FÖRLÅT,

JAG BORDE NOG

BERÄTTAT DET HÄR

En novellsamling av Lucas Rabnor

Projektarbete Läsåret 2010-2011 Handledare Andreas Ekström Bäckängsgymnasiet

Förord Mot slutet av det här arbetet har jag känt mig distanserad till allt jag skrivit. Att förklara den känslan var inte helt enkel. Inte alltid helt rättvis för delen med. När ett arbete går så pass på djupet in i en är det svårt att till slut verkligen bilda en helhetsuppfattning om den. Min produkt, den här novellsamlingen, har till slut dock blivit av. Det har krånglat och det har känts trögt, men slutligen ligger den i handen på någon stackars läsare. Jag kan också nämna att detta har varit ett väldigt självständigt arbete och har därmed krävt en väldig mängd av energi av mig. Texterna har fått bearbeta mig själv först och jag sedan texterna. Jag känner inte längre en rädsla inför, som jag ursprungligen hade, att skriva allt för självbiografiskt och därmed självömkande. Jag valde slutligen att kontrollera hela mitt skrivande. Vilket har resulterat i genomtänkte och välarbetade texter. Att jag har en personlig känsla nedlagd i hela samlingen finns det helt enkelt inget tvivel om. Där emot kan det ibland, förstår jag, vara svårt att förstå det personliga. Jag kräver ingen förförståelse och var läsare ser på texten utifrån sin kontext och sin utifrån sin relation till omvärlden. Jag har inget behov att förstående eller biografisk analys. Jag är endast i behov av att människor väljer att ta sig tid med texterna. Jag har en önskan, men ingen förväntan, om att människor väljer att läsa novellerna flera gånger. Inte för att det på något sätt skulle öka texterna legitimitet som välskrivna eller som god litteratur, utan endast för att jag tror att inte allt kan förstås första gången. Ibland kan det kanske inte förstås första gången heller. Framför allt talar jag om den religiösa aspekten som jag lagt ner i varje text. Min frågeställning och mitt projektarbete har trots allt utgått ifrån att skapa en novellsamling om kristendom. Jag är övertygad om att jag har lyckats. Detta är en novellsamling om kristen tro. Det är också en novellsamling om kristen tro med en synvinkel som inte alltid varit helt klar utan snarare har fått växa med skrivandet. Det är inte religionskritik jag framför heller utan på ett ontologiskt, men också personligt, vis berätta om kristen tro genom prosa. Jag välkomnar kritik och jag är framför allt öppen för kritik. Det finns inget som är perfekt med denna novellsamling, men jag förhåller mig inte heller till skrivandet, egentligen inte till något, som att det finns något perfekt. Att jag måste jämföra och förhålla mig till något som inte finns är orimligt. Jag förhåller mig till mig själv och jämför mig bara med mig själv. Självklart kommer därför också kritiken bli personlig, men inte desto mindre legitim för det. Jag vill veta vad folk tror, tänker och tycker om det jag skriver. Framför allt har jag nått så pass långt att jag vid det här laget förstår kritiken och kan argumentera för den. En utvecklingsbana som jag själv inte helt förstår, men som jag lär mig mer och mer om. Det är allt för svårt att analysera sig själv och därför tenderar jag att göra det först i efterhand, men jag jobbar på självinsikten. Därför uppmanar jag er att vara ärliga med er själva när ni läser denna text.

– Lucas Rabnor, mars 2011

6

Innan tystnaden I en parallell verklighet utspelar sig världen ungefär likadant, bara lite annorlunda. Det finns ingen förklaring för exakt hur en parallell verklighet fungerar eller hur den ser ut. Självklart finns föreställningar och förutfattad meningar kring hur parallell verkligheter beter sig, men det finns inget rakt svar. Den vanligaste uppfattningen är att parallella verkligheter är precis som vår värld, men att det är endast detaljerna som skiljer sig. Andra har velat måla upp, vanligtvis inom sicience ficition och i diverse Marvelalbum, parallella verkligheter som helt olika våra. I den tecknade tv-serien om Spindelmannen, som sändes på tv när denna historias huvudperson var barn, reser Spindelmannen till en parallell verklighet där han bara är en seriefigur. Hur parallella verkligheter ser ut i verkligheten, om de nu finns, är svårare att svara på. Kanske skulle vi upptäcka att vi själva har helt andra egenskaper än vad vi har nu. Kanske skulle denna historias huvudperson upptäcka att han bryr sig om saker som han inte alls bryr sig om. Överlag kan vi förutsätta att de parallella verkligheten kan se fullständigt annorlunda ut jämfört med vår egen verklighet, men ibland kan de inte äga någon märkbar skillnad. Det kan vara allt ifrån att nazisterna vann andra världskriget till att din sysslings barnbarns kusin dog när hon var 92 år istället för 91 år. Det kan vara saker som att katter aldrig existerat till att släkten Habsburg tog över världen i slutet av 1700-talet. Oavsett om det handlar om inavlade kungasläkter eller avlägsna släktingar är det helt enkelt svårt att veta hur en parallell verklighet ser ut. Parallella verkligheter är ett lurigt fenomen. Antagligen skulle upplevelsen av en sådan form av verklighet kännas som ren galenskap. Möjligheten finns dock att det inte skulle märkas över huvud taget. Det sista skulle kunna göra att vi faktiskt redan upplevt än. Dessutom finns det en möjlighet att det existerar en parallell verklighet där vi glömmer av vår verklighet när vi anländer där. Vilket i sin tur betyder av vi redan kan vara där. Parallella verkligheter fascinerade vår huvudperson, David, redan när han var liten. Han tittade på Spindelmannen och fascinerades av att Spindelmannen mötte sin skapare, fast i en annan verklighet. Kanske fanns Spindelmannen på riktigt, tänkte David, fast i en annan verklighet. När han blev äldre läste han böcker som berättade om hur det var att resa emellan olika verkligheter. Han läste om människor som påstod sig ha varit i en parallella verklighet. Han läste om människor som påstod sig kunna resa igenom parallella verkligheter. Han tänkte sig att det i andra verkligheter inte fanns några begränsningar. Åtminstone i en av de parallella verkligheterna. Han funderade på om han kunde hitta till en sådan verklighet. Åtminstone kunde han kanske hitta till den verklighet där Spindelmannen var verklig. Han kunde kanske till och med hitta till en verklighet där han var Spindelmannen. Kanske var det bara fascinationen över Spindelmannen som fick honom att fascineras över parallella verkligheter. Rättare sagt möjligheten över att få vara Spindelmannen. Han växte i alla fall ifrån det. Han slutade äga en massa onödiga kunskaper om diverse teorier om hur parallella verkligheter uttrycker sig. Han glömde helt enkelt bort dem. Fast på något plan låg de kvar inom honom och grodde små tankar som han inte delade med någon. Mest för att han inte visste vad det skulle tjäna till. Skulle någon vilja lyssna på honom? Han bestämde sig därför för att inte dela tanken med någon. Det vill säga fram till den dagen han började tänka på Gud. Vad som ledde parallella verkligheter till Gud vet antagligen bara han själv. Det vill säga om David själv vet vad det var som ledde tankarna åt det hållet. Hur som helst var det tanken om parallella verkligheter som fick honom att tänka på om Gud. Tanken om Gud fick honom i sin tur att fundera på Gud haft en barndom. Vilket han förstod att många skulle avfärda. David tänkte att det kanske kunde ske i en annan verklighet. Kanske hade han inte brytt sig om Gud som barn alls, om det inte hade varit för att det ledde in honom på ett annat spår. Han brukade självklart inte dela sina tankar med andra, men detta fick honom att göra det ändå. Han tänkte sig att det kanske kunde skapa en intressant lektion. Därför sade han

7

under en religionslektion följande: ”Tänk om Gud var mobbad när han var liten? Att han egentligen bara hade ett jävligt taskigt självförtroende och ville få lite bekräftelse. Han skapade jorden och gav fingret till alla andra. 'Jag har en egen värld och vad har ni motherfuckers?'” David brukade tänka att sökandet efter bekräftelse är anledningen till det mesta av människors handlingar. Självklart var det inte många andra som tänkte den tanken. Vilket gjorde att den väntade diskussionen, från Davids sida, aldrig uppstod. Påståendet möttes av tystnad från resten av klassrummet och läraren harklade sig en aning längst fram. Hade det inte varit för att resten av klassrummet inte innefattande den bakre delen hade antagligen den pinsamma tystnaden lagt sig som en dimma över David. Bakre raden, vilket stereotypt nog bestod av de som vanligtvis kom sent och som läraren hade en viss misstänksamhet emot, skrattade. En absurditet som fick läraren att lyfta på ögonbrynen roade denna grupp. Självklart blev läraren inte roade på någon nivå alls. Hans mun var stängd och inte ens ett förnöjt tjut lämnade han ifrån sig. Fast David kände sig inte heller road. Däremot fanns det en sida av honom som låtsades att han var road. Den sida som satt och log i klassrummet, medan den andra försökte få till en diskussion. Den sidan, som försökte få till en diskussion, fortsatte argumentet: ”Nej, men allvarligt talat. Tänk om det var på det så?”. Den andra sidan hade talat och tystnade spreds sig till bakre raden. De strök sig över munnen och fnyste lite granna. De övriga eleverna tittade antingen på varandra eller ner i bänkarna. Någon av Davids vänner försökte sig på att fortsätta frågan skämtsamt, men det skapade ingen vidare respons. Alla insåg att det fanns för mycket förvirring i det vännen försökte tala om. Istället resulterade det i den fruktade pinsamma tystnaden. En tystnad som för David verkade öronbedövande. Några på raden längst fram vände sig om och tittade på honom ett antal gånger. De stirrade han i ögonen och försökte få ut honom något oseriöst. De flesta låtsades dock som om han inte satt där. Trollkonster var det ingen som kunde i klassrummet, men flertal av dem önskade att de kunde få David att försvinna. Det verkade som om många ville att han skulle fortsätta. De satt kvar med känslan av att han bara sagt en halv mening. De flesta ville nog att han skulle falla in i ett skratt för att få dem att inse att allt bara varit ett skämt. När han sa sådana här saker var det alltid menat som skämt. Han varit av den sorten som sysslade med seriös argumentation. David lät bli att säga något ytterligare. Han tänkte sig att han inte kunde rädda situationen. Det vill säga om ingen annan ingrep och hjälpte honom på traven. Läraren stod som fastklistrad längst fram och höll ett hårt grepp om läroboken. De borde inte sakna något, tyckte han. Han hade slängt ut betet och de borde svara. Han var redo att bli bespottad där han var. ”Menar du då” fortsatte en av flickorna med förvanan att sitta längst fram, föra de seriösa diskussionerna och engagera sig politiskt ”att det skulle innebära huvudet i toaletten, misshandel efter skolan och handduksrapp i duschen?”. En hand sträcktes ut och David svarade: ”Hela grejen! Vad är det för mening med mobbing om den inte är fullt ut?”. Killarna bredvid skrattade igen. David lät tänderna lysa för klasskamraterna och ordningen var återställd. Det fanns inget som visade att han betett sig underligt bara några minuter innan. Klasskamraterna ansåg väl att han betedde sig underligt till större delen av den tiden de såg av honom, men det hade varit något annat nu. Känslan var att det han höll på med var olämpligt. Självklart ansågs det att han skulle hålla det inom sig. Att han gjorde narr av sig själv var ingen medveten om. Att hans tankegång inte hade nått någon berörde honom, men det fanns inget som kunde avslöja det. Istället var allt slut för idag och alla reste sig och gick därifrån. I gryningen satt David iklädd kycklingdräkt på ett mindre berg och tittade ut över en soluppgång. Den hemmagjorda dräkten var gjord av en gul långärmad klänning, hans systers gamla, som hade blivit utsatt för en armé av gula fjädrar. På huvudet fanns en gul mössa med en påsydd röd tuppkam. Han bar röda strumpbyxor och sina vanliga tygskor.

8

På hans vänstra sida låg en sovande vän utspridd över deras enda medtagna filt. På höger sida satt Johan och tittade ut över samma höjd som David. Han hade huvudet böjt under vanlig axelhöjd, smuttade på avslagen öl, sparkade med fötterna på den lilla avsattsen nedanför och snöt sig i en kökshanduk. ”Vad var meningen med att släpa oss hit?” sa han. Inget svar kom ifrån David som var djupt försjunken i solnedgångens färger och toner. Rött som smyger sig upp över horisonten. Färger som krockar mellan nattens mörker och morgonens ljus. Solens första strålar som sprider sig över hela skapelsen. Över marken går de och tag sig in i husen. Smyger sig upp i ansiktet på de sovande och bländar de morgonpigga. En soluppgång som det var den morgon skulle aldrig ses mer. Förgängligt är allt, tänkte David och tog av sig sin tuppkamsprydda mössa. Ruffsigt och svettigt hår tittade fram. Han tänkte att han kanske blivit lite poetisk av soluppgången, men samtidigt förstod han precis vad tjänade till. Precis ingenting. ”Har du något kvar att dricka?” undrade Kvist ”Jag har juice” Johan tog juicen och slängde i väg sin burk. Deras kamrat rörde på sig för en sekund, men tystnade snart. Där nedanför dem kunde de höra hur burken landade. De hörde hur den stutsade på klipphällarna och hur den försvann ur deras medvetande. Hur den förorenade naturen nedanför dem och försvann ut i mörkret. Hur tystnaden indikerade att burken nu var glömd. Glömd i en värld de inte hade lust att bry sig om. Ljudet av aluminium som studsar emot sten byttes ut mot ljudet av juice som rinner igenom en strupe. Mot ljudet fav två vänner som delar ett paket juice, mot ljudet av någon som letar i en tygpåse, mot ansträngda röster som talar om kvällen och mot en sovande vän som snarkar. Ljud som byttes ut mot tystnad. Tystnad som sa att de bara satt där. Det fanns inte mycket mer relevant att prata om. Vilket alltid gör att det irrelevanta lockar. ”Tänk om” sa David plötsligt ”om Gud var mobbad som barn”. Tystnaden byttes ut mot en annan tystnad. En tystnad som kändes som ett öronbedövande larm. David tittade ner i knät, drack ur juicepaketet och lånade kökshanduken för att snyta sig. Han kände igen situationen. Det var den sortens situation när det är dags att säga någonting bra. När ord ska väljas och vägas med exakta mått. Vilket han absolut inte var bra på. Hans bevingade ord brukade vara slumpartade till grunden. ”Jo, det kan väl ha hänt” sa Johan. Tystnade smög sig iväg och de tittade på varandra. Det var klart att David hade förväntat sig något fantastiskt. Att en upplysning skulle infinna sig. Att de där, tillsammans på berget, skulle dela det som var viktigast i livet. Att de nått själva kärnan av existensen. David kände mest att allt blev mer och mer slumpartat. Även om de första orden varit väl valda, trots sin irrelevanta karaktär, kändes resten som ett måste. Ett måste att fortsätta något. Det får inte ta slut. Vi kan inte lämna det här. Kanske handlade det om osäkerhet. Han visste inte själv, men där på berget visste han åtminstone att han var tvungen att utveckla sin argumentation. För visst var det en klok tanke. Han ville verkligen tala om Guds barndom. Hur han trodde att Gud kan ha blivit utsatt för verbal och fysisk mobbning under en forna skolgång. Gud kanske såg tillbaka på sin barndom med ilska och ångest. Han kände kanske ända upp i åldern runt tjugofem hur han var rädd för grupperingar och för nya relationer. Hur han hellre koncentrerade sig på svåra problemlösningar och experiment än något annat. Han kallades unik och han kallades speciell, men helst av allt ville han bara bli sedd. Slippa tomheten inom sig och skapa något nytt, bara för honom. ”Tror du på Gud?” sa Johan. Det gjorde väl David egentligen inte. Inte direkt kanske. Han ville mest prata om möjligheten att Gud varit mobbad. Den filosofiska aspekten, som det sägs ibland. Det vill säga om han existerar. Det är bara så, förklarade han, att det hade gett ett ganska bra svar på frågan om varför vi skapades. Det kändes självklart att i fall Gud skapade oss borde han haft en riktigt bra anledning. Om han hade varit mobbad kunde det sätta punkt för det. Det gav en förklaring till anledningen. Det var kanske inte direkt för att ha något att älska eller för att visa alla hur bra han var. Det kanske mest var för att bli

9

älskad av någon. ”Gud kanske behöver något att ha något att stötta sig emot” sa David. Han drack upp den sista juicen. Han reste sig upp och skakade till deras sovande vän. Han förklarade att det var dags att gå. Johan satt kvar med huvudet emellan knäna, men började långsamt resa på sig. Något som kändes ovanligt jobbigt för något högst vanligt. David tog juicepaket och vägde det lite i handen. Han kastade iväg det mot samma håll som Johan kastat burken. När paketet landade hörde ett väldigt dovt ljudlångt bort. Det hördes bara en gång och föll sedan i glömska. Det var samma sak som hadeinträffat precis innan, men denna gången bara lite annorlunda.

10

Landskapet vi lever i I retoriska sammanhang finns det ett vanligt misstag som ofta begås. Till största del begås det omedvetet. Misstaget är att presentera en sämre sida av sig först i talets inledning. Klyschén jag är ju ingen talar men är antagligen bekant hos gemene man och vi känner snart igen denna brist hos flera talare vi hört. Främst i de vardagliga, men ändå högtidliga, tillfällena. Vid bröllop, begravningar, skolavslutningar och vid middagar. Vart vi än vänder oss finns en människa med inarbetat dålig självförtroende som ombes hålla ett tal. Ni får ha tålamod med mig hörs vid fruns 50-årstillställning och jag är lite ringrostig hörs vid pappas tal på sin student. Jag är lite ringrostig ger också upphov till att talaren en gång skulle varit en alldeles utmärkt talare. Att hans retoriska förmågor skulle varit över andras, men så är inte fallet längre utan han har gått ner i en retorisk dvala. Vilket väldigt sällan stämmer och skulle denne ha varit en särskilt duktig retoriker skulle jag är lite ringrostig antagligen vara det sista alternativet till inledning. Misstaget av att baktala sig själv är allt för vanligt, men det ska inte heller skyllas på okunskap eller på nervositet. Många andra misstag kan skyllas på detta, som att tala för snabbt eller att läsa innantill. Nej, detta misstag, som måste sägas vara ett av de vanligaste, går djupare än till nervositet och dumhet. Det går ner till folksjälen, ner till inbillningen av att vara duktig är samma sak som att se ner på någon annan. En konflikträdsla som gör en förlamad. Camilla, flitig resenär på buss 7, trodde sig ha fått en större beskärd del av denna egenskap än många andra. Den tog inte sig direkt uttryck i retoriska sammanhang, eftersom hon alltid sa nej till sådant, men istället i allt annat hon gjorde. Allt var hon lite sämre än alla andra på och ingenting kunde hon vara bra på. Åtminstone inte lika bra som någon annan. Det fanns alltid någon som var bättre var bättre än henne. Folksjälen hade större makt över Camilla än över andra. Väldigt ofta var hon inte så bra på det där, men det kanske skulle lösa sig. Åtminstone med lite hjälp. Camilla hade ingen stark personlighet, hon hade inga starka kunskaper och hon avskydde beröm. Beröm gjorde att hon var tvungen att tänka sig själv som duktig. Det, sa hon, var bara falska förhoppningar. Förhoppningar var över huvud taget, sa hon också, väldigt överskattade. De gjorde en bara besviken. Camillas rädsla för att någon gång vara bra på någonting berodde inte heller på den anledningen som fanns hos andra. Hos andra människor handlade, och handlar, det ofta om ett dålig självförtroende. En föreställning om att livets högre kunskaper var privilegier menade för andra. Privilegier för andra folk, för andra länder, för andra yrkesgrupper, för andra skolor och för andra familjer. Det var andra som skulle vara bra på saker och inte jag och vi. Det är alltid de som vi ska förlita oss på. Aldrig tvärtom. Ibland infann sig liknande tankar hos Camilla, men i grunden var inte orsaken som hos andra. Hos Camilla berodde det helt enkelt om ett inarbetat behov av att nå andras uppmärksamhet genom att ständigt få sig själv att verka dålig. Det var en form av självömkan. Hon hade ett behov av att känna sig dålig. Den klassiska bildlektions kommentaren fy vad ful min teckning är räckte inte för Camilla. Hennes behov sträckte sig längre än till skolans bildtimma. Den sträckte sig så pass långt att många var förvånad över att Camilla över huvud taget hade ett arbete. Självklart var vägen dit lång. ”Jag tror du är bra för det här jobbet” hade kvinnan på arbetsförmedlingen sagt. ”Nej, men jag är inte bra på det där” hade Camilla svarat. Det faktum att Camilla faktiskt var utbildad för saken verkade hon inte bry sig om. Att arbetsplatsen ville anställa henne är nästan ännu mer otroligt. Camilla gav inte utrymme till att föra fram sig själv på något vis under den intervjun hon gick med på att gå till. Istället gav hon direkta svar om att hon inte trodde sig kunna klara av det. Hon lade också till, i varje mening, att det kanske kunde gå med lite hjälp. Att hon sen fick arbetet berodde antagligen på att arbetsgivaren tyckte väldigt synd om henne. Hon tvekade i flera dagar om verkligen skulle gå dit, om hon verkligen skulle klara av det och om det verkligen skulle tycka om henne. Detta sa hon åtminstone till alla hon mötte. Till grannen hon mötte i hissen, till hennes mor som ville

11

gratulera till jobbet, till hennes bror som hälsade på, till den förre detta klasskamraten och till lillasysterns väninna. Alla fick reda på att hon inte tänkte gå dit eftersom hon är så dålig på det där. Självklart gick hon dit. Dessutom förklarade hon inför varje arbetsuppgift att hon är så dålig på det där men att det kanske skulle lösa sig. Det främsta uttrycket som fanns av Camillas ständiga behov av att bli omhändertagen var faktumet att hon aldrig skaffat körkort. Istället åkte hon buss. Vi skulle självklart kunna tänka oss att Camilla åkte buss för miljöns skull. Att Camilla var en idealist, men Camilla var ingen idealist. Hon intalade sig bara, och alla andra, att hon inte var gjord för bilkörning. Det var bättre att hon tog bussen eller blev skjutsad av någon. Självklart gjorde det inte Camilla något att hon var tvungen att åka buss. Andra var tvungna att ställa upp för henne. Någon var tvungen att ladda hennes busskortet, någon var tvungen att hjälpa henne med vilken tid bussen gick och någon var tvungen att köra bussen för att ta henne till stationen. Hon brukade till och med undvika att använda bussbolagets internettjänst för att få reda på busstiderna. Istället ringde hon in till kundtjänsten och frågade. Vilket fick sig ett slut när de började känna igen hennes röst och snart började tröttna på henne. Ruset av att känna sig sedd och att bli hjälpt var ganska patetiskt ifrån Camillas sida. Det var oftast ganska tydligt, men hennes ovilja att skaffa körkort visade på en mer desperat sida. Camilla själv var omedveten om att alla tröttnade på henne. Åtminstone tröttnade de på att hon alltid skulle ta sig runt med buss. Utan självinsikt och utan självkritik agerade hon och därför fortsatte de dagliga bussresorna. Vad annars skulle hon göra? Körkort var trots allt inte hennes sak. Bussresor blev dock något mer än bara ett färdmedel för Camilla. Mer än bara uppmärksamheten ifrån alla bussbolagets tjänstemän. Det var ett socialt spel och en mötesplats. En mötesplats med okända människor visserligen, men hon uppskattade skådespelet på bussen. Här agerade människor i ett komplicerat system. De agerade enligt en egen grammatik som Camilla med spänning kunde följa varje morgon och eftermiddag ifrån sin plast på bussen. Hon gillade att tänka att hon var den mest erfarna bussresenären på sin egen buss. Att hon såg bussen som den verkligen var och att hon kände varje resenär vid varje station på sin egen busslinje. Hon kände självklart ingen av dem eftersom hon aldrig hade vågat prata med dem. Förutom en av tanterna vid tredje stationen som var vän med hennes mamma. Sen hade hon några bekanta som bodde i området men som väldigt sällan tog buss. Bekanta som hon aldrig såg och som allra helst inte ville veta av. För vad som än sagts om Camilla var hon mån om att skydda sin buss. Bussen var på många vis hennes sfär. Det var också anledning till hennes romantiska syn på bussresandet. Här var alla främlingar och de kunde inte ta hand om henne. Istället började hon se det intressanta i dessa människors liv. Hon började bry sig om dem. Vad de höll på med och hur de höll sig utanför hennes liv. Hon ville att alla skulle förbli främlingar för henne, utom möjligen tanten vid tredje stationen som var vän med hennes mamma. Alla andra kunde hålla sig utanför den hon var på bussen. Här var hon övervakaren som såg allt och visste allt. I början av sin tid som bussresenär var Camilla ofta osäker på hur hon skulle agera på bussen. Hon var noggrann med att se till att ingen störde sig på henne och att hon inte var i vägen. Hon aktade sig för folk med hundar, hon var extra uppmärksam om någon ville stiga på med en barnvagn och hon såg upp för griniga gubbar. Hon var ung då. Det var när hon inte visste mycket om att åka buss. Bussar var för henne en ny dimension. Sen blev hon en erfaren resenär som trivdes bäst på sätet närmast bakdörren. Hon trivdes bäst med att lyssna på vad andra pratade om och med att studera de andra resenärerna. I början hade hon fullt upp med sig själv. Att styra sin egen kropp och se till att alla andra var nöjda med henne. Med tiden tänkte hon mest på vad de andra gjorde. Vad de såg, vad de ville och vad de hade för sig. Hon såg dem och hon hade på olika vis lärt sig deras namn, vanor och detaljer om deras liv. Åtminstone om de mest reguljära bussresenärerna. Därför gillade hon att tänka att hon var den mest erfarna bussresenären på sin linje. Hon visste helt enkelt allt om alla andra. Även om de åkt buss längre än henne, även om de var äldre än henne och även om de i största allmänhet visste mer än henne. Hon visste fortfarande

12

mest om resenärerna på linje 7. Ansåg hon åtminstone. Torsdagar var för Camilla den bästa dagen att åka buss. Av anledningar som hon inte kunde förklara var det alltid mer folk på bussen på torsdagar. Detta gjorde alltid Camilla förtjust. Det fanns på torsdagar nya saker att lära sig och nya ansikten att se. Ibland tänkte hon att folk kanske var mer benägna att ställa bilen hemma på torsdagar. Kanske var det något annat. Hon visste inte, men hon visste att hon tyckte om torsdagar. Torsdagar var den enda dagen i veckan som hon visade någon glädje och engagemang på arbetet. Torsdagar var hennes lyckodag. Det var bara på torsdagar som hon själv ställde upp för någon annan. Hennes sociala spel var extra intensivt och grammatiken gick att urskilja ännu tydligare på torsdagar. Torsdagar var en form av studiedag för Camilla. Den dagen hon lärde sig nya saker som hon sedan försökte ta reda på mer om resten av veckan. En torsdag hade hon lärt sig att en av resenärerna på andra stationen, en ung flick vid namn Johanna, hade börjat träffa en kille. När hon lärde sig detta var det torsdag. Johanna hade haft med sig en vän på bussen och talat med henne om killen hon hade börjat träffa. Han var snygg och han var trevlig, men hon visste inte om han var tillräckligt seriös. Camilla kände en liten rädsla att Johanna skulle förlora sig i honom, men hon hoppades att hon kunde ta ansvar och sköta det bra. Hon litade på Johanna. Fram till nästa torsdag hade hon försökt sätta sig bredvid Johanna för att få reda på mer. Vilket självklart var svårt eftersom Johanna gick på bussen efter Camilla. Dessutom hoppade hon av på skolan två stationer innan slutstationen. Det gjorde att Camilla måste skapa anledningar att flytta sig och detta var inte lätt. Hur skapades sådana situationer egentligen? Självklart var de högst unika och skapades inte av sig själva. Därför blev det inte särskilt lyckat med att sitta när Johanna. Detta gjorde Camilla desperat och när det började närma sig torsdag bestämde hon sig att helt enkelt flytta sig närmare Johanna för att höra om hon hade något att säga. Hon hade mer än tur. När hon flyttade sig fick hon reda på att killen hette Johannes och att de gick på samma skola. Hon fick reda på att de skulle ses i helgen. Camilla trodde på den här relationen. Han lät vettig och trevlig. Han spelade fotboll och Camilla hade alltid tyckt om fotbollspelare Slutligen kom hon fram till att Johannes och Johanna skulle passa väldigt bra ihop, mer än på grund av likheterna i deras namn. Camilla var glad att hon fått reda på så mycket om Johanna. Hon kände sig frestad att peta på Johannas axel och fråga något om Johannes. Ifall han kom ifrån en bra familj och ifall han hade några vettiga framtidsplaner. Vilket antagligen skulle göra Johanna förvånad och avskräckt. Hon kunde inte förmå sig att göra det. Hennes makt över bussen skulle brytas. Hon lät bli inför rädslan att aldrig få reda på någonting mer. Det var torsdag när Camilla gick på bussen en ovanligt regning dag. Det var eftermiddag och det hade regnat sedan morgonen. Vilket gjorde att de flesta resenärer såg ut som blöta vildsvin som tagit skydd tillsammans under ett träd. Stämningen blev något tryckt på bussen och ingen ville röra vid en annan. Ingen ville bli blötare än vad de redan var. Camilla var dock upprymd, som det bör sig för henne på torsdagar. Hon satte sig på sitt vanliga säte och stirrade sedan ut över sin marionetteater. Hennes dockor rörde sig knappt på hela resan och alla verkade på den ena eller andra viset bekymrade. Regn förändrar folk, tänkte Camilla, och hon påminde sig om att anteckna detta. Hon förde självklart anteckningar om buss 7. Hon hade inget högre syfte med att skriva om de olika resenärerna. Hon ville endast hålla sina tankar i ordning och kunna studera buss 7 utan förvirring. Regn förändrar folk, tänkte Camilla, och framför allt Niklas på tredje stationen. Han har inte ringt några samtal på bussen idag trots att han brukar ringa minst ett varje bussresa. Han skickade inte heller några SMS vilket han också brukar. Han kanske var trött, men Camilla föredrog förklaring att det hade hänt honom något. Camilla hade ännu inte kunnat bekräfta vem det var han hade sådan febril kontakt med. Ibland misstänkte hon att det var hans föräldrar som möjligen bodde på annan ort. I sådana fall väldigt beskyddande föräldrar, men det kändes osannolikt att de skulle låta honom bo själv i en annan stad. Han var trots allt väldigt ung. Därför gillade Camilla att tänka att Niklas hade en förälskelse som han inte vågade erkänna sin kärlek till. Kanske hade han, denna

13

torsdagen, fått reda på att hans känslor inte var besvarad. Kanske var det bara regnet. Bussresan flöt på och Camilla hade fem stationer kvar. Bussen var fylld av de vanliga. Johanna var där och Camillas mammas väninna likaså. De hade sedan länge slutat prata utan hälsade bara artigt på det viset som det börs. En äldre herre som gick av på samma station som Camilla var även där. Fast han var inte den vanligaste resenären, men ändå nog regelbunden för att Camilla skulle veta vad han hette En station tills att det var bara tre stationer kvar möttes bussen av en folkmassa utanför. Den stationen hade alltid ett brett antal resenärer som steg på och steg av. På det viset som det sig bör vid ett stort höghusområde. Hon tittade ut över de som klev på och fick se några vanliga och ovanliga. Hon mötte tre pojkar som brukade bete sig stökigt på bussen. Vanligtvis satt de långt bak och pratade högt och spelade musik ur sina mobiler. Vilket självklart irriterade alla andra resenärer. Vilket också gjorde att de knöt sina händer i fickan och lät bli att säga något. Någon gång hade de suttit och skjutit spottkulor på folk. Vilket hade gjort att den äldre herren, han som steg av vid samma station som Camilla, blivit förbannad på dem. Han hade skällt ut dem enligt noterna och fortsatt på samma vis det var dags för Camilla stiga av. Det hela blev väldigt pinsamt för mannen eftersom han borde stigit av på samma station som Camilla. Fast de tre pojkarna hade åtminstone aldrig stört något på det sättet igen. Camilla skymtade fler kändisar bland de påstigande resenärerna, men hon han inte bry sig om något sådant. Dels för att hon ville koncentrera sig på den äldre herren. Hon tyckte sig inte veta tillräckligt om honom, men till största del var det eftersom hon tyckte sig skymta någon hon inte ville veta av. Bakom huvudet på en småbarnsmamma, som hon visste namnet på, fick hon se en bekant. Vilket fick henne att rysa. Camilla rygg kröp ihop och hon försökte göra sig osynlig. Hon tittade försiktigt ut mot folkhavet som strömmade på bussen och fick det bekräftat. En människa som ansåg sig känna henne hade klivit på bussen. Snabbt, utan att ge intryck av oro, vände sig Camilla mot fönstret och började studera landskapet extremt noggrant. Hon tittade på höghusen och hon tittade på vägen hon sett hundratals gånger. Hon tittade på bilarna som stod parkerade och bort mot pizzerian hon aldrig ätit på. Hon såg inget intressant och hon såg inget nytt. Ändå koncentrerade hon sig väldigt på höghusen, parkeringen och pizzerian. Hon försökte föreställa sig att det kanske kunde vara intressant att besöka pizzerian någon gång. Trots detta gick inte katastrofen att undvika. Hon kände att sätet bredvid henne tyngdes ner och hörde en röst, med ett tonläge hon avskydde, som sa: ”Hej du!” Camilla rös och hon vände sig om försiktig. Igenom huvudet gick tankarna på att nu var allt förstört. Detta var helgerån, tänkte Camilla, och sa:

”Hej! Det var längesen du!” Du har inget här att göra, tänkte Camilla, och log mot sin bekanta. ”Hur är det?” sa den bekanta och började rota efter något i sin handväska. Jag mår förskräckligt. Du är här och förstör en underbar torsdag. ”Jo, det är väl bra. Lite trött bara. Hur mår du?” ”Jo, det är väl bra med mig med, men trött jag med! Så mycket som måste göras. Du vet ju hur det är. Allt man ska hinna med”. Camilla visste vad hon pratade om. Hon var tvungen att hinna med att lyssna av ifall de tre pojkarna ifrån höghusområdet hade något nytt att säga. Hon var tvungen att få reda på om Johanna hade något att säga om Johannes. Hon ville veta om Niklas verkligen var förälskade i någon och om hans känslor inte var besvärade. Hon ville veta något om småbarnsmamman som klivit på bussen samtidigt som hennes bekanta. Hon ville veta något nytt om mannen som steg av på samma station som henne. Hon hade en massa att hinna med och hennes tid var dyrbar. Den var rättare sagt begränsad till den kvart det tog för henne att komma till sin station. Hon kände sig ångestfylld och bekymrad. Hon skulle missa en hel torsdags bussresa. Hon började planera inom sig hur vida hon kunde komma på något ursäkt för att få åka bussen en gång till denna torsdag.

14

”Jo” svarade Camilla ”så kan det ju vara”. Tystnaden infann sig och Camilla tittade ut i fönstret igen. Hon kände hur obehaget och oviljan att föra ett samtal spred sig till den bekanta kvinnan. Den bekanta tittade lite mystiskt på henne och undrade antagligen hur det var fatt. Hon kanske tyckte att Camilla alltid varit något underlig. Camilla ville mest bli lämnade i fred med sin buss. Lämnad ensam med den buss där hon regerade. Där hon fick vara mästare en kvart varje morgon och eftermiddag på vardagar. Istället spenderade hon sju krystade minuter bredvid en bekant hon inte ville prata med. Hennes bekanta försökte sig på ett samtal två gånger till. Hon försökte fråga om Camillas jobb, men fick ett kort svar om att det var bra. Hennes egna utläggning om att jobbet var bra men stressigt fick inget gehör hos Camilla. Istället satt hon som stum och stirrade åt ett annat håll. Någon gång tittade hon åt den bekantas håll och gav henne ett leende. Andra gången hon försökte föra ett samtal blev Camilla lite tagen för hon frågade rakt ut om det var något som bekymrade Camilla. Självklart svarade Camilla att något sådant inte fanns. Dessutom skulle hon av bussen i samma skeende. Camilla tog avsked snabbt och gick sedan av bussen. Hon var irriterad resten av dagen. Den bekanta kvinnan lämnades antagligen med en stor dos förvirring. Camilla fick vid någon gång höra att denna bekanta sagt att Camilla var väldigt otrevlig. Det lugnade Camilla och förhoppningsvis skulle den bekanta hålla sig borta ifrån bussen i fortsättningen. Camilla fruktade i veckor att hon skulle återvända. Det gjorde att hon fick problem med att samla upp information om de andra resenärerna. Till och med på torsdagarna hade det blivit svårt att få reda på något. Av den enda anledningen att hon satt med en rädsla för att bli störd. Hon tänkte sig till och med att hennes mamma kanske skulle dyka upp på bussen. Vilket egentligen var helt befängt, men Camilla var helt skräckslagen inför scenariot och dessutom lätt paranoid inför att vara tvungen att föra ett samtal på bussen. Paradoxalt måste det sägas vara att under denna tiden ansåg Camillas arbetskamrater att hon var mycket lättare arbeta med. Hon kändes mer sympatiskt när hon var sur och irriterad. När hon var förbannad och skräckslagen var hon som lättast att hantera. Vilket hennes totala frånvaro av självinsikt aldrig talade om för henne. Med tiden jämnade det också ut sig och hon återgick snart till att vara sig själv. Till att vara den som vet mest om buss 7.

15

Allt kan vänta En räfsa som drar ut tandsten skrapar mot Owes nedre framtänder. En smärta sprider sig igenom kroppen och han tror att han känslan sprider sig till hans tandläkare eftersom denne frågar honom om det gör ont. ”Gaaah” säger Owe med instrumenten i munnen. Försöket att förmedla ett ja fungerade och Owes tandläkare förklarar att han alldeles strax är klar. Tandläkaren är ung. Åtminstone mycket yngre än Owe. Fast, tänker Owe, det finns inte många som är än äldre än mig nu för tiden. För honom känns det som antalet sextioplusare har reducerats de senaste åren. Han säger ibland att han sällan ser några i sin egen ålder eller äldre längre. Det verkar som om hela jorden gått och föryngrat sig. Överallt finns det unga människor. När han går för att köpa kläder möter han dem. När han åker och handlar på Kvantum ser han dem. Han ser dem på TV och han möter dem till och med här på tandläkarkliniken. Unga människor ger Owe ett litet obehag i kroppen. Han anser dessutom att just denna tandläkaren är ganska dålig på sitt yrke. Han låter räfsan gå extra hårt på den hårt plågade munnen Owe äger. Det gör trots allt förbannat ont när han räfsar bort tandstenen. Vilket Owe är övertygad om beror på att han var oerfaren. De skulle behöva mer praktiktid på tandläkarskolan, tänker Owe. Han vet att det aldrig gjort ont på det här viset tidigare. I sitt obekväma tillstånd får Owe stirra rakt upp på en tavla han avskyr. I tjugofem år har han gått till samma tandläkarklinik och han har alltid, även denna dagen, fått sin tänder kontrollerade i samma rum. Varje gång tandläkaren lutar stolen bakåt har han fått stirra på denna tavla. Tavlans mål ska nog vara att få en på andra tankar, men Owe ser inte funktionen. Han ser bara irritationen. Han undrar om han ska be den unga tandläkaren att ta bort tavlan till nästa gång han kommer. Fast vore det verkligen lämpligt? Det slog honom att det kanske vore ohyfsat att göra något sådant. Tavlan kan trots allt vara en gåva. Ifrån en nära vän kanske. Tandläkaren kanske känner konstnären, vem vet. Han vill kanske inte själv att tavlan ska hänga där, men är tvungen för att inte såra vännen. Tandläkarens vän kanske har stora förväntningar varje gång han kliver in på sin tandläkar väns klinik. Förväntningar om att få se sin egen tavla medan hans vän borrar i hans mun. Owe tänker att det antagligen är bäst att inte be honom ta bort tavlan. Dessutom slog det honom att han hört, av någon men han vet inte vem, att tandläkare inte mår särskilt bra. Faktum är att självmorden är extra höga hos tandläkare. Vilket gör att han inte alls vill riskera att såra sin tandläkare. Hur inkompetent han än är. Owe känner ett smått obehag inför ens blotta tanken att orsaka någon sådan sorg att den gick och hängde sig. Eller tog piller, skar upp handlederna, hoppade med huvudet före ifrån en lyktstolpe eller något annat som också kunde leda till tandläkaren dör. Han vill verkligen inte orsaka någon, inte ens en oerfaren och klumpig tandläkare, sådana bekymmer att de begår självmord. Det tjänar verkligen inget till. Samtidigt känns det ologiskt att tandläkare skulle vara den gruppen som tar självmord mest. Tandläkare har väl ingen rätt att vara ledsna? De tjänar bra, spenderar dagarna med att peta lite i folks munnar och myser runt i hygieniska tofflor på en fin klinik. De driver ju privata kliniker och tar hutlösa priser allihopa med. De har säkert möjligheten att mysa runt i sina hygieniska tofflor i en stor villa, i ett stort sommarhus i Spanien och i en stor segelbåt. Vilken rätt har tandläkare att vara deprimerade? Har de ens rätt att varit ledsnare än Owe själv? ”Nu är vi klara” säger tandläkaren och Owe hissas upp. Owe tycker att tandläkarens ton är alldeles för pedagogisk. Owe har aldrig sett sig själv som en person som det behövs tas hand om. Jag klarar att förstå när vi är klara, tänker Owe. Han säger inget till honom. Han är fast i tankarna om att tandläkare tar åt sig sig lite lättare än andra. Kanske är det att de har ett sådant otacksamt yrke. Att orsaka människor smärta i en försvarslös position kanske inte är det mest uppskattade här i världen. Fast antagligen borde lönen väga upp för det. De har fortfarande valt att rota i folks munnar. Tandläkare kanske känner sig som misslyckade tandläkare. Deras mening var något annat, men de kom inte längre än till tandläkarhögskolan. En privat klinik med bonat golv är det längsta de kan komma. Owe

16

låter bli att fråga sin tandläkare om det stämmer att tandläkare tar självmord oftare än andra yrkesgrupper. Han vill inte ge honom några idéer. Vinden blåser över ån och får vattnet att göra små rörelser. Den kvarliggande isen flyter med vattnet och smältande snö glider ner i ån. Kylan smyger sig på och Owe håller jackans krage tätt ihop för att skydda sig mot vinden. Han lämnade mössan hemma och ångrar sig nu bittert. Han önskar att bänkarna var torra. Han önskar att han slapp stå här vid ån och istället hitta en plats där inte vinden kan röra honom. Han går bredvid stora samlingar av snöblandat vatten. Han ser hur denna kombination breder ut sig över hela torget. Inga skridskoåkare syns till trots att kommunen låtit konstisen fortsätta vara framme. Överlag finns det faktiskt väldigt lite människor på torget. Förutom Owe, hans ensamhet och mannen i korvståndet är det tomt på torget. Hans väntan känns ännu längre med blåsten som plågar hans ansikte och vattnet som blöter ner hans fötter. Han slår fast att han ska komma ihåg mössa och halsduk i fortsättningen. Det verkar bara vilja bli varmare gradvis och därför kan det behövas, resonerar han. Han tänker att meteorologer måste ha fel för på torget verkar det som om vintern bara börjat sluta. Meteorologerna sa senast denna morgonen att våren nu var här och att över hela landet syns vårtecken. Owe har inte sett någon tussilaego. Inga flyttfåglar heller. Det närmaste vårtecken han kommer är snö som smälter och blöter ner hans fötter. Han känner inga vårkänslor. Han känner ingen stigande värme som pyser i kroppen. Han känner bara vinden som piskar han i ansiktet och kyler hans kropp. Owe är bekymrad över meteorologerna kunskaper. Han tvivlar på att de förstår sin sak. Han tror sig inte sett sämre meteorologer än vad vi har nu för tiden. Det känns som om hela samhället har gått och blivit okunnigt och korkat. Ett steg i ledet av att han blir äldre och att resten av världen verkar bli yngre och yngre. Owes känner sig lika plåga, exkluderat vädersituationen, som under tandläkarbesöket. Inkluderat vädret känns det som tandläkarbesöket fast med en spik igenom foten. Owe avskyr att vänta. Vanligtvis kommer han lite för sent eftersom han hellre gör det än väntar. Fast idag gick det inte att undvika. Den nya tandläkaren var alldeles för snabb. Vilket resulterar i att Owe nu står på torget och väntar. Han väntar i kyla, vind och vatten. Han överväger starkt att ringa till tandläkarkliniken när han kommer hem och be om att få en annan tandläkare nästa gång. Fast han kan inte komma underfund med vilken ursäkt han ska använda. Han vill inte rakt ut säga att han inte litar på honom eller att han tycker att det gick för snabbt. Det kanske skulle få den unga tandläkaren att bli bekymrad. Han vill minst av allt göra tandläkare bekymrade, med tanke på hur arbetsgruppen verkar må mentalt. Han kan inte ljuga. Mest eftersom alla lögner han kan komma på är alldeles för uppenbara. Lögner som att han tyckte att det tog för lång tid och att tandläkaren skulle varit otrevlig. De lögnerna skulle bara ställa till problem för Owe. Vilket han vill undvika till allra högsta grad. Han vill inte skapa problem för sig själv. Han vill bara slippa att ha en tandläkare som han inte kan lita på. Hur vet han att han inte nästa gång råkar dra ut fel tand eller hugger honom kinden? Det finns en plan för mitt liv, tänker Owe, och den planen är att jag ska vara miserabel tills jag dör. Lika miserabel som när han står och väntar med blåsten i ansiktet, vatten om fötterna, kyla som kryper sig innanför huden och en bedövad mun efter ett lagat hål. En del säger att män i hans ålder aldrig är nöjda med livet. Män i hans ålder, vad betyder ens det? Skulle det finnas ett gemensamt och förenat missnöja bland alla män i samma åldergrupp som honom själv? Är kvinnorna i hans åldergrupp i sådana fall lyckligare än männen eller är männen bara olyckligare än kvinnorna? Owe vet inte vad och egentligen känner han att det är irrelevant. Han är inte direkt missnöjd. Han är bara bekymrad. Hans liv har bundits fast vid en raket och han kan omöjligen befria sig ifrån ödet att sprängas i tusen bitar tusen meter ovan marken. Han är åtminstone säker på att det kommer sluta med en smäll. Det känns något betryggande för honom. Att livet får ett slut värt att minnas. Att han vet hur det ska sluta. Han kommer få den värsta sortens cancer på fjorton olika delar av kroppen och dö inom en vecka. Eller ramla ner från en balkong när han försöker sätta upp en

17

antenn. Han kanske kommer landa på staketet nedanför deras hus och spetsas igenom det Han kanske kommer dö av ett terroristdåd. Smällen är i alla fall oundviklig, tänker han. När det ändå ska ske kan man väl hoppas att det sker stort. I ett liv som alltid styrts av andra och en plan som alltid byggts på andras planer vill han att det i alla fall ska kännas när han dör. Han aldrig fått vara en egen plan. Han har varit i skuggan av operation Barbarossa. Han är någon av de mindre erövringsplanerna. Han kanske skulle kunna sträcka sig till att han är planen för att erövra Norge. Han står i skuggan av Dagen D. Han är planen över att erövra några små grekiska öar efter Moussolinis fall. Han styrs alltid av hur det går för några andra. Owe väntan har tagit sig i den riktningen att han börjar stega bort mot korvgubben i förhoppningen om att kunna införskaffa sig en kopp kaffe. Värme för hans kropp och energi för hans hjärna. Den goda drycken som förgyller vardag och skapar skarpsinne, ordning och en gnutta glädje var morgon. Han tar några raska steg över vattenpölar och stegar över högar av snö. Han ser på allt vatten som rinner ner mot ån och tänker på kommunens konstiga dräneringsplaner. De låter helt enkelt allt vatten ledas ner i ån så att den alltid svämmar över. Översvämning på torget är vardagsmat och därför får Owe göra ett ganska långt hopp för att klara sig torrskodd upp på bron över ån. Fast torrskodd är en överdrift eftersom skorna redan är blöta, men han vill åtminstone undvika blöta ner dem ännu mer. Det känns alldeles onödigt att utsätta sig själv för extra mycket obehag. Han landar med en liten duns på bron och känner sig genast lite andfådd. Det är underligt vad åldern gör med hälsan, tänker han, och stannar för att hämta andan. Han håller i räcket och känner hur hjärtat slår i bröstet. Allt för att han skyndat sig fram för att få tag i en kopp av det svarta guldet. Hans kropp är verkligen inte vad den varit. Fast egentligen har den aldrig varit särskilt mycket, men den är åtminstone sämre nu än innan. Förr kunde han åtminstone ta sig över torget för att köpa kaffe utan att bli andfådd. Han går några steg till och stannar vid mitten på bron. Han håller ett hårt tag kring räcket och ser ut över vattnet som för med sig is bortom synhåll. Han tar några djupa andetag. Han tittar på den å som för med sig snön som han avskyr. Han undrar om den inte kunde ta med sig hans väntan med. Vilket den självklart inte kan, men ibland tänker han att det inte är fel att hoppas. Att hoppas ger honom ändå på något vis en grund till att existera. Han kan alltid vänta sig något bättre än det som är. Owe låter tankarna gå med strömmen. Han ser hur vattnet driver förbi. Ledsamt är det väl att livet skulle bli precis så här. Andfådd på en bro i sin hemstad, med bedövad mun och frusen från topp till tå står han här. Var det verkligen meningen att det var här han skulle hamna till slut? Det finns ingen som svarar på frågan och det vet han. Han vet att det inte kommer bli mycket mer annorlunda. Han vet att det inte kan bli mycket mer som kan förändras nu. Allt är vad det är. Vid sitt räcke tänker han på tandläkare och deras psykiska hälsa. Kanske, tänker han, känner tandläkare att världen inte ville att det skulle bli som de ville. De ville verkligen bli läkare, men tandläkare var allt de kunde bli. Han vet inte om det är därför de mår dåligt, men plötsligt känner han en viss sympati med dem. Han förstår känslan av att vilja låta smällen komma lite tidigare. Det måste vara skönt på något vis. Han tänker på att ån antagligen är tillräckligt kall och tillräckligt djup för att ha ihjäl hans tandläkare denna eftermiddag. Den psykiska ohälsan som plågar den unga tandläkarens yrkesgrupp oroar Owe. Han vet inte om det är något nytt med att tandläkare tar livet av sig. Kanske har de insett först nu att de är misslyckade läkare. Owe tänker sig att någon läkare blivit arg på en tandläkare och berättat faktumet för honom. Att han endast är en misslyckad läkare. Han ser framför sig hur denne tandläkare sedan går ledsamt till jobbet och funderar över det hela den dagen. Efter lunchen, när alla tandläkare borstar tänderna, frågar han kanske de andra tandläkarna ifall de tänkt på saken. Ingen annan hade väl tänkt på det heller och helt plötsligt blev alla deprimerade. Den som fått höra det först tog livet av sig och desto mer de andra tänkte på det hoppade de snart ifrån hustak med. Ryktet spred sig och snart var det första en utexaminerad tandläkarstudent fick höra att tandläkare bara var misslyckade läkare. Kanske hade tandläkarförbundet försökt tysta ner det och få människor att inte

18

säga till tandläkare att de var misslyckade läkare. Fast tanken är lite absurd, tänkte Owe. Tandläkare är ändå ganska respekterade jämfört med många andra yrken. Hur respekterad är egentligen en sopgubbe? Kanske var det den rena besvikelsen över att allt inte blev som de tänkt sig som fick dem att ta livet av sig. Fast, undrade Owe, hur känner sig egentligen tandhygienister i sådana fall? De är väl på något plan misslyckade tandläkare. Han har aldrig hört att tandhygienister skulle hoppa ifrån byggnader eller skära upp pulsådran i handleden. De verkar snarare lyckliga och väldigt trevliga, tänker Owe. Åtminstone de på hans klinik. Kanske är det misslyckandet av att aldrig blivit läkare som tar hårt på tandläkarna. Owe har egentligen ingen aning vad som orsakar tandläkares psykiska ohälsa. Han känner bara plötsligt en otrolig sympati till all världens tandläkare. Han vet, inuti sig själv, att all världens tandläkare också vet att livet borde sluta med en smäll. Han inte ska ringa och meddela sin tandläkarklinik att han vill byta tandläkare. Han ska aldrig tycka illa om den unga tandläkaren igen och aldrig ska han tvivla på hans kunskaper. Det kan göra ont i veckor efter tandläkarebesöket, men aldrig mer ska han tvivla på en tandläkare. Han kan inte med att tycka illa om en yrkesgrupp som han själv liknar. Jag kanske borde blivit tandläkare, tänker Owe, och höjer sitt huvud. Han inser att han missat sitt mål och att kaffet känns längre bort nu än innan han gick upp på bron. Han påminner sig om att tandläkaren sagt att han inte ska äta eller dricka något på en timma. Med all nyvunnen respekt inför tandläkare vänder han på klacken och börjar stega av bron. Han känner att kaffet kan vänta en timma. Han känner egentligen att allt kan vänta.

19

När ingen ser på Det var i mitten av middagen som Johannes började märka att Karl, Henrik vän och advokat, hade förfriskat sig till bristningsgränsen på vinet. Han satt, i vanlig ordning, närmast Henrik och talade i början av middagen med skarp ton om diverse juridiska dilemman, om livet på hans gård och hur hans stackars mor var döende. Efter ett tag började han allt mer ge ifrån sig små rop. Rop om att det borde hämtas in mer vin och han började tala om att det hade varit trevligt med en cigarr. Han talade ett tag med Johannes om att hans mor var döende, fast med en annan ton än innan han blivit tillfriskad på vinet. En känslosam ton som inte borde användas till någon som bara är en bekant. Johannes nickade och förklarade att han tyckte att Karls mors öde var tragiskt, men att han inte kunde göra allt för mycket åt det. Karls öde däremot kunde han faktiskt göra något åt, men han kände att det var bäst att låta bli. Han var redan dömd av de andra vid bordet och hans sorg blev tydligare i direkt anslutning till antalet glas vin han svepte. Karl satt ett tag tyst och betraktade de andra när de talade, när de åt och när de skålade. Johannes misstänkte p att han inte längre var road. Johannes var rädd att han snart skulle ställa sig upp, skälla ut sällskapet och sen fumla ut genom dörren. Med största sannolikhet skulle han glömma sin halsduk och därför tvingas göra ett förnedrande samtal till Henrik dagen där på. Karl gjorde inget av detta utan ruskade istället till sig själv och började prata med Henrik om husets värde, som nyss fastställts. Det gick att urskilja hos de andra att de ansåg att Karl trodde sig vara mer värd än vad han var. Att han på något vis var mer privilegierad än dem. När huvudrätten kommit in till bordet, samtidigt som Karl fyllde på sitt glas för tredje gången, var Marie frånvarande. Hon talade i telefonen ute i hallen och kom först när de andra hunnit hälla upp sitt andra glas och Karl sitt fjärde. Johannes hade tänkt att ta det lite sparsammare på vinet, men Chatrin som satt tvärs emot honom, fyllde hans glas i takt med de andras. ”Här ska vi inte snåla!” sa hon och log åt Johannes. Det var samtidigt som Marie steg in i rummet och sa: ”Sitter ni och väntar på mig! Herregud, maten kallnar ju! Ät!”. Johannes log åt Chatrin som log åt honom. Båda fann sig i att tycka att väntan varit lite lustig. Nej, inte hade de behövt vänta. Det var Maries problem att hennes mat blev kall. Inte skulle alla andras mat behöva bli kall den med. Chatrin fyllde Johannes glas över konvexen och hällde dessutom lite extra i sitt egna glas. Flaskan tog slut och hon ställde den på bordet, behöll greppet om den och sa sen till Marie: ”Vi har i alla fall kunnat ta för oss av drickan under tiden” och signalerade lite med den tomma flaskan. Marie log åt henne och sa att det var trevlig. ”Det är trevligt att ni har trevligt här hos oss” sa Marie och tog sin första tugga av kycklingen, som hon själv bjöd på. Henrik, som inte blandade sig i hur vida de skulle vänta på hans fru eller inte, frågade sin fru vad hon tyckte om maten. Hon, som inte brydde sig om han inte blandade sig ifall hon var frånvarande eller inte, svarade att den var väldigt god. Hon var glad att de valt kyckling framför fisken, klargjorde hon. Hon berättade för gästerna att Henrik verkligen velat bjuda på fisk, men att hon kämpat emot. Kanske var det för att han ville bjuda på vitt vin, sa Marie, men hon själv föredrog ändå rött vin framför vitt. Hon frågade sin make om han kanske tröttnat på kyckling, men han sa att han tyckte om kyckling. Han var bara mer sugen på fisk. Chatrin, som verkligen brydde sig om att Marie varit frånvarande men inte lade märket till att Henrik inte brydde sig, sa att hon gärna hade ätit fisk hon med. Det går att tillaga på många mer vis än kyckling, tyckte hon, och klargjorde att vitt vin alltid känns lite mer exotiskt än det röda. Johannes, som tänkte att han lägger märket till alla dessa vis de beter sig på men egentligen inte bryr sig, tänkte att diskussionen kändes lite meningslös. Det bjöds på kyckling och vad hade faktumet att det kanske hade kunnat bli fisk med saken att göra? De kanske kunde äta fisk en annan gång, föreslog Chatrin. På Marie såg det ut som om det inte skulle bli någon nästa gång. När Johannes blev inbjuden ville han ha en kort lista över vilka de andra gästerna var.

20

Listan tog Henrik över telefon samtidigt som han bjöd in Johannes, men han verkade inte särskilt villig att släppa ifrån sig all information. Johannes störde sig lite över personkatalogen som byggdes upp bland matbordet. ”Jo, det blir ju jag och Marie. Sen kommer Karl, han har du väl träffat? Och Chatrin kommer självklart. Med sin man Erik så klart. Han och Marie arbetar ju ihop. Niklas och Susann kommer, de är ju grannar, och så kommer Ann. Hon ifrån revisionen” berättade Henrik när Johannes hade frågat över telefon. ”Några mer måste väl komma?” undrade Johannes ”Jo så klart. Min bror Lars kommer, han har det lite svårt nu, och även Klas och hans fru” förklarade Henrik och ursäktade sig sedan och tog avsked. Johannes tänkte inte riktigt på det där med att Lars hade det svårt, men han visste att han inte klarade av Klas. Minst av alla gäster klarade han av Klas. Det fanns självklart resonabla förklaringar till avskyn mot Klas, men de hade för länge sedan bytts ut mot den rena avskyns form. Inte nog med att Klas bidrog till att skapa en ännu mer komplex personkatalog utan han var även världens jobbigaste människa. Hans fru, Elisabeth, hade en underbar och varm personlighet. Hon var vacker, trevlig och hade ett intressant arbete, som bibliotekarie. Klas, däremot, var enligt Johannes mening antagligen precis en sådan människa som hellre skulle skjuta sin fru än låta någon få reda på något dåligt om han. Det fanns däremot en massa dåligt att få reda på om Klas, men han verkade omedveten om att folk visste det. Till exempel att han alltid hade dålig andedräkt. ”Jag är så glad över att vi fått sluta avtal tillsammans” sa Henrik till Klas under middagen. Det fanns en värme och en glädje till Klas från alla gäster ifrån bordet, tyckte Johannes. Elisabeth var stolt över honom. Klas blev bjuden på cigarr efter efterrätten. Klas talade ensam med Henrik ute i hallen efter cigarren. Klas fick ryggdunkar innan huvudrätten. Klas var helt otrolig redan innan han steg in i matsalen. En underbar människa, enligt de flesta. ”Jag är glad att jag blev inbjuden. Ett sådant trevligt sällskap du bjudit in, Henrik” sa Klas och höjde sitt glas mot samtliga gäster. Johannes höjde sitt glas av artighet, men lite långsammare och motvilligare än de andra. ”Skål” sa samtliga och skrattade i kör. Alla utom Johannes. Han kunde inte förmå sig att se vad människor såg i Klas. Klas dit och Klas hit. Han hade åtminstone inte hamnat närmast Klas. Istället satt han inträngd emellan Karl och Niklas. Inträngd är egentligen fel. Istället sköts han och Karl ihop av Niklas enorma kroppmassa. Henrik och Maries granne var inte fet, men han var ändå stor som ett hus. Han hade vid ett tillfälle varit Johannes partner i en match tennis mot Henrik och Karl. En förkrossade seger, men inte av Johannes förtjänst direkt. Niklas var två meter lång och mätte säkerligen samma längd emellan axlarna. När han sträckte sig efter maten fick Johannes ducka för att inte bli träffad av de muskelösa armarna. ”Är inte Klas en underbar kille? Han kanske kan spela tennis med oss någon gång” sa Niklas till Johannes under middagen. Johannes höll inte med, men sa inget om det. Han nickade och tänkte att hellre spelade tennis med en Niklas labrador. Samtliga gäster, utom Johannes som bara såg det röda skynket Klas, blev under middagens gång allt mer irriterade på Karl. Karl var bortom all vetskap av något sådant. Henrik var visserligen inte särskilt påtagligt irriterad på sin vän, men samtidigt var de ju vänner. Människor tenderar att ha ett större tålamod med sina vänner än med sina bekanta. Marie gick fram till Lars och bad honom säga till Henrik att säga till Karl. Lars svarade att Marie kunde göra det själv, men Marie sa att det var han som satt bredvid Henrik. Henrik sa ingenting. Inte Johannes heller, fast att han satt bredvid Karl. Han sa inte ens något när Karl välte ner sina bestick i hans knä. Vad som däremot gjorde honom förbannad var att Klas sa att Karl nog borde akta sig lite så att han inte ramlade av stolen. Vilket självklart fick större delen av sällskapet att fnissa. Karls fylla var helt oberoende av kritiken. Johannes blev irriterad på att Klas var arrogant emot Karl. Karl fyllde på Henriks glas och de skålade med varandra, men alla andra blev bara mer och mer irriterad på Karl.

21

Kunde han inte uppföra sig som man bör, tänkte de. Johannes tänkte mest att det hade passat sig bra om Klas bara försvann. Johannes hade någon föreställning om att Klas pappa kanske har brutit benet och att han snart får ett samtal om detta. Att han får ursäkta sig och sedan skynda sig iväg till sjukhuset. Vilket självklart aldrig hände. Han försökte istället släppa honom och glömma att han var där. ”Han är blott ett moln som skymmer solen” tänkte Johannes och drack upp sitt vin, åt upp sin kyckling och lade besticken på tallriken. En underbar måltid, tänkte han, men ett ganska ansträngt sällskap. Marie och Ann, hon ifrån revisionen, pratade om gratängen som det bjudits på till kycklingen. Ann verkade vilja ha med sig receptet hem, men Marie verkade motvillig till att släppa ifrån sig det. De andra åt upp i sin takt, medan Karl hällde i sig fler glas och Klas talade om sina framgångar. Alla skrattade åt hans skämt. Eric flikade in med några kommentarer om hans senaste kollektion tillsammans med Marie. De höll på med någon möbeldesign, antog Johannes. Han visste inte säkert. Susann verkade verkade väldigt intresserad. Chatrin verkade uttråkad och pratade istället med Johannes om allt utom kollektioner, mjuka former och annat vad Johannes misstänkte hörde möbeldesign till. Hon sa till Henrik att maten smakade underbart och han svarade att hon skulle tacka Marie, som envisats med att kyckling skulle serveras. Chatrin fann sig i att ge Marie en nick och fortsatte sedan att tala med Johannes om allt utom möbeldesign. Hon talade till och med en stund med Niklas om han och Susanns labrador. Alla visste att Chatrin avskydde djur, men hon verkade avsky möbeldesign mer än det. Johannes backade undan från samtalet och undvek mest att nämna något alls om Chatrins samtalsämnen. Han tyckte faktiskt att möbeldesign var ganska intressant. Chatrin vände sig slutligen mot Henrik och sa: ”Tycker inte ni också att det här med möbeldesign är ganska långtråkigt i det stora hela?”. Inte menat att Marie och Eric skulle höra, men de hörde igenom pratet om Erics Chesterfieldfåtöljer. Den som inspirerat honom när han gjorde de nya formerna. De sa inget, Henrik nickade en aning och Marie bet sig i läppen. Johannes svepte vinet Chatrin hällt upp till honom och tog med sig Karl ut på terassen. De skulle bara ta sig var sin cigarett. Niklas sa att han ville följa med om det gick bra. Stående utomhus i höstens allt annat än charmiga väderlek rökte Karl och Johannes Karls cigaretter. Karl sittande på en stol med huvudet nersjunket och svamlande om diverse irrelevanta samtalsämnen. Bland annat ett som handlade om att han råkat spilla kaffe över en av sina anställda tidigare under dagen. Niklas, utan cigarett och stark motståndare till tobak, stod bara och frös. Karl talade vidare om maten som smakat bra och hur trevligt det var med en cigarett på det. Niklas ville inte ha något trots Karls uppmaningar. ”Har inte du druckit tillräckligt?” sa Niklas och Karl tystnade, lämnade de båda herrarna och sa att han skulle ta en promenad runt huset. Han nämnde något om att alla var så himla otrevliga idag. Kunde han inte bara få ha lite roligt. Han trevade ner för trappan och höll sig mot husväggen för att klara sig runt första hörnet. Niklas tyckte att han var en sorglig krake medan Johannes lät bli att lägga värderingar i advokatens fylla. Däremot blev han lite till sig när Niklas sa: ”Jag menade nog inte det där med att Klas skulle spela med oss”. Johannes lade gärna värderingar i sådant som gällde Klas och blev genast uppmärksam på Niklas ord. Varför skulle inte Klas spela med dem då? Jo, skulle Johannes förstå ansåg Niklas, han är sådan otroligt tråkig människa. Han hade inte sett det först, men vilken arrogant typ han är. ”Och har du märkt hur han behandlar sin fru! Talar inte ens till henne!” for det ut Johannes och Niklas blev lite ställd, men höll med. Nej, Klas är inget att ha. Han skulle antagligen vara en usel tennisspelar med. För lite rörelse i den mannen. Han smickrar bara för Marie genom att ställa idiotiska frågor om möbeldesign. Vilket idiot! Nej, han kunde de verkligen inte ha med och spela tennis. Han skulle vara en katastrof för spelet. Tur att de inte sagt något till Henrik i alla fall, poängterade Niklas. ”Om att han är ett as?” svarade Johannes. ”Nej, om tennisen menar jag” sa Niklas.

22

”Jaha” sa Johannes. Karl dök upp på trappan igen. Något överraskande för de båda tennispartnerna som var fullt uppe i pratet om den förskräcklige Klas. Niklas gav Johannes blickar som sa att han hoppades att Karl inte hört något. Karl gav inga andra blickar än att han fortfarande var i samma tillstånd. Han satte sig på stolen igen. Niklas och Johannes hade inte sett något av den berusade advokaten sedan han rundade första hörnet, men tydligen hade han någonstans på vägen plockat med sig blommor. Blommor han tänkte ge till Marie som tack för den underbara maten. De båda tennisparterna insåg självklart problematiken med att ge värdinnan blommor ifrån hennes egen trädgård. Speciellt när det var ynka tre blommor, med uppdragna rötter och dessutom från ett berusad advokat som under sitt äventyr i rabatten lyckats smutsa ner ena byxbenet. Johannes bad honom sopa av sig och skärpa till sig lite. Niklas sa att han kunde ta en promenad till med Karl, men att han bara skulle hämta sin jacka först. Karl lämnades ensam i Johannes förvar och något sluddrande sa advokaten: ”Är inte Klas ett riktigt as?” De skrattade båda två när de insåg att det advokaten sagt rimmade. När Johannes återvände till middagen frågade ingen efter Niklas och Karl. Andra samtalsämnen hade börjat än det om möbeldesign och receptet på gratängen. Det handlade om någon kris i något land. Marie satt och petade med gaffeln på sin tomma tallrik och Eric argumenterade emot Lars hur vida det är rätt att gå in med trupper någonstans. Lars skulle tydligen inse att det inte bara går att göra precis som det passar en. Eric skulle tydligen inse att det inte går att bara sitta med armarna i kors och tänka att de löser sig. Att agera är det viktigaste, förklarar Lars. Johannes sätter sig och häller upp lite mer vin. Han frågar Chatrin om hon önskar lite vin på maten och det skulle nog sitta bra medger hon. ”Vart har alla gått?” sa Susann och syftar självklart på Niklas och Karls frånvaro. Johannes häller upp vinet i Chatrins glas och säger att Karl och Niklas tog en liten promenad runt huset. De ville se den ombyggda baksidan. ”Jaja” säger Chatrin ”säker på att ingen fått för mycket av det goda?”. Johannes ler åt henne och häller upp vinet lite högre än till konvexen på hennes glas och resten av innehållet i sitt eget glas. Han ville säga något om att det goda är extra gott idag, men lät bli. ”Klas då? Har du sett han?” sa Susann och Johannes märkte att aset lämnat bordet. Eric sträckte sig bakåt för att se om han kanske står i hallen. Elisabeth informerade de andra om att han skulle ringa ett samtal och reser sig för att leta efter honom. Henrik ursäktade sig och säger att det antagligen är bäst att han tittar efter om Niklas och Johannes fortfarande är på baksidan. Deserten måste fram, till varje pris. Marie nickade åt sin make och sa att det minsann hade varit gott med lite kaffe. Johannes bekymrades över denna sökpatrull och njöt av Klas frånvaro en extra stund. Han tänkte att det känns skönt att Karl och Niklas är på han sida. Det är viktigt att räkna dem som står än nära, men han hade också börjat undra vart de höll hus. Allt för lång tid behövs det inte för att runda ett hus. Det klara sig nog, tänker han, men undra vad de har för sig. Klas och Elisabeth återvände till bordet efter en stund och han ursäktade sig att samtalet dragit ut på tiden. Det var något om något besök han skulle göra. Johannes lyssnade inte och han brydde sig inte riktigt. Han strök handen över ansiktet och väntade sig snart de andras förståelse. Johannes väntade sig att de skulle berätta att de sörjt hela tiden Klas varit borta. Att de saknat honom. Att de väntat på honom. Att de funderat på att ringa polisen efter honom. Johannes förväntade sig nästan applåder av de andra och att Klas skulle få en medalj. De verkade nästan avguda honom. Fast inget kom. Chatrin höjde lite på ögonbrynen och Johannes tänkte först att han såg i syne. Vad menade hon med detta? Visst fanns det en viss illariktad attityd hos Chatrin som genomsyrat hela tillställningen, men hon tyckte väl ändå om Klas? Alla tyckte om Klas. Det vill säga alla utom Johannes själv. Han kanske skulle räkna Chatrin som en av sina egna. Efter det, att Chatrin visat ett viss missnöje mot Klas, vände sig Lars mot Klas och sa något om att deserten har fått vänta

23

lite för länge nu. Klas harklade sig lite medan han satte sig och Johannes förnekade för sig själv att Lars ord var riktade mot Klas. Lars måste tycka om Klas. Ann nickade instämmande och såg Eric i ögonen som tydligen höll med. Klas log osäkert åt Marie som himlade med ögonen. När Klas, något nervös, började prata om att resan var tvungen att planeras exakt himlade Marie med ögonen igen. Saken var plötsligt allt för uppenbar för att Johannes skulle bortse ifrån det. Han tittade sig förvirrat omkring. Han var uppenbart förvånad och greppade sitt glas, tog en klunk vin och funderade på att lämna bordet för toaletten. Han trodde inte på att ingen tyckte om Klas. De var trötta och ville ha kaffe. En enkel förklaring. I gästernas ålder blir kvällarna jobbiga utan kaffe. Dessutom allt vin på det. Nej, det var inte Klas det var fel på. Det var humöret. När Henrik återvända sa han att han funnit de försvunna fåren. Niklas gick in och log åt de andra. Han sa något om att de hade stått för länge och diskuterat det nya värdet på huset som kommit i och med att baksidan gjorts om. Det var ganska intressant det där med hur huspriset kunde gå upp, sa han och satte sig. Karl kom gående efter honom med händerna i fickorna och verkade förföljas av ett mörkt moln. ”Eller vad säger du, Karl?” sa Niklas och tittade på advokaten. Advokaten, som precis slagit sig ner, nickade och sa att han höll med. Speciellt det där med altanen, som inte kostade alls mycket att bygga. ”Men då kan vi väl ta in deserten nu” sa Marie och reste sig för att gå till köket. ”Klas berättade om sin resa imorgon” sa Eric till Henrik. Klas fick förklara vad han skulle göra och alla fann det mycket intressant. Eric talade om hur jobbigt det kunde vara att resa i de områdena. I och med den hårda passkontrollen. Johannes var säker på att det bara varit humöret som gått neråt hos de andra. Allt kändes normalt igen. Alla verkade gilla Klas ändå. Han tänkte ett ögonblick att Niklas och Karl faktiskt hade dolt det för honom. Nej, alla var helt förtjusta i Klas. Henrik log åt sin avtalspartner och sa att resan säkerligen skulle bli bra. Det verkar ju vara något givande att få åka iväg på affärsresa, sa Niklas. Klas översköljdes av frågor och alla verkade önska att de själva hade fått vara i Klas skor. ”En sådan intressant resa!” sa Ann och Klas sa att det var det minsann. Elisabeth strök han över axeln och log mot sin man. Eric skrattade åt Klas skämt om att han bara inte skulle bli rånad. ”Man vet ju aldrig med sådana där länder!” sa han och de andra skrattade med. Johannes var på väg att göra sönder sin gaffel, men tur för honom var att han fick ämna ifrån sig den när det dukades av. Snart kom efterrätten in och Marie förklarade att hon och Henrik i alla fall hade varit överens om att panacotta var bra som efterrätt. Kaffe hälldes upp och Karl sträckte på sig. Han verkade uppfriskad av promenaden. Något mer skärpt av den andra promenad. Karl smakade på kaffet och Johannes gjorde likadant. Niklas pratade om hur fin baksidan blivit och hur imponerad han var över hur de fått värdet på huset att öka. Henrik sa att det var kul att det äntligen är klart. Att de äntligen är klara med hela huset. Självklart tyckte alla andra, med reservation från Johannes som inte brydde sig, att detta var högst intressant. Det var en väldigt fin baksida de hade. Karl frågade om mäklaren som värderat huset varit trevligt, eftersom de var en vän till honom. Han hade varit trevlig tyckte Henrik, men Marie poängterade att han också var väldigt tyst för att vara mäklare. Han kanske bara inte pratade i onödan. Klas berättade att han en gång haft en mäklare som aldrig verkat sluta prata. Alla log åt honom och Henrik sa: ”Ja, mäklare är ju som mäklare är!” och alla skrattade, utom Johannes som svepte sitt kaffe och kände att ännu en cigarett lockade. Inte för cigarettens skull, utan för att få en ursäkt att lämna sällskapet en stund. Hans knä studsade upp och ner. Han fann inte längre mycket annat än leda i detta sällskap. Han visste inte heller riktigt varför, men de tråkade ut honom. En viss oro spred sig i honom. En odefinierad känsla av att han inte borde vara där, att han borde gå och att det är dags att lämna allt. Han kände inte att efterrätt eller kaffe lockade längre. Inte heller den möjliga ransonen whiskey som kanske kunde delas ut efter deserten. Han kände att det enda som lockade var att få gå ut igenom dörren och slippa sitta i detta rum. Överspänd, skulle någon säga, men han ville inte höra något

24

sådant. Han ville bara slippa känna att någon tittade på honom och att han tittade på alla andra. Att det var slut med att någon satt vid bordsändan och att alla andra drog åt slipsen. Han ville knappt veta av sig själv. Han ursäktade sig, reste på sig och gick på toaletten. Han sköljde ansiktet och stirrade sig själv i spegeln. Hans ansiktsuttryck förvånade honom. Det såg ovanligt lugnt ut. Han hade tänkt sig att han vid det här laget hade börjat gå sönder. Han hade föreställt sig att hans ansiktet såg mer slitet ut än vanligt. Vilket det självklart inte gjorde. Inte ens några tydliga gropar under ögonen kunde urskiljas. Han kände att det inte fanns några bra anledningar att fly middagen. Han återvände med den en ny av att känslan denna gången såg de rakt igenom honom. Det var inte längre han som såg på dem. Han hade slutat betrakta sin omgivning. Det var de som såg rakt igenom han. De flesta vände sig om när han kom in rummet och för honom kändes det som om de betraktade han allt för länge. Onaturligt länge. När han gick förbi dem möter han Henriks blick. En blick som sa att det hade varit trevligt om han ville sätta sig igen. En blick som fick Johannes att räta lite på ryggen. Han satte sig och sa att det var toaletten som hade kallat på honom. ”Vi är klara med efterätten, men vill du ha mer av din?” frågade Marie och naturligtvis vill inte Johannes äta mer. Han sa till dem att han var mätt och att det hade smakat riktigt gott. Han tackade för den goda maten och säger att kaffet och vinet var väldigt gott det med. De andra stämmer in, men han hör inte deras ord. Han visste inte varför, men han kände att allt som kommer ut ur dem inte betydde någonting. En annan odefinierad känsla han inte hade tid med att reda ut. Klas och Elisabeth ursäktade sig. De var tvungna att åka hem eftersom Klas skulle iväg på morgonen. ”Resan ja!” sa Henrik och reser sig för ta avsked ifrån sin avtalspartner och hans fru. Han tog honom i handen och säger att det varit trevligt. Johannes ler åt dem. Eric reste på sig också och kramar om dem båda. Marie gör likadant. Alla säger hej då till Klas och Elisabeth. De vinkas av och alla är glada. Alla kommer sakna dem. Alla hoppas att de får ses snart. När kvällens slut närmade sig stod Johannes kvar i dörren med Karl. Maten hade dukats av och de hade bjudits på var sitt glas whiskey. Det talades vidare om husets värde, om diverse affärsangelägenheter och om tavlan som Marie köpt till vardagsrummet. Mot slutet verkade alla nöjda. Johannes lugnade ner sig en aning i vardagsrummet och kände att det hjälpte att få lämna matsalen. Kanske var det de stela stolarna som gjorde att han blev på spänd, tänkte han och sa hej då till Henrik vid dörren. Han och Karls taxi väntade vid vägen och det var dags att gå. De sa något om tennismatchen nästa tisdag och att de hoppas att Niklas ska kunna vara med. De pratade lite mer om middagen och talade om att fisk faktiskt hade smakat gott en dag som denna. De pratade om att de kanske ska äta lax någon gång. Johannes berättade om en restaurang som serverar riktigt bra lax. De pratade om en lunch som kanske aldrig skulle bli av, men det var i alla fall ett trevligt samtalsämne. ”Och ni, ursäkta det där med Klas innan” sa Henrik när de är på väg ner för terrassen. ”Vad då med Klas?” sa Johannes och stannade upp i stegen neråt. Han tittade knappt åt sin vän när han pratar med honom, men koncentrerade sig något enormt på svaret. ”Ja, hur han är. Och så drog han det där rasistiska skämtet. Och Susann som har utländsk bakgrund och allt. Han är inte så duktig på sådant här. Han är inte så bra med folk helt enkelt, men han är i alla fall väldigt duktig på det han gör!” sa Henrik. Karl sa något om att han får akta sig så att han inte har någon som heilar under sina mötena. Advokaten och husets ägare skrattade tillsammans. Johannes stod kvar med rangliga ben på trappan och kände hur det lilla obehaget ifrån de stela stolarna smög sig tillbaka. Han fumlade lite med fötterna när han steg ner för trappan. Antingen fanns det ingenting att förstå eller så förstod han ingenting. När han tog stegen ut mot taxin tänkte han att han antagligen skulle vara trevligare mot Klas nästa gång de träffades. Han var trots allt väldigt duktig på det han höll på med.

25

På doktor Bergstens psykiatriklinik

Om alla skulle få sitta kunde fyra personer uppehålla sig i doktor Bergstens väntrum. Det var dock vid ytterst få tillfällen som mer än två personer befann sig i väntrummet. Vilket också gjorde väntrummet väldigt obehagligt för de som var tvungna att befinna sig i det. Bristen på mänsklighet i rummet gjorde att de nya patienterna fick ett intryck av att de mötte en skrämmande främling när de steg in i rummet. De allra mest paranoida patienterna skulle börja springa ifrån en sådan främling om de fick syn på en. Runt fjärde besöket började det kännas som en släkting med hemsk uppsyn och som i vars närvaro endast vantrivsel infann sig. De patienter som stannade längre än det var oftast alldeles för upptagna med sig själva för att lägga märket till något sådant. De allra mest paranoida patienterna hade redan börjat springa. Det var dock överlag väldigt få patienter som stannade längre än fyra besök, inte bara de paranoida. Väntrummet var dock inte enda anledningen till att människor slutade gå till doktor Bergstens psykiatriklinik. För det mest blev de avskräckta av doktorns personlighet. Han ägde en ovana att benämna besökarna på mottagningen för kunder istället för patienter. Det, och mycket annat, fick honom att verka cynisk i många patienters ögon. Receptionisten, sittande gömd bakom en glasskiva i väntrummet, hade inga problem med doktor Bergstens ovana. Hon hade funnits där bakom glasskivan enda sedan doktor J.S Bergstens psykiatriska klinik öppnades. Patienterna var dock inte alls lika lojala. Inte bara för doktorns cyniska personlighet och väntrummets obehagliga miljö, utan också för att doktorn sällan såg sina patienter i ögonen och dessutom för att receptionisten ständigt blandade ihop de olika patienterna. D Själv fick doktorn för sig att han kunde behandla patienter ovanligt snabbt. Medan andra psykologer kunde ta flera år med vissa patienter verkade det som det räckte med en månad för honom. Han hade i stora drag en ganska dålig självinsikt. Det hade påståtts att Bergsten var minst lika sjuk som de han behandlade. Fast egentligen var han antagligen mest otrevlig. Förutom allt detta ägde han också en problematisk ovilja att inte vilja skriva ut recept till sina patienter. Tabletter skadar mer än de hjälper, var hans argument. Oturligt nog för Bergsten är dagens patienter betydligt mycket mer medvetna om de olika behandlingsmetoderna än när han inledde sin psykiatriska karriärsbana. Eftermiddagarna brukade det vara som minst folk i väntrummet. Många av de människor Bergsten behandlade ville allra helst ha ursäkter att slippa ifrån arbete, skola och förpliktelser. De bokade därför gärna in en samtalstid under förmiddagen. Eftermiddagspatienterna bestod för det mesta av de som inte fick plats på förmiddagen eller av de som inte brydde sig om när de fick en tid. Mellan noll och en person satt vanligtvis i väntrummets stolar på eftermiddagen. Stolar som var mer hemmastadda i sjuttiotalet och stolar som var i de färger som gav det exakta intrycket av att tiden stått stilla i väntrummet de senaste fyrtio åren. Den åldrande receptionisten i omoderna frisyr stärkte dessutom intrycket. När patienterna slutligen möttes av doktorns bruna kavaj med ljusgul skjorta och den virkade slipsen i färgerna brunt och rött var de säkra på att de gått igenom en tidsportal. Självklart fanns det inget i detta som ökade klinikens popularitet och doktorn hade sedan länge vant sig vid att ha nästan inga besökare på eftermiddagen. Vid en specifik eftermiddag blev dock doktor Bergsten ypperligt förvånad när han steg in i väntrummet. Denna eftermiddag satt det nämligen tre personer och väntade på sin tur. Doktorn tittade allvarligt ut över väntrummet och inspekterade alla de väntande. Han kände sig något osäker vid att ha hela tre personer i väntrummet. Det kändes ovant, som om något inte stämde. Han betraktade dem och de låtsades som om de inte lade märket till han. ”Värst vilket spring det var här idag då” sa han och bad efter det en av de väntade följa med honom till samtalsrummet. En ung kvinna med hästsvans och som var klädd i idrottskläder. Hon reste sig hastigt och började följa efter doktor Bergsten i en rask fart. Allt för att hinna efter doktorn, som fick en väldig fart så fort han sett den unga kvinnan resa sig. Han såg ut att vilja försvinna ifrån detta hemska väntrum fortast möjligt. Det

26

verkade som om han för länge sedan själv insett att detta väntrum var allt annat än hemtrevligt. Han tittade inte bakåt en enda gång utan koncentrerade sig istället på dörren till sitt arbetsrum. I sin hand höll han en kopp med kaffe, som inte heller fick ta del av hans medvetande. Den behövliga koncentration en kopp kaffe behöver, för att inte allt ska spillas ut, lade inte doktor Bergsten ner på sin kaffekopp. Han tittade inte heller åt sin patients håll utan höll endast ögonen på sitt mål. Hon gick snett bakom honom och aktade sig för att trampa i doktor Bergstens spår av kaffe som han spred efter sig. Ur åskådarnas synvinkel, de två som lämnats kvar i väntrummet, såg det ut som om Bergsten skyndade sig långsamt för att inte bli attackerad av sin patient. Receptionisten hade för länge sedan slutat lägga märket vid doktorns underliga egenskaper. Kanske var fallet sådant att hon aldrig lagt märket till dem. Hon lämnade i alla fall sig själv utanför publiken till detta märkliga skådespel, med korridoren som scen. Den unga kvinnan skyndade efter och försökte hänga med i doktorns raska gång medan doktorn spillde kaffe över sin hand och ner på golvet. Han verkade inte ta notis till den minskande mängden kaffe utan spelade istället en utmärkt roll som offer i skådespelet. Han jagades av en av en galning som ville honom illa, ville förändra hans värld och förändra hans förhållanden till sin omvärld. En av alla galningar som ville ta död på honom. Till sist kom doktorn fram till arbetsrummet, öppnade dörren och bad sin patient stiga in. Det verkade som om han trodde sig bjuda in sin värsta fiende på middag. Innan han själv steg in i rummet tittade han mot de två han lämnat kvar, en ung man och en gammal kvinna. Hans blick skickade ett meddelande till åskådarna om att han visste att de såg honom och att de, precis som han, visste att han inte förtjänade det här. Han sökte ett medlidande i deras blickar. Självklart var de båda allt för upptagna med sig själva för att tänka något annat än att det hela mest kändes märkligt. Dörren stängdes och den lilla kufiska mannen lämnades ensam med den psykiskt nedbrutna kvinnan. Kvar satt de två, en ung man som svarade till namnet Anders och en äldre dam. Den unge mannen tänkte att livet antagligen inte kunde bli sämre. I den utsträckningen att livet verkligen var värt att leva. Om livet bara var meningslöst spelade det ingen roll om det i nuläget var sämre än vad det var igår eller i förra veckan. Då kunde Anders lika gärna sitta här och existera utan särskilda tankar på om livet var dåligt eller bra. Det spelade helt enkelt ingen roll, men oavsett hur mycket Anders tänkte sig att livet var i det stora hela meningslöst kunde han inte undkomma denna känsla. Känslan av att det i nuläget var väldigt dåligt ställt med honom. En känsla han inte heller riktigt kunde formulera. Visst hade livet haft sina törnen och tistlar, men samtidigt levde han ett anständigt liv. Det var väl bara ett faktum att livet aldrig blev som han tänkt sig. Han tänkte också att det kändes fruktansvärt att sitta och tänka på det faktum att han inte kan sätta punkt på vad han känner. Han tänkte att detta borde överlämnas till samtalen med doktorn istället för till honom själv. Han tog istället sin omgivning och flyttade till en försvunnen barndom. Han tog de omoderna möblerna, det sterila rummet, receptionen och sina medmänniskor i väntrummet och flyttade dem till sina minnen. Gröna fält som bredde ut sig och stora bokträd med hemmagjorda gungor knutna på lägst grenen. Anders fem år gammal som blir gungad av sin mormor och efteråt dricker de saft och äter bullar. Anders frågar om han kan få smaka på mormors kaffe och det får han. Det smakar förfärligt och han spottar ut det på gräsmattan. Mormor skrattar och Anders skrattar också. Receptionisten skrattar inte. Främst eftersom hon inte är medveten om att hon ofrivilligt fått flyttas in i ett barndomsminne. Självklart kändes de bruna stolarna helt malplacerade i minnet. Anders ville minnas att mormor och morfar hade stora svarta trädgårdsmöbler med tillhörande svartgrönt parasoll. Långt ifrån ett kargt rum på fjärde våning i ett tråkigt våningshus. Ett rum som inte ens erbjöd besökarna verklighetsflykt i form av tidningar om diverse världsliga saker. Ett rum som tvingade Anders in i dagdrömmeri. In i tankar om lyckliga tider som inte alls stämde överens med rummet han befann sig i. Mormor blev allt mer lik tanten bredvid honom. Fru Högberg har doktor Bergsten kallat henne en gång. Oavsett vad hon hette ville han inte ha henne där och han vill inte ha receptionisten där heller. Inte där

27

i sin fantasi. På den stora gräsmattan borde bara han och hans mormor rymmas. Trots det är det inte mormors kaffe han smakar i dagdrömmeriet utan fru Högbergs. Det som borde vara ett fönster bakom mormors rygg är istället en glasruta med en medelålders receptionist bakom. På vindskyddet hänger en tavla. En tavla han inte kan placera och inte lagt ner i minnet sedan innan, men som nu hängde där på vindskyddet vid sidan av fru Högberg, som nu tagit över mormors skepnad. Han kunde inte alls minnas att tavlan hängt där vid förra besöket. Eller vid besöket innan det. Hade tavlan över huvud taget funnits sedan innan? Han kunde inte påminna sig om att ha sett tavlan sedan innan. En tavla som var ungefär lika hög som längden emellan en fot och ett knä. Likaså var den ungefär lika bred som längden mellan en armbåge och en hand. En tavla som föreställde ett rum där två nakna män brottas. De spänner sina armar kring varandra och försöker trycka ner den andra på marken. Runt omkring dem står en grupp människor. Vissa koncentrerade på brottningen och andra helt omedvetna om att brottningen äger rum. Det är egentligen mer en inhägnad än ett rum, tänker Anders. Vid första ögonkast såg det ut som taket var helt vitt, men det insåg han var inget annat än himmelen. Himmelen som lyser ner på männen som brottas och som lyser ner på både åskådare och de som inte väljer att se. Längst ner på ramen på en liten metallbricka står det Yard with Lunatics. ”Visst känns det som tavlan inte borde hänga där?” sa en röst plötsligt. Vindskyddet byttes genast ut mot en vit vägg, gräset mot ett brunt golv, himmelen mot ett vitt tak och mormor med fru Högbergs utseende, som han nyss trodde pratade med honom, blev återigen fru Högberg som hon var vanligtvis. Han tittade på den lilla kvinnan som satt i stolen bredvid honom. Hon såg ut att sitta ihopsjunken utan att göra det. Hon såg ut att ha en enormt dålig hållning, men det hade hon inte. Det var bara svårt att urskilja vad som var vad på den gamla damen. Vad som var överkropp och underkropp. Hon var på många vis mer än potatissäck än en levande varelse. Hon satt rakt och tittade ut mot tavlan, men såg samtidigt väldigt bullrig och mjuk ut. Ungefär lika förrädisk som en säck med potatis är. Potatissäckar är vid första blicken mjuka och formbara, tills du rör vid den och inser att den är hård och tung. Anders kände sig en aning förvirrad i allt detta. Han hade tänkt sig att hon skulle se på honom med samma ögon som mormor, men möttes istället av känslan av att de saknades något i hennes blick. Han försvann i de många rynkor som prydde hennes ansikte. Han funderade på om smuts gömde sig emellan dem. Om rynkor lagt sig på rynkor, borde det inte då bli ganska smutsigt där under? ”Tycker ni inte det?” sa fru Högberg. Han kände mer att hon talade med luften än med honom, men harklade sig ändå för att tala. Han började sakta, men rösten föll och ville inte. Han harklade sig igen och tryckte sig svagt för bröstet. ”Vad menar Ni?” sa han och kände sig glad över att rösten höll sig igenom tre ord åtminstone. Han hade haft problem med rösten ett tag. Åt mycket halstabletter, drack honungsvatten och försökte bära halsduk ofta. Han tittade på den äldre damen igen och försökte förstå vad hon sagt. Han tänkte att tavlan till viss mån inte hörde hemma i det sterila väntrummet. Å andra sidan, vad hörde egentligen hemma i det sterila väntrummet. Han förstod att tavlan föreställde någon form av primitivt mentalsjukhus. Han förstod också ironin i att låta en sådan tavla hänga i väntrummet. Det slog Anders att en vän, tidigare patient hos doktor Bergsten, sagt något om Bergstens cynism gjorde honom ondskefull inför sina patienter. Anders förstod självkart att det inte handlade om cynism på något plan. Doktorn var helt enkelt totalt verklighetsfrånvarande. Det fanns inte någon frisk människa, oavsett hur cynisk den är, som hänger upp en tavla föreställande ett dårhus på sin psykiatriklinik. ”Jo, jag ser vad Ni menar nu” sa Anders till fru Högberg ”Det passar sig inte direkt med en tavla med det motivet i det här sammanhanget”. Han tyckte sig satt punkten för det hon ville säga honom. Han lutade sig tillbaka och betraktade tavlan på långt håll. Han tyckte att det var underligt att inte sett tavlan sen tidigare. Det var kanske fjärde besöket hos doktor Bergsten och han hade ännu inte märkt den tavlan. Trots att rummet saknade några andra attiraljer hade han inte sen tidigare sett tavlan. Han funderade på om det berodde på att

28

han var ignorant till konst i största allmänhet eller om tavlan var malplacerad. Hela rummet var visserligen malplacerat till sin natur. Hela atmosfären var malplacerad. Möblerna hörde inte hemma där, han hörde inte hemma där, receptionisten hörde inte hemma där, fru Högberg hörde verkligen inte hemma där och kanske mest av allt hörde inte det bruna golvet hemma där. Det kändes nylagt, men resten av rummet kändes unket och gammalmodigt. Han funderade på om de kanske lagt in nytt golv för något år sedan kanske. Golvet kanske hade blivit för smutsigt av allt kaffe som doktor Bergsten har till ovana att spilla. ”Nej, jag menar att den borde hänga på en annan plats” sa fru Högberg och höjde handen mot ett annat håll av rummet. Hennes hand darrade i luften och armbandet hon bar runt sin arm gav ifrån sig små metalliska ljud. Hon sträckte ut ett finger och pekade mot en annan vägg, närmare ingången. För Anders verkade det som om armen skulle ramla av hennes kropp om den inte slutade darra. Han ville greppa den och stilla den. Säga till den att det kommer bli okej, att tavlan kan flyttas och att den inte behöver anstränga sig. Istället för att lyda sin impuls vända han sin blick mot det håll armen pekade och lyssande på fru Högberg. ”Där till exempel” sa hon ”förstår du vad jag menar nu?”. Han förstod inte alls vad hon menade, men han försökte lura sig själv att han gjorde det. Han tänkte sig att hon kanske menade att tavlan borde hänga på en annan plats för att den skymdes bättre där. Att om ägaren till denna klinik nu envisades med att ha en sådan tavla hängande i väntrummet borde han i alla fall se till att den skymdes ifrån patienternas åsyn. Han föreslog detta för den äldre damen, men hon klargjorde att det inte var det hon menade. Hon menade bara att den borde hänga på en annan plats för det passade sig bara inte att den hängde just där den hängde. Dessutom, lade hon till, syntes den inte alls sämre på den plats hon ville att den skulle hänga. Den syntes till och med bättre där. Det var närmare stolarna och dessutom närmare ingången, så att den fångade upp den som steg in i rummet med en gång. ”Istället för att det ska bli som med dig. Du märkte den först idag” sade hon till Anders som först höll med, men sen fylldes med ett smärre obehag när han insåg hon märkt av att han var obekant med tavlan sedan innan. Hon frågade dessutom, efter en liten stund, ifall han är ointresserad av konst i största allmänhet eller om han bara inte sett just denna tavlan? Han ville inte medge sig svag inför finkultur och svarade att det antagligen berodde på att tavlans placering. Vilket skulle betyda att tavlan inte hängde rätt överhuvudtaget. Han hade inte sett den och det gav faktiskt en bra anledning till en omplacering av tavlan. Han funderade på om det kanske vore lämpligt att föreslå det för doktor Bergsten eller för receptionisten. Fast, tänkt Anders, förslaget var inte hans. Det kändes inte helt rätt att han skulle ta åt sig äran för idéen om tavlans förflyttning. Kanske borde han uppmuntra damen att prata med doktor Bergsten om det, men samtidigt borde det väl vara så att det är hennes uppgift att föra fram sina åsikter. Fast hon kanske ansåg att det inte rörde henne. Han tänkte också att om samtalet nu börjat måste han fortsätta det och frågade därför: ”Ni har väldigt rätt, men borde ni inte föreslå det för doktor Bergsten?” och hon höll med. Hon borde nog föreslå det, men det var lite omständigt. Hon hade besökt doktor Bergsten i flera år och han hade aldrig ändrat på något på kliniken om det inte var ytterst nödvändigt. Golvet hade han ändrat för något år sedan eftersom det blivit så slitet. Han var en ekonomisk man som ville spara pengar och inte slösa på något. Tavlan hade han fått av en vän. Det var också därför det inte fanns några tidningar i rummet. Det tyckte hon var lite förargligt eftersom hon gillade att lösa korsord när hon väntade på något. Hon kunde inte heller få ner en tidning i sin handväska och kunde därför inte ta med något eget. För henne var det inte lika enkelt som för ungdomarna. De som tog med sig hörlurar och lyssnade på musik. Spenderade sin väntan på det sättet. Hon trivdes inte med hörlurar och dessutom stannade aldrig ungdomarna tillräckligt länge på kliniken för att hon skulle hinna fråga dem var de köpt sina musikspelare. Hon brukade nämligen inte prata med folk på kliniken. ”Förutom dig. Du har stannat här ett tag nu” sa hon till Anders och han höll med. Han

29

hade stannat där ett tag nu och antagligen hade han stannat där alldeles för länge. Han tyckte om rutinen att ha en fast psykolog, men samtidigt undrade han om doktor Bergsten verkligen var vettigt. På ett sätt tog bekvämligheten över förnuftet och det sa han till fru Högberg. Hon fick denna gången ingen svar ifrån henne och undrade om han trampat på en känslig tå. Kanske var det för tidigt att prata om sådana saker. Första gången som ett samtal inleds kanske det inte är bra att öppna sitt hjärta på det viset. Han borde inte ha klagat på sin psykolog, tänkte han. Doktor Bergsten var trots allt en hedersman som inte tog för mycket betalt och gärna lät tiden gå över en aning, utan att ta extra avgift. Han visade, trots allt, vissa mänskliga drag ibland. Fru Högberg stirrade i luften och såg allvarlig ut. Anders gjorde sig säker på att han rört vid något känsligt och undrade om hon och doktor Bergsten var vänner på något vis. Visserligen stämde inte åldern överens, men han kanske var en väns barn som hon fått rekommenderad. Fru Högberg fortsatte sin tystnad och trummade på en rullator som stod parkerad bredvid henne. Anders kliade sig i håret och kände att situationen blivit mer än obekväm. Han kände en ångest komma krypande och kände hur han valt fel ord, valt fel tillfälle och valt fel människa. Han borde spara på sig, hålla något inom sig och väga sin ord mer. Han borde göra en massa saker. ”Är du rädd för döden?” sa fru Högberg plötsligt och det sorl av tankar, som uppehållit Anders sedan hon inlett sin tystnad, försvann i ett svep. Han tittade på henne och tittade på sin högre hand. Den darrade och hans klocka gav ifrån sig små metalliska ljud. Han tog tag i den med sin vänstra hand och fick den att stanna. Var han rädd för döden? Det var väl självklart. Alla var väl på något vis rädda för döden. Ett moln av okunskap som gömmer sig i framtiden och en dag ska svepa över en på ett vis som inte går att förutse. Det minsta han kunde tänka om detta moln var att han inte ville att det skulle få makt över honom. Att låta döden kontrollera honom innebar kanske att kontrollera döden, men det gav också en förlust i den meningen att han lät döden svepa in honom i sin dimma. Det kanske var skräcken inför döden som gjorde att han levde. Medvetandet om att livet kan ta slut gjorde det mycket mer påtagligt. Fast samtidigt var det dumt eftersom definitionen av döden är det som inte lever. Döden borde vara påtaglig för att livet finns, inte tvärtom. I allt det, alla tankar som fru Högberg utlöst, fanns också en känsla av hans meningslöshet. Den känslan av att livet antagligen inte kunde bli sämre just nu. Fast att han försökte intala sig själv att det inte spelade något roll om livet var dåligt eller bra. Han skulle ju trots allt en gång dö oavsett vad han gjorde. Precis som fru Högberg skulle, precis som receptionisten och precis som både doktor Bergsten och den unga flickan som följt med honom till hans rum. Men, tänkte han, om han förehöll sig till livet på det viset betydde det att döden hade makt över honom. Om han tog in döden och accepterade den som ett faktum, skulle den också göra livet meningslöst. Han kanske borde frukta döden för att livet skulle bli meningsfullt. ”Jag vet inte om jag är det” sa Anders ”men något säger mig att man inte borde vara det, samtidigt som man alltid är det”. Det var ganska dumt formulerat tänkte han. Han tänkte också att fru Högberg antagligen inte förstod vad han menade. Till viss mån förstod han inte själv vad han sagt. Han förstod bara att han hade en klump av oformulerade känslor som borde få ett utlopp på något vis. Synd var bara att utloppet oftast blev okontrollerat och klumpigt. ”Ibland ser jag livet som en lång paus. Som att allt vi gör här är i stort sett menlöst inför vad som komma skall. Som att vi går igenom 90, 60 eller 20 år bara för att möta något vi inte vet något om” sa fru Högberg och hade nu slutat trumma på rullatorn. Anders tog in det hon sa och tänkte att livet antagligen kändes väldigt mer meningslöst för en äldre dam som var en flitig besökare hos en halvdan psykolog. Åtminstone mer meningslöst än vad det borde kännas för honom. Han var ung och hade, troligtvis, många år kvar till döden. ”Ni tänker säkert att ni har många år kvar till döden” fyllde fru Högberg plötsligt i med ”men sanningen är att ni inget kan veta. Precis som att ni inte vet något om döden vet ni egentligen ingenting alls om morgondagen. Det kan hända precis vad som helst. I ett oändligt universum finns det oändliga möjligheter. Ni kan lika gärna dö imorgon”. Fru Högberg fyllning kändes nästan anklagande. Anders tyckte att hans egen klumpighet inte

30

var något jämfört med henne. Hon var väl rak, men kanske lite för rak. Hon var barsk. En barsk potatissäck. Hon ville väl så något frö i honom, men han kände sig mest motvillig till hela hennes natur. Hon kändes underlig. Hon ingav en känsla som kändes obekväm och ansträngd. Han sa något om att livet kanske såg ut på det viset, men att det ändå är viktigt att tänka på konsekvenserna. Det finns vissa saker som är troliga och andra som är mindre troliga. Det handlar om att ta det säkra före det osäkra, sa han. Det var i samma veva som den unga kvinnan kom tillbaka till rummet och gick förbi dem. I en raskare takt än vad hon gått innan hon gick in i rummet. Hon nästan skyndade sig iväg. Doktor Bergsten steg plötsligt fram till dem, som om han rört sig i skuggorna, och uttalande några ord om att tyvärr måste ställa in resten av dagens samtal. De fick återkomma vid samma tid imorgon om de ville. Anders lyssnade inte riktigt på det sista utan reste sig och gick, med fru Högbergs ord i manaminnet. Han kände att hon vill anklaga honom för något. Hon kände att hon mest ville fylla i att han inte borde ödslade bort sin tid i ett väntrum.

31

32

”Well, hell doesn't want you and heaven is full”

– ur sången Earth Died Screaming av Tom Waits

33

34