H I L D I N G HAGBERG

F R I H E T E N DEMOKRATIN SOCIALISMEN

w

Hilding: Hagberg.

Friheten D e m o k r a t i n

Socialismen

Stockholm 1943

ARBETARKULTURS FORLAG

lang framträtt inom den svenska socialdemokratin. De mest aktiva häri har hittills varit professor Tingsten, docent Gårdlund, redaktör Fredriksson och — ehuru något maskerat — Social-Demokratens chefredaktör, Rickard Lindström.

Dessa socialdemokratiska »teoretiker» söker konstruera en motsättning mellan demokratin och socialiseringen. Enligt deras framställning skulle socialiseringen utgöra ett hot mot friheten — socialdemokratin säges i valet mellan demokratin och socialisering föredraga demokra­tin! I en ledande artikel i Social-Demokraten den 4/2 1943 uttrycker redaktör Lindström denna tankegång:

» . . . friheten och demokratin är värden, som även för social­demokratin står ett steg högre på värdeskalan än frågan om produktionsformerna. Frågan om produktionsformerna bör fritt avgöras med hänsyn till vilken form som i det ena eller det andra fallet bedömes bäst tjäna den demokratiska fri­heten och hela folkets välfärd. Ett fritt och förnuftsmässigt handlande kan endast vinna på, att man frigör sig från alla tvångsföreställningar om socialismen som en ovillkorlig mora­lisk förpliktelse».

Till detta resonemang skall här blott påpekas, att fri­heten för arbetarklassen och jämförliga kategoriers vid­kommande inte gärna kan komma i fara därför att kapi­talisterna berövats friheten att exploatera arbetarklassen. Om produktionsmedlen överföres i samhällets ägo hotas ju inte en enda frihet för arbetarklassen därav — må­hända med undantag av den frihet att svälta ihjäl, som kapitalismen generöst slår vakt om. Men är då inte också brödet en väsentlig sak?

»De hittills under ideologiska slingerväxter fördolda enkla fakta, att människorna framförallt måste äta, dricka, bo och kläda sig, innan de kan driva politik, vetenskap, konst, reli­gion, o. s. v., att alltså de omedelbara materiella livsmedlens produktion och därmed ett folks och ett tidsavsnitts rådande ekonomiska utvecklingsgrad bildar grundvalen på vilket stats­inrättningar, rättsuppfattningar, konsten, och t. o. m. männi­skornas religiösa föreställningar har utvecklat sig och från vilken de också därför måste bli förklarade — icke tvärtom som hittills har skett.» (Engels vid Marx grav, 1883.)

Med andra ord, dessa försök att skapa dels en klyfta mellan friheten å ena sidan och socialiseringen å den andra, dels framställa frågan om existensvillkoren, det dagliga brödet, som något alldeles underordnat, mot vilket uppställes en karrikatyr av frihetsbegreppet är småbor­gerligt nonsens.

Föregående år sökte vi följa en s. k. diskussion mellan tidningarna Social-Demokraten, Svenska Dagbladet och tidskrifterna Industria och Tiden över temat »Socialis­men och friheten». Det är åtskilliga motståndare till socialismen som där utställt sina behag: »Socialisten» Rickard Lindström, nationalekonomen Gustav Cassel, hö­gerskribenten Otto Järte och Arbetsgivareföreningens språkrör Axe l Brunius bl. a. Herrar Cassel, Järte och Brunius söker naturligtvis visa att socialismen leder till ofrihet och herr Lindström vittnar gärna »at t en på visst sätt organiserad samhällsekonomi kan frammana de risker, som Svenska Dagbladet talar om». (SD den 2/10 1942). Han finner fem dagar senare att »statsmaktens herravälde över ekonomin tar död på de högsta mänsk­liga värdena, frihet och rät t» , och några dagar därefter får man i en apostrofering av generaldirektör örne defini­tionen att »socialismen är ett sinnelag»! Hånfullt repli­kerar Industria Social-Demokraten att socialismen i dess framställning närmast synes vara »en sammanfattning av borgerliga dygder, varför då inte utbyta namnet socialist mot ett som är både vackert och svenskt-borgerligt» ?

Hur fjärran från socialismen herr Lindströms resone­mang är framgår bland annat också av hans utrop i an­ledning av den tyske riksekonomiministern Funks tal »om handelns nuvarande uppgifter». Hör! »Om affärsmannen skall bli den bestämmande på utrikeshandelns område, såsom minister Funk vill, tränges statens tvångsförmyn­darskap med nödvändighet tillbaka. Det vore en utveck­ling till mänsklighetens gagn!» När Svenska Dagbladet i anslutning härtill docerar att »Monopol är endast ett annat namn för den tvångsekonomi eller socialism — som Soc.-D. ånyo i frihetens namn fördömer», förtydligar SD

ytterligare att »en demokratisk socialism . . . för sin innersta idés skull måste slå vakt även om den ekonomiska friheten», d. v. s. friheten för kapitalisterna att exploatera arbetarklassen.

En märklig logik presterar SD den 2/3 1942 i en parad mot Industrias försök att karakterisera socialiseringen som statskapitalism. Här får man reda på av herr Lind­ström att vid bedömningen av förstatligandet och stats­kontrollen har man framförallt att se till motiven. Stats­kapitalism är det, när staten tar hand om all betydelse­full ekonomisk verksamhet »för extremt statskapitalis­tiska syftens skull . . . Den som vill ha det hundrapro­centiga inre statstvånget tillgriper därför socialismen». Motiven är alltså här det väsentliga. »En demokratisk stat kan vara socialistisk, men en autokratisk stat kan också vara socialistisk» (SD 17/3 1942), varmed veder­börande vill säga att det nazistiska Tyskland är socialis­tiskt. Hur naturlig är då inte denna suck: » V å r t val har blivit socialism och politisk frihet. Andra har valt so­cialism och politiskt tvång». I detta fall menas med »andra» främst Sovjetunionen. I invecklade funderingar om den mänskliga viljan som står över staten, över den ekonomiska politiken och staten såsom något från de ekonomiska förhållandena frigjort sluter sig herr Lind­ströms cirkel i en hänförd betraktelse över den liberalis-tiske apologeten John Stuart Mil l !

Diskussionen ifråga har ävenledes förmått klara upp vad det är för reella intressen som från de konservativas sida legat bakom detta ideologiska ordfyrverkeri kring friheten. Professor Cassel utvecklar närmare vad han menar med det aktuella frihetsproblemet i kapitlet om »Företagsamhetens uppmuntran», där han rasar över de »höga» skatterna på företagsamheten och erinrar om att i Italien stimuleras ny företagsamhet genom tio års skaftefrihet; man ifrågasätter en särskild förmögenhets­skatt; och man har inte någon förståelse för att även kapitalisterna bör få dyrtidskompensation på sina divi­dender . . .

För ordningens skull skall också nämnas att en av de »unga» socialdemokratiska programrevisionisterna, Jör­gen Westerstål, applåderande högerledaren Bagges ord att vi vill bevara »vår inre frihet, vilken är oupplösligen för­knippad med den ekonomiska friheten», konstaterar som sin behållning av den tidigare debatten, att »konserva­tismen framstår här såsom ett mer realistiskt betraktelse­sätt än socialismen».

Man kan som ännu ett exempel på befängdheter erinra om Social-Demokratens utrop den 14/2 detta år: » V a d som diskuterats då det gäller socialdemokratins ställning till kommunismen är för den svenska socialdemokratin icke en fråga om vilken avtagsväg som skall följas när man härnäst kommer till ett vägskäl». Avtagsväg må det i vart fall vara! Det faller inte den ärade skribenten in att man skulle söka sig till huvudvägen!

De vördade herrarna Otto Järte, Gustav Cassel, Axe l Brunius m. f l . är som synes »demokratiska». I mörkret är alla kattor grå.

A t t syftet med debatten om socialismen och friheten varit att skapa ett så ogenomträngligt mörker som möjligt kring detta problem, att göra vit t till svart och svart till vitt lär framgå med nödig klarhet av vår redogörelse för dessa frihetskämpars insatser till de stora problemens klarläggande. De har inte stuckit under stol med att de vill slå vakt om kapitalismens frihet och konservera det ekonomiska slaveriet för de arbetande massorna. Detta är deras syfte. I vad mån de har vissa demokratiska ideal är inte så betydelsefullt — viktigare är, att det ekonomiska system de försvarar redan avskaffat den bor­gerliga demokratins friheter för massorna i många länder och att det ligger i monopolkapitalismens väsen att be­gränsa massornas demokratiska fri- och rättigheter-

Monopolkapitalismen är antidemokratisk

Det har för vår framställning inte varit nödvändigt att argumentera emot den reaktionära tankeoreda, som kom­mit till uttryck i de socialdemokratiska »docenternas» framställningar. V i ställer såsom vår uppgift att erinra om tvenne viktiga ting: 1) att den nuvarande monopol­kapitalismen — vars tendenser är tydligt antidemokra­tiska — mer och mer tar statsmakten i sin tjänst; 2 ) med ledning av Marx och Engels uttalanden vill vi diskutera demokratin och friheten, samt därefter på grundval av Sovjetunionens erfarenheter påvisa orimlig­heten i försöken att framställa proletariatets diktatur, såsom antidemokratisk och frihetsfientlig.

Socialdemokratins nya »teoretiker» söker jämsides med sin kritik av marxismen, sitt förnekande av socialiserin­gens nödvändighet, ofta framställa statens övertagande av vissa inrättningar såsom en socialisering. Sålunda på­står redaktör Rickard Lindström, att »en omfattande so­cialisering redan ägt rum i vårt land». Till detta räcker det att anföra Engels ord i »Socialismens utveckling från utopi till vetenskap»:

På det ena eller andra sättet, med eller utan trusterna, måste slutligen den officiella representanten för det kapitalis­tiska samhället, staten, övertaga produktionens ledning. Denna nödvändighet framträder först beträffande de stora samfärd­selmedlen : post, telegraf och järnvägar.. . Jag säger måste. Ty blott i det fallet, att produktions- och samfärdselmedlen verkligen vuxit ifrån ledningen genom aktiebolag, att alltså förstatligandet är ekonomiskt oavvisligt, betyder det, även när den nuvarande staten genomför det, ett ekonomiskt fram­steg, uppnåendet av en ny etapp på vägen till samhällets övertagande av alla produktionskrafter. På senare tiden har emellertid, sedan Bismarck slog sig på förstatligande, fram­trätt en viss falsk socialism, som här och där alldeles urartat, som förklarat varje förstatligande även den bismarckska, för socialistiskt. Men vore tobakens förstatligande något socia­listiskt, då kunde Napoleon och Metternich räknas bland socialismens grundare . . . Eljest skulle ju även den kungliga

sjöhandeln, den kungliga porslinsfabriken och t. o. m. den militäre kompaniskräddaren utgöra socialistiska institutioner, ja t. o. m. förstatligande av — bordellerna, sorn ett slughuvud föreslog på allvar under Fredrik Wilhelm I I I på 1830-talet.»

Här påvisas dels hur den pågående koncentrationspro­cessen tenderar till att staten själv övertager vissa ekono­miska företag och funktioner, vilket självklart också får politiska följder, dels hur lite detta har med socialism att göra. Den inom socialdemokratiska kretsar uppburne Karl Kautsky, gycklade medan han ännu sökte hävda en marx­istisk ståndpunkt med försöken att göra detta till socialism.

»Sedan David upptäckte ett stycke socialism i tariffgemen­skapen måste man vara beredd på att många av våra kam­rater hittar socialism i det nuvarande samhället i varenda slaskledning och i varenda offentlig pissoar. Skulle denna visserligen ofarliga och bekväma metod att förvandla det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt bli populär, så vore det på tiden att socialdemokraterna, för att skilja sig från den sortens socialister, åter kallade sig kommunister, »om författarna till kommunistiska manifestet gjorde.»

Men denna futtiga och falska framställning av sociali­seringen är nu godtagen inom den svenska socialdemo­kratin.

För ett marxistiskt betraktelsesätt är det klart att staten bara är en politisk överbyggnad på det ekonomiska systemet. Med rätta påvisar Marx och Engels att staten i det kapitalistiska samhället är förvaltaren av bour-geoisins gemensamma affärer. Det är kapitalismens ut­veckling, tendenser och former, som formar staten och bestämmer dess tendenser och utveckling.

Den fria konkurrensens kapitalism har fått lämna plats för monopolkapitalismen. Väldiga monopolistiska truster sätter sin prägel på det ekonomiska livet. Men lika uppenbart som att dessa monopol likviderar den forna konkurrensen, reproduceras konkurrensen på ett högre plan, blir mäktigare och mera förödande. Denna mono­polkapitalism måste ta staten i sin tjänst på ett helt an­nat sätt än de starkaste konkurrerande kapitalistföreta-£en tidigare kunde. I sin kamp om marknader, om pro-

fiter och mot konkurrenter förvandlar den sina ekono­miska intressen till statsintressen. Den vill icke finna sig i opposition mot sin ekonomiska politik.

Dessa tendenser framträder mer eller mindre starka i alla kapitalistiska länder. De framträder även i vårt land. Man behöver bara betrakta den 'personalunion, som genom krisorganen upprättats mellan staten och de storkapita­listiska företagen, den av dessa krisorgan bedrivna eko­nomiska politiken, som påverkar alla möjliga områden, för att se detta. Dessa krisorgan bestämmer inte bara hur mycket livsmedel medborgaren skall ha och vad dessa får kosta, de bestämmer i realiteten upprustningens om­fång, vilka företag som skall erhålla råvaror och pro­duktionslicenser, lönepolitiken, handelspolitiken, de eko­nomiska och fackliga organisationernas ställning och in­flytande, kort sagt deras makt och inflytande är oerhörd.

Men detta är krisorgan, som skall avvecklas en dag när kriget är slut, invändes det. Vissa organisatoriska för­ändringar kommer självfallet att ske om kapitalismen överlever kriget, men det vore kortsynt att blunda för, att härvidlag nya former för kapitalismens statliga makt­utövning och förvaltning växer fram.

Staten förbrukar redan 2/5-delar av nationalinkomsten för i huvudsak vakthållnings- och administrativa upp­gifter. Denna stat är samtidigt monopolkapitalismens stat, som har en huvuduppgift att trygga den borgerliga produktionsordningen, den borgerliga egendomen, att med de medel, som anses nödvändiga, krossa de djärva som vågar sträcka sina händer mot denna egendom och som vågar trotsa denna ordning.

Man kan inte missta sig om tendenserna. Statens makt växer i samma mån som den sammanväxer med den mo-nopolistiska kapitalismen. Men denna tillväxt i rikt­ning mot maktfullkomlighet är bara möjlig genom en motsvarande inskränkning av de breda massornas med­borgerliga fri- och rättigheter. Den moderna monopol­kapitalistiska statens frihet och makt tas från de arbe­tande folklagrens återstående friheter och eventuella

politiska makt. Varje tillväxt i denna stats makt är en tillväxt till monopolkapitalets makt och den växer på den borgerliga demokratins bekostnad. I dess ginungagap försvinner den ena mänskliga rättigheten efter den andra — denna makt når sin fulla styrka först när de arbetande massorna fjättrats till händer och fötter.

Än har Sverges arbetare vissa demokratiska fri- och rättigheter. Men det vore kortsynt om man tror sig kunna värja dessa mot statsmaktens växande anspråk genom undfallenhet. Endast det lidelsefulla försvaret av hittills tillkämpade rättigheter och kamp för deras utvid­gande kan under kriget motverka tendenserna att full­ständigt fjättra demokratins krafter.

V i åberopar våra egna erfarenheter, vår polislagstift­ning, vår antidemokratiska presspolitik, den statliga lönestoppspolitiken, kort sagt alla de former vari våra medborgerliga rättigheter inskränkts, som bevis för att samma tendenser framträder i vårt land.

V i bestrider att allt detta bara kan betraktas som iso­lerade åtgärder, vilka uteslutande framkallats av kriget. En jämförelse med förra kriget är därvid upplysande.

Summa summarum: De som kämpar för att föreviga kapitalismens existens stöder objektivt sett de krafter som till det ekonomiska slaveriet fogar det politiska sla­veriet.

Demokrati och diktatur i marx­ismens framställning

Engels om demokratin.

Friedrich Engels hade redan i mitten av förra århun­dradet anledning att närmare befatta sig med demokra­tins problem. Han sökte därvid framförallt betona det sociala innehållet i demokratin. Han ville inte veta av fraserna om »demokrati rätt och slätt, demokrati som

sådan», om »den moderna demokratin» som han kallade den tyska demokratin. I en artikel, »Nationernas fest i London», publicerad i »Reinische Jahrbücher zur gesell­schaftlichen Reform» skriver han polemiskt:

»Vi talar inte om den verkliga demokrati, som hela Europa springer rakt i armarna på och som är en särskild sorts demokrati, olika alla tidigare slag av demokrati, vi talar om en helt annan demokrati, som bildar genomsnittet i den gre­kiska, romerska, amerikanska och franska demokratin, kort sagt om demokratins begrepp.»

När Engels besvarar frågan om vad denna andra de­mokrati är påminner han om den franska revolutionen, som ville ställa frågan om folkväldet på dagordningen. Revolutionens sociala innehåll är för honom väsentligt, han ser i den franska revolutionen något annat än kam­pen för den ena eller den andra statsformen. Han ser sambandet mellan folkresningen och hungersnöden. »Den franska revolutionen var — skriver Engels — från början till slut en social rörelse, och efter den har en rent poli­tisk demokrati blivit en absolut orimlighet.»

Engels ville alltså markera att demokratin inte främst är en politisk sak, utan en social.

Men Engels påvisar också sambandet mellan demokratin och kommunismen.

»Demokratin, det är i dag kommunismen. Någon annan demokrati kan numera existera endast i huvudet på teoretiska risionärer, som inte bekymrar sig om vad! som verkligen händer och sker, för vilka det inte är människorna och om­ständigheterna som bringar principerna till utveckling, utan hos vilka principerna utvecklar sig själva. Demokrati har blivit proletär princip, massornas princip. Massorna må vara mer eller mindre klara med denna enda riktiga mening med demokratin, men alla har åtminstone den obestämda känslan » v det sociala likaberättigande som ligger i demokratin».

Alltså, kommunismen representerar demokratin, liksom proletariatet representerar densamma. Varför? Jo, en­ligt Engels, därför, att de representerar kravet om socialt likaberättigande, därför att det väsentliga i demokratin är dess sociala innehåll, därför att enbart politisk demo-

krati icke är en verklig demokrati, då den icke t ryggar en social jämlikhet. Frihet, jämlikhet, broderskap var den franska revolutionens paroller. Vem kan på allvar hävda att jämlikhetskravet är tillgodosett med en politisk demo­krati, som håller massorna i ekonomiskt slaveri? Men det är precis på denna linje våra dagars socialdemokrater söker tyda »demokratin» och försvara densamma. Frie­drich Engels polemik mot sin tids »moderna demokrater» träffar sålunda med full kraft vår tids socialdemokrati.

I »Kommunismens grundsatser» uppställer Engels i konsekvens med den ovan utvecklade uppfattningen bland annat sådana krav på en demokratisk författning som privatäganderättens avskaffande ifråga om kapital, indu­stri och jord. Det är lika konsekvent när Marx och Engels i Kommunistiska Manifestet skriver:

»Vi såg redan ovan, att det första steget i arbetarrevolu­tionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin.»

Vad förstår då Marx och Engels med formuleringen »erövra demokratin»? Svar: Den proletära diktaturen! Den proletära diktaturen var i Marx och Engels mening inte blott proletariatets ledande ställning, utan samtidigt demokratin själv. Det väsentliga i denna demokrati var för dem dess sociala innehåll, att den skulle trygga den sociala jämlikheten mellan medborgarna.

Marx om demokrati och diktatur.

I Karl Marx kritik av det s. k. Gothaprogrammet formuleras med stor klarhet den uppfattning, som han och Engels hela sitt liv företrädde i fråga om problemet proletariatets diktatur, demokratin och friheten. Fri stat — Marx skämtar med frasen! Staten står, säger han, på det borgerliga samhällets grund. Statens former växlar i alla länder, men detta har de gemensamt. Han karak­teriserar Gothaprogrammets krav som »den gamla världs-

bekanta demokratiska litanian: allmän rösträtt, direkt lagstiftning, folkrätt, folkförsvar o. s. v . » Ä r det någon som kan betvivla att detta hån i lika hög grad drabbar den moderna socialdemokratin? V i citerar:

» T . o. m. vulgärdemokratin, som i den demokratiska repu­bliken ser det tusenåriga riket och inte har någon aning om att klasskampen definitivt måste utkämpas just i denna det borgerliga samhällets sista statsform — t. o. in. den står ännu skyhögt över en dylik art av demokratism inom grän­serna för det av polisen tillåtna och av logiken otillåtna.»

Den svenska vulgärdemokratismen har slagit sig till ro innan den ens uppnått den demokratiska republiken, och intalar sig själv att den fullständiga demokratin redan är ett faktum i det »folkhem» där en viss politisk demo­krati samkör med en till sitt politiska innehåll feodal monarki. Marx ser i denna stat — den demokratiska re­publiken — inte redskapet för ett omdanande av sam­hället utan i stället det borgerliga samhällets sista stats­form, inom vilken klasskampen måste definitivt utkäm­pas. Med konsekvens påvisar Marx att »med avskaffandet av klasskillnaderna försvinner av sig själv alla ur dem uppkommande sociala och politiska olikheter.» Vad inne­bär detta annat än att först den proletära diktaturen leder till jämlikhet?

Marx hävdade nödvändigheten av proletariatets dik­tatur. Han skriver härom i kritiken av Gothaprogram-met:

»Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångstid, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolu­tionära diktatur.»

Här vill Marx, såsom också Engels utvecklar i ett brev till Bebel, markera, att »staten» endast är »en tillfällig inrättning, av vilken man använder sig under kampen för att kuva sina motståndare». I Kommunistiska Manifestet påpekar Marx samma förhållande:

»Den politiska makten i egentlig mening är det organise­rade våldet av en klass till en annan klass undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvän­dighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upp­häver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsbetingelser klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass».

Hela denna framställning kan anläggas som måttstock på den ryska revolutionen och den proletära diktaturen där­städes. Liksom Marx och Engels hävdade att den prole­tära diktaturen skulle innebära erövring av demokratin så har Lenin och Stalin hävdat detsamma i praktiken samt i Sovjetunionens författning lagfäst denna teori.

Innan vi går att närmare granska den demokrati, som träder oss till mötes i den stalinska författningen må några påpekanden göras. Hos Marx liksom hos Lenin understrykes som det karakteristiska för socialismen, övergångstillståndet före kommunismen, arbetsplikten: » A v var och en efter förmåga, åt var och en efter presta­t ion». »Den som inte vill arbeta skall inte heller äta.» Häri ligger naturligtvis en slags orättvisa, i den menin­gen, att de som är i ogynnsam belägenhet ifråga om kroppskrafter, begåvning, utbildning etc. under socialis­men erhåller sämre existensvillkor än de mera gynnsamt ställda. Men detta innebär därför inte att det fortfarande består klassmotsättningar. Karakteristiken av kommu­nismen ger Marx i satsen: » A v var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.»

Vidare: Socialismens segrar i Sovjetunionen och det faktiska utplånandet av klassmotsättningarna, som ägt rum där, har »aktualiserat» frågan om den proletära diktaturens slopande, om »statsväsendets slopande». Stalin tog upp detta problem på Sovjetunionens kommu­nistiska partis 18 kongress i mars 1939. Om man formellt skulle läsa Engels, säger Stalin, kunde man dra den slut­satsen att i Sovjetunionen betingelser har skapats för att låta statsväsendet försvinna. Men Engels resonemang

avser ett förhållande, där socialismen segrat i de utslags­givande länderna. Eftersom Sovjetunionen är omgivet av kapitalistiska stater, som förbereder krig mot densamma och därvid tubbar enskilda sovjetmedborgare och grupper att gå dem tillhanda, så är ett starkt statsväsen fortfa­rande nödvändigt. Men statens första funktion, att mili­tärt undertrycka det egna folket har bortfallit i Sovjet­unionen, säger Stalin, ty utsugningen är avskaffad, det finns inte längre några utsugare och ingen att under­trycka. Funktionen här är endast att skydda den socia­listiska egendomen mot tjuvar och förskingrare av folkets ägodelar. Däremot har den andra funktionen, att »med militär makt skydda landet mot angrepp utifrån bibe­hållits i full omfattning», därför har den Röda armén, flottan, strafforganen och underrättelseväsendet bibe­hållits, men deras udd är inte riktad mot s. k. inre fiender utan mot yttre. Utvecklingen går dock mot kommunis­men, och man frågar därför, huruvida inte staten kom­mer att försvinna. Ne j , säger Stalin, inte så länge den kapitalistiska omringningen består. »Men den kommer att försvinna, dö bort, när den kapitalistiska omringnin­gen avlösts av en socialistisk omgivning!»

Den utbyggnad av marxismen som dessa tankar repre­senterar, har fått en särskild belysning i den kamp på liv och död, som Sovjetunionens folk och dess stat nu utkämpar mot Nazi-Tyskland och dess allierade. Det är uppenbart, att Sovjetunionens folk fortfarande har behov av en stark stat för skyddet av sin yttre frihet.

Det är lika säkert att denna statsapparat inte behövs för att undertrycka någon fientlig klass inom Sovjet­unionen. Redan häri ligger beviset för att Sovjetunionens alla klasser nu vunnit demokratin. I verkligheten har därmed samtliga klasser i Sovjetunionen vunnit en frihet, som arbetarklassen i vårt land och annorstädes ännu inte kunnat tillkämpa sig. Sovjetunionens folk kunde, om det bara berodde på de inre betingelserna, ganska snart, som Engels sade, våga »språnget från nödvändighetens in i frihetens rike>.

Men kan de demokratiska folken å andra sidan bortse från att den socialistiska statsmakten samtidigt är ett skydd för deras demokratiska fri- och rättigheter? En­ligt vår mening nej. Den socialistiska statsmakten med dess ärekrönta Röda armé står som den europeiska demo­kratins yttersta och säkraste garant, som dess räddare undan fascismens barbari. Hur mycket klarare fram­träder inte i dag den dåvarande utrikeskomissarien Li tv i -novs ord vid sovjetkongressens behandling av stalinför-fattningen 1936 efter hans kritik av den sönderfallande, tvetydiga och vacklande borgerliga demokratin?

»Sådant är demokratismens och de borgerliga friheternas öde i dag i Europa, kamrater, och det är orsaken till att vi inte kan känna oss särdeles smickrade, när man i samband med författningsförslaget säger oss att vi återvänder till den europeiska demokratismens sköte, till de borgerliga frihe­terna. Det är riktigare att säga att vi griper demokratismens och frihetens baner, som faller ur den orkeslösa bourgeoisins svaga händer och fyller dessa begrepp med ett nytt, rikt sovjetinnehåll.»

V i har i det föregående på grundval av Marx och Engels uttalanden sökt visa att marxismen i rak motsats till de nu för tiden så flitigt brukade metoderna icke ställer den proletära diktaturen som demokratins motsats utan tvärt­om hävdar att den proletära diktaturen tryggar en långt mera avancerad demokrati än den borgerliga demokratin, vilken, även när den är som bäst, dock i avsevärd grad begränsar de breda massornas fri- och rättigheter.

Marx menar att demokratin under kapitalismens för­hållanden främst är en demokrati för de rika, för utsu-garna. Vanvördigt skriver han i sin bok om Pariserkom­munen att »man tillåter de förtryckta att en gång under loppet av några år avgöra, vilken av förtryckarklassens representanter som i parlamentet skall företräda och förtrycka dem.» Den borgerliga demokratin ger alltså, enligt Marx, ingen verklig demokrati för arbetarklassen, om man skall se till sakens väsen och inte blott dess sken.

Däremot innebär som redan sagts proletariatets dikta­tur, enligt marxismen, arbetarnas erövring av demokratin.

Marx och Engels vänder sig mot att man skall be­teckna den proletära diktaturen som en stat i egentlig mening och använder uttrycket samfund och det kommu­nistiska statsväsendet. Detta innebär nästan fullständig demokrati, som blott begränsas av att man måste under­trycka bourgeoisins motstånd. Det handlar om demokrati för de fattiga, för nio tiondelar av befolkningen, men denna innebär en diktatur riktad mot den fåtaliga mino­ritet, som representerar utsugarna.

Ett partiprogram och sovjet­författningen

När nu inom socialdemokratin frågan om en revision av det socialdemokratiska partiprogrammet står på dag­ordningen kan det vara av ett visst intresse att erinra om dess väsentliga grundsatser. Detta program innehåller en rad ytterst väsentliga och grundläggande socialistiska element. Inte desto mindre är det reformistiskt, det avstår nämligen ifrån att närmare precisera de medel och meto­der, som arbetarklassen måste använda sig av eller för­bereda sig att använda för maktövertagandet och maktens bibehållande i samhället.

Om man emellertid istället för en revision av parti­programmet kunde tänka sig att det socialdemokratiska partiet på allvar skulle gå in för att förverkliga det­samma och i legislativ ordning stadfästa detta program skulle vi finna att det i väsentliga stycken komme att sammanfalla med den författning, som antogs i Sovjet­unionen år 1936 och som alltjämt gäller. Det är dock inte ur demokratisk och social synpunkt lika avancerat. För att bevisa detta vill vi i fortsättningen göra några jäm­förelser mellan det socialdemokratiska partiprogrammet och Sovjetförfattningen. I vänstra spalten anför vi några

av de grundläggande satserna i det socialdemokratiska partiprogrammet och i högra spalten hur motsvarande satser är formulerade i Sovjetunionens grundlagar.

Socialdemokra­tiska partipro­

grammet.

I samhällets ägo överföres: alla för en planmässig folk­hushållnings ge­nomförande erfor­derliga naturrike­domar, industrifö­retag, kreditan­stalter, transport­medel och kom­munikationsleder.

Arbetare och kon­sumenter deltaga i samhällsf öretagens förvaltning.

Yttrande o. frihet.

tryck-

Religionsfrihet. Statskyrkan av­skaffas. A v kyr­kan disponerade egendomar stan­nar i samhällets ägo. Konfessions-löst undervisnings­väsen.

Sovjetunionens författning.

Art. 6. »Jorden, dess skatter, vattnen, skogarna, fabrikerna, bruken, kol- och malmgruvorna, järnvägs-, vatten- och luftkommunikationerna (post, telegraf och andra), de av staten organiserade stora lantbruksföretagen (sovjetbruken, maskin och traktorstationerna o. s. v . ) , ävenså de kommunala företagen och huvudmassan av bostäder i städer och industriorter är statsegendom, d. v. s. hela folkets tillhörighet».

Art. 3. »Al l makt tillhör de arbetande i stad och på land genom Sovjeterna av de arbetandes deputerade.»

Art. 125. » . . . garanteras alla med­borgare i Sovjetunionen lagstadgad: Yttrandefrihet, tryckfrihet, församlings-och mötesfrihet, frihet till gatutåg och demonstrationer. Dessa medborgarnas rättigheter tryggas genom att de arbe­tande och deras organisationer har till­gång till tryckerier, pappersförråd, of­fentliga byggnader, till gatorna och för­bindelsemedlen samt andra nödvändiga förutsättningar för dessa rättigheters förverkligande.»

Art. 124. »För att trygga medborgar­nas samvetsfrihet är kyrkan i Sovjet­unionen skild från staten och skolan från kyrkan. Frihet att utöva religiösa kulter och frihet till antireligiös propa­ganda tillerkännes alla medborgare.»

Föreningsrätt och Art. 126. » I överensstämmelse med1 de församlingsfrihet. arbetandes intressen och i syfte att ut­

veckla folkmassornas organisatoriska självverksamhet och politiska aktivitet, tryggas Sovjetunionens medborgare rät­ten att sammansluta sig i samhälleliga organisationer: i fackföreningar, koope­rativa sammanslutningar, ungdomsorga­nisationer, idrotts- och försvarsorgani­sationer, kulturella, tekniska och ve­tenskapliga föreningar; och de mest aktiva och medvetna medborgarna ur arbetarklassens led och från andra ar­betande skikt sammansluter sig i Sov­jetunionens kommunistiska parti, (bol-sjevikerna), som är de arbetandes för­trupp i deras kamp för det socialistiska systemets befästande och utveckling och bildar den ledande kärnan av de ar­betandes alla organisationer, både sam­hälleliga och statliga.»

Lagstadgad 8 tim­mars arbetsdag... Minst 36 timmars sammanhängande fritid i veckan.

Art. 119. »Sovjetunionens medborgare äger rätt till vila. Denna rätt tryggas genom att arbetsdagen för den över­väldigande majoriteten av arbetare för­kortats till 7 timmar, genom faststäl­landet av årlig semester för arbetarna och de anställda med bibehållande av arbetslönen, genom att ett omfattande nät av sanatorier, vilohem och klubbar ställts till de arbetandes förfogande.»

Olycksfallsför­säkring. Sjukför­säkring. Pensione­ring av åldringar och invalider samt barn- och änke­pension.

Art. 120. »Sovjetunionens medborgare äger rätt att få sin ålderdom materiellt tryggad, ävensom att bli materiellt sä­kerställda i händelse av sjukdom och förlust av arbetsförmågan.

Denna rätt tryggas genom en omfat­tande utveckling av arbetarnas och de anställdas socialförsäkring på statens bekostnad, genom fri läkarhjälp åt de arbetande och genom det omfattande nät av kurorter som ställts till de ar­betandes förfogande.»

Moderskapsför-säkring . . . Barn­pension.

Arbetslöshetsför­säkring.

Art 122. » I Sovjetunionen tillerkännes kvinnan samma rättigheter som mannen på det ekonomiska, statliga, kulturella och socialpolitiska livets alla områden. Möjligheten att förverkliga dessa kvin­nomas rättigheter tryggas genom att kvinnan erhållit samma rätt som man­nen till arbete, till arbetslön, till vila, till socialförsäkring och till bildning, genom statligt skydd för moderns och barnets intressen, genom att kvinnan vid havandeskap erhåller semester med bibehållande av löneförmånerna, genom att ett omfattande nät av förlossnings­hem, barnkrubbor och lekskolor in­rättats».

Art. 118. »Sovjetunionens medborgare äger rätt till arbete, d. v. s. rätt att er­hålla garanterat arbete med en arbets­lön, som motsvarar arbetets mängd och kvali tet . . . Rätten till arbete tryggas genom folkhushållningens socialistiska organisation, genom den oavlåtliga till­växten av sovjetsamhällets produktiv­krafter, genom avlägsnandet av möjlig­het för ekonomiska kriser och genom arbetslöshetens avskaffande».

Kostnadsfri un­dervisning i offent­liga skolor. Ge­mensam folkskola som grundvalen för medborgarnas utbildning.

Fackskolor för hantverk, industri, handel, jordbruk och fria yrken. Tryggat tillträde för kvalificerade till högre under­visningsanstalter.

Ekonomiska hin­der för deras ut­bildning undanrö-jes.

Art. 121. »Sovjetunionens medborgare äger rätt till bildning. Denna rätt tryggas genom en allmän, obligatorisk folkskoleundervisning, genom att ut­bildningen, inklusive högskoleutbildnin­gen, är avgiftsfri, genom det statliga stipendiesystemet, som omfattar den överväldigande majoriteten av högsko­lornas studerande, genom att undervis­ningen i skolorna sker på modersmålet, genom att det i fabrikerna, på sovjet­bruken, vid maskin- och traktorsstatio­nerna och på kollektivbruken organise­ras avgiftsfri fack- och teknisk under­visning samt agronomisk undervisning.

Det får räcka med jämförelser. De som gjorts visar, att Sovjetunionen redan i verkligheten på väsentliga om­råden hunnit längre än vad socialdemokratin ens vågat uppställa som mål i sitt partiprogram. Särskilt 7-tim-marsdagen, tryggandet av rätten till arbete, bildning, försörjning och kvinnans rättigheter representerar en utveckling, som inte förutsetts i socialdemokratins parti­program. Detta gäller även de mera bokstavligt demokra­tiska fri- och rättigheterna. Och det gäller i alldeles sär­skilt hög grad rörande samhällets övertagande av pro­duktion, produktionsmedel och naturtillgångar.

Med den betydelse, som vi, och som man tydligen även på socialdemokratiskt håll, tillmäter den ekonomiska ordningens inverkan på de demokratiska fri- och rättig­heterna är det uppenbart att Sovjetunionen representerar en mycket högre form av demokrati, än den som är karakteristisk för våra förhållanden. Det är Sovjetunio­nen, som inte bara genom sin kamp mot fascismen utan genom hela sitt stora exempel är demokratins förtrupp och föredömet i folkens kamp för friheten. Det är, för att citera Litvinov, Sovjetunionen som »gripi t demokra­tismens och frihetens baner, som faller ur den orkeslösa bourgeoisins svaga händer och fyller dessa begrepp med ett nytt, rikt sovjetinnehåll».

A t t man på borgerligt håll nu sökt kompromettera socialismen genom att framställa densamma som frihets­fientlig och antidemokratisk är bara att betrakta som en ny etapp i strävandena att bevara kapitalismens frihets­fientliga och antidemokratiska ekonomiska system. A t t vissa personer, som tillätes missbruka sin ställning inom socialdemokratin genom att deltaga i denna kampanj därmed går kapitalismens ärenden är tyvärr obestridligt.

Men arbetarklassen får inte låta sig förvirras av denna propaganda. Den har rena händer. Den är och måste vara frihetens liksom demokratins förkämpe. Den borger­liga demokratin ger när den är som bäst arbetarklassen viktiga friheter, utan att därför ge den fulla friheten. Den bildligt talat låter arbetaren ha händerna fria, men

fjättrar hans fötter. Men även om arbetaren försvarar denna begränsade frihet, som den borgerliga demokratin ger honom, så nöjer han sig inte därmed. Han fullbordar kampen för friheten och människovärdet, för den full­ständiga demokratin och den slutgiltiga befrielsen. Och på denna vandring från nödvändighetens till frihetens rike dånar ur löneträlarnas miljoner strupar:

»Störtas skall det gamla snart i gruset.

Slav, stå upp, för att slå dig fri!»

A v serien

DAGSPOLITIK har hittills utkommit:

N: r 1. Sven Linderot: Huvudfrågor i svensk politik.

N:r 2. Httdmg Hagberg: För freden — för friheten.

N: r 3. L O : s nya program.

N:r 4. Hilding Hagberg: Arvfiender?

N: r 5. B. Lancet: Index oeh löner.

N : r 6. Karl Wirén: Svensk nazism utan mask.

N: r 7. Erik Aström: Arbetare och småbönder.

N: r 8. Knut Senander: Vem för folkets talan?

N:r 9. E. Lancet: Krigsvinster och löner.

N: r 10. Hilding Hagberg: Lönestopp, prisstopp, inflation ?

N: r 11. Sven Linderot: Bönder och arbetare.

N:r 12. Helge Eriksson: Vem bär ansvaret.

N:r 13. Hilding Hagberg: Friheten—-Demokra­tin- - Socialismen.

Pris 25 öre