1

Helen Rundgren, som skrivit en räcka faktaböcker för barn i olika naturveten­skapliga ämnen, kommer här med en biografi om två historiska personligheter, nämligen Charles Darwin och sköld­paddan Harry som döptes om till Harriet vid 120 års ålder. Boken är utgivet av Lek & Tanke, den del av förlaget Fri tanke som specialiserat sig på naturvetenskapliga böcker för barn.

1835 besökte Darwin Galapagosöarna på sin fyraåriga forskningsresa runt jorden med skeppet Beagle. Bland allt han tog med sig hem till England från olika delar

av världen fanns fyra sköld­paddor. Två av dem dog och de båda andra hamnade så småningom i Australien. Det var där man upptäckte att Harry var en hona och döpte om henne till Harriet. När hon hade hunnit bli 165 år började två biologer forska i hennes förflutna och upp­täckte att hon kanske var en av Darwins sköldpaddor.

Historien om Harriet fyller första delen av boken, berättad på ett enkelt språk och trivsamt och klurigt illustrerad av Cecilia Torudd. På en humoristisk helside­sillustration sitter Darwin i sin hytt och suger på sitt pennskaft medan de uttråkade sköldpaddorna i pratbubblor diskuterar med

Fantasieggande om historisk sköld-paddaHarriet och CharlesText Helen Rundgren Bild Cecilia ToruddLek och tanke

även om texten också här lättas upp av små fyndiga teckningar. Några fotografier, som tyvärr saknar bildtexter, föreställer Darwin, hans bostad, en sköldpadda och en leguan och förstärker faktaprägeln. Dessutom finns ett fotografi som det är svårt att se vad det föreställer.

Att förklara för barn hur evolutionen fungerar är inte helt lätt. Helen Rund­gren klarar det elegant genom ett antal konkreta exempel med stöd av Torudds finurliga tolkningar. Vad 1800­talets människor tyckte om Darwins påstående att de härstammade från aporna finns också beskrivet.

Avståndet mellan fackböcker och skönlitterära berättelser har blivit allt smalare, särskilt i böcker för barn. Böcker som befinner sig i detta gränsland kallas i bibliotekssammanhang för faction. I lyckade fall blir resultat en blandform som är både rolig och tankeväckande att läsa. Rundgren och Torudd har här samarbetat i en originell och fantasieggande bok för barn i olika åldrar.

Men lite snopet känns det att man inte säkert kan veta om det verkligen var Darwins sköldpadda som dog av hjärtfel i Australien år 2006, 175 år gammal.

Anne-Marie Karlssonbibliotekarie

varandra hur länge det kan dröja innan de är framme. På det tilltalande omslaget blick­ar en leende sköldpadda mot oss från stran­den med Beagle på redden i bakgrunden.

Bokens andra del, om Charles Darwins liv och verk, har mer karaktär av faktabok för en något äldre målgrupp,

2

ROPSISRECENSERA

Kitty Crowthers sagor liknar inga andra sagor, de är magiska med trevligt absurda inslag och en överraskande kraftfull färg­hållning. Crowther har valt att ge ut boken först i Sverige, som hon har en stark kopp­ling till genom svensk­brittiska föräldrar, även om uppväxten var i Belgien. Hon fick Almapriset 2010 och har ofta medverkat i workshops och annan undervisning av blivande bilderboksskapare i Sverige.

Sagorna har en poetisk lyster möjligen extra poängterad genom den nyligen bort­gångne poeten och översättaren Ulf Stark. I den föredömligt kortfattade ramhisto­rien ber Lilla Björn, ”Berätta tre sagor för mig, snälla, snälla, snälla.” ”Tre sagor!?” sa Mamma Björn. ”Ja, jag sa ju ’snälla’ tre gånger”, sa Lilla Björn. Med några få korta rader visar Crowther inlevelsen i det lilla barnets magiska tänkande, men också björnmammans förståelse för kvällsritua­lens vikt. Lilla Björn väljer vilka sagor hon ska berätta.

Kitty Crowthers särpräglade bildspråk känns omedelbart igen. Hon arbetar i blandteknik med kritor mot en fond av rosa akvarell, färgen sjunger från boksidorna.

I den första sagan för hon oss in i ett magiskt fantasilandskap som styrs av den hårfagra Nattvakten som med sin magiska gonggong kallar allt levande i skogen till sängs. Hon bemöter alla med samma respekt och ömsinthet; den talande fisken, den lilla, lilla myran, hermelinungen, ja alla djuren i skogen försänker hon i sömn. Donnnng – donnnng klingar sömnsignalen. Vid insom­nandet följer man en stjärna lär Nattvakten ut och till slut försänker hon sig själv i sömn. Att kunna rita så att man tycker sig höra hur Nattvak­ten dämpar skrattet till ett fnissande, med händerna för munnen, innan hon lägger sig ner för att följa en egen stjärna, är en konst.

Ett genomgående och sammanhållande drag i nu­är det­dags­att­lägga­sig­sagan är att björnmammans kjol, Nattvaktens hår och många träd i skogen har samma färg­granna oväntade randning.

I den andra sagan hittar Zhora det allra vackraste björnbäret i skogen, magni­fikt, saftigt och så stort att det måste huggas med svärd. Jag noterar att ett enda bär fyller flickans korg. Zhora är lika liten som Putte i blåbärs­

Magiska sagorSagor om natten av Kitty Crowtherövers. Ulf StarkLilla Piratförlaget 2017

skogen där hon vandrar runt bland stora rosa svampar och fantasifulla blommor i flugsvampsprickig mössa. Här finns flera blinkningar till Elsa Beskows bilder.

Sagan om mannen som aldrig tog av sig sin överrock och letar efter sin förlora­de sömnförmåga i skogen och vid sjön, är den i mitt tycke mest fantasifulla. Vännen Otto, en utter som lever bland de chockro­sa klipporna och skriver dikter på stenar, som han sedan kastar i havet, har en lugnande inverkan på mannen som hittar tillbaka till sin sömn.

Lilla Björn vill också skriva dikter på stenar och det tror jag att många andra barn vill också göra efter läsningen.

Respekten för det annorlunda och ömheten och omsorgen om det levande, präglar den lilla sagosamlingen. Den rosa färgen binder ihop de tre sinsemellan olika sagorna och möter oss med en nästan självlysande kulör.

Susanna Ekströmrecensent och litteraturpedagog

3

Roligt, spännande och informativt. Det är väl en bra grund för en barnbok? Jag själv, som blivit några år äldre, fastnar allra först för illustrationerna. Tysken Torben Kuhlmann, som tidigare gjort bilderböcker om ett mullvadssamhälle och en mus som bygger ett flygplan (en förhistoria, så att säga, till den här boken), har illustrerat sin text – eller om det är tvärtom – med så fina bilder att de förtjänar att kallas tavlor. Ofta stora illustrationer i färg, tecknade och målade, som sträcker sig över hela bokuppslag.

Det kan till exempel vara ett porträtt av en New York­gata med ett par dollargrin framför en ostaffär, en bild inifrån affärens ostlager där den blivande raketmusen berättar om månen för de andra, mer tveksamma mössen och en tågstation som väl måste vara Central Station i New York, den lilla musen som betraktar himlen genom ett teleskop eller tecknar en skiss av raketen på den stora svarta tavlan och så – till sist – raketens avfärd uppåt himlavalvet. Äntligen på väg till månen!

Kuhlmann har också målat i en egen färgskala, som verkar utgå från mössens gråbruna färg, för att sen släppa in lite gult och rött, några enstaka gånger grönt och blått. Men alltid – eller oftast – dova färger. Det ger både en speciell känsla åt bilderna och daterar dem. Denna berättelse utspelar sig förr i tiden, noga räknat på 50­talet. Det framgår ju redan av illustrationerna.

I den ledsagande texten – eller, som sagt, tvärtom – berättar Kuhlmann om den lilla musen, som framöver ska få heta ”Armstrong”, om hans upptäckt av månen (inte en stor ost, som mössen hade trott, utan ”en jättestor stenkula”); om hans resa till Smithsonian­museet i Washington,

Snillrikt och informativt om en månresaArmstrong, Den första musen på månenTorben Kuhlmann (text och bild)övers. Gunilla Halkjaer OlofssonLilla Piratförlaget 2017

där ett litet mushål leder in till ett annat museum, mössens eget flygmuseum; om hans ritningar av en raket med rymdkapsel, och rymddräkten som han vattensäker­hetstestar i ett akvarium, rymdsläden som plötsligt råkar rusa iväg och riva ner ett par lampor och så börjat det brinna, ett helt hus brinner ner – med följd att musen får ”slok­hattarna” (det vill säga människorna: främst polisen och journalisterna) efter sig …

Spännande det här! Misslyckanden och besvikelser. Fast också framgångar, långsamt men säkert, något lite i taget. Nytt försök med en ny ritning och så är äntligen både rymddräkten och rymdrake­ten med motorn och kapseln klara. I allra sista stund, också, för nu jagas musen av människorna. Och sen iväg, det går bra: tre dagars resa dit, utforskande av månen (”Den här stenen tar jag med mig”, tänker raketmusen, ”som bevis till de andra mössen.”) och så in i rymdkapseln igen för tre dagars resa tillbaks till jorden.

Musen, som senare ska kallas ”Armstrong”, tas emot av jublande möss. Detta hände – redan – 1955, ganska många år innan den första människan beträdde månens yta, vilket ju skedde 1969. Men varför fick den första musen på månen samma namn som den första människan? Nej, det tänker jag faktiskt inte avslöja, något ska väl förbli en hemlighet inför läsningen och tittandet?

Armstrong – Den första musen på månen är en fantastisk och snillrik historia. Lika rolig, spännande och informativ, som jag skrev inledningsvis, för alla: barn som vuxna, mammor och pappor, mor­ och farföräldrar. Torben Kuhlmann avslutar sin enastående bok med en kortfattad beskriv­ning av människans rymdfartshistoria, från Galileo Galilei och framåt. Som komple­ment till mössens, för de var ju först.

Bengt Erikssonkulturjournalist och recensent

4

ROPSISRECENSERA

Författaren och illustratören Björn Bergenholtz har hyllats för sina faktabil­derböcker för barn om djur och natur. Kunskap om och kärlek till naturen präglar hans alster som kännetecknas av hans tydli­ga serietecknaraktiga stil. Vid sidan av rent faktabaserade böcker gör han också bilder­böcker med förmänskligade djur i huvud­rollen, exempelvis bokserien om mormors lilla kråka.Nu kommer en ny fristående bil­derbok med den lockande titeln Lejoparden. Den handlar om ett litet kattdjur som är en mix av lejon och leopard och därför inte vet var hen passar in bland de andra djuren på savannen. Sådan identitetstematik är stän­digt aktuell, om än mycket väl undersökt, inom barnlitteraturen. Jag tänker genast

Att vara annorlundaLejopardenav Björn Bergenholtz Rabén & Sjögren 2017

på paret Rays klassiker Pricken (1949) som i generationer talat till barns sinne för rättvisa och behov av att bli älskade och bekräftade. En annan barndomsfavorit på samma tema dyker också upp ur minnets skrymslen, nämligen Grete Janus Hertz och Frans Haackens Du ser dum ut! (1966). Här vandrar en go’ och tjock gris runt bland de andra djuren och får höra att han ser dum ut eftersom han inte liknar dem. Att mitt barnahjärta blödde för den hånade grisen syns på det sönderlästa bilderbokshäfte jag fortfarande har i bokhyllan.

Likt Hertz och Haackens vilsna gris frågar sig Bergenholtz lilla lejopard: Vem är jag? Var hör jag hemma? Vem vill vara min vän? Men berättelsen får en samtida twist då djurungen inte bara tampas med att pas­sa in på hemmaplan utan också ute i stora världen. Som världens enda lejopard blir ungen över en natt omåttligt populär och uthängd inför en cynisk vuxenvärld som exploaterar naturen för egen vinning. En tjuvjägare ser möjlighet till en ny trofé att hänga på väggen medan fotografer, journal­ister och politiker kastar sig över den nya världskändisen i hopp om att berömmelsen ska gnugga av sig på dem. Mitt i tumultet befinner sig lejopardungen lika förvirrad som tidigare. Hen vill ju bara vara jag och inget märkvärdigt. Tack och lov finns det naturvårdare som sätter stopp för tjuvjakt och mediedrevet tröttnar fort på en som inte vill upprätthålla sitt eget kändisskap. Lejoparden får återvända till sin savann och vara sig själv som hen alltid önskat.

Slutet gott allting gott. Det är en samhällskritisk skröna för vår tid med fabelaktiga drag som Bergenholtz serverar. Temat är onekligen aktuellt och anpassat för att fånga en barnpublik, men tyvärr slirar berättarrösten stundvis över i ett snusförnuftigt förklarande. Det sker ex­empelvis när (lejopardens otippade bästis) pytonormen råkar kalla naturfotografen som smyger i buskarna för ”grotofag”. Ordvitsen är i sig inte särskilt fyndig, men punkteras totalt av att den några meningar senare förklaras av berättaren. Mer tillit till läsaren hade varit på sin plats. Likaså skorrar platta repliker såsom pytonormens konstaterande ”Att vara snäll är det enda som är viktigt”. Det hade nog läsarna förstått ändå utan att få det skrivet sig på nosen.

Lejoparden vill ställa stora och svåra frågor om vårt problematiska förhållande till individen, djuren och naturen. För att ta upp dessa komplexa frågor i en bilder­bok för barn tar Bergenholtz till olika

Foto Lydia N

esvadba

5

Att förnya småbarnsbilderboken är ingen enkel sak och ganska få har tänt på det vågstycket. Per Nilsson och Lisen Adbåge har med Tre experimenterat med både motiv, form och färghållning. Det fria och varierande berättandet är fantasifullt och inkonsekvent på ett sätt som appellerar till de yngre barnens humor. När man vet att människor har två ben är det fantastiskt roligt att Jonatan påstås ha tre, eller ännu mer komiskt tre rumpor. Den nonsensak­tiga beskrivningen av Jonatans utseende motsägs efter bladvändningen, av den rituellt återkommande kommentaren ”Nej, nu sa jag fel. Jonatan har bara två ben och två fötter och han tycker om att springa fort, fort, fort.” Texten har en sugande och tilltalande rytm i refrängen som åhöraren gärna stämmer in i. Att Jonatan springer fort syns tydligt i Lisen Adbåges krit­teckning. Min treåriga medläsare förklarade att hon såg det enkelt på hans ”springben”.

Lisen Adbåge tar barnets perspektiv också i bokstavlig mening. Det är med Jonatans ögon hon ser världen som är i ständig förändring. Dessa perspektivbyten och växlande storleks­förhållanden upplever den tänkta målgrup­pen i treårsåldern som helt naturliga. Mam­man är t.ex. ritad ur värdeperspektiv när Jonatan rusar mot hennes öppna famn.

Hon väntar på huk med välkomnande förlängda armar och förstorade händer.

Bilderna är platta, motiven effektivt inlagda mot i huvudsak enfärgad bakgrund som växlar i vitt, ljust blått, rött och gult. Att sidorna byter färg skapar spänning och dynamik i bildberättandet. Trots att bilderna saknar djup tycks de vara lätta att avläsa, de skildrar barns vardag på ett lekfullt och inbjudande komiskt sätt. Per Nilssons text är väl avvägd och styr den härligt inkonsekventa berättelsen.

Susanna Ekström

Variation i vardagenTreText Per NilssonBild Lisen AdbågeAlfabeta 2017

tekniker. Dels bjuder hans bilderbok öppet och ärligt in läsaren att sympatisera med den unga huvudpersonens situation, dels förlöjligas kontroversiella samtidsfenomen med hjälp av satir och karikatyr. Särskilt jägaren och allmänhetens enfaldiga kändis­beundran får sig välförtjänta kängor. Att driva med sina meningsmotståndare är onekligen ett effektivt sätt att protest­era mot orättvisor i vår tid. Den läsare som inte drar en lättnadens suck över att lejopardungen får komma hem igen till familj och vänner på slutet måtte vara totalt hårdhjärtad. Det jag värjer mig emot är alltså varken den behjärtansvärda tematiken eller själva tillvägagångssätten, utan det att budskapet trummas fram så övertydligt.

Det som tilltalar är däremot Bergen­holtz berättande i bild. Den gula savan­nens och nattblå djungelns stämningar berör och stannar kvar på näthinnan. För den uppmärksamme bilderboksläsaren bjuder också de fyndiga försättsbladen på information om lejopardungens familj samt en riktigt rolig, fräck vits på slutet om den otäcke jägaren som får smaka på sin egen medicin och bli någon annans byte. För de djurvänner som tidigare hän­förts av Bergenholtz böcker finns mycket att känna igen och hämta också i Lejo­parden, även om det denna gång kunde ha sagts mer finstilt.

Maria Lassén-Segerbarnboksforskare

6

ROPSISRECENSERA

”Pappa säger att vi är fångar i ett vänt­rum där det aldrig blir vår tur.” De orden blixtbelyser ovissheten hos dem som med ångest dag efter dag väntar på brev från Migrationsverket och ett besked som i ett slag avgör deras öde. En enda formulering kan grusa alla förhoppningar eller ge efter­längtad trygghet och hopp om en möjlig framtid.

Det är Ilona, tretton år, som återger sin pappas yttrande i Kajsa Gordans Om jag får stanna, en bok som vänder sig till barn i mellanåldern. Väntan är minst lika orosfylld hos ungdomarna på den flykting­

I väntan på livsviktigt besked Om jag får stanna Av Kajsa GordanRabén & Sjögren 2017

VäntarnaAv Cannie MöllerHoi Förlag 2017

förläggning som utgör centrum i Cannie Möllers ungdomsroman, försedd just med titeln Väntarna. Där får Zahin i bokens upptakt ett brev från Migrationsverket som han först knappast vågar öppna. När han i sin läsning kommer till frasen ”finns inte tillräckliga skäl för ett uppehållstill­stånd” är katastrofen ett faktum. Vart ska han nu ta vägen när Sverige inte vill ha honom? I sin förtvivlan och desperation rymmer han från förläggningen rakt ut i den mörka skogen. Från sitt gömställe ser han plötsligt hur flyktingförläggningen börjar brinna. Snart grips han av polisen som tror att det är han som har anlagt branden.

Ilona i Gordans bok bor med sin familj – mamma, pappa och lillebror – på ett kloster. De ska egentligen utvisas från Sverige men håller sig gömda med hjälp och stöd av nunnorna. Ett fyrtiotal perso­ner har tagit sin tillflykt till klostret, där stämningen ofta är spänd på grund av den stress och oro alla känner. Många dröm­mer mardrömmar på nätterna och barnen gråter inte sällan i sömnen. Ilona får dock

gå i skolan, vara med i fotbollslaget men inte på klassfotot. Utåt ska det inte märkas att hon hör till skolans elever. Hennes för­äldrar däremot måste av rädsla för att bli tagna av polisen hålla sig gömda och vågar inte gå ut. Också i Möllers berättelse bär flyktingarna på plågsamma minnen av våld och krig från tiden före flykten till Sverige. Sextonåriga Zara från Afghanistan såg sin lillebror ligga död på gatan, skjuten av talibanerna. Sedan dess lever hon i skräck, särskilt sedan hon under flykten kom bort från sin övriga familj i Ungern och anlän­de ensam till Sverige.

Gordan låter berättarperspektivet i de olika kapitlen skifta på ett effektfullt sätt. Ibland är det Ilona som återger skeendet, ibland hennes bästa vän Stella. Därmed tydliggörs skillnaden mellan de båda flickornas så olika livsvillkor. Rummet där Ilona bor med sin familj är inte mycket större än Stellas sovrum. Och Ilona får dela badrum med femton andra, medan Stella blir irriterad om hennes bror någon gång blir kvar i duschen alltför länge. Genom att läsaren får inblick även i Stellas

Kajsa G

ordon. Foto Viktor G

årdsäter

7

vardag visas att det finns problem också i en ”vanlig” svensk familj. Hennes store­bror är spelberoende, sover på dagarna och är uppe på nätterna. På två år har han inte gått i skolan. För Ilona är skolan det bästa som finns.

I Möllers roman är handlingen huvud­sakligen koncentrerad till flyktingförlägg­ningen och de som bor där. Persongal­leriet är rikare och mer varierat, och här uppträder ingen lika tydlig huvudperson som i Gordans berättelse. Vid sidan av personalen och ungdomarna på flykting­förläggningen möter läsaren även några elever som går i gymnasiet. Bland dem märks Mira och hennes familj, en mamma och en storebror. Även de har kommit som flyktingar från Jugoslavien men har sedan 1990­talet bott i Sverige. Medan Mira för­söker ställa upp för flyktingarna som efter branden fått flytta till ortens vandrarhem har hennes bror blivit alltmer rasistisk och främlingsfientlig.

Eftersom Gordan vänder sig till yngre barn är tonen ljusare i hennes berättelse, där trivsamma inslag om födelsedagsfi­rande och spirande förälskelse lättar upp. Ilona försöker att inte gräva ned sig i mör­ka minnen men hon lever ett slags dubbel­liv. Vardagen med Stella och skolkamrater­na blir en stark kontrast till det instängda livet på klostret med den malande oron

och väntan på ett besked från Migrationsverket. En stöttan­de omgivning bidrar dock till ett slut i dur, åtminstone för Ilona och hennes familj.

Hos Möller är hotet och ondskan konkret närvarande hela tiden och kryper under huden på läsaren. Spänningen stegras och berättelsen tar bitvis form av en thriller, där onda krafter ställs mot goda. I det lilla samhället Bergås finns de som på alla sätt vill få bort flyktingarna. De verkar i det tysta men skyr inga medel. En viss motvikt mot våldet och grymheten utgör de två parallella kärlekshisto­rier som utspelar sig och ger läsaren välbehövlig vila från den i övrigt starkt oroande och skrämmande skildringen. Samtidigt riskerar de olika in­trigerna att överlasta romanen och göra den onödigt snårig.

Båda författarna visar människors olika attityder till flyktingar. Ilona hör på bus­sen repliker som: ”Vad ska vi leva av om de tar våra jobb?” och ”Alla kan ju inte bo i Sverige. Vi måste ju tänka på

oss själva också”. Och när flyktingförlägg­ningen brinner i Möllers bok hörs någon säga: ”Man skyller på rasister när det kanske är utlänningarna själva som ligger bakom.” Fördomarna är många men det finns också de med civilkurage och vilja att hjälpa till.

Gordans och Möllers böcker är bägge välskrivna och bärs av engagemang och inlevelse. De har dessutom ett viktigt budskap att förmedla och kan läsas som inlägg i den ständigt aktuella debatten om invandrare. Inte minst har de åtskilligt att säga våra politiker och beslutsfattare. Möllers bok sägs bygga på verkliga händelser och personer, men är liksom Gordans en fiktiv berättelse. Fiktionen levandegör individerna och tydliggör hur enskilda människoöden drabbas av lagar och förordningar, som ofta tycks tillkomna i avsaknad av all medmänsklighet och humanism.

Lena Kåreland

Cannie Möller

8

ROPSISRECENSERA

Det är 110 år sedan Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige kom ut. Det var ett beställningsarbete på en geografibok för folkskolan och den lästes länge av alla barn i Sverige. Jag älskade den som barn och mitt exemplar med Bertil Lybecks svart­vita illustrationer är sönderläst och fyllt av understrykningar.

Den har översatts till ett 60­tal språk och jag har träffat både barn och vuxna runt om i världen som än i dag läser och älskar Nils Holgersson och får sin bild av Sverige ifrån den. Men här hemma är det knappast längre någon som läser om Skånepågen Nils som förvandlas till en pyssling och reser över hela Sverige på Mårten Gåskarls rygg. Det har gjorts några bilderboksversioner med en del av berättelserna, bl.a. en av Lars Klinting 1989. Och på 80­talet gjorde Sven Wern­

ström en version om Sverige av i dag, Den underbara resan i tre delar som handlar om en filminspelning av boken och om allt som har förändrats sedan den skrevs.

Nu har Arne Norlin gjort Nils Holgersson tillgänglig för dagens barn och vuxna med en ambitiös bearbetning med moderniserat språk. De ca 400 sidorna i min bok har blivit 250, så mycket har förstås försvunnit, men boken känns

Klassiker i modern dräktNils Holgerssons underbara resa genom SverigeAv Selma Lagerlöf i bearbetning av Arne NorlinIllustrationer Anton PieckKänguru 2017

lovande tjock och inbjudande. Omslaget och illustrationerna i färg av Anton Pieck gjordes ursprungligen för en nederländsk utgåva 1957.

Det är med viss bävan jag börjar läsa. Det är långt ifrån alltid som stora läsupp­levelser från barndom och ungdom håller för omläsning. Och i förkortad och moder­niserad form dessutom. Men jag tycker att boken håller vad den lovar. Mycket av det

9

Fem små visor, bara dryga minuten långa. Det går fort att lyssna igenom Unos visor. Elin Johansson som skrivit texter och musik sjunger med klar ton och tydlig diktion till Ola Janssons, alternativt Johan Janssons pianokomp. Hon sjunger om att det bra att ha en mage att trumma på, att man ibland inte har lust att göra någonting och hur trist det är att behöva sova när man har viktigare saker för sig. I rasande tempo rimmar hon också på en minut och 17 sekunder om vad som händer när man trycker på gula och gröna knappar. Och så sjunger om hur det känns att gunga, fram och tillbaka, fram och tillbaka… Till de korta melodierna visas rörliga illustrationer. Elin Johansson som animerat Ninja Agborns. bilder förklarar att Unos visor är som en klassisk sångbok fast en app. Det är det som är det fiffiga i kråksången. Nu kan föräldrar ladda ner appen och sedan sjunga tillsammans med sina små eller helt enkelt låta dem roa sig själva med telefonen eller plattan. Det är inget fel på låtarna och de fastnar lätt i huvudet. Jag tror säkert att små barn kan fascineras både av dem och av de rörliga bilderna. Risken är att det som är låtarnas förtjänst också blir dess fall. När tvååringen för hundrafemtioelfte gången sätter på låten om att gunga kommer nog många föräldrar önska att det funnits både fler och länge låtar i appen eller så kommer de helt enkelt ångra att de över­huvudtaget laddade ner den.

Helene LumholdtFrilansjournalist

5 låtar på 7 minuter Unos visor En musikapp för barnElin Johansson – musik, text, sång och animationerNinja Agborn – illustrationer Ken Berglund, Studio 19 – inspelning Johan Jansson – teknik Ola Jansson – piano

som har försvunnit är långa, omständliga beskrivningar – dem saknar jag inte alls. Mer problematiskt är att flera berättelser också är borta. Särskilt saknar jag de ack så tappra och handlingskraftiga barnen Åsa gåsapiga och lille Mats som vandrar över Sverige på jakt efter sin pappa, när deras mamma och syskon dött i lungsot. Ursprungligen var de med på flera ställen,

nu nämns de inte ens. Norlin säger i ett efterord att det var den svåraste delen att ta bort, men han säger inte varför han ändå strök den. För lång och komplicerad kanske? Men tråkigt är det!

Som geografibok duger knappast Nils Holgersson i dag, snarare som historie­bok – eller i alla fall som en berättelse om Sverige för 100 år sedan. Fast boken var ifrågasatt som lämplig läsning i skolan redan från början. Många ansåg att den var för fantasifull, i skolan skulle man lära sig, inte ha roligt. I dag är det just det fantasifulla som är den stora behållningen. Och de många spännande djurberättelser­na. Här finns bland andra jakthunden Karr och hans vän älgen Gråfäll, den listiga och hungriga Smirre Räv, den frihetsälsk­ande örnen Gorgo som hamnar i en bur på Skansen men räddas av Nils, en klok korp som heter Bataki – och så förstås Mårten gåskarl och ledargåsen Akka. Alla är kärleksfullt och insiktsfullt skildrade av Lagerlöf och Norlin har lyckats behålla den ursprungliga tonen trots det kortade skicket.

Den tidens syn på barn och hur barn skulle vara speglas i Nils förvandling från retsam och lat odåga till medkännande och hjälpsam pyssling.

Jag hoppas att dagens barn hittar till Nils Holgersson, denna klassiker som gjort Sverige känt för så många barn runt om i världen men som länge varit svårtillgäng­lig för svenska barn. Det är roligt att den har fått så bra modern dräkt.

Birgitta Fransson

Arne Norlin

Selma Lagerlöf

10

ROPSISRECENSERA

Trots ivrig och långvarig läsning av fantasy­litteratur, upptäcker jag att jag har stora kunskapsluckor på drakområdet, särskilt gällande de nordiska drakarna och deras förekomst och verksamhet. Karin Linderoth öppnar mina ögon för hur drakspårning kan bedrivas och vilket tålamod som behövs. De nordiska dra­karna indelas i tre grupper: landdrakar, blomsterdrakar och vattendrakar. De flesta arterna är överraskande vackra i Karin Linderoths spänstiga akvareller.

Läsningen kan lämpligen börja med en överenskommelse om vilken sort bok detta är, dvs. en faktabok om djur som enbart existerar i berättelser. Ingången är alltså att läsarna ställer upp på låtsasleken. Sedan blir det bara intressant och spännande att följa hur Linderoth anpassar sig till den seriösa handbokens form och grundlighet. I likhet med fågelböcker, svampböcker och floror finns faktatexter som berättar om förekomst, storlek, föda, läte, ägg och spår­

Fantasieggande fakta om fiktiva drakarVåra nordiska drakar – och konsten att spåra demav Karin LinderothOpal 2017

tecken, allmänna förekomster och lokala. Särskilt intressant är informationen om eldanvändning. Redan i förordet klargörs att ”de flesta drakar är fridfulla och snälla varelser, men gå aldrig emellan eller alltför nära en drake och dess ungar eller ägg.” Efter läsningen av denna omfattande och grundliga presentation av de nordiska drakarna står det klart hur mycket vi har gemensamt med dem.

Karin Linderoth som skapat denna genomarbetade fiction, skri­ver att hon bygger på den skotska drakforskaren sir Adrian Dratts fält­studier. Också denna högt renommerade forskare ingår i fantasibygget.

Redan pärmarnas insidor väcker min nyfikenhet. Här avbildas äggen från olika nordiska arter som t.ex. Mindre klippdrake, Noshornsdrake eller Större ängsdrake. Jag

Nordisk pälsdrake med ägg.

11

kan inte motstå de vackra äggen och slår genast upp respektive uppslag och får en uttömmande beskrivning i bild och text. Eftersom boken är i stort bilderboksformat finns utrymme för både detaljbilder och större. Just ängsdraken varierar mycket i storlek, den kan bli från någon decimeter till 15 m hög. Tyvärr har den minskat mycket under senare år eftersom den föredrar öppna landskap med får, kor och hästar som betessällskap.

Den skandinaviska träddraken ändrar färg efter trädens löv och presenteras generöst med utvikningsblad. Det har också mina favoriter De nordiska blomster­drakarna fått, så att helfigur, puppor och värdblommor till de nio minidrakarna kan bildsättas. De är så små att de är nästan omöjliga att upptäcka i naturen. Om du vill se en elddrake, de finns i olika storlekar, gäller det att spana i eldstäder och skorste­nar. Bäst trivs de i familjegrupper i kakelug­nar. Kanske känner de mumintroll?

De nordiska vattendrakarna finns i sjöar, forsar och hav och har ofta både gälar och lungor. De är lika skickliga flygare som simmare och dykare, men klumpiga på land. Vattendrakarna far fram över bokens sidor med fart och elegans i penselföringen. Karin Linderoth är en skicklig akvarellmålare som måste haft mycket roligt när hon konstruerade denna fantasi.

Jag förstår inte alls varför förlaget anger 6–9 år som målgrupp. Betydligt äldre barn och vuxna bör i likhet med mig kunna glädja sig år påhittigheten och de högst njutbara akvarellerna.

Susanna Ekström

Den tyske författaren Wolf Erlbruch, i år belönad med Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, fortsätter i sin senast översatta barnbok att bearbeta livets stora frågor. Den älskvärda berättelsen Fru Meier – koltrasten handlar om oro, kanske till och med nattsvart depression och gryende livs­glädje. Det är en hoppfull bok. Fru Meier, hemmafru av en sort som svenska barn möjligtvis inte längre träffar utan som hör hemma i Erlbruchs barndom, 50­talets Tyskland, är en kvinna som oroar sig för precis allt. Små vardagliga saker (finns det plåster hemma?), och mer existentiella (kommer solen gå upp imorgon?). Hennes jovialiske man, symboliskt tecknad utan ögon bakom sina runda glasögon, försöker lugna henne med pepparmintste men livet blir allt svartare kring fru Meier.

Allt vänder dock dagen då hon hittar en koltrastunge, Lill­pip, att ta hand om. Hon gör ett bo och matar ungen dag och natt: ”små fåglar kan bara överleva om man oavbrutet matar dem”.

Dagen då Lill­pip är flygfärdig klättrar den paranta fru Meier med stor möda och med fågelungen i förklädesfickan upp på den högsta grenen i trädgården för att ge en flyglektion. Inne i huset klipper herr Meier pappersgirlanger – en älsklings­

Oro förbyts i livsglädjeFru Meier – koltrastenAv Wolf Erlbruchövers. Ulla ForsénHjulet 201

syssla. Väl uppe är fru Meier utmattad av ansträngningen och håglös över att fågeln inte vill flyga. Hon tittar ut över dalen, och tankarna mal. Grenen är farligt högt upp, och fru Meiers axlar slokar oroväckande. För en vuxen läsare (och eventuellt en yngre också om hen bär på livsleda) ger uppslaget med den ledsna kvinnan i trädet lite skrämmande associationer.

Men läsare i alla åldrar kan känna sig trygga. Svärtan kan, tror jag, bara genomskådas av den som själv bär på erfarenheter, och frågan är om inte detta också är bokens svaghet. Kvar för övriga blir en lite krånglig berättelse om en äldre kvinna som lär sig flyga. För så blir det. När läsaren vänder blad möts hen av en svävande fru Meier – för första gången med en antydan till lycka i sitt ansikte och i sin kropp. Den tunga fru Meier har fyllts av en märklig känsla och vågat glida av sin gren – och hon flyger.

Ja, hon flyger! ”Inte högt uppe i luften men någon­

stans mitt emellan grenen och marken”.Någon svärta syns inte på de återståen­

de sidorna. Istället är fru Meier sugen.”Är det inte härligt, sa fru Meier till

den lilla fågeln.”På sista uppslaget kan fru Meier inte

få i sig frukosten fort nog, så ivrig är hon att ta en morgontur, och nu är det herr Meiers tur att oroa sig. Ordningen är rubbad. Fru Meier och koltrastungen flyger högt över staden.

Tinni Ernsjöö Rappe

journalist, författare och forskningskommuniktör

12

ROPSISRECENSERA

Natten (2017) är en formfulländad bil­derbok som förtätar spelet mellan ljus och mörker genom att gestalta nattens svärta med ett fåtal inslag av ljuskällor. Glimman­de ögonvitor i den skog där berättelsen tar sin början bligar mot läsaren. Just spelet med blickriktningar upprättar genom­gående en stark kontakt till läsaren, som sveps med i skildringen. Någon rak berät­telse är det inte frågan om. Tvärtom hand­lar det mer om att omfamna stämningar, att finna sig tillfreds med mörkervarat.

Nordiskt samarbete mellan berättare och bildkonstnärer är att applådera. Särskilt då resultatet är formsäkert som i mötet mellan svenska Sara Villius barskra­pade text och norska Mari Kanstad John­

Suggestivt om mörker och förundranNattenText Sara VilliusBild Mari Kanstad JohnsenRabén & Sjögren 2017

sens koloristiska och expressiva bildlandskap i denna bilderbok. Kanstad Johnsen, även känd som Marikajo, är en av Norges starkast lysande bilderboksbe­rättare och illustratörer. Hennes barnböcker korsbefruktas av hennes mångsyssleri och hon är prisbelönt för sina välgjorda verk i olika tekniker. Hennes bilderböcker länkas samman av ett distinkt om än varierat uttryck. Bland annat är hon bekant från illustrationerna till Kenta och barbisarna­pendangen Barbie-Nils och pistolerne (2011). Nyligen utkom den uppmärk ­sammade ordlösa bilderboken Jeg rømmer (2016). Spår av både serieteckning och målarkonst drabbar samman i hennes lekfulla, koloristiska verk, där rytm och volym står för särprä­geln. Så är det också i Natten, där bildbe­rättandet är den dominerande komponen­ten, utan att för den skull skjuta undan texten, tvärtom är samspelet kongenialt.

Bildberättandet sätter omedelbart stämningen i Natten där den mörka, arkaiska, skogsmiljön gestaltas. Villius

text leder läsaren vidare genom sina frågor och bjuder till aktivitet: ”Hur blåser vinden? Vinden blåser schhhh.” Det är påtagligt att den unga läsaren bjuds in till att vara den som vet svaren. Bland annat Ugglan som lyssnar efter mat är en fullträff där den spetsar örat mot skogens rörelser och där en enda minutiöst avvägd mening rymmer vidder. Spänningen tätnar och dramatiken i det mörka är stor. Allt avbryts abrupt av ett uppslag i varm orange där en flicka bakar blåbärspaj och läsaren får räkna blåbär. Den lilla flickan både bakar och diskar harmoniskt och ingenstans skymtar en vuxennärvaro, om inte den rykande koppen mittemot henne tillhör en vuxen.

Boken rundas av med ett metafiktivt grepp där bokens status som bok blott­läggs och läsaraktiviteten synliggörs: ”Vad gör vi? Läser bok. Vad står det här då?” Märk väl att det står ”här” inte ”där” om textens universum, vi är som läsare inbegripna i och omslutna av berättelsen, som börjar om igen. Genom sin berättar­struktur och sina suggestiva bilder får Natten poetiska dimensioner, boken gäckar och lockar sin läsare att uppslukas och för­undras. Helst om och om igen, vilket den cirkulära berättarstrukturen antyder.

Mia Österlunddocent i litteraturvetenskap

Sara Villius och Mari Kanstad Johnsen