid hans kropp. Baldrs fru Nanna dog av ett brustet

hjärta och lades bredvid sin man. När allt var färdigt ville gudarna skjuta skeppet till sjön,

men det var för tungt och det lyckades inte. Gudarna var tvungna att fråga Hyrrokkin, en

jättinna som bodde i fjällen, efter hjälp. När hon ankom på en stor varg med slangar på

huvudet, dödades djuret genom berserkr, stora män som kunde skifta i björnar. Hon

lyckades att skjuta skeppet, som förorsakade en jordbävning. Guden Þórr blev så vred att

han nästan dödade jättinnan med sin kända hammare Mjǫllnir, men i stället tände han bålet

på skeppet. Det brinnande skeppet flöt i sjön och gudarna gick tillbaka till deras hem

Ásgarðr.

Under tiden hade Hermóðr ankommit i dödsriket. Han såg Baldr och Nanna i en stor

hall och de gav honom gåvor för att ge till gudarna, särskilt Óðinns ring Draupnir. Nästa

morgon försökte han övertyga Hel att tillåta Baldr att komma tillbaka, men Hel hade ett krav

innan hon ville göra det. Kravet var att alla varelser i världen borde gråta om Baldrs död,

utan undantag. Hermóðr åkte tillbaka till Ásgarðr med nyheten och kort därefter började alla

varelser gråta. Men det fanns ett undantag: jättinnan Þökk vägrade gråta. Det är därför att

Baldr stannade kvar i dödsriket. Sedan avlade Óðinn ett nytt barn som nämndes Váli för att

hämna Baldr, men Vális hämnd på Hǫðr beskrivs inte i källorna som vi har kvar. (Holtsmark

1989: 138-140, Lindow 1997: 24, Liberman 2004: 19, Van Gilst 2004: 215-219, O’Donoghue

2007: 74-77).

6

2.2 Källorna

Det är Ross (1994: 270) som ger en tydlig översikt när det gäller mytens källor. Enligt henne

kan man hitta myten i två prosatexter. Den första texten är Gylfaginning, som är den första

delen av Snorres Edda av den isländska författaren Snorri Sturluson. Den dateras till omkring

1220 (Lindow 1997: 11). Den andra prosatexten är den förenämnda latinska texten Gesta

Danorum av den danska författaren Saxo Grammaticus. Jag kommer dock inte att använda

den latinska texten i den här uppsatsen eftersom den avviker enligt min mening för mycket

från de isländska källorna. Till sist hittar vi också delar av eller hänvisningar till Baldrmyten i

några isländska poetiska källor: Vǫluspá, Vafðrúðnismál, Grímnismál, Skírnismál, Lokassena,

Hyndluljóð, Baldrs Draumar och Húsdrápa.

Gylfaginning är en prosatext av Snorri Sturluson i den Prosaiska Eddan eller Snorres

Edda. Den handlar om tre hedniska trollkarlar som tolkar stora delar av den nordiska

mytologin till den prehistoriska svenska kungen Gylfi (Lindow 1997: 22). I textens början

finns redan några små hänvisningar till Baldr, till exempel när Jafnhár, en av de tre trollkarlar,

nämner alla elva hästar som tillhör Æsirna, påpekar han att den tolfte hästen, som var Baldrs

häst, förbrändes med honom. Här hittar vi också Snorris beskrivning av Baldr (cf. supra §2.1)

som uttalas av trollkarlen Hár när han talar om alla gudar i den nordiska mytologin. Sedan

följer hela Baldrmyten som intar ungefär tio procent av Gylfaginning enligt Lindow (1997:

23). Han påpekar också att Snorri placerar Baldrmyten just före Ragnarǫkmyten i Eddan,

något som enligt honom redan antyder ett slags relation mellan båda myterna: ’Since Snorri

arranged his material in a curve, from cosmogony to Ragnarǫk, we may assume that he saw

the Baldr story as leading into the destruction of the cosmos’ (Lindow 1997: 24).

Myten så som jag berättade den, är till den största delen myten som Snorri berättade

i Gylfaginning, med undantag av avsnittet som handlar om Óðinns färd till dödsriket och

samtalet med völvan. Den här delen finns bara i dikten Baldrs Draumar, som man inte precis

kan datera, men som är skriven mellan det tionde århundradet och det tolfte århundradet

(Lindow 1997: 21). En dikt som man mer precis kan datera är Húsdrápa av Úlfr Uggason, en

isländsk skald som levde på det tionde århundradet. Här beskrivs Baldrs begravning mycket

detaljerad, med en beskrivning av alla gudar och varelser som kom till gudens farväl (Lindow

1997: 20). Den tredje viktiga dikten för Baldmyten är Vǫluspá, som man också daterar i det

tionde århundradet. Dikten är en sammanfattning av hela den nordiska mytologin och

7

fungerar nästan som en inledning till alla texter som man ska läsa om mytologin, eftersom

den placeras i början av Snorres Edda (Lindow 1997: 20). Här får vi information om Baldrs

öde, nämligen Hǫðr som dödade sin bror med misteln och Váli som blev Baldrs hämnare. Det

är alltså viktigt att påpeka att alla poetiska källor tillsammans bekräftar Snorris berättelse:

’[...], let us briefly consider what these early poetic sources agree on. Baldr has a

hidden fate (Vǫluspá), apparently that he will die (Baldrs Draumar). A weapon will be

fashioned from mistletoe and Hǫðr will fling it (Vǫluspá); Hǫðr will (thus) kill Baldr

(Baldrs Draumar). Odin will sire a half-brother to Baldr, who will avenge him (Baldrs

Draumar). A funeral will be held for Baldr which creatures of various mythological

races will attend (Húsdrápa). Equivocal evidence suggests that the name of the

avenger may be Váli (name omitted in Baldrs Draumar; interruption of refrain in

Vǫluspá) and that the fettering of Loki was involved (Vǫluspá, after the refrain)’

(Lindow 1997: 22).

3. Striden mellan Æsir och Jǫtnar

Det här kapitlet handlar om det tydligaste argumentet som man kan använda för att påstå

att Baldrmyten och Ragnarǫkmyten är nära förknippade med varandra. Först kommer jag att

granska de två grupperna som jag redan nämnde, nämligen Æsirna och Jǫtnarna, och ämnar

jag undersöka två begrepp som är viktiga för att förstå dynamiken mellan båda grupperna:

blodsfejd och blodsläktskap. Sedan kommer jag att återge Ragnarǫkmyten och analyserar jag

Baldrmyten med hänsyn till Ragnarǫkmyten. Slutligen funderar jag på olika åsikter när det

gäller den skyldige för Baldrs död.

3.1 Æsir

Æsirna är ett namn som hänvisar till alla gudar i den nordiska mytologin. Men det var inte

alltid så: Æsirgruppen består av två grupper, Æsirna och Vanirna, som flyttade ihop efter ett

stort krig som Lindow (1994: 57, 2002: 40) anser som det mytologiska nuets början: ’[t]he

incorporation of æsir and vanir occured toward the beginning of this period’. Källan för det

här kriget är Vǫluspá (O’Donoghue 2007: 24), men det är inte så tydligt vad som händer

precis och det finns olika interpretationer av krigets början. Den viktigaste interpretationen

(Van Gilst 2004: 119, Holtsmark 1989: 171, Crossley-Holland 1980: 7) påstår att myten börjar

8

med en mäktig häxa som kallades för Gullveig. Hon tyckte väldigt mycket om guld och därför

kan man betrakta henne som en personifikation av habegär (Van Gilst 2004: 119). Hon

förorsakade kaos och elände i världen och Æsirna tog henne till fånga. Gullveig torterades

och brändes av Æsirna, men aldrig dog hon. Varje gång hon återuppstod från döden blev hon

vackrare och vackrare och sakta men säkert kallades hon för Heiðr, som betyder ’den

strålande’. Därför betraktas hon som en medlem av Vanirgruppen (Holtsmark 1989: 171),

eftersom hon besatt ett slags kraft som man kan tolka som regeneration (cf. infra §3.1).

Rådlöst föreslog Óðinn, Æsirnas ledare, ett avtal med Vanirgruppen men Vanirna krävde

tillträde till Æsirnagruppen. Óðinn kom inte överens med Vanirna och kriget började.

Det var Óðinn som kastade sitt spjut först och började alltså kriget. Det finns inte

några detaljer om striden själv, men båda grupperna var lika starka och de förhandlade en

vapenvila (Crossley-Holland 1980: 8). Grupperna smälte samman och de utbytte var två

ledare. Vanirna skickade Njǫðr och hans sön Freyr och dotter Freyja. Æsirna hälsade dem

välkomna, men tyckte inte om att barnen skapades genom incest. Det var Freyja som lärde

Æsirna magin som var väl känd i Vanaheimr, Vanirnas hem. Å andra sidan fick Vanirna Hɶnir

och Mímir. Hɶnir var en stark och snygg man och Vanirna anställde honom som ledare, med

den kloka Mímir som hans högra hand. Båda gudarna arbetade bra tillsammans, men när

Mímir inte var bredvid Hɶnir när han borde ta ett beslut, var Hɶnir onyttig och Vanirna

insåg att de inte hade fått en bra handling när de utbytte ledarna. De högg av Mímirs huvud

och skickade det till Óðinn. Han var glad med gåvan eftersom han försörjde huvudet och gav

huvudet tillbaka förmågan att tala. På det här sättet kunde Óðinn igen få råd från den smarta

Mímir (Crossley-Holland 1980: 8).

Vanirna förknippades med fruktbarhet och gruppen bestod alltså av jord-, sjö- och

vindgudar som bodde i Vanaheimr och tog hand om växtkraft (t.ex. Heiðrs regeneration),

fred och välfärd (Van Gilst 2004: 119). Æsirna däremot var gudar av krig och förknippades

med luften och himmeln. Van Gilst (2004: 199) hävdar att Æsirna representerade aristokratin

och krigarna, medan Vanirna representerar bönder och fiskare. Ross (1994: 212-213)

kommer överens med Van Gilst och påstår även att detta hänvisar till den eviga striden

mellan kultur och natur:

’the coming together of Æsir and Vanir represents the foundation of a viable society

in which the Vanir, who [...] are associated with [...] fruitful natural powers, are

9

nevertheless civilised (by being prevented from practising incest), duly incorporated

into divine society and so made useful to it. This is the significance of the exchange of

hostages in which [...] The Æsir acquire control over the natural fertility of sea and

earth [...] The Æsir [...] are alone able to activate these resources and make them

culturally productive. The Vanir, according to the hostage myth, receive culture but

are unable to utilise it’.

3.2 Jǫtnar

Den norska professorn Anne Holtsmark (1989: 75) beskriver Jǫtnarna som de äldsta och

största varelserna i världen. Särskilt deras makt var kännetecknande och det finns även en

myt som beskriver hur några Jǫtnar pressade vatten ut en sten (Van Gilst 2004: 198). I

myterna återges de ofta som starka, demoniska och dumma jättar som var avundsjuka på

gudarnas dyrkan (Van Gilst 2004: 197-198) och de betraktas därför som de viktigaste

fienderna till människor och gudar.

De bodde i Jǫtunheimr, som bestod av fjäll och som man trodde befann sig i Norges

obeboeliga öst. Van Gilst (2004: 198) påpekar att man därför kan förknippa dem med

naturliga fenomen som hotade människans liv, som till exempel kylan och hettan. Holtsmark

(1989: 77) bekräftar den här meningen: ’[d]ei er makter som menneska må stri mot eller

overliste’. Crossley-Holland (1980: xxxii) förknippar Jǫtnarna med kaos och hävdar att det är

därför att de var gudarnas fiender: ’The giants largely represent the forces of chaos,

attempting through physical force, trickery and magic to upset the order of the universe’.

Man kan alltså dra slutsatsen att Jǫtnarna representerade ohejdade naturkrafter, som

gudarna borde bestrida.

3.3 Blodsfejd

Den här fientligheten mellan Æsirna och Jǫtnarna leder till att det mytologiska nuet ’appears

to be a Middle Game of attack and counterattack’ (Lindow 1994: 57). I sin artikel Bloodfeud

and Scandinavian Mythology undersöker John Lindow om man kan betrakta striden mellan

båda grupperna som en blodsfejd. Han använder i den här artikeln en definition av den

amerikanska professorn William Ian Miller för att tolka begreppet:

10

’(1) Feud is a relationship between two groups that (2) are recruited according to

various principles, with (3) occasional musterings for purposes of controlled violence.

(4) Liability is collective within the groups, which (5) take turns exacting vengeance

and (6) keep score. (7) Feud is associated with honor. (8) The class of possible

expiators is limited. (9) Hostility may be terminated temporarily or permanently’

(Lindow 1994: 53).

Lindow (ibid.) menar att Millers försök att definiera blodsfejd är bara en del av fenomenet.

Millers definition omfattar enligt honom bara mellandelen av en process:

’[...] as processes of dispute management, feuds follow a roughly predictable course

from start to finish. Boehm treats this course as a ”trajectory” from an Opening Move

(the first homicide, which often follows an escalating series of mostly verbal, honor-

related disputes) through a lengthy and complicated Middle Game (to which Millers

list would apply) to an Endgame in which the conflict is finally resolved’ (Lindow

1994: 53).

Lindow argumenterar emellertid att striden mellan Æsirna och Jǫtnarna inte uppfyller alla

krav för att kunna betraktas som en blodsfejd. Först påpekar han att medlemmarna inte kan

rekryteras (Lindow 1994: 57). Både Æsirgruppen och Jǫtnargruppen var slutna och de kunde

inte rekrytera personer som tillhörde andra raser som till exempel älvor eller människor.

Innan Lindow går vidare betonar han att det är viktigt att båda grupperna var ungefär lika

starka eftersom båda grupperna borde ha vinster och förluster (Lindow 1994: 57). Men i den

nordiska mytologin var det inte så: trots att grupperna föreställs som lika starka, segrade

Æsirna alltid: ’In the mythology the major form of dyadic interaction occurs when an Áss

contests in some way with a Jǫtunn. As a rule the Áss wins, but always the contest is close’

(Lindow 1997: 15). Det andra elementet som inte uppfyller krav är alltså att det är bara

gudarna som kunde döda Jǫtnarna och detta leder till det tredje elementet, nämligen att

man alltså inte kunde hålla poäng:

’The armed hostility between Æsir and Jǫtnar does not overtly take the usual form in

feuding of alternate manslaughters and the keeping of score. [...] [O]nly the gods can

use homicide, and keeping of score is not possible. The giants must content

themselves with raiding and other sorts of harassment’ (Lindow 1994: 58).

11

Men man kan inte förneka att det hela mytologiska nuet - eller åtminstone nästan alla myter

som vi känner till idag - handlar om den här striden mellan Æsir och Jǫtnar. Det finns två

grupper här som hade en stor fientlighet mot varandra och det är den här dualismen som är

kärnan för att betrakta striden som en fejd: ’[f]eud requires an absolute if temporary

dualism’ (Lindow 1994: 57). Ett annat element som kommer tydligt fram i den här striden är

äran. Lindow (1994: 59) påpekar att ’[a]lthough the æsir avoid being killed throughout most

of the mythic present, they are hard at work with one important aspect of feud, namely

protecting their honor’. Þórr bekämpade Jǫtnarna till exempel ofta för att beskydda sin frus

ära eller sin egen ära, som till exempel i duellen mot Hrungnir.

Enligt mig kan man betrakta den här striden som en blodsfejd eftersom striden

mellan Æsirna och Jǫtnarna uppfyller de viktigaste kraven och när det finns element som

inte uppfyller krav av Millers definition, finns det en förklaring för detta. Æsirna behövde till

exempel inte rekrytera eftersom de inte dödades och trots att Jǫtnarna inte lyckades att

döda en Áss, kunde de mobba Æsirna och ordna kaos. På det här sättet kan man även också

hålla poäng. Lindow själv drar slutsatsen att ’the whole sweep of Scandinavian mythology -

the ”saga’ of the æsir - looks quite a lot like a feud’ (1994: 56).

3.4 Blodsläktskap

Men förhållandet mellan båda grupperna är inte så ensidigt, som Holtsmark (1989: 75)

hävdar: ’[d]et är vanskeleg å skilje skapt mellom æser og jotnar, for den største av æsene,

Odin, var sjølv av jotunnætt. Vanen Njord vart gjeven som gissel til æsene og fekk

jotundottera Skade til kone. Det viser kor uklare grenselinene er’.

Det första argumentet som Holtsmark hänvisar här till för att illustrera att gränserna

mellan Æsirna och Jǫtnarna var svaga är att Óðinn själv härstammade från Jǫtnarna. Den här

berättelsen hänger ihop med den nordiska mytologins skapelseberättelse enligt Snorri

Sturluson i Gylfaginning. I tidens början fanns det en kall värld som bara bestod av is

(O’Donoghue 2007: 13). Från isen bildades en jättestor Jǫtunn som kallades för Ymir. Sedan

formades en ko, Auðumbla, på detsamma sättet (ibid., Crossley-Holland 1980: xx). Ymir

drack kons mjölk för att överleva i den här kalla världen, medan Auðumbla slickade isen.

Jǫtnarna bottnade i Ymirs kropp, som O’Donoghue (2007: 14) påpekar: ’[t]hey said that

under the frost-giant’s arms a girl and boy grew together; one foot with the other, of the

wise giant, begot a six-headed son’. Under tiden befriade Auðumbla en man som hette Búri

12

genom att slicka isen. Det är Búris son Borr som gifte sig med Bestla, en ättling till Ymir. De

hade tre söner, nämligen Óðinn, Vili och Vé. Det är de tre gudarna som dödade Ymir och

skapade världen ur hans kropp (ibid., Crossley-Holland 1980: xx). Berättelsen bekräftar alltså

att Óðinn hade en mor som var Jǫtunn och samtidigt kan man betrakta den som blodsfejds

början:

’Furthermore, by the logic of the bloodfeud, the dismemberment of Ymir’s body and

consequent impossibility for his kin to dispose properly of his remains would

represent a particulary potent Opening Move [cf. supra §3.3]. Not only would the

giant’s honor be sullied, but also the head of their family is peremptorily removed’

(Lindow 1994: 56).

Det andra argumentet är äktenskapet mellan Njörðr, en Áss som var havets gud, och Skaði,

en Jǫtunn som personifierade vinterns kyla. Den här myten börjar med Æsirna som dödade

Skaðis far. Hon ville ta hämnd, men istället att Æsirna bekämpade henne kunde hon välja en

Áss som make eftersom de fruktade henne (Lindow 2002: 40). Lindow (1997: 16) förklarar

den här myten genom att hävda att det inte var ett nederlag för Æsirna eftersom det var en

manlig Áss som gifte sig med en kvinnlig Jǫtunn:

’In giving way to her suit, the æsir might appear to show themselves hierarchically

beneath the jǫtnar, or at least weak, but the incident may be recorded in the victory

column of the æsir in any case if one considers that exogamy in the mythology only

works one way: when the æsir obtain women from the jǫtnar, the world is right, but

should the jǫtnar obtain even one woman from the æsir, it would be turned upside

down’.

3.5 Ragnarǫk

Nu förstår vi båda grupperna bättre och kommer jag att berätta Ragnarǫkmyten, som är

klimaxen och samtidigt slutet till blodsfejden mellan Æsirna och Jǫtnarna.

3.5.1 Ægirs fest och Lokis bestraffning

Anledningen till Ragnarǫk beskrivs i en myt som kallas för Loki’s Flyting. Den här myten finns

i dikten Lokasenna, som man hittar i den Poetiska Eddan. Den beskriver vad som hände med

13

Loki efter Baldrs död (Crossley-Holland 1980: 231, Van Gilst 2003: 220). Det fanns en fest i

Ægirs hall och alla närvarande gudar prisade deras värd. Loki blev arg och började gyckla

med gudarna. Han påpekade alla gudarnas svagheter och slutade med att säga till Frigg att

det var han som förhindrade Baldrs återkomst. Slutligen kom Þórr som hotade Loki och Loki

flydde.

Loki flydde till ett fjäll och byggde ett hus med fyra dörrar för att kunna se allt som

hände runtomkring honom. Bredvid huset flödade en älv då Loki ville dölja sig som en lax om

han såg någonting misstänkt. Han fruktade att gudarna skulle fånga honom med ett nät och

han bildade ett nät för att kunna pröva hur han kunde komma undan om detta hände. Just

när han bildade nätet iakttog han Óðinn, Þórr och den smarta Kvasir. Han kastade fort nätet i

elden, transformerade sig till en lax och hoppade i älven. Kvasir såg det halv brända nätet

och därför bildade han ett nytt nät. Gudarna gick till älven och fiskade med nätet. Loki kunde

undvika det två gånger men den tredje gången borde han hoppa ut ur vattnet och Þórr

fångade honom. De tre gudarna släpade Loki till ett berg och fjättrade honom. Sedan hängde

Skaði en giftig orm ovanför Loki. Ormen duggade gift på Loki och därför höll hans fru Sigyn

en skål mellan ormen och Loki för att uppfånga giftet. Men när hon borde tömma skålen,

duggade giftet på Loki och han skrek och försökte att komma undan. Det är Lokis rörelser

när giftet duggade på honom som förorsakar jordbävningar (Crossley-Holland 1980: 231,

Lindow 1997: 158-159, Ross 2003: 218-219, Van Gilst 2003: 221).

Det finns några forskare som inte nämner Ægirs fest som en del av anledningen till

Ragnarǫk. Holtsmark (1989: 143) hänvisar till exempel inte till den här händelsen: hon

återger Baldrmyten och sedan börjar hon direkt med Lokis flykt till fjällen. Crossley-Holland

(1980: 232) hävdar även att det finns en skillnad mellan Snorri Sturluson - som också skrev

en bearbetad form av myten i Snorres Edda - och Lokasenna, som finns i den Poetiska Eddan:

’[t]he most important distinction between the two accounts is that Loki’s punishment is seen

in Lokasenna as the direct result of his venomous outburst, whereas Snorri says that Loki was

punished for causing Balder’s death and then preventing his return from Hel’. Lindow (1997:

161) bekräftar Crossley-Hollands mening: ’[...] the Poetic Edda positions the section in such a

way as to indicate that the punishment ensued for Loki’s slandering of the æsir at Ægir’s

banquet and not for the death of Baldr [...]’. Ross (2003: 222) däremot hävdar att det inte är

tydligt: ’In Snorri’s Edda on the other hand it remains unclear whether Loki is being punished

for Balder’s death, or because he attempts in general to frustrate the actions of the gods’.

14

3.5.2 Världens undergång

Jag vill börja med att påpeka att jag inte kommer att återge hela myten i detalj. Den står inte

central i min undersökning och därför är det inte lämpligt att berätta hela myten - som är en

av de största i den nordiska mytologin - men istället kommer jag att sammanfatta hela

händelsen. Den viktigaste källan för Ragnarǫk är Vǫluspá (Holtsmark 1989: 171).

Ragnarǫk började med en lång, kall vinter som kallas för Fimbulvetr. Sedan kom två

vargar som åt upp solen och månen. Stjärnorna försvann och fjällen störtade ned. Æsirna

och Jǫtnarna träffade varandra och Heimdallr blåste sitt horn, som betydde att striden

började. Óðinn kämpade med Fenrir, en väldig varg som var sonen till Loki. Óðinn förlorade

slagsmålet och dödades. Det var hans son Víðarr som tog hämnd och dräpte vargen. Týr och

helveteshunden Garmr dödade varandra. Þórr kämpade med Jörmundgand, en väldig orm

som också var sonen till Loki. Þórr lyckades att dräpa väsendet, men dog själv eftersom han

blev förgiftat i striden. Loki, som kunde komma undan sin tortyr, och Heimdallr dödade

varandra och Freyr dräptes av eldjättan Surtr, som slutligen förbrann hela världen (Ross

2003: 219, Van Gilst 2004: 231-233, O’Donogue 2007: 77-79).

3.5.3 Analys: element i Baldrmyten som hänvisar till Ragnarǫk

I det här kapitlet kommer jag att granska Baldrmyten för att hitta element som hänvisar till

Ragnarǫk. Det handlar nästan alltid om figurer (völvan, Loki, Hyrrokkin, Hel och Þökk) men

jag undersöker också Baldrs död själv och vilka konsekvenser mordet hade för Æsirna.

3.5.3.1 Angrboða som völva

Samtalet mellan Óðinn och völvan är den första hänvisningen till Ragnarǫk. Men vad är en

völva precis? Det var en gammal begåvad kvinna som man kunde rådfråga eftersom hon

kunde se framtiden. Hon gjorde också ofta spådomar. Den mest kända völvan är den som

talar om den hela nordiska mytologin i Vǫluspá (Van Gilst 2004: 336).

Det första som völvan gör efter att Óðinn väckte henne till liv var att fråga vem som

störde hennes långa sömn (Lindow 1997: 42). Óðinn svarade med namnet Vegtamr. Sedan

började Óðinn fråga henne de tre frågorna om Baldrs öde (cf. supra §2.1), men efter den

tredje frågan kände völvan igen Óðinn och de utbytte deras identitet. Det är völvan som

först kände igen Óðinn: ’You are not Vegtamr, as I thought, you are rather Odin, the aged

15

god’ (Lindow 1997: 46). Óðinn svarade sedan som följande: ’You are not a seeress, nor a wise

woman, you are rather the mother of three monsters’ (ibid.). De tre viktigaste och mest

kända monstren som völvan troligtvis refererade här till var Fenrir, den väldiga vargen, den

giftiga ormen Jörmundgand och Hel, dödsrikets härskare. I Gylfaginning blir monstrens

ursprung tolkat:

’The most famous cohort of monsters consists of Fenrisúlfr (the Fenris wolf),

Jǫrmundgandr (the Midgard serpent), and Hel, mistress of the nether world.

According to Gylfaginning, Loki begat them on Angrboða, a gýgr í Jǫtunheimum

(”ogress in Jǫtunheimar”), and that makes her a good candidate for the identity of

this seeress’ (Lindow 1997: 46).

Namnet Angrboða kan betyda någonting som ”hallåman av sorg” (Lindow 1997: 47, Van Gilst

2004: 170) och det är just detta som hon gör. På slutet av Baldrs draumar säger völvan till

Óðinn att han borde gå hem och vara stolt så att ingen man kan gå till dödsriket innan Loki

kommer undan och Ragnarǫk kommer för att ödelägga världen (Lindow 1997: 47). Lindow

(ibid.) framhäver de sista radernas vikt:

’These last lines verify the Regius Vǫluspá’s and Snorri’s versions of the aftermath of

the Baldr story (the binding of Loki) and its connection with Ragnarǫk, and in my view

they therefore make more attractive the possibility that Angrboða is Odin’s

interlocutor, since it is Snorri who names the names of all Angrboða’s children’.

Det är alltså påfallande att det var modern till Fenrir, Jörmundgand och Hel som gav råd till

Óðinn. De tre monstren spelade, tillsammans med deras far Loki, kanske de viktigaste

rollerna i Ragnarǫk och dess anledning. Man kan egentligen betrakta Ragnarǫk som en strid

mellan Æsirna och Lokis familj. De tre monstren och Loki dödade de viktigaste Æsirna: Fenrir

dödade Óðinn, Jörmundgand förgiftade Þórr, Hels hund tog hand om Týrs död och Loki själv

dödade Heimdallr. Ross (1994: 275) bekräftar den här åsikten: ’Loki’s progeny thus pose a

very considerable threat to the gods, for they, in combination with Surtr and his fire-demons,

will destroy both the natural world and divine society at Ragnarok’. Det fanns alltså en stor

fientlighet mellan Angrboða och Óðinn, men trots att de var fiender svarade hon på Óðinns

frågor eftersom hon inte ännu visste att det var hennes svurna fiende.

16

3.5.3.2 Loki

Loki är en av de mest omtalade figurerna i den nordiska mytologin. Skälet till det här stora

intresset är hans dualism. Hans dubbla natur blir redan tydligt när man läser Snorris

beskrivning av Loki i Gylfaginning:

’That one too is numbered among the æsir whom some call the slanderer of the æsir

and originator of deceptions and a stain of the æsir and humans, Loki or Loptr, the

son of the jǫtunn Fárbauti. His mother is Laufey or Nál, and his brothers are Býleistr

and Helblindi. Loki is fair and handsome in appearance, bad of mind, very changeable

in his ways. He had that form of wisdom beyond other men, which is called cunning,

and he uses tricks in everything. He constantly brought the æsir into great difficulty,

and often he rescued them with deceits’ (Lindow 1997: 52-53).

Det första som är påfallande är att Lokis far var en Jǫtunn. Detta betyder att Loki inte var en

äkta Áss, men att han också var delvis Jǫtunn. Det var inte bara hans far som var Jǫtunn,

men de mest kända barnen till Loki var också Jǫtunn, nämligen Fenrir, Jörmundgand och Hel.

Enligt Lindow (1997: 52) finns det ingen annan Áss som har en far som var Jǫtunn, men som

jag redan påpekade har Óðinn en mor som var Jǫtunn (cf. supra §3.4). När man använder

samma resonemang som hävdar att äktenskapet mellan Njörðr och Skaði inte var ett

problem för Æsirna eftersom det var en Jǫtunnkvinna som gifte sig med en Ássman (cf. supra

§3.4), kan man påstå att Óðinn verkligen var en Áss, medan Loki får betraktas som Jǫtunn.

Men varför räknar man ändå Loki som en Áss? Lindow (1994: 66) hävdar att det är

tack vare hans blodsed med Óðinn: ’[...] the only plausible explanation for the inclusion of

Loki among the æsir despite his jǫtunn parentage is the ritual of bloodbrotherhood he

enacted with Odin at the dawn of time [...]’. Blodseden som Lindow hänvisar här till förmäls

bara kort i Lokasenna. När Loki ville gå till Ægirs fest blev han först vägrad, men sedan stödde

han på blodseden med Óðinn för att få tillgång till festen (Lindow 1997: 56, Ross 1994: 264,

Van Gilst 2004: 170, 220). Det finns alltså inga källor som beskriver blodseden mellan båda

figurerna själv. För att svärja en blodsed borde man blanda deras blod i jorden för att skapa

ett förhållande som går tillbaka till förfäder som var jordfäst (Lindow 1997: 57). Blodseden

hade en viktig betydelse för de gamla vikingarna, som Lindow (1997: 56) påpekar: ’[b]lood-

17

brotherhood was one of a number of fictive kinship relationships, and indeed the term

fóstbróðir (”foster brother”) could be used of bloodbrothers as well as of foster brothers’.

Som Snorri redan sammanfattar, hade Loki också en dubbel natur när det gäller hans

aktioner. Det finns många myter som utspelar sig i det mytologiska nuet då Loki agerade

som en komisk person (Holtsmark 1989: 147) som medförde kaos och problem för Æsirna,

men slutligen hjälpte han dem alltid, som Crossley-Holland (1980: xxix) bekräftar:

’This [Snorris beskrivning] is a very fair description of the Loki of the earlier myths: he

is responsible for a wager with a giant which imperils Freyja [...] but by changing both

shape and sex [...] he bails out Freyja and the gods; his shearing of Sif’s hair is more

mischievous than evil, and he makes handsome amends in the end [...] and although

his deceit leads to the loss of the golden apples of youth [...] he retrieves them again’.

Holtsmark (1989: 155) beskriver Loki som en ’hoffnarr for gudane’ och även som trickster.

Men under tidens lopp blir Loki mer och mer fientlig och brutal. Den första gången som man

tydlig kan se Lokis ’transition from trickster to demon’ (Crossley-Holland 1980: 232) är i

Baldrmyten: här begick han den första förbrytelsen som han inte ville gottgöra. Det blir även

tydligare när han flydde till fjällen efter mordet: ’Loki runs off and hides himself in a certain

mountain (thus retreating to the usual abode of jǫtnar and monsters [...])’ (Lindow 1997:

158). Flykten till fjällen föreställde alltså enligt Lindow det definitiva valet som Loki gjorde:

nu var det Jǫtnarna som blev Lokis familj, och inte längre Æsirna. Transformationen är färdig

när han bryter sig ut under Ragnarǫk och blev ledaren av Jǫtnarna i striden mot Æsirna

(Crossley-Holland 1980: xxx, Holtsmark 1989: 172, Lindow 1997: 53). Lindow (1994: 66) drar

alltså slutsatsen att ’bloodbrotherhood is a failure. When push comes to shove, Loki enlists

with the members of his agnatic kin group’.

3.5.3.3 Hyrrokkin

Baldrs begravning var antagligen en ädel och privat händelse. Men varför fanns det då en

jättinna som inte bara var närvarande, men som också spelade en stor roll i hela processen?

Som Lindow (1997: 88) påstår, var hon där för att hjälpa Æsirna: ’She is an out of place,

hierarchically inferior being, doing the work of the æsir [...] and thus helping them to conduct

the ritual properly’. Det finns olika åsikter som försöker att förklara Hyrrokkins närvaro. Den

första beskrivs av Ross (2003: 156) och hävdar att Hyrrokkin bara var där eftersom Æsirna

18

blev svagare efter Baldrs död och de lyckades inte att skjuta skeppet i sjön och behövde

alltså fråga efter hjälp hos deras fiende:

’[t]he role of the giantess Hyrrokkin is strange and difficult to understand, but I find it

most natural to see her role in Snorri’s narrative as a consequence of the general

paralysis of the gods after Baldrs death: they are unable to act, and their helplessness

is such that they must seek aid from their enemies, from the giants’.

Hon bekräftar den här åsikten genom att hävda att den här hjälplösheten är skälet till Þórrs

ilska (ibid.). Trots att den här åsikten är logisk, är den enligt mig för simpel och ytlig för att

förklara den här delen av myten.

Det är Lindow som tolkar den andra åsikten, som har att göra med striden mellan

Æsirna och Jǫtnarna (Lindow 1994: 77). Han hävdar att Óðinn lyckades att övertyga jättinnan

att hjälpa dem i ett samtal som inte finns i källorna som vi har kvar (ibid.). Det vore värre för

Æsirna om jättinnan inte var där för att hjälpa: utan Hyrrokkin kunde Æsirna inte skjuta

skeppet och kunde de alltså inte begrava Baldr, och detta vore ett poäng till för Jǫtnarna:

’[a]n action group scores extra points if it can not only slay a victim from the other side but

also can deny him the last rites. A body left lying unburied, to be [...] despoiled by beast of

battle, is a special sign of shame to the victim’s group’ (Lindow 1994: 80). Det var alltså

genom att tvinga en Jǫtunn att skjuta skeppet att Æsirna segrade.

Liberman (2004: 44) kommer inte överens med Lindows åsikt, men han hävdar bara

att Lindows åsikt ’contains no explanation at all’ utan att kritisera åsikten. Han tolkar

Hyrrokkins närvaro på ett annat sätt, nämligen att hon var Baldrs fylgja: ’Hyrrokkin is

probably Baldr’s fylgja, and this is why she, more probably, pulls rather than pushes the ship:

she will disappear in the sea together with the god she failed to protect’. Han bekräftar

åsikten genom att påstå att Hyrrokkins varg dödades eftersom hon inte behövde den för att

åka tillbaka till fjällen (ibid.).

Hyrrokkin är namnet som Snorri ger jättinnan i Gylfaginning, medan Úlfr Uggason

kallar jättinnan Hildr i Húsdrápa (Lindow 1997: 79), som innehåller en mycket detaljerad

beskrivning av Baldrs begravning (cf. supra §2.2). Det är ett påfallande val, eftersom namnet

används också i en annan myt som man hittar i Ragnarsdrápa, och som Snorri senare återger

i Skáldskaparmál (Lindow 1997: 75). Myten handlar om Hildr, dottern till kung Hǫgni, som

blev kidnappad av en annan kung. Båda kungarna och deras armé träffade varandra i ett

19

stort fält och kämpade till alla soldater dödades. Kungarna drog tillbaka och försörjde sig.

Varje natt kom Hildr till fältet för att återuppliva de falna soldaterna. Den nästa dagen

kämpade de igen. Den här processen upprepar sig varje dag till Ragnarǫk (Holtsmark 1989:

83, Lindow 1997: 75, O’Donoghue 2007: 24-25). Detta kan påminna oss om den eviga striden

mellan Æsirna och Jǫtnarna, som också slutar när Ragnarǫk kommer att hända (Lindow

1997: 75).

3.5.3.4 Hel och Þökk

Både Hel och Þökk spelade en viktig roll i Baldrmyten. Även om Hel inte hotade Baldr på ett

fysiskt eller verbalt sätt, var det hon som krävde att alla varelser grät för Baldr innan hon

ville tillåta honom att gå tillbaka till Ásgarðr: ’And Hel said that it should be tested, whether

Baldr was so beloved, ”as is said, and if all things on earth, alive and dead, weep over him,

then he shall travel back to the æsir, but he shall be kept with Hel, if someone speaks against

it or will not weep”’ (Lindow 1997: 121). Det är Lindow (1997: 102) som delar en intressant

åsikt här. Han betraktar Hel och Frigg som generaler för Jǫtnarna och Æsirna. Det är Frigg

som skickade en budbärare till Hel i ett försök att bringa tillbaka Baldr. Detta leder till att

man kan betrakta Baldr som ’a prisoner of war, and that in turn offers up additional incentive

for reading the Baldr story as one of group conflict, æsir versus jǫtnar’ (ibid).

Alla varelser i världen grät, men det var en som vägrade att gråta: en jättinna som

kallades för Þökk, som har den ironiska betydelsen ”tack” (Lindow 1997: 127). Det finns olika

åsikter när man försöker förklara den här jättinnan. Den mest allmänna (Crossley-Holland

1980: xxxviii, Holtsmark 1989: 140, Ross 1994: 276, Van Gilst 2004: 219) styrs av Snorri själv i

Gylfaginning: ’But people think that it [Þökk] may have been Loki Laufeyjarson, who has done

the most evil among the æsir’ (Lindow 1997: 128). Den här åsikten bekräftas genom Lokis

uttalande under Ægirs fest att han var ansvarig för Baldrs död (cf. supra §3.5.1), som Lindow

(1997: 129) påstår:

’Loki is claiming responsibility for Baldr’s permanent disappearance, and it was Þökk,

according to Snorri - our best source for Loki’s role - who finally saw to it that Baldr’s

stay with Hel was to last until the end of the world. Surely the two figures are one’.

20

3.5.3.5 Baldrs död som varning

’When Baldr had fallen, then all the Æsir’s tongues failed them, as did their hands for

lifting him up, and they all looked at each other and were all of one mind towards the

one who had done the deed. But no one could take vengeance, it was a place of such

sanctuary. When the Æsir tried to speak then what happened first was that weeping

came out, so that none could tell another in words of his grief. But it was Odin who

took this injury the hardest in that he had the best idea what great deprivation and

loss the death of Baldr would cause the Æsir’ (Ross 2003: 154).

Det här citatet från Gylfaginning beskriver momentet just efter Baldrs död. Alla Æsir - med

undantag för Loki - sörjde Baldr och de kunde inte handla av sorg. Men det var inte bara

Baldrs död som förlamade dem. Det var särskilt Óðinn som visste vad Baldrs död verkligen

betydde, nämligen att Ragnarǫk kommer att hända. Detta kan vi redan se i mytens början,

när han åkte till völvan för att få information om mordet. Det är Baldrs död som påminner

Æsirna å ena sidan att de var dödliga (Lindow 1997: 175, Van Gilst 2004: 226) och å andra

sidan att ödet närmade sig.

Men mordet på Baldr hade också andra viktiga konsekvenser. Som Lindow (1997:

134-135, 174) påpekar, var Baldrs död det första poänget som Jǫtnarna fick i blodsfejden:

’The death of Baldr, however, introduces a completely new situation. The jǫtnar have scored,

and the æsir, for the first time, are the group that should go on the attack’. Men det var ett

speciellt poäng eftersom Æsirna inte kunde ta hämnd eftersom det var hans egen bror som

mördade honom (Ross 2003: 221, Holtsmark 1989: 142). Det handlar här om en Áss som

dödade en Áss, och det är just detta som gjorde poänget perfekt i Jǫtnarnas åsikt. Om

Æsirna ville ta hämnd - som de verkligen måste göra - betydde detta att de borde döda en av

deras egen grupp (ibid.). Det fanns alltså ett dilemma för Æsirgruppen, som Lindow (1997:

139) förtydligar: ’All of them [Æsirna] are caught between irreconcilable duties: to extract

vengeance on the one hand and to honor the bonds of kinship on the other hand’.

Den markerade personen som tar hämnd var en manlig person som var nära offret

(Lindow 1997: 135). Den logiska kandidaten var alltså Óðinn själv, men detta medför ett

annat problem, nämligen att Óðinn också borde ta hämnd för Hǫðrs död och att han alltså

borde döda sig själv (ibid.). Æsirna borde skapa speciella omständigheter för att hämna Baldr

(Ross 1994: 272). Óðinn skapade ett nytt barn hos Rindr - en Jǫtunn - för att döda Hǫðr.

21

Sonen kallades för Váli, och Vális enda ändamål var att hämna Baldrs död. Holtsmark (1989:

142) hävdar att Váli kan döda Hǫðr utan konsekvenser eftersom Váli inte var accepterad som

bror till Baldr och Hǫðr. Men trots att Óðinn använde sin vishet, var det fortfarande ett

viktigt nederlag för Æsirna: ’Váli’s vengeance on Hǫðr may represent a triumph for Odin, but

it is hardly a loss for Loki’s paternal kin’ (Lindow 1997: 157).

3.5.4 Den skyldige

Nu kommer jag att granska den skyldige för Baldrs död. I det här kapitlet granskar jag bara

Baldrs fysiska död, och kommer jag alltså inte att ta hänsyn till Lokis möjliga roll i försöket att

bringa Baldr tillbaka från dödsriket. Det finns två logiska kandidater, nämligen Hǫðr och Loki,

men jag kommer också att undersöka en hypotes som påstår att man kan betrakta Óðinn

som den skyldige.

3.5.4.1 Loki vs Hǫðr

Lindow (1997: 145) hävdar att man kan betrakta Snorris synpunkt i Gylfaginning på den här

situationen som följande: ’accident (Hǫðr) or murder (Loki)’. Det är tydligt att Snorri framför

Loki som den som måste straffas. Det var Loki som verkligen ville döda Baldr, medan den

blinda Hǫðr bara var ett hjälpmedel till mordet. Det mest påfallande argumentet för att

bekräfta Snorris synpunkt är att Snorri återger Lokis bestraffning i Gylfaginning, medan han

inte förmäler Vális hämnd på Hǫðr (ibid., Ross 2003: 155).

Det är Liberman (2004: 20-25) som argumenterar för att betrakta Hǫðr som skyldige.

Först påpekar han att Lokis roll inte finns i alla källor som handlar om Baldrmyten: ’Baldr was

killed by Hǫðr, while Loki, whatever his role in the most ancient version of the myth, became

Hǫðr’s accomplice only in the (Norwegian-) Icelandic tradition’ (Liberman 2004: 21). Här

hänvisar han till Gesta Danorum av Saxo Grammaticus, som jag tror avviker för mycket från

den isländska myten för att jämföra dem.

Sedan påstår han att Hǫðrs blindhet inte hade någon effekt på Hǫðr eftersom de var

gudar som levde i en mytisk värld (Liberman 2004: 23). Men varför borde man då förmäla att

han var blind? Liberman (2004: 24) påstår här att man får betrakta Hǫðrs blindhet på ett

symboliskt sätt: ’[...] Hǫðr became a blind force in Loki’s hands [...]’. Hǫðr föreställdes alltså

som blind eftersom man ville ’underscore the unintentional character of the murderer and

Hǫðr’s innocence’ (ibid.). Han påstår även att ’if Hǫðr were conceived as a blind god, Baldr

22

would not have needed a mighty avenger: anyone could have killed a defenseless god’ (ibid.),

men som jag redan påpekade, var det inte Hǫðrs fysiska kvaliteter som var problemet, det

var hans position som en Áss som krävde att Váli behövdes (cf. supra §3.5.3.5).

Det tredje argumentet som han framför är att Hǫðr verkligen dödades, medan Loki

bara torterades (Liberman 2004: 48). Men det är logiskt att Hǫðr dödades eftersom, även

om det var Loki som vägledde Hǫðr, var det fortfarande Hǫðr som kastade misteln och som

var den direkta mördaren. Om Loki inte hade någonting att göra med mordet, skulle Æsirna

också inte tortera honom.

3.5.4.2 Óðinn

Det finns några teorier som påstår att Hǫðr är en ’hypostasis of Odin’ (Ross 1994: 270,

Lindow 1997: 35, Liberman 2004: 37). Men varför skulle Óðinn döda sin egen son? Man kan

hävda att det handlar om en initiationsrituell: ’Baldr’s death was of sacrificial character’

(Ross 1994: 270). Den här åsikten påstår att det var Óðinn som dödade Baldr som sedan

återuppstod som Váli (Lindow 1997: 34, Van Gilst 2004: 225) för att ta hämnd på Hǫðr. Baldr

återuppod alltså som en skicklig krigare i Óðinns armé.

Det är Liberman (2004: 24) som granskar det viktigaste argumentet för att betrakta

Hǫðr som Óðinn. Han hänvisar till den tyska professorn Ferdinand Detter som ’refused to

allow two blind gods to exist in one pantheon’ (Liberman 2004: 37). Detter hävdar alltså att

man inte kan ha två blinda gudar i samma mytologi, och att båda gudarna därför borde

betraktas som samma gud. Liberman (2004: 24) och Lindow (1997: 62) kritiserar den här

åsikten genom att påpeka att det finns en viktig skillnad mellan båda gudarnas blindhet:

’However, Óðinn and Hǫðr’s defects are incompatible. Óðinn’s loss of an eye is a

typical case of ritual mutilation, the prices a god or a hero pays for acquiring

knowledge or a sign of special distinction, the seal of destiny, as it were. [...] By

contrast, Hǫðr is blind by nature. He did not sacrifice his eyesight; he never had it’

(Liberman 2004: 24).

Ross (1994: 277) och Lindow (1997: 35) kritiserar den här teorin utifrån en annan synvinkel.

Ross påpekar att återuppståndelsen av Hǫðr och Baldr (cf. infra §4.2.1.2.3) är lite konstig om

man får betrakta Hǫðr som Óðinn, medan Lindow hävdar att man behöver hjältar i stället för

gudar när man vill betrakta myten som en initiationsrituell. På grund av alla kritiker drar jag

23

samma slutsatsen som Liberman (2004: 38): ’Hǫðr should remain Hǫðr, a blind god distinct

from the one-eyed All Father Óðinn, and there is no justification in the idea of Baldr’s being

sacrificed to Loki or Óðinn, for he was murdered, not sacrificed’.

3.6 Konklusion

I det här kapitlet blev det tydligt att det redan finns ett samband mellan Baldrmyten och

Ragnarǫkmyten när man läser Baldrmyten. I myten hittar man några Jǫtnar som spelar

viktiga roller: Angrboða, Loki, Hyrrokkin, Hel och Þökk. Man kan fastslå att Æsirna inte längre

hade kontroll över allt och inte längre var allsmäktiga och osårbara. Det viktigaste

argumentet för den här slutsatsen är Baldrs död. Det här mordet föreställer å ena sidan

vändpunkten i blodsfejden mellan Æsirna och Jǫtnarna. Det var för första gången att jättarna

lyckades att döda Áss och Æsirna kunde inte ta hämnd eftersom det var en annan Áss som -

otur eller inte - var ansvarsfull för dådet. Jǫtnarna vann inte bara deras första poäng i

blodsfejden, men de segrar också i striden om Loki. I den här myten iakttar man alltså

gudarnas maktlöshet för den första gången. Å andra sidan var Baldrs död en varning. Det

påminde gudarna att de inte var odödliga och att deras oundvikliga öde - Ragnarǫk -

stundade.

4. Baldrfiguren

Baldr var sonen till Óðinn och Frigg och föreställs som en av den vackraste och klokaste av

Æsirna i Gylfaginning:

’There is nothing but good to be told of him. He is the best of them and everyone

sings his praises. He is so fair of face and bright that a splendour radiates from him,

and there is one flower so white that it is likened to Balder’s brow: it is the whitest of

all flowers. From that you can tell how beautiful his body is, and how bright his hair.

He is the wisest of the gods, and the sweetest-spoken, and the most merciful, but it is

a characteristic of his that once he has pronounced a judgement it can never be

altered’ (Crossley-Holland 1980: xxviii).

Men varför var det Baldr som spelade en av de viktigaste rollerna i den nordiska mytologin? I

det här kapitlet kommer jag att undersöka Baldr själv. Först kommer jag att granska - och

kritisera - en teori som påstår att man får betrakta Baldr som den första som verkligen dör i

24

den nordiska mytologin, och sedan undersöker jag om man kan definiera Baldr som ett slags

gud som påträffas i olika mytologier, nämligen a dying and rising god.

4.1 Baldr: den första som dör?

Lindow (1997: 32-33) tolkar en teori som den nederländska lingvisten Jan De Vries

utvecklade. Han påstår att Baldrmyten handlar om dödens ursprung (ibid., Ross 1994: 269).

Enligt honom kan man inte bara förklara Hermóðrs försök att bringa Baldr tillbaka från

dödsriket för sorgs skull, men är färden till dödsriket huvudsakligen ett försök att inte tillåta

dödskonceptet att bestå. Det här ämnet av dödens ursprung hittar man i många mytologier

(ibid.) och Lindow (ibid.) sammanfattar teman på följande sätt: ’The basic principle, as in the

Baldr story in Snorri, is that death was once something that could have been avoided, but

because of some failure or mistake [...] death became permanent’.

Först börjar Lindow med att stödja den här åsikten. Han använder några exempel för

att illustrera att Baldr ’appears to be the first individual death to occur in the framework of

the mythology as it is presented in our Norse sources’ (ibid.). Det viktigaste är Gullveig, som

Æsirna försökte att döda men som återuppstod varje gång (cf. supra §3.1). Det är bara Baldr

som verkligen dog och stannade kvar i dödsriket. Ett annat viktigt argument för honom är

Friggs ed (cf. supra §2.1). Om hon skulle ha lyckats att ta eden från verkligen alla varelser, då

hade Baldr inte dött och begreppet död hade inte existerat (ibid.). Detsamma gäller för Þökk:

om man kunde övertyga henne att gråta, då skulle döden inte bestå i världen (ibid.).

Ett viktigt argument till är Baldrs begravning. Det är ett stort och viktigt kapitel i

myten eftersom det handlar om en förklaring, som Ross (2003: 156) och Lindow (1994: 76)

tolkar: ’[d]eath itself draws forth strong emotions in humans for all sorts of reasons, but it

also poses the real and immediate problem of the disposal of the remains’ (ibid.). Man kan

undra varför Æsirna jordfäste Baldr medan de hoppades att han skulle återuppstå. Det finns

alltså ett dilemma här som Ross (2003: 156) påpekar: ’on the one hand there is the desire to

maintain contact with the individual, on the other the necessity of disposing of the body

before decay sets in’. De borde jordfästa honom eftersom Æsirna inte ville att Baldr kom

tillbaka som någonting dåligt eftersom han inte fick de ordentliga riterna. Man kan hävda att

det här viktiga kapitlet fungerar som ett slags demonstration som visar hur man ordentligt

borde begrava någon för att skicka den till livet efter detta. Som Lindow (1997: 79) påpekar,

kunde det vara katastrofalt om man inte gav de döda en ordentlig begravning:

25

’What seems to be at stake is the proper conduct of the funeral rites for the slain son

of Odin; if the ritual is not properly carried out, if the remains are not properly dealt

with, Baldr will be denied his status in the next world - indeed, in any world - and he

might even become a revenant, dangerous to the community: Baldr the bad’.

Ross (1994: 250-251) kommer överens med Lindow, men hon definierar de här gengångarna

som draugar: ’If the rituals of corpse disposal were not properly observed, textual evidence

suggests that people believed the dead could return in the form of draugar, or ghosts of the

living dead, to trouble and harm their relatives and society at large’. Men jag tror att

processen inte beskrivs så ingående eftersom Baldr var den första som dog, utan eftersom

han var den första viktiga personen som dog. Det borde vara lite konstigt om man hade en

så detaljerad begravning för en okänd Jǫtunn som dog.

Sedan kommer Lindow att kritisera teorin. Det första argumentet som han framför är

att vi inte har primära källor som bekräftar att Baldrs död var den första i den nordiska

mytologiska världen (Lindow 1997: 33). Sedan kritiserar han också De Vries’ mening som

hävdar att ämnet finns i fler mytologier, eftersom De Vries använder bara en indisk text för

att stödja den här åsikten. Det tredje argumentet är dödsriket själv, som verkade till reds och

inte som ett nytt fenomen: ’[...] it seems as though the way to Hel is well trodden already’

(ibid.). Jag tänker här till exempel också på Jǫtnarna som dödades av Æsirna. Till sist hänvisar

han till völvan, som Óðinn måste väcka till liv för att få spådomarna (cf. supra §3.5.3.1).

Detta innebär naturligtvis att hon först borde vara död (ibid.).

Liberman (2004: 43) följer Lindows tankegång och drar slutsatsen att ’Baldr’s death

was not the first in the eddic universe, but it was the first irreparable loss’. Han var alltså inte

den första varelsen som dog i den nordiska mytologin, men man kan påstå att han var den

första av Æsirna som dog (Lindow 1994: 58, Ross 2003: 153) och detta hade viktiga

konsekvenser (cf. supra §3.5.3.5), men att skapa dödskonceptet var inte en av dem.

4.2 Baldr: a dying and rising god?

I det här kapitlet ämnar jag undersöka om man kan betrakta Baldr som a dying and rising

god. Först kommer jag att definiera begreppet och därför använder jag The Golden Bough: a

study in magic and religion av James George Frazer. Den här boken är en viktig komparativ

analys av många mytologier i världen och det är här som man hittar fenomenet som kallas

26

för a dying and rising god för första gången. Sedan analyserar jag texten med hänsyn till det

här begreppet och försöker jag granska Baldrmytens funktion i den fornnordiska världen.

4.2.1 Dying and rising gods

Frazer (1991: 324) börjar sin analys med att påpeka att människorna alltid har haft en stor

fascination för naturens krafter eftersom man visste att de här krafterna hade en stor

påverkan på deras liv: ’The spectacle of the great changes which annually pass over the face

of the earth has powerfully impressed the minds of men in all ages, and stirred them to

meditate on the causes of transformations so vast and wonderful’. Enligt Frazer (ibid.) trodde

man först att man själv kunde påverka naturkrafterna genom magiska ritualer och det var i

den här perioden som man utförde magiska ceremonier för att få regnet eller solskenet.

Men sakta men säkert iakttar vi en ny tankegång, som tillade en religiös bas till de magiska

ritualen:

’[...] [t]he slow advance of knowledge [...] convinced at least the more thoughtful

portion of mankind that the alternations of summer and winter, of spring and

autumn, were not merely the result of their own magical rites, but that some deeper

cause, some mightier power, was at work behind the shifting scenes of nature. They

now pictured to themselves the growth and decay of vegetation, the birth and death

of living creatures, as effects of the waxing or waning strength of divine beings, of

gods and goddesses [...]’ (ibid.)

Man började alltså personifiera naturkrafterna och jämställa dem med gudar och deras liv.

Ross (1994: 269) stämmer överens med Frazer och ponerar att ’the general fertility of nature

is dependent on the death and rebirth of the god’. Gudarna personifierade naturkrafterna

och genom att utföra magiska ritualer trodde man att de kunde rekrytera gudarnas energi

och krafter: ’[t]he ceremonies which they observed for this purpose were in substance a

dramatic representation of the natural processes which they wished to facilitate ; for it is a

familiar tenet of magic that you can produce any desired effect by merely imitating it’ (ibid.).

Man försökte att bärga gudarnas krafter när han nästan dog, eftersom när guden dör har

man inte längre tillgång till regnet, solsken och andra viktiga naturliga resurser.

Enligt Frazer (ibid.) tolkade människorna alltså ’the fluctuations of growth and decay,

of reproduction and dissolution, by the marriage, the death, and the rebirth or revival of the

27

gods’. Det mest tydliga fenomenet som man kan förknippa med den här cykeln av liv och

död är ’the disappearance and reappearance of vegetation in autumn and spring’ (Frazer

1991: 337). Man förknippade hösten, som har någonting att göra med förfall och upplösning,

med naturgudens död. Våren däremot, som förknippades med tillväxt och fortplantning,

uppfattades som gudens återuppståndelse. Det var de här krafterna som påverkade

vegetation som hade den viktigaste påverkan på människans liv: ’[h]ence it is natural that in

the magical dramas designed to dispel winter and bring back spring the emphasis should be

laid on vegetation, and that trees and plants should figure in them more than beasts and

birds’ (Frazer 1991: 325).

Frazer (ibid.) fastslår att de här ritualerna ofta fanns i Asien och Egypten. Han

förmäler till exempel Osiris, Adonis, Attis och den syriska guden Tammuz som dying and

rising gods. De här gudarna symboliserade alltså livets årliga fördärv och väckelse eftersom

de dog och återuppstod varje år på nytt.

4.2.1.1 Tammuz

Tammuz var en gud som dyrkades ursprungligen i Babylonien och Syrien, men som senare

ärades i Grekland under namnet Adonis (Frazer 1991: 325). Tammuz var den unga älskaren

till Ishtar, som var modergudinnan och alltså den viktigaste fruktbarhetsgudinnan. Men han

var dödsdömd och när han dog borde han åka till det mörka dödsriket. Ishtar följde Tammuz

till dödsriket och när hon inte längre var på jorden för att vara hos Tammuz fanns det ingen

kärlek och åtra. Människorna och djuren glömde att fortplanta sig och allt liv på jorden

hotades av utrotning tills den mäktiga guden Ea skickade en budbärare till dödsrikets

drottning. Hon borde bespruta Ishtar med livets vatten och på det här sättet kunde hon gå

tillbaka till jorden med sin älskare. Naturen återställde sig och allt var bra igen tills det var

dags att Tammuz dog igen, och hela cykeln började på nytt (Frazer 1991: 326).

Frazer (ibid.) påpekar att Tammuz död sörjdes varje år på midsommaren när han

granskade ritualen som fanns i Syrien: ’His death appears to have been annually mourned, to

the shrill music of flutes, by men and women about midsummer in the month named after

him, the month of Tammuz’. Men det som är påfallande här är att man trodde att Tammuz

återuppstod den nästa dagen (Frazer 1991: 335). Frazer (1991: 337f) föreslår en annan

förklaring för den här gudens korta död på midsommaren. Han hävdar att Tammuz var

spannmåls gud:

28

’Again, the story that Adonis spent half [...] of the year in the lower world and the rest

of it in the upper world, is explained most simply and naturally by supposing that he

represented vegetation, especially the corn, which lies buried in the earth half the

year and reappears above the ground in half’.

Spannmål blev en viktig resurs för människorna och man behövde en förklaring för den årliga

tillväxten som man var så beroende på, som Frazer (ibid.) påpekar: ’[...] and the vastness of

the scale on which this ever-recurring decay and regeneration takes place, together with

man’s intimate dependence on it for subsistence, combine to render it the most impressive

annual occurence in nature’. Man kan alltså hävda att ritualen som ägde rum på

midsommaren var ’essentially a harvest rite designed to propitiate the corngod, who was

then either perished under the sickles of the reapers or being trodden to death under the

hoofs of the oxen on the threshingfloor’ (Frazer 1991: 338). Spannmål skördades i den här

tiden i länderna som dyrkade Tammuz och ritualens datum stämmer alltså överens med

skörden. Efter att han dog, återuppstod han den nästa dagen och åkte han till dödsriket.

Tiden som han förblev där är vintern: här var han svag, men inte död. När han åkte tillbaka

till jorden med Ishtar blev det våren igen och hela cykeln kunde börja igen. Frazer (1991:

339) drar slutsatsen att ’[...] the death of Adonis is not the natural decay of vegetation in

general under the summer heat or the winter cold ; it is the violent destruction of the corn by

man’. Men allmänt kan vi dra slutsatsen att Tammuz var a dying and rising god, eftersom

man kan betrakta honom som en viktig naturgud som dör och återuppstår igen, i

sammanhang med årstiderna: ’[...] he appears to have been a god of vegetation, and his

death and resurrection were annually mourned and rejoiced over at a festival in spring’

(Frazer 1991: 347).

4.2.1.2 Baldr

I det här kapitlet kommer jag att granska om man kan betrakta Baldr som a dying and rising

god. Jag ämnar undersöka tre viktiga aspekter innan jag drar en slutsats. Först kommer jag

att granska om man kan betrakta Baldr som en naturgud. Här kommer jag inte bara att

använda teorier, men återger jag också ritualer som fanns i Skandinavien för att ära Baldr.

Sedan kommer jag att undersöka Baldrs död och till sist Baldrs återuppståndelse.

29

4.2.1.2.1 Baldr som naturgud

Det finns många forskare som klassificerar Baldr som en naturgud. Den första åsikten är att

man får betrakta Baldr som en personifikation av solen eller ljuset. Hǫðr, hans blinda bror

som dödar honom, förställer mörkret och det här mordet symboliserar vintern som fördriver

sommarn (Liberman 2004: 21). Baldr, som enligt den här åsikten betraktas som en luftgud,

borde man alltså klassificera tillsammans med sin blinda bror Hǫðr som en naturgud, som

Liberman (2004: 22) framhäver:

’A sky god can be the master of the sun, light, rain, thunder, lightning, and

vegetation. A chthonic deity is the ruler of the dead, darkness, mantic wisdom, and,

like his celestial counterpart, of vegetation, because plants need both light and rain

from above and rich soil from beneath. A male deity making the earth green is

equally useful in the sky and in the ground [...]’

Den primitiva människan trodde att Baldr mördades av Hǫðr på midsommaren och att han

återuppstod midvintern (Van Gilst 2004: 221) och detta är ett argument till för att betrakta

Baldr som en naturgud.

Frazer (1991: 609-658) förknippar eldfestivaler i Europa med Baldrmyten. Han

fastslår att de här festivalerna förkom oftast på midsommaren (Frazer 1991: 622). Den här

dagen betraktades som en av de viktigaste av året: ’The summer solstice, or Midsummer

Day, is the great turning-point in the sun’s career, when, after climbing higher and higher day

by day in the sky, the luminary stops and thenceforth retraces his steps down the heavenly

road’ (ibid.). Här är solen alltså på höjdpunkten. Han beskriver dock många festivaler som

ägde rum i hela Europa, till exempel Frankrike, Tyskland och Spanien. Jag ämnar återge här

bara festivalen som fanns i Skandinavien och några allmänna åsikter, eftersom Frazer (ibid.)

påpekar att alla festivaler liknar varandra mycket. Han påstår att man tände ett bål på de här

festivalerna och det blev en stor fest: människorna dansade runt elden och hoppade över

den. I Sverige kallades dem ofta för ’Balders Balar’ (Frazer 1991: 625). Man förbrände ofta

också en avbild i det här bålet, men det kunde också vara en människa som brändes i elden:

’[n]ot uncommonly effigies are burned in these fires, or a pretence is made of burning a living

person in them ; and there are grounds for believing that anciently human beings were

actually burned on these occasions’ (Frazer 1991: 609).

30

Sedan försöker Frazer (1991: 642) att föreslå en orsak till festivalerna. Han påstår att den

primitiva människan trodde att den stora elden förbättrade människans liv, med både en

positiv och en negativ stimulans:

’[...] the fire is believed to promote the growth of the crops and the welfare of man

and beast, either positively by stimulating them, or negatively by averting the

dangers and calamities which threaten them from such causes as thunder and

lightning, conflagration, blight, mildew, vermin, sterility, disease, and not least of all

witchcraft’ (ibid.).

På ena sidan kan man alltså påstå att festivalen handlar om en form av sympatisk magi. Man

ville försäkra en tillräcklig kvantitet av solsken för människorna, djuren och växterna genom

att imitera den stora resursen för ljus och värme på jorden (ibid.). Det är genom att

förbränna avbilden, som representerar vegetationens ande (cf. infra §4.2.1.2.1), i elden som

symboliserar solen att man är säker att vegetationen kommer att ha mycket solsken året

efter. Å andra sidan kan man betrakta elden som något som sanerade luften och som

förbrände på ett symboliskt sätt alla negativa saker omkring den (ibid.).

Frazer (1991: 651) ponerar slutligen att man kan betrakta avbilden som förbrändes i

bålet som ’representatives of the tree-spirit or spirit of vegetation’. Man trodde att elden

hade en positiv effekt på människorna, djuren och växterna och därför borde den ha

någonting att göra med naturen och fertilitet. Ritualen själv kan man betrakta som en

förbränning av den här anden så att han sprids över hela området för att både beskydda och

stimulera allt som fanns här. Frazer (ibid.) bekräftar den här åsikten genom att påpeka att

man tog de brända bitarna och satte dem på gärdena efter festivalen. Ett argument till den

här åsikten är att kvinnorna hoppade över elden för att få välsignelse för att bli gravid: ’it is

therefore a fair presumption that the burning effigy over which the bride must leap is a

representative of the fertilising tree-spirit or spirit of vegetation’ (ibid.). Det sista argumentet

som Frazer (ibid.) framför är att man prydde avbilden med bark, blommorna och spannmål.

Det var även ibland ett träd som fungerade som avbild. Frazer (ibid.) drar slutsatsen att

’[...] considering the frequency with which the tree-spirit is represented in human

shape, it is hardly rash to suppose that when sometimes a tree and sometimes an

31

effigy is burned in these fires, the effigy and the tree are regarded as equivalent to

each other, each being a representative of a tree-spirit’.

Men ljuset och solen är inte det enda i naturen som man förknippar Baldr med. Det är Frazer

(1991: 658-667) som tyckte att misteln också hade en stor symbolisk funktion i den här

myten. Han påpekar att misteln alltid har haft en stor funktion i Europas botaniska lära. Det

var särskilt druiderna som trodde att den här växten var helig, särskilt när den växte på en ek

(Frazer 1991: 659). De trodde att misteln hade en kraftig medicinsk verkan, till exempel för

att hjälpa djur och människor för att få barn: ’[t]hey believe that a potion prepared from

mistletoe will make barren animals to bring forth [...] carried about by women it assisted

them to conceive’ (ibid.). Det finns många åsikter när det gäller tiden som man samlade

misteln. Frazer (1991: 663) påpekar dock att i Sverige ’[...] the favourite time would seem to

be Midsummer Eve or Midsummer Day’. Men man kunde inte bara ta misteln eftersom det

fanns en ritual för att göra det (Frazer 1991: 659). Man borde inte skära den med järn, så

man använde någonting av guld (ibid.). Det var också förbjudet att misteln träffade golvet

när den skars.

Som jag redan påpekade, kan man tycka att avbilderna som förbrändes i bålet

representerade en vegetationsande, men Frazer ponerar att vegetation är ett koncept som

var för abstrakt för den primitiva människan: ’The idea of vegetation in general is too

abstract to be primitive. Most probably the victim at first represented a particular kind of

sacred tree. But of all European trees none has such claims as the oak to be considered as

pre-eminently the sacred tree of the Aryans’ (Frazer 1991: 665). Han hävdar alltså att eken

var ett heligt träd som förknippades med fertilitet. Ett argument till för att förknippa eken

med den här ritualen är att man använde ekved för att tända bålet (Frazer 1991: 666):

’But if at these solemn rites the fire was regularly made of oakwood, it follows that

any man who was burned in it as a personification of the tree-spirit could have

represented no tree but the oak. The sacred oak was thus burned in duplicate ; the

wood of the tree was consumed in the fire, and along with it was consumed a living

man as a personification of the oak-spirit’ (ibid.).

Frazer (1991: 666) drar slutsaten att ’[t]he myth suggests that a vital connexion may once

have been believed to subsist between the mistletoe and the human representative of the

32

oak who was burned in the fire’. Baldrmyten framhäver att Baldr bara kunde dödas genom

misteln, och detta betyder att Baldr var osårbar och odödlig när misteln fortfarande fanns på

eken (ibid.). Frazer (ibid.) påstår alltså att man kan betrakta den osårbara Baldr som ’a

personification of a mistletoe-bearing oak’:

’Now, if we suppose that Balder was the oak, the origin of the myth becomes

intelligible. The mistletoe was viewed as the seat of life of the oak, and so long as it

was uninjured nothing could kill or even wound the oak. The conception of the

mistletoe as the seat of life of the oak would naturally be suggested to primitive

people by the observation that while the oak is deciduous, the mistletoe which grow

on it is evergreen. In winter the sight of its fresh foliage among the bare branches

must have been hailed by the worshippers of the tree as a sigh that the divine life

which had ceased to animate the branches yet survived in the mistletoe [...]’.

Ross (1994: 12) håller med Frazer: ’Baldr was thus a tree-spirit or deity of vegetation, who

first represented a particular kind of sacred tree, the oak. Mistletoe, as an evergreen plant

living on the oak, represented the seat of its life, its external soul’. Den här åsikten förklarar

att man först borde skära misteln från eken innan man kunde förbränna den: ’[h]ence when

the god had to be killed - when the sacred tree had to be burnt - it was necessary to begin by

breaking off the mistletoe. For so long as the mistletoe remained intact, the oak [...] was

invulnerable’ (Frazer 1991: 666f).

Frazer (1991: 663f) drar slutsatsen när det gäller ritualerna att båda ritualerna som

jag återgav förknippades inte bara med Baldrmyten, men båda ägde rum på midsommaren i

Skandinavien. Men kan egentligen betrakta dem som två delar av en stor ritual som kan

påvisa att Baldr klassificerades som en naturgud:

’[...] the mistletoe, the instrument of Balder’s death, has been regularly gathered for

the sake of its mystic qualities on Midsummer Eve in Scandinavia, Balder’s home. [...]

Thus one of the two main incidents of Balder’s myth is reproduced in the great

midsummer festival of Scandinavia. But the other main incident of the myth, the

burning of Balder’s body on a pyre, has also its counterpart in the bonfires which still

blaze, or blazed till lately, in Denmark, Norway, and Sweden on Midsummer Eve’

(Frazer 1991: 664).

33

Det finns också kritik på åsikten att Baldr klassificerades som en naturgud. Liberman (2004:

48) ponerar att misteln inte var växten som dödade Baldr i originalmyten, eftersom den inte

förekom på Island. Han hävdar att man kände till växten från Storbritannien. Men ritualen

som jag återgav här fanns då i Sverige och misteln förekom i Sverige. Kanske var det en

bearbetad version av myten, men det är inte mitt mål att undersöka mytens originalform.

Lindow (1997: 31) framhäver en annan kritik. Han påpekar att Baldr tillhörde Æsirna,

medan Vanirna klassificerades som natur- och fruktbarhetsgudar: ’[t]his contradicts the

system of mythology; a vegetation god ought to be a vanr or at least should be associated

with the vanir’. Men Liberman (2004: 41) betonar att ’[t]his argument has no value. Any

Scandinavian god about whom we know enough stories can be shown to have some

connection with fertility’. Þórr, till exempel, var en av de viktigaste Æsirna och det är hans

hammare Mjǫllnir som användes för att helga äktenskapet (ibid., O’Donoghue 2004: 40). Van

Gilst (2004: 137) och O’Donoghue (2007: 40) påpekar att hammaren liknar en fallossymbol.

Man kan också argumentera att de två gruppernas krafter blandades ihop när de blev en

stor grupp (cf. supra §3.1).

4.2.1.2.2 Baldrs död

Det finns tre stora nivåer i den nordiska mytologins universum, som Crossley-Holland (1980:

xx) betonar: ’[t]he Norsemen visualised the universe as a tricentric structure - like three

plates set one above another with a space between each’. Överdelen kallades för Ásgarðr,

riket då Æsirna och Vanirna bodde i stora hallar (ibid.). Här fanns också en stor plats då de

döda hamnade. Om krigarna dog på slagfältet gick dem till Vallhöll, ett paradis som var

beläget i Ásgarðr. Det var ’the upper kingdom of the dead ruled over by Óðinn, ... into which

only glorious warriors were admitted’ (Ross 1994: 253). När det fanns ett stort fältslag

bestämde Óðinn vem som var en skicklig krigare och han skickade valkyrjur till fältet för att

samla dem. Valkyrjur var kvinnor som enligt Ross (1994: 254) skickades till slagfältet och

’choose the men who are to be killed there: ”they allot death to men and govern victory”’.

Här finns enligt O’Donoghue (2007: 71) en paradox: ’if Odin chooses the finest warriors, then

they cannot be the defeated side’. Men jag tycker att man behöver mer än en skicklig krigare

för att segra. När krigarna ankom till Vallhöll kallades dem för einherjar, som hade ett väldigt

bra liv som bestod av att kämpa och äta tills Óðinn behövde dem för att kämpa vid sin sida i

Ragnarǫk:

34

’According to various Norse sources it is a magnificent great hall, roofed with golden

shields, accessed by hundreds of door, and filled with hundreds of the einherjar -

warriors who have died on the battlefield and enjoy an everlasting afterlife of

drinking mead and fighting in Valhalla. These are Odin’s troops, to be called into their

final battle at Ragnarök’ (O’Donogue 2007: 25).

Den andra nivån kallades för Midgard och här bodde människorna och dvärgarna, men också

Jǫtnarna. Jǫtnarnas område, som nämndes Jǫtunheimr, fanns i fjällen (cf. supra §3.2).

Ásgarðr och Midgard anknöts med Bifrostbron, som var ’a flaming rainbow bridge’ (Crossley-

Holland 1980: xx).

Den tredje och sista nivån var Niflheimr eller dödsriket, som Ross (1994: 252)

bekräftar: ’Old Norse poetry confirms the existence of the world of the dead downwards on

the spatial map and in darkness and in a place whose location stands in opposition to that of

the world of gods and men’. Det är alltså tydligt att de första två nivåerna betraktades mer

som en enhet och det finns inget samband med den tredje nivån. I Niflheimr fanns ett stort

citadell som kallades för Hel och här satt Lokis dotter och dödsrikets härskare, som också

kallades Hel, på sin tron (Crossley-Holland 1980: xxi). Den här mörka platsen beskrivs som

’the place where ordinary people went’ (Ross 1994: 253). Här finns alltså själarna av

människor som dog av sjukdom eller ålderdom: ’Gylfaginning gives Hel jurisdiction over

those who we would say died of natural causes’ (ibid.).

Det är viktigt att man betraktade de första två nivåerna mer som en enhet eftersom

de hade en förbindelse och att Niflheimr inte tillhörde den här enheten. (Ross 1994: 252).

Detta förklarar att Ragnarǫk ödelade både Ásgarðr och Midgard, men Niflheimr nämndes

inte i den här striden: ’And as we shall see, when Ragnarök comes, there will be no Valhalla

any more, and no Odin’ (O’Donoghue 2007: 72). Van Gilst (2004: 235) stämmer överens med

den här åsikten.

Baldr dog inte på slagfältet och trots att han var en av Æsirna, var han passiv när han

dog. Detta förklarar varför Baldr gick till Hel i stället för Vallhöll (Ross 1994: 277, Van Gilst

2004: 218). Om han gick till Vallhöll skulle han alltså inte överleva Ragnarǫk och kunde han

inte hjälpa att bidra till den nya generationen. Men Baldr var inte den enda av Æsirna som

överlevde (cf. infra §4.2.1.2.3). Det beskrivs inte i källorna hur de andra fyra gudarna

överlevde Ragnarǫk eller vad som hände med Hǫðr när han dog. Men argumentet att Baldr

35

borde gå till Hel för att kunna överleva Ragnarǫk kan man alltså inte använda. Men man kan

förklara detta utifrån en annan åsikt. Som jag redan påpekade, kunde man betrakta Baldr

sommarn som fördrivs av Hǫðr, som föreställer vintern (cf. supra §4.2.1.2.1). Men man kan

också betrakta Baldr som båda. När Baldr gick till Hel blev han inte längre en luftgud som

föreställer sommaren, men blev han en chtonic gud:

’A sky god can be the master of the sun, light, rain, thunder, lightning, and

vegetation. A chthonic deity is the ruler of the dead, darkness, mantic wisdom, and,

like his celestial counterpart, of vegetation, because plants need both light and rain

from above and rich soil from beneath. A male deity making the earth green is

equally useful in the sky and in the ground [...]’ (Liberman 2004: 22)

Det finns element i texten som stödjer den här åsikten. Det verkar att Baldr behåller sin

gudliga härkomst när han är i dödsriket. Som Lindow (1997: 121) påpekar, var det Baldr som

mottog Hermóðr när han kom för att förhandla med Hel (cf. supra §2.1): ’Hermóðr rides up

to the hall, dismounts, and enters. There he sees not Hel, with whom his mission deals, but

rather Baldr, seated in the high seat, indicating that he is either head of household or

honored guest’. Argumentet att han var en ärad gäst i dödsriket bekräftas senare när han

gav gåvor till Hermóðr (cf. supra §2.1). Å ena sidan kan man hävda att Baldr behandlades på

det här sättet eftersom han var en av Æsirna och krävde respekt, men å andra sidan kan man

påstå att han fortfarande hade en viktig funktion som gud i dödsriket. Man kan däremot

argumentera att Hel tillhörde Jǫtnarna och hade en prominent roll eftersom hon var Lokis

dotter och att hon därför aldrig skulle tillåta detta, men kanske blev hon manipulerad av den

kloka Baldr. Jǫtnarna var slutligen inte kända om deras vishet.

4.2.1.2.3 Baldrs återuppståndelse

’The earth is cast up from the sea and is then green and fair; unsown fields grow. Víðarr

and Váli live, as if the sea and fire of Surtr have not harmed them, and they dwell at

Iðvǫllr, where Ásgarðr was before. The sons of Þórr, Módi and Magni, come there, and

there they have Mjǫllnir. Next come Baldr and Hǫðr from Hel; they all sit together then

and they converse and recall their runes and speak about those events which formerly

occurred, about the Midgard serpent and the Fenris wolf. Then they find in the grass

those gold gaming pieces, which the æsir had’ (Lindow 1997: 170).

36

Det här citatet av Snorri beskriver den nya världen som steg upp after Ragnarǫk: ’[t]he end of

Ragnarǫk is simultaneously the start of a new world: the earth springs up anew, green and

fertile’ (Ross 2003: 219). Som jag redan påpekade, fanns det sex gudar som överlevde

striden: Baldr och Hǫðr, Váli och Víðarr och Þórrs söner Magni och Móði (ibid., Lindow 2002:

40). Det är påfallande att det handlar om Æsirnas söner, och att det inte finns kvinnor här.

Lindow (1997: 172) hävdar att det är eftersom ’mythology relies on a distinction between

masculine and feminine, with creation and intellectual activity adverting to the first and

sexuality, disorder and death to the second’. Kvinnorna tillhörde alltså inte i den här nya

världen eftersom den var en guldålder utan strid och blodsfejd och det fanns ingen plats för

bekymren som kvinnorna medförde (Van Gilst 2004: 235).

Det är alltså tydligt att Ragnarǫk handlar om gudarnas öde och fördärv. Van Gilst

(2004: 238) och Ross (1994: 240) påpekar att Vǫluspá inte förmäler vad som händer med

människorna, men Vafðrúðnismál nämner två människor, Líf och LífÞrasir, som gömde sig i

Yggdrasil, det stora trädet, för att överleva Ragnarǫk och skapa en ny generation. Líf och

LífÞrasir behövde fertilitet och naturens krafter för att skapa och bespisa den nya

generationen. De behövde alltså en natur- och fruktbarhetsgud. Men enligt analysen som jag

redan utförde, får de två: ’[t]he important point is of course that Hǫðr and Baldr, who by

social code were forever separated when Hǫðr struck Baldr down, are now joined and

apparently reconciled’ (Lindow 1997: 166). Enligt min mening kan man betrakta detta som

ett samarbete mellan båda gudarna. Eftersom den här nya världen är perfekt, finns det inte

längre striden mellan sommar och vinter, men har den nya världen båda årstidernas fördelar

utan nackdelarna.

Men det finns ett viktigt problem kvar. Baldrs återuppståndelse och den nya världen

innebär några problem när det gäller tidskonceptet i den nordiska mytologin. Jag granskade

det linjära tidskonceptet i den här uppsatsen, medan man kan hävda att de gamla vikingarna

använde det cykliska systemet, särskilt när det gäller den här myten. Myten återger den

eviga cykeln mellan vintern och sommarn, och därför behöver allt upprepa sig. Jag tror alltså

att de använde ett cykliskt tidskoncept - som Van Gilst (2004: 239) bekräftar - men detta

hindrar inte att man kan uppdela varje cykel i en början, en mitt och ett slut. Ross (1994:

241) argumenterar däremot att de gamla vikingarna inte använde ett cykliskt system

eftersom den nya världen inte liknar den gamla världens början:

37

’However, there is definitely not a return to the first age of the world, in which the

cosmos was not yet fully differentiated and the giants were the only existing group of

living beings, nor is there any indication that the second generation of gods are

creator figures like their fathers were [...] The fact that Baldr apparently returns from

the dead [...] does not mean that he is required to suffer the same fate as he did

before’ .

Men samtidigt säger hon att ’we simply do not know whether they will repeat the actions of

their parents’ generation because the extant texts do not tell us about them’ (ibid.). Vi kan

inte veta vad som händer i den här nya världen eftersom vi inte har texter som handlar om

tiden efter Ragnarǫk. Den föga informationen som vi har om den avviker från de gamla

världens början, men kanske spelar kristnandet en roll här. Den perfekta nya världen som

reser upp efter apokalypsen finns också i den kristendomen. Vǫluspá nämnar till exempel

inte bara den andra generationen som de nya härskarna, men tillsätter en tredje gudomlig

makt: ’Vǫluspá - though only in the version surviving in Hauksbók - adds a third divine power,

to whom these two [Baldr och Hǫðr] are subordinated and who is very strongly reminiscent

of Christ’ (Ross 2003: 223). Till sist kan man argumentera att den nya världen inte kan vara

tidens slutpunkt. En ny värld innebär en ny början, inte ett slut. Enligt min mening kan man

alltså betrakta den nordiska mytologin som ett cykliskt tidssytem, men detta kan man

fortfarande dela upp i en början, en mitt och ett slut.

4.3 Konklusion

I det här kapitlet argumenterade jag att Baldr får betraktas som a dying and rising god. Jag

drar slutsatsen att han framställdes som en fredlig natur- och fruktbarhetsgud som genom

sin död kunde vårda den nya världen som reste sig efter Ragnarǫk. Det är den här funktionen

- att vårda den nya världen - som kanske är den viktigaste eftersom alla aspekter som jag

granskade beror på detta. Man kan inte betrakta Baldr som en natur- eller fruktbarhetsgud

om han inte återuppstår och hans privilegierade position i Hel kan man betvivla om han inte

längre hade en viktig funktion kvar i den nya världen. Men det är viktigt att påpeka att man

behöver betrakta Baldrmyten i samband med Ragnarǫkmyten för att kunna påstå den här

åsikten eftersom han bara återuppstår efter den här förödande striden.

38

5. Slutsats

Den här uppsatsen handlar allmänt om tidskonceptet i den nordiska mytologin. I uppsatsens

inledning påpekade jag att det finns två sätt att betrakta tiden i den här mytologin. Först kan

man betrakta tiden som ett linjärt system, som innebär att tiden har en början och ett slut.

Motsatsen till detta är ett cykliskt system, då varje ände följs av en ny början så att hela

cykeln kan börja på nytt. Det är Ross (1994: 241) som argumenterar att man får betrakta

tiden i den nordiska mytologin som ett linjärt system. Hon tycker alltså att tiden har en

början och ett slut, som hon kallar för den närmaste framtiden. Det finns en stor period

mellan de här båda tidpunkterna, som hon kallar för det mytologiska nuet. Den närmaste

framtiden börjar enligt henne med Ragnarǫk, medan hon sätter Baldrmyten i det

mytologiska nuet. Lindow (2002: 40) överensstämmer med Ross: ’[s]ome events must be

fairly late in the mythological present, and the foremost of these is the death of Baldr’. Jag

däremot argumenterar i den här uppsatsen att man egentligen får betrakta Baldrmyten som

en inledning till Ragnarǫk och att man inte kan koppla bort båda myterna. Enligt min åsikt

tillhör Baldrmyten alltså den närmaste framtiden.

I min analys försökte jag att återge och påvisa sambandet mellan Ragnarǫkmyten och

Baldrmyten. I det tredje kapitlet granskade jag Baldrmyten med hänsyn till Ragnarǫk och

hittade några viktiga resultat. Man kan fastställa att det finns många Jǫtnar i den här myten

som spelade en stor roll. Mytens början kan betraktas som ett möte mellan två generaler,

vilkas arméer kommer att bekämpa varandra när Ragnarǫk börjar. Å ena sidan har vi Óðinn,

den viktigaste guden av Æsirna, och å andra sidan Angrboða, modern till de tre monstren

som blev den största utmaningen för Æsirna i Ragnarǫk. Sedan kommer Loki, en Áss som

hade en far som var Jǫtunn. Loki fungerar det hela mytologiska nuet som en narr som

mobbade gudarna, men slutligen hjälpte han alltid gudarna. Baldrs död, som han -

åtminstone delvis - var ansvarsfull för, var det första som han inte ville gottgöra. Slutligen

valde han att strida vid Jǫtnarnas sida. I Baldrmyten hittar vi alltså för första gången Loki som

en verklig negativ figur. Efter Loki kommer Hyrrokkin, som var jättinnan som sköt skeppet

med Baldrs kropp. Æsirna behövde fråga henne om hjälp och detta var den första gången

som man kunde iaktta deras svaghet, även om man kan argumentera att det var ett poäng -

kanske den sista - för Æsirna i blodsfejden. Till sist har vi Hel, Lokis dotter och dödsrikets

härskare, och Þökk, jättinnan som vägrade gråta. De var båda ansvarsfulla för att Baldr

39

stannade kvar i dödsriket - eller åtminstone till den nya världen reser upp. I det har kapitlet

kan jag alltså dra slutsatsen att Æsirna inte längre hade kontroll över allt och de var inte

längre allsmäktiga och osårbara och detta är det första argument som jag framför för att

hävda att Baldrmyten och Ragnarǫkmyten inte kan kopplas bort. Det är Baldrs död som

symboliserar den här oförmågan. Det här mordet föreställer å ena sidan vändpunkten i

blodsfejden mellan Æsirna och Jǫtnarna och å andra sidan påminde det gudarna att

Ragnarǫk och deras egen död stundade.

Det fjärde kapitlet handlade om Baldr själv. Jag argumenterade att man borde

klassificera Baldr som a dying and rising god. Därför måste Baldr uppfylla tre krav, varav de

första två naturligtvis att han borde dö och återuppstå. Det tredje kravet var att han borde

vara en natur- eller fruktbarhetsgud. Jag påpekade att Baldr och Hǫðr symboliserade

våren/sommaren och hösten/vintern. Hǫðr som dödade Baldr föreställer vintern som

fördriver sommarn. Man kan också hävda att Baldr själv föreställer både vintern och

sommarn. Här kan man tydligt se vilka naturliga fenomen som myten förklarade: myten

förklarade årstiderna, som hade en viktig påverkan på människans liv. Jag hänvisade också

till några ritualer som fanns i Skandinavien som ägde rum på midsommaren, och ritualerna

stödde den här åsikten som påstår att Baldr var en naturgud. Myten hade alltså också en

praktisk nytta: den tolkar inte bara fruktbarhetsritualen, men också hur man borde begrava

någon på ett ordentligt sätt. Det är viktigt att påpeka att man inte kan betrakta Baldr som a

dying and rising god om han inte återuppstår. Han borde återuppstå för att representera

den eviga cykeln mellan sommarn och vintern och man behöver Ragnarǫkmyten för att

kunna förklara Baldrs återuppståndelse. Detta är det andra argumentet för att hävda att

Baldrmyten och Ragnarǫkmyten inte kan kopplas bort. Jag drar här alltså slutsatsen att man

inte kan fatta mytens budskap, nämligen förklaringen av årstiderna, utan att hänvisa till

Ragnarǫk eftersom man behöver Ragnarǫk för att kunna förklara Baldrs återuppståndelse,

som spelar en stor roll i hans funktion som naturgud.

Det verkar även att Snorri själv också iakttog ett samband mellan båda myterna. Han

påstår i Gylfaginning att Loki bestraffades efter Ægirs fest eftersom han var ansvarsfull för

Baldrs död, medan Lokasenna betonar att han bestraffades bara eftersom han förolämpade

gudarna på festen. Ett argument till är att han betraktar Loki som skyldige för Baldrs död och

att han betonar att det var Loki som maskerade sig som Þökk. På det här sättet bekräftar han

att Lokis negativa sida visas för första gången i Baldrmyten. Vǫluspá betraktar enligt Ross

40

(2003: 222) också Baldrmyten som den direkta anledningen till Ragnarǫk. Det var inte bara

Snorri och Vǫluspá som insåg sambandet mellan båda myterna. O’Donoghue (2007: 32)

betonar att ’[...] Baldr is fated to die, the first act in the great drama of Ragnarök, when all

the gods will perish’. Lindow (1994) framhäver att ’ [...] the gods are immortal until Baldr dies

- a moment I take as the beginning of the end - [...]’. Även Ross (1994: 275) inser att det finns

ett viktigt samband mellan båda myterna: ’the sense that the death of Óðinn’s heir is

cataclysmic for the gods is most powerfully expressed through the notion that it leads

directly into the events of Ragnarǫk’. I boken Old Norse myths, literature and society

bekräftar hon den här meningen och skriver hon att ‘[t]he god Baldr plays a significant part

in all the written sources, and nearly all interpretations of the depiction of Ragnarǫk

therefore place the myth of his death at their centre’ (Ross 2003: 221).

Det finns alltså två argument som jag använder i den har uppsatsen för att påstå att

Ragnarǫkmyten och Baldrmyten hänger ihop. Det första är att Æsirna inte längre har kontroll

över allt som händer, medan Jǫtnarna får kontroll för första gången i Baldrmyten. Det andra

argumentet är att man behöver Ragnarǫk för att kunna förklara Baldrs återuppståndelse och

Baldrmytens funktion, nämligen att Baldr representerade a dying and rising god.

Litteraturförteckning

- Crossley-Holland, K. (1980). The Norse myths. Norfolk: Fakenham Press Limited.

- Frazer, J. George. (1991). The Golden bough : a study in magic and religion. Abridged

edition, reprint. London: M. Papermac.

- Holtsmark, A. (1989). Norrøn mytologi : tru og mytar i vikingtida. Oslo: Det Norske

samlaget.

- Liberman, A. (2004). Some Controversial Aspects of the Myth of Baldr. In:

Alvíssmál vol. 11. P. 17-54

- Lindow, J. (1994). Bloodfeud and Scandinavian Mythology. Alvíssmál vol. 4: P. 51-68.

- Lindow, J. (1997). Murder and vengeance among the gods : Baldr in Scandinavian

mythology. Helsinki: Academia scientiarum Fennica.

- Lindow, J. (2002). Norse mythology: A guide to the Gods, heroes, rituals, and beliefs.

Oxford: Oxford University Press.

41

- O'Donoghue, H. (2007). From Asgard to Valhalla : the remarkable history of the Norse

myths. London: Tauris.

- Ross, M. Clunies. (1994). Prolonged echoes : Old Norse myths in medieval Northern

society. Odense: Odense university press.

- Ross, M. Clunies. (2003). Old Norse myths, literature and society. Odense: University

press of Southern Denmark.

- Van Gilst, A. (2004). De eeuwige ordening : mythologie en religie in het oude Noord-

Europa. Soesterberg: Aspekt.