Arbetet med våld i nära relationer i Gävleborgs län – En bild av läget 2015

FoU Välfärd

FoU rapport 2016:2

SOCIALSTYRELSEN

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Hedersrelaterat våld och förtryck

psykiskt våld Ideella verksamheter

problematik

Barn- och familjehälsa

relationer Ekonomiskt våld

BR

OT

TS

OF

FE

RJ

OU

R

vårdgivarportalen

Kvinno- och t jej jourer

STICKAN – Kriscentrum för män

POLISEN

Fö

rsu

mm

else

Latent våld Intervjuer socialtjänst

Ungdomsmottagningar och BUP

MISSHANDEL

Hä

lso

- o

ch

sju

kvå

rd

Våldsutövare FYSISKT VÅLD metoder VÅLDSUTSATTA

Arbetet med våld i nära relationer i Gävleborgs län – En bild av läget 2015

Kaj Gustafsson

FoU Rapport 2016:2

FoU Välfärd – Region Gävleborg

Layout: Gunilla Bloom Lundqvist

Tryckeri: Backman Info, Gävle

ISSN: 1654-8272

Förord

Arbetet mot våld i nära relation är högprioriterat i svensk nationell politisk kontext. Från att

ha bedrivits av kvinnojourer och andra ideella verksamheter har det alltmer blivit en angelä-

genhet även för myndigheterna och alltmer professionaliserats. Länsstyrelserna har sedan ett

antal år ett samordnings- och kompetensutvecklingsuppdrag och socialtjänsten ett stort ansvar

för att erbjuda insatser.

I praktiken finns dock ett glapp mellan den politiska retoriken och verksamheternas praktik,

så också i Gävleborg, inte minst är det svårt för små kommuner att resurssätta arbetet. Det

finns dock kommuner som utbildar personal att via screening kartlägga behov och ge stöd till

såväl våldsutsatta som våldsutövare och som skapat organisatoriska lösningar för att erbjuda

en väg in för de som söker hjälp och stöd. Arbetet har trots den höga nationella prioriteringen

dock ofta låg status i regionala och kommunala verksamheter. Den verksamhet som riktar sig

till barn som utsatts för våld eller andra övergrepp har oftare hög legitimitet. I Gävleborg

finns sedan ett antal år ett Barnahus där förhör med utsatta barn sker under för barnen så bra

förutsättningar som möjligt.

En förutsättning för ett bra samlat arbete, som kan erbjuda målgrupperna likvärdigt stöd

och hjälp oberoende av var man bor, är en strategisk samordning mellan olika myndigheter

såsom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och polisen. Här finns, visar denna karläggning,

ett tydligt utvecklingsbehov i Gävleborg. Kartläggningen bör kunna utgöra ett bra underlag

för arbetet med att utveckla regionala strategier och partnerskap i länet för att kunna erbjuda

likvärdiga insatser för målgrupperna.

Gävle i april 2016

Annika Almqvist

FoU Chef

FoU Välfärd, Region Gävleborg

4

Innehållsförteckning

FÖRORD ................................................................................................................................. 3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ......................................................................................................... 4

SAMMANFATTNING .................................................................................................................. 7

INLEDNING .............................................................................................................................. 9

Läsanvisning ..................................................................................................................... 9

DEN NATIONELLA UTVECKLINGEN I ARBETET MED VÅLD I NÄRA RELATIONER OCH

HEDERSRELATERAT VÅLD OCH FÖRTRYCK ................................................................................11

Arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck ...................................................................13 Prevalens av våld i nära relationer .............................................................................................. 14

Våldets kostnader ............................................................................................................15

Socialstyrelsens och länsstyrelsernas uppdrag och roller i arbetet med våld i nära relationer ..........................................................................................................................15

Workshop för nätverken .............................................................................................................. 16 Statliga utvecklingsmedel ............................................................................................................ 16

Centrala begrepp och definitioner ....................................................................................17 Användningen av begreppen i texten .......................................................................................... 18 Problematisering av begreppen .................................................................................................. 18 Olika typer av våld ....................................................................................................................... 18 Olika mönster i våldsamma förhållanden .................................................................................... 19 Normaliseringsprocessen och våldscykeln ................................................................................. 19

Orsaker till våld i nära relationer – några teoretiska perspektiv ........................................20

KARTLÄGGNINGENS INRIKTNING, MÅL OCH METOD ....................................................................22

Kartläggningens syfte och mål .........................................................................................22

Kartläggningens inriktning ................................................................................................22

Urval av verksamheter och informanter............................................................................22

Metoder för datainsamling ...............................................................................................23

Avgränsningar..................................................................................................................24

REDOVISNING AV KARTLÄGGNINGENS RESULTAT ......................................................................25

Kommunernas verksamhet ..............................................................................................25

Samordnare/bärare av arbetet med våld i nära relationer i kommunerna .........................25 Funktionens organisatoriska placering........................................................................................ 26 Strategiskt respektive operativt arbete ........................................................................................ 26 Koppling till ledningsstrukturer .................................................................................................... 27

Samverkansformer ..........................................................................................................27

Lokala handlingsplaner för arbetet med våld i nära relationer ..........................................29

Upptäckt och synliggörande av våld .................................................................................31

Kompetens och beredskap att möta olika grupper av våldsutsatta ...................................31

Socialtjänstens tillgång på insatser och metoder i arbetet med våldsutsatta, och förövare av våld ...............................................................................................................33

Rutin för att säkra skolgången vid skyddat boende .................................................................... 37 Dokumentation och uppföljning och kvalitetsutveckling ....................................................37

Kartläggningar ............................................................................................................................. 38 Verksamhetens legitimitet och status ...............................................................................39

HÄLSO- OCH SJUKVÅRDENS VERKSAMHET ...............................................................................41

Arbetet med våld i nära relationer historiskt .....................................................................41

Ledning, styrning och implementering av rutiner ..............................................................42

Mötet med våldsutsatta patienter .....................................................................................43

5

Verksamhetens legitimitet ................................................................................................43

Uppföljning och kvalitetsarbete ........................................................................................44

Vårdgivarportalen ............................................................................................................44

Rutiner för arbetet med våld i nära relationer inom hälso- och sjukvården i Gävleborgs län.................................................................................................................44

Länsgemensam rutin för hälso- och sjukvård ............................................................................. 44 Arbetsprocessen ......................................................................................................................... 45 Sexuella övergrepp – Länsgemensam rutin för hälso- och sjukvård .......................................... 46 Rutin vid sexuella övergrepp på män .......................................................................................... 46 Sexuella övergrepp – misstanke om sexuella övergrepp mot barn och ungdomar upp till 15 år verksamhetsområde barn- och ungdomssjukvård, akut- och kvinnosjukvård .............. 47 Handläggning av vålds- och sexualbrott mot barn ...................................................................... 48 Misshandlad patient rutin för omhändertagande på akutmottagningen ...................................... 48 Anmälan vid misstanke om barn som far illa – länsgemensam blankett .................................... 48 Våldsutsatta kvinnor – upptäckande och omhändertagande – handlingsplan VO – Familjehälsa ............................................................................................................................. 48

Intervjuer med nyckelpersoner inom ett strategiskt urval av hälso- och sjukvårdens verksamheter ...................................................................................................................49

Akutmottagningen vid Gävle sjukhus ...............................................................................49

Länets hälsocentraler.......................................................................................................50

Vuxenpsykiatrin ...............................................................................................................51

Barnpsykiatrin ..................................................................................................................52

Familjehälsan ..................................................................................................................54

POLISENS VERKSAMHET KRING VÅLD I NÄRA RELATIONER .........................................................57

Intervju med chefen på enheten för brott i nära relationer ................................................57

Intervju med kriminalinspektör som är Gävleborgspolisens resurs i arbetet med hedersrelaterat våld och förtryck ......................................................................................60

ÖPPENVÅRDSMOTTAGNINGEN VÅLD I NÄRA RELATIONER ..........................................................65

STICKAN – KRISCENTRUM FÖR MÄN .......................................................................................69

Verksamhetsstatistik ........................................................................................................73

BARNAHUS GÄVLEBORG .........................................................................................................74 Samrådsmöten ............................................................................................................................ 74

Intervju med personal på barnahuset ...............................................................................75

KVINNO-, TJEJ- OCH BROTTSOFFERJOURER I LÄNET..................................................................78

Kvinnojourer ....................................................................................................................78

Intervjuer med företrädare för kvinnojourer i Gävleborg ...................................................78 Kvinnojouren Stöttan ................................................................................................................... 78 Kvinnojouren Blåklockan i Gävle ................................................................................................. 82

Tjejjourer ..........................................................................................................................87

Brottsofferjourer ...............................................................................................................88

Intervjuer med företrädare för brottsofferjourer i Gävleborg .............................................89 Brottsofferjourerna i Ljusdal samt Bollnäs–Ovanåker ................................................................. 89 Brottsofferjouren i Västra Gästrikland ......................................................................................... 92

STATISTIK KRING VÅLD OCH SEXUELLA ÖVERGREPP I GÄVLEBORG ............................................94

Anmälda brott ..................................................................................................................94

Statistik kring våld i nära relation .....................................................................................95

Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning ..........................................................98

Misshandel av barn ........................................................................................................ 100 Sexuella övergrepp mot barn .................................................................................................... 101

Öppenvårdsmottagningen våld i nära relationer i Gävle ................................................. 103

Kvinnojouren Stöttan...................................................................................................... 105

Kvinnojouren Blåklockan ................................................................................................ 106

Brottsofferjouren i Gävleborg ......................................................................................... 107

Statistik från socialtjänsten kring våld i nära relationer ................................................... 109

Barnahus Gävleborg ...................................................................................................... 111

6

Socialtjänstens stöd- och behandlingsinsatser efter avslutat barnahusärende ........................ 113

ANALYS ............................................................................................................................... 117

Ledning, organisering och samordning av arbetet med våld i nära relationer ................. 118

Olika preventionsnivåer i arbetet .................................................................................... 120

Upptäckt, synliggörande och första bemötandet av våldsutsatta personer ..................... 120

Insatser till vuxna våldsutsatta och våldsutövare ............................................................ 122

Insatser till våldsutsatta barn .......................................................................................... 124

Samverkan och nätverk ................................................................................................. 126

Kunskapsförsörjning ...................................................................................................... 126

Systematiskt kvalitetsarbete ........................................................................................... 127

Verksamhetens legitimitet och status ............................................................................. 129

Polisens verksamhet ...................................................................................................... 130

Brottsofferjouren (BOJ) .................................................................................................. 130

Kvinno- och tjejjourer i länet ........................................................................................... 131 Kommentar om Tjejjourerna i Gävleborg .................................................................................. 132

Sammanfattande figur över identifierade utvecklingsområden i Gävleborg i arbetet med våld i nära relationer .................................................................................. 133

AVSLUTANDE DISKUSSION..................................................................................................... 134

REFERENSER ....................................................................................................................... 135

7

Sammanfattning

Denna kartläggning av arbetet med våld i nära relationer i Gävleborg har utförts på uppdrag

av Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Målet är att ta fram ett kunskapsunderlag som kan vara

användbart vid det framtida utvecklingsarbetet i länet. Kartläggningen bygger på intervjuer

med nyckelpersoner från socialtjänst, hälso- och sjukvård, polis, ideella verksamheter samt

andra aktörer verksamma inom det aktuella området. Handlingsplaner, rutiner och andra styr-

dokument inom området samt statistik kring ärendeflöden och anmälda brott har också utgjort

ett underlag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har under senare år genomfört relativt stora utbildnings- och

kompetensstödjande insatser för de offentliga och ideella aktörerna i länet. Arbetet med våld i

nära relationer i länet drivs i stor utsträckning av eldsjälar som stöds av de nätverk länsstyr-

elsen organiserat. Verksamhetens koppling till övergripande ledningsstrukturer och politik är

dock relativt svag inom kommunerna och Region Gävleborg som organiserar merparten av

länets hälso- och sjukvård.

Arbetet med att upptäcka och synliggöra våld i nära relationer har utvecklats under senare

år inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården i länet, men behöver ännu stärkas inom

många verksamheter. Detsamma gäller användandet av standardiserade bedömningsinstru-

ment.

Inom den offentligt drivna hälso- och sjukvården har det arbetats fram övergripande samt

verksamhetsspecifika rutiner för arbetet med patienter som varit utsatta för våld i nära rela-

tioner och sexuella övergrepp. Region Gävleborg har också en utförlig information kring våld

i nära relationer på sin hemsida (Vårdgivarportalen). Organisationen saknar emellertid en

strategisk funktion med ansvar för övergripande samordning och utveckling av verksamheten

inom det aktuella området.

Kartläggningen visar att hälften av kommunerna har särskilda samordnare för arbetet med

våld i nära relationer och hälften har lagt samordningsfunktionen på befattningshavare inom

ramen för deras tjänster som socialsekreterare eller chefer. Det tycks sålunda finnas två ut-

vecklingslinjer i länet: att inrätta särskilda samordnartjänster eller att integrera samordningen i

reguljär verksamhet vid IFO.

Det saknas i nuläget särskilt utformade och specialiserade verksamheter för våldsutsatta

och våldsutövare i många av kommunerna, men pågår intressanta utvecklingsprocesser där

personal utbildas för att utveckla mer specifika insatser till dessa målgrupper. Det drivs också

ett pilotprojekt i form av den nystartade Öppenvårdsmottagningen våld i nära relationer i

Gävle som kommer att generera nya kunskaper.

Ser man till olika målgrupper i arbetet med våld i nära relationer behöver verksamheten ge-

nerellt sett utvecklas för att bättre möta behoven hos äldre, personer med funktionsnedsätt-

ning, våldsutsatta med samtidig missbruksproblematik, utlandsfödda och förövare av våld.

Även arbetsformer för bedömningar av utsatta barn och insatser till barn för att bearbeta upp-

levelser av våld eller sexuella övergrepp behöver utvecklas, vilket Barnahus Gävleborg skrivit

fram ett förslag kring på uppdrag av länsledningen.

8

Mycket av arbetet kring våld i nära relationer och hedersrelaterat våld är i nuläget inriktat

på indikerad prevention, dvs. aktiviteter när våldet redan inträffat. Arbetet på selektiv (gente-

mot riskgrupper) och universell preventionsnivå (främjande arbete mot allmänheten) är ännu

med några undantag relativt outvecklat i länet.

Kvinnojourerna och brottsofferjourerna i länet möter många människor, framförallt kvin-

nor, som utsatts för våld i nära relationer, och bedriver ett uppskattat och komplementärt ar-

bete vid sidan av de offentliga organisationerna. Detsamma gäller Stickan – kriscentrum för

män som samlat stor erfarenhet i arbetet med män som utövar våld.

Polisen har genomfört interna utbildningsinsatser och kompetensutveckling kring våld i

nära relationer, brott mot barn samt hedersrelaterat våld. Utredning av brott mot barn, som

genomförs av en länsövergripande och specialiserad enhet, är en välfungerande verksamhet.

Utredningarna av relationsvåld mellan vuxna, som de lokala polisområdena ansvarar för, be-

höver dock professionaliseras mer. Polisens arbete med hedersrelaterat våld och förtryck be-

höver också ökade resurser.

Samverkansgrupperna kring våld i nära relationer på lokal nivå fungerar i vissa kommuner

men brottas med problem i andra, exempelvis i form av otydligt syfte och brist på kontinuitet

bland de medverkande representanterna från olika verksamheter. Det pågår i nuläget intres-

santa samverkansprocesser i länet där små kommuner går samman för att få resurser och un-

derlag i utvecklingen av specialiserade insatser till våldsutövare. Sannolikt kan detta samar-

bete breddas till att även omfatta insatser för våldsutsatta vuxna och barn.

Legitimiteten och statusen för arbetet med våld i nära relationer har stärkts i flera kommu-

ner på senare år, inte minst genom inrättandet av reguljära samordnartjänster i några av kom-

munerna, den nationella politiken samt länsstyrelsens samordnings- och kompetensstöd.

Verksamheten kämpar dock i stor utsträckning ännu om utrymme gentemot kärnverksamhet-

erna såväl inom socialtjänsten som hälso- och sjukvården samt polisen.

Verksamheten kring våld i nära relationer i Gävleborgs län har i stor utsträckning stimule-

rats av regionala och nationella utvecklingsmedel. Det har som resultat av socialstyrelsens

prestationskrav och normering av arbetet byggts upp strukturer i form av handlingsplaner,

mål, forum för samverkan och rutiner för hur arbetet ska bedrivas, vilket är av stort värde. Vi

vet dock inte mycket om verksamhetens resultat och ändamålsenlighet, då det i stort sett inte

genomförts några utvärderande aktiviteter. Det behov som framträder starkt är att koppla

verksamheten tydligare till ett systematiskt kvalitetsarbete och undersöka hur arbetet fungerar

i mötet med verkligheten och brukarnas behov.

9

Inledning

Våld i nära relationer börjar alltmer betraktas som ett stort folkhälsoproblem eftersom våldets

konsekvenser ofta leder till försämrad hälsa, sjukskrivning, arbetslöshet, svårigheter med bo-

stadssituationen, samt inte minst en begränsning av den utsattes mänskliga rättigheter och fri-

heter. I enlighet med detta har Världshälsoorganisationen sedan 2002 klassat mäns våld mot

kvinnor som en folkhälsofråga. Utöver det mänskliga lidandet får våldet dessutom samhälls-

ekonomiska konsekvenser. Våldets verkningar ställer krav på samhällets aktörer att arbeta fö-

rebyggande, men också reagera tidigt och erbjuda stöd, skydd och behandling när det finns

tecken på att barn och vuxna utsatts för våld.

Våld i nära relationer förknippas ofta med mäns våld mot kvinnor, men inrymmer också

våldsutsatta män, våld i samkönade relationer samt inte minst barn som utsätts för våld. Sedan

1990–talet har det från nationellt håll gjorts en mängd utredningar och kontinuerligt upprättats

styrdokument och riktlinjer kring arbetet med våld i nära relationer. Man slås av att få områ-

den tycks vara så väl utredda och belysta. Socialstyrelsens nya föreskrifter och allmänna råd1

för socialtjänsten samt hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer, ställer höga

krav på verksamheternas kunskap, resurser och samverkansformer. Frågan som osökt anmäler

sig är i vilken utsträckning den nationella retoriken och de normer för arbetets utformning

som förmedlas kan omsättas praktiskt? I Gävleborgs län finns tio kommuner av varierande

storlek från ca 6000 invånare till 100 000, vilket innebär olika förutsättningar i organiserandet

av resurser och aktiviteter i arbetet med våld i nära relationer. Många andra län har en lik-

nande struktur och antagligen är samverkan mellan små kommuner en framgångsfaktor, men

de geografiska avstånden i glesbygdslän kan också innebära svårigheter om de enskilda måste

resa långt för att ta del av insatser.

Denna kartläggning, som utförts på uppdrag av Länsstyrelsen i Gävleborgs län, har inrikt-

ningen att inventera hur arbetet med våld i nära relationer bedrivs inom offentliga och ideella

verksamheter i länet. Under kartläggningsarbetet har personal på lednings- och operativ nivå

från socialtjänsten i länets kommuner, hälso- och sjukvård, polis, kvinnojourer, brottsoffer-

jourer, STICKAN – kriscentrum för män, Öppenvårdsmottagningen våld i nära relationer,

Barnahus Gävleborg mm. intervjuats. Statistik kring flöden av ärenden, anmälda brott, hand-

lingsplaner, styrdokument samt information på hemsidor och annan skriftlig information, har

också utgjort ett underlag.

Läsanvisning

I det följande kapitel 2 ges en beskrivning av den nationella utvecklingen och politiken i ar-

betet med att motverka våld i nära relationer. Kapitel 3 redogör för kartläggningens inrikt-

ning, syfte och metodologiska utformning. I kapitel 4 redovisas resultatet av kartläggningen

1 SOSFS 2014:4.

10

uppdelat på de verksamheter som omfattats. Kapitel 5 är en genomgång av statistik kring an-

mälda vålds- och sexualbrott mot vuxna och barn samt ärendeflöden vid verksamheter som

arbetar med våldsproblematik i Gävleborg. I kapitel 6 analyseras och diskuteras kartläggning-

ens resultat inom ett antal teman som bedöms centrala i det fortsatta utvecklingsarbetet. Rap-

portens sista kapitel 7 innehåller en avslutande diskussion.

11

Den nationella utvecklingen i arbetet med våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck

Under de senaste 20 åren har våld i nära relationer uppmärksammats alltmer som ett reellt

problem i det svenska samhället. Startskottet för denna utvecklig tycks ha varit 1990, då våld

mot kvinnor för första gången gavs uppmärksamhet som en fristående jämställdhetspolitisk

fråga i den jämställdhetspolitiska propositionen om en ny jämställdhetslag.2 I stället för som

tidigare att behandla frågan inom området hälsa och sociala frågor, beskrevs mäns våld mot

kvinnor som en fråga om obalans i maktförhållandet mellan könen. I den jämställdhetspoli-

tiska propositionen Delad makt delat ansvar,3 som kom 1993, formulerades i denna riktning

ett jämställdhetspolitiskt delmål om frihet från könsrelaterat våld.

Kvinnofr idsreformen: Nästa viktiga milstolpe i samhällets politik kring relations-

våld kom 1998 i samband med Kvinnofridsreformen, då brottsrubriceringarna grov

kvinnofridskränkning och grov fridskränkning infördes i Brottsbalken. Det blev även i

samband med denna reform straffbart att köpa sexuella tjänster. Kvinnofridsreformen

innebar att Sverige blev ett av få länder i världen med en speciell lagstiftning gällande

mäns våld mot kvinnor. Reformen bidrog också till att ett flertal myndigheter fick ge-

mensamma uppdrag att enskilt eller i samverkan öka ansträngningarna för att förebygga

våld mot kvinnor.

Utredningen om kvinnof r idsuppdragen : Som var inriktad på att ur ett köns-

maktsperspektiv utvärdera kvinnofridsuppdragen och identifiera eventuella hinder och

motverkande strukturer för ett effektivt arbete med mäns våld mot kvinnor, lämnade 2004

betänkandet Slag i luften.4 I betänkandet konstaterades det att mäns våld mot kvinnor inte

sågs som ett eget kompetens- eller kunskapsområde samt att det rådde bristande samsyn

och samarbete mellan myndigheter kring den aktuella problematiken.

Nat ionel l t cent rum för kvinnof r id b i ldas : Som ett svar på att formera ett eget

kunskaps- och kompetensområde kring våld i nära relationer, startades Nationellt centrum

för kvinnofrid (NCK) 2006 på uppdrag av regeringen för att arbeta med metodutveckling,

information, utbildning, kunskapssammanställning och forskning.

Jämstä l ldhetspol i t iska mål : I den jämställdhetspolitiska utredningens betänkande,

Makt att forma samhället och sitt eget liv,5 föreslogs nya mål för jämställdhetspolitiken

som togs av riksdagen 2006. I ett av de fyra delmålen uppmärksammas våld specifikt

enligt nedanstående formulering:

”Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar,

ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.”

Ändr ingar i Social t j äns t lagen: Utredningen om socialtjänstens stöd till våldsut-

satta kvinnor lämnade 2006 betänkandet Att ta ansvar för sina insatser – Socialtjänstens

stöd till våldsutsatta kvinnor.6 Skrivelsen ledde till bl.a. en skärpning av socialtjänstlagen

i 5 kap. 11 § gällande socialnämndens ansvar för de som har utsatts för brott, våld eller

övergrepp av närstående.7 Denna lagändring kring socialtjänstens utökade ansvar tycks ha

2 Prop. 1990/91:113. 3 Prop. 1993/94:147.

4 SOU 2004:121. 5 SOU 2005:66. 6 SOU 2006:65. 7 Prop. 2006/07:38. Se även 5 kap. 11 § SoL och kommunernas ansvar i kapitel 6.

12

varit vägledande för många av regeringens satsningar inom området, särskilt i uppdragen

till Socialstyrelsen.

Den na t ionel la s tödtele fonen Kvinnof r idsl inj en8 startades 2007 och under

2008 utökades NCK:s verksamhetsområde till att även omfatta våld i samkönade relatio-

ner samt hedersrelaterat våld och förtryck.

Stora sat sningar : Under mandatperioden 2007–2010 blev mäns våld mot kvinnor det

område inom jämställdhetspolitiken som prioriterades främst. I regeringens Handlings-

plan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld

i samkönade relationer,9 sammanfattades regeringens ambitionshöjning i form av 56

åtgärder som riktades till 13 myndigheter. Sammantaget satsade regeringen drygt 1

miljard kronor för att genomföra handlingsplanens åtgärder under perioden 2007–2010.

Regeringen pekade i handlingsplanen ut sex insatsområden där tyngdpunkten var:

”ökat skydd och stöd till våldsutsatta” samt ”stärkt kvalitet och effektivitet

i rättsväsendet”.

Nat ionel l samordnare: I april 2012 tillsatte regeringen en nationell samordnare mot

våld i nära relationer10

som i juni 2014 presenterade slutbetänkande Våld i nära relatio-

ner – en folkhälsofråga.11

Ett av de mest centrala förslagen handlar om att våld i nära

relationer bör bli ett nytt nationellt folkhälsomål. Betänkandet innehåller i övrigt en stor

mängd förslag med tonvikt på att skapa bättre förutsättningar för olika yrkesgrupper att

samarbeta kring våld i nära relationer utifrån tydliga riktlinjer.

Nya föreskr i f te r och a l lmänna råd: Under 2014 meddelade Socialstyrelsen nya

föreskrifter och allmänna råd för socialtjänsten samt hälso- och sjukvårdens arbete med

våld i nära relationer12

som ersatte de tidigare.13

Syftet med den nya författningen är att

höja kvaliteten i stödet till våldsutsatta barn och vuxna samt barn som bevittnat våld och

att stödja våldsutövare i att upphöra med våldet. I samband med de nya råden och före-

skrifterna gav Socialstyrelsen ut en handbok14 som ger socialtjänsten och hälso- och

sjukvården vägledning i arbetet och tar upp lagstiftning och förarbeten samt kunskap

baserad på forskning och erfarenheter inom det aktuella området. Med de nya föreskrift-

erna och allmänna råden samt handboken vill Socialstyrelsen ge stöd både för planering

av verksamheten på en övergripande nivå och för handläggning av enskilda ärenden.

Nat ionel l s t ra tegi : Regeringen beslutade i februari 2014 att tillsätta en särskild

utredare med uppdrag att föreslå en samlad nationell strategi för att nå det jämställd-

hetspolitiska delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. I uppdraget ingår även

att utvärdera regeringens insatser under perioden 2010–2014 för att nå detta mål. Utred-

ningens uppdrag omfattar mäns våld gentemot kvinnor i nära relation, såväl som arbetet

mot det våld som utövas mot kvinnor av okända män. Uppdraget inbegriper också heders-

relaterat våld och förtryck samt att uppmärksamma homosexuella, bisexuella och trans-

personers utsatthet för våld. Inledningsvis fanns inte arbetet med våldsutsatta barn med i

direktivet för utredningen, men kom med efter en massiv kritik från myndigheter och

andra organisationer. I juni 2015 lämnades ett slutbetänkande från utredningen under

titeln: Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och

förtryck.15

Strategiperioden som föreslås är 10 år med utvärdering efter fem år

samt vid periodens slut.

8 www.kvinnofridslinjen.se. 9 Skr. 2007/08:39. 10

Carin Götblad. 11 SOU 2014:49. 12

SOSFS 2014:4. 13

SOSFS 2009:22 14

Socialstyrelsen, 2015a. 15

SOU 2015:55.

13

Betänkandet som är mycket omfångsrikt innehåller förslag på insatser inom åtta områden:

1. Nationell styrning, organisering, samordning och uppföljning;

2. Kunskap, kompetens och forskning;

3. Våldsförebyggande arbete;

4. Ett proaktivt, likvärdigt och samordnat rättsväsende;

5. Skydd, stöd och behandling för flickor och unga kvinnor som utsätts för pojkars och mäns våld

samt hedersrelaterat våld och förtryck;

6. Skydd, stöd och behandling för kvinnor som utsätts för mäns våld och hedersrelaterat våld och

förtryck;

7. Skydd, stöd och behandling för barn som utsätts för mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat

våld och förtryck;

8. Insatser för pojkar och män som utövar våld mot flickor och kvinnor samt hedersrelaterat våld

och förtryck.

Vid utformningen av strategin och tankarna kring hur den ska omsättas har de faktorer som

bedömts framgångsrika respektive mindre gynnsamma i utvärderingen av den nationella

ANDT-strategin beaktats (Statskontoret, 2015).

Arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck

Hedersrelaterat våld och förtryck handlar i många fall om hot som begränsar en ung persons,

ofta en flickas, handlingsutrymme eller rätt att själv välja partner. Den som öppet utmanar el-

ler trotsar den rådande normen, anses dra skam över hela familjen och riskerar att straffas fy-

siskt eller i värsta fall dödas för att hedern åter ska upprättas. Gärningspersonerna är ofta fa-

miljemedlemmar, släktingar eller andra i familjens nätverk. Hedersrelaterat våld och förtryck

uppmärksammades senare i Sverige än mäns våld mot kvinnor. Samhällets blickar riktades på

allvar mot fenomenet först under 1990–talet och 2000–talet när enskilda flickor, kvinnor och

ideella organisationer började belysa frågan och vikten av att erkänna denna problematik.

Morden på flickan Sara Abed Ali och på de två unga kvinnorna Pela Atroshi och Fadime Sa-

hindal, och den stora massmediala bevakning som följde, inverkade också till att hedersrelate-

rat våld och förtryck fick ökad status som ett samhälleligt problem.

Handl ingsplan : I regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelate-

rat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer som kom 200716

framhålls att både mäns våld

mot kvinnor och hedersrelaterat våld har sina rötter i kön, makt och sexualitet, men där betonas också

de specifika omständigheter som är rådande vid hedersrelaterat våld och förtryck. Tvångsäktenskap

och könsstympning av flickor lyfts också som angelägna problem att arbeta med i det svenska sam-

hället. Under 2012 gavs uppdraget till en särskild utredare att inhämta ytterligare kunskap om tvångs-

äktenskap och barnäktenskap och att föreslå åtgärder för att motverka sådana äktenskap. I betänkan-

det, Stärkt skydd mot barn- och tvångsäktenskap17

föreslogs bl.a. en kriminalisering av tvångsäkten-

skap och barnäktenskap. De föreslagna lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2014, vilket innebär att

brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa har införts i brottsbalken.18

Betän-

kandet föreslog även organiserandet av ett nationellt kompetensteam för att leda, samordna och stödja

arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck, vilket blev verklighet under 2013 då Länsstyrelsen i Ös-

tergötland fick detta regeringsuppdrag.

16

Skr. 2007/08:39. 17

SOU 2012:35. 18

Prop. 2013/14:208.

14

Prevalens av våld i nära relationer

Under 2014 anmäldes omkring 17 100 misshandelsbrott i Sverige där gärningspersonen var i

nära relation med offret. I den Nationella trygghetsundersökningen uppger 16 procent av de

som utsatts för misshandel att gärningspersonen var en närstående. Drygt var femte person

(kvinnor och män) i befolkningen har någon gång i livet varit utsatt för våld i en nära relation

(BRÅ, 2014b).

Andelen kvinnor som utsattes för våld i en nära relation under 2012 var i princip jämnstor

med andelen utsatta män (7,0 respektive 6,7 procent). Även om utsattheten under 2012 verkar

vara jämnt fördelad mellan kvinnor och män, är det vanligare att kvinnor utsätts för grövre

våld och har betydligt större behov av hjälp och stödinsatser, och då framför allt sjukvård.

Bland de personer som blev utsatta för grov misshandel uppgav 29,1 procent av kvinnorna

och 2,4 procent av männen att de uppsökte, eller hade behövt uppsöka, en läkare, sjukskö-

terska eller tandläkare. Utsattheten är högst bland personer i åldrarna 16–34 år, ensamstående

föräldrar, personer med högst gymnasial utbildning och boende i flerfamiljshus. Utsatta kvin-

nor har ofta sämre ekonomiska förutsättningar än kvinnor som inte blivit utsatta. Det verkar

inte finnas några tydliga skillnader i utsatthet mellan personer som är födda i Sverige och ut-

rikes födda (ibid).

När det gäller barns våldsutsatthet uppskattar Nationellt centrum för kvinnofrid att ca 10

procent av alla barn har upplevt våld i hemmet. Det finns starka belägg för att barn i familjer

där det förekommer våld mellan vuxna löper stor risk att själva utsättas. BRÅ (2014) upp-

skattar att ca 150 000 barn i Sverige bor i familjer där det förekommer våld.

Omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige är relativt outforskad. Det finns

dock några kartläggningar man brukar referera till:

Socialstyrelsen genomförde en nationell enkätundersökning 2006 som besvarades av cirka

5 200 elever i gymnasieskolans årskurs 2. I studien uppgav 5,6 procent av flickorna och 4,0

procent av pojkarna att de var begränsade i sitt val av vem de kunde gifta sig med. De svarade

antingen att de inte själva fick välja partner eller att de var oroliga för att någon förälder eller

annan vuxen skulle bestämma vem de skulle gifta sig med. Socialstyrelsen såg ungdomarnas

oro över att inte själva kunna välja partner som en rimlig indikator på omfattningen av heders-

relaterat våld och förtryck (Socialstyrelsen, 2007).

Ungdomsstyrelsen19

uppskattar utifrån en enkätundersökning 2009 med 6000 respondenter

i åldern 16–25 år att cirka 70 000 individer i detta åldersspann upplever begränsningar i för-

hållande till äktenskap och/ eller att familjen ställer upp villkor för val av partner (Ungdoms-

styrelsen, 2009).

2007 genomfördes en kartläggning av det hedersrelaterade våldet och förtryckets omfatt-

ning i Stockholms stad. Inriktningen var att kartlägga omfattningen av hedersrelaterade in-

skränkningar som begränsar barns, ungdomars och kvinnors personliga rörelsefrihet. Enkät-

undersökningen som omfattade 2 300 elever i årskurs nio (30 procent av samtliga elever i den

årskullen i Stockholms stad) påvisade att 3 procent av pojkarna och 7 procent av flickorna

som svarat på undersökningen lever under hedersrelaterade begränsningar där hot och våld

ingår (Stockholms stad, 2009).

19 I april 2014 bytte Ungdomsstyrelsen namn till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor.

15

Våldets kostnader

Ett flertal studier visar att våld i nära relationer förorsakar samhället mycket höga kostnader.

(Se t.ex. Eige, 2014; Zhang et al. 2013; Rasmussen et al. 2012; Socialstyrelsen 2006). Utöver

det mänskliga lidandet får våldet dessutom stora samhällsekonomiska konsekvenser. De kost-

nader som våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck förorsakar inbegriper di-

rekta kostnader kring materiella saker och tillhörigheter som går förlorade, samhällskostnader

för stöd och vårdinsatser till våldsutsatta samt de rättsvårdande myndigheternas arbete med

förövarna. Våldet leder även till indirekta kostnader i form av inkomstbortfall, nedsatt arbets-

förmåga och ökade kostnader till följd av psykiskt lidande, depression, ångest och självmord.

Den mest genomgripande samhällsekonomiska analys som har gjorts hittills inom området i

Sverige är Socialstyrelsens från 2006 (Socialstyrelsen, 2006). Socialstyrelsen uppskattade

samhällskostnaderna för våld mot kvinnor i Sverige till mellan 2,6–3,3 miljarder per år i 2006

års penningvärde. Då var inte kostnader för långsiktig hälso- och sjukvård, tandvård, psykia-

tri, läkemedel, barnens skador eller aspekter av smärta och lidande inräknade.

I en annan svensk studie från 2011 beräknades kostnaden utifrån tre olika typfall av vålds-

utsatta kvinnor. Uppskattningen av det svenska samhällets ekonomiska börda för kostnader

relaterade till våld i nära relationer uppgick då till minst 2,5 miljarder kronor årligen i 2008

års kostnadsnivå. I beräkningarna inkluderades enbart kostnader för de våldsutsatta kvin-

norna, såsom kostnaden för skyddat boende, insatser inom hälso- och sjukvården, statliga

myndigheter och frivilligorganisationer samt produktionsbortfall pga. sjuklighet och dödlig-

het. Kostnader relaterade till exempelvis barnen, korttidssjukskrivning, egenvård och social-

tjänstens insatser utöver skyddat boende ingick inte. Kostnader kopplade till den våldsutö-

vande mannen, såsom rättegångskostnader och kostnader för påföljd mm. fanns heller inte

med i beräkningarna (Glenngård et al. 2011).

Socialstyrelsens och länsstyrelsernas uppdrag och roller i arbetet med våld i nära relationer

Det nationella och regionala kompetensstödet i arbetet med våld i nära relationer kan beskri-

vas som en struktur för kunskapsöverföring. Socialstyrelsen ansvarar för det nationella kom-

petensstödet och länsstyrelserna har i sin tur till uppgift att arbeta med de regionala insatserna.

Som ett led i detta har Socialstyrelsen utbildat utvecklingsledare vid länsstyrelserna som ar-

betar med att främja kompetens- och metodutvecklingen inom socialtjänsten och bland de

ideella aktörerna i länen.

Länsstyrelsen i Gävleborg har sedan 2006 en samordningsresurs om en tjänst som arbetar

med stöd och utveckling av länets verksamhet kring våld i nära relationer. I nuläget har Läns-

styrelsen i Gävleborg ett pågående regeringsuppdrag att stödja utvecklingen och samord-

ningen av insatser som motverkar våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt

människohandel och prostitution. Länsstyrelsens arbete kan indelas i tre deluppdrag enligt

nedan:

16

Samordningsuppdraget : Att stödja samordningen i länet av insatser som syftar till

att motverka mäns våld mot kvinnor, att barn bevittnar våld, hedersrelaterat våld och

förtyck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål.

Kompetens - och metods tödsuppdraget : Att fungera som regionalt kunskaps- och

metodstöd till kommuner och frivilligorganisationer för att kvalitetsutveckla arbetet med

våldsutsatta kvinnor, barn som bevittnat våld och våldsutövare.

Uppdraget kr ing heders re laterat vå ld och för tyck : Att främja och lämna stöd

till insatser som syftar till att motverka hedersrelaterat våld och förtryck.

Länsstyrelsens uppdrag löper under hela 2016. Om det därefter förlängs eller förändras finns

inga beslut om vid tidpunkten för denna kartläggning. Länsstyrelsen i Gävleborg har inom

ramen för uppdraget bland annat arbetat med samordning av nätverksträffar, samverkan, in-

formation och erfarenhetsutbyte för personal inom offentliga och ideella verksamheter samt

arrangerat utbildningar, konferenser, föreläsningar och andra kompetenshöjande insatser.20

I Gävleborgs län finns fyra regionala nätverk inom det aktuella området som samordnas av

länsstyrelsen. Syftet med nätverken är bland annat att utbyta erfarenheter, lyfta goda exempel,

identifiera utvecklingsbehov och främja utvecklingsarbetet. Nätverken beskrivs närmare ne-

dan:

1. Våld i nära relationer: Detta nätverk består av socialtjänstens samordnare/bärare av arbetet med

våld i nära relationer i länets kommuner.

2. Resursteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck: Teamet består av representanter från polis,

åklagare, migrationsverket, socialtjänsten och länsstyrelsen;

3. Spetsgruppen mot prostitution och människohandel: Teamet består av representanter från polis,

åklagarmyndighet, socialtjänsten och Migrationsverket.

4. Nätverk med frivilligorganisationer: De organisationer som deltar i nätverket är representanter från

kvinnojour, brottsofferjour, Stickan och QvinnoKällan.

Workshop för nätverken

Under december 2015 anordnade Länsstyrelsen i Gävleborg en workshop under två dagar

med internat för nätverken kring våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt

människohandel och prostitution. Syftet var att diskutera och planera hur verksamheten inom

respektive område kunde utvecklas. De förslag som framkom dokumenterades för att utgöra

ett underlag i det framtida utvecklingsarbetet.

Statliga utvecklingsmedel

Sedan 2007 har staten bidragit med utvecklingsmedel till kommuner och ideella organisa-

tioner för att de ska kvalitetsutveckla arbetet med att ge stöd till våldsutsatta kvinnor, barn

som utsatts för och bevittnat våld samt våldsutövare. Under åren 2007 till 2011 ansvarade

länsstyrelserna för fördelningen medan Socialstyrelsen följde upp användningen av medlen på

nationell nivå. Sedan 2012 är det Socialstyrelsen som ansvarar för beviljandet av medlen.

Bakgrunden till denna förändring var att socialstyrelsen utifrån uppföljningar gjorde bedöm-

ningen att regeringens mål med satsningen inte till fullo var uppfyllda, bland annat mot bak-

grund av att omfattningen av kommunernas utvecklingsarbete varierade starkt och att det

fanns kommuner som i mycket liten utsträckning arbetade med att utveckla sin verksamhet

kring våld i nära relationer. När Socialstyrelsen fick uppdraget att fördela utvecklingsmedel

förändrades villkoren genom att det infördes prestationskrav för att kommunerna skulle kunna

20 För en mer detaljerad redovisning av aktiviteterna de senaste två åren, se Länsstyrelsen i Gävleborgs län

(2015). Årsredovisning 2014 och Länsstyrelsen i Gävleborgs län (2016). Årsredovisning 2015.

17

få ta del av det ekonomiska stödet. Dessa krav började gälla från 2013 års fördelning av me-

del. Prestationskraven togs fram med utgångspunkt i socialtjänstlagen och Socialstyrelsens

allmänna råd (SOSFS 2009:22) om socialnämndens arbete med våldsutsatta kvinnor samt barn

som bevittnat våld. Kraven syftar till att främja uppbyggandet av grundförutsättningarna som

krävs på övergripande nivå för att bedriva ett långsiktigt utvecklingsarbete inom det aktuella

området. Det ekonomiska stödet delades också upp i två delar så att ideella aktörer, exempel-

vis kvinnojourer, som tidigare sökt via sin kommun, nu kan ansöka om medel direkt hos So-

cialstyrelsen.

Centrala begrepp och definitioner

I denna kartläggning är begreppen våld och våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och

förtryck centrala. Per Isdal som är en förgrundsgestalt inom Altenativ Till Vold21

(ATV) i

Norge definierar begreppet våld enligt nedan:

”Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling

skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin

vilja eller avstå från att göra något den vill” (Isdal, 2001, s. 34).

Begreppet våld i nära relationer är snävare än Isdals våldsdefinition, då denna typ av våld

förutsätter en relationell koppling mellan den utsatte och gärningspersonen. Nationellt cent-

rum för kvinnofrid (NCK) definierar relationsbegreppet på följande sätt:

”Våld i nära relationer inkluderar alla typer av våld som kan förekomma mellan

närstående i såväl heterosexuella som samkönade relationer samt inom syskon- och

andra familje- och släktrelationer”(www.nck.uu.se).

NCK:s har genom begreppet familje- och släktrelationer en relativt vid definition som inrym-

mer gärningspersoner utanför den innersta kretsen, vilket är förekommande vid hedersrelate-

rat våld och förtryck. Hedersrelaterat våld definieras på följande sätt av Regeringen (skr.

2007/08:39, s. 12).

”Hedersrelaterat våld och förtryck, liksom mäns våld mot kvinnor generellt, har sin

grund i kön, makt, sexualitet och kulturella föreställningar om dessa. När det gäller

hedersrelaterat våld och förtryck är kontrollen av flickors och kvinnors sexualitet

central och starkt knuten till kollektivet. I hederstänkandet står föreställningar om

oskuld och kyskhet i fokus och familjens rykte och anseende ses som avhängigt flick-

ors och kvinnors faktiska eller påstådda beteende.

Detta förhållande kan vara mer eller mindre uttalat och kontrollen kan sträcka sig

från vardagliga former av begränsningar i flickors och kvinnors liv som berör exem-

pelvis klädval, socialt umgänge och rörelsefrihet till livsval som utbildning, jobb och

giftermål och skilsmässa. I sin mest extrema form resulterar hederstänkandet i hot

om våld, våld och dödligt våld”.

21 Den privata stiftelsen Altenativ Till Vold (ATV) som startades 1987 i Norge är ett kompetens- och behand-

lingscenter med särskild inriktning på arbete med våld i nära relationer. I nuläget finns ett flertal verksamheter

i Sverige, Norge och Danmark som arbetar med problematik relaterad till våld i nära relationer i enlighet med

ATV:s metodik och filosofi. Mer information finns på stiftelsens hemsida: http://atv-stiftelsen.no/.

18

Användningen av begreppen i texten

För enkelhets skull skrivs ofta våld i nära relationer som ett samlingsbegrepp, vilket även in-

kluderar hedersrelaterat våld och förtryck. Det senare begreppet förkortas ibland och benämns

hedersrelaterat våld.

Problematisering av begreppen

Det finns i dag en diskussion om att våld i nära relationer är ett lämpligt begrepp eftersom det

är inkluderande och könsneutralt till skillnad från exempelvis mäns våld mot kvinnor. Be-

greppet våld i nära relationer är inkluderande och kan, förutom mäns våld mot kvinnor, in-

rymma våld i homosexuella relationer, våld i HBTQ-relationer samt våld riktat mot barn i en

familj. Dilemmat med begreppet är dock att det kan exkludera många andra former av köns-

relaterat våld, så som överfallsvåld, fysiskt och sexuellt våld utanför en nära relation samt

många former av hedersrelaterat våld och förtryck (SOU 2015:55).

Olika typer av våld

Världshälsoorganisationen (WHO) har fastställt en definition av våld utifrån fyra olika vålds-

typer som tycks ha blivit vedertaget inom verksamheter som arbetar med våld i nära rela-

tioner. Våldsyttringarna delas in i fysiskt, sexuellt och psykiskt våld samt försummelse. Ge-

nom denna breda definition av våld kan även handlingar som inte nödvändigtvis resulterar i

synbara eller omedelbara skador inkluderas i begreppet. Nedanstående beskrivning av våldets

olika uttryck som är vidareutvecklad utifrån WHO:s definition bidrar till en ökad möjlighet att

förstå våldets fulla omfattning (Socialstyrelsen, 2015a, s. 17).

Fysiskt våld kan innebära att förövaren biter, river, drar i håret, bränner, skakar eller knuf-

far. Det fysiska våldet kan också bestå av örfilar, knytnävsslag, slag med tillhyggen, kniv-

stick, sparkar eller stryptag.

Psykiskt våld handlar om hot, tvång, trakasserier, glåpord och förlöjliganden. Den våldsut-

satta kan också utsättas för kontroll och social isolering.

Sexuellt våld är olika former av sexuellt påtvingade handlingar såsom att tvinga den ut-

satta att se på pornografi, samlag utan samtycke, könsstympning, sexuella trakasserier

samt att utsättas för ett sexuellt kränkande språk.

Försummelse kan exempelvis bestå i att den utsatte inte får behövlig hjälp med mat, medi-

cin eller hygien. Den utsatte kan förvägras att komma ur sängen, få för lite, för mycket

eller felaktig medicin.

Latent våld kallas den situation av ständig beredskap och rädsla som tidigare våldsutsatta

lever i, särskilt när den potentiella våldsutövaren visar tecken på aggressivitet eller miss-

nöje. Risken för nya våldsyttringar skapar ett strategiskt och anpassat beteende för att

undvika våld som minskar det egna livsutrymmet.

Våldet består ofta av en kombination av olika handlingar där det psykiska våldet vanligen är

närvarande. Våldet kan gestalta sig i allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Utöver de

våldstyper som nämns ovan kan förövaren utöva ekonomisk kontroll och vägra den utsatte in-

flytande och medbestämmande i familjens ekonomi. Materiellt våld innebär förstörelse eller

stöld av den utsattes personliga tillhörigheter, våld mot husdjur kan också ingå i denna typ av

våld. Man kan också tala om funktionshinderrelaterat våld. Med det menas handlingar som

direkt riktar sig mot själva funktionsnedsättningen hos den våldsutsatta, exempelvis att den

utsatte förhindras använda hjälpmedel.

19

Olika mönster i våldsamma förhållanden

Den amerikanske sociologen Michael Johnson (1995) har identifierat olika mönster i våldsut-

övande som han menar är av vikt att uppmärksamma vid utformningen av insatser för att

motverka våldet. Dessa mönster i våldsutövande kan indelas i nedanstående typologi som han

utvecklat i samarbete med andra forskare (Johnson & Ferraro, 2000; Kelly& Johnson, 2008).

Situationsbaserat parvåld (situational couple violence): bråk eller andra trätosituationer

eskalerar och övergår till slut i att det förekommer våld mellan parterna;

Kontrollerande terrorvåld (intimate terrorism): förövaren använder en kombination av

olika beteenden för att kontrollera sin partner, exempelvis skuldbeläggning, hot, förnek-

else, ekonomisk kontroll, psykiskt våld och tvång av olika slag. Detta våldsmönster

används mer frekvent än fysiskt våld. Våldet döljs ofta inom hemmets väggar och

förövaren slår där det inte syns;

Motståndsvåld (violence resistance): den utsatte försvarar sig mot kontrollerande terror-

våld;

Reciprokt kontrollerande våld (mutual violence control): båda parterna utövar kontrolle-

rande terrorvåld mot varandra.

Normaliseringsprocessen och våldscykeln

Enligt teorin om den s.k. normaliseringsprocessen antas att en våldsutsatt person internaliserar

partnerns våld, motiv och krav på denne och därmed uppfattar våldet som något normalt. För

båda parterna förskjuts då gränserna för vad som kan accepteras. Våldet förminskas och vär-

det av de positiva handlingarna förstoras. Den bindning som uppstår mellan den våldsutsatte

och våldsutövaren har beskrivits som ett s.k. traumatiskt band, en fläta bestående av många

olika band där varje representerar en känsla. Det kan vara kärlek, rädsla, hat, medlidande,

vilja att förstå, skuld och hopp om att relationen ska bli bättre (Holmberg & Enander, 2004).

Efter att ha intervjuat 1500 kvinnor utsatta för partnervåld grundade Walker (1979) teorin

om ”The Cycle of Violence” (våldscykeln). Enligt denna teori består en partnervåldsrelation

av tre olika grundläggande stadier. I det första byggs spänningar upp mellan parterna. Den

våldsutsatte gör ofta allt för att undvika konflikter och går som på äggskal. I det andra stadiet

uppstår det akuta och allvarliga våldet och slutligen kommer parterna in i ett försonings-

stadium. I försoningsstadiet, eller smekmånadsfasen som den också ofta kallas, uttrycker

våldsutövaren mycket ånger och lovar att det inte kommer att hända igen. Den våldsutsatte får

i många fall gåvor och våldsutövaren är ofta mycket kärleksfull och lyhörd för den utsattes

behov. Detta leder till förhoppningar att förövaren åter ska bli den kärleksfulla person som

offret en gång blev kär i. Efter en tid byggs spänningarna upp igen och det cykliska förloppet

övergår återigen i våld osv. Figuren nedan illustrerar förloppet i våldscykeln.

20

Figur 1. Våldscykeln.

Orsaker till våld i nära relationer – några teoretiska perspektiv

Orsakerna till att män utövar våld mot kvinnor är en komplex fråga som har debatterats flitigt

inom forskarvärlden. Mycket förenklat kan kampen om tolkningsföreträdet i dag sägas stå

mellan strukturella feministiska perspektiv och mer relationella perspektiv. Det strukturella

feministiska perspektivet, som är sprunget ur kvinnorörelsens erfarenheter, ger stor betydelse

åt kön och makt samt ser våldet som uttryck för mäns överordning och kvinnors underord-

ning. Det relationella perspektivet lägger mindre vikt vid maktrelationen mellan könen och

intresserar sig i stället för våld som resultatet av konflikt mellan två parter, samt belyser hur

våld utspelas mellan kvinnor och män på ett mer ömsesidigt sätt. Båda perspektiven på vål-

dets orsaker utgör ytterligheter och har sina begränsningar. Den strukturella feministiska för-

ståelsen kan innebära risk för en stereotyp syn på kvinnans utsatthet och mannens våldsutöv-

ning. Den relationella förståelsen kan i sin tur medföra risker att bortse från den historiska

maktobalans som finns mellan könen (SOU 2015:55). I regeringens förslag till ny nationell

strategi mot mäns våld mot kvinnor diskuteras i termer av att det finns en rad hierarkiska

faktorer och samhälleliga förhållanden som påverkar människors tillvaro och livsvillkor, och

som kan vara relevanta för förståelse av våld i nära relationer samt hur denna problematik kan

motverkas. Det resoneras vidare kring att våld i nära relationer förutom de ovan nämnda per-

spektiven kan diskuteras utifrån en rad andra teoretiska förklaringsmodeller, exempelvis so-

cioekonomiska, socialpsykologiska, individualpsykologiska eller kulturella (ibid).

Figuren nedan visar ett antal teoretiska perspektiv på våld som överlappar och samspelar

med varandra.

21

Figur 2. Våldets orsaker (presentation från ATV:s grundutbildning för arbete med

våldsutövare).

22

Kartläggningens inriktning, mål och metod

Denna kartläggning har genomförts av FoU Välfärd på uppdrag av Länsstyrelsen i Gävle-

borgs län som också finansierat den. Utformningen och inriktningen har gjorts i nära dialog

med länsstyrelsens samordnare inom det aktuella verksamhetsområdet.

Kartläggningens syfte och mål

Syftet med kartläggningen är att få en bild av vilka aktiviteter, resurser och förutsättningar

som finns i arbetet med våld i nära relationer i Gävleborgs län. Ansatsen är att identifiera ut-

vecklingsbehov och möjligheter i det framtida arbetet. Kartläggningens mål är att ta fram ett

kunskapsunderlag som kan vara användbart vid utformningen av framtida lokala och regio-

nala strategier för att i ökad utsträckning möta behoven hos våldsutsatta och våldsutövare i

Gävleborgs län.

Kartläggningens inriktning

Kartläggningsområdet är omfattande då många verksamheter på olika sätt kommer i kontakt

med våld i nära relationer, exempelvis individ- och familjeomsorgen, äldreomsorgen, verk-

samheter inom funktionshinderområdet, hälso- och sjukvården, polisen, rättsväsendet, skolan

och ideella organisationer m.fl. Med anledning av kartläggningens begränsade resurser har det

varit nödvändigt med strategiska val kring vilka verksamheter som ska inkluderas och vilka

data som insamlats. De verksamheter som omfattas av kartläggningen är:

Socialtjänsten;

Hälso- och sjukvården/Region Gävleborg;

Polisen;

Barnahus Gävleborg;

Kvinnojourer och tjejjourer

Brottsofferjourer;

Stickan – kriscentrum för män;

Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Urval av verksamheter och informanter

Nedan beskrivs hur urvalet av informanter gjorts från respektive verksamhet samt de resone-

mang som varit vägledande.

Social t j äns ten: När det gäller kartläggningen av socialtjänstens verksamhet i länets

kommuner har intervjuer genomförts med personer inom individ- och familjeomsorgen.

Bevekelsegrunderna för detta är att de med samordnande funktioner i arbetet kring våld i

nära relationer i nuläget har sin organisatoriska tillhörighet inom IFO. Detta medför att

den information som framkommit under intervjuerna om aktiviteter inom exempelvis

äldreomsorgen och verksamheter inom funktionshinderområdet, är stark beroende av

informanternas inblickar i dessa verksamheter. (Totalt 11 informanter).

23

Hälso- och s jukvården/Region Gävleb org: För att kartlägga hälso- och sjuk-

vårdens samt organisationen Region Gävleborgs arbete har verksamhetschefer inom

akutsjukvård, vuxenpsykiatri, barn- och ungdomspsykiatri och familjehälsan samt per-

sonal med verksamhetsövergripande funktioner inom det aktuella området intervjuats.

Kartläggningen har även inkluderat hälsocentralernas verksamhet på det sättet att

skriftliga frågor ställts till verksamhetscheferna för de fyra geografiska områden de

sorterar under: Gävle, Södra Hälsingland, Norra Hälsingland och Västra Gästrikland.

(Totalt 10 informanter).

Pol isen: Polisens verksamhet har kartlagts genom intervjuer med chefen för den

länsövergripande enhet som arbetar med att utreda brott i nära relationer samt polisens

resursperson för hedersrelaterat våld och förtryck. (totalt 2 informanter).

Barnahus Gävleborg: För att få information om Barnahus Gävleborgs verksamhet

har socialtjänstens samordnare vid barnahuset intervjuats. (Totalt 1 informant).

Idee l la verksamheter : De ideella verksamheter som vidtalats under kartläggningen

är kvinnojouren Blåklockan i Gävle, kvinnojouren Stöttan i OBS-regionen samt

brottsofferjourerna för Västra Gästrikland, Ljusdal och Bollnäs. (Totalt 4 informanter).

St ickan: Vid Stickan – kriscentrum för män har den verksamhetsansvarige intervju-

ats.(Totalt 1 informant).

Länsstyre l sen i Gävleborgs län: För att få en bild av Länsstyrelsen verksamhet

har den nuvarande samordnaren inom området våld i nära relationer, hedersrelaterat våld

och förtryck samt människohandel och prostitution intervjuats. Även länsstyrelsens

tidigare samordnare har intervjuats för att få en historisk tillbakablick. (Totalt 2

informanter).

Metoder för datainsamling

Intervjuerna med informanterna som beskrivits ovan har genomförts semistrukturerat med

stöd i intervjuguider som anpassats efter de olika verksamheternas/informanternas uppdrag

och inriktning. Intervjuguiderna har utformats med två delar: en del med fasta frågor kring fö-

rekomsten av olika aktiviteter och resurser samt en del med öppna frågor i syfte att fånga upp

diskussioner, uppfattningar och tankar kring arbetet med våld i nära relationer. Intervjuerna

har genomförts både vid personliga sammanträffanden och per telefon, spelats in på en digital

recorder och därefter skrivits ut. Texter framställda avsedda att användas i rapporten har

skickats ut till informanterna som getts möjlighet att kommentera och föreslå ändringar och

tillägg. När det gäller intervjuerna med socialtjänstens samordnare har det inte varit praktiskt

möjligt att kommunicera texterna eftersom de redovisats i gruppform kring olika teman där

information från flera informanter ofta förekommer sammanflätat.

Utöver materialet från intervjuerna har olika typer av dokument insamlats och granskats. I

kommunerna har skrivelserna framförallt utgjorts av lokala handlingsplaner, handböcker och

samverkansplaner inom det aktuella området. Inom hälso- och sjukvården har skriftligt

material i form av rutiner och information på hemsidor (Vårdgivarportalen) gällande arbetet

med våld i nära relationer utgjort ett underlag.

Kartläggningen har slutligen insamlat verksamhetsstatistik från kommunerna, polisen,

Barnahus Gävleborg, Öppenvårdsmottagningen våld i nära relationer, STICKAN – kriscent-

rum för män, kvinnojourer, brottsofferjourer samt Brottsförebyggande rådet avseende an-

mälda brott av den aktuella typen i länet.

24

Avgränsningar

Kartläggningens fokusområde är våld i nära relationer samt hedersrelaterat våld och förtryck,

inte sådant våld som utövas av okända gärningspersoner (jfr gatuvåld) samt våld eller sexuella

övergrepp som förekommer i samband med prostitution och människohandel. Arbetet med

den våldsproblematik som ensamkommande flyktingbarn har med sig från hemlandet eller

flykten till Sverige, har heller inte omfattats av kartläggningen.

25

Redovisning av kartläggningens resultat

Kommunernas verksamhet

Detta avsnitt bygger som tidigare nämnts på intervjuer med samordnare eller på andra sätt an-

svariga för kommunernas verksamhet kring våld i nära relationer. Bland informanterna finns

både chefer på enhetsnivå och operativ personal. Alla intervjuade har sin organisatoriska till-

hörighet inom individ- och familjeomsorgen. Resultatet från intervjuerna redovisas med några

få undantag på gruppnivå, dvs. hur läget ser ut i länet utan att identifiera enskilda kommuner.

Tanken med detta är att ge en övergripande bild av aktiviteter, resurser, strukturer och proces-

ser i länet, snarare än att jämföra de enskilda kommunerna med varandra som görs inom ra-

men för Öppna jämförelser. Kartläggningen av kommunernas arbete med våld i nära rela-

tioner tar sin utgångspunkt i ett antal faktorer som bedöms påverka förutsättningarna och

kvaliteten i arbetet. Faktorerna är framförallt härledda ur Socialstyrelsens föreskrifter och

allmänna råd om arbetet med våld i nära relationer (SOSFS 2014:4), Socialstyrelsens

handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer

(Socialstyrelsen, 2015a) och Länsstyrelsen Stockholms utredning: Kvinnofridssamordnare –

utredning av en nyckelfunktion (Länsstyrelsen Stockholm, 2014). De faktorer som fokuserats

under kartläggningen av kommunernas arbete med våld i nära relationer är:

Samordning, ledning och organisering av arbetet;

Samverkansformer

Lokala handlingsplaner;

Upptäckt och synliggörande av våld;

Kompetens och beredskap att möta behoven hos olika grupper av våldsutsatta och

våldsutövare;

Socialtjänstens tillgång på insatser och metoder i arbetet med våldsutsatta och förövare av

våld;

Dokumentation, uppföljning och kvalitetsutveckling;

Verksamhetens legitimitet och status.

Samordnare/bärare av arbetet med våld i nära relationer i kommunerna

Begreppen samordnare eller bärare av frågor kring våld i nära relationer är inte entydiga. I

denna kartläggning används de för att beteckna att samordningen och utvecklingen av arbetet

inom det aktuella området knutits till en särskild person eller befattning inom organisationen.

Det kan dock variera i vilken grad uppdraget är definierat, om det finns budgeterade medel till

samordningsfunktionen, en angiven tjänstgöringsgrad för uppdraget, eller om arbetet förvän-

tas ske inom ramen för en befintlig befattning tillsammans med övriga arbetsuppgifter. För

enkelhets skull används begreppet samordnare i den kommenterande texten. Vid tidpunkten

för kartläggningen (hösten 2015), kunde följande modeller identifieras i länets kommuner:

26

Diagram 1. Samordnare/bärare av arbetet i kommunerna 2015.

Två kommuner har särskilda samordnare om 50 procent med permanenta befattningar

och två kommuner har samordnare med stöd av projektmedel från Socialstyrelsen på 75

procent respektive 30 procent tjänstgöringsgrad.

En kommun har haft en särskilt utsedd samordnare på 50 procent som slutat och ska efter

nyrekrytering fortsätta med denna befattning i permanent form;

Två kommuner har lagt ansvaret för samordning och utveckling av arbetet kring våld i

nära relationer på enhetschefer/verksamhetschefer utan särskild avsatt tid för arbetet. I en

av dessa kommuner har det tidigare funnits en särskild samordnartjänst under flera år.

En kommun har en tillfälligt utsedd samordnare som utför arbetet inom ramen för sin

ordinarie socialsekreterartjänst. Förslag är lagt till socialnämnden i denna kommun om att

inrätta en permanent samordningsfunktion om 50 procent tjänstgöring – inget beslut är

fattat kring detta vid tidpunkten för kartläggningen.

En kommun har lagt ansvaret för frågorna på en socialsekreterare (operativ nivå) samt en

kvalitetsutvecklare inom socialtjänsten (strategisk nivå). Arbetet sker inom ramen för de

befintliga tjänsterna utan särskilt avsatt tid;

En kommun har inte tydligt kopplat ansvaret för frågorna till någon person eller

befattning utan arbetet sker inom ramen för den reguljära socialtjänstverksamheten.

Funktionens organisatoriska placering

I de kommuner där det finns en samordnare för arbetet med våld i nära relationer är de aktu-

ella personer anställda inom olika enheter vid individ- och familjeomsorgen. De aktuella per-

sonerna har följande organisatoriska tillhörighet: vuxenenheten (3), barn- och familjeenheter

(3), familjehem/familjerätt (1), försörjningsstöd (1) samt övergripande vid IFO (1).

Strategiskt respektive operativt arbete

Så gott som alla samordnarna av arbetet med våld i nära relationer arbetar i någon utsträck-

ning med strategiska uppgifter, exempelvis sammankallar till samverkansmöten, ansvarar för

utarbetande av styrdokument, utbildningsinsatser, ansökningar om projektmedel, projektering,

återrapportering, öppna jämförelser inom området mm. Riktningen i arbetet präglas i stor ut-

sträckning, enligt utsagorna under intervjuerna, av en strävan att ”hålla liv i frågan.” Drygt

hälften av samordnarna, i första hand de med mer uttalad samordnarfunktion, arbetar i viss ut-

sträckning operativt med exempelvis individuella samtal eller gruppverksamhet för våldsut-

satta, riskbedömningar och handledning/rådgivning för personal i den aktuella typen av ären-

den.

4

1

4

1

Samordnare/bärare i kommunerna 2015

Särskilda samordnare

Rekrytering av särskildsamordnare pågår

Inom ordinarie tjänster

Saknar samordnare

27

Det är få av samordnarna som upplever att de har en tydlig tjänstebeskrivning eller arbets-

beskrivning för sitt uppdrag. De beskrivningar som finns har ofta upprättats i samband med

ansökningar om projektmedel och är inte förankrade särskilt väl inom ledningsstrukturer.

Koppling till ledningsstrukturer

Ingen av samordnarna utan chefsbefattning har en formaliserad koppling till ledningsstruk-

turer, exempelvis i form av regelbundet deltagande i ledningsgrupper. Rapporteringen av hur

arbetet går sker företrädesvis till den närmaste chefen. I en av kommunerna finns planeringen

att samordnaren rutinmässigt ska medverka vid s.k. teamledarmöten inom IFO.

Samverkansformer

Diagram 2. Interna samverkansgrupper för IFO:s verksamheter.

I stort sett alla kommuner har under någon tidsperiod haft interna samverkansgrupper inom

IFO särskilt avsedda för arbetet med våld i nära relationer, men i nuläget är det endast tre av

kommunerna som har sådana aktiviteter. Grupperna är eller har varit sammansatta av repre-

sentanter från IFO:s enheter, exempelvis barn och familj, vuxen och försörjningsstöd samt öp-

penvårdsverksamheter av typen beroendecentrum och familjeteam mm.

Intervjuerna med samordnarna ger en bild av att de interna samverkansgrupperna bidragit

till nytta när de varit aktiva, exempelvis för framarbetande och implementering av rutiner,

planering av utbildningsinsatser samt utveckling samverkansformer mellan IFO:s enhet-

er/verksamheter kring ärenden mm. Representanterna i gruppen är tänkta att fungera som

”ambassadörer” för utvecklingen av arbetet med våld i nära relationer på sin egen enhet. I en

av länets kommuner kallas den interna samverkansgruppen i enlighet med detta för coach-

gruppen. Det framkommer emellertid från flera kommuner att det finns svårigheter att få till

verkställighet av de aktiviteter som diskuteras och planeras i gruppen. En av samordnarna il-

lustrerar detta med följande utsaga:

”Ja, men alltså de är representanter i en samverkansgrupp – det är viktigt att in-

formationen inte bara stannar i gruppen och att utvecklingen stannar. Nu ska vi

skriva När? Var? Hur? Vem? och sedan följa upp så aktiviteterna inte bara rinner ut

i sanden.”

3

7

Interna samverkansgrupper i kommunerna

Ja

Nej

28

Diagram 3. Externa samverkansgrupper.

Alla kommuner har haft samverkansgrupper där representanter från externa samverkanspart-

ners ingår. I nuläget har fem av kommunerna sådana grupper som regelbundet träffas. I de öv-

riga kommunerna är grupperna nedlagda eller ”vilande”. Grupperna som finns eller har fun-

nits är eller var sammansatta av representanter från något varierande verksamheter, exempel-

vis IFO, äldreomsorg, enheter inom funktionshinderområdet, skola/elevhälsa, polis, kriminal-

vård, kvinnojour, brottsofferjour (BOJ), familjecentral, hälso- och sjukvård, tandvård mm.

Den aktör vars representation varierar mest i grupperna är hälso- och sjukvården där en rad

olika verksamheter kan förekomma, exempelvis akutsjukvård, verksamheter inom familje-

hälsa,22 vuxenpsykiatri, barnpsykiatri, familjecentraler, gynekologi mm. Representanterna i

kommunernas externa samverkansgrupper kan vara både personal på operativ nivå och chefer.

Under intervjuerna framkommer att det är relativt vanligt att representanterna byts ut och

varierar i grupperna.

Intervjuerna av samordnarna ger en bild av att de externa samverkansgrupperna bidragit till

nytta när det gäller klarläggande av de olika verksamheternas roller och ansvar i arbetet med

personer som varit utsatta för våld i nära relationer och utvecklandet av skriftliga samver-

kansplaner. De har också bidragit till informationsutbyte, kunskapsutveckling, gemensamma

utbildningsinsatser samt ökad personkännedom bland representanterna för de olika verksam-

heterna. En av de intervjuade beskriver nyttan med gruppen på följande sätt:

”Gruppen ger kunskap om hur man hanterar ärenden och samverkan, vi kan också

fånga upp gnissel i samarbetet, utbyta erfarenheter och sprida information.”

Det framkommer dock att grupperna också brottas med en del problem. I första hand verkar

det handla om otydligheter i gruppens syfte och mål. En av samordnarna uttrycker:

”Gruppen är famlande och avvaktande. Folk kommer hit för att de är ålagda – upp-

draget är inte grundat – det kan inte bara vara socialtjänstens ansvar att hålla frå-

gan på bordet. Vi har fått kämpa med gruppen. Det är ett vagt engagemang och frå-

gan är hur vi ska gå vidare och finna meningsfullheten med gruppen.”

En annan samordnare säger:

22

Inom Familjehälsa finns barn- och familjehälsa, ungdomsmottagningar, barnmorskemottagningar,

barnavårdscentraler, beroendecentrum mm.

5 5

Externa samverkansgrupper i kommunerna

ja

Nej

29

”Men alltså, det är lätt att sådana här grupper bara blir så att man sitter och lyssnar

och att det är vi från socialtjänsten som ska informera och så sitter folk bara där.”

Ytterligare en utsaga lyder:

”Folk kommer och går – gruppen förändras hela tiden. Det är ofta nödvändigt med

en ny presentationsrunda vid varje möte.”

Utsagorna från merparten av samordnarna tyder på vikten av att klarlägga de externa samver-

kansgruppernas syfte och arbetsmodell. De tre behov som uttrycks starkast från samordnarna

är:

1. Att få igång en reell samverksprocess där deltagarna från de representerade verksamheterna blir

mer aktiva och delaktiga i utvecklingsarbetet;

2. Att klarlägga syftet med gruppen och arbeta fram konkreta samverkansmodeller som tydliggör de

samverkande verksamheternas ansvarsområden och vad de kan bidra med;

3. Att uppnå kontinuitet i vilka representanter som medverkar i samverkansgruppen så att en stabil ut-

vecklingsprocess kan uppnås.

Lokala handlingsplaner för arbetet med våld i nära relationer

Alla kommuner har upprättat någon form av handlingsplaner för arbetet med våld i nära re-

lationer. Flera kommuner har också särskilda handlingsplaner för arbetet med hedersrelaterat

våld och förtryck samt dokument i form av handläggarstöd. Handlingsplanerna för arbetet

med våld i nära relationer är i de flesta fall beslutade av socialnämnder eller motsvarande po-

litiska församlingar. De flesta av kommunerna har handlingsplaner som upprättades eller sen-

ast reviderades under tidsperioden 2009–2013. Två kommuner har planer som reviderats un-

der 2015 och ytterligare ett par kommuner står i begrepp att uppdatera sina planer.

Vid genomläsning av handlingsplanerna framkommer att det i vissa fall inte är helt klart

inom vilket eller vilka verksamhetsområden i kommunen planen är avsedd att tillämpas. Det

förefaller som om fem av kommunerna upprättat planer som riktar sig till alla verksamheter

inom socialtjänsten (IFO, äldreomsorg och verksamheter inom funktionshinderområdet), me-

dan de övriga kommunerna upprättat planer som framförallt är inriktade på IFO:s verksamhet.

30

Handlingsplanerna innehåller i de flesta fall en inledande kunskapsdel om våld i nära rela-

tioner samt information om lagstiftning och styrdokument inom området.

De ämnen som därefter avhandlas är bland annat syfte och mål med planen, vilka insatser

och aktiviteter som ska genomföras, samverkansformer, informationsspridning, analys av hur

verksamhetens utformning stämmer med brukarnas behov, kartläggning av våldsproblematik i

kommunen samt utbildning och kompetensutveckling mm. De flesta av handlingsplanerna in-

nehåller även checklistor eller förslag kring vad som är värdefullt att tänka på i arbetet med

våldsutsatta, exempelvis viktiga frågor att ställa och hur bemötandet bör utformas. I hand-

lingsplanerna varierar det hur uppföljningsbara målen är. I många av planerna är målen fullt

möjliga att följa upp utan alltför stor arbetsinsats, exempelvis att konkreta aktiviteter ska ge-

nomföras eller att det ska finnas vissa typer av insatser. I några av planerna förekommer

emellertid mål av mer visionär karaktär, till exempel att barn ska prioriteras, att våldet ska

synliggöras i nära relationer eller att våld i nära relationer ska förebyggas, vilket inte är lika

lätt att följa upp. I några av planerna anges hur uppföljningen av de planerade aktiviteterna

och måluppfyllelsen ska ske och vem eller vilka (befattningar) som är ansvariga, i andra är

detta relativt otydligt.

Många av kommunerna har parallellt med handlingsplanerna utformat lokala handböcker

som vägledning för arbetet med våld i nära relationer, i något fall är de sammanslagna i

samma dokument. En reflektion i detta sammanhang är att flera kommuner har handlingspla-

ner och handböcker i två separata dokument som till stor del liknar varandra i innehåll och ut-

formning, framförallt gällande kunskapsdelen. Kanske vore det bättre med att upprätta relativt

korta och renodlade handlingsplaner där det tydligt anges vilka aktiviteter som ska utföras,

målen med arbetet och hur uppföljningen ska ske.

Det har inte varit möjligt inom ramen för denna kartläggning att följa upp i vilken utsträck-

ning handlingsplanerna implementerats och är vägledande för arbetet i kommunerna annat än

genom att fråga de intervjuade företrädarna för socialtjänsten. I några kommuner tycks planen

vara ett levande dokument som används och följs upp regelbundet, i andra kommuner, särskilt

de utan tydlig samordnarfunktion, verkar implementeringen av planen ha stannat av eller run-

nit ut i sanden. Att flera av planerna inte uppdaterats de senaste åren pekar också i denna rikt-

ning.

Flera av de intervjuade personerna vid socialtjänsten uppger att planen implementerats då-

ligt, att de inte vet i vilken utsträckning den följs, att personalomsättningen bidragit till att för-

svåra arbetet eller att det inte finns personella resurser att arbeta med implementeringen. En

av de intervjuade berättar att handlingsplanen togs fram direkt denne fått samordnartjänsten

och att det varit bättre att arbeta fram en plan successivt i takt med att kommunens utveck-

lingsbehov tydliggjorts. Hon uttrycker:

”Det var mer prioriterat att ta fram en plan än att implementera den.”

Ytterligare en annan av företrädarna för socialtjänsten säger:

”Det är en hyllvärmare men man rotar fram handlingsplanen när det dyker upp ett

ärende.”

31

Upptäckt och synliggörande av våld

För att arbeta med problematik relaterad till våld i nära relationer

är det naturligtvis centralt med adekvata kunskaper och att be-

driva ett arbetssätt som främjar upptäckt och synliggörandet av

sådan problematik. Under intervjuerna framkommer att det finns

två huvudsakliga förhållningssätt: att fråga alla klienter rutin-

mässigt för att normalisera frågeställningen. Det vill säga tillfrå-

gas alla så behöver ingen känna sig utpekad eller undra över om

det föreligger några särskilda tecken som föranlett frågan. Den

andra linjen resonerar i termer av att fråga vid indikation, dvs. när det finns skäl eller omstän-

digheter som kan tyda på förekomst av våldsrelaterad problematik. De som har renodlade

samordnartjänster tycks i stor utsträckning vara inne på att alla ska tillfrågas. Däremot bland

socialsekreterarna ute på enheterna verkar frågan om våld ofta ställas vid indikation. I kom-

munernas handlingsplaner finns ofta ett ingående avsnitt om allmänna och specifika frågor

som kan ställas för att upptäcka våldsproblematik. Intervjuerna med samordnarna ger en bild

av att det varierar mycket hur rutinmässigt frågan om våld ställs inom socialtjänstens verk-

samheter och mellan enskilda socialsekreterare/behandlare. En dimension som lyfts i sam-

manhanget är att personalen kan tycka att det är svårt att ställa frågor om våld – kanske finns

också ibland en osäkerhet kring hur svaret ska hanteras om den tillfrågade börjar berätta om

våldsutsatthet. En av samordnarna uttrycker om personalen inom IFO:

”De frågar inte om våld, kanske är de rädda för vilket svar de ska få och vet inte vad

de ska göra om personen börjar berätta.”

En annan av de intervjuade uttrycker följande kring utredningsarbetet vid en barn- och famil-

jeenhet:

”Våldet synliggörs inte i utredningar – man softar ur och benämner det för något

annat för att få med familjen på de planerade insatserna.”

I vilken omfattning och hur frågor om våldsutsatthet ställs till brukare inom äldreomsorgen

och verksamheter inom funktionshinderområdet kan denna kartläggning inte utröna, då de

som intervjuats i stor utsträckning saknar kännedom om detta. En försiktig analys är dock att

kunskaper och förhållningssätt i arbetet med våld generellt sett verkar vara mindre utvecklade

inom dessa verksamheter än vid IFO i de flesta kommuner.

Kompetens och beredskap att möta olika grupper av våldsutsatta

Utifrån resultatet av intervjuer med samordnare och chefer inom individ- och familjeomsor-

gen, verkar det som om merparten av utbildningsinsatserna kring våld i nära relationer, he-

dersrelaterat våld och strukturerade bedömningsinstrument mm. nått ut till personal inom IFO.

Många från kommunernas IFO-verksamhet har deltagit i de utbildningar som länsstyrelsen ar-

rangerat och kommunerna har i viss utsträckning även ordnat interna utbildningsinsatser för

socialtjänstpersonal. Runt 2012 organiserade socialtjänsten i Gävle en uppdragsutbildning på

7,5 poäng om våld i nära relationer som 20–talet personer från kommunernas individ- och fa-

miljeomsorg genomgick. I några kommuner finns en utbildningsplan för återkommande in-

terna utbildningsinsatser, exempelvis för nyanställda, men merparten av kommunerna tycks

sakna en sådan plan. Resultatet av intervjuerna visar att samordnaren ofta utgör en viktig per-

son för personalens kunskaps- och kompetensutveckling, exempelvis genom att bedriva akti-

32

viteter i form av utbildningsinsatser och handledning/rådgivning i samband med ärenden av

den aktuella typen. Under intervjuerna framförs överlag att personalomsättningen inom soci-

altjänsten, och i synnerhet IFO, kräver återkommande utbildningsinsatser där de nyanställda

utbildas och introduceras i arbetsrutiner inom området. I ett par av kommunerna har den eller

de personer slutat som i stort sett utgjorde hela kunskapsbasen, vilket synliggör sårbarheten i

kunskapsförsörjningen.

Under kartläggningen har det ställts frågor till samordnarna kring vilken beredskap som

finns i deras kommun för att möta våldsutsatta i några av de grupper som Socialstyrelsen be-

nämner som särskilt sårbara.23

Den sammantagna bilden som växer fram utifrån intervjuerna

är att beredskapen att möta olika gruppers behov är störst gällande svenska, våldsutsatta kvin-

nor i arbetsför ålder utan funktionshinder. Denna grupp tycks i stor utsträckning ha utgjort

normen vid utvecklingen av insatser och arbetsformer.

Kartläggningen har i stort sett inte kunnat identifiera någon förekomst av insatser och ar-

betssätt särskilt utvecklade för våldsutsatta som också är äldre, funktionshindrade eller ut-

landsfödda. I några kommuner verkar det dock pågå en utveckling av kunskaper inom äldre-

omsorgen och funktionshinderområdet, exempelvis genom riktade utbildningsinsatser med

fokus på de aktuella målgrupperna. I en kommun planeras även en gruppverksamhet för äldre

våldsutsatta kvinnor. Utvecklingen av insatser tycks dock ännu vara i ett inledningsskede

inom äldre- och funktionshinderområdet.

När det gäller våldsutsatta som är utlandsfödda har kartläggningen funnit att det genomförts

relativt stora utbildningsinsatser kring hedersrelaterat våld där de flesta kommuner medverkat.

I många kommuner finns särskilt utsedda personer med ansvar för frågor kring hedersrelaterat

våld och utarbetade styrdokument för arbetet med denna grupp. Det har också pågått ut-

vecklingsprojekt och finns tillgång till ett länsövergripande nätverk med resurspersoner från

berörda verksamheter. Flera kommuner har gjort placeringar av personer utsatta för heders-

relaterat våld och förtryck på skyddade boenden med särskild kompetens kring den aktuella

problematiken.

För våldsutsatta som är utlandsfödda där inte hedersproblematiken är aktuell, har det inte

kunnat identifieras några särskilt utformade insatser eller arbetsformer förutom användandet

av PATRIARK. Intervjuerna tyder på att det upplevs svårare, att etablera kontakt med denna

målgrupp och att det finns ett behov av att utveckla verksamheten, så att den blir mer anpas-

sad efter de kulturella skillnader som existerar. I två av kommunerna med stort mottagande av

flyktingar och asylboenden har problematiken med våld bland utladsfödda och hedersrelaterat

våld också uppmärksammats alltmer de senaste åren. En av de intervjuade resonerar i detta

sammanhang kring att människor som flytt från sitt hemland kan vara traumatiserade och

därmed uppvisa särskilda behov i kontakten med socialtjänsten. En av de intervjuade resone-

rar kring behovet att utveckla verksamheten för utlandsfödda:

”Ja, alltså vi var i Sundsvall på studiebesök. De hade haft svårt att få utlandsfödda

att komma och prata. Då de kände att de inte kom någon vart tog de itu med det från

ett annat perspektiv. De har börjat arbeta ute i familjerna och använder personal

som själva har utländsk bakgrund.”

23

Socialstyrelsen lyfter i SOSFS 2014:4 fram några faktorer som i kombination med våldsutsatthet kan innebära

särskild sårbarhet: det är ålder, funktionsnedsättning, nationell minoritet, utländsk bakgrund, hederrelaterat

våld, missbruks- eller beroendeproblematik, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck.

33

En annan av de intervjuade berättar att ungefär hälften av de våldsrelaterade ärenden de haft i

kommunen rör personer med utländsk härkomst. Hon säger i detta sammanhang:

”Det är svårare att bemöta människor från andra kulturer. Många vill inte ha hjälp.

Får vi inte fram något efter anmälningar står vi kvar på misstankenivån.”

När det gäller våldsutsatta (oftast kvinnor) med samtidig missbruks- eller beroendeproblema-

tik, visar kartläggningen att det inte tycks finnas några särskilt inriktade insatser eller behand-

lingsformer i kommunal regi för att möta denna grupp. Det tycks utifrån de intervjuades utsa-

gor generellt råda ett stort behov av att utveckla både kunskaper och arbetsformer för att

uppmärksamma och synliggöra våldsproblematik inom den kommunala missbruks- och bero-

endevården. Intervjuerna tyder på att själva missbruket står i förgrunden och ofta skymmer

den våldsrelaterade problematiken. De intervjuade menar överlag att det finns påtagliga behov

av att synliggöra våldet i både utredningar och behandlingsinsatser. På plussidan ska sägas att

det i instrumentet ASI, som i stor utsträckning används i kommunernas utredningar/bedöm-

ningar, finns frågor om våld. Inom HVB-boenden och öppenvårdsgrupper blandas dock män

och kvinnor, vilket flera av de intervjuade samordnarna lyfter som en motverkande faktor för

uppmärksammandet av kvinnornas specifika behov. En av de intervjuade säger angående de

kvinnor som bor vid kommunens HVB för personer med missbruks- och beroendeproble-

matik:

”Man kan ju utgå ifrån att de från att de på något sätt har blivit utsatta för våld.

Viktigt att det på något sätt finns ett erbjudande kring det perspektivet, att de får en

möjlighet att reflektera över sin situation. Det är viktigt att man uppmärksammar

våldet, i alla fall bekräftar att det inte är ok att vara våldsutsatt, att det inte per

automatik tillhör ett missbruksliv.”

KOMMENTAR: Under kartläggningen ställdes inga specifika frågor kring beredskapen att bemöta be-

hoven hos personer i samkönade relationer och personer med könsöverskridande identitet.

Socialtjänstens tillgång på insatser och metoder i arbetet med våldsutsatta, och förövare av våld

I det här avsnittet redovisas kommunernas tillgång på olika insatser och arbetsmetoder. När

det gäller grupperna våldsutsatta vuxna, våldsutsatta barn eller barn som bevittnat våld samt

förövare av våld, har kartläggningen inventerat förekomsten av insatser till respektive grupp i

länets kommuner. Under inventeringen har insatserna kategoriserats i två kategorier: 1) insat-

ser inom ramen för ordinarie verksamhet samt 2) särskilt utformade insatser. Kriterierna som

ställts upp för att bedöma en insats som särskilt utformad är att insatsen utförs enligt en re-

flekterad metodik och att det finns en organisering och kompetens som understödjer utföran-

det på ett kontinuerligt och hållbart sätt.

34

Diagram 4. Kommuner som använder bedömningsinstrument.

Intervjuerna ger en bild av att de flesta kommuner har deltagit i utbildningar kring instru-

menten FREDA, SARA och PATRIARK. Nio av dem använder något av instrumenten och

FREDA i synnerhet. Gällande PATRIARK framkommer från flera kommuner att det med an-

ledning av få hedersärenden inte arbetats in någon rutin att använda detta instrument. I många

av kommunerna har man försökt utbilda brett i instrumenten, exempelvis har många av per-

sonalen vid IFO:s enheter genomgått utbildning för att undvika sårbarhet. Med anledning av

personalomsättning i några av kommunerna har emellertid tillämpningen av strukturerade

riskbedömningar försvagats, då de som hade utbildning i instrumenten slutat eller bytt tjäns-

ter.

Diagram 5. Insatser till våldsutsatta vuxna.

I åtta av de tio kommunerna utförs insatserna till våldsutsatta vuxna (i stort sett utgörs denna

målgrupp av kvinnor) inom ramen för ordinarie IFO-verksamhet. Insatserna kan vara stöd-

jande, motiverande och rådgivande samtal samt olika typer av praktiskt stöd, exempelvis

skyddat boende och ekonomiskt bistånd mm. Aktiviteterna utförs av utredande socialsekrete-

rare eller behandlingspersonal vid öppenvårdsverksamheter för familjer eller missbruks- och

beroendevård etc. I tre av de åtta kommunerna pågår ett utvecklingsarbete där personal utbil-

das i arbetsmetoder och verksamheter organiseras för att kunna erbjuda specialiserade insatser

till vuxna våldsutsatta. I två av länets kommuner finns mer utpräglade verksamheter inriktade

9

1

Använder standardiserade bedömningsinstrument

Ja

Nej

8

2

Psykosociala insatser till våldsutsatta vuxna

Insatser inom ramen förordinarie IFO-verksamhet

Särskilt utformade insatserför våldsutsatta

35

på behoven hos vuxna våldsutsatta: en verksamhet bestående av stödgrupp och enskilda sam-

tal för våldsutsatta kvinnor (Hudiksvall) samt verksamheten vid den särskilda Öppen-

vårdsmottagning våld i nära relationer i Gävle.

Diagram 6. Insatser för förövare av våld.

Det finns ett utvecklat arbetssätt inriktat på arbete med förövare av våld vid Gävles Öppen-

vårdsmottagning våld i nära relationer. Verksamheten bedrivs enligt metodiken inom ATV. I

övriga länet pågår också ett nystartat samarbete bland de tre kommunerna i norra Hälsingland

där enskilda samtal och gruppverksamhet kan erbjudas till förövare. Ytterligare tre av de

andra kommunerna är också i startgroparna för att börja erbjuda insatser till förövare av våld.

De metoder som personal utbildats inom är bl.a. ATV och KIBB.24

KOMMENTAR: STICKAN – kriscentrum för män och länsstyrelsen deltar i länets utvecklingsarbete

kring insatser för förövare av våld och har organiserat ett nätverk för personalen som ska bedriva

denna verksamhet i kommunerna.

Diagram 7. Kommunalt jourboende.

Sex av kommunerna har en eller flera egna jourlägenheter som kan användas vid behov av

akut boende för personer som utsatts för våld i nära relationer. I Gävle finns även en jourlä-

24

Kognitiv Integrerad Behandling vid barnmisshandel.

4

6

Insatser för förövare av våld

Ja

Nej

6

4

Jourboende i kommunal regi

Ja

Nej

36

genhet som är avsedd för förövaren, dvs. utifrån tanken att ”lyfta ur” denna ur familjen så att

övriga familjemedlemmar kan bo kvar i sitt ordinarie boende. Det finns vanligen ingen perso-

nal knuten till dessa boenden. De övriga fyra kommunerna använder sig av den lokala kvin-

nojouren eller andra lösningar, exempelvis vandrarhem eller att allmännyttan på orten upplå-

ter en tom lägenhet. När det gäller behov av skyddat boende, till exempel i hedersärenden el-

ler andra ärenden med stor hotbild, blir det oftast fråga om placering på annan ort vid HVB

eller kvinnojour.

KOMMENTAR: De intervjuade samordnarna uppger överlag att det ofta är problematiskt att finna

lämpligt skyddat boende för våldsutsatta med beroende- eller missbruksproblematik. De menar att det

inom beroendevården finns boendeformer men att kunskapen att hantera våldsproblematik ofta brister.

Omvänt kan inte traditionella skyddade boenden som exempelvis kvinnojourer utan bemanning kvälls-

och nattetid hantera människor med aktiv alkohol- eller drogproblematik.

Diagram 8. Insatser vill våldsutsatta barn.

I alla länets kommuner finns tillgång till någon form av enskilda samtal för barn. Hur de är

beskaffade och i vilken utsträckning de är utformade för att möta behoven hos barn som varit

utsatta för eller bevittnat våld, har inte varit möjligt att bedöma i denna kartläggning. Sanno-

likt varierar dessa aspekter mellan kommuner och enskilda utförare av samtalen. Fem av

kommunerna kan erbjuda insatser enligt metoden Trappan till barn i egen regi och ytterligare

en kommun köper insatsen av grannkommunen. I tre av kommunerna finns gruppverksamhet

med särskild inriktning på barn som varit utsatta för eller bevittnat våld, ytterligare två kom-

muner köper sådan verksamhet av annan kommun. Utöver de redovisade insatserna har ett par

kommuner tillgång till lekarbete.25 Vid Öppenvårsmottagningen våld i nära relationer i Gävle,

finns insatser i form av samtal särskilt inriktade på att stödja barn och ungdomar som varit ut-

satta för eller bevittnat våld. Mottagningen vill framgent ytterligare utveckla denna verksam-

het genom metod- och kompetensutveckling.

KOMMENTAR: Nämnas bör att det förutom de kartlagda insatstyperna även pågår insatser för barn i

form av placeringar, kontaktfamilj, kontaktperson, familjebehandling och andra psykosociala inter-

ventioner inom socialtjänsten i länets kommuner.

25 Lekarbete är en specialpedagogisk metod som hjälper barn i åldrarna 3–13 år som befinner sig i kris att

bearbeta känslor och upplevelser. Metoden har främst använts i skolor och förskolor.

10

6 5

0

2

4

6

8

10

12

Enskilda samtal Trappan Gruppverksamhet

Insatser till våldsutsatta barn

37

Rutin för att säkra skolgången vid skyddat boende

Under kartläggningen har en diskussion förts med Rädda Barnens företrädare i Gävleborg26

kring barns skolgång när de befinner sig på ett skyddat boende. Nyckelpersoner inom IFO har

som ett led i detta tillfrågats om hur kommunen säkrar barns skolgång när de befinner sig på

ett skyddat boende. Det verkar som om kommunerna i OBS-regionen27

arbetar med att ta fram

en sådan tillsammans med den gemensamma kvinnojouren Stöttan och att en kommun i Norra

Hälsingland har någon form av styrdokument kring den aktuella frågan. Den samlade bilden

som växer fram under intervjuerna är dock att rutiner kring barns skolgång när de bor på

skyddat boende, behöver upprättas och implementeras generellt sett i länet.

På en av kvinnojourerna framför man uppfattningen att barn i familjer där det föreligger

stor hotbild inte ska bo på den lokala kvinnojouren mer än något dygn utan ska placeras på

annan ort. Barn som inte lever under denna typ av hotbild bör annars kunna gå på sin vanliga

skola.

Det framkom ett exempel under kartläggningen där barn hade bott mycket länge vid en av

kvinnojourerna i länet, över sex månader utan att få tillgång till skolundervisning. Detta var

en familj placerad av en kommun i Jämtland (utbyte). Det har också enligt en av de intervju-

ade samordnarna förekommit att barn i en familj från Gävleborg placerade i ett annat län inte

heller fick skolundervisning under lång tid.

Dokumentation och uppföljning och kvalitetsutveckling

Individ- och familjeomsorgen i alla kom-

munerna har orsakskoder för våld i nära

relationer som ska användas vid inkomna

anmälningar och ansökningar. Orsaksko-

derna för barn och unga är framarbetade i

ett FoU-projekt där länets alla kommuner

medverkar och har varit samstämmiga se-

dan 2007 (se Almqvist & Åsbrink, 2015). Syftet med detta projekt är att årligen kunna ta fram

jämförande statistik kring kommunernas aktualiseringsorsaker avseende barn och unga (0–20

år). För varje orsakskod finns en beskrivning för när den är tillämplig. De aktuella orsaksko-

derna kring våld för barn och unga är: Utsatt för övergrepp (utsatt för fysiskt eller psykisk

våld, kränkningar, sexuella övergrepp) samt våld i familjen (våld mellan vuxna familjemed-

lemmar där barnet tvingas se eller höra våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller

hot ofta förekommer). Orsakskoderna som används i ärenden gällande vuxna med våldsrelate-

rad problematik, har ingen länsövergripande samstämmighet och används antagligen också

olika i kommunerna och av enskilda handläggare. Flera av de intervjuade framförde önskemål

om stöd från FoU Välfärd för att arbeta fram länsgemensamma orsakskoder även inom

vuxenområdet.

Under intervjuerna diskuterades hur arbetet med våld i nära relationer följs upp på individ-

och gruppnivå. Den samlade bild som växer fram är att det inte är någon kommun som gjort

systematiska uppföljningar på gruppnivå, dvs. tagit fram statistik kring antalet personer som

aktualiserats pga. våld i nära relationer, typ av problematik, aktuella insatser, mål med insat-

26 J enny Myrberg. 27

OBS-regionen (Ovanåker, Bollnäs och Söderhamn).

38

serna och resultat efter insatserna etc. Det är dock flera kommuner som gör uppföljningar på

individnivå, dvs. regelmässigt följer upp resultatet av insatserna för enskilda individer. I

Öppna jämförelser kring stöd till brottsoffer 2015 (Socialstyrelsen, 2015b), uppger hälften av

kommunerna i Gävleborgs län att de i någon utsträckning gör sådana uppföljningar. I en av

kommunerna pågår implementeringen av ett instrument som ska mäta klienternas nöjdhet ef-

ter varje samtal samt hur de upplever att deras livssituation förändrats över tid under pågående

insats28. När det gäller barn uppger alla kommunerna att de arbetar med individuella uppfölj-

ningar.

Nämnas bör att vid Öppenvårdsmottagning våld i nära relationer i Gävle pågår ett arbete för

att utveckla rutiner för uppföljning av ärenden på individ- och gruppnivå.

De intervjuade lyfter flera problem med att registrera och följa upp arbetet med våld i nära

relationer. En bärande problematik är att ett ärende vid aktualiseringstillfället kan registreras

med en orsakskod som inte handlar om våld, exempelvis omsorgssvikt. Det kan sedan fram-

komma under utredningen att exempelvis barnet i familjen har varit utsatt för misshandel, vil-

ket då enbart registrerats i utredningen och journalen. Detta innebär att kodningen vid aktuali-

seringen inte kan ge en tillförlitlig statistik. En annan omständighet som begränsar möjlighet-

erna att utvinna statistik ur kommunens verksamhetssystem är att det i flera kommuner bed-

rivs rådgivande och stödjande samtal med våldsutsatta inom ramen för s.k. serviceinsats, vil-

ket innebär att det inte aktualiseras något ärende. Den dokumentation som sker vid servicein-

satser görs i form av arbetsanteckningar och varierar mellan både kommunerna och persona-

len.

Slående under intervjuerna är att resultaten från de uppföljningar som görs av arbetet med

våld i nära relationer verkar användas relativt lite i socialtjänstens kvalitetsutveckling.

Kartläggningar

I stort sett alla kommuner har gjort olika typer av kartläggningar inom området våld i nära

relationer även om det var flera år sedan i några av kommunerna. I Gävle har det utförts en

stor enkätstudie kring våld i nära relationer som inventerat kommunmedborgarnas erfarenhet

av våld i olika former samt utrett hur de berörda verksamheterna arbetar med denna proble-

matik (Gävle kommun, 2014).29

I de andra kommunerna har kartläggningarna insamlat befint-

lig statistik från polis, socialtjänst, kvinnojour och BRÅ mm. Några kommuner har också

gjort enkätstudier där personalen inom socialtjänst och andra verksamheter fått svara på frå-

gor kring deras kontakt med klienter som uppvisar våldsproblematik eller vilka kunskaper de

har inom området. Flera av kartläggningarna tycks ha gjorts i samband med ansökningar om

utvecklingsmedel från socialstyrelsen.

Kommunernas kartläggningar är av varierande utformning och inriktning, vilket gör det

svårt att jämföra resultaten mellan dem. Flera av de intervjuade berättar också om olika fel-

källor och metodproblem som försvårat kartläggningarna, exempelvis låg svarsfrekvens eller

tillförlitlighet i svaren samt oklara definitioner i frågeställningarna.

28

Instrumenten heter, ORS (Outcome Rating Scale), och SRS (Session Rating Scale). Mätningen av klienternas

nöjdhet sker genom självskattning och presenteras i en graf som förändras över tid i samklang med varje ny

mätning. 29

Kartläggningen gjordes genom att 3000 enkäter skickades ut till ett slumpmässigt urval av gävlebor i åldern

18–85 år. Svarsfrekvensen var 40 %.

39

Förutom kartläggningen i Gävle som används som underlag i ett pågående utvecklingspro-

jekt,30

framkommer det under intervjuerna med samordnarna en otydlighet i flertalet av kom-

munerna kring kartläggningarnas syfte och hur resultaten är tänkta att användas.

De intervjuade uttrycker att kartläggningarna kan ge en bild av våldsproblematikens om-

fattning i kommunen, samt möjligen vid upprepade kartläggningar, också påvisa om den ak-

tuella problematiken förändras över tid, exempelvis ökar eller minskar. Merparten av de in-

tervjuade anser dock att kartläggningarna haft liten effekt på kommunens utvecklingsarbete

inom det aktuella området.

Verksamhetens legitimitet och status

Intervjuerna ger en bild av att ledningen i kommunen sällan eller aldrig efterfrågar rapporte-

ring av hur arbetet utvecklas och vilka resultat det har. Initiativet att lämna sådana rapporter

måste i stor utsträckning tas av den enskilda samordnaren och sker oftast ad hoc. De redovis-

ningar som görs i nuläget är oftast riktade till socialstyrelsen som kräver denna återkoppling i

samband med ansökan om projektmedel eller avrapportering av genomförda projekt.

På frågor om vilken status och legitimitet verksamheten kring våld i nära relationer har i

kommunerna, svarar de intervjuade i olika riktningar. I några av kommunerna, och i synnerhet

de mindre, tycks verksamheten få kämpa för att få utrymme och egna resurser. I tre av

kommunerna har ledningen valt att avsätta särskilda medel för inrättandet av en permanent

samordnarfunktion med ett tydligt uppdrag och särskild tjänstgöringsgrad för uppdraget.

Detta upplever de aktuella samordnarna som en tydlig signal för att verksamhetsområdet vun-

nit legitimitet och status. I de kommuner där samordnaransvaret lagts på chefer inom individ-

och familjeomsorgen, framförs vinster i form av bättre koppling av utvecklingsarbetet till led-

ningsstrukturer. Parallellt med detta framgår att samordningen av arbetet med våld i nära re-

lationer ska ske inom ramen för chefsuppdraget. Likaså att ingen särskild tjänstgöringsgrad

”öronmärkts” för det aktuella arbetet. De fyra faktorer som flera av de intervjuade tror ger le-

gitimitet och status för verksamheten är:

1. En fast samordnarfunktion med tydligt uppdrag;

2. En drivande samordnare som har kunskaper, status och tillgång till fungerande nätverk/kontakter

med nyckelpersoner;

3. Att verksamhetens utvecklingsarbete kopplas till ledningsstrukturer;

4. Att verksamheten har egna ekonomiska medel.

Bilden som växer fram under intervjuerna är att verksamheten med våld i nära relationer på en

retorisk nivå upplevs viktig av de flesta inom socialtjänsten på operativ- och ledningsnivå.

Även politiken uttrycker att de anser verksamheten som betydelsefull i de flesta kommuner.

Sparbeting, personalomsättning och högt arbetstryck gör dock att det löpande arbetet inom

socialtjänsten med anmälningar, utredningar, insatser och ensamkommande flyktingbarn kon-

kurrerar starkt om resurserna i flera av kommunerna.

Några av de utmaningar som finns för att verksamheten ska uppnå en god legitimitet och

status illustreras i nedanstående utsagor:

30

Utvecklingsprojektet är inriktat på att arbeta fram en kommunövergripande strategi avseende struktur och

samordning för arbetet mot våld i nära relationer. Projektet har även uppdraget att utforma utbildnings- och

informationsinsatser för att öka kunskap om våld i nära relationer såväl internt som externt.

40

”Det var vagt när jag klev på uppdraget. Hur återkopplar vi arbetet och till vem?

Linjen uppifrån är otydlig.”

Utsaga av samordnare med operativ befattning som slutar sitt uppdrag:

”Bra att jag kliver av – nu tvingar man organisationen att ta tag i det här när funkt-

ionen ska läggas på chefer.

”Förankringen i högsta ledningen och politiken har aldrig varit problematisk, däre-

mot har det varit svårare med mellanchefsledet – hos de som står närmast den ope-

rativa verksamheten.”

”Ingen frågar efter vad vi gör – jag får bjuda in mig själv och berätta – så är det

helt enkelt.”

”När det gäller barn så har verksamheten massor av berättigande och mandat – är

högaktuell. Våld i barnfamiljer får större berättigande att arbeta med och samverka

kring än våld mellan enbart vuxna. Då verkar det vara mer legitimt att lägga över

ansvaret på ideella verksamheter som kvinnojour eller brottsofferjour.”

”Det är hög arbetsbelastning på IFO och svårt att motivera till ytterligare arbets-

uppgifter. Pengar styr – politikerna frågar inte efter denna verksamhet.”

41

Hälso- och sjukvårdens verksamhet

Hälso- och sjukvården i Gävleborgs län består av en

stor mängd verksamheter inom primärvård och speci-

alistvård lokaliserade till hälsocentraler, sjukhus och

andra enheter i de tio kommunerna. Totalt arbetar ca

6000 inom verksamheterna. Det finns ingen övergri-

pande strategisk funktion med ansvar för utveckling

av verksamheten kring våld i Region Gävleborg som

organiserar hälso- och sjukvården i länet. Däremot

har det under senare år pågått aktiviteter på övergripande nivå som utförts i projektform med

stöd av medel från SKL (sjukskrivningsmiljarden) och i form av punktinsatser. De aktiviteter

som identifierats med bäring på våld i nära relationer är projektet HÅJ (hållbar jämställdhet)

som pågick under åren 2010–2013. Inom ramen för detta projekt fanns en delprojektledare på

50 procent som genomförde vissa insatser kring våld i nära relationer på en övergripande

nivå. Bland annat gjordes granskningar av journaler inom bl.a. primärvård och fysioterapi

med inriktning att utreda i vilken omfattning det ställdes frågor om våld till patienterna vid

anamnesupptagningen. Resultatet visade att denna typ av frågor sällan ställdes eller i vart fall

dokumenterades. Den aktuella projektledaren, som till vardags är verksam med patientarbete,

har efter HÅJ-projektet arbetat 20 procent av sin tjänstgöringstid med ett ca en timme långt

pass om våld i nära relationer i en försäkringsmedicinsk utbildning som ges till AT, ST och

utlandsutbildade läkare två gånger/termin.

Utöver de ovan nämnda aktiviteterna har en särskilt sakkunnig inom jämställdhetsområdet

med sin placering vid LOV,31

som också varit delprojektledare inom HÅJ, haft vissa övergri-

pande uppdrag inom området tillsammans med den ovan nämnda personen. Hon har bland

annat arbetat med uppdatering av vägledningsmaterialet kring våld i nära relationer som lig-

ger på Region Gävleborgs hemsida (Vårdgivarportalen) samt medverkat till utformningen av

skriftliga rutiner kring arbetet med våld i nära relationer.

Då de nämnda personerna i viss utsträckning arbetat med våld i nära relationer på en strate-

gisk nivå har de intervjuats. Målsättningen med intervjuerna var att få en bild av hur de uti-

från sina inblickar ser på hälso- och sjukvårdens förutsättningar att implementera rutiner och

arbetssätt i arbetet med våld i nära relationer. Resultatet av intervjuerna redovisas i nedanstå-

ende text och har kategoriserats under några rubriker som samlar ihop de mest centrala utsa-

gorna.

Arbetet med våld i nära relationer historiskt

Intervjuerna ger en bild av att frågan kring våld i nära relationer började uppmärksammas på

allvar inom hälso- och sjukvården i Gävleborg under början av 2000–talet. Då genomfördes

bland annat ett projekt där en projektledare arbetade fram ett vägledningsmaterial (Våga

fråga) som spreds i form av informationspärmar till vårdenheter i länet. Frågan tycks därefter

31

Enheten för lednings- och verksamhetsstöd.

42

ha varit relativt vilande fram tills 2010, då relationsvåld åter började uppmärksammas. 2013

inleddes ett arbete med att upprätta skriftliga rutiner kring våld i nära relationer, i samband

med detta pågick också en diskussion kring jämställdhetsfrågorna inom hälso- och sjukvår-

den. Pådrivande i arbetet med våldsfrågan ska enligt de intervjuade ha varit nya föreskrifter

och allmänna råd från socialstyrelsen32

samt tillsynsinsatser från inspektionen för vård och

omsorg (IVO) inom det aktuella området.

Ledning, styrning och implementering av rutiner

Båda informanterna diskuterar kring att det i nuläget inte finns någon tydlig ledning eller

styrning av arbetet kring våld i nära relationer på strategisk nivå inom Region Gävleborg. De

berättar vidare att deras aktiviteter inom våldsområdet finansieras och är beroende av externa

projektmedel från SKL och därför kan upphöra om sådana medel uteblir. Under intervjuerna

diskuteras implementeringen av de länsövergripande och lokala rutinerna (de beskrivs senare

i framställningen) för arbetet med våld i nära relationer. En av de intervjuade uttrycker kring

detta:

”Rutinerna ploppar upp hos ansvariga chefer. De finns sedan anvisningar kring

roller och åtaganden. Ansvariga kan ta upp rutinen på ett APT eller göra riktade in-

satser i form av exempelvis utbildning. Utmaningen är att det finns 6000 medarbe-

tare – alla behöver dock inte veta allt – bara det som berör deras verksamhet.”

Informanterna ser behov av ytterligare implementeringsinsatser utöver själva upprättandet av

skriftliga rutiner. De lyfter värdet av utbildningsinsatser i ämnet för att personalen ska upp-

täcka och kanske även ”våga” se våldsutsatthet bland patienterna. Det har funnits utbildningar

tillgängliga kring våld i nära relationer, exempelvis i regi av NCK, högskolan i Gävle och

länsstyrelsen mm. Till dessa har även personal från privata hälsocentraler och andra vårdgi-

vare bjudits in. De berättar i anslutning till detta att det generellt sett kan vara svårt att få lä-

kare och sjuksköterskor att medverka vid externa utbildningar. Den medicinska personalen

”äger inte sin kalender”, uttrycker en av dem.” Med anledning av detta är det bättre att lägga

in inslag om våld i nära relationer inom ramen för de planerade interna utbildningarna. För-

utom rutinerna och utbildningsinsatser är det viktigt med ”ambassadörer” på vårdenheterna

som är kunniga inom området. Personalen som stöter på våldsutsatta patienter går gärna till

kollegor med kunskap och frågar vid osäkerhet. En rutin är ett skriftligt dokument men med

en kollega kan man diskutera och dryfta sina egna tankar och känslor. En av de intervjuade

säger:

”Ingen äger frågan om våld, den ska integreras i alla verksamheter – alla och ingen

har ansvaret. Man kan pula med detta på operativ nivå men det måste finnas en

koppling uppåt.”

Ytterligare en utsaga i sammanhanget:

”Det måste till ett påbud uppifrån att implementering ska ske och utses ansvariga

personer. Det behövs också extra resurser för att stödja och samordna implemente-

ringsarbetet. Personal behöver frikopplas så de kan arbeta med frågan, exempelvis

delta på möten och diskutera arbetsformer. Det är även viktigt att omvärldsbevaka,

se hur andra har gjort? Umeå och Västra Götaland verkar exempelvis ligga långt

framme.”

32

SOSFS 2014:4. Föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer.

43

Mötet med våldsutsatta patienter

Båda informanterna ser det som en central framgångsfaktor att patienter tillfrågas om de

upplevt våld i nära relationer i någon form, exempelvis fysiskt eller psykiskt våld. De anser

att frågan om våld rutinmässigt ska ingå som en screeningfråga tillsammans med övriga frå-

gor om livsvanor (kost, motion, rökning, alkoholvanor osv.). Om alla får frågan blir den också

normaliserad och ingen behöver känna sig utpekad. De tycker att frågan om våldsutsatthet

särskilt bör ställas vid nybesök, 35–40 årsundersökningar och i kontakten med långtidssjuk-

skrivna. Problemet de ser vid införandet av ett sådant arbetssätt är att personal ibland anser att

frågan om våldsutsatthet hör till patientens integritet. Tidigare hade man även svårt att fråga

om rökning och alkohol av samma anledning.

”Kanske blir det allt lättare att fråga om våld också i framtiden”, uttrycker en av de

intervjuade.

Under intervjuerna betonar informanterna vikten av att sjukvården tar hand om mötet med

den våldsutsatte patienten på bästa sätt. Den personal som först får ta emot en berättelse om

våldsutsatthet måste stå kvar, lyssna och ge ett bra bemötande. En av de intervjuade uttrycker

i detta sammanhang:

”När någon berättar om våldsutsatthet står dörren på glänt att förändra situationen,

att ta emot hjälp. Slussas patienten för snabbt till någon annan resurs, kanske pati-

enten inte går dit och berättar allt igen – då kan dörren stängas flera år igen. Det är

viktigt att den som tagit emot berättelsen och fått förtroendet inte sticker iväg och

gömmer sig.”

En av de intervjuade beskriver att hälso- och sjukvården inte äger skyddsaspekten kring

våldsutsatta, dvs. kan erbjuda skyddat boende och liknande. Hon menar att det därför är vik-

tigt att personal inom vården vet vilka resurser för skydd och stöd som finns inom kommu-

nernas socialtjänst och de ideella organisationerna (ex. kvinnojourer) dit patienten kan slussas

för att trygga säkerheten.

”Vet man inte vilka resurser som finns, kanske man inte vågar fråga om våld”, ut-

trycker hon.

I diskussionen kring vilka verksamheter som har störst förutsättningar att upptäcka våldsut-

satta patienter, framkommer uppfattningar vid båda intervjuerna, att det är de verksamheter

som pratar mycket med patienterna om hur de mår och har det, exempelvis psykosociala

team, psykiatrin och familjehälsan mm.

Verksamhetens legitimitet

Båda informanterna förmedlar att arbetet med våld i nära relationer inte äger särskilt stark

status i nuläget.

”Hygien och HBTQ-frågor är mycket i ropet just nu och konkurrerar om uppmärk-

samheten”, uttrycker en av dem.

Hon resonerar i detta sammanhang även kring att frågan om relationsvåld är komplex och att

det krävs relativt stora resurser, för att utveckla en välfungerande verksamhet kring denna

problematik inom vården.

44

Uppföljning och kvalitetsarbete

De intervjuade känner inte till att det har gjorts några systematiska uppföljningar eller utvär-

deringar av arbetet med våld i nära relationer inom hälso- och sjukvården. Det finns åtgärds-

koder och system för att registrera diagnoser vilka är hämtade ur ICD-10.33

Dessa är av typen

”paraplydiagnoser” och kan inrymma många orsaker till vårdkontakten förutom våld i nära

relation. För att identifiera om det är frågan om våld i nära relationer måste därför journal-

granskningar göras. Det är också oklart i vilken utsträckning kodningen görs och hur enhetlig

tillämpningen är av aktuella koder. Ytterligare ett problem i sammanhanget är att det kan sät-

tas en diagnos initialt men sedan senare under behandlingen framkomma information om att

våld utgör en kärnproblematik. Möjligheten att få ut tillförlitlig statistik med stöd av doku-

mentationssystemet är alltså begränsad. En av informanterna uttrycker:

”Det är svårt med uppföljning då det inte går att ta fram statistik – det som kan föl-

jas upp är om styrdokument och rutiner finns – inte om de används eller fått några

effekter.”

Vårdgivarportalen

Vårdgivarportalen är en informationsplattform på Region Gävleborgs hemsida för profession-

ella som arbetar med vård och omsorg. En av länkarna behandlar området våld i nära rela-

tioner och innehåller utförlig information i ämnet under klickbara rubriker, exempelvis upp-

täckt, tecken på våldsutsatthet, förslag på frågor att ställa, bemötande, behandling, samverkan

och anmälningsplikten kring barn som far illa mm. Via vårdgivarportalen finns gällande ruti-

ner, informationsskrifter och blanketter som ska användas i hälso- och sjukvårdens arbete

med våld i nära relationer tillgängliga. Sidan har även länkar till polisens och kommunernas

informationssidor kring relationsvåld samt länkar till nationella stödlinjer, NCK och olika ty-

per av nationellt informationsmaterial mm. Se http://www.regiongavleborg.se/A-O/Vardgivarpor

talen/Vald-i-nara-relationer/.

Rutiner för arbetet med våld i nära relationer inom hälso- och sjukvården i Gävleborgs län

I detta avsnitt beskrivs de rutiner och andra skrifter som

reglerar hälso- och sjukvården arbete med våld i nära re-

lationer.

Länsgemensam rutin för hälso- och sjukvård

Denna rutin utgör grunden för hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer i

Gävleborgs län. Syftet som anges med dokumentet är att ange rutiner vid upptäckande och

handläggande av patienter utsatta för våld i nära relationer eller barn som lever med våld i

hemmet. Rutinen gäller för all personal inom regionens hälso- och sjukvård samt även för of-

fentligt finansierad privat verksamhet. I skrivelsen förespråkas att checklistor bör upprättas

för det lokala arbetet och att särskild uppmärksamhet ska ägnas barn som lever med våld i

hemmet. Gällande implementeringen av rutinen anges:

33 ICD 10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems – Tenth Revision)

innehåller diagnoskoder för att gruppera sjukdomar och dödsorsaker för att kunna göra översiktliga statistiska

sammanställningar och analyser.

45

”Chefer på alla nivåer ska känna till och kommunicera innehållet i rutinen till med-

arbetarna och skapa förutsättningar för korrekt omhändertagande av våldsutsatta

och att alla medarbetare inom hälso- och sjukvården är skyldiga att ta del av gäl-

lande rutiner inom området. Det betonas också att all anställd personal som får

misstanke om att ett barn far illa har skyldighet att anmäla detta till kommunens so-

cialtjänst.”

Den länsövergripande rutinen innehåller en beskrivning av hur ett ärende ska hanteras i fem

grundläggande aktiviteter:

1. Att ställa frågor om våldsutsatthet enligt ett särskilt vägledningsmaterial som finns tillgängligt på

Vårdgivarportalen för att upptäcka/identifiera om patienten varit utsatt för våld.

2. Akut omhändertagande av patienten enligt länsövergripande och/eller lokala rutiner. Det finns föru-

tom den länsövergripande rutinen särskilda rutiner för omhändertagande av vuxna som utsatts för

misshandel, sexuella övergrepp samt barn som utsatts för våld eller sexuella övergrepp;

3. Anmälan till socialtjänsten avseende underåriga som varit utsatta för eller bevittnat våld ska göras

med en särskilt anmälningsblankett;

4. Information till patienten om möjligheten till externt stöd inom kommun, ideella och nationella

stödfunktioner, exempelvis kvinnofridslinjen;

5. Journalföring och fotodokumentation av skador (som ev. underlag till rättsintyg).

Arbetsprocessen

Rutinen illustrerar den föreskrivna arbetsprocessen i arbetet med att upptäcka och hantera pa-

tienter som utsatts för våld i nära relationer enligt nedanstående figur.

Figur 3. Flödesschema för arbetet med våld i nära relationer inom länets hälso- och

sjukvård.

Upptäcka/identifiera

Ett gott be-mötande av alla

Enskilt samtal med patienten

Behövs tolk?

VÅGA FRÅGA

Ja, akut

Ja, ej akut

Akut omhändertagande

Omhändertagande

Aktivitet 2

Finns barn under 18 år

Ja Nej

Information

Återbesök erbjud kura-

tors-/psyksköt. alt. psyko-logkontakt

Journalföring, och om det behövs fotodokumentation av skador

Nej

Anmälan till socialtjänsten

Kvarstår misstanke

Aktivitet 5

Aktivitet 1

Aktivitet 4

Aktivitet 3

46

Sexuella övergrepp – Länsgemensam rutin för hälso- och sjukvård

Rutinen beskriver omhändertagande, undersökning och dokumentation i samband med att

kvinnor har varit utsatta för sexuella övergrepp eller vid misstanke om sexuella övergrepp.

Det anges att rutinen även kan användas vid övergrepp av flickor i övre tonåren, ca 15–17 år,

men att en individuell bedömning då behöver göras om flickan har behov av att handläggas

tillsammans med barnkliniken och förberedas av lekterapeut. De framgår också att polisen ska

informera patienten om vilka rättigheter denne har, t ex målsägandebiträde, stödperson etc.

Rutinen anger att kvinnan under jourtid ska komma till akutmottagningen och dagtid till

kvinnokliniken. I dokumentet beskrivs hur patienten ska bemötas utifrån medicinska, emot-

ionella och rättsliga behov. Rutinen betonar att det som framkommer vid anamnes, undersök-

ning, provtagning och spårsäkring kan bli stödbevisning vid eventuell rättslig process och att

detta innebär behov av ett särskilt förfarande vid omhändertagandet av patienten. Detta inne-

bär att det ska göras utförliga anteckningar och fotodokumentation av skador som underlag

till rättsintyg (det finns även en mall för utformning av rättsintyg). I enlighet med de rättsliga

behoven beskrivs ingående hur undersökning, spårsäkring och dokumentation av skador ska

ske. Vidare att det är viktigt att undersökning med spårsäkring görs så tidigt som möjligt,

helst inom 72 timmar. Det föreskrivs att en särskild spårsäkringssats efter sexuella övergrepp

(färdigpackat set för undersökning) alltid bör användas, även om inte polisanmälan är gjord.

Vid frågor och rådgivning om spårsäkring hänvisas personalen till att kontakta Statens krimi-

naltekniska laboratorium (SKL), Kvinnofridslinjen eller polisen i Gävleborgs län.

Angående patientens behov av psykosociala insatser anges att den undersökande läkaren

ska lämna ett meddelande till kuratorsexpeditionens telefonsvarare (antingen vid sjukhuset i

Gävle eller i Hudiksvall) i syfte att kvinnan ska erbjudas telefonkontakt nästkommande var-

dag. Rutinen föreskriver också att personalen ska se till hela situationen, erbjuda inläggning

och vid behov förmedla kontakt med kvinnojour, Brottsofferjouren eller Kvinnofridslinjen.

Rutin vid sexuella övergrepp på män

Rutinen beskriver omhändertagande och undersökning av män efter sexuellt övergrepp eller

misstanke om sexuellt övergrepp. Om patienten är underårig ska patienten handläggas till-

sammans med barnkliniken och förberedas av lekterapeut. På jourtid kan patienten komma till

akutmottagningen. Rutinen föreskriver inte vart patienten ska vända sig under dagtid. Det

anges att spårsäkringssats för sexuella övergrepp (färdigpackat set för undersökning) alltid

bör användas, även om polisanmälan inte är gjord.

Rutinen beskriver i stort sett samma förfarande, som vid sexuella övergrepp eller misstanke

om sexuella övergrepp på kvinnor. Om personalen har frågor eller behov av rådgivning hän-

visas till kvinnoklinikens jour eller särskilda kontakter inom polisen i Gävleborg.

Gällande patientens psykosociala behov anges att undersökande läkare ska ansvara för att

patienten får kontakt med kurator eller vid behov polis. I övrigt anvisas att personalen ska se

till patientens hela situation, erbjuda inläggning och vid behov kontakt med Brottsofferjouren.

47

Sexuella övergrepp – misstanke om sexuella övergrepp mot barn och

ungdomar upp till 15 år verksamhetsområde barn- och ungdomssjukvård, akut-

och kvinnosjukvård

Syftet som anges med rutinen är att säkerställa korrekt handläggning av barn och ungdomar

upp till 15 år som misstänks ha utsatts för sexuella övergrepp. För pojkar under 18 hänvisas

även till den ovan beskrivna rutinen kring sexuella övergrepp på män. Rutinen gäller i enlig-

het med rubriken verksamheterna inom barn- och ungdomssjukvård, kvinnosjukvård och

akutsjukvård. Rutinen beskriver inledningsvis socialtjänstens, rättsväsendets samt hälso- och

sjukvårdens roller och ansvar vid sexuella övergrepp mot barn samt anmälningsplikten mm.

Därefter anges detaljerat hur undersökning ska genomföras utifrån medicinska och pedago-

giska aspekter samt de behov som finns kring spårsäkring och dokumentation enligt nedan-

stående:

I rutinen fastläggs att undersökningen alltid ska initieras av social myndighet eller polis-

myndighet och att detta oftast sker via Barnahus Gävleborg för alla barn boende i länet.

Barnläkaren avgör när undersökningen ska ske och ger förslag utifrån sina möjligheter att

komma ifrån ordinarie arbetsuppgifter. Det ska alltid vara ytterligare en läkare som gör

undersökningen tillsammans med barnläkaren. Rutinen omfattar checklistor för hur läkare,

lekterapeut och barnsjuksköterska ska agera i kontakten med barnet, exempelvis kring förbe-

redelse och genomförande av kropps- och underlivsundersökning av flickor och pojkar. Ruti-

nen innehåller även en mall för hur rättsintyg ska utformas. I rutinen föreskrivs att om det

sexuella övergreppet har skett akut, dvs. inom 72 timmar, bör undersökningen ske snarast

möjligt för att säkerställa eventuella spår och genetiskt material.

Undersökningen ska göras i Gävle vid barn- och ungdomssjukvården eller på kvinnosjuk-

vårdens mottagning oavsett tid på dygnet, dvs. inte på akutmottagningen.34 Det föreskrivs att

specialistläkare från barnkliniken ska utföra undersökningen tillsammans med gyneko-

log/rättsläkare. Provtagning ska ske med ett s.k. rape-kit.35 Även om undersökning måste ske

akut ska barnet alltid förberedas av lekterapeut eller barnsjuksköterska. Om övergreppet

misstänks har skett för mer än tre dygn sedan är undersökningen inte akut och kan planeras.

Den kan då utföras av barnläkare som tillhör SÖVE-teamet36 samt gynekolog med erfarenhet

inom området eller rättsläkare. Förberedelse sker då av tjänstgörande lekterapeut. I de fall

som undersökningen avser pojkar ska hjälp tas av läkare från rättsmedicinska institutionen i

Uppsala. Om misstanke om penetration föreligger bör dock undersökningen ske på Barnahus i

Uppsala där man har större erfarenhet och har möjlighet att utföra rektoskopi. I Rutinen besk-

rivs vikten att undersökningen inte ytterligare kränker barnets gränser utan att den sker bit för

bit så barnet aldrig är helt naket, likaså att små barn helst ska undersökas sittande i förälders

eller annan medföljandes knä. Efter undersökningen är det viktigt med feedback till barnet

och bekräftelse av vad man sett även om allting ser helt normalt ut. Vid behov ska remiss

skickas till BUP.

34

Undersökningen kan även under dagtid utföras på Barnahus Gävleborg i det särskilda undersökningsrum som

finns där även om det inte anges i rutinen. 35

Rape-kit är en spårsäkringssats särskilt framtagen för att säkra teknisk bevisning vid sexualbrott. 36

SÖVE-teamet består av läkare med särskild erfarenhet av sexuella övergrepp mot barn som har samarbete

med Barnahus Gävleborg.

48

Handläggning av vålds- och sexualbrott mot barn

Detta dokument, som är en informationsskrift från Barnahus Gävleborg, ligger också på

Region Gävleborgs hemsida (Vårdgivarportalen). Skriften riktar sig till anställda inom alla

verksamheter i Gävleborgs län vars arbete berör barn och ungdomar. I korthet informerar

skrivelsen om anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagens 14 kap 1§, i vilka situationer

anmälan ska göras och hur socialtjänsten arbetar med inkomna anmälningar mm. Därefter be-

skrivs gången i ett ärende när barn varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp och hur polis,

socialtjänst, hälso- och sjukvård samt rättsväsende arbetar under ett ärende på Barnahus Gäv-

leborg. Skriften avslutas med kontaktuppgifter till barnahuset, socialtjänsten i länets kommu-

ner, polis, åklagare samt verksamheter inom hälso- och sjukvården.

Misshandlad patient rutin för omhändertagande på akutmottagningen

Rutinen syftar till att säkerställa omhändertagandet av fysiskt misshandlade patienter på

akutmottagningarna vid sjukhusen i Gävle och Hudiksvall. Notera att denna rutin gäller all

typ av misshandel – inte bara våld i nära relationer. I rutinen beskrivs att misshandel kan vara

en traumatisk upplevelse både fysiskt och psykiskt och att omhändertagandet därför är viktigt

ur många aspekter, inte minst den psykosociala. Rutinen föreskriver att de skador som upp-

täcks ska dokumenteras noggrant i journalen samt om möjligt med foto som underlag för den

rättsliga processen. Gällande patientens psykosociala behov anges att kuratorkontakt kan be-

hövas i vissa fall och att det ska ombesörjas via patientens ordinarie hälsocentral. Frikostighet

med inläggning över natten rekommenderas, även om de fysiska skadorna inte kräver det.

Anmälan vid misstanke om barn som far illa – länsgemensam blankett

Denna blankett är en mall för anmälan enligt 14:1§ Socialtjänstlagen vid misstanke om barn

som far illa. Blanketten innehåller rubriker där anmälaren kan beskriva sin oro, barnets situ-

ation, aktuell fara för barnet och om föräldrarna känner till att anmälan gjorts mm.

Våldsutsatta kvinnor – upptäckande och omhändertagande – handlingsplan VO

– Familjehälsa37

Denna rutin har upprättats specifikt för Familjehälsans verksamheter och är ett komplement

till de länsgemensamma rutinerna. Syftet som anges med rutinen är att beskriva en metod för

att upptäcka kvinnor som utsätts för våld, kunna erbjuda dem stöd samt på sikt förebygga yt-

terligare våld. Det anges att barnmorska på barnmorskemottagning och ungdomsmottagning

samt personal på beroendecentrum i möjligaste mån ska fråga alla som besöker mottagningen

om utsatthet för våld. Det föreskrivs att alla gravida skall tillfrågas om de varit eller är utsatta

för våld i ett tidigt skede, och att frågan med fördel kan upprepas i senare delen av gravidite-

ten. Rutinen innehåller förslag på frågor som kan ställas om våld och anger specifikt att det

inom mödrahälsovården ska registreras att frågan har ställts samt att det vid förekomst av våld

ska göras en anteckning om kvinnan tillåter det. När det gäller kvinnor som avböjer hjälp

finns förslag på vad som bör sägas till dem, exempelvis: ”du är inte ensam” och ”du kan alltid

ta upp detta igen.” Rutinen innehåller slutligen information om anmälningsplikten gällande

barn som misstänks fara illa.

37

Familjehälsan ligger organisatoriskt under primärvården och omfattar en rad verksamheter med lokalisering i

länets alla kommuner. De verksamheter som ingår är barnmorskemottagningar, enheter för barn- och familje-

hälsa 0–12 år, ungdomsmottagningar, familjecentraler, beroendecentrum samt flyktingtraumaenhet och hud-

behandlingsenhet.

49

KOMMENTAR: Rutinens syfte är att upptäcka våldsutsatta kvinnor. En reflektion i sammanhanget är

att det också bör förekomma våldsutsatta män/pojkar, exempelvis i ungdomsmottagningarnas eller be-

roendemottagningarnas patientgrupp.

Intervjuer med nyckelpersoner inom ett strategiskt urval av hälso- och sjukvårdens verksamheter

För att få en bild av hur intentionerna i hälso- och sjukvårdens rutiner och väglednings-

material implementerats har intervjuer genomförts med företrädare för några verksamheter

som bedöms centrala i arbetet med våld i nära relationer. Urvalet har påverkats av Socialsty-

relsens utgångspunkter kring vilka verksamheter som är strategiska i arbetet med upptäckt av

våld i nära relationer. Som ett led i detta har intervjuer och annan kommunikation ägt rum

med företrädare för familjehälsa, akutsjukvård, barn- och ungdomspsykiatri, vuxenpsykiatri

och hälsocentraler. Nedan relateras informationen som framkom kring arbetet med våld i nära

relationer vid de aktuella verksamheterna:

Akutmottagningen vid Gävle sjukhus

Det finns akutmottagningar vid Gävle sjukhus, Hudiksvalls sjukhus samt Bollnäs sjukhus

(den senare drivs i privat regi av Aleris). Med anledning av begränsat tidsutrymme har endast

företrädare för akutmottagningen i Gävle intervjuats i denna kartläggning.

Vid akutmottagningen i Gävle är intentionen att arbeta utifrån de länsgemensamma och lo-

kala rutiner som finns för akutsjukvården. Det har inte upprättats några övriga rutiner eller

checklistor vid mottagningen. Intervjun med företrädaren för akutmottagningen i Gävle ger en

bild av att det finns behov av att utveckla verksamheten framförallt kring upptäckande av

våldsutsatta, implementering av rutiner samt de psykosociala insatserna till patienterna.

Akutmottagningen arbetar under stort patienttryck, har tidvis varit underbemannad och haft

stor personalomsättning. Informanten berättar att det finns en sjuksköterka och en underskö-

terska utsedda som har ett särskilt ansvar för att uppdatera informationsmaterial och kontakt-

uppgifter till olika resurser inom området våld i nära relationer (socialtjänst, kvinnojour mm).

Detta material finns samlat i en pärm.

Personal från akutmottagningen i Gävle ingår i Gävles externa samverkansgrupp kring våld

i nära relationer (Fridagruppen). Kvinnojouren i Gävle har också besökt akutmottagningen

och informerat om sin verksamhet. Gällande utbildningsinsatser har mottagningen inte delta-

git i sådana under de senaste 1,5 åren.

De utvecklingsbehov som råder vid akutmottagningen i vid Gävle sjukhus, är enligt den

intervjuade kvalitetssamordnaren, till stor del kopplade till resurser samt i viss utsträckning

kunskaper och kompetens inom det aktuella området. Informanten ser också mod att agera

som en viktig komponent, exempelvis när det gäller akutmottagningens kontakt med miss-

handlade barn. Hon beskriver att det ibland är erfarna läkare som tjänstgör men ofta unga lä-

kare med begränsade kunskaper och erfarenheter av att arbeta med våldsorienterad problema-

tik. Det som görs för att kompensera detta är att personal med längre erfarenhet av arbetet på

akuten, exempelvis sjuksköterskor, försöker informera om de rutiner som finns och vilka ar-

betssätt som fungerar bäst i kontakten med våldsutsatta patienter.

När det gäller resursfrågan är det i första hand personalens tidsutrymme att samtala med

patienter, som sätter begränsningarna för arbetet med att upptäcka, bemöta och vägleda per-

50

soner som utsatts för våld i nära relationer. Ofta är patienttrycket så stort att arbetet måste in-

riktas på de medicinska insatserna – det kan ibland handla om en prioritering mellan att rädda

liv eller lägga tid på samtal. Den intervjuade uttrycker:

”Det finns kvinnor som man skulle behöva fånga upp, prata med och förmå dem att

göra en polisanmälan, men det kan vara 20 patienter som ska hanteras – då kanske

man bara kan lämna dem en liten lapp med information om kvinnojouren.”

Ett tydligt behov som framkommer kring akutmottagningarnas arbete med våld i nära rela-

tioner är utökade psykosociala resurser. Det finns i nuläget inte tillgång på någon kuratorsre-

surs under jourtid, bara måndag–fredag, 8–17. Den intervjuade ser mycket positivt på om

akutmottagningen får ökade resurser inom detta område, då de ofta möter människor i kris

och deras anhöriga i samband med akuta sjukdomstillstånd, olyckor och dödsfall.

Länets hälsocentraler

Det finns enligt uppgift från Hälsovalskontoret (under januari 2016) totalt 43 hälsocentraler i

Gävleborgs län. 27 tillhör Region Gävleborg och 16 är privatägda. Hälsingland har 23 hälso-

centraler, varav 14 regionägda och 9 privatägda. Gästrikland har 20 hälsocentraler, varav 13

regionägda och 7 privatägda. För att få en bild av hur hälsocentralerna arbetar med problema-

tik bland patienterna relaterad till våld i nära relationer, har frågor ställts via e-post till verk-

samhetschefer med ansvar för länets regionägda hälsocentraler. Svar inkom från tre av de fem

verksamhetscheferna. De som svarade var verksamhetscheferna med ansvar för Södra Häl-

singland (SH), Västra Gästrikland (VG) och Hudiksvall–Nordanstig (H-N). Verksamhetsche-

ferna med ansvar för hälsocentralerna i Gävle och Ljusdal svarade inte. Nedan redovisas frå-

geställningarna och de svar som inkom på frågorna:

Fråga: Finns det några övriga lokala rutiner eller särskilda arbetssätt utvecklade för

hälsocentralernas verksamhet i ditt geografiska område, dvs. för upptäckt och vidare

hantering av patienter som varit utsatta för våld av närstående?

(SH) ”Vi har inga lokala rutiner kring detta utan det finns bara beskrivet centralt i

Regionen. Vi har tidigare haft uppe ”Våga fråga” och detta är fortfarande aktuellt.

Häromdagen fick vi veta att det finns en kod (svart prick i handen) som ska förmedla

att personen är utsatt för våld i nära relation. Detta är dock inget vedertaget utan

mer en hörsägen. På Asyl- och migranthälsan särar man på kvinna och man vid de-

lar av hälsoundersökningen/hälsosamtalet. Detta är inte alltid populärt från de asyl-

sökandes sida men av vikt för oss. Detta är även tillämpbart på hälsocentraler, vilket

vi också gör i möjligaste mån.”

(VG) ”Nej, vi arbetar efter de rutiner som finns inom regionen. Vi har lyft frågan

med bland annat fysioterapeuterna eftersom de kan upptäcka blånader osv. på krop-

pen som oftast inte syns. De anser själva att det är svårt att ta upp det med berörd

patient.”

(H-N) ”Jag läste ditt mail och skickade ut frågorna i verksamheten samt kontrolle-

rade med kvalitetsamordnaren om vilka rutiner vi har. Vi arbetar utifrån den över-

gripande rutinen. Vi har inget annat arbete runt detta i samverkansforum eller lik-

nande.”

Fråga: Pågår några utvecklingsprocesser eller samverkansformer kring våld i nära relationer

vid hälsocentralernas i ditt geografiska område som bör tas med i kartläggningen?

51

(SH) ”Nej.”

(VG) ”Nej.”

(H-N) ” Vi har börjat arbetet med att bygga Hälsans hus i Hudiksvall38

där det är

inritat och planerat speciella rum/funktioner för att kunna möta utsatta medborgare

av olika könsidentitet. I och med att vi kommer att samverka under samma tak som

kommunen så kan det bli ett annat forum runt patienter/brukare som varit utsatta för

våld.”

Fråga: Ser du som verksamhetschef några utvecklingsbehov i dina hälsocentralers arbete

med patienter som utsatts för våld i nära relationer? I så fall vilka?

(SH) ”Det finns alltid utvecklingsbehov även om vi idag inte kartlagt några speciella

behov. ”

(VG) ”Området är laddat och behöver belysas i större omfattning än vad som

kanske har skett. Korta utbildningstillfällen skulle gagna alla yrkeskategorier. Vi be-

höver ”verktygen” att våga fråga och även ta hand om svaret som kommer.”

Vuxenpsykiatrin

Vuxenpsykiatrin i länet består av vårdavdelningar vid sjukhusen i Gävle och Hudiksvall samt

öppenvårdsmottagningar i Gävle, Hudiksvall och Bollnäs och Sandviken.

Vuxenpsykiatrin arbetar enligt den länsövergripande rutinen för våld i nära relationer och

har ingen specifik rutin för psykiatrin. Den intervjuade berättar att det under diagnostikpro-

cessen alltid genomförs en semistrukturerad intervju enligt materialet Mini39

med alla nya

patienter inom öppenvården. Miniintervjun innehåller frågor om våld, erfarenhet av trauma-

tiska händelser och kan fånga upp tecken på PTSD-syndrom. Slutenvården genomför en lik-

nande något mindre omfattande intervju med alla nya patienter. Informanten tycker att det är

bra att alla patienter tillfrågas om sina erfarenheter av våld eftersom frågan då blir normali-

serad och främjar upptäckten av sådan problematik.

Den intervjuade verksamhetschefen för psykiatrin i Gävleborgs län berättar att personalen

vid de psykiatriska avdelningarna och öppenvårdsmottagningarna är vana att hantera svåra

psykosociala problem bland patienterna samt samarbetskontakter med socialtjänsten och

andra kringresurser. Hon upplever inte att problematik med våld i nära relationer är överre-

presenterat bland patienterna inom psykiatrin men säger:

”Det är nog mer förekommande än vad som syns och finns ett mörkertal. Våldsut-

satta med psykiatrisk problematik kan också ha svårare att ta sig ur denna situa-

tion.”

BARNPERSPEKTIV: I diskussionen kring psykiatrins barnperspektiv berättar informanten att

vuxenpsykiatrin nyligen uppdaterat sin länsövergripande rutin för omhändertagande av min-

deråriga barn till patienter som vårdas inom vuxenpsykiatrin. Det pågår ett implementerings-

38 Hälsans hus i Hudiksvall ska inrymma hälsocentral, familjecentral, beroendecentrum, barnmorske- och

ungdomsmottaning samt barn- och familjehälsa. Målsättningen är att verksamheterna ska kunna samarbeta

kring patienternas behandling och samsas om gemensamma läkare. 39 Allgulander, C. et.al. (2009). M.i.n.i. (Internationell Neuropsykiatrisk Intervju) är ett material med intervju-

frågor avsett att underlätta bedömningen och uppföljningen av patienter samt avsett som ett verktyg för att

underlätta tillförlitlig datainsamling och symtomvärdering.

52

arbete av rutinen som bland annat anger former och metoder för kartläggning av barns situa-

tion och behov av stöd, vilket även främjar upptäckten av våldsproblematik.40

Som ett led i

detta kommer utbildningsinsatser för vuxenpsykiatrins personal att genomföras under 2016.

De som varit delaktiga i arbetet med rutinen kommer att fungera som ”ambassadörer” på sina

vårdenheter.

INSATSER TILL VÅLDSUTSATTA: När det gäller vuxenpsykiatrins möjligheter att erbjuda

olika typer av behandling, exempelvis traumabearbetning för personer som varit utsatta för

våld i nära relationer, berättar informanten att det finns ett dokument kring ansvars- och ar-

betsfördelningen mellan primärvården och psykiatrin beträffande patienter med psykiatrisk

problematik (Landstinget Gävleborg, 2014a). I detta anges att patienter med svårare psykia-

triska diagnoser, exempelvis psykoser, bipolära syndrom och allvarligare depressioner, ska

behandlas inom specialisvården, medan krisreaktioner, psykosocial problematik och mindre

allvarliga former av psykisk ohälsa, ska behandlas inom primärvård eller socialtjänst. I ruti-

nen skrivs dock inledningsvis:

”Det är svårt att sätta en absolut gräns mellan primärvården och psykiatrin, ef-

tersom diagnoserna i sig inte alltid säger var patienten bör behandlas. Personlig-

hetsfaktorer, individuell sårbarhet och levnadsomständigheter kan göra att vissa pa-

tienter behöver psykiatrins resurser, medan andra mycket väl kan behandlas i pri-

märvården trots samma diagnos” (ibid, s. 1).

Barnpsykiatrin

Barnpsykiatrin (BUP) i länet består av öppenvårdsmottagningar i Gävle, Hudiksvall och

Bollnäs. I Gävle är verksamheten uppdelad på en enhet för utredning (Södertull) och en enhet

för behandling (Gula villan). I Gävle finns också en länsövergripande enhet för ätstörningar.

Vid verksamheterna i Hudiksvall och Bollnäs är utrednings- och behandlingsfunktioner inte-

grerade på mottagningarna. BUP har ingen egen vårdavdelning i men förfogar över vårdplat-

ser på avdelning 25 som är en vuxenpsykiatrisk avdelning vid Gävle sjukhus. Dessa vårdplat-

ser används företrädesvis för tonåringar.

BUP arbetar enligt de länsövergripande rutiner som finns inom hälso- och sjukvården kring

våld i nära relationer och barn som varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Det finns

inte några rutiner kring relationsvåld enbart avsedda för BUP:s verksamhet. På BUP-mottag-

ningen i Bollnäs används dock ett frågeformulär med sex frågor som berör situationen i bar-

nets familj utifrån ekonomi, våld, alkohol och droger (EVAD). Formuläret bygger på själv-

skattning och används både för barn samt föräldrar.

Den intervjuade verksamhetschefen berättar att det pågår ett utvecklingsarbete inom BUP

som kallas, ”Första bedömning.” Inriktningen är att utarbeta en modell för det första samtalet

utifrån vilka problemområden som ska uppmärksammas och vilka frågor som ska ställas till

familjen. Tanken är att alla patienter ska genomgå samma intervjumodell i ett kvalitetssäk-

rande syfte.

Informanten anser att BUP generellt kan bli bättre på att ställa frågor om våld. Hon berättar

att det inte är ovanligt att förekomsten av våld i en familj kommer fram först efter en separa-

tion mellan de vuxna, ibland efter flera år. När det gäller förutsättningarna att ställa frågor om

våld kan det vara så att yngre barn har mindre spärrar och berättar, medan tonåringar kan

40 Rutin: Minderåriga barn till patienter vårdade inom vuxenpsykiatri. Fastställd 2015-10-22.

53

känna behov av att bevara en bild av att allt står rätt till i familjen. I diskussionen om hur barn

bör tillfrågas om sin erfarenhet av våld, berättar den intervjuade att man vid BUP tidigare ar-

betade så att en av personalen satt kvar med familjen och en gick ut med barnet och förde ett

enskilt samtal. Detta arbetssätt kan inte alltid upprätthållas längre då patientinströmningen till

BUP ökat stadigt varje år. Den intervjuade verksamhetschefen framhåller att det ofta kan krä-

vas flera tillitsfulla samtal för att ett barn ska berätta om våld i familjen. Det ryms dock som

hon ser det inte inom BUP:s befintliga resurser att prata 10 gånger med ett barn eller en familj

på detta sätt.

Informanten beskriver i detta sammanhang att det viktigaste för att upptäcka våldsutsatta

barn, är att barnet får en tillitsfull kontakt med vuxna någonstans i samhället. Det är generellt

sett lättast för ett barn att öppna sig i ett vardagligt sammanhang, exempelvis i skolan för ku-

ratorn, läraren eller skolsköterskan. Hon tror också att det är viktigt med kampanjer och in-

formation kring våld på universell nivå i samhället, exempelvis inom skolan, för att både fö-

rebygga och främja upptäckten av våld mot barn.

BEDÖMNING AV BARNS TRAUMATISERING: Om ett barn är traumatiserat, dvs. utvecklat

PTSD-syndrom är enligt informanten svårt att avgöra under den pågående kris som ofta är rå-

dande under utredningen vid barnahuset. Hon säger:

”Den initiala krissituationen måste lägga sig innan en psykiatrisk bedömning kan

göras avseende PTSD, vilket innebär att åtminstone en månad behöver förflyta från

avslutad utredning på barnahuset. Det kan också innebära risker att traumat ”etsar

sig fast” om en behandling inleds för tidigt.”

Med anledning av dessa omständigheter blir följden enligt informanten att de allra flesta barn

som varit på barnahuset hänvisas till första linjen, dvs. primärvård och socialtjänst för att få

ett initialt krisomhändertagande och tryggas i sin situation. Hon resonerar i detta sammanhang

kring att det behövs en kontrollpunkt en till två månader efter barnahusutredningen så en be-

dömning kring eventuell traumatisering kan göras. Problemet som hon ser är att organisera ett

sådant arbetssätt på ett hållbart sätt, inte minst då det förutsätter föräldrarnas medverkan. In-

formanten menar att en variant vore att lägga uppföljningsansvaret på barnahuset genom att

”hålla kvar” barnet och genomföra ett antal uppföljningssamtal efter att de brottsutredande

aktiviteterna avslutats. Den intervjuade diskuterar i detta avseende även i termer av att det kan

vara lättare för barnet att fortsätta prata med den kontakt som etablerats under utredningen på

barnahuset än att berätta för en ny person. Andra möjligheter hon lyfter för att upptäcka trau-

matiserade barn är de konsultationsmöten som sker mellan BUP och primärvårdens barn- och

familjehälsa samt ungdomsmottagning. Dessa konsultationsträffar och samverkansmöten ge-

nomförs regelbundet både på lednings- och operativ nivå. Informanten berättar att samverkan

fungerar väl men att primärvården sällan tar upp ärenden eller diskussioner kring traumatise-

rade barn.

BUP:S INSATSER TILL VÅLDSUTSATTA: När det gäller BUP:s möjligheter att bedriva behand-

lingsinsatser för barn, regleras det i ett gränssnittsavtal mellan BUP och primärvården (Lands-

tinget Gävleborg, 2014b). I detta avtal framgår att barn med lättare och medelsvåra psykia-

triska tillstånd, som exempelvis ångest, depression eller kristillstånd ska behandlas inom

primärvården. Informanten berättar att ungefär 60–70 procent av alla barn som upplevt våld

inte uppvisar PTSD-syndrom. Detta innebär att barn- och familjehälsan, ungdomsmottag-

ningarna eller socialtjänsten i sådana fall utgör rätt verksamhet och vårdnivå för de flesta av

de aktuella barnen. Hon uttrycker i detta sammanhang:

54

”Trots att BUP är en specialistverksamhet innebär det inte alltid att vi har den

högsta kompetensen, exempelvis när det gäller krisstöd och andra psykosociala in-

satser.”

De behandlingsmetoder BUP kan erbjuda traumatiserade barn är i första hand lekterapi, KBT,

PE (Prolonged Exposure)41 och EMDR-behandling.42

Informanten berättar att det i nuläget är mycket arbete inom BUP med ensamkommande

flyktingbarn som i viss utsträckning har med sig en problematik kring våld och övergrepp.

Dessa barn utgör också en betydligt större grupp än barnahusbarnen.

Familjehälsan

Familjehälsan ligger organisatoriskt under primärvården och omfattar en rad verksamheter

med lokalisering i länets alla kommuner. De verksamheter som ingår är barnmorskemottag-

ningar, enheter för barn- och familjehälsa 0–12 år, ungdomsmottagningar, familjecentraler,

beroendecentrum, enheter för mödrahälsovård, barnhälsovård samt en flyktingtraumaenhet

och en hudbehandlingsenhet.

STRATEGISKA VERKSAMHETER FÖR UPPTÄCKT AV VÅLD: Den intervjuade verksamhetschefen

berättar att Familjehälsans patientgrupp och inriktning innebär att verksamheterna är strate-

giska i arbetet med våld i nära relationer. Att verksamheterna bedriver förebyggande hälso-

och sjukvård samt arbetar samtalsbaserat i stor utsträckning, främjar möjligheten att upptäcka

våldsutsatthet bland patienterna. Familjehälsan arbetar efter de länsövergripande rutinerna

kring våld i nära relation och en handlingsplan som arbetats fram specifikt för Familjehälsan

kring upptäckande och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor (se beskrivning ovan).

IMPLEMENTERING AV RUTINER: När det gäller implementeringen av rutinerna säger infor-

manten:

”En diskussion ska tas med cheferna på de olika enheterna inom Familjehälsan. De

ska sedan få i uppdrag att undersöka hur aktiv personalen är i arbetet med att fråga

och upptäcka våldsutsatta. Om det behövs ska verksamhetsspecifika rutiner utveck-

las, exempelvis i form av checklistor.”

Informanten beskriver att verksamheterna för gravida och blivande föräldrar i stor uträckning

är inriktade på att ge föräldrastöd och bearbeta eventuella hinder för att anknyta till barnet.

Under denna process kan det komma upp mycket ur patienternas liv till ytan, även tidigare

eller pågående erfarenheter av våld. Tecken på våldsutsatthet kan vara att den gravida kvinnan

känner sig deprimerad och har svårt att ta till sig barnet. Hon säger:

”Om kvinnan svarar att hon har varit eller är pågående utsatt för våld försöker man

upprätta en allians. Personalen är i stor utsträckning utbildade i MI (motiverande

intervju) och använder den metodiken i samtalen.”

Informanten berättar att barnmorskemottagningarna har varit i framkant med arbetet kring

våld i nära relationer sedan projektet Våga fråga under 2008, då checklistor och rutiner kring

relationsvåld upprättades. De nationella riktlinjerna för barnmorskemottagningarna under-

41

Prolonged exposure är ett individuellt KBT-orienterat behandlingsprogram inriktat på PTSD-syndrom. 42 EMDR (Eye Movement Desensitisation and Reprocessing) är en psykoterapimetod baserad på ögonrörelser

som minska besvären efter upplevelser i samband med exempelvis våld eller övergrepp.

55

stödjer också arbetet eftersom de anger att patienterna ska tillfrågas om de har erfarenheter av

våldsutsatthet. Det ska även dokumenteras i journalen att patienten tillfrågats om våld och

finns ett nationellt kvalitetsregister där det registreras i vilken omfattning frågan om våld

ställs vid landets barnmorskemottagningar. I Gävleborg tillfrågades ca 75 procent av de gra-

vida kvinnorna i den senaste mätningen.

BEROENDEVÅRDEN: Familjehälsan inrymmer också länets beroendemottagningar där bero-

ende- eller missbruksproblematiken bland patienterna utgör en ökad risk för våldsutsatthet.

Informanten berättar att hon ser behov av att ytterligare implementera Familjehälsans rutin

kring arbetet med våld i nära relationer vid länets beroendemottagningar, framförallt gällande

arbetsformerna för upptäckt av våldsutsatta patienter.

STÖD OCH BEHANDLING TILL VÅLDSUTSATTA: När det gäller Familjehälsans möjligheter att

erbjuda stöd och behandling till våldsutsatta vuxna och barn berättar informanten:

”Primärvården är ju första insats. Vi arbetar i första hand med krisstöd och har oft-

ast inga långa kontakter. I snitt brukar samtalskontakten pågå under 3–4 mån, men

kan också vara under en hel graviditet. För de flesta räcker krisstöd men vi måste

bedöma om det behövs andra insatser. Våra krisstödsamtal bygger på KBT och

gränsar väldigt nära till traumabehandling, den där gränsen är inte lätt att dra.”

Hon säger också i detta sammanhang:

”Det är viktigt att gradera problematiken – ska det exempelvis göras en anmälan till

socialtjänsten eller polisen?”

Inom barn- och familjehälsa 0–12 år och ungdomsmottagning finns kuratorer och psykologer

som kan arbeta med stöd- och krissamtal till både barn, vuxna och familjer. Vid ung-

domsmottagningen i Gävle kan även erbjudas gruppverksamhet för flickor/unga kvinnor som

varit med om sexuella övergrepp. Familjehälsans verksamheter slussar också vid behov pati-

enter till andra resurser inom hälso- och sjukvården. Finns tidigare kontakter inom sjukvården

försöker man återkoppla till dem. Vid svårare tillstånd av psykisk ohälsa slussas till speci-

alistvården (vuxenpsykiatrin och barnpsykiatrin).

BEDÖMNING AV BARNS PROBLEMATIK OCH BEHOV: Informanten ser behov av att utveckla

formerna för bedömning av behov och lämplig insatstyp när det gäller barn som varit utsatta

för våld eller andra övergrepp.

SAMARBETE: Den intervjuade verksamhetschefen tycker att samarbetet med socialtjänsten

fungerar bra på individnivå, både kring barn och vuxna. Personal från Familjehälsans enheter

deltar i några av kommunernas samverkansgrupper kring våld i nära relationer. Verksamheten

samarbetar också i akuta lägen med kvinnojour och polis.

Chefen för Familjehälsan sitter i barnahusets styrgrupp. Däremot finns inte för närvarande

någon representant från verksamheten i samrådsgruppen. Vid behov förmedlar BUP:s repre-

sentant eventuella frågor till Familjehälsan eller tar direktkontakt med verksamhetschefen.

När det gäller barn och unga som utsatts för våld eller sexuella övergrepp tycker hon att

barnahussamarbetet i länet bidragit till tydliga rutiner kring samverkan samt aktörernas ansvar

och roller.

STATISTIK: Angående möjligheten att få fram statistik och i övrigt följa upp Familjehälsans

arbete med våld i nära relationer, framgår att det finns åtgärdskoder och system för att regi-

strera diagnoser. Informanten berättar att registrerandet av diagnoser tidigare har varit läkar-

56

nas uppgift. Nu pågår ett projekt där även psykosocial personal ska göra detta. Det är dock

svårt att få ut statistik kring våld i nära relation då denna problematik kodas med s.k. paraply-

diagnoser, vilka kan förutom våld kan inrymma andra typer av problematik. Det krävs därför

en aktgranskning i respektive ärende för att identifiera om det rör sig om våld i nära rela-

tioner.

UTBILDNINGSBEHOV: Informanten berättar att det under HÅJ-projektet inom Hälso- och

sjukvården (2010–2013)43

genomfördes utbildningar med inslag om våld i nära relationer.

Hon ser dock behov av ytterligare och kontinuerliga utbildningsinsatser för att uppdatera kun-

skaperna och hålla liv i frågan bland personalen. En väg i som hon föreslår är ökat samarbete

bland de involverade aktörerna kring utbildning, exempelvis i samråd med länsstyrelsen som

arrangerar utbildningar inom det aktuella området. En idé hon lanserar i detta sammanhang är

att ett gemensamt informationsmaterial om våld i nära relationer arbetas fram som hälso- och

sjukvården, kommunerna och andra aktörer kan använda, exempelvis i form av en affisch som

riktar sig till patienter/brukare. Hon tycker att detta arbete skulle kunna föregås av en utbild-

ningskampanj.

43

Projektet hållbar jämställdhet (HÅJ).

57

Polisens verksamhet kring våld i nära relationer

Under kartläggningen har intervjuer genomförts med

chefen för den länsövergripande enheten för våldsbrott

i nära relationer samt en kriminalinspektör med särskilt

uppdrag kring arbetet med hedersrelaterat våld och

förtryck. Intervjuerna redovisas i den turordningen.

Intervju med chefen på enheten för brott i nära relationer

På den länsövergripande enheten för brott i nära rela-

tioner arbetar förutom chefen 10 utredare (två civilan-

ställda och övriga med polisutbildning). Åtta av utre-

darna sitter i Gävle och två är lokaliserade till polisen i

Sandviken. Den intervjuade chefen berättar att enheten

företrädesvis arbetar med utredningar kring brott mot

barn, brott där gärningspersonen är under 18 år44 och

sexualbrott mot vuxna som kräver särskild kompetens.

Målgruppen för utredningarna innebär att barnahuset

utgör en central plattform för arbetet.

Många av utredarna har genomgått en 10 veckors grundutbildning som är ett krav för att få

arbeta med barnförhör. Utöver denna utbildning finns en fortsättningsutbildning på sex veckor

samt återkommande utbildningsinsatser om tre veckor ungefär vart tredje år för att uppdatera

kunskaperna. Förutom utbildningarna kring barn finns en fristående utbildning kring rela-

tionsvåld mellan vuxna.

BROTTEN: De vanligaste brottsrubriceringarna i utredningar kring våld i nära relationer är

misshandel/grov misshandel, kvinnofridskränkning, sexuellt ofredande, våldtäkt samt en rad

brottsrubriceringar gällande sexualbrott mot barn. Särarten på brotten mot barn är att 90 pro-

cent av dem sker i hemmet och att gärningspersonen också finns i denna miljö. Informanten

säger i detta sammanhang:

”Barnet har sagt pappa slog mig igår och så sitter han anhållen, och det är ju i fa-

miljen. Det är inte någon på stan som har slagit barnet. Här ska de vara rädda för

sina egna föräldrar. Jag anser att det här är bland de grövsta brotten vi har i sam-

hället.”

Våld mellan vuxna i nära relationer, exempelvis misshandel, utreds i första hand vid de lokala

polisområdena. Den intervjuade chefen säger:

”Vi hinner inte med brott mot vuxna och måste därför ha prio på barn.”

44

Vid utredningar där gärningsmannen är underårig är ungdomsroteln en samarbetspartner.

58

UTREDNING AV BROTT MOT BARN: När det gäller brott mot barn ska utredningen genomföras

med Barnahus Gävleborg som plattform. I dessa ärenden är det oftast socialtjänsten som initi-

erar processen genom att anmäla ett barn till samrådsmöte och göra en polisanmälan (se av-

snittet om barnahuset). Enheten för brott i nära relationer har en utredare lokaliserad till

barnahuset som samordnar de polisiära aktiviteterna.

SAMSPELET MED SOCIALTJÄNSTEN KRING UTSATTA BARN: Gällande polisens samspel med

socialtjänsten uttrycker informanten:

”Socialtjänsten styrs mer av polisens utredning än vi tror – de får bättre driv i sin

utredning genom de bevis vi kan få fram. Får inte soc. fram några indikationer på att

barnet far illa trots att det har begåtts ett brott, så är det ju svårt för dem. Att pappan

kanske blir häktad eller dömd för brott – det hjälper dem mycket mer än vad vi

förstår.”

Den intervjuade beskriver att hon även ser socialtjänsten som polisens ”livlina”. Med detta

menar hon att även om polisens utredning inte leder till lagföring, kan socialtjänstens parall-

ella utredning upptäcka omsorgsbrister som inte är brott i rättslig mening och sätta in insatser

som tryggar barnet.

BRISTANDE RESURSER ATT UTREDA RELATIONSVÅLD MELLAN VUXNA: I diskussionen om att i

stort sett allt relationsvåld mellan vuxna utreds ute i polisdistrikten uttrycker informanten:

”Vi kommer inte att få några bra uppklarningssiffror så länge vi sprider ut ärendena

på olika chefer som har olika intresse och mycket att göra samt andra brott att ut-

reda.”

De tidsfrister som gäller för utredningarna är sex månader för brott i nära relationer mellan

vuxna och tre månader för utredningar kring brott mot barn. Om det är personer under 15 år

som misstänks för brottet gäller sex veckors utredningstid.45 Informanten berättar att det per

automatik sker en prioritering inom polisens verksamhet utifrån om den misstänkte är anhål-

len/häktad eller släppt på fri fot. Utredningar kring olika typer av brott där den misstänkte har

frihetsberövats går alltid före pga. tidsfrister, vilket innebär att resurserna periodvis kan bli

otillräckliga för utredning av våld i nära relationer där den misstänkte är på fri fot. Ibland sker

också grova brott, exempelvis mord, som kan ta alla resurser i anspråk under en tid vid ett lo-

kalt polisområde.

UTREDNING AV VÅLD I NÄRA RELATIONER KRÄVER SÄRSKILD KOMPETENS: Informanten be-

tonar att utredningar kring våld i nära relationer kräver en särskild kompetens och fallenhet.

Med en modell där poliser som till vardags arbetar med andra typer av utredningar också ska

utreda familjevåld, blir det svårt för de enskilda poliserna att uppnå sådan kompetens och er-

farenhet. Som hon ser det är de viktigaste framgångsfaktorerna vid utredning av relationsvåld

ett bra bemötande. Den intervjuade resonerar kring detta:

”Målsägaren måste känna att vi tror på henne. Det är viktigt att lyssna och känna av

situationen. Utredaren ska inte moralisera eller ta parti för någon av parterna. Det

är också viktigt att kvinnan känner att hon inte behöver skämmas eller är ensam.”

Den intervjuade chefen beskriver vikten av att rätt frågor ställs, att den enskilde polisen kän-

ner sig bekväm med att ställa dessa frågor samt inte minst känner engagemang i att utreda den

45 Detta regleras i Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare som anger att brott

begångna av personer under 15 år kan utredas av polisen om vissa omständigheter råder.

59

aktuella typen av brott. Med otillräcklig kompetens blir följden att det inte upprättas tillräck-

ligt bra beskrivningar av brottet som kan klarlägga om det exempelvis handlar om ett ofre-

dande eller en våldtäkt. Brottsbeskrivningen utgör även en förutsättning för att kunna genom-

föra bra förhör med den misstänkte. Kompetensen påverkar också förutsättningarna att säkra

spår och teknisk bevisning. Hon menar att det bästa för verksamhetens utveckling är att orga-

nisera en särskild enhet som är specialiserad på både barnutredningar och relationsvåld mellan

vuxna. En variant hon framhåller är att det organiseras två sådana enheter, en i Gästrikland

och en i Hälsingland.

INITIALA INSATSER AV POLISPATRULLEN: Vid akut relationsvåld mellan vuxna tillkallas ofta

en polispatrull till platsen. Informanten berättar att det finns ett inplastat åtgärdskort46 som

patrullerna har med sig där det föreskrivs hur de initiala aktiviteterna ska ske. Förutom att sära

på parterna, säkra vitten och eventuellt gripa den misstänkte finns tre viktiga punkter som ska

följas: 1) förhör med målsägaren som filmas, 2) dokumentation av skador med foto/film och

säkrande av teknisk bevisning i övrigt, 3) upprättande av ett PM som detaljerat beskriver

brottsplatsen, personerna på platsen, situationen, skador, berusning/påverkan av droger och de

inblandades uttalanden mm. Det anges också att det ska göras en utförlig dokumentation kring

om barn bevittnat våld. Om barn bedöms fara illa görs en anmälan till socialtjänsten.

Åtgärdskortet innehåller även anvisningar kring hur hedersrelaterat våld och våld i samkö-

nade relationer bör hanteras. Informanten berättar att all utryckningspersonal fått utbildning

kring våld i nära relationer för två år sedan och ser det som mycket viktigt att fortsätta med

kontinuerliga utbildningsinsatser för att upprätthålla kompensen.

Den intervjuade chefen berättar att filmandet av målsägaren under berättelsen kring brottet

är av stort värde både ur ett rättslig och psykologiskt perspektiv. Förutom bevisvärdet kan

filmen hjälpa den brottsutsatte (oftast en kvinna) att stå fast vid sin berättelse och inte vackla

när det gäller att fullfölja sin medverkan under brottsutredningen och rättsprocessen. Hon ser

det också som framgångsrikt att vädja till kvinnans föräldraansvar om denne tvekar att stå fast

vid sin anmälan.

När våld i nära relation anmäls en tid efter brottstillfället hörs målsägaren, den misstänkte,

och eventuella vittnen. För att dokumentera skador som inte längre syns kan medicinska jour-

naler, sjukskrivningsintyd och liknande hämtas in.

SAMARBETE: Enheten för brott i nära relationer har ett nära samarbete med socialtjänsten

och åklagarna för relationsvåld. Samarbete sker också med kvinnojourer och STICKAN – kris-

centrum för män, däremot verkar inte kontakterna med Brottsofferjouren vara särskilt fre-

kventa. Polisens brottsoffersamordnare är också en samarbetspartner, exempelvis vid utver-

kande av kontaktförbud.

TRENDER I BROTTSUTVECKLINGEN: Vid enheten för brott i nära relationer ser man framför-

allt tre trender i brottsutvecklingen under senare år. Det är: 1) fler brott mot unga flickor an-

mäls, exempelvis i form av sexuell posering via sociala media, 2) fler hedersrelaterade brott

anmäls, 3) fler brott mot barn anmäls. Informanten tror att den ökade anmälningsfrekvensen

kring aktuella brotten beror på en rad orsaker, exempelvis ökad medvetenhet och kunskap i

samhället kring framförallt våld mot barn, tillgången på nya sociala media och att det kommit

många människor från hederskulturer till Sverige.

46

Åtgärdskort för brott i nära relationer 2009.

60

PLANERAT UTVECKLINGSARBETE I HÄLSINGLAND: Den intervjuade chefen berättar att det

ska organiseras en enhet vid polisen i Bollnäs om en chef och 8 medarbetare med inriktning

mot brott i nära relationer och grova brott. Informanten hoppas att denna enhet ska bidra till

polisens utvecklingsarbete inom området våld i nära relationer.

Intervju med kriminalinspektör som är Gävleborgspolisens resurs i arbetet med hedersrelaterat våld och förtryck

Den intervjuade kriminalinspektören arbetar vid enheten för brott i nära relation som beskri-

vits ovan. Han har varit särskilt specialiserad på utredningar kring hedersrelaterat våld och

förtryck47

sedan 2007 då han fick detta uppdrag av Rikspolisstyrelsen. Inom ramen för sitt

uppdrag har han utbildat runt 240 befäl, utredare och utryckningspersonal inom området och i

de arbetsmetoder som bör användas. Han har också arbetat fram en manual som handlar om

hur hedersvåld ska hanteras av polisen i akutskedet. På 20 procent av sin tjänstgöringstid ar-

betar informanten som resursperson inom det nationella kompetensteamet48

för hedersrelate-

rat våld och förtryck som är organiserat under länsstyrelsen i Östergötland. Detta innebär ett

utbildnings- och föreläsningsuppdrag riktat till poliser och personal inom rättsväsendet på

nationell nivå. Han medverkar också i den nationella telefonrådgivningen för yrkesverk-

samma och svarar på frågor av polisiär karaktär kring hedersvåld. Kriminalinspektören forts-

ätter diskutera kring sin egen uppgift och roll:

”Meningen från början var egentligen att jag skulle utbilda folk och kanske vara lite

mer strateg i ärendena på distans. För att annars är det svårt att hinna med, men det

har ju blivit mer och mer att jag får ärendena själv, vilket gör att det är jäkligt svårt

att hinna med allt man ska göra.”

INITIERING AV ÄRENDEN: Ett vanligt mönster i hedersrelaterade ärenden är att det rör barn och

ungdomar upp till 18 år. Informanten utvecklar detta:

”Problemen brukar uppstå under grundskoletiden när flickorna vill bli försvenskade

och leva som de andra flickorna i klassen. Det är ju då svårigheterna uppstår när

föräldrarna totalt begränsar den här individen.”

Hedersrelaterat våld och förtryck kan dock även rikta sig mot pojkar och vuxna kvinnor även

om det inte är lika vanligt. Kriminalinspektören beskriver att våldshandlingar och förtryck

ofta utövas i samband med misstankar om exempelvis att en flicka träffat ”fel” pojkvän, att en

son är homosexuell, eller att någon vägrar gifta sig med den som hon/han är utsedd för (jfr

äktenskapstvång).

BROTTENS MOTIV OCH MODUS: Under intervjun diskuteras vad som är utmärkande i ärenden

kring hedersrelaterat våld och förtyck. Informanten beskriver brottens särart enligt nedanstå-

ende:

”Hederrelaterade brott är kollektivbaserade till skillnad från traditionella brott i

nära relationer som är individbaserade. Pudelns kärna i hederskulturen är kvinnans

47

Omnämns ibland endast för hedersrelaterat våld eller liknande för enkelhets skull. 48 Det Nationella Kompetensteamet ska samordna och stödja arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck och

dess olika uttrycksformer som t ex barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning av flickor och kvinn-

or. De som ingår i kompetensteamet kommer bland annat från Länsstyrelsen Östergötland, Socialstyrelsen,

Inspektionen för vård och omsorg och bland dem finns utredare, HRV-strateger, poliser, psykologer, social-

sekreterare och forskare.

61

sexualitet. Kvinnan ska vara oskuld fram till bröllopet, punkt och slut, och männen i

familjerna har som sin främsta uppgift att kontrollera kvinnans oskuld, att utöva

kontroll över kvinnan. Männen bär heder, kvinnan har skam i kroppen och genom att

bete sig illa mot normer och värderingar i hederskulturen, så kan kvinnan sätta

männens och hela klanens heder på prov så att säga. Det kan räcka med enbart ett

ryckte om att kvinnan/flickan har haft sexuellt umgänge innan bröllopet. Ryktet är A

och O i hederskulturen och kan fälla en hel grupp, även om det är ogrundat.”

Den intervjuade kriminalinspektören beskriver att så länge ingen annan än familjen känner till

avvikelsen från normen, så sker oftast bestraffningen inom hemmets väggar. Kommer ryktet

ut måste man visa omvärlden att det sker en bestraffning. Alla har en klantillhörighet, tillhör

en stor grupp människor som man har den högsta lojaliteten mot, och man vill visa att pro-

blemet har hanterats, att hedern är upprättad. Typen av bestraffningar varierar utifrån vilken

grad av upprättelse som krävs. Mord är den ultimata bestraffningen, men vanligen handlar det

om exempelvis utfrysning, misshandel, hot om våld, brännmärkning eller att håret klipps av.

Det förekommer också fingerade självmord eller att den ”skamfyllda” tar sitt liv efter på-

tryckningar från gruppen. När det gäller mord i hederskultur så är det oerhört vanligt med

övervåld och förnedring av offret. Gärningsmannen erkänner ofta gärningen i första förhöret,

för att tala om att det här har jag gjort, jag står för det här.

”Det finns ingen anledning att döda någon i hederns namn om man inte står upp för

det”, uttrycker informanten.

Kriminalinspektören berättar att de hedersrelaterade brotten uppvisar ett snarlikt mönster från

fall till fall. Vid förhör säger offren i stort sett samma saker oavsett om de kommer från Sy-

rien, Irak, Iran eller ett annat land med hederskultur. Det samma typ av bestraffningar, samma

typ av utfrysning, samma typ av tillvägagångssätt från gärningsmännen runt omkring. Inlås-

ning, utfrysning, ständig kontroll, klockning, hot och brutalisering osv.

OMVÄNT ARBETSSÄTT VID HEDERSVÅLD: Den intervjuade polisen beskriver att arbetet med

hedersrelaterat våld innebär att polisen måste vända på allt de lärt sig om hur våld i nära re-

lationer traditionellt ska hanteras. Han menar att polisen är utbildad och ”stöpt i en form” uti-

från de omständigheter som gäller kring våld i nära relation under svenska förhållanden, vil-

ket utgår ifrån ett individbaserat samhälle. Han säger:

”Nu måste vi vända på perspektiven helt och göra precis tvärtom mot vad vi har lärt

oss från början – för nu ska vi jobba med relationsvåld i ett kollektivbaserat sam-

hälle.”

Vad innebär det i praktiken att vända på perspektiven? Informanten illustrerar detta med ett

exempel:

”Om vi åker till ett lägenhetsbråk, så håller vi förhör med målsägaren på plats, me-

dan den misstänkte sitter i ett annat rum och hörs av en annan kollega. Om vi får så-

dana uppgifter att den misstänkte kan gripas är allt frid och fröjd, för en svensk mål-

sägare har skydd av sin familj. De stöttar henne. I en hederskultur stöttar alla gär-

ningsmannen, vilket innebär att det vi i en sådan miljö i stället för att gripa en gär-

ningsman måste spärra av offret, hämta med oss henne, sen kan vi lämna kvar de

andra i lägenheten. Här finns den fundamentala skillnaden.”

Den intervjuade polisen berättar att hedersrelaterat våld ofta förknippas med flickor/kvinnor

som brottsoffer. Pojkarna kan dock också fara illa i en hederskontext på annat sätt än att vara

62

direkta brottsoffer. Flickorna/kvinnorna blir ofta kontrollerade i tid och rum på ett sådant sätt

att deras handlingsutrymme minskar blir kraftigt. Pojkarna är oftast inte lika kontrollerade

men har däremot en stark förväntan på sig att kontrollera sina systrar. Klarar pojken inte av

detta kan han bli utfryst av sin far och inte längre betraktas som dennes son, vilket är det

värsta som kan hända en pojke i hederskulturen.

BROTTSUTSATTA BARN OCH UNGDOMAR: När det gäller polisen handläggning av hedersre-

laterade ärenden där den utsatte är under 18 år, berättar informanten att de aktuella ärendena

ofta initieras av skolan. Skolan har, som han ser det, ett stort ansvar och är också bra på att

uppmärksamma hedersproblematik kring elever. Oftast aktualiseras ärendena i skolan på

grund av att en elev kommer till en lärare och berättar om sitt minimala handlingsutrymme,

att hon/han blir bestraffad i hemmet för någonting eller att en kusin i klassen hotar och utövar

kontroll. I dessa lägen gör skolan en anmälan till socialtjänsten. Nästa steg är att ärendet tas

till barnahuset för ett samrådsmöte. Därefter sker en planering och brottsutredning utifrån

barnahusets samarbetsmodell där någon vid enheten för brott i nära relationer vid polisen i

Gävle får utredningen.

BROTTSUTSATTA VUXNA: Informanten beskriver hur handläggningen kan se ut i ett ärende

som avser en brottsutsatt över 18 år:

”Om vi nu säger att det skulle vara misstanke om ett hedersrelaterat brott uppe i

Ljusdal, då åker ju naturligtvis operativa patrullen som är i tjänst på det jobbet ini-

tialt och de som har gått utbildningen ser ju vartåt det lutar så att säga. Ofta ringer

de mig från platsen och rådgör lite, men ibland händer det att de jobbar efter eget

huvud. Till slut så hamnar ärendet på en kriminalavdelning. Det kan hamna på en

kriminalavdelning uppe i Hälsingland och handläggas där hela vägen, men jag

kanske stöttar i bakgrunden. Ibland hamnar ärendet på mitt bord, även om det är

uppe i Hälsingland p.g.a. olika omständigheter. De kanske inte finns folk som kan ta

tag i det, kanske finns inte kapacitet eller tid överhuvudtaget, och då är det jag som

får ärendet.”

FÖRUNDERSÖKNINGENS FÖRUTSÄTTNINGAR: Informanten beskriver att grunden för polisens

utredning är att skapa sådan trygghet och tillit hos målsägaren att denne vågar berätta vad som

hänt. Det är därför brottsoffret måste lyftas ur sitt sammanhang där hotbilden och påtryck-

ningarna finns. Han säger:

”Målsägaren pratar och berättar endast om de är skyddade och om de förstår att vi

menar allvar med skyddet. Om det är en förhörsledare som är oengagerad och inte

riktigt vet vilka frågor som ska ställas, så läser de av det direkt och vill inte yppa

sig.”

Bevisläget är komplicerat just på grund av att omgivningen stödjer gärningsmannen vare sig

de vill eller inte som ett resultat av grupptrycket och kulturen. Informanten tror att endast ca

5–6 procent av alla ärenden leder till lagföring. Förutom uppgifter från målsägaren finns

ibland möjlighet att få information av personal från exempelvis socialtjänsten eller skolan om

den brottsutsatta berättat något. Ibland kan det också förekomma grannar som sett eller hört

något. Kommer utredningen vidare kan husrannsakan göras för att hitta bevisning, till exem-

pel SIM-kort med kommunikation som stödjer bevisläget.

SKYDDSASPEKTEN: När det gäller skyddsaspekten för människor som är utsatta för heders-

relaterad är den intervjuade polisen kritisk till samhällets förmåga. Hans erfarenhet är att det

finns för få skyddade boenden, på sin höjd tiotalet i landet, som har kompetens och kan han-

63

tera den aktuella typen av problematik. Den intervjuade berättar att det ibland förekommer att

man glömt att besluta om umgängesbegränsning enligt LVU och att flickan, som det ofta

handlar om, har haft tillgång till telefon eller dator, vilket medfört att hon utsatts för starka

påtryckningar om att komma hem, exempelvis genom meddelanden om att fadern fått en

hjärtinfarkt och ligger på sjukhus. I dessa lägen finns stor risk för att den unge rymmer från

boendet och beger sig hem.

Informanten beskriver att det krävs en särskild kompetens för att kunna arbeta med perso-

ner som brutit upp från den egna gruppen och den kollektiva kulturen. Han menar att det ofta

fungerar dåligt i svenska jourfamiljer och krävs särskilda boenden med personal som känner

till kulturen, vet vad som krävs och kan se behoven. Det kan krävas traumabehandling och en

stegvis utslussning under omfattande stöd som kan handla om processer på flera år.

FÖREKOMSTEN AV HEDERSRELATERAT VÅLD: När det gäller förekomsten av hedersrelaterat

våld i Gävleborgs län menar den intervjuade polisen att det skett en ökning av anmälningar i

takt med att fler människor från hederskulturer till kommit till Sverige. Han är dock övertygad

om att det proportionellt sett förekom lika mycket hedersvåld exempelvis 2007, men att det

inte uppmärksammades genom brist på kunskaper. Brotten utreddes som ”vanlig” misshandel

utan att man förstod att de hörde samman med en hederskultur och att det förutom den utpe-

kade kunde finnas ytterligare personer som varit delaktiga, exempelvis genom anstiftan och

planering av brotten. I samband med utbildningsinsatser och ökad uppmärksamhet i media har

upptäckten av de aktuella brotten ökat, inte minst genom den press som satts på myndighet-

erna att agera. Informanten menar att det är först de senaste två åren som samhället på allvar

börjat uppmärksamma hederrelaterat våld och förtryck. Han uttrycker:

”I min värld så är det minst tjugo år försent! För du ska tänka att Pela Atroshi mör-

dades 1999 och Fadime Sahindal 2002. Då sa Mona Sahlin att det här aldrig mer

ska upprepas i Sverige. Det var ju bara floskler. Det myndigheterna inte förstår och

tycker blir svårt och krångligt, det väjer man för och stoppar huvudet i sanden och

så har det varit med hedersvåldet. Om de här människorna hade hetat Anna och

Peter istället för Fadime och Pela, så hade det varit ett helt annat ljus på den här

frågan”

POLISENS RESURSER: Polisens resurser för att arbeta med hederrelaterat våld upplevs som

mycket begränsade av den intervjuade polismannen. Polisen prioriterar grov organiserad

brottslighet i svenska förhållanden och narkotikabrott mm, vilket han ser som positivt. Han

upplever dock att familjevåld i sig har en låg status och inte prioriteras särskilt högt i polisens

arbete, vilket även gäller det hedersrelaterade våldet. Han menar dock att det kunskapsmässigt

inom polisen i Gävleborg är ett ganska bra läge, då det genomförts utbildningsinsatser på bred

front bland befäl och operativ personal.

HEDERSVÅLD LIKNAR ORGANISERAD KRIMINALITET: Det hedersrelaterade våldet uppvisar

enligt den intervjuade polisen stora likheter med grov organiserad brottslighet, exempelvis ut-

övad av ett mc-gäng. Han förklarar detta i termer av att det i ett kollektivsamhälle, som he-

derskulturen hänför sig till, sanktioneras brotten av omgivningen och gruppen runt gärnings-

mannen. Detta är helt jämförbart med strukturen på organiserad brottslighet där det finns en

mängd personer runt gärningsmannen som hjälper till och planerar brottet.

64

Medlemmar i ett kriminellt mc-gäng ska också upprätthålla en heder och leva efter regler

och normer gruppen satt upp. Lever inte medlemmen upp till detta får det konsekvenser i

form av hot, misshandel eller i värsta fall mord. Den som är medlem i ett kriminellt mc-gäng

förväntas låta klubbens intressen gå före de egna. Han förklarar att människor i ett kriminellt

mc-gäng eller annan kriminell organisation är sprungna dels ur individsamhället, alltså det

svenska samhället, men liksom hederskulturerna också ur kollektivsamhället.

65

Öppenvårdsmottagningen Våld i nära relationer

Öppenvårdsmottagningen våld i nära relationer som har en lokal i centrala Gävle startade i ja-

nuari 2014 som ett treårigt projekt. Verksamheten vänder sig till boende i Gävle kommun.

Den intervjuade behandlaren berättar att det innan

starten av mottagningen gjordes studiebesök vid lik-

nande verksamheter i landet, bland annat i krismot-

tagningarna i Lund och Uddevalla för att få idéer och

kunskaper kring hur en mottagning skulle kunna ut-

formas i Gävle. Ett viktigt led i att starta upp mottag-

ningen var också att informera samarbetspartners och marknadsföra verksamheten för att få

inflöde av ärenden. Information gavs till socialtjänstens olika enheter, exempelvis mottag-

ningsgruppen på familjeenheten som tar emot alla anmälningar runt barn samt till externa

samarbetspartners exempelvis polisen och Brottsofferjouren. Mottagningen arbetar kontinu-

erligt med att informera och marknadsföra verksamheten då de ser detta som en ”färskvara”.

Mottagningen har en personalresurs om tre behandlare på heltid samt en operativt ansvarig

arbetsledare på halvtid. Behandlingspersonalen är socionomer med vidareutbildningar inom

området våld i nära relationer. De har även genomgått ATV:s utbildningar kring arbete med

våldsutsatta, förövare och barn. Två i personalgruppen läser för närvarande steg 1 utbildning i

psykoterapi. Mottagningens personal har handledning av en företrädare för ATV i Täby.

MÅLGRUPP OCH ARBETSSÄTT: Verksamheten erbjuder rådgivning, krisbearbetning och

samtalsstöd för våldsutsatta, våldsutövare samt barn och ungdomar som upplevt eller bevittnat

våld i nära relationer.49

Den största gruppen är kvinnor utsatta för våld, därefter förövare av

våld samt barn och ungdomar som utgör den minsta gruppen. Verksamheten bygger på

enskilda individuella samtal men utifrån ett helhetsperspektiv där familjen betraktas som ett

system i enlighet med ATV:s arbetsmodell. Behandlaren säger dock i detta sammanhang att

det är möjligt att mottagningen i framtiden, i takt med ökad erfarenhet och säkerhet kring

tillämpningen av ATV:s metodik, kan komma att arbeta även med par i viss utsträckning. Det

behöver dock föregås av enskilda samtal för bedömning om detta arbetssätt är möjligt.

Mottagningar som arbetat länge med ATV:s metodik, exempelvis i Malmö och Lund, bedriver

dock mycket sällan parsamtal.

Behandlaren berättar att mottagningen arbetar med individuellt utformade insatser utifrån

fyra grundläggande områden i enlighet med ATV:s metodik. Dessa är:

1. Fokus på våldet genom samtal om våldet och vad som har skett;

2. Konsekvenser av våldet;

3. Ansvar för våldet;

4. Sammanhang, bakgrund och historia kring den våldsutövande.

49

Mottagningens besökare kommer härefter att benämnas kunder i enlighet med verksamhetens terminologi.

66

Mottagningen försöker inledningsvis träffa kunderna en gång i veckan men sedan när be-

handlingskontakten kommit i gång kan samtalen ske en gång i veckan eller varannan vecka

utifrån behovet i behandlingen. Är det krisartat runt den enskilde strävar man dock efter att

hålla täta kontakter.

Den intervjuade behandlaren beskriver, att kontakten brukar inledas med två–tre samtal för

att kartlägga våldet, som är inriktade på att beskriva våldets yttringar och bedöma farligheten.

I detta arbete används materialet FREDA och i situationer med hedersrelaterat våld instru-

mentet PATRIARK och särskilt material för kartläggning gällande utövare av våld. Hon be-

skriver kartläggningen på följande sätt:

”Ja vi börjar med att kartlägga våldet och har två tre samtal kring det, då handlar

det om att få beskrivningar av våldet och då använder vi oss utav socialstyrelsens

material FREDA. Vi använder också ett särskilt material för våldsutövarna som i

grunden är framarbetat vid krismottagningarna i Malmö och Lund och bygger på

ATV:s arbetssätt.”

Kunderna som besöker mottagningen har varierande problematik och behov och efterfrågar

därför olika typer av insatser:

”En del vill bara göra en kartläggning, är nöjda med det och vill fundera, de tycker

att det räcker så. Andra tycker det är självklart att gå vidare i samtalskontakt och att

få stöd i sin situation.”

Ca 80 procent av mottagningens kunder kommer på eget initiativ. De flesta insatser ges med

anledning av detta i form av serviceinsatser utan inslag av myndighetsutövning.

Angående motivationsarbete beskriver informanten att de informerar om verksamheten och

vad mottagningen kan erbjuda, men inte bedriver något motivationsarbete. Det är upp till den

enskilde att ta ett beslut om denne vill ha kontakt. Den intervjuade berättar att det är ovanligt

att enskilda tar kontakt utan egen motivation, exempelvis efter påtryckningar av partners eller

myndigheter.

KUNDERNAS INITIERING AV KONTAKT MED MOTTAGNINGEN: Behandlaren berättar hur en

kontakt kan inledas med mottagningen utifrån olika situationer och problembilder:

”De flesta ringer och bokar en tid, då kan det vara så att man vill prata om våld på

något sätt. En del ringer och säger: jag tror att jag är utsatt för våld eller jag vet

inte vad jag är i för någonting. En del säger: jag är i en våldsam relation och jag vill

ta mig ur den, men vet inte hur det ska kunna ske säkert. Andra säger: jag är ur

våldet men jag har barn tillsammans med honom som utövat våldet och det är så

svårt i samarbetet då barnen har växelvis boende. Den som ringer kan också ha se-

parerat från våldsutövaren men blir påmind om det tidigare våldet då de går in i en

ny parrelation. Fast vi tar inte emot de som vill bearbeta våld de upplevt för länge

sedan exempelvis i barndomen. Men det kan också vara någon som ringer och säger:

jag utövar våld, jag slog den här mannen eller kvinnan i går och jag har sådan

ångest, det här känns inte bra, jag måste ta tag i det här, måste sluta slåss och vill ha

hjälp. En del kan i och för sig ringa för mannens vägnar också. De kan säga: den

här mannen har utövat våld, han behöver ta hjälp och jag kommer att separera om

han inte tar emot hjälp, då ringer den här mannen ganska snart efteråt och bokar en

tid. Det är också kvinnor som utövar våld. Det är en liten grupp, men vi möter det

också, och sedan har det varit våld i samkönade relationer.”

67

PROBLEMATIKEN: Mottagningen möter utsatta och utövare av olika typer av våld, exempelvis

fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt våld. Behandlaren resonerar kring de olika typerna

av våldsproblematik mottagningen möter enligt nedan:

”En del kan vara utsatta för olika omfattning av fysiskt och psykiskt våld. Vissa kan

vara utsatta för sexuellt våld. En del för psykiskt våld med mycket kontroll, eller så

kan det ha skett någon fysisk våldshändelse för ett antal år sedan, och det räcker

med psykiskt våld och kontroll efter det. Sedan har vi hedersvåldet som jag tycker

har en tendens att öka hos oss, ändå har vi nog mycket kvar att upptäcka.”

FÖRDELEN MED EN SPECIALISERAD MOTTAGNING: Den intervjuade behandlaren menar att det

finns en risk i det traditionella socialtjänstarbetet, att våldet inte uppmärksammas eller blir se-

kundärt i förhållande till annan problematik man är mer van att arbeta med. Insatser kring

våld kräver också särskilda kunskaper och arbetsmetoder som inte är etablerade fullt ut inom

socialtjänsten. Informanten ger ett exempel på en familjebehandlingssituation i en familj med

våldsproblematik som kan uppstå inom socialtjänstens traditionella verksamhet:

”Flera av våra kunder tycker att det är jobbigt när de kommer på en familjebehand-

ling och sätts i samma rum som den som har utövat våld, och så ska de stå upp för

vad de tycker och funderar kring. Hur det ska vara möjligt och hur påverkas barnen

om jag säger vissa saker, tänker de.”

Informanten menar att socialtjänsten behöver fånga in våldsproblematiken mer. Vid exempel-

vis anmälningar om att föräldrar misstänks slå sina barn, så är det viktigt att ha med sig kun-

skap om att det i sådana situationer ofta förekommer våld mellan de vuxna, som också behö-

ver uppmärksammas. Våld är ett laddat tema, vilket gör att det finns en risk att våldet inte

hamnar i fokus. Man kan lätt glida ifrån våldet, då det kan vara svårt att prata om både för

människorna man möter och personalen.

Mottagningens kunder utgörs i minst utsträckning av våldsutövare och den intervjuade be-

handlaren resonerar kring vikten av att på olika sätt nå ut till denna grupp:

”Hur fångar vi in de som utövar våld? Det är en viktig grupp. Även om de har sepa-

rerat så blir det någon ny partner så småningom, med risk för nya våldshändelser,

vilket är något vi sett.”

SÄKERHET: Mottagningen arbetar mycket med säkerhet i potentiellt farliga situationer och gör

som ett led i detta farlighetsbedömningar. Arbetet kring säkerhet är inriktat på att bedöma ris-

ker och förbereda den utsatte så att det ska finnas handlingsstrategier vid uppbrottet från

våldsutövaren eller i andra potentiellt farliga situationer. Förberedelserna är dels på en mental

nivå för att den enskilde ska orka fullfölja sina strategier att komma från våldet, dels på en

praktisk nivå kring hur uppbrottet från våldutövaren ska göras. Detta kan handla om var

denne ska bo efter uppbrottet, vilket nätverk som kan vara stödjande, när polisen ska kontak-

tas, hur kontaktförbud kan utverkas mm. Ett led i säkerhetstänkandet är också åtgärder för att

undvika geografisk spårning av personen genom telefonens platsinformation eller att våldsut-

övaren kommer över kommunikation via sms eller datatrafik. Det är också viktigt att den ut-

satte att inte svarar på telefonsamtal eller meddelande från utövaren. I diskussionen kring sä-

kerhet uttrycker den intervjuade behandlaren:

”Om det är en kvinna som är utsatt för våld så behöver hon vara rädd. Är hon inte

rädd så kan det vara farligt. Utifrån säkerhetstänkande är det bra om hon är rädd

för då är hon lyhörd. ”

68

Informanten berättar i detta sammanhang att det händer att den våldsutsatte nonchalerar up-

penbar fara och i stället mest är arg. I sådana situationer finns stora risker. Barn som i famil-

jen kan fara illa och vara mycket rädda trots att modern inte är det.

PARTNERKONTAKT: Partnerkontakt är viktigt utifrån säkerhet och att våldet inte ska fort-

sätta. Förutsättningen för att mottagningen ska inleda en behandlingskontakt med våldsutö-

vare är att den enskilde medger ett partnererbjudande. Det innebär att sekretessen bryts så att

den som lever tillsammans med den aktuella personen, är särbo eller har gemensamma barn

med denne, får information om behandlingskontakten samt ett erbjudande om egen kontakt

med mottagningen.

INSATSER TILL BARN: Mottagningen erbjuder enskilda samtal till barn samt arbetar ibland

med gemensamma barn- föräldrasamtal. Den intervjuade behandlaren berättar att mottag-

ningen strävar efter en helhetssyn och ett familjeperspektiv kring barn som bevittnat eller va-

rit utsatta för våld. De vill inte enbart arbeta med barnsamtal utan tänka i ”paket”, som den

intervjuade behandlaren uttrycker det. Med det menar hon att alla i familjen kan behöva ar-

beta med den våldsrelaterade problematiken: modern som kanske varit utsatt för våld, fadern

som utövat våld och barnet som upplevt våld. När barn ska samtala om sina upplevelser av

våld behöver barnet vara skyddat från våld och leva i en trygg miljö. Våldet behöver vara tal-

bart, dvs. den som utövat våld ska kunna ta ansvar för våldet och den som utsatts för våld ska

kunna prata om det.

Tidigare fanns en medarbetare vid mottagningen med särskild kompetens inom barnområ-

det, exempelvis Trappansamtal och andra barnorienterade verktyg. Den intervjuade behandla-

ren ser ett behov av att ersätta denna kompetens och utveckla både insatser och ytterligare re-

surser för arbetet med barn. Avslutningsvis berättar behandlaren att mottagningen gör många

orosanmälningar kring barn.

UTVÄRDERING: En utvärdering av verksamheten pågår from hösten 2015 och ska vara klar

våren 2016. Resultatet av denna ska ligga till grund för beslut kring verksamhetens framtida

utveckling.

69

STICKAN – kriscentrum för män

STICKAN är ett kriscentrum för män som funnits och verkat i Gävle sedan 1991. Verksam-

heten bedrivs i stiftelseform och finansieras genom samarbetsavtal med Gävle kommun, bi-

drag från olika stiftelser och fonder samt projektmedel från externa finansiärer, exempelvis

Socialstyrelsen. Bakgrunden och orsaken till startandet av Stickan var att män i kris uppmärk-

sammades ha svårt att ta emot stöd av de befintliga resurserna i samhället. De upplevde det

ofta vara krångligt att få kontakt, ville inte vända sig till en myndighet eller se sig som sjuka.

Dessutom var personalen vid de offentliga resurserna, exempelvis socialtjänst samt hälso- och

sjukvård, oftast kvinnor och samtalsmetodiken upplevdes av många män i kris vara anpassad

till kvinnliga klienter/patienter. Han säger i detta sammanhang:

”I stort sett inom alla livsområden i livet kan man se mäns överordning, män tjänar

bättre, och hamnar i beslutspositioner där de har mer möjlighet att påverka. Men

inom hemmets väggar är det inte riktigt så, där är det en motsägelsefull, komplex

dynamik som spelas upp, och där kommer istället ofta männen i underläge, då det

gäller att handskas med sina relationer och sina barn när det blir svårt. ”

PERSONAL OCH INSATSER: Den personella resursen vid Stickan är i nuläget 1,0 tjänst som in-

nehas av en person. Det finns finansiering för ytterligare 0,5 tjänst som inte är tillsatt sedan

den tidigare medarbetaren slutade under hösten 2015. Den aktuella personen, som intervjuats i

denna kartläggning, har grundläggande psykoterapiutbildning (steg 1) samt är vidareutbildad

inom olika behandlingsinriktningar med fokus på relationer och kommunikation samt grupp-

behandling. Informanten är förutom verksamhetsansvarig för STICKAN även ordförande i

Rikskriscentrum.50

STICKAN erbjuder samtal och rådgivning till män i kriser som uppstått av olika anledning-

ar, exempelvis skilsmässa, ensamhet, bristande kontakt med barnen, problem med relationer,

sorg, att bli pappa mot sin vilja, sexualitet och ilska/våld mm. Verksamheten har telefonråd-

givning en timme/vecka samt en hemsida med information om verksamheten. STICKAN kan

förutom enskilda samtal erbjuda parsamtal, familjesamtal och gruppbehandling.

”Förr satt man bara individuellt på Stickan och jobbade och det bygger på en idé om

att bekymret börjar och slutar i personen. Många gånger är de nöjda med att sitta

själv, men ibland så hör jag att resonemanget bygger på att den andra parten borde

vara med för att det ska bli en riktig förändring.”

Samtalsserierna kan omfatta allt från två samtal till långa kontakter. Det finns ingen övre

gräns och samtalserierna anpassas efter klienternas behov. Den intervjuade terapeuten säger:

”I snitt ligger vi på nio samtal. Man kan säga att det är en tydlig skillnad på om det

är bistånd eller inte. Bistånd51

tenderar bli oftare och längre och de som är helt

frivilliga, de har inte lika täta kontakter och avslutas snabbare.”

50

Rikskriscentrum är en riksorganisation som funnits sedan 1997 vars medlemsorganisationer är professionella

verksamheter som i huvudsak arbetar med män i kris och mäns våld mot kvinnor. 51

Med detta menas insatser till män på uppdrag av socialtjänsten.

70

VERKSAMHETEN MED VÅLDSUTÖVARE: Stickans verksamhet inriktad på män som utövar våld

påbörjades 1999. De flesta män som deltagit har kommit från kriminalvården i samband med

att efter våldsbrott dömts till behandling. Behandlingen är utformad i grupp om max 8 delta-

gare, en gång/vecka vid 24 tillfällen. Denna verksamhet har dock sedan inflödet av klienter

från kriminalvården upphörde mött svårigheter att få ett stabilt underlag av män. Detta har in-

neburit att kontakterna med våldsutövande män i nuläget företrädesvis sker vid individuella

samtal eller parsamtal.

SÖKORSAKER VID KONTAKT MED STICKAN: Informanten berättar att de män som söker hjälp

för våldsproblematik sällan anger detta som sökorsak och uttrycker i detta sammanhang:

”Om sökorsak och det som är problematiken skulle vara samma sak, då skulle vi inte

ha något våld alls nästan. De flesta som kommer till oss kanske säger: folk är rädda

för mig, jag som är så snäll, jag förstår inte hur det kan förekomma, och så är de i

praktiken någon som utövar våld och inte vet om det själv. Till exempel män som inte

ser detta på grund av att de själva är uppvuxna med en farsa som gav dem örfilar

varje dag, så de tycker inte att de är våldsamma när de bara höjer rösten eller ho-

tar.”

En trend informanten uppmärksammat de senaste åren, och ser som positiv, är att det är fler

yngre män som kommer tidigare i livscykeln och ber om hjälp.

TYPER AV VÅLDSPROBLEMATIK VERKSAMHETEN MÖTER: Den intervjuade terapeuten beskri-

ver att de våldsutövande män som Stickan möter har två grundläggande typer av våldspro-

blematik:

”Det ena är situationsbundet våld, som är eskalerande där du kan se hur det psy-

kiska våldet trappas upp. De sårar varandra mer och mer och sen resulterar det i to-

kigheter. De arbetar vi med individuellt och i grupp. Men sen har vi de här mer

kontrollerande männen som ibland kallas för intima terrorister, som använder våld

mer utstuderat. De kan ligga hemma och planera våldet, så när frun kommer hem så

har han iscensatt saker. De är liksom mer manipulativa och kontrollerande. De job-

bar vi inte med i grupp men de är få, två per år kanske. Dessa män kan vi se väldigt

liten förändringspotential i och de avbryter ofta behandlingen själva, eller så gör vi

det och hänvisar till psykiatrin. Viktigt att poängtera att de våldsutövare vi möter

oftast tillhör gruppen med situationsbundet våld. Den andra målgruppen är enligt

vår erfarenhet inte så hjälpsökande.”

Han fortsätter:

”Den största delen vi jobbar med är psykiskt våld, och då handlar det liksom om

samspelet i hela familjen. Det är ju jättemycket våld i min definition som aldrig är

fysiskt, som exempelvis kränkande och kontrollerande beteende där man styr och

ställer med andra mot deras vilja. Ibland uppstår det en kultur i familjen där man är

kränkande. Man kan säga: håll käften jävla gubbe. Det kan tonåringen säga lika

gärna som karln säger något liknande till frun. Dessa mönster kan finnas hos många

familjer, men när de accelererar av olika anledningar tenderar risken för fysiskt våld

att öka.”

Informanten berättar att det förutom våld riktat mot kvinnor, vilket är vanligast, också ofta fö-

rekommer att män utsätts för fysiskt våld av kvinnor eller trakasserats på andra sätt, exempel-

vis via frekventa hot. Våld män emellan är även något som mottagningen möter.

71

OM ATT FÅ KONTAKT MED VÅLDSUTÖVANDE MÄN: Den intervjuade terapeuten anser att det

är svårt att få kontakt med män som utövar våld om verksamheten har en alltför stark profile-

ring som förövarverksamhet:

”Socialtjänstens socialsekreterare säger så här: Det finns en grupp för män som dig,

som utövar våld”. Skulle du vilja gå i den gruppen?”

Han är skeptisk till begreppet våldsmottagningar i enlighet med detta resonemang och menar

att män ofta drar sig för att gå till en våldsmottagning om de upplever att förklaringsmodellen

bygger på utpräglat förövare – offertänkande. Självklart når man med detta begrepp männi-

skor som lever i våld, men det finns samtidigt en begränsning i vilka och hur många män man

når. Han exemplifierar detta:

”Du måste liksom ha kommit ganska långt i din egen process för att gå in där och

säga: hej, jag är våldsutövare. Det är ungefär som en missbrukare som i ett tidigt

skede ska erkänna att han är alkoholist. Det är väldigt få som börjar med att vara

friska och säga att de tar ansvar för sitt dåliga leverne, så det blir en paradox.

Stickan har en annan tröskel in. Hos oss behöver du inte komma och säga att du är

en våldsutövare, utan du kan säga så här: Jag blir galen på min fru, jag vet inte vad

jag ska göra. Hon är rädd för mig, jag tycker inte att jag är arg men hon tycker att

jag är arg och vill att jag ska gå. Ganska ofta är det också andra som skickar hit

männen. Frun som säger: Du måste göra något åt det här annars så lämnar jag

dig”.

NÄTVERK FÖR PROFESSIONELLA INOM SOCIALTJÄNSTEN SOM ARBETAR MED FÖRÖVARE AV

VÅLD: Informanten berättar att han tillsammans med länsstyrelsen startat ett nätverk för pro-

fessionella inom socialtjänsten som arbetar med förövare av våld i länets kommuner. Tanken

är att bidra med kunskaper och erfarenheter som kan stödja utvecklingen av arbetet:

”Det blir ju gärna mycket våld nu eftersom det finns pengar som pumpas ut från so-

cialstyrelsen. Då ploppar det upp verksamheter som svampar. De här processerna är

intressanta. För att vad är det som styr? Vilken förklaringsmodell? Ja det kan vara

det som är billigast att utbilda i som får tolkningsföreträde. Jag är intresserad av att

utifrån Stickans verksamhet verka för att det finns fler genomtänkta förklaringsmöj-

ligheter på samhällsstegen kring hur vi bemöter våldsutövare, så därför har jag star-

tat det där nätverket, för att uppmuntra att flera olika röster kan komma till tals med

seminarium och inspirationsdagar och sådant.”

FAMILJEPERSPEKTIV PÅ VÅLD: Verksamheten vid Stickan arbetar utifrån ett familjeperspektiv

på våld med inspiration av Justine van Lawicks52

utgångspunkter och metoder. Informanten

säger:

”Vi har ju samarbetat med henne en längre tid nu, ser henne lite som en mentor i att

bryta det här mönstret att inte våga jobba systemiskt med våld.”

Informanten fortsätter diskutera kring riskerna med att ”bryta isär” familjer och ge dem en-

skilda insatser på specialiserade våldsmottagningar:

”Jag säger inte att det är fel, men det innebär en väldigt begränsande förklarings-

modell. För den bygger på att de professionellas trygghet ska gå först. Man känner

sig otrygg i att sätta parterna i samma rum, för tänk om det händer saker där som

52 Justine van Lawick arbetar vid ett center för systemisk terapi i Harlem, Holland och har inriktat sig på

systemiskt arbete med våldsamt beteende i par- och familjerelationer. Se van Lawick, 2013.

72

jag inte har fått syn på, en maktkamp som jag inte kan få korn på, så går de hem och

så blir det våld, och då är jag ansvarig. Då bygger man istället en modell där man

delar upp dem. Men för de vi träffar är det inte så bra, ibland självklart nödvändigt,

men ofta blir det fragmentariskt och det blir ingen dialog. I synnerhet när vi väldigt

ofta i efterhand får reda på att de i alla fall träffar varandra när de professionella

inte är med. Det paradoxala uppstår då de hjälpsökande känner sig tvingade att

mörka hur de faktiskt lever och vill leva för hjälparen. Jag har upplevt för många

exempel på detta genom åren för att kunna bortse från att detta handlar om vems

behov som styr det vi gör.”

Informanten ser en fara i att det börjar byggas upp ett förhållningssätt i samhället där alla per-

soner med våldsproblematik regelmässigt ska remitteras till särskilt specialiserade verksam-

heter. Han menar att det i sig är osystematiskt då han ser våld som ett symtom på ett system

som havererat. Han menar i detta sammanhang också att det är negativt för resultatet om en

klient som har en bärande relation med personal inom den reguljära socialtjänsten, remitteras

iväg till en annan verksamhet, så snart en våldsorienterad problematik upptäcks. Han ser ris-

ken att erfarna och duktiga socialarbetare ”skräms bort” från arbetet med relationsvåld då det

finns så mycket spelregler som de tror att de måste hålla sig till. Den intervjuades uppfattning

är att det är bättre att ha en bra plattform och grundläggande kunskap för arbete med rela-

tionsvåld exempelvis i form av psykiskt våld inom socialtjänstens reguljära verksamhet, och i

svårare och mer akuta situationer, exempelvis när det är fråga om fysiskt våld, lämna över till

en spetskompetens. Han resonerar i detta sammanhang kring att ca en tredjedel av social-

tjänstens ärenden inrymmer problematik kring någon typ av våld:

”Just nu så håller det på att bli någon sorts luftslott som kommer att spricka för det

finns ingen specialistmottagning i någon relativt stor kommun som kan klara allting

som har med våld att göra.”

FÖR LITE FOKUS PÅ OCH INSATSER TILL VÅLDSUTÖVARE: Informanten menar att det finns en

grundretorik i samhället, dvs. sätt att tänka kring hur arbetet med våld i nära relationer ska ut-

formas, som avspeglas såväl i den nya nationella strategin53

som i hur socialtjänsten tänker

kring relationsvåld. Problemet med de rådande förklaringsmodellerna är som han ser det att

värdet av att arbeta med våldsutövare ges för lite fokus:

”Det är mycket mer av detsamma, vilket inte är dåliga saker, kvinnor och barn,

skydd och samverkan är absolut nödvändiga åtgärder, men det känns som att det

handlar mer om att agera efter våldet skett, är mer av samma gamla mönster där

man inte väljer att arbeta med våldsutövarna i större utsträckning eller ser vinsten

med att arbeta våldsförebyggande”

BEHOV AV FÖREBYGGANDE ARBETE: Den intervjuade terapeuten anser att det i de nationella

strategierna kring våld i nära relation framförallt är fokus på situationer där våldet redan ma-

nifesterats, men ägnas lite uppmärksamhet åt förebyggande strategier. Han berättar att Stickan

är involverad i ett projekt med att ta fram filmer om genus, maskulinitet, normer och värde-

ringar som ska användas som diskussionsmaterial och studiematerial vid fritidsgårdar och

arbetsplatser. Det viktiga som han ser det är att genom bra förebyggande insatser få korn på

vilka värderingar, normer och konstruktioner av könsroller som senare kan utvecklas till våld-

samma beteenden i en relation.

53 SOU 2015:55. Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.

73

OM MÄNS ANSVAR SOM FÖRÄLDRAR: Stickan har ofta mött män som också är pappor. In-

formanten beskriver att han ser ett mönster i samhället där de rådande normerna gör att en

pappa ofta tillåts kapitulera som förälder, men att socialtjänsten ofta ”ångar på” år efter år

med mamman, som han uttrycker det:

”Ställ frågan varför det är så till socialtjänsten, då blir det bryderier. Det är på nå-

got vis mycket värre om en mamma lämnar sina barn än om en man gör det. Det

finns väldigt starkt i vår kultur och upprätthålls även av männen. Denna ojämlika

syn på föräldrars ansvar utifrån genus visar på behovet av att reflektera kring de

professionellas perspektiv för att hamna mer rätt i bemötandet av föräldrar i kris.

Pappor ska inte komma undan sitt ansvar som de tyvärr ofta gör idag.

STICKANS UTVECKLINGSARBETE: Den intervjuade terapeuten beskriver att Stickan i framtiden

vill utveckla verksamheten till att omfatta ett kunskapscentrum med tre ben och sammantaget

utgöra: en krismottagning, en kunskapsskapande aktör och en opinionsarbetande aktör. Detta

förutsätter dock en finansiering som möjliggör en utökning av den personella resursen. Infor-

manten beskriver den grundläggande utvecklingstanken:

”Mottagningen ska aldrig tas bort, men vi måste få in det här andra också för an-

nars så känner vi att det blir systemiska kullerbyttor om vi upprätthåller bilden av

mannen som isolerad företeelse. Så om vi ska fortsätta arbeta med män i kris vill vi

samtidigt profilera oss på ett sätt som visar mannen och familjen i ett sammanhang,

och det är med kunskap och opinionsarbete.”

Verksamhetsstatistik

Under 2015 har totalt 103 män besökt Stickan, av dessa har 41 bedömts ha en primär proble-

matik relaterad till våld. I denna grupp inryms även 12 män som utsatts för våld av andra män

eller kvinnor.

KOMMENTAR: Det är inte ovanligt att de aktuella männen med våldsproblematik inledningsvis sökt

för annan problematik, exempelvis separationssvårigheter och att det efter några samtal framkommit

att den centrala problematiken handlar om våld. Det förekommer också att män söker för sitt våld-

samma beteende och att det visar sig föreligga en missbruksproblematik.

74

Barnahus Gävleborg

Barnahus Gävleborg startade sin verksamhet i projektform under hösten 2008 och blev en

permanent verksamhet i januari 2012. Verksamheten regleras i ett samarbetsavtal mellan lä-

nets 10 kommuner, åklagarkammaren, polismyndigheten och Region Gävleborg. I avtalet

framgår målsättningen att de samverkande parterna ska medverka för att ge bästa möjliga me-

dicinska, psykologiska och sociala hjälp till barn och familjer samt verka för att uppnå goda

förutsättningar i förundersökningar gällande vålds- och sexualbrott

mot barn. Barnahus Gävleborg vänder sig till barn i Gävleborgs län

som misstänks ha utsatts för vålds- och fridsbrott i nära relation eller

sexualbrott oavsett relation med gärningspersonen. Barnhus Gävle-

borgs operativa personal består av en socionom från socialtjänsten i

Gävle kommun samt en polis från polisens länsövergripande enhet för

brott i nära relationer. Båda arbetar heltid och har sina arbetsplatser

lokaliserade till barnahuset.

Samrådsmöten

Kärnan i barnahusets verksamhet är samrådsmöten kring barn som misstänks ha varit utsatta

för våld eller sexuella övergrepp. Då det är långa reseavstånd i länet finns möjlighet att hålla

möten via videolänk. De professioner som medverkar vid samrådsmöten är förutom handläg-

garen vid socialtjänsten i den aktuella kommunen, barnahusets samordnare från socialtjänsten,

åklagare, den utredare vid polis som fått ärendet samt en vårdkoordinator från barn- och

ungdomspsykiatrin i Gävle. Det genomförs två typer av samrådsmöten:

Konsul tat iva samråd sker när socialtjänsten vill diskutera de uppgifter de har kring

det misstänkta brottet och ännu inte har fattat beslut om de ska göra en polisanmälan.

Diskussionen vid denna typ av samråd sker avidentifierat med fokus på att värdera de

uppgifter och omständigheter som råder för att bedöma om ett brott föreligger och

polisanmälan bör göras;

Planerande samråd sker när socialtjänsten har fattat beslut om att göra en polisan-

mälan och syftar till att koordinera samt planera tidpunkter för förhör, kontakter med

föräldrar, eventuell läkarundersökning samt stöd- och skyddsåtgärder för barnet och

familjen. De praktiska omständigheterna kring hur barnet ska hämtas till barnahuset, vem

eller vilka som ska vara medföljare/trygghetspersoner klarläggs också. Även frågan om

barnets behov av särskild företrädare eller målsägarbiträde hanteras.

UPPFÖLJNING AV ”BARNAHUSBARN” I GÄVLEBORG: Barnahusverksamheten i länet har sedan

starten varit föremål för utvärderingar, dels kring verksamhetens fungerande utifrån organi-

sations- och samverkansaspekter, dels utifrån vilka stöd och behandlingsinsatser som kommit

barn och föräldrar till del efter avslutat ärende på barnahuset. Den senare utvärderingens re-

sultat, där ca 134 barn och deras familjer följdes upp, påvisade att det i drygt hälften av

ärendena inte kunde identifieras att någon form av insatser till barnet eller familjen genom-

förts efter avslutad kontakt med barnahuset.54

Studien påvisade centrala behov av att utveckla

54

Barnen hade varit aktuella på barnahuset under 2012 och följdes upp våren 2014. För ytterligare beskrivning

av studiens resultat, se Gustafsson, 2014.

75

formerna för bedömning av barnahusbarnens behov och problematik, specialiserade stöd- och

behandlingsinsatser samt insatser som bättre når ut till barn och familjer av utländsk här-

komst.

Intervju med personal på barnahuset

I samband med denna kartläggning genomfördes en intervju med socialtjänstens samordnare

på Barnahus Gävleborg som redovisas nedan:

Den intervjuade samordnaren upplever att barnahuset fungerar väl när det gäller samarbetet

mellan professionerna och den rättsliga utredningen av brotten mot barnen. Som hon ser det

saknas det dock generellt arbetsformer för bedömning av barns problematik och behov samt

specialiserade stöd- och behandlingsinsatser med inriktning på att bearbeta upplevelser av

våld eller sexuella övergrepp.

Samordnaren upplever att flera kommuner arbetar med insatser, exempelvis Trappan, som

har sin inriktning på barn som bevittnat våld, men att det i stort sett inte finns några insatser

för barn som varit utsatta för våld. Hon säger i detta sammanhang:

”Ofta kommer barnen för att de bevittnat våld, sedan kommer det fram under be-

handlingen att de också varit utsatta för våld. Förekommer det våld mellan de vuxna,

så är en stor andel av barnen i familjerna också utsatta.”

Informanten ser också att barnen ofta ”lyfts ur systemet” och ges en insats som exempelvis

Trappan medan föräldrarnas relation och den grundläggande våldsproblematiken i familjen är

opåverkad.

Samordnaren på barnahuset lyfter vikten av att arbeta aktivt för att tidigt upptäcka barn som

är utsatta för våld och övergrepp. Hon ser ett stort värde i att verksamheter som träffar barn

och deras familjer, exempelvis socialtjänst, barn- och familjehälsan, ungdomsmottagningar

och BUP, regelmässigt ställer frågor kring våldsutsatthet och säger:

”Man måste börja fråga, alla nya ärenden ska screenas för våld, basta! Det är job-

bigt för personalen att välja ut vilka man ska fråga. Kanske frågar man inte de 11

första men den tolfte som svarar nej. De övriga 11 kanske var våldsutsatta.”

Den intervjuade berättar att det inom ett forskningsprojekt55

påvisades att det förekom våld i

familjen i en tredjedel av alla ärenden vid socialtjänsten och i en fjärdedel av ärendena vid

BUP. När man började ställa regelmässiga frågor om våld i alla nya ärenden vid en BUP-

verksamhet ökade upptäckten av våldsproblematik från tidigare 2 procent av alla ärenden till

25 procent. Samordnaren har ringt runt och pratat med personal på ungdomsmottagningar och

enheter för barn- och familjehälsa och frågat om de ställer screeningfrågor kring våld. Det vi-

sade sig att de inte gör det men alla hon pratade med sa att de ville börja med detta arbetssätt.

De uttryckte också att det skulle underlätta om det fanns direktiv från ledningen och ett scree-

ningformulär som kunde användas.

Informanten diskuterar kring att det finns ett stort mörkertal kring våldsutsatta barn, och att

barn som får olika insatser pga. beteendeproblem, också kan vara våldsutsatta då exempelvis

55

iRisk är ett forskningsprojekt som startade 2012 på uppdrag av Socialstyrelsen. Syftet med projektet är att

förbättra möjligheterna för barn som lever med våld i sin familj att få sin situation uppmärksammad och

giltiggjord, samt att barn som får kontakt med socialtjänsten, socialtjänstanknutna verksamheter eller BUP,

ska få insatser som svarar mot barnens behov av skydd, stöd och behandling.

76

utagerande beteende ökar risken för våld från föräldrarnas sida. Beteendeproblemen eller det

som liknar en ADHD-problematik, kan också omvänt orsakas av en våldsproblematik i famil-

jen.

När det gäller de barn och familjer som är aktuella på barnahuset ser hon behov av att säkra

upp att det görs regelmässiga och likartade bedömningar kring barnens behov. Som läget är

idag finns inga tydliga och fungerande arbetsformer för detta. Informantens uppfattning är att

resurser för bedömning bör knytas till barnahuset för att säkra upp denna insats kvalitet och

utförande. Hon säger i detta sammanhang:

”Man behöver göra en rättvis bedömning av vilka insatser de behöver oavsett om

man bor i Gävle, Hofors eller Ljusdal.”

STÖD- OCH BEHANDLINGSINSATSER TILL VÅLDSUTSATTA BARN: Angående stöd- och behand-

lingsinsatser till våldsutsatta barn diskuterar samordnaren kring att kommunerna har mycket

varierande förutsättningar att erbjuda sådana men att hälso- och sjukvården har mer likartade

resurser oavsett var man bor i länet, exempelvis i form av barn- och familjehälsa,

ungdomsmottagning och BUP. Samordnaren menar att insatsernas tillgänglighet för den en-

skilde är mycket viktig och att det därför är svårt att arbeta med stöd- och behandling på

längre sikt utifrån barnahuset som lokal. Hon säger:

”Ska det vara möjligt för ett barn att delta kan man inte åka 10 mil, insatserna måste

finnas i närområdet.”

Informanten berättar att hon relativt sällan ser barn med tydliga tecken på svår traumatisering,

kanske en handfull per år. Hon ger alla barn och föräldrar information om de resurser för stöd-

och behandling som finns inom framförallt barn- och familjehälsan samt ungdomsmot-

tagningarna och hjälper till med slussningar till dessa verksamheter.

FÖRÖVARE AV VÅLD: Den intervjuade samordnaren berättar att barnahuset har mycket lite

kontakt med de som är misstänkta förövare. Ungefär 10 procent av de som polisanmäls för

våld eller andra övergrepp mot barn blir dömda. Hon uttrycker:

”Blir de inte fällda för brottet kan de inte komma och säga: jag slog mitt barn och

vill ha hjälp.”

Samordnaren beskriver olika typer av våld hon benämner maktvåld, frustrationsvåld och

missbruksvåld. Hennes uppfattning är att förövare av de två sistnämnda typerna av våld säkert

inser att de gjort fel och vill ha ett bättre förhållningssätt till sina barn. De skulle därför gå att

arbeta med om det gick att etablera kontakt och slussa dem till en insats. Den förstnämnda ty-

pen av våld, maktvåldet, utövas som hon ser det ofta av personer som inte inser att de gör fel,

som anser sig ha rätt att utöva våld. De är därför svåra att få in i en förändringsprocess.

TRENDER: Samordnaren berättar att nätrelaterade sexualbrott mot barn ökar. Brotten hand-

lar oftast om att någon förmår flickor i 10–15 års ålder att skicka nakenbilder och sedan utö-

var utpressning och tvingar dem till ytterligare posering för att inte sprida bilderna. Den inter-

vjuade säger att de utsatta flickorna ofta mår mycket dåligt. De känner sig svikna av någon de

trott vara en vän och lever i en stor oro över om och till vilka bilderna kommer att spridas.

Som den intervjuade samordnaren ser det handlar det utvecklingsarbete som måste göras

för att möta barnen och familjernas behov bättre om resurser och omfördelning av resurser,

men också om att tänka annorlunda, exempelvis utveckla andra arbets- och samarbetsformer.

Hon ser också resursmässiga vinster i att arbetet organiseras effektivare, exempelvis kring be-

77

dömningar. På detta sätt slipper samma kartläggningar och bedömningar göras vid flera verk-

samheter och barnen behöver inte ”valsa” runt mellan olika verksamheter, som hon uttrycker

det. Med effektivare och rätt insatser i tid förhindras också att problematiken blir mer befäst

och vårdkrävande i slutänden.

Informanten berättar att barnahusets personal fått i uppdrag av länsledningen att arbeta fram

ett förslag på bättre stöd och behandling till barn och föräldrar som varit aktuella på barna-

huset. Arbetet har gjorts i nära samverkan med barnahusets arbetsgrupp som består av repre-

sentanter från socialtjänsten i länets kommuner, polisen, åklagarmyndigheten samt hälso- och

sjukvården. Förutom vikten av att implementera rutiner kring att fråga barn och föräldrar

kring förekomsten av våld inom socialtjänst och hälso- och sjukvårdens verksamheter, inne-

håller skrivelsen som färdigställdes i december 2015 tre förslag:

1. Enhetlig bedömning av barn/ungdomars/familjers behov av stöd- och behandlingsinsatser: I

skrivelsen diskuteras värdet av att använda standardiserade bedömningsinstrument för att kartlägga

den psykiska ohälsan hos barnet för att undvika att fel eller otillräckliga insatser ges. Arbetsmo-

dellen som föreslås är att en psykolog eller kurator från hälso- och sjukvården får utrymme att ar-

beta viss del av sin tjänst på barnahuset med bedömningar av vilka behov som finns av fortsatta

stöd eller behandlingsinsatser, samt om de kan ges av socialtjänsten, BUP eller primärvården. Tan-

ken är också att kunna ge kortare stödinsatser vid barnahuset. Denna arbetsmodell tillämpas på

flera barnahus i landet, exempelvis i Västerås som har en liknande ärendemängd som Barnahus

Gävleborg.

2. Utveckling av specialiserade stöd- och behandlingsinsatser som kan erbjudas i alla ärenden som

kommer till barnahuset: Skrivelsen relaterar till flera metoder och behandlingsformer som visat sig

framgångsrika i utvärderingar och vetenskapliga studier, bland annat KIBB (kognitiv integrerad

behandling vid barnmisshandel), traumafokuserad KBT, Kids club56

och Trappan. Det förslag som

lämnas är att det utvecklas kompetens kring den ovan nämnda typen av behandlingsformer genom

utbildningsinsatser och att de mindre kommunerna i länet samverkar kring utförandet av de

specialiserade insatserna eller köper tjänsten hos den kommun som har möjlighet att erbjuda

insatsen.

3. Utveckling av insatser till familjer med utländsk härkomst: Gustafssons (2014) uppföljning av stö-

det till barnahusbarn och deras familjer påvisade att en liten andel av de utländska familjerna fick

någon form av insatser. I skrivelsen lämnas förslaget att omvärldsbevaka hur andra kommuner som

lyckats väl i arbetet med utländska familjer arbetat, exempelvis Borlänge och stadsdelen Anders-

berg i Gävle. Sammanfattningsvis diskuteras kring att utländska familjer kan ha en rädsla för soci-

altjänsten och att barnen ska bli omhändertagna, att detta innebär ett behov av andra sätt att pre-

sentera erbjudanden om stödinsatser och att det tycks vara en framgångsfaktor att personal som ar-

betar med stödinsatserna talar familjernas hemspråk.

56

Kids Club är en gruppverksamhet för barn i åldrarna 6–12 år som upplevt våld i familjen.

78

Kvinno-, tjej- och brottsofferjourer i länet

Kvinnojourer

Det finns sex kvinnojourer i länet som med sina

upptagningsområden omfattar alla kommuner

utom Ockelbo. Kvinnojourerna är organiserade i

en länsförening vars inriktning är att arbeta mot

alla former av kvinnoförtryck samt främja sam-

arbete och god sammanhållning mellan de olika

kvinno- och tjejjourerna i Gävleborgs län (se

hemsidan: http://www.lansforeningenx.n.nu/om-

oss). Länets kvinnojourer är också anslutna till ROKS.57 Verksamheten vid kvinnojourerna

vänder sig till kvinnor och deras barn samt erbjuder skyddat boende, rådgivning samt

stöd/krissamtal. Vid några av jourerna finns också kvinnogrupper samt särskilda insatser för

barn (ex. Trappansamtal). De kvinnojourer som verkar i länet är:

Kvinnojouren Blåklockan i Gävle

Upptagningsområde: Gävle. Tel: 026-51 11 21. E-post: kvinnojouren.blaklockan@com. Webbsida: http://blaklockan.com/kontakt.

Kvinnojouren Gläntan i Sandviken

Upptagningsområde: Sandviken. el: 026-25 00 95. E-post: kvinnojouren_sandviken@hotmail.com. Webbsida: http://kvinnojourensandviken.se/base/.

Kvinnojouren Rosen i Hofors

Upptagningsområde: Hofors. Tel: 0290-203 88. E-post: kvinnjouren.rosen@telia.com. Webbsida: http://www.hofors.se/rosen.4.64a05711d51c876cc800011491.html.

Kvinnojouren Stöttan

Upptagningsområde: Söderhamn, Bollnäs och Ovanåker. Tel: 0270-102 01. E-post: kvinnojouren.stottan@soderhamn.com. Webbsida: www.kvinnojourenstottan.se.

Kvinnojouren Vändpunkten i Hudiksvall

Upptagningsområde: Hudiksvall och Nordanstig. Tel: 0650-122 85. E-post: kvinnojourenhudik@telia.com. Webbsida: http://www.kvinnojourenvandpunkten.com/.

Kvinnojouren Viljan i Ljusdal

Upptagningsområde: Ljusdal. Tel: 0651-130 69. E-post: viljan@live.se. Webbsida: http://www.kvinnojourenviljan.se/.

Intervjuer med företrädare för kvinnojourer i Gävleborg

För att få en fördjupad bild av verksamheten vid länets kvinnojourer har företrädare för en

kvinnojour i Gästrikland (Blåklockan) och en i Hälsingland (Stöttan) intervjuats. Nedan

redovisas dessa intervjuer var och en för sig.

Kvinnojouren Stöttan

Kvinnojouren Stöttan startade i Söderhamn 1982. Sedan 2013 servar verksamheten även

Bollnäs och Ovanåker. Verksamheten har kontor i Söderhamn och Bollnäs. Den personella

resursen utgörs av 2,5 tjänster fördelat på tre personer. Utöver dessa är ca 8 ideella jour-

57

ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige).

79

kvinnor engagerade i verksamheten. Den ideella personalen rekryteras via återkommande stu-

diecirkelverksamhet kring kvinnojoursarbete. Verksamheten har två lägenheter i Söderhamn

samt en lägenhet i Bollnäs (1–3 rok) för skyddat boende. De två större lägenheterna är mer

anpassade för barnfamiljer. Verksamheten finansieras genom avtal med de tre medverkande

kommunerna och Stöttan söker regelbundet nationella utvecklingsmedel för arbete med våld i

nära relationer.

Den fasta personalen vid Stöttan arbetar dagtid 8.00–16.00, måndag–fredag. Under kvällar

och helger är det alltid två ideella kvinnor som har jour, svarar på telefon samt engagerar sig i

verksamheten i den utsträckning de kan med hänsyn till egna arbeten och andra åtaganden.

FÖRDELAR MED ATT TRE KOMMUNER HAR SAMMA KVINNOJOUR: De två intervjuade perso-

nerna, vilka ingår i Stöttans fasta personalstyrka, upplever att det finns stora fördelar med att

de tre kommunerna i OBS-regionen har en gemensam kvinnojour och boende på flera orter.

De främsta vinsterna är att det kan göras ett byte av bostadsort för hotade kvinnor. Finns hot-

bilden i Söderhamn kan kvinnan och barnen exempelvis bo i Bollnäs. Detta kan också under-

lätta barnens skolgång. Ytterligare fördelar informanterna lyfter är att den gemensamma

kvinnojouren bidragit till utvecklingsarbetet och en samsyn inom kvinnofridsområdet i de tre

kommunerna:

”Vi har ju kvinnofridsamordnare i alla tre kommuner och då har vi startat en sam-

verkansgrupp med dem. Det har gjort att socialtjänsterna sinsemellan försöker

samarbeta och bygga upp det som är bra och arbeta med det som fungerar dåligt.”

OLIKA TYPER AV VÅLD: De intervjuade beskriver att de har en vid definition på våld som in-

rymmer exempelvis våldsyttringar och förtryck på ett fysisk, psykiskt, sexuellt och ekono-

miskt plan. De lyfter komponenterna makt och kontroll som centrala i utövningen av allt våld.

En av de intervjuade säger:

”Det fysiska våldet är jättelätt att se. För gemene man är ju ett slag, en knuff eller

till och med om man drar i håret våld. Det andra våldet är svårare att se och förstå.

Så vi brukar ju prata om normaliseringsprocessen och ta upp våldscykeln.”

De beskriver även att det latenta våldet som innebär en ständigt överhängande hotbild är van-

ligt:

”En kvinna kanske har blivit väldigt våldsutsatt en gång och då kan han bara säga

med en gest eller ett ord: du vet vad jag är kapabel till. Varje gång han gör det

upplever hon våldet igen.”

I diskussionen kring polisens syn på relationsvåld beskriver de intervjuade att polisen ofta

bygger upp en bild av våld mot kvinnor utifrån de situationer som de stöter på i sitt arbete. En

av informanterna säger:

”Polisen tror att allt kvinnovåld ser ut som det de träffar på. De åker ut på lägen-

hetsbråk där mannen är full och slåss och tror att det är missbruk i 90 procent av

fallen.”

Vid kvinnojouren Stöttan är dock erfarenheten den omvända, i 90 procent av fallen är det inte

en missbruksproblematik som leder till våldet. Informanterna berättar att det ”dolda våldet” är

det vanliga och säger:

”Kvinnan kan vara mycket social och inte uppvisa några tecken på att hon utsätts för

våld, ingen förstår att denna typ av kvinnor är utsatta.”

80

HEDERSRELATERAT VÅLD OCH FÖRTRYCK: Informanterna berättar att de upplever det svårt att

erbjuda skyddat boende till kvinnor från närområdet som är utsatta för hedersrelaterat våld.

Det räcker oftast inte med att skifta ort inom OBS-regionen. En av de intervjuade beskriver

detta:

”Det är ju jättesvårt att kunna ta emot hedersrelaterat från våra verksamhetskom-

muner, för det är otroligt speciellt. Men vi har ju haft ärenden från andra kommuner

och vi har haft boende något dygn innan de åker vidare.”

Under intervjun framkommer att det kan vara problematiskt att ta emot en kvinna utsatt för

hedersrelaterat våld som har med sig söner i boendet. Orsaken till detta är att det inom he-

derskulturer är så att kvinnor måste bevakas av en man, exempelvis när de ska gå ut och

handla eller visa sig offentligt. De berättar om ett exempel på detta där den 10-åriga sonen i

familjen intog rollen som familjens överhuvud och påverkades av fadern via telefonkontakt.

Det hela slutade med att kvinnan inte orkade stå mot denna påverkan och återvände till man-

nen. En av informanterna uttrycker:

”Det var sonen som talade om vad hon fick göra och inte göra. I min värld tycker

jag att en pojke på 10 år är lite för liten för att ha det ansvaret, men det är ju deras

kultur.”

KVINNORNAS BEHOV OCH SITUATION: Stöttan kan erbjuda boende till de flesta kvinnor ur olika

sårbara grupper, exempelvis äldre, utländska och funktionshindrade. Boende- och personal-

resursen räcker dock ibland inte till för alla kvinnor som söker skyddat boende. En av de in-

tervjuade beskriver orsakerna till detta:

”Det kan vara fullt eller för stor hotbild exempelvis vid hedersvåld och vissa kvinnor

kan inte pga. traumatisering vara själva eller sova ensamma i boendet och behöver

mer tillsyn än vad vi klarar. Kvinnan kan vara så trött att hon inte orkar ta hand om

barnen som ibland är mycket aktiva eller apatiska. Barn blir också rastlösa och

uttråkade när de är instängda. Vi kan inte heller ha kvinnor här med pågående miss-

bruksproblematik. Volontärerna sover inte över i boendet, men vid något tillfälle har

soc. hjälpt till med personal.”

Förutom skyddat boende och initial säkerhet har många kvinnor stora behov av vägledning i

hur samhället fungerar, hur de ska bygga upp ett självständigt liv och en egen ekonomi efter

uppbrottet från mannen. En av informanterna förklarar detta:

”Om vi säger så här: en människa som har levt länge i en våldsrelation kanske ald-

rig har fått tagit egna beslut. De vet inte hur en bank fungerar eller hur man söker

bostadsbidrag. De har kanske aldrig behövt ringa några samtal till myndigheter. Om

du aldrig haft en egen ekonomi, bara en veckopeng och aldrig betalat en räkning i

hela ditt liv, så har du ingen riktig koll på vad saker och ting kostar. Det här gäller

både invandrare och svenskar”

RISKBEDÖMNING: De intervjuade säger att det ofta är farligast för kvinnorna i samband med

uppbrott och polisanmälan. Stöttan använder instrumenten FREDA och PATRIARK vid risk-

bedömningar. Om ärendet är känt vid socialtjänsten (kvinnor med barn) görs ofta riskbedöm-

ningarna där. Kvinnojouren upprättar därefter en skyddsplan för kvinnan och barnen. Viktiga

aspekter att ta hänsyn i skyddsplanen som informanterna nämner, är att förhindra spårning via

81

kvinnans telefon, bedöma den hotande personens resurser och tekniska kunnighet samt kart-

lägga de personer som kan utgöra ett hot och var de befinner sig. Det ökade användandet av

sociala medier där kvinnorna lämnar ut information innebär också säkerhetsrisker som måste

förebyggas.

STÖDSAMTAL: Stöttan bedriver kris- och stödsamtal i stor utsträckning, både med de kvin-

nor som bor vid jouren och kvinnor som inte gör det. När det gäller kvinnor som inte bor vid

jouren går de oftast i samtal under några månader, snittet ligger kring 10–15 samtal. Angå-

ende samtalens inriktning och karaktär beskriver de intervjuade:

”Ja för det första är det ju våldet de behöver prata om, men de vill oftast inte be-

nämna det för våld. Hon kanske säger: jag blev knuffad och det var mitt fel för jag

gjorde si eller så, så vi måste få fram att det är våld som de har varit utsatta eller är

utsatta för.”

Informanterna berättar att det ofta förekommer att våldsutsatta kvinnor tidigare gått länge i

samtal vid olika verksamheter men trots det aldrig pratat om våldet. De beskriver två tydliga

mönster som ofta kommer fram under samtalen med kvinnorna:

”De ambivalenta kvinnorna som både älskar och hatar mannen. De tänker: om jag

bara hade gjort si eller så hade det gått bra eller om vi går i samtal så löser det sig.

De är så normaliserade att det behövs lite för att de ska vackla och gå tillbaka till

mannen. Det räcker med att de träffar honom och att han säger något förtroendein-

givande eller kärleksfullt.”

”Kvinnor som är arga på myndigheter. De har gjort allting rätt men ändå blir det

fel, exempelvis genom problem med bevisning, att ärendet läggs, att de upplever att

rättsväsendet inte möter upp eller att socialtjänsten inte gör något trots en orosan-

mälan kring barnen.”

De intervjuade berättar att många kvinnor bryter samtalskontakten efter den inledande stöd-

fasen. De ser den planerade kvinnogruppen som en möjlighet att fånga upp kvinnor även i en

bearbetande process.

BARNPERSPEKTIV: Miljön i jourlägenheterna är barnanpassad. Det finns leksaker, spjälsäng,

tv-spel, dock inget Internet pga. säkerhetsrisken. Informanterna berättar att det kan vara pro-

blem med att ordna skolgången för barn som bor vid kvinnojouren. Samarbetet mellan de tre

kommunerna möjliggör dock ibland att barnet kan gå i skola på annan ort än där hotbilden

finns. Undervisning kan också bedrivas på boendet med hjälp av material från skolan. Det

finns en ideell jourkvinna med pedagogisk bakgrund som brukar hjälpa till med hemunder-

visningen. Generellt sett fungerar skolgången bättre för barn från OBS-regionen än de som

kommer från andra kommuner. I ett samarbete med Rädda Barnen pågår diskussioner med

kommunerna om att upprätta rutiner och samverkansformer så att barn ska kunna erbjudas

mer traditionell skolgång under vistelsen i jourboendet. Informanterna berättar att det numer

finns en lokal för undervisning tillgänglig som jouren kan använda. En av de intervjuade

säger:

”Det är viktigt för barnens motivation att få komma till ett annat ställe, något utan-

för boendet och gärna träffa någon annan person, annars får de svårt att motivera

sig.”

STÖDINSATSER TILL BARN: Stöttan har möjlighet att erbjuda Trappansamtal och en av de ide-

ella jourkvinnorna har kompetens att arbeta med lekterapi.

82

OROSANMÄLNINGAR: De intervjuade berättar att det inte är särskilt vanligt med orosanmäl-

ningar till socialtjänsten. Alla kvinnor med barn som bor på jouren rapporteras dock till soci-

altjänsten. De orosanmälningar som görs sker oftast i situationer då kvinnan avviker och åter-

vänder till mannen, om det framkommer att hon behöver stöd i föräldrarollen eller i situa-

tioner där det finns en uppenbart svag anknytning mellan barn och förälder. Informanterna har

inte upplevt problem eller motstånd från kvinnorna vid orosanmälningar.

TRENDER: De trender informanterna kan se inom kvinnofridsområdet är teknisk utveckling

och nya program som gör det lättare att geografiskt lokalisera kvinnan, exempelvis via telefo-

nen eller med hjälp av GPS-sändare som kan fästas på bilar. Det finns också avlyssningsappar

som fungerar på det viset att det ringer i förövarens telefon samtidigt som kvinnan ringer upp

någon. Den som utgör hotet kan sedan höra vad kvinnan talar om. De intervjuade berättar

också om en situation då organisationen Missing people hittade en försvunnen kvinna som

höll sig undan med anledning av våldsutsatthet och meddelade mannen som utgjorde hotet var

hon befann sig. Missing people har dock tagit till sig kritiken och blivit försiktigare.

PÅGÅENDE UTVECKLINGSARBETE VID STÖTTAN: De intervjuade beskriver att Stöttan i sitt

utvecklingsarbete har behov av en ökad personalresurs för att klara sitt uppdrag fullt ut. De

utvecklingsprocesser som pågår i nuläget är att med medel från Socialstyrelsen utbilda perso-

nalen i Trappansamtal samt olika typer av gruppverksamhet inom våldsområdet58

(kvin-

nogrupper, föräldragrupper och barngrupper). Tanken är att gruppverksamheten även ska

vända sig till personer som inte haft kontakt med kvinnojouren, exempelvis barngrupperna.

BEHOV AV FÖREBYGGANDE ARBETE OCH ÖKADE KUNSKAPER KRING VÅLD I SAMHÄLLET: In-

formanterna ser behov av att intensifiera det förebyggande arbetet i samhället, exempelvis ge-

nom att bedriva informationsinsatser om våld till unga pojkar och flickor. Det finns också be-

hov av att prata om relationsvåld mer i samhället och att omgivningen reagerar i större ut-

sträckning vid indikationer på att någon är våldsutsatt. De ser i linje med detta ett stort värde i

att höja kunskapen om våld generellt och motverka den skam och skuld som omgärdar våld i

nära relationer. Informanterna framhåller vikten av att grannar samverkar, knackar på när de

hör bråk och vågar fråga hur det är. Ett projekt (husfrid) inriktat på att främja detta förhåll-

ningssätt pågår exempelvis i Stockholm. De säger avslutningsvis:

”Vi behöver ut och prata om våldet – alla behöver lära sig mer.”

Kvinnojouren Blåklockan i Gävle

Kvinnojouren Blåklockan startades 1980. Verksamheten finansieras genom ett avtal med

Gävle kommun samt ekonomiskt stöd från framförallt Svenska kyrkan och Adolf Grapefon-

den. Blåklockan har också regelbundet ansökt om utvecklingsmedel inom våldsområdet från

länsstyrelsen och sedermera Socialstyrelsen.

Personalresursen består av 3,5 tjänster fördelade på fyra personer som arbetar vardagar

mellan kl. 9.00–17.00. Under kvällar kl. 17.00–21.00 samt under helger kl. 10.00–18.00 ar-

betar ideella jourkvinnor. Det är för närvarande ca 7 ideella jourkvinnor som är verksamma på

Blåklockan.

INFLÖDET AV KVINNOR: Det vanligaste är att kvinnor söker kontakt på egen hand men in-

flödet kommer också via socialtjänst och polis, hälso- och sjukvården samt vänner och anhö-

riga till kvinnan.

58

Personalen har deltagit i de utbildningar Utväg Skaraborg anordnar.

83

LOKALER OCH BOENDE: Blåklockans lokaler är belägna i centrala Gävle och inrymmer kon-

tor, sällskapsrum, gemensamt kök och badrum samt två relativt stora barnanpassade rum för

boende samt ett särskilt lekrum. Blåklockan finns i ett K-märkt hus vilket innebär vissa svå-

righeter med handikappanpassning, exempelvis gällande utrymmen i hissen.

SAMARBETE: Blåklockan bjuder in till möten med samarbetspartners och har träffar med

socialtjänstens särskilda våldscoacher där kvinnornas upplevelser av kontakten med social-

tjänsten och samhället i stort framförs. Den intervjuade berättar att Blåklockan tidigare också

uppvaktat polisen och framfört kritik mot den polisiära verksamheten de lyssnat in från kvin-

norna. Hon säger att kritiken togs emot bra och att polisen vidtagit vissa förändringar i sin

verksamhet.

OLIKA TYPER AV VÅLD: Informanten berättar att det fysiska våldet är det som de flesta as-

socierar med våld i nära relationer. Det psykiska våldet med kontroll över den egna personen

och livssituationen, är emellertid ofta det som tar hårdast och bryter ner kvinnorna. Hon be-

skriver detta på följande sätt:

”Kvinnorna säger det hela tiden: blåmärken och sår läker, men min själ har han ta-

git och liksom fyllt på med sitt eget. Det är nästan som att bli personlighetsföränd-

rad.”

Hon fortsätter resonera kring ekonomisk utsatthet som en del i våldet:

”Det kan till exempel vara så att han hotar kvinnan till att ta ett sms-lån, hon äger

ingenting, köper på avbetalning och är skuldsatt upp över öronen, det är det som

hindrar kvinnor att ta steget att bryta upp.”

UPPMÄRKSAMMADE TRENDER: De trender på senare tid som noterats vid Blåklockan är att an-

delen kvinnor med utländsk härkomst som bor vid jouren ökat och i nuläget utgör ca 75 pro-

cent av de boende. Informanten berättar att detta innebär ökad arbetsbelastning då utländska

kvinnor som är nya i det svenska samhället ofta har större behov av vägledning och stöd i

kontakten med myndigheter och i sin sociala planering efter uppbrottet.

En annan trend är utvecklingen av teknik som kan användas för att spåra och bevaka vålds-

utsatta kvinnor, exempelvis i form av spionprogram och liknande i telefoner och datorer. In-

formanten upplever dock att de flesta kvinnor har relativt bra kontroll på om våldsutövaren är

inriktad på att använda teknik och därför kan vidta åtgärder.

KVINNORNAS BEHOV I FÖRHÅLLANDE TILL VERKSAMHETENS RESURSER: Den verksamhetsan-

svarige beskriver att det alltid görs en individuell bedömning av kvinnornas behov, situation

och hur hotbilden ser ut. Kvinnorna som har kontakt med Blåklockan är dels de som kommer

dit på stödsamtal, dels de som kommer dit för att få skyddat boende. De som har behov av

jourboende är i regel i större behov av olika insatser, exempelvis hjälp att kontakta social-

tjänsten, polisen eller hälso- och sjukvården mm.

Boenderesursen räcker inte alltid till för att ta emot alla hjälpsökande kvinnor. Informanten

förklarar att de kvinnor som bor på Blåklockan måste klara sin livsföring med stöd av den

personella resursen som finns vid verksamheten. Man ska också klara att handla, laga mat och

i övrigt vara självgående i sin vardag. Hon säger i detta sammanhang:

84

”Har man behov som översträcker det så är inte vi rätt plats och vi är noga med att

se till kvinnornas behov. Framförallt unga kvinnor som är utsatta för hederrelaterat

våld och ska bryta med sin familj säger vi nej till, för vi tänker att de behöver ha per-

sonal dygnet runt. Det hinner hända väldigt mycket från kl.17.00 då vi går hem tills

vi kommer tillbaka kl.08.00.”

Hon resonerar vidare kring andra grupper av kvinnor vars behov är svåra att tillgodose:

”Psykisk ohälsa får man ju ofta av att vara utsatt för våld, men sen kan det ju vara

så att man har en annan psykisk ohälsa i botten också som inte är relaterad till vål-

det och som är så svår att vi inte kan tillgodose behoven. Missbruk har vi inte heller

resurser för, men någon gång har vi haft en jourkvinna som sovit här då en kvinna

skulle åka på avgiftning dagen efter.”

SKYDDSBEHOV: Den intervjuade berättar att de kvinnor som ska bo längre tider på Blåklockan

inte kan vara utsatta för en så stor hotbild i Gävle att de inte kan gå ut, exempelvis för att

handla. Vid allvarliga hotbilder brukar kvinnorna endast bo på Blåklockan ett par dygn under

tiden polisanmälan görs och socialtjänsten arbetar fram ett säkrare boendealternativ, exem-

pelvis vid en kvinnojour på annan ort eller HVB. Informanten säger i anslutning till detta:

”Är du utsatt i Gävle så är det kanske inte i Gävle du ska ha skyddet. Det måste vara

en livskvalitet också. När man är våldsutsatt så kan man inte nöja sig med att inte

bara bli slagen. Man kan inte bo isolerad och är det dessutom barn inblandade då

har vi satt en gräns på max två dygn. Vi kan inte låsa in barn.”

Blåklockan använder instrumentet SARA för att göra standardiserade riskbedömningar men

ser behovet av att utveckla samarbetet mellan socialtjänst, polis och kvinnojour kring riskbe-

dömningarna.

BOSTADSBRIST HINDRAR KVINNOR FRÅN ATT BRYTA DESTRUKTIVA RELATIONER: Den inter-

vjuade upplever att det finns många styrdokument och politiska intentioner kring att motverka

våld mot kvinnor i samhället. Hon ser dock att det finns ett stort glapp i förhållande till hur

förutsättningarna ser ut i praktiken, inte minst när det gäller möjligheten för våldsutsatta

kvinnor att få en egen bostad. Hon uttrycker:

”Samhället behöver hantera bostadsbristfrågan. Svårigheten att få en bostad är ju

en otroligt stark anledning för kvinnan att stanna kvar och inte göra ett uppbrott i ett

förhållande när man är våldsutsatt, och så problematiserar man varför hon inte går,

ja men var ska hon gå då?”

Den verksamhetsansvarige vid Blåklockan berättar att det inte sällan kan vara problem när

Gävle kommun ska göra ett utbyte av kvinnor som har behov av skyddat boende med andra

kommuner. Det gäller både då kvinnor från Gävle ska placeras på annan ort och när kvinnor

från annan ort ska få boende i Gävle. Problematiken består i att den kommun som tar emot en

kvinna från annan ort på en kvinnojour inte alltid har beredskap och förutsättningar att

medverka till boende även på längre sikt. Detta förutsätter att socialtjänsten i den aktuella

kommunen åtar sig ärendet och verkar för att lösa boendefrågan. Informanten beskriver att det

ofta blir långa överflyttningsprocesser och att den generella bostadsbristen i de flesta kommu-

ner leder till att kvinnor och deras barn kan bli kvar länge på kvinnojourer. Hon säger i detta

sammanhang:

”När man placerar en kvinna på en kvinnojour så behöver man ha ordentliga upp-

följningsmöten och involvera jouren, man behöver ha samverkan och en planering”.

85

STÖDSAMTAL MED VÅLDSUTSATTA KVINNOR: Den intervjuade berättar att de kvinnor som

kommer till Blåklockan endast för stödsamtal ofta inte vet riktigt vad de är eller har varit ut-

satta för. Kontakten med kvinnorna kan handla om enstaka samtal eller längre kontakter under

ett år. Ca 75 procent av kvinnorna som söker stödsamtal är svenska och 25 procent har

utländsk härkomst. Informanten berättar:

”Det är väldigt få för att inte säga aldrig någon ringer och säger: hej jag är

misshandlad, utan de säger i stället: jag har antagligen ringt fel och det finns andra

som har det värre, vi har det lite bråkigt hemma liksom. Kan du beskriva bråket

säger vi och så får man ta det därifrån, det är första steget.”

Informanten beskriver att det är viktigt att kvinnan med egna ord får beskriva vad som hänt

och själv kommer underfund med vad hon är eller har varit utsatt för. Hon framhåller vikten

av att kvinnan blir bekräftad och trodd och säger:

”Vi som arbetar på Blåklockan är inga terapeuter men det vi får höra hela tiden är

att det är när de kommer till oss som de blir trodda och att vi förstår. Kvinnan får

sätta tempot och vi följer dem i deras process. Vi förstår våldets konsekvenser, vi

tror på henne när hon berättar och hon får själv sätta ord på och äga det. Jag tror

att det är det som gör den stora skillnaden att inte bli ifrågasatt utan att man får en

bekräftelse i att så här kan det vara.”

KVINNANS EGET VAL: Den intervjuade beskriver att personalen på jouren undviker att säga hur

en kvinna ska agera och ta över hennes eget beslut. En dimension i detta är dock att många

våldsutsatta kvinnor inte tidigare haft möjlighet att göra egna val och som en del i det psy-

kiska våldet hela tiden fått höra att de gjort fel oavsett hur de har agerat. När de sedan kom-

mer till en myndighet, exempelvis socialtjänsten och får frågan om vad hon vill göra, kan det

vara svårt för henne att ta ett beslut då hon aldrig tidigare har fått bestämma något. Det är

också vanligt att våldsutsatta kvinnor inte heller vet vilka handlingsalternativ och möjligheter

till stöd som finns. Informanten på Blåklockan beskriver hur verksamheten arbetar för att

stärka kvinnor i dessa situationer:

”Vi kan berätta om olika scenarion och hur andra kvinnor har gjort, om vilka vari-

anter som finns och deras fördelar och nackdelar, men det är otroligt viktigt att hon

själv är med i processen och får äga den. Vi råder aldrig till en polisanmälan, men vi

säger heller inte att hon inte ska polisanmäla. Vi beskriver hur det kan bli om en

anmälan görs och hur det kan bli om hon inte gör anmälan. Vi vill liksom lyfta fram

hennes egna styrkor, hjälpa henne att lyfta sig själv, det är ju inte vi utan kvinnan

som gör det.”

NÄR SKA KVINNOR GÖRA EN POLISANMÄLAN? Informanten berättar att det är ca 20 procent av

kvinnorna Blåklockan har kontakt med som gör en polisanmälan. Hon beskriver att många

kvinnor upplever en stor skam i att exponera sin våldsutsatthet och rasera omgivningens bild

av att de har ett bra liv med jobb, social status och ordnade förhållanden. Informanten menar

att det ibland av strategiska skäl är bättre att vänta med en polisanmälan i sådana situationer

då kvinnan inte är klar över vad hon har varit utsatt för. I sådana lägen är det viktigt att kvin-

nan får ”landa” och mobilisera sig och medvetandegöra vad som skett i en trygg miljö en tid

innan anmälan görs. Den intervjuade säger:

”Alltså det är ju otroligt viktigt i ett polisförhör att man detaljerat kan berätta vad

som hänt. Om man inte förstår att man är utsatt för brott, hur ska man då kunna be-

rätta det?”

86

Den intervjuade på Blåklockan är kritisk till polisens arbete med våldsbrott i nära relationer.

Hennes erfarenhet under 10 år vid jouren är att polisen inte ger dessa brott någon högre prio-

ritet och sällan bedriver utredningarna på ett optimalt sätt, exempelvis gällande att säkra spår

och teknisk bevisning samt höra vittnen. Kvinnorna som har kontakt med Blåklockan framför

också att polisens bemötande inte alltid är det bästa. Hon resonerar kring detta:

”Det handlar om resurser och vad man sätter för status på det här. Vi behöver lägga

mer resurser för att vi ska få något slut på det här våldet. Ofta är det så här att kvin-

nan tillfrågas av polisen om hon vill ”gå vidare” med detta, att man ens ställer den

frågan. Gör man det om du skulle ha varit utsatt i en krogkö? Skulle du få samma

frågor då? Det är sådan skillnad i hur vi hanterar olika brott. Det är viktigt vilka

signaler polisen skickar till den våldsutsatte och den misstänkte våldsutövaren. Att

fråga om kvinnan vill gå vidare skickar signaler till henne att brottligheten inte be-

döms viktig att utreda och kan i värsta fall ge förövaren en känsla av att rättsväsen-

det inte tar så allvarligt på att använda våld inom familjen.”

TRAUMATISERING EFTER VÅLD: Informanten upplever att det ofta diskuteras att barn och

kvinnor traumatiserats av våld. Hennes erfarenhet är att det förekommer för en mindre grupp,

men att de flesta kvinnor och barn som kommer till Blåklockan inte är traumatiserade, utan i

första hand har behov av att bli trodda och bekräftade i sina upplevelser.

OLIKA GRUPPER AV VÅLDSUTÖVANDE MÄN: Informanten berättar om ett tillfälle då kvinno-

jouren och Stickan skulle berätta om sina verksamheter i Gävles kommunfullmäktige. När det

gäller beskrivningen av de våldsutövande männen kom Stickan och Blåklockan att ge helt

olika bilder. Stickan beskrev män med bristande impulskontroll, alkoholproblem och arbets-

löshet som utövade fysiskt våld under affekt och sedermera blev dömda för det. Blåklockan

beskrev å sin sida de våldsutövande männen som till det yttre socialt välanpassade med bra

arbete och bostad. Likaså att de i sin våldsutövning var strukturerade och kontrollerande, at-

tackerade kvinnan på ett sådant sätt att det inte skulle synas och höll våldet strikt innanför

hemmets väggar. Informanten säger:

”Då förstod jag att de män Stickan möter i sin dagliga verksamhet är en annan

grupp än de vi träffar, socialtjänsten möter en tredje grupp och Brottsofferjouren en

fjärde.

SAMHÄLLETS SYN PÅ VÅLDSUTÖVANDE PAPPOR: Den verksamhetsansvarige på Blåklockan har

under sina år på kvinnojouren ofta reflekterat över samhällets syn på pappor som utövar våld

och de ringa krav som ofta ställs på dem att fungera som föräldrar. Hon uttrycker:

”Vi måste titta på barnens rätt till en trygg uppväxt. Man ställer höga krav på en

kvinna. Hon måste sätta gränser, får inte släppa in honom, ska göra det här osv, an-

nars tar vi barnen. Hur jobbar man med papporna? Vad säger man till honom? Hur

pratar man, vad har man för språk och vilket ansvar lägger man på männen? Pro-

blemet ligger i maktstrukturen och mäns överordning i samhället. Det är viktigt att

reflektera över hur denna överordning påverkar mötet mellan socialtjänstens perso-

nal och de våldsutövande männen. Finns det en oro för barnen är det den man ska

gå på: dina barn är rädda för dig hur gör vi nu? Hur ska du som pappa göra för att

komma tillrätta med det? Här ser jag en enorm brist.”

VÅLDSUTSATTA KVINNORS MÖJLIGHET ATT FÅ STÖD I SAMHÄLLET: Informanten berättar att de

kvinnor som haft kontakt med Blåklockan generellt framför att kunskapen kring mäns våld

87

mot kvinnor och beredskapen att arbeta med stöd till våldsutsatta brister vid de flesta offent-

liga verksamheter, exempelvis inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

BARNS BEHOV: Blåklockan har en barnansvarig bland de fast anställda som tillsammans

med två personer i verksamhetens styrelse arbetar med att barnanpassa miljön och utveckla

verksamheten utifrån barns behov. De involverade har erfarenhet av arbete vid Grinden och

förskolan. Den intervjuade säger angående barnens situation och behov:

”Det är viktigt att barnen vet varför de är här och var de är – det berättar vi för det

är inte alltid som mammorna gör det. Jag tänker att vi inte kan vara med och fort-

sätta att hålla kvar familjehemligheten. För barnens skull är det viktigt att veta att de

vuxna som arbetar hos oss vet. Det möjliggör också att barnen kommer och pratar

på ett annat sätt och att de får vara trygga och bli respekterade för att de är egna

personer. Det är inte bara att man är barn, man är ju en egen person också.”

SKOLGÅNG UNDER VISTELSE PÅ SKYDDAT BOENDE: Informanten berättar att det ofta uppstår

problem med barns skolgång under vistelsen på kvinnojouren. Historiskt har det ibland gjorts

lösningar med hjälp av personliga kontakter inom skolan så att barn kunnat få undervisning.

Barn kan också få skolmaterial till Blåklockan, men hon tycker inte att det kan ersätta en van-

lig skolgång. Den intervjuade framhåller vikten av att upprätta ett regelrätt, tryggt och säkert

system kring skolgången som kan hantera både skolplikten och föräldrarnas (även förövarens)

rätt till insyn. Hon säger i sammanhanget:

”Bor man här så behöver man ha det så normalt som det går. Så det är otroligt vik-

tigt för barnen att de får komma in i en vardag.”

I nuläget pågår ett arbete med att få ett skolområde särskilt kopplat till Blåklockan så att håll-

bara och säkra rutiner kan upprättas som säkrar att barn kan gå i förskola, grundskola eller

gymnasium under boendetiden. Den intervjuade berättar att det är fördelaktigt om ett skolom-

råde samarbetar med Blåklockan, då det innebär att färre personer blir involverade, vilket

främjar att sekretessen, säkerheten och informationen kring de aktuella barnen kan skötas på

ett bra sätt.

OROSANMÄLNINGAR KRING BARN: De kvinnor som har barn och bor på Blåklockan regis-

teraras alltid vid socialtjänsten. När det gäller kvinnor med barn som går i stödsamtal men inte

har boende, görs orosanmälningar om barn befaras fara illa. Jourens arbetssätt är dock i första

hand att förmå kvinnorna att själva söka stöd från socialtjänsten.

Tjejjourer

Det har inte genomförts några intervjuer med företrädare för

tjejjourerna i Gävleborg. Informationen som sammanställts

bygger på uppgifter hämtade från jourernas hemsidor.

De senaste åren har det organiserats ett antal tjejjourer i länet och finns i nuläget fyra tjejjou-

rer som erbjuder tjänster till sex av länets kommuner. Tjejjourerna, som ofta är nära kopplade

till kvinnojouren på orten, drivs som ideella föreningar och arbetar med att stödja och stärka

unga tjejer utifrån en feministisk grund. Ingen av tjejjourerna i länet anger någon åldergräns

för sina brukare utan säger att alla som identifierar sig som tjejer kan kontakta tjejjouren. De

flesta tjejjourerna har en kontaktjour som är öppen en eller flera gånger i veckan och förfogar

över en lokal. Tjejer kan höra av sig genom att mejla, chatta, sms:a, ringa eller knacka på. Det

88

är alltid tjejer som svarar. Tjejjourernas inriktning är relativt bred enligt informationen på de-

ras hemsidor, men den huvudsakliga verksamheten tycks vara att erbjuda råd, stöd och in-

formation till tjejer som utsatts för våld och övergrepp eller mår dåligt på olika sätt av andra

orsaker. Det kan också handla om problem eller frågor relaterade till skola, mobbning, sexua-

litet, ätstörningar eller kroppen mm. Tjejjourernas hemsidor innehåller rikligt med informa-

tion kring olika ämnen, ofta indelade alfabetiskt eller under olika ämnesflikar. Tjejjourerna

arbetar också ibland med information i skolan samt ordnar träffar för tjejer kring olika teman.

De som kontaktar tjejjourerna kan vara anonyma och jourtjejerna arbetar under tystnadslöfte.

På en nationell informationssida om tjejjourerna i Sverige (http://www.tjejjouren.se/) beskrivs

tjejjourerna i Sverige på följande sätt:

”Jourtjejerna lyssnar utan att döma, predika eller ställa diagnoser, oavsett om du li-

der av ätstörningar, är trött på skolan, nykär, får ont när du har sex eller är arg på

din moster som dricker för mycket. Vi jourtjejer är inga experter eller professionella

kuratorer, men vi vill gärna lyssna och peppa så gott vi kan. Vi kan också tipsa om

bra ställen att vända sig till eller följa med om du vill göra en polisanmälan.

Nedan följer en sammanställning av länets tjejjourer som upprättats utifrån informationen på

verksamheternas hemsidor:

Tjejjouren Vulcana

Upptagningsområde: Gävle. Webbsida: www.vulcana.se. E-post: team@vulcana.se. Jourtelefon: 026-51 11 21.

Tjejjouren Vilja

Upptagningsområde: Sandviken. Webbsida: www.vilja.tjejjouren.se. E-post: kontakt@tjejjourenvilja.se. Jourtelefon: 026-25 00 95.

Tjejjouren Amazon

Upptagningsområde: Bollnäs, Ovanåker och Söderhamn. Webbsida: http://amazon.tjejjouren.se/. E-post: tjejjourenamazon@gmail.com.

Tjejjouren Styrkan

Upptagningsområde: Ljusdal. Webbsida: http://styrkan.tjejjouren.se. E-post: styrkan@hotmail.se.

Brottsofferjourer

Brottsofferjouren (BOJ) är en ideell organisation som arbetar för

alla brottsoffers rättighet att få det stöd som behövs efter att ha varit

utsatt för brott. Brottsofferjouren består av lokala jourer runt om i

landet, ett förbundskansli och en nationell stödlinje som är gratis att ringa till (0200-

21 20 19). Det finns en nationell hemsida för Brottsofferjouren som ger en utförlig informa-

tion om verksamhetens organisering, arbetssätt och värdegrund

(http://www.Brottsofferjouren.se).

De lokala brottsofferjourerna arbetar med att stödja brottsoffer, vittnen och anhöriga genom

att lyssna och ge goda råd. Om det behövs kan brottsoffret även få stöd vid kontakter med so-

cialtjänst, polis, hälso- och sjukvård, kvinnojour och andra hjälpinstanser. En central del i ar-

betet är också att ge stöd och vägledning under brottmålsprocessen samt att finnas med som

en stödperson under själva rättegångsförhandlingen. Genom detta arbetssätt behöver brottsof-

fer och vittnen inte själva möta den misstänkte gärningspersonen under rättegången. I Gävle-

borgs län finns sex brottsofferjourer som servar alla tio kommunerna:

89

Brottsofferjouren i Bollnäs-Ovanåker

Telefon: 0278-247 02. E-post: info@bollnas-ovanaker.boj.se. Hemsida: www.bollnas.boj.se.

Brottsofferjouren i Västra Gästrikland

(Upptagningsområde: Hofors, Sandviken och Ockelbo). Telefon: 026-25 90 00, 070-696 58 24. E-post: info@gastrike.boj.se.

Brottsofferjouren i Gävle

Telefon: 026-10 55 77, 070-570 32 10. E-post: info@gavle.boj.se. Hemsida: www.gavle.boj.se

Brottsofferjouren i Hudiksvall-Nordanstig

Telefon: 0650-100 20. E-post: info@hudiksvall.boj.se.

Brottsofferjouren i Ljusdal

Telefon: 0651-101 01, 0730-75 30 36. E-post: info@ljusdal.boj.se.

Brottsofferjouren i Söderhamn

Telefon och fax: 0270-101 21, 070-526 64 03. E-post: boj.soderhamn@telia.com.

Intervjuer med företrädare för brottsofferjourer i Gävleborg

För att få en fördjupad bild av verksamheten vid länets brottsofferjourer har samordnaren för

brottsofferjourerna i Bollnäs–Ovanåker och Ljusdal samt samordnaren för Brottsofferjouren i

Västra Gästrikland intervjuats. Intervjuerna redovisas var och en för sig.

Brottsofferjourerna i Ljusdal samt Bollnäs–Ovanåker

Brottsofferjourerna i de två distrikten utgår från lokaler i Ljusdal och Bollnäs. Informanten

som intervjuats arbetar som samordnare i båda distrikten och är för detta anställd 15 tim-

mar/vecka. Verksamheten finansieras av medel från kommunerna och Brottsoffermyndig-

heten. Utöver samordnaren arbetar ca 7–8 ideella stödpersoner i varje distrikt. Av stödperso-

nerna är ungefär hälften i yrkesverksam ålder och hälften pensionärer. Merparten av stödper-

sonerna har en bakgrund inom människovårdande yrken, exempelvis diakon, sjuksköterska,

och personlig assistent.

Den intervjuade samordnaren berättar att stödpersonerna utför det praktiska arbetet och att

han i första hand fördelar arbetet och följer upp hur det går. Det brukar också vara samordna-

ren som arbetar med att efterhöra hur polisutredningar fortskrider, bevakar frågan om att mål-

sägarbiträde utses till brottsoffer, samt håller i kontakterna med socialtjänsten i samband med

behov av skyddat boende. När det gäller personer som utsatts för våld i nära relationer görs

vanligen en matchning så att en stödperson med bakgrund som sjuksköterska diakon eller lik-

nande får ärendet.

INFLÖDET AV ÄRENDEN: Polisen ska alltid ställa frågan till personer som anmäler att de ut-

satts för brott om de vill ha kontakt med ideella organisationer, exempelvis BOJ. Merparten av

alla ärenden kring våld i nära relationer slussas till verksamheten av polisen.

Den intervjuade samordnaren beskriver att det som driver honom i arbetet är att åstad-

komma förbättringar i samhällets stöd till brottsoffer och hjälpa dem att gå vidare i livet på ett

bra sätt. Han ser fördelar i att arbeta utifrån en ideell organisation och säger:

”Vi är inte bundna av rågångar och myndighetsutövning så vi kan diskutera och

säga vad vi tycker ganska fritt.”

90

DE HJÄLPSÖKANDES BEHOV: Informanten berättar att de som söker stöd efter att ha varit ut-

satta för våld i nära relationer kan ha varierande behov inom olika områden:

”Det kan vara allt från att ganska fort efter brottet få prata av sig och berätta sin

historia. Det handlar också mycket om att hjälpa till med att kontakta polis och

åklagare, fråga varför målsägarbiträde inte erbjudits. Kvinnan kanske inte själv or-

kar ringa och fråga polisen hur utredningen går. Det kan också vara så att vi för-

medlar kontakt mellan kvinnan och ett försäkringsbolag eller uppmanar kvinnan att

uppsöka akuten för att få sina skador dokumenterade. Vi hjälper också till med an-

sökningar om skyddat boende och kontakter med socialtjänsten så hon får veta vilket

stöd som finns att få. Socialtjänsten har ett ansvar för helheten – men det krävs att

kvinnan orkar ta kontakt för att något ska hända.”

Den intervjuade ser det som mycket viktigt att misshandlade kvinnor och andra brottsoffer i

utsatta situationer får ett målsägarbiträde59 och beskriver fördelarna med detta:

”Målsägarbiträdet är en nagel i ögat på polis och åklagare. Risken är annars att

åklagaren gör det lätt för sig och lägger ned förundersökningen. Ett målsägarbiträde

som vet spelreglerna kan trycka på och bevaka kvinnans intresse, ifrågasätta

nedläggning av förundersökningen och se till att polisen verkligen utreder saker och

ting.”

Samordnaren exemplifierar i detta sammanhang att det i ett fall av kvinnomisshandel var så

att polisen inte hade tänkt åka ut och göra en brottsplatsundersökning, men gjorde det då mål-

sägarbiträdet tryckte på.

Den intervjuade samordnaren beskriver att våldsutsatta kvinnor som inleder en kontakt med

BOJ ofta avbryter kontakten men också kommer tillbaka:

”Kvinnor blir inte misshandlade en gång utan oftast flera gånger. Det är ett stort

problem, kvinnorna drar sig ur och går tillbaka till relationen med mannen. Vi har

kvinnor som kommer tillbaka när våldet upprepas för de upplevde att de fick en bra

kontakt med oss. De vet att vi inte på något sätt skuldbelägger dem för att de tidigare

avbrutit kontakten.”

Informanten har särskilt intresserat sig för fenomenet att kvinnor avbryter den rättsliga pro-

cessen och kontakten med BOJ utifrån vilka möjligheter som finns för att förbättra samhällets

stöd till kvinnorna. Han har sett flera exempel på kvinnor som anmält mannen för misshandel

men inte fått det stöd de behöver, kanske har inget målsägarbiträde utsetts, inget kontaktför-

bud utverkats, kanske har polisutredningen inte utförts till fullo och åklagaren har slutligen

lagt ned förundersökningen. Samordnaren har också lagt märke till att kvinnor som åter gör

en anmälan efter upprepat och grövre våld ibland får en bättre hjälp. Han säger:

”Vi har valt att gräva i det här för om vi ska lyckas bryta våldspiralen så måste vi

hitta bättre samverkan mellan socialtjänst, polis och ideella organisationer. Vi

lyckas på tok för dåligt idag om man ser till helheten.”

59 Ett målsägandebiträde stödjer brottsoffret (målsägaren) under brottmålsprocessen genom att bistå med

juridisk rådgivning och föra klientens skadeståndstalan i domstol. Målsägarbiträde utses efter begäran till

domstolen av åklagare.

91

Samordnaren säger att det relationsvåld han mött vid BOJ inte bara handlar om mäns våld mot

kvinnor, det kan också vara vuxna barn som utsätter sina föräldrar för våld.

LÅNGA SJUKSKRIVNINGAR EFTER VÅLD: Informanten berättar att han upplever försäkrings-

kassans arbete gentemot våldsutsatta fungera väl och att det sällan uppstår problem även om

det ofta blir långa sjukskrivningsperioder.

BARNS BEHOV: Brottsofferjourernas kontakt med underåriga sker alltid tillsammans med

föräldrar, oftast modern i ärenden kring relationsvåld. Informanten berättar att det inom BOJ i

Ljusdal alltid görs orosanmälningar till socialtjänsten om kvinnor som utsatts för våld har

minderåriga barn eller om barn själva utsatts för brott. Denna rutin har också beslutats för BOJ

i Bollnäs–Ovanåker. Han säger i detta sammanhang:

”Vi anser att socialtjänsten behöver utreda om det finns behov av stöd i familjen. Vi

måste i första hand tänka på barnet – skyddsbehovet går före.”

Samordnaren berättar att han vid flera tillfällen sett att det slarvas med orosanmälningar inom

många verksamheter. Han ger ett exempel där en fyraåring utsatts för sexuella övergrepp på

ett flyktingboende. I detta fall gjordes ingen orosanmälan av boendet, polisen eller den enhet

inom hälso- och sjukvården som undersökte barnet. Slutligen var det BOJ som gjorde en så-

dan anmälan till socialtjänsten.

SAMARBETE: Informanten berättar att samarbetet med polisen är centralt för att få ett in-

flöde av ärenden. Han ser att det fungerar bättre i det ena distriktet och att polisen slussar färre

ärenden i det andra. Han beskriver att det är avgörande att polisen informerar om möjligheten

att få stöd via BOJ, vilket ibland glöms bort. Samarbetet fungerar i övrigt bra och informanten

upplever att det alltid är lätt att ringa polisen och fråga hur det går i en brottsutredning. Han

berättar också att polisen ibland då de inte tycker att åklagaren borde ha lagt ned en för-

undersökning, brukar hänvisa den brottsutsatte till BOJ för att få hjälp med att ansöka om en

överprövning.

UPPMÄRKSAMMADE UTVECKLINGSBEHOV: Samordnaren ser ett kontinuerligt behov av att

upprätthålla samarbetet med socialtjänst, polis, hälso- och sjukvård samt andra aktörer runt

brottsoffer då det ofta byts personal, inte minst inom socialtjänsten. Informanten upplever

även ett generellt behov av utbildning och kompetensutveckling såväl inom BOJ som vid so-

cialtjänst, polis och andra verksamheter som möter relationsvåld. Han säger avslutningsvis:

”Socialtjänstens lagstiftning och nationella riktlinjer för arbetet med våld säger en

sak, men ibland anar man att det inte är så lätt.”

UPPFÖLJNING AV KVINNOR SOM UTSATTS FÖR VÅLD I NÄRA RELATIONER: Inom Brottsofferjou-

rernas verksamhet i Ljusdal och Bollnäs–Ovanåker har en uppföljning gjorts av hur kvinnor

som varit utsatta för våld i nära relation upplevt kvaliteten av Brottsofferjourens och övriga

samhällets stöd (enkät och intervjuer). Underlaget bestod av 12 kvinnor utsatta för brott under

2014–2015. Nedan sammanfattas resultaten:

Våldet som kvinnorna utsätts för är både fysiskt och psykiskt. Kvinnorna har varit utsatta

för våld vid tidigare tillfällen och våldet har en stor påverkan på deras livssituation;

Kvinnorna upplever en stor frustration över att den rättsliga processen tar så lång tid.

Detta gör att kvinnorna är beredda att ge upp. Bara att kort då och då få veta vad som

händer och inte händer skulle öka kvinnornas ork och motivation;

Kvinnor som etablerar kontakt med psykiatrin (i Norra Hälsingland) upplever ett bra

bemötande och anser att psykiatrin är det bästa stödet;

92

Kvinnor som får kontakt med socialtjänsten är nöjda med det stöd och insatser som er-

bjuds;

Vid flera tillfällen under intervjuerna framkommer kritik kring hur kvinnorna blivit

bemötta av åklagaren;

När det gäller kontakten med Brottsofferjouren framförs av flera kvinnor att denna

verksamhet borde ha ringt någon eller några extra gånger och bara frågat hur det är.

Brottsofferjouren i Västra Gästrikland

Då redovisningen av den föregående intervjun klargjort mycket som är gemensamt för arbetet

vid en brottsofferjour fokuserar redovisningen av denna intervju på att lyfta fram komplette-

rande material och perspektiv som inte tidigare berörts.

Verksamheten i Västra Gästrikland samordnas av en person på ideell basis. Finansieringen

av verksamheten sker genom bidrag från kommunerna, Göransonska fonden och Brottsoffer-

myndigheten. Förutom samordnaren av verksamheten arbetar ca 10 ideella stödpersoner i

verksamheten. Den intervjuade samordnaren som arbetat 18 år vid jouren berättar att många

av stödpersonerna är äldre med ett snitt på 60–65 år. Detta innebär som hon ser det fördelar

kring flexibilitet och möjlighet att avsätta tid, exempelvis en hel dag som kan vara nödvändigt

vid rättegångar. Samordnaren säger:

”Vi arbetar ideellt och har inte månadslön så man måste ha ett stort intresse för frå-

gorna, att hjälpa andra människor. Man måste också ha kunskap om man ska arbeta

med sådant här.”

Det förekommer totalt ca 250–300 ärenden/år. Av dessa handlar ca 50 om våld i nära rela-

tioner, merparten är misshandlade kvinnor. Samordnaren säger att det sannolikt finns ett mör-

kertal då de hjälpsökande inte alltid uppger vem som utövat våldet.

BROTTOFFRENS BEHOV: Informanten berättar att behoven är varierande för de som utsatts

för relationsvåld, det beror också på i vilken fas av processen de kommer till BOJ. Om brottet

inte är polisanmält, vill de oftast få information om hur den rättsliga processen går till. Det

kan också vara så att de vill ha stöd då de är rädda för att anmäla en anhörig. Hon säger:

”Vi lyssnar på vilka behov de har, ger råd, exempelvis kring kontakter med sjukvår-

den och slussar till rätt instans som kan vara socialtjänsten eller kvinnojouren. De

mår ofta dåligt och har svårt att hitta rätt, vet inte vart de ska vända sig eller orkar

inte. Vi hjälper också till så att de får ett målsägarbiträde och är med som förhörs-

vittnen hos polisen.”

Information om vikten av att skriva ned det som hänt i samband med brottet och att kontakta

försäkringsbolag som kan ge ersättning för skador och sjukvårdskostnader mm, är också van-

liga inslag i kontakten med brottsoffer.

OM NEDLAGDA FÖRUNDERSÖKNINGAR: Informanten berättar att de som utsatts för brott ofta

reagerar starkt när förundersökningar läggs ned och beskriver detta:

”Polisen skriver inte direkt på pratsvenska. Kanske står det: brott kan ej styrkas. Då

kan brottsoffret ta det som att vi tror du ljuger – det är väldigt jobbigt för många.”

OM DET FINANSIELLA STÖDET TILL BROTTSOFFERJOURER: Den intervjuade samordnaren berät-

tar att en kommun ville säga upp avtalet med jouren för några år sedan. Företrädare för BOJ

informerade då om antalet ärenden per år och att kommunen i så fall skulle få ta över allt

stödarbete kring brottsoffer, vilket gjorde att kommunen behöll avtalet och fortsatte ge verk-

93

samhetsstöd. Informanten reflekterar över att brottsofferjourerna får så förhållandevis lite

verksamhetsstöd av kommunerna trots att de hjälper många brottsutsatta, både kvinnor och

män. Kvinnojourerna, som hon upplever gör ett bra jobb, får av någon anledning större eko-

nomiskt stöd av samhället än BOJ. Kanske är samhället mer benäget att betala för skyddat bo-

ende än de stödinsatser Brottsofferjouren arbetar med, resonerar hon. Hon säger i detta sam-

manhang:

”Vi hjälper ju också kvinnor som inte vill till kvinnojouren eller inte behöver vända

sig dit.”

UTBILDNING OCH KOMPETENSUTVECKLING: Informanten berättar att det genomförs regel-

bundna utbildningsinsatser, vanligen på våren och hösten inom länets BOJ-verksamheter uti-

från de upplevda kunskapsbehoven som diskuteras vid regionala sammankomster för de lo-

kala jourerna. Medel för att anlita utbildare samt för resor och logi söks från Brottskademyn-

digheten.

SAMARBETE: Samordnaren beskriver att polisen utgör en viktig samarbetspartner och inflö-

desväg för ärenden. Hon upplever att det i samband med polisens omorganisation blivit ett

sämre flöde av ärenden. Polisen har dock lovat att det ska bli förbättringar. Informanten beto-

nar vikten av att polisen verkligen frågar om de brottsutsatte vill ha kontakt med BOJ och

lämnar information om vad denna verksamhet kan hjälpa till med. Hon säger också att det

ibland kan vara så att den brottsutsatte mår mycket dåligt under anmälningsskedet och inte

orkar engagera sig i att komma i kontakt med BOJ. Övriga samarbetspartners är andra brotts-

offerjourer, kvinnojouren och försäkringsbolag. Informanten efterlyser ett närmare samarbete

med socialtjänsten och berättar att denna myndighet sällan slussar ärenden till BOJ. Hon upp-

lever att det är tidsbrist, låg kännedom om BOJ samt sekretessbestämmelser som motverkar

samarbetskontakterna med socialtjänsten.

OM FÖRDELEN ATT ARBETA VID EN IDEELL ORGANISATION: Samordnaren uttrycker i detta

sammanhang:

”De vågar prata med oss om andra saker än med myndigheter – de kan berätta vad

som helst för oss.”

TRENDER: Informanten ser en ökning av nätrelaterade brott samt hatbrott mot människor av

utländsk härkomst eller pga. sexuell läggning (HBTQ).

BARN: När barn befaras fara illa görs orosanmälningar till socialtjänsten. Det sker dock inte

regelmässigt i alla ärenden med relationsvåld och underåriga, utan efter en bedömning av si-

tuationen.

TANKAR OM UTVECKLINGSARBETE: Den intervjuade samordnaren ser ett behov av att arbeta

med information om våld i nära relationer och konsekvenser av brott bland skolungdomar och

särskilt elever i åk 9. Hon eftersöker i denna riktning fler tidiga och förebyggande insatser.

BOJ i Västra Gästrikland har skickat ut information till alla skolor i regionen om att de kan

komma ut och informera, men få har skolor har hittills nappat på erbjudandet.

Samordnaren berättar att det förs en diskussion inom riksorganisationen om att slå ihop

mindre lokala brottsofferjourer för att få ekonomiskt underlag att anställa samordnare. Infor-

manten ser vinster i att ha avlönade samordnare men tror också att närheten och lättillgäng-

ligheten för de brottsutsatta riskerar att gå förlorad.

94

Statistik kring våld och sexuella övergrepp i Gävleborg

I detta avsnitt redovisas statistik från olika verksamheter som möter våld i nära relationer samt

statistik från Brottsförebyggande rådet kring anmälda vålds-, frids- och sexualbrott i Gävle-

borgs län.

Anmälda brott

Det är naturligtvis intressant att försöka få en bild av hur brottsligheten ser ut i Gävleborgs län

avseende våld och sexualbrott i nära relationer. På grund av det stora mörkertal som antas

existera gällande brott i nära relationer, är den registerbaserade statistiken över polisanmälda

brott dock inte oproblematisk att använda. Statistiken ger en övergripande bild av inflödet av

ärenden till polisen och andra brottsutredande myndigheter, men det bör beaktas att det endast

är en bråkdel av brotten i nära relationer som upptäcks och polisanmäls. BRÅ:s (2012) anta-

gande är även att den registerbaserade statistiken över polisanmälda brott fångar upp de

grövre våldshändelserna i högre utsträckning än de lindrigare. Statistiken kring anmälda

våldsbrott i nära relationer måste också ses ur perspektivet att en ökning av brott kan vara en

indikation på att denna typ av brott uppmärksammas och tas på allvar, snarare än att den fak-

tiska brottsligheten ökat. Trots de beskrivna problemen med statistiken redovisas nedan hur

anmälningsfrekvensen av vålds- och sexualbrott ser ut i Gävleborgs län i jämförelse med Da-

larnas län och riket. Utgångspunkten är att de statistiska problemen är likartade i alla län, var-

vid det ändå är intressant att göra jämförelser. I statistiken redovisas dels antal anmälda brott

per 100 000 invånare för att möjliggöra jämförelser med riksgenomsnittet, dels antal anmälda

brott/år i jämförelse med Dalarna som liknar Gävleborg i fråga om struktur och befolknings-

mängd.

Diagram 9: Misshandel, inkl. grov misshandel totalt mot kvinnor över

18 år per 100 000 invånare. Källa: BRÅ.

0

50

100

150

200

250

300

350

2010 2011 2012 2013 2014

Misshandel mot kvinnor

Hela landet

Dalarnas län

Gävleborgs län

95

Anmälda misshandelsbrott mot kvinnor i Gävleborg ligger årligen runt 280 per 100 000 invå-

nare under tidsperioden. Dalarna visar något lägre siffror och riksgenomsnittet är knappt 300

brott. I antal anmälda brott per år motsvarar det i medeltal 779 i Gävleborg respektive 713 i

Dalarna. Det förekommer inga påtagliga variationer över tid i anmälningsfrekvens för Gävle-

borg.

Diagram 10. Misshandel, inkl. grov misshandel totalt mot män över

18 år per 100 000 invånare. Källa: BRÅ.

Anmälda misshandelsbrott mot män i Gävleborg ligger i medeltal kring 370 per 100 000 in-

vånare under tidsperioden vilket är i paritet med Dalarna. Riksgenomsnittet är drygt 400 brott.

I antal brott per år motsvarar det 1034 anmälda brott i Gävleborg respektive 1038 i Dalarna.

Trenden är att anmälda misshandelsbrott mot män minskat sedan 2010 men kurvan i Gävle-

borg har planat ut sedan 2013.

Statistik kring våld i nära relation

Från och med 2009 finns brottskoder för misshandel mot kvinnor respektive män i nära re-

lationer där definitionen på nära relationer är: att den utsatta och gärningspersonen är eller

har varit gifta eller sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden eller, utan att bo

tillsammans, har gemensamma barn. Om den utsatta och gärningspersonen har ett särboför-

hållande utan barn ingår de alltså inte i denna definition, vilket är en begränsning i den regis-

terbaserade statistiken över polisanmälda brott (BRÅ, 2014a). I den nedanstående redovis-

ningen presenteras därför även statistik kring misshandel inomhus av bekant som inkluderar

gärningspersoner i form av särbos och andra närstående, exempelvis syskon och släktingar.

0

50

100

150

200

250

300

350

400

450

500

2010 2011 2012 2013 2014

Misshandel mot män

Hela landet

Dalarnas län

Gävleborgs län

96

Diagram 11. Misshandel, inkl. grov misshandel inomhus mot kvinnor

över 18 år i nära relation med gärningspersonen

per 100 000 invånare. Källa: BRÅ.

Misshandelsbrott inomhus mot kvinnor där gärningspersonen står i nära relation till brottsoff-

ret ligger årligen i snitt på 131 brott per 100 000 invånare under tidsperioden vilket är i nivå

med riksgenomsnittet. Dalarna ligger något lägre med 109 brott/100 000 invånare. I totalt an-

tal anmälda brott per år motsvarar det i medeltal 364 i Gävleborg respektive 302 i Dalarna. I

Dalarna har antalet anmälda brott/år minskat de senaste två åren medan Gävleborg uppvisar

en ökning om nästan 100 anmälda brott.

Diagram 12. Misshandel, inkl. grov misshandel inomhus mot kvinnor

över 18 år bekanta med gärningspersonen per 100 000

invånare. Källa: BRÅ.

I Gävleborg anmäls i snitt 179 fall av misshandel inomhus där gärningspersonen är bekant per

100 000 invånare, vilket är jämförbart med riksgenomsnittet under tidsperioden. I Dalarna

anmäls i snitt 157 brott årligen per 100 000 invånare. I totalt antal brott motsvarar det i me-

deltal årligen 497 i Gävleborg respektive 434 i Dalarna. Den trend som kan ses är att anmäl-

ningsfrekvensen avseende denna brottstyp ökat i Gävleborg sedan 2012 för att plana ut 2014,

medan Dalarna beskriver en nedgång i anmälningsfrekvens under dessa år.

0

20

40

60

80

100

120

140

160

2010 2011 2012 2013 2014

Misshandel mot kvinnor inomhus - bekant i nära relation med gärningspersonen

Hela landet

Dalarnas län

Gävleborgs län

0

50

100

150

200

250

2010 2011 2012 2013 2014

Misshandel mot kvinnor inomhus, bekant med gärningspersonen

Hela landet

Dalarnas län

Gävleborgs län

97

Diagram 13. Misshandel, inkl. grov misshandel inomhus mot män över

18 år i nära relation med gärningspersonen per

100 000 invånare. Källa: BRÅ.

Anmälda misshandelsbrottet inomhus mot män med gärningsperson i nära relation är i ge-

nomsnitt 31 per 100 000 invånare under tidsperioden. Motsvarande siffror för riket och Da-

larna är 35 respektive 25. I totalt antal anmälda brott/år motsvarar det i medeltal 85 i Gävle-

borg och 67 i Dalarna. Med reservation för det ringa antalet brott är trenden att anmälnings-

frekvensen stigit något i Gävleborg sedan 2012 men minskat under senaste året i Dalarna.

Diagram 14. Misshandel, inkl. grov misshandel inomhus mot män över

18 år i nära relation med gärningspersonen per

100 000 invånare. Källa: BRÅ.

Misshandelsbrott mot män inomhus av bekant ligger årligen i snitt på 86 anmälda brott per

100 000 invånare i Gävleborg vilket överensstämmer med riksgenomsnittet. I Dalarna är mot-

svarande siffra 75 brott. Totalt antal anmälda brott i genomsnitt per år är 240 i Gävleborg re-

spektive 207 i Dalarna. Även här finns en trend att anmälningsfrekvensen ökat sedan 2012 i

Gävleborg men minskat i Dalarna.

0

5

10

15

20

25

30

35

40

2010 2011 2012 2013 2014

Misshandel mot män inomhus bekant i nära relation med gärningspersonen

Hela landet

Dalarnas län

Gävleborgs län

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

2010 2011 2012 2013 2014

Misshandel mot män inomhus, bekant med gärningspersonen

Hela landet

Dalarnas län

Gävleborgs län

98

Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning

Brottet grov kvinnofridskränkning infördes 1998 och avser upprepade kränkningar (vålds-,

frids- eller sexualbrott) som riktas mot en kvinna av en man hon är eller varit gift med alter-

nativt bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande former. Brottsrubrice-

ringen grov fridskränkning, som infördes 2000, har samma kriterier men är avsedd att använ-

das om den utsatte är en närstående eller tidigare närstående. I denna rubricering kan också

utsatta pojkar/män inkluderas. Syftet med fridkränkningsbrotten är att gärningspersonens

handlingar ska bedömas utifrån ett större sammanhang i stället för att rättsväsendet betraktar

varje brottslig handling separat.

Diagram 15. Fridkränkningsbrott i Gävleborg över tid. Antal brott per 100 000

invånare.

Diagram 16. Antal anmälda fridkränkningsbrott över tid i Gävleborg.

Frekvensen av anmälda grova kvinnofridkränkningsbrott är relativt jämförbar mellan Gävle-

borg, riket och Dalarna under åren 2010–2013 med runt 25 anmälda brott/100 000 invånare.

Under 2014 anmäldes dock betydligt färre sådana brott i Gävleborg (12) än i Dalarna (24) och

0

5

10

15

20

25

30

35

Fridkränkningsbrott över tid i riket, Dalarna och Gävleborg

2010

2011

2012

2013

2014

0

10

20

30

40

50

60

70

2010 2011 2012 2013 2014

Totalt antal anmälda fridkränkningsbrott i Gävleborg över tid

Grovkvinnofridskränkning

Grov fridskränkning

99

riket (21). När det gäller brottet grov fridskränkning är anmälningsfrekvensen avsevärt lägre i

Gävleborg under hela tidsperioden för att nå en bottennotering om 6 anmälda brott 2014 i

jämförelse med 18/ 100 000 invånare i Dalarna och riket.

Det totala antalet anmälda fall av grov kvinnofridskränkning under tidsperioden är i me-

deltal 56 i Gävleborg respektive 70 i Dalarna. Gällande grov fridskränkning är motsvarande

siffror för Gävleborg 18 respektive 58 i Dalarna.

Diagram 17. Fördelningen av antal anmälda misshandelsbrott utifrån

bekant gärningsperson inomhus vs obekant gärningsperson

utomhus.

Misshandel inomhus av bekant har länge använts för att få en bild av våld i nära relationer,

även om kategorin även inkluderar våld av bekanta personer utan nära relation till brottsoffret

(BRÅ, 2014a). Anmälningar i Gävleborg gällande misshandel av bekant gärningsperson inom-

hus är betydligt vanligare än misshandel utomhus av obekant gärningsperson när det gäller

kvinnor. För män råder det omvända förhållandet: där är misshandel utomhus av obekant gär-

ningsperson vanligare. Detta är ett allmänt känt faktum som visar att kvinnor i högre grad ut-

sätts för våld av bekanta och i nära relationer än vad som är fallet för män.

Diagram 18. Antal anmälda fall av våldtäkt mot kvinnor och män

i Gävleborg över tid.

73

352

517 260

0

100

200

300

400

500

600

700

Kvinnor Män

Misshandel av bekant respektive obekant gärningsperson 2014

Inomhus, bekantgärningsperson

Utomhus, obekantgärningsperson

0

20

40

60

80

100

120

140

2010 2011 2012 2013 2014

Totalt anmälda fall av våldtäkt mot vuxna kvinnor och män över tid i Gävleborg

Mot man 18 år elleräldre

Mot kvinna 18 åreller äldre

100

Det är relativt stora variationer i anmälningsfrekvensen mellan åren som spänner mellan ca

70–120 anmälda fall av våldtäkt mot kvinnor. Sedan 2012 har anmälningsfrekvensen ökat

märkbart. När det gäller våldtagna män är de bara några enstaka/år med undantag av 2012 då

10 sådana våldtäkter anmäldes. Det finns inga större avvikelser i statistiken kring våldtäkter

mot män och kvinnor i jämförelse med Dalarna och riket.

Misshandel av barn

Tabell 1. Misshandel av barn över tid i jämförelse med riket och Dalarna.

Antal brott per 100 000 invånare.

Misshandel av barn

2010 2011 2012 2013 2014

Gävleborgs län

0–6 år 27 32 33 30 36

7–14 år 51 55 58 50 75

15–17 år 27 26 22 31 29

Dalarnas län

0–6 år 33 27 31 33 40

7–14 år 73 53 64 60 82

15–17 år 39 32 30 32 36

Riksgenomsnitt

0–6 år 23 26 29 28 34

7–14 år 55 57 57 59 66

15–17 år 32 30 28 27 25

Ser man till anmälda misshandelsbrott mot barn/100 000 invånare har det skett en ökning

gällande de två yngre åldersgrupperna, och särskilt gruppen barn 7–12 år, såväl i riket som i

Gävleborg och Dalarna. Anmälda fall av misshandel mot barn 15–17 år ligger i stort sett på

samma nivå under tidsperioden.

101

Diagram 19. Antal anmälda fall av misshandel mot barn över tid

i Gävleborg.

Detta diagram illustrerar att det totala antalet anmälda misshandelsbrott mot barn 7–12 år be-

skrivit en tydlig ökning sedan 2013, från 209 till 285 per år. Gruppen barn mellan 0–6 år har

varit relativt stabil sedan 2012 med runt 100 anmälda brott per år. Detsamma gäller miss-

handel mot barn 15–17 år där anmälningsfrekvensen är ca 150 brott/år. Totalt anmäldes 554

fall av misshandel mot barn under 18 år i Gävleborg under 2014. Motsvarande siffra för Da-

larna är 631 som uppvisar högre anmälningsfrekvens framförallt gällande de två äldre grup-

perna av barn.

Sexuella övergrepp mot barn

Tabell 2. Anmälda Sexualbrott mot barn per 100 000 invånare över tid i jämförelse med

riket och Dalarna.

Sexualbrott mot barn/100 000 invånare

Riksgenomsnitt 2010 2011 2012 2013 2014

Våldtäkt mot barn under 15 år 19 24 22 20 23

Våldtäkt mot barn 15–17 år 8 8 9 8 9

Sexuellt utnyttjande av barn under 18 år 4 5 5 4 4

Sexuellt övergrepp mot barn under 18 år 5 6 5 6 8

Dalarnas län

Våldtäkt mot barn under 15 år 23 25 25 23 18

Våldtäkt mot barn 15–17 år 13 11 12 8 8

Sexuellt utnyttjande av barn under 18 år 3 3 2 4 2

Sexuellt övergrepp mot barn under 18 år 4 7 5 9 10

Gävleborgs län

Våldtäkt mot barn under 15 år 32 15 26 17 30

Våldtäkt mot barn 15–17 år 11 8 9 11 11

Sexuellt utnyttjande av barn under 18 år 5 7 14 3 1

Sexuellt övergrepp mot barn under 18 år 5 5 1 5 7

0

50

100

150

200

250

300

2010 2011 2012 2013 2014

Totalt antal anmälda fall av misshandel mot barn över tid i Gävleborg

Barn 0-6 år

Barn 7-14 år

Barn 15-17 år

102

Diagram 20. Antal anmälda våldtäkter mot barn över tid i Gävleborg.

Gävleborg har totalt sett en något högre anmälningsfrekvens under tidsperioden än riket och

Dalarna gällande anmälan om våldtäkt mot yngre, uppvisar stora variationer under åren samt

en förhållandevis stor ökning av anmälningar 2014. I fråga om våldtäkt mot barn 15–17 år

ligger anmälningsfrekvensen i Dalarna och Gävleborg på en liknande nivå strax över riksge-

nomsnittet. Det totala antalet anmälda fall av våldtäkter mot barn 0–17 år under 2014 är 115 i

Gävleborg i jämförelse med 71 i Dalarna, som har färre anmälningar gällande de yngre bar-

nen.

Diagram 21. Antal anmälda fall av sexuellt utnyttjande/övergrepp

mot barn över tid i Gävleborg.

Anmälningsfrekvensen av sexuellt utnyttjande och sexuellt övergrepp mot barn är i stora drag

jämförbar i Gävleborg, riket och Dalarna under perioden 2012–2014. Trenden som kan upp-

märksammas i Gävleborg är att anmälda fall av sexuellt utnyttjande av barn minskat kraftigt

sedan 2012 till skillnad från sexuellt övergrepp som i stället ökat märkbart. I fråga om totalt

antal anmälda brott i dessa kategorier ligger Gävleborg under 2014 på 2 fall av utnyttjande

och 19 fall av övergrepp i jämförelse med 6 fall av utnyttjande och 29 fall av övergrepp i Da-

larna.

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

2010 2011 2012 2013 2014

Totalt antal anmälda våldtäkter mot barn över tid i Gävleborg

Mot barn under 15 år

Mot barn 15-17 år

0

5

10

15

20

25

30

35

40

2010 2011 2012 2013 2014

Totalt antal fall av sexuellt utnyttjande/övergrepp mot barn över tid i Gävleborg

Sexuellt utnyttjandeav barn under 18 år

Sexuellt övergreppmot barn under 18 år

103

Öppenvårdsmottagningen våld i nära relationer i Gävle

Då mottagningen startade sin verksamhet i januari 2014 och hade en upparbetningsperiod

första året, redovisas statistik för helåret 2015.

Tabell 3. Antal ärenden under 2015,

avslutade och pågående –

service respektive bistånd.

Typ av ärenden Antal

Avslutade ärenden 145

Pågående ärenden 42

Service 163

Bistånd 24

Totalt 187

Under 2015 har Öppenvårdsmottagningen aktualiserat 187 ärenden varav 145 avslutats och

42 var pågående vid årsskiftet 2015/2016. I merparten av alla ärenden utgör fysiskt och psy-

kiskt våld problematiken. Nämnas bör att 25 av ärendena avser personer som inte besökt

mottagningen men diskuterats i konsultationer med professionella, exempelvis socialtjänsten.

24 av mottagningens ärenden under 2015 föregicks av utredning och biståndsbeslut enligt

Socialtjänstlagen medan merparten kontakter (163) har skett inom ramen för serviceinsats.

Noteras bör att serviceinsatser inte registreras i socialtjänstens dokumentationssystem, vilket

innebär att en person som sökt kontakt vid flera tillfällen under året kan ha registrerats mer än

en gång. En närmare genomgång av statistiken visar att de 187 kontakterna motsvarar ca 180

unika personer.

Diagram 22. Fördelning av kvinnor, män och barn aktualiserade

vid mottagningen 2015.60

Det är merparten kvinnor som aktualiserats vid mottagningen. Av totalt 175 registrerade

vuxenärenden under 2015 utgörs 22 av män och 153 av kvinnor. Det innebär att andelen män

och kvinnor är 12 respektive 82 procent av mottagningens kunder. 11 ärenden är barn, 9

60 Ett av ärendena avser en person med skyddad identitet varvid könstillhörigheten är okänd. Därför blir totala

antalet ärenden 186 i stället för 187 som angetts ovanstående tabell.

22

153

11

Fördelning av kvinnor, män och barn aktualiserade under 2015

Män

Kvinnor

Barn

104

flickor och 2 pojkar, vilket motsvarar 6 procent av alla ärenden. Gällande barnen kan nämnas

att det är 9 flickor respektive 2 pojkar. 6 av barnen är under 13 år och 5 av dem är mellan 13–

17 år. Barnen har haft kontakt med mottagningen med anledning av att de har varit utsatta för

våld eller bevittnat våld. När statistiken kring barnkontakter kontrollerades med mottagningen

framkommer att verksamheten har haft fler kontakter med barn, då alla barn inte har aktuali-

serats som en egen kontakt utan bjudits in som närstående. Det finns dock ingen statistik kring

hur många dessa barn är.

Diagram 23. Våldsutsattas könsfördelning.

Diagram 24: Våldsutövares könsfördelning.

9 av mottagningens vuxenärenden under 2015 utgörs av våldsutsatta män respektive 144

kvinnor. Av de totalt 22 ärenden under 2015 som avser utövare av våld är 13 män och 9 kvin-

nor.

Diagram 25. Typ av insatser vid mottagningen.

Den mest förekommande insatsen vid mottagningen är rådgivning som avser 56 procent av

alla ärenden och oftast omfattar 1–3 träffar. Därefter kommer samtalsbehandling (30 procent)

som vanligtvis inrymmer 4–6 sammanträffanden, men i vissa fall kan sträcka sig uppemot 20

träffar. Konsultation av professionella är den insats som existerar i minst utsträckning.

13

9

Våldsutövares könsfördelning

Män

Kvinnor

56%

14%

30%

Typ av insats

Rådgivning

Konsultation avprofessionella

Samtalsbehandling

9

144

Våldsutsatta efter kön

Män

Kvinnor

105

Kvinnojouren Stöttan

Tabell 4–5. Verksamhetsstatistik för kvinnojouren Stöttan i OBS-regionen under 2015 och

2014.

Stöttan 2015 Stöttan 2014

Kontakter och insatser Antal Kontakter och insatser Antal

Samtal med kvinnor och anhöriga 987 Samtal med kvinnor och anhöriga 959

Nya kvinnor under året Nya kvinnor under året 56

Söderhamn: 22 Stödsamtal 194

Bollnäs: 9 Stödsamtal på telefon 49

Ovanåker: 9 Besök 103

Övriga orter: 8 Stödåtgärder 243

Totalt: 48 Boende kvinnor 40

Stödsamtal 284 Antal nätter 255

Besök 307 Boende barn 13

Stödåtgärder 397 Antal nätter 538

Boende kvinnor 32 Nekade boende 44

Antal nätter 1270

Boende barn 15

Antal nätter 853

Nekade boende 39

Verksamhetsstatistiken för kvinnojouren Stöttan är något olika utformad under 2014 och

2015. Den visar ändå att antalet boende kvinnor, nya kvinnor och nekade boende minskat nå-

got under 2015. Däremot har antalet stödsamtal, stödåtgärder, besök samt framförallt boende-

nätter för kvinnor och barn ökat.

106

Kvinnojouren Blåklockan

Tabell 6–7. Verksamhetsstatistik för kvinnojouren Blåklockan i Gävle under 2015 och 2014.

Blåklockan 2015 Blåklockan 2014

Kontakter och insatser Antal Kontakter och insatser Antal

Antal hjälpsökande kvinnor/tjejer 169 Antal hjälpsökande kvinnor/tjejer 454

Nya kontakter av dessa 143 Nya kontakter av dessa 183

Antal invandrarkvinnor/tjejer 100 Antal invandrarkvinnor/tjejer 123

Nya kontakter av dessa 38 Nya kontakter av dessa 49

Kontakter initierade av kvinnan/tjejen

84 Kontakter initierade av kvinnan/tjejen

116

Kontakter initierade av andra 21 Kontakter initierade av andra 31

Kontakter initierade av myndigheter

38 Kontakter initierade av myndigheter

36

Antal stödsamtal 785 Antal stödsamtal 515

Antal stödåtgärder kvinnor/tjejer 1297 Antal stödåtgärder kvinnor/tjejer 1341

Antal stödåtgärder barn 544 Antal stödåtgärder barn 198

Antal övernattningsnätter 1301 Antal övernattningsnätter 719

Kvinnor 512 Kvinnor 452

Barn 789 Barn 267

Antal kvinnor som övernattat 26 Antal kvinnor som övernattat 31

Gävle kommun 10 Gävle kommun 23

Annan kommun 16 Annan kommun 8

Antal barn som övernattat 38 Antal barn som övernattat 17

Gävle kommun 11 Gävle kommun 12

Annan kommun 27 Annan kommun 5

Antal avvisade, boende 24 Antal avvisade, boende 19

Statistiken för de två åren visar att antalet hjälpsökande kvinnor, övernattande kvinnor och

invandrarkvinnor/tjejer var fler under 2014. Däremot ökade frekvensen av övernattande barn

och stödsamtal under 2015. När det gäller antalet övernattningsnätter för kvinnor och fram-

förallt barn kan man också se en ökning under 2015. Värt att notera är att antalet övernattade

barn och antalet nätter de övernattade ökade markant under 2015. Statistiken visar också att

det nekades boende för ytterligare 5 kvinnor/familjer under 2015.

107

Brottsofferjouren i Gävleborg

Tabell 8–9. Antal hjälpsökande utifrån kön och ålder under 2015 och 2014.

BOJ Gävleborg 2015 BOJ Gävleborg 2014

Kön Antal Kön Antal

Män 419 Män 672

Kvinnor 768 Kvinnor 1109

Totalt 1187 Totalt 1781

Åldersgrupp Åldersgrupp

0-11 år 7 0-11 år 24

12-25 år 287 12-25 år 430

26-64 783 26-64 1118

65-år 110 65-år 209

Totalt 1187 Totalt 1781

Brottsofferjourerna i Gävleborgs län hade under 2014 kontakt med totalt 1781 personer och

1187 under 2015. Könsfördelningen på de hjälpsökande är ca 60–65 procent kvinnor respek-

tive 35 procent män under båda åren. Den vanligast förekommande åldersgruppen är 26–64

år.

Diagram 26. Fördelning av hjälpsökande per kommun under 2015.

Antal hjälpsökande i kommunerna följer i stort sett befolkningsmängd med undantag av

Sandviken och Bollnäs som har färre hjälpsökande i förhållande till invånarantal.

396

131

31

24

71

120

24

245

29

116

0 100 200 300 400 500

Gävle

Sandviken

Hofors

Ockelbo

Bollnäs

Söderhamn

Ovanåker

Hudiksvall

Nordanstig

Ljusdal

Hjälpsökande per kommun under 2015

108

Tabell 10. Brott de hjälpsökande varit utsatta för under 2015.

Brottstyp Män Kvinnor Totalt

Andra tillgreppsbrott 7 2 9

Ekonomisk brottslighet 24 30 54

Förtal (förolämpning) 14 41 55

Inbrott 6 12 18

Mord, dråp, vållande till annans död 1 3 4

Mordförsök 6 1 7

Människorov, människohandel 3 3

Misshandel 144 193 337

Grov kvinnofridskr.

6 6

Ofredande 30 124 154

Överträdelse av kontaktförbud 4 9 13

Olaga förföljelse

3 3

Olaga hot 76 143 219

Våldtäkt 4 29 33

Våldtäktsförsök

7 7

Övriga sexualbrott 1 11 12

Övriga brott mot frihet och frid 4 13 17

Summa vålds-, sexual- samt frihets och fridsbrott:

321 545 866

Rån 22 15 37

Skadegörelse 8 19 27

Stöld, väskryckning, fickstöld 36 63 99

Trafikbrott 9 10 19

Övergrepp i rättssak 13 15 28

Övrigt 8 15 23

Totalt alla brott 419 768 1187

Ser man till fördelningen av brottstyper som föranlett de hjälpsökande att kontakta Brottsof-

ferjouren är det vanligast att det handlar om misshandel. Värt att notera är att vid misshandel

av kvinnor är oftast gärningspersonen en bekant eller person i nära relation. En summering av

den typ av brott som är intressant i denna kartläggning, dvs. vålds-, sexual-, samt frihets- och

fridsbrott, visar att totalt 866 av de hjälpsökande hade varit utsatta för denna brottstyp under

2015.

109

Tabell 11. Frekvens av hjälpsökande som varit utsatta för

brott i nära relation under 2015 och 2014.

Brott i nära relation

2015 2014

Misshandel 97 75

Olaga hot 30 37

Ofredande 15 12

Förtal/förolämpning 10 3

Överträdelse av kontaktförbud 7 3

Våldtäkt 5 8

Våldtäktsförsök 2 1

Grov (kvinno-) fridskränkning 2 13

Mord, dråp, vållande till annans död 4 5

Mordförsök 2 7

Olaga förföljelse 1 3

Övergrepp i rättssak 3 4

Övriga brott mot frihet och frid 2 4

Övriga sexualbrott 0 2

Totalt 180 177

Misshandel och olaga hot och ofredande är de vanligaste brotten i nära relation som de hjälp-

sökande varit utsatta för. Under 2014 förekom även förhållandevis många fall av frids-

kränkningsbrott. Statistiken visar sammantaget att runt 180 personer som varit utsatta för

vålds- och sexualbrott i nära relation sökte sig till Brottsofferjourens verksamhet i Gävleborg

under 2014 respektive 2015. Merparten av dem, ca 80 procent är kvinnor.

Statistik från socialtjänsten kring våld i nära relationer

Inom FoU Välfärd, Region Gävleborg, bedrivs projektet, ”Att dokumentera insatser för barn

och unga”, i samarbete med en referensgrupp bestående av representanter för socialtjänsten i

länets kommuner. Inom ramen för detta projekt har gemensamma aktualiseringskoder arbetats

fram för registreringen av barn och unga i samband med anmälningar och ansökningar. Det

har också tagits fram en instruktion kring när respektive aktualiseringskod är tillämbar för att

uppnå samstämmighet i kommunerna. De två aktualiseringskoder som finns kring våld i nära

relationer är: 1) Utsatt för övergrepp som används när barnet misstänks ha varit utsatt för fy-

siskt eller psykiskt våld, kränkningar eller sexuella övergrepp samt 2) Våld i familjen som av-

ser situationer med våld mellan vuxna familjemedlemmar som barnet tvingas bevittna (se eller

höra), eller om barnet lever i en miljö där våld eller hot ofta förekommer. Diagrammet nedan

visar frekvensen av dessa aktualiseringsorsaker över tid i Gävleborg (Almqvist & Åsbrink,

2015).

110

Diagram 27. Orsak till anmälan. 10 kommuner. 2009–2014. n= 35196.

Det har skett en kontinuerlig ökning av antalet barn (0–17 år) som anmäls till socialtjänsten

med anledning av våld och andra övergrepp under tidsperioden. Under 2014 anmäldes totalt

1157 barn till socialtjänsten i länets kommuner med anledning av denna problematik.

Tabell 12. Aktuella vuxenärenden med våldsproblematik i kommunerna under 2015 (både

på service och som bistånd).

Det finns inga gemensamma aktualiseringskoder för vuxna inom våldsområdet vilket gör det

svårt att samla in och jämföra statistik från kommunerna. De som har liknande koder kan

heller inte förutsättas använda dem på ett samstämmigt sätt då det inte arbetats fram och im-

plementerats någon länsgemensam instruktion kring detta.

För att få ett ungefärligt mått på antalet vuxenärenden med våldsproblematik ställdes en

fråga per e-post till ansvariga inom kommunernas socialtjänst. Frågan formulerades:

Fråga: Hur många ärenden har ni haft under 2015 gällande våldsutsatta vuxna, he-

derrelaterat våld eller utövande av våld (både på service och som bistånd)?

Den insamlade statistiken som redovisas i tabellen ovan kan inte anses tillförlitlig då kommu-

nerna inte tillämpar kodningen av ärenden med våld i nära relationer på ett gemensamt sätt.

274 265 293 312

431

514

332 333 382 394

466

643

0

100

200

300

400

500

600

700

2009 2010 2011 2012 2013 2014

Orsak till anmälan - barn och unga

Utsatt för övergrepp

Våld i familjen

Kommun Våldsutsatta

vuxna Våldsutövande

vuxna Hedersrelaterat

våld Kommentar

Gävle 193 22 9

Sandviken 9 10 Ingen kod Ingen kod för våldsutövare – manuell sökning har gjorts

Hofors 2 0 0

Ockelbo 4 1 0

Bollnäs 18 Ingen kod Ingen kod

Ovanåker – – – Kommunen har inte lämnat uppgifter

Söderhamn – – – Kommunen har inte lämnat uppgifter

Hudiksvall 54 10 0

Nordanstig 5 Ingen kod 0

Ljusdal – – – Kommunen har inte lämnat uppgifter

111

Sökningarna som gjorts i kommunerna varierar också liksom kvaliteten på det material som

lämnats in. I de flesta kommuner har sökningar gjorts i datasystemet utifrån befintliga orsaks-

koder, men några kommuner har även gjort andra efterforskningar eller använt dokumentation

utanför datasystemet av serviceinsatser som underlag.

Det som tabellen möjligen kan säga är att Gävle och Hudiksvall, som har mer utpräglade

verksamheter för våld i nära relation i form av öppenvårdsmottagning och stödgrupp för

våldsutsatta mm, redovisar flest ärenden, medan det i flera av de mindre kommunerna är få

registrerade ärenden kring våld i nära relationer. De insamlade resultaten visar också att or-

sakskoder för hedersrelaterat våld och utövande av våld saknas i några av de kommuner som

lämnat uppgifter.

Barnahus Gävleborg

–

Diagram 28. Antal barn vid samrådsmöten kommunvis 2014 (n=186)

–2015 (n= 215).

Under 2014 var det totalt 186 barn som togs upp vid samrådsmöten på barnahuset respektive

215 under 2015. Detta innebär en ökning under 2015 med 29 barn. De kommuner som står för

den största ökningen under 2015 är Gävle och Hudiksvall. Noteras kan att det under januari

2014 inte ägde rum några samrådsmöten på barnahuset.

9

61

4

33

18

3 7 4

21 26

8

109

2

22 12

6 6 11

20 19

0

20

40

60

80

100

120

Antal barn anmälda till samråd kommunvis under åren

20142015

2014

2015

112

Diagram 29. Inkomna ärenden 2014 gällande barn misstänkt utsatta

för våldsbrott. (N= 164).

Diagram 30. Inkomna ärenden 2015 gällande barn misstänkt utsatta

för våldsbrott. (N= 186).

Fördelningen av barn misstänkt utsatta för våldsbrott är likartat fördelad över ålder och kön

under de två åren förutom att fler tonåringar aktualiserades under 2015.

35

54

7

25

24

19

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

0-6 år 7-12 år 13-18

Barn misstänkt utsatta för våldsbrott 2014

Flickor

Pojkar

37

54

15

22

22

36

0

10

20

30

40

50

60

70

80

0 - 6 år 7 - 12 år 13 - 18 år

Barn misstänkt utsatta för våldsbrott 2015

Flickor

Pojkar

113

Diagram 31. Inkomna ärenden 2014 gällande barn misstänkt utsatta för

sexualbrott. (N= 26).

Diagram 32. Inkomna ärenden 2015 gällande barn misstänkt utsatta

för sexualbrott. (N= 29).

Fördelningen av barn misstänkt utsatta för sexualbrott uppvisar gällande ålder och kön inga

större skillnader under de två åren. Mönstret med få pojkar misstänkt utsatta för denna

brottstyp är tydligt över de två åren.

Socialtjänstens stöd- och behandlingsinsatser efter avslutat barnahusärende

FoU Välfärd har tidigare gjort en studie av i vilken utsträckning och hur barn och föräldrar

som varit aktuella på Barnahus Gävleborg får stöd av samhället på längre sikt (Gustafsson,

2014). Nedan följer en presentation av resultat från denna studie som redovisar socialtjänstens

insatser till barn och föräldrar som varit aktuella på barnahuset under 2012.

1 1 1

5 5

13

0

2

4

6

8

10

12

14

16

0 - 6 år 7 - 12 år 13 - 18 år

Barn misstänkt utsatta för sexualbrott 2014

Flickor

Pojkar

0 2

0

4

6

17

0

2

4

6

8

10

12

14

16

18

0 - 6 år 7 - 12 år 13 - 18 år

Barn misstänkt utsatta för sexualbrott 2015

Flickor

Pojkar

114

Diagram 33. Insatser till barn och eller föräldrar som varit

aktuella på Barnahus Gävleborg.

I 73 av barnärendena förekommer det en eller flera aktiviteter i form av öppna insatser, place-

ringar eller slussningar till andra resurser riktade till barnen, föräldrarna eller båda parterna.

Omvänt framgår att det i 61 av ärendena inte genomfördes några sådana aktiviteter vare sig

till barn och/eller föräldrar. Detta innebär att 55 procent av ärendena omfattades av aktiviteter

för barn och/eller föräldrar.

Diagram 34. Insatser till barn som varit aktuella på Barnahus Gävleborg.

Ser man till förekomsten av placeringar, öppna insatser och slussningar vilka riktar sig direkt

till barnen, förekommer sådana aktiviteter för totalt 61 av barnen. 34 barn omfattas endast av

öppna insatser och/eller slussningar. För de 27 barnen som placeras förekom även öppna in-

satser eller slussningar i 21 ärenden. Sammantaget förekommer aktiviteter som riktar sig di-

rekt till barnet i 45 procent av alla uppföljda ärenden.

46

27

61

Förekomst av aktiviteter för barn och/eller föräldrar sammantaget i de uppföljda ärendena

Endast öppna insatseroch/eller slussningar

Placeringar + öppnainsatser och/ellerslussningar

Inga insatser till barneller föräldrar

34

27

73

Förekomst av aktiviteter riktade direkt till barnen i de uppföljda ärendena

Endast öppna insatseroch slussningar

Placeringar + öppnainsatser

Inga insatser

115

Diagram 35. Insatstyper riktade till barnen (N= 55).

Som tidigare presenterats har 55 av de totalt 134 barnen tagit del av öppna insatser och sluss-

ningar som riktar sig direkt till dem själva. Sammantaget är råd och stödsamtal den vanligaste

förekommande insatsen. Därefter kommer familjebehandling där barnet deltar utan särskilt

fokus på våld eller sexuellt relaterad problematik, andra insatser,61

kontaktperson samt sluss-

ning till andra resurser. Ett tydligt mönster är att det existerar relativt få särskilt utformade in-

satser riktade till barn för att bearbeta upplevelser/trauman i samband med våld eller sexuella

övergrepp.

61 De aktiviteter som registrerats i kategorin ”andra insatser” är samtalsterapi, utredning och andra kontakter vid

BUP, stödinsatser i familjehem, öppenvård i socialtjänstens regi, insatser vid ungdomsmottagning samt in-

satser i samarbete med skolan.

20

2

8

4

12

6

5

8

14

Råd- och stödsamtal

Kontaktfamilj

Kontaktperson

Stödgrupp för barnet

Familjebehandling där barnet deltar utan fokus påvåld- eller sexuellt relaterad problematik

Familjebehandling där barnet deltar med fokus påvåld- eller sexuellt relaterad problematik

Särskilt utformad insats med inriktning attbearbeta upplevelser i samband med vålds- eller

sexualbrott

Slussning till andra resurser

Andra insatser

0 5 10 15 20 25

Totalt utfall öppna insatser och slussningar riktade direkt till barnen

116

Diagram 36. Orsaker till att inga aktiviteter förekommit i ärendet

(N=60).

I totalt 60 av de 134 barnärenden som följdes upp genomförs inga placeringar, öppna insatser,

eller slussningar till andra resurser för vare sig barnet eller föräldrarna. Det råder inga större

skillnader mellan kommunerna kring hur stor andel ärenden som inte blir föremål för insatser.

Den vanligaste orsaken till att inga aktiviteter utförs, som anges i uppföljningsformulären, är

att socialtjänsten gör bedömningen att det inte finns behov av några aktiviteter (60 procent),

eller att förälder/föräldrar inte medverkar (30 procent). Det är betydligt ovanligare att barn

inte medverkar eller att en påbörjad aktivitet havererar.

2% 6%

30%

62%

Orsaker till att inga aktiviteter förekommit i ärendet

Haveri av den planeradeaktiviteten

Barnet medverkar inte

Föräldrar medverkar inte

Socialtjänsten bedömeratt det inte finns behov avinsatser

117

Analys

Från nationell nivå förmedlas ambitioner om den framtida utvecklingen av arbetet med att

upptäcka och arbeta med våld i nära relationer på olika preventionsnivåer. De nya föreskrif-

terna och allmänna råden från socialstyrelsen (SOSFS 2014:4) och förslaget till Nationell

strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck (SOU 2015:55),

som ska löpa under en 10-årsperiod, lägger ribban högt för socialtjänst, hälso- och sjukvård

samt andra aktörer inom området. En reflektion i detta sammanhang är att den normering som

socialstyrelsen gör kring verksamhetens utformning verkar förutsätta att även små kommuner

med begränsade ekonomiska och personella resurser, ska prioritera frågan om våld högt i för-

hållande till övrig verksamhet.

I förslaget till den nationella strategin konstateras att arbetet med våld i nära relationer för-

bättrats under senare år, men att det ännu råder stora utvecklingsbehov på nationell-, regional-

och lokal nivå. Det föreslås därför ökad styrning, samordning och stöd från nationell och reg-

ional nivå för att stimulera den lokala verksamheten. Ett bärande inslag i den föreslagna stra-

tegin är att de mål som föreslås, exempelvis bättre stöd till våldsutsatta och våldsutövare samt

ökat arbete med tidiga förebyggande insatser, ska följas upp regelbundet med hjälp av indi-

katorer.

Hur är då läget i Gävleborgs län? Hur lever vårt län upp till de normer och förväntningar

som förmedlas från nationellt håll?

Denna kartläggning har haft inriktningen att dels identifiera de strukturer som finns i länet

för att bära upp arbetet med våld i nära relationer, dels undersöka kvaliteten och utvecklings-

behoven i arbetets processer, dvs. hur strukturer i form av handlingsplaner, rutiner mål och

samverkansformer mm. omsätts i praktiken. När det gäller verksamhetens resultatkvalitet rå-

der påtagliga behov av att följa upp och utvärdera hur de aktiviteter som genomförs påverkar

målgruppens problematik och livssituation.

I detta avsnitt analyseras och diskuteras den bild av länets verksamhet med att upptäcka och

motverka våld i nära relationer som växt fram under kartläggningen. Materialet som insamlats

genom intervjuer, granskning av styrdokument, rutiner och statistik mm. är relativt omfat-

tande och mångfacetterat, vilket lockar till analys och diskussion utifrån en mängd olika per-

spektiv och aspekter. I en strävan att uppnå användbarhet av kartläggningens resultat och

slutsatser analyseras och diskuteras de mönster som uppmärksammats under teman, som uti-

från riktlinjer, styrdokument inom området (ibid mm.), bedöms särskilt viktiga att förhålla sig

till i det framtida utvecklingsarbetet.

Arbetet med problematik relaterad till våld i nära relationer inom de kartlagda verksamhet-

erna diskuteras i möjligaste mån sammantaget under varje tema. Eftersom de idéburna organi-

sationerna kvinnojourer och brottsofferjourer skiljer sig från socialtjänsten, hälso- och sjuk-

vården samt polisen i flera avseenden, inte minst då de inte är myndigheter, ägnas de också

uppmärksamhet under ett särskilt avsnitt. Polisens verksamhet diskuteras också under ett se-

parat avsnitt då denna aktör är ensam om att ha ett brottsutredande uppdrag bland de kartlagda

verksamheterna.

118

Ledning, organisering och samordning av arbetet med våld i nära relationer

SVAG OCH OTYDLIG KOPPLING TILL LEDNINGSSTRUKTURER: Kartläggningen ger en tydlig bild

av att verksamheten med att upptäcka och arbeta med problematik relaterad till våld i nära

relationer överlag har en svag koppling till ledningsstrukturer inom såväl socialtjänsten som

hälso- och sjukvården. Det s.k. ägarskapet av verksamheten behöver stärkas inom organisa-

tionernas övergripande ledning för att trygga ett långsiktigt hållbart utvecklingsarbete. Flera

av de intervjuade samordnarna i kommunerna ger uttryck för att verksamheten bedrivs som

ett parallellt spår i förhållande till kärnverksamheten. Verksamhetens resultat eller utformning

efterfrågas sällan av ledning och politik, vilket är ett tecken på detta.

SAMORDNARFUNKTIONER I KOMMUNERNA: Det finns eller avser att finnas särskilda sam-

ordnartjänster för arbetet med våld i nära relationer i hälften av länets kommuner, ett par av

dem är finansierade med utvecklingsmedel från Socialstyrelsen. I de övriga kommunerna är

samordningsansvaret lagt på personer som har andra tjänster i grunden, exempelvis enhets-

chefer eller socialsekreterare. En intressant frågeställning är om de kommuner som valt att

lägga samordningsansvaret på chefer kommer att uppnå bättre koppling till kommunens led-

ningsstrukturer och motverka att verksamheten knyts alltför starkt till enskilda eldsjälar på

operativ nivå. De utvärderingar som gjorts av samordningsfunktionens betydelse, tyder dock

på att renodlade samordnartjänster är en nyckelfunktion och framgångsfaktor (Länsstyrelsen

Stockholm, 2014).

SMÅ OCH STORA KOMMUNER: Är det rimligt att ställa samma krav på de små kommunerna

som de stora när det gäller arbetet med våld i nära relationer? I de små kommunerna blir ar-

betet ofta personbundet och sårbart pga. begränsade personella resurser. Kanske är det också

få ärenden av våldskaraktär som innebär att rutiner och arbetsformer inte arbetas in. Frågan

om hur ett samarbete mellan de små kommunerna för att skapa bättre underlag i form av re-

surser och klienter till insatserna kan utformas, anmäler sig osökt.

SVAG ÖVERGRIPANDE STRATEGISK STYRNING AV ARBETET INOM REGION GÄVLEBORG: Inom

hälso- och sjukvården finns en mängd rutiner som detaljerat anger hur arbetet med att upp-

täcka och hantera våld i nära relationer ska bedrivas. Region Gävleborg har också lagt ut ett

utförligt kunskaps- och informationsmaterial kring våld i nära relationer på sin hemsida

(Vårdgivarportalen). Intervjuerna med nyckelpersoner inom Region Gävleborg visar emeller-

tid att det finns stora behov av implementeringsarbete för att göra rutinerna till levande do-

kument som används. I nuläget ligger ansvaret i första hand på respektive verksamhetschef,

exempelvis för akutsjukvården, BUP och hälsocentralerna att implementera de stipulerade ar-

betsformerna. Region Gävleborg saknar i nuläget en övergripande strategisk funktion för ar-

betet med våld i nära relationer och ingen tycks i nuläget ”äga” denna fråga. Detta bedöms

vara ett stort utvecklingsbehov att åtgärda. Det är ett orimligt antagande att ett framgångsrikt

utvecklingsarbete inom en så stor organisation som Region Gävleborg, ska kunna bedrivas

utan en övergripande strategisk styrning.

STRUKTUR-, PROCESS OCH RESULTATKVALITET I VERKSAMHETEN: Socialstyrelsens norme-

ring av hur arbetet bör bedrivas och prestationskraven för att kunna ansöka om stimulans-

medel, verkar ha lett till att ett flertal aktiviteter vidtagits i kommunerna, exempelvis upp-

rättande av handlingsplaner, formulering av mål, formering av samverkansgrupper och kart-

läggningar av våldsproblematiken mm. Öppna jämförelser kring stöd till brottsoffer har antag-

ligen också inverkat på denna utveckling. På detta sätt kan man säga att det uppnåtts en

119

strukturkvalitet, vilket är av stort värde. För att strukturerna ska komma till reell nytta

förutsätts att det också uppnås kvalitet i processerna som i sin tur leder till goda resultat i

verksamheten gentemot brukarna (resultatkvalitet). En av de kommunala samordnarna som

intervjuades sa i detta sammanhang:

”Man måste utveckla insatser till våldsutsatta och våldsutövare innan man kan fast-

ställa rutiner för hur dessa klienter ska hanteras.”

Kartläggningen visar att det i de flesta kommuner upprättats strukturer i stor utsträckning för

arbetet i enlighet med de nationella förväntningarna. Det råder nu ett behov av att göra en

samlad analys av i vilken utsträckning rutiner och processer i arbetet implementerats och fun-

gerar. Detta kommer att behandlas mer särskilt under det nedanstående avsnittet om systema-

tiskt kvalitetsarbete.

STARKT IFO-PERSPEKTIV LEDER TILL ATT VERKSAMHETEN INOM ÄLDREOMSORG OCH FUNK-

TIONSHINDEROMRÅDET RISKERAR ATT HAMNA I SKUGGAN: Alla nyckelpersoner som identi-

fierats i arbetet med våld i nära relationer i kommunerna har sin organisatoriska tillhörighet

inom individ- och familjeomsorgen. Intervjuerna tyder på att verksamheten i stor utsträckning

utgår från ett IFO-perspektiv i de flesta kommuner, även om vissa utbildningsinsatser,

samverkansaktiviteter samt handlingsplaner även involverat äldreomsorgen och verksamheter

inom funktionshinderområdet. Intervjuerna med samordnarna av arbetet ute i kommunerna

ger en generell bild av att utvecklingsarbetet kring våld i nära relationer ännu är i start-

groparna inom äldre- och funktionshinderområdet i de flesta av kommunerna. Då äldre och

personer med olika typer av funktionshinder utgör sårbara grupper i fråga om våldsutsatthet,

är det angeläget att i ökad omfattning involvera dessa verksamheter i kunskapsutveckling och

implementering av effektiva arbetsformer.

BEHOV AV EN TYDLIG INGÅNG I KOMMUNERNA FÖR STÖD TILL BROTTSOFFER: Kommunerna

har alla information på sina hemsidor om våld i nära relationer och vilket stöd som finns att få

inom socialtjänsten för de utsatta och även förövare av våld. Trots bestämmelserna om soci-

altjänstens skyldighet att ge stöd till brottsoffer i kap. 5 § Socialtjänstlagen är inte brottsoffer

den primära målgruppen för socialtjänsten. Ett par kommuner, Gävle och Hudiksvall, tycks ha

profilerat verksamheten med våld i nära relationer starkare än de andra genom att bygga upp

särskilda verksamheter, Våldsmottagningen i Gävle och ett centrum för våld i nära relationer i

Hudiksvall. I flera av kommunerna verkar arbetet mer integrerat i den reguljära verksamheten

utan ”egen skylt”. En frågeställning i detta sammanhang är om en tydligare profilering och

specialisering av verksamheten kan bidra till en tydligare ingång som gör att fler våldsutsatta

och våldsutövare nås? Detta förutsätter naturligtvis att det också kan erbjudas insatser som

svarar upp mot brukarnas behov.

120

Olika preventionsnivåer i arbetet

Man brukar prata om tre preventionsnivåer i allt förebyggande arbete som illustreras nedan

tillämpat på verksamheten med våld i nära relationer.

Universel l prevention

Främjande insatser innan våld har uppstått. Insatserna riktar sig till den breda allmänheten.

Selekt ivt

våldsförebyggande arbete

Förebyggande insatser riktade

till avgränsade grupper som bedöms löpa en förhöjd risk att

utsättas för eller utöva våld.

Indikat ivt

våldsförebyggande arbete

Akuta, stödjande och behand-lande insatser efter att våld har

inträffat.

Figur 4. De tre våldsförebyggande preventionsnivåerna.

Kartläggningen visar att arbetet inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården, polisen, kvinno-

jourerna, brottsofferjourerna och övriga kartlagda verksamheter har sin huvudsakliga inrikt-

ning på indikativt arbete med våld. Det har inte gjorts någon systematisk utredning kring före-

komsten av våldsförebyggande insatser på universell och selektiv nivå, men kartläggningen

har kommit i kontakt med några exempel på sådant arbete i länet. De aktiviteter som identifie-

rats är information om våld och genus på universell nivå i skolor, och aktiviteter på selektiv

nivå i form av informationsinsatser till ensamkommande flyktingbarn samt aktiviteter för att

öka anmälningsfrekvensen av utsatta barn till socialtjänsten. Programmet MVP (Mentors in

Violence Prevention), som är ett våldsförebyggande program, ska även testas på några skolor

i Gävle. Nämnas kan också att Länsstyrelsen i Gävleborg, Stickan, Rädda barnen och Barna-

hus Gävleborg driver ett projekt med stöd från Allmänna arvsfonden. Projektet är inriktat på

att ta fram filmer som kan utgöra diskussionsunderlag på fritidsgårdar, i skolor och idrottsför-

eningar kring maskulinitet, normer och värderingar mm. Trots de aktiviteter som identifierats

bedöms våldsförebyggande insatser på universell och selektiv nivå vara ett angeläget ut-

vecklingsområde i Gävleborg. En reflektion kring det förebyggande arbetet är att denna typ av

verksamhet tenderar att bli ”spridda skurar” av aktiviteter som är i ropet utan direkt syste-

matik eller uthållighet över tid, vilket behöver motverkas med någon form av strategi.

Upptäckt, synliggörande och första bemötandet av våldsutsatta personer

Upptäckt av våldsutsatthet är naturligtvis grunden för att kunna bistå de aktuella individerna

med insatser som svarar mot deras behov. Risken finns annars att de enskilda inte får något

stöd alls eller att stöd- och behandlingsinsatser utformas för att svara upp mot en annan pro-

blematik, exempelvis familjeproblem av allmän karaktär eller frakturer som uppstått i sam-

band med olyckor. Kartläggningens resultat visar att det finns en stor samstämmighet bland

initierade inom våldsområdet, exempelvis samordnare i kommunerna och cheferna som inter-

vjuats vid de verksamheter som vidtalats inom hälso- och sjukvården, att frågan om våldsut-

satthet ska ställas rutinmässigt till klienter/patienter. Utifrån intervjuerna och de styrdokument

som växt fram i kommunerna samt hälso- och sjukvården, verkar uppmärksamheten för att

upptäcka våldsutsatta ha ökat de senaste åren. Kartläggningen ger dock en bild av att det finns

en diskrepans mellan styrdokumenten och den reella verksamheten i mötet med patienter och

klienter ute i verksamheterna.

121

SOCIALTJÄNSTEN: Inom individ- och familjeomsorgen tycks det variera stark mellan olika

handläggare/behandlare och verksamheter hur offensivt frågan om våldsutsatthet ställs. Ett

utvecklingsområde som omnämns av flera informanter är beroende- och missbruksvården, där

de upplever att frågor om våldsutsatthet ställs alltför sällan. Det tycks som om missbrukspro-

blematiken står i förgrunden och skymmer eventuell våldsproblematik trots att det är allmänt

känt att särskilt kvinnor med alkohol- eller drogproblem ofta är våldsutsatta. Det framkommer

också under kartläggningen att det kan finnas ett motstånd mot att synliggöra våldsproblema-

tik i sociala utredningar, särskilt kring barn, då det upplevs svårare att få med familjer i plane-

rade insatser om våldet skrivs fram alltför tydligt.

Som tidigare nämnts verkar äldre- och funktionshinderområdet vara i ett tidigt utvecklings-

skede i arbetet med våld i nära relationer i de flesta kommuner, vilket leder till antagandet att

arbetet med upptäckt av våldsutsatta inom dessa verksamheter behöver stärkas.

HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN: Journalgranskningar som gjordes inom HOJ-projektet visar att

frågan om våldsutsatthet sällan ställdes vid hälsocentraler och rehabverksamheter mm. En

uppfattning som framförs bland intervjuade från hälso- och sjukvården är att de verksamheter

som är inriktade på att prata mycket med patienterna, exempelvis mödrahälsovård, psykiatri

och ungdomsmottagningar, har större förutsättningar att upptäcka våldsutsatta patienter. Det

framkommer också i kartläggningen att till exempel akutsjukvården och BUP pga. arbetstryck

och rådande arbetsformer, inte kan avsätta den samtalstid som krävs eller utforma samtalen på

ett sådant sätt att det främjar upptäckten av våldsutsatta patienter. Vid BUP samtalas exem-

pelvis inte regelmässigt enskilt med barn längre. Forskning visar att BUP nationellt sett upp-

täcker våldsutsatta barn i liten utsträckning och att ett rutinmässigt frågande kring förekoms-

ten av våld inom familjen ökar upptäckten dramatiskt.62 Nämnas bör att det pågår ett utveck-

lingsarbete inom BUP med syfte att utarbeta en modell för det första samtalet utifrån vilka

problemområden som ska uppmärksammas och vilka frågor som ska ställas till familjen.

En generell problematik, som bör beaktas inom hälso- och sjukvården, är att det förekom-

mer en stor omsättning av läkare och stafettläkare som tillfälligt tjänstgör i Gävleborg, vilket

innebär en särskild utmaning i att upprätthålla de rutiner kring våld som ska följas i arbetet.

Utifrån resultatet från intervjuerna med personal inom vården, tycks sjuksköterskorna vara en

personalgrupp som fyller en viktig funktion att upprätthålla arbetsformer och rutiner.

STANDARDISERADE BEDÖMNINGSINSTRUMENT: Syftet med att använda standardiserade me-

toder är att säkerställa insamling av information kring bland annat riskerna för upprepad ut-

satthet för den våldsutsatte. Strukturerade metoder bidrar också till att sammanställa inform-

ation som underlag för bedömning av vilka insatser som behövs för att stödja eller skydda den

våldsutsatte. Socialtjänstens personal har i relativt bred front deltagit i utbildningar kring in-

strumenten FREDA, SARA och PATRIARK. Det verkar som om kommunerna använder be-

dömningsinstrumenten i varierande utsträckning, i första hand FREDA samt ibland endast

FREDA-kortfrågor, och att det inte finns någon tydlig rutin för i vilka situationer de ska an-

vändas. Undantaget är våldsmottagningen i Gävle som regelmässigt gör standardiserade risk-

bedömningar. När det gäller PATRIARK framkommer från flera kommuner, särskilt de små,

att pga. få hedersrelaterade ärenden inte uppstått någon vana att arbeta med detta instrument.

Kartläggningens resultat tyder på att instrumenten bör kopplas till tydliga rutiner för när de

62 Dessa resultat har framkommit i forskningsprojektet iRISK som startade 2012 på uppdrag av Socialstyrelsen.

Syftet med projektet är att förbättra möjligheterna för barn som lever med våld i sin familj att få sin situation

uppmärksammad och giltiggjord, samt att barn som får kontakt med socialtjänsten, socialtjänstanknutna

verksamheter eller BUP ska få insatser som svarar mot barnens behov av skydd, stöd och behandling.

122

ska användas samt generellt tas i ökat bruk. Denna slutsats framkommer även i en annan

kartläggning av socialtjänstens arbete med våld i nära relationer som utfördes av stiftelsen

Tryggare Sverige under 2014 (Westerlund, 2015).

Insatser till vuxna våldsutsatta och våldsutövare

Det är i nuläget få kommuner i länet som erbjuder specialiserade samtalsinsatser till vuxna,

utan de utförs i stor utsträckning inom ramen för den reguljära verksamheten vid IFO. Det

pågår ett utvecklingsarbete i flera kommuner där denna verksamhet ska stärkas genom att per-

sonal utbildas och ämnar specialisera sig på denna typ av samtal.

När det gäller insatser till våldsutövare pågår ett utvecklingsarbete i sex av länets kommu-

ner förutom den verksamhet som finns vid öppenvårdsmottagningen våld i nära relationer i

Gävle. I Norra Hälsingland har kommunerna inlett ett samarbete för att kunna erbjuda insatser

till våldsutövare i denna region. Detta utvecklingsarbete bör kunna ge värdefulla kunskaper

om det följs upp med en lärande ansats.

UTVECKLING AV ETT BASPAKET TJÄNSTER TILL VÅLDSUTSATTA OCH VÅLDSUTÖVARE: Soci-

altjänsten och den verksamhet som bedrivs av exempelvis kuratorer och psykologer inom

hälso- och sjukvården, präglas mycket av de enskilda professionellas kunnande och person-

lighet, inte minst deras förmåga att uppnå allianser med brukarna. Det bör dock finnas någon

form av genomtänkt beredskap att erbjuda tjänster63

som kan möta olika behov, exempelvis

kopplade till våldsutsatthet eller aggressionsproblematik och olika undergrupper av brukare

med varierande behovsbild. Inom forskningsområdet tjänsteutveckling är utgångspunkten att

en tjänst, exempelvis en samtalsserie till våldsutsatta kvinnor eller förövare av våld, bör vara

genomtänkt i processen, dvs. vilka moment som ingår, i vilken tågordning de ska ske och vem

som ska göra vad, samt inte minst vara underbyggd av antaganden om att utformningen är re-

levant för att möta det aktuella behovet hos målgruppen. Slutligen måste tjänstens utförande

understödjas av nödvändiga resurser i form av exempelvis personal, lokaler och kompetens

(se exempelvis Messing och Westlund, 2004).

REGIONALT PARTNERSKAP FÖR TJÄNSTEUTVECKLING: Då små kommuner kan ha svårt att

uppbringa klientunderlag och resurser på egen hand bör ett samarbete mellan kommunerna

vara en framgångsfaktor. En utvecklingslinje som tycks rimlig är att det i samverkan mellan

kommunerna utvecklas någon form av baspaket med tjänster till våldsutsatta vuxna som är

metodmässigt genomarbetade utifrån bästa kunskapsunderlag i kvalitetssäkrande syfte.

Kanske kan detta göras med stöd av länsstyrelsen och de nätverk för arbetet med våld i nära

relation som regelbundet träffas. En intressant tanke i detta sammanhang är om de regionala

nätverk som länsstyrelsen sammankallar i arbetet kring våld i nära relationer och hedersrelate-

rat våld, kan ta ett steg vidare och formera ett regionalt partnerskap för utveckling av tjänster

i länet som möter behoven hos våldsutsatta och våldsutövare. Ett sådant partnerskap skulle

sannolikt främjas av förankring på ledningsnivå och någon form av partnerskapsavtal som re-

glerar uppdraget och förutsättningarna för arbetet.

TJÄNSTEUTVECKLING MED INRIKTNING PÅ SÄRSKILDA GRUPPERS BEHOV: Under kartlägg-

ningen framstår det som om det råder ett behov av att utveckla tjänster som bättre kan möta

63

Begreppet tjänster används inom tjänsteforskningen relativt synonymt med vad som brukar betecknas som

insatser inom socialtjänst och liknande verksamheter. Begreppen används även parallellt i denna rapport.

Tjänsteforskningen betonar att en tjänst kommer till i samspel med mottagaren och denne ses därför också

som en medproducent av tjänsten.

123

behoven hos våldsutsatta kvinnor som är utlandsfödda, då de upplevs svåra av socialtjänsten

att etablera kontakt med, samt våldsutsatta kvinnor med samtidig alkohol- eller drogproble-

matik. Även våldsutsatta äldre samt personer med funktionshinder kan vara sådana grupper

som kräver särskilt utformade tjänster. När det gäller förövare av våld finns säkert också en

varierande behovsbild som bör beaktas vid utformning av tjänster, men inga sådana aspekter

togs upp under kartläggningen, antagligen beroende på att denna verksamhet är så ny i kom-

munerna.

I fråga om arbetet med våldsutövande män förefaller en utmaning vara att etablera kontakt,

vilket framgår exempelvis av våldsmottagningens statistik. Stickan har historiskt stor erfaren-

het av arbete med våldsutövande män genom det tidigare avtalet med kriminalvården att er-

bjuda behandling av män som dömts för våldsbrott. Det nätverk som organiserats av Stickan

och Länsstyrelsen för arbetet med våldsutövare i länets kommuner, verkar därför vara en vik-

tig plattform för de enskilda kommunerna där utvecklingen av detta arbete utgör ett relativt

okänt fält. Detta nätverk kan också främja samarbetet mellan de små kommunerna som san-

nolikt är nödvändigt, i vart fall för att uppnå underlag till gruppverksamheter.

STICKAN SOM EGEN RESURS I ARBETET MED VÅLDSUTÖVANDE MÄN OCH DERAS FAMILJER:

Stickan arbetar med män i olika typer av kriser och relationsorienterad problematik, bland an-

nat aggressivitet och våld. Statistiken visar att ca 40 män hade kontakt med Stickan pga.

våldsorienterad problematik under 2015, vilket innebär att verksamheten trots en begränsad

personell resurs, når förhållandevis många i denna målgrupp. Som jämförelse kan nämnas att

Öppenvårdsmottagningen våld i nära relationer i Gävle hade kontakt med 13 våldsutövande

män under 2015. En intressant aspekt som kom fram under intervjuerna med företrädaren för

Stickan är att de män som söker sig till verksamheten sällan initialt uppger att de vill arbeta

med en våldsorienterad problematik men att detta kommer fram efter hand. Antagligen är det

så att många män som utövar våld i olika former inte är medvetna om detta och behöver

genomgå en process för att bli medvetandegjorda. Detta resonemang är intressant utifrån frå-

geställningen hur etableringen av kontakt med våldsutövande män kan främjas? Kan det vara

så att ett alltför tydligt krav på att männen ska identifiera sig som våldsutövare redan vid sök-

tillfället, starkt styr och begränsar vilka män verksamheten når ut till?

ÖPPENVÅRDSMOTTAGNINGEN VÅLD I NÄRA RELATIONER (ÖVINR) – ETT UTVECKLINGSPRO-

JEKT SOM GENERERAR KUNSKAPER OCH ERFARENHETER: Denna mottagning i Gävle har nu va-

rit verksam sedan januari 2014 och löper som ett treårigt projekt. För närvarande pågår en ut-

värdering av verksamheten som genomförs av FoU Välfärd och ska avrapporteras under våren

2016. Öppenvårdsmottagningen i Gävle är den första verksamhet av detta slag i Gävle-borg

och utgör därför ett intressant pilotprojekt som kan generera kunskaper och erfarenheter av

nytta för arbetet i länets övriga kommuner. Flera kommuner är inne i utvecklingsprocesser

kring utveckling av mer specialiserade insatser för våldsutsatta och våldsutövare och bör ha

nytta av ÖVINR:s erfarenheter, inte minst kring hur verksamheten kan göras känd och till-

gänglig, metoder i arbetet, gränsdragningar och etiska förhållningssätt. Våldsmottagningar

som fenomen är intressanta ur den aspekten att de utgör en specialresurs inom ett verksam-

hetsområde, socialtjänsten, där våld förekommer i en stor del av alla ärenden. Frågeställ-

ningen som anmäler sig är: vilka ärenden som ska till våldsmottagningen och vilka som kan

hanteras inom ramen för socialtjänstens reguljära verksamhet eller närliggande specialverk-

124

samheter som exempelvis Grinden?64

Då våld förekommer i så stor andel av alla ärenden vid

socialtjänsten, och ofta sammanflätat med annan problematik, finns ingen möjlighet att en

särskild mottagning för våld med tre heltidstjänster som personell resurs ska kunna hantera

alla ärenden där det förekommer våld. Detta innebär att ÖVINR måste avgränsa sin verksam-

het och verka som ett komplement till de övriga resurserna. I nuläget består kundgruppen

framförallt av personer som sökt sig dit på eget initiativ och är motiverade att arbeta med sin

problematik. Egen motivation är också ett villkor för kontakt med mottagningen. Dessa förut-

sättningar tycks avgränsa och formera den grupp mottagningen kommer i kontakt med.

Resultatet från utvärderingen av ÖVINR, som har ett intressent- och brukarperspektiv, samt

undersöker personalens erfarenheter av arbetet med våldsproblematik, och hur det är att verka

som en del i ett större system av resurser, är av stort värde för de övriga kommunernas ut-

vecklingsarbete inom området.

SKYDDAT BOENDE: Det utvecklingsbehov som framträder gällande skyddat boende är bo-

ende för kvinnor och barn med stora behov av tillsyn och stöd pga. exempelvis traumatise-

ring, hedersrelaterad problematik, psykiatrisk problematik eller samtidig alkohol- eller drog-

problematik. Vid dessa behovsbilder kan inte kommunernas egna jourlägenheter eller kvin-

nojouren möta upp i tillräcklig utsträckning. Det kan också vara svårt att hitta boende vid

HVB för kvinnor med missbruksproblematik där även våldsproblematiken beaktas.

Insatser till våldsutsatta barn

Under kartläggningen framgår att det i nuläget saknas tydliga rutiner för bedömning av barns

behov i samband med att de varit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. När det gäller in-

satser av stödjande och behandlande karaktär finns enskilda stödsamtal och familjesamtal i

alla kommuner, Trappan är tillgänglig i drygt hälften av kommunerna och i tre kommuner er-

bjuds gruppverksamhet för våldsutsatta barn eller barn som bevittnat våld. Inom hälso- och

sjukvården finns möjlighet till samtal inom framförallt första linjen, exempelvis barn- och

familjehälsan samt ungdomsmottagningarna. Vid BUP förekommer insatser till barn pga. våld

eller övergrepp i liten utsträckning. I kvinnojourernas statistik framgår att det är relativt van-

ligt med stödsamtal riktade även till barn.

ANGELÄGET UTVECKLINGSARBETE KRING UTSATTA BARN: Det har under de senaste åren på-

gått en diskussion kring hur barn som utsatts för våld eller andra övergrepp i Gävleborg ska

kunna stödjas bättre. En uppföljning av barnahusbarn (Gustafsson, 2014) visade också detta

behov då det framkom att över hälften av ”barnahusbarnen” inte blev föremål för några stöd-

eller behandlingsinsatser. Centrala inslag i diskussionen har varit behovet av enhetligare be-

dömningar kring barnens behov och särskilt utformade insatser för att bearbeta upplevelser av

våld eller sexuella övergrepp. Barnahus Gävleborg har som tidigare beskrivits skrivit fram ett

förslag under hösten 2015 till länsledningen kring organisering av sådana aktiviteter, som

återstår att se effekterna av.

Sammantaget kan konstateras att det finns ett behov av att utveckla och kvalitetsäkra ett ut-

bud av bedömande, stödjande och behandlande tjänster även för barn som utsatts för våld el-

ler andra övergrepp. Målsättningen med ett sådant arbete bör vara att barn oavsett bostadsort

64 Grinden är en verksamhet inom socialtjänsten i Gävle som arbetar med stödverksamhet för barn och ung-

domar, 6–20 år, som lever eller har levt i familjer där missbruk, psykisk sjukdom, våld eller svåra separations-

konflikter är en del av vardagen.

125

ska få tillgång till enhetligare bedömningar och insatser av god kvalitet. Det tycks viktigt i

detta utvecklingsarbete att inte endast inkludera barn som varit på barnahuset, då en stor del

av de utsatta barnen inte utreds inom denna verksamhet. Detta framgår tydligt i statistiken

kring anmälningsorsaker i länets socialtjänst för barn och unga, där drygt 1150 barn anmäldes

under 2014 pga. misstanke om våld eller sexuella övergrepp i familjen, medan endast runt 200

barn aktualiseras per år till samrådsmöten på barnahuset. Det är också vanligt att tidigare

våldsutsatthet eller övergrepp uppdagas eller leder till reaktioner flera år efter händelsen.

KOMMENTAR GÄLLANDE BARNAHUS GÄVLEBORG: I en jämförelse med statistik som tagits

fram vid tidigare utvärderingar av verksamheten (Gustafsson, 2014) framgår att antalet aktu-

aliserade ärenden till samrådsmöten pga. sexualbrott minskat från 44 under 2012 till 27 under

2013. Ett än tydligare mönster är att antalet pojkar misstänkt utsatta för sexualbrott minskat

kraftigt från 20 pojkar under 2012 till endast 2–3 pojkar under åren 2014–2015. Frågan är om

detta är tillfälliga variationer eller en bestående trend, och i så fall vad den beror på?

STÖD TILL BARN UTIFRÅN ETT SYSTEMPERSPEKTIV: Under kartläggningen har flera av in-

formanterna diskuterat kring vikten av att stödja barn utifrån ett system- och familjeperspek-

tiv. Det finns enligt dessa informanter tendenser i nuläget att barn ”lyfts ur” systemet och ges

insatser, exempelvis Trappan eller stödgrupp, medan föräldrarnas problematik lämnas obear-

betad.

En aspekt kring föräldraskap, som lyfts av företrädare för en kvinnojour respektive kris-

centrum för män, är att det finns en tradition i samhället att lägga föräldraansvaret på kvinnor

som leder till parallellprocesser i arbetet med våld i nära relationer. Deras upplevelse är att

fäderna som utövar våld många gånger tillåts kapitulera som föräldrar av samhället i stort,

men också av socialtjänsten.

BARNAHUSET SOM PLATTFORM: Barnahuset är en plattform och motor för kunskapsut-

vecklingen i arbetet med utsatta barn och har nära kontaktytor mot både rättvårdande myn-

digheter, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Barnahuset kan sannolikt fylla en viktig

funktion i uppbyggandet av strukturer för bedömning av barns behov samt planering av insat-

ser till barn efter avslutat barnahusärende. Nämnas bör också att Barnahus Gävleborg nyligen

börjat använda ett dokumentationssystem avsett för barnahusverksamhet som samlar in data

kring de aktuella barnen som kan vara användbar för analyser av målgruppens struktur och

behov som underlag för utformning av stöd och behandlingsinsatser.

Grundmodellen för bedömning av barns behov som föreslagits av barnahuset i samråd med

arbetsgruppen,65

är att en personell resurs ska knytas till barnahuset i form av psykolog eller

liknande profession. En reflektion i detta sammanhang är att det från BUP:s sida framförts att

det är svårt att bedöma om barn är traumatiserade direkt i anslutning till utredningen på

barnahuset då barnen kan vara i kris. Utgångspunkten i detta resonemang är att de naturliga

krisreaktionerna behöver avta för att bedömningen ska kunna göras om det föreligger exem-

pelvis ett PTSD-syndrom. Detta innebär att det behöver organiseras en rutin för bedömningar

en tid efter avslutat barnahusärende. En framkomlig väg i detta utvecklingsarbete bör vara att

undersöka om och i så fall hur andra län klarat att lösa detta problem praktiskt.

När det gäller insatserna av behandlande karaktär är förslaget att dessa i kvalitetssäkrande

syfte ska utföras av barn- och familjehälsa, ungdomsmottagning och BUP, då kommunernas

65

Barnahusets arbetsgrupp består av representanter från kommunernas socialtjänst, polis, åklagarmyndigheten

samt hälso- och sjukvården.

126

resurser är varierande. En reflektion i detta sammanhang är att det inom socialtjänsten i flera

av kommunerna också finns aktiviteter i form av Trappan och stödgrupper mm vilket utgör en

resurs som också bör beaktas. Partnerskapstanken som diskuterats ovan för utveckling av in-

satser till vuxna är naturligtvis lika aktuell när det gäller utveckling av tjänster för utsatta

barn.

RUTIN FÖR ATT SÄKRA BARNS SKOLGÅNG VID SKYDDAT BOENDE: Det framkommer under

kartläggningen att det i nuläget saknas rutiner i de flesta kommuner för hur barns skolgång

ska tryggas vid skyddat boende. Då barns situation vid skyddat boende är svår i sig med brist

på stimulans och normalitet, är det ett angeläget utvecklingsområde att arbeta fram rutiner och

lösningar kring detta problem.

Samverkan och nätverk

De nätverk i arbetet med våld i nära relationer och hedersrelaterat våld som länsstyrelsen or-

ganiserar och sammankallar, är en viktig plattform för samverkan, kunskaps- och kompetens-

utveckling samt utvecklingsarbete överlag i länet. Länsstyrelsens övriga aktiviteter i form av

utbildningar och arrangerande av arenor för erfarenhetsutbyte, bidrar förutom deltagarnas ut-

byte, till att skapa legitimitet för frågorna i kommunerna. Länsstyrelsen har även en viktig roll

i att vara en länk mellan den nationella politiken inom området och de lokala verksamheterna.

Utan länsstyrelsens samordning skulle både det regionala samarbetet mellan aktörerna och

kunskapsförsörjningen i länet tappa kraft.

SAMVERKAN PÅ REGIONAL NIVÅ: Det finns idag en etablerad samverkan på regional nivå

mellan kommuner, polis och ideella verksamheter med de ovan nämnda nätverken som platt-

form. Den aktör som saknas på regional nivå är hälso- och sjukvården, dvs. representanter

från Region Gävleborg med mandat att delta i länets utvecklingsarbete. Det har tidigare dis-

kuterats att det i nuläget inte finns någon befattningshavare med övergripande strategiskt an-

svar för utveckling av arbetet med våld i nära relationer, vilket är av stor vikt att åtgärda i det

framtida utvecklingsarbetet.

SAMVERKAN PÅ LOKAL NIVÅ: Kartläggningen visar att det etablerats strukturer för både in-

tern samverkan inom socialtjänsten och extern samverkan mellan exempelvis socialtjänst, po-

lis och ideella organisationer. Det mönster som kan urskiljas är att vissa kommuner har funge-

rande samverkansgrupper men att de fallit i träda i mer än hälften av kommunerna. Det finns

därför ett behov av att reflektera kring samverkansgruppernas uppdrag och syfte samt hur de

lokala samverkansformerna kan utvecklas framöver. En aspekt i samverkansfrågan är att re-

presentanter från IFO inte upplever samverkansansvaret som ömsesidigt i de externa grup-

perna, då socialtjänsten många gånger åläggs huvudansvaret för att driva frågorna och fylla

träffarna med innehåll. ”Ägandet” av arbetet med våld i nära relationer tycks vara nära sam-

mankopplat med socialtjänsten och i synnerhet IFO. Detta är värt att reflektera kring generellt

sett då det sannolikt påverkar de perspektiv och utgångspunkter som är rådande inom områ-

det.

Kunskapsförsörjning

Det har under senare år genomförts relativt stora utbildningsinsatser i länet kring våld i nära

relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt standardiserade bedömningsmetoder mm för

socialtjänsten, de ideella organisationerna, polisen och andra aktörer inom området. Länssty-

127

relsen är en drivande kraft i dessa aktiviteter som ett led i regeringsuppdraget att stimulera

kunskaps- och kompetensutvecklingen inom området.

Den aktör som under kartläggningen efterfrågade mer utbildning kring våld i nära relationer

är hälso- och sjukvården. Det verkar därför som om verksamheter inom vården bör involveras

i utbildningsinsatser i ökad utsträckning. En förutsättning att ta hänsyn till gällande utbildning

för personal inom vården är att den medicinska personalen, exempelvis sjuksköterskor, läkare

och undersköterskor, inte ”äger” sin kalender, då de är starkt kopplade till patientarbetet under

sina arbetspass. Det förslag som lämnats under kartläggningen från informanter inom vården,

är att lägga in utbildningar kring våld i nära relationer vid planerade interna utbildningsdagar.

Under intervjuerna med nyckelpersoner inom socialtjänsten växer en bild fram att det är

stor personalomsättning inom framförallt individ- och familjeomsorgen, vilket innebär att det

krävs kontinuerliga utbildningsinsatser för att uppdatera ny personal.

En reflektion i samband med diskussionen kring kunskapsförsörjning är att utbildning ofta

tillmäts en stor betydelse vid olika typer av utvecklingsarbete, men att andra faktorer också

spelar in som inte bör glömmas. Utbildningar som syftar till att öka kunskapen hos indivi-

derna som deltar kring ett visst ämne men inte har som mål att nya arbetsformer ska imple-

menteras, är relativt enkla att få effekter av. Det räcker i stort sett att det kommer deltagare till

utbildningstillfället och att det uppstår ett lärande. Är utbildningarna däremot inriktade på att

nya arbetsformer ska implementeras, exempelvis användande av strukturerade metoder för

riskbedömning eller en särskild metodik i samtalen med våldsutsatta, då krävs att en rad andra

faktorer samverkar med lärandet, exempelvis att det finns resurser i form av tid, understöd-

jande och mandat från ledningen samt motivation bland de som förväntas tillämpa de nya ar-

betsformerna.

Systematiskt kvalitetsarbete

För att systematiskt arbeta med kvalitetsutveckling av en verksamhet krävs ett ledningssystem

för detta arbete. Socialstyrelsen beskriver grunderna för hur ett sådant ledningssystem kan

byggas upp och har gett ut en handbok om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete

(SOSFS 2011:9; Socialstyrelsen, 2012).

Figuren nedan visar grunden i uppbyggnaden av ett ledningssystem för kvalitetsarbete. De

inre pilarna visar på fasernas tidsordning och att kvalitetsarbetet alltid pågår. De långa pilarna

illustrerar att information som kan bidra till att utveckla och förbättra verksamhetens proces-

ser och rutiner kan framkomma under varje fas (planering, genomförande och utvärdering).

128

Figur 5: Ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete.

Ett tydligt utvecklingsområde som framträder i kartläggningens resultat är behovet av att i

högre utsträckning bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete kopplat till verksamheten med våld

i nära relationer.

Det finns mål, rutiner och beskrivningar av hur processerna i arbetet ska genomföras rela-

tivt ingående i kommunernas handlingsplaner, handböcker och de rutiner samt andra doku-

ment som hälso- och sjukvården upprättat. Dessa skrivelser tar tydligt avstamp i lagstiftning,

föreskrifter och allmänna råd inom området. Detta arbetsmoment motsvarar första steget i ett

systematiskt kvalitetsarbete (blå tårtbiten). Det är senare i processen som utvecklingsbehoven

framträder: det går idag inte att veta särskilt mycket om genomförandet av verksamheten föl-

jer de rutiner och processer som fastställts eller om de mål som satts uppnås, då det i nuläget

generellt sett, med något undantag, sker en bristfällig uppföljning och utvärdering.

Det tycks heller inte sammanställas statistik över ”våldsärenden” på gruppnivå utifrån rele-

vanta variabler som exempelvis kön, ålder, problematik och insatstyp. Detta gör att det både

inom hälso- och sjukvården samt de flesta kommuner saknas en övergripande bild av mål-

gruppens storlek, struktur och variation över tid. En sådan bild är av stort värde för planering

av resurser och insatstyper. De uppföljningar som socialtjänsten gör av individärenden verkar

heller inte enligt vad som framkommit under kartläggningen analyseras och användas i någon

större utsträckning som underlag i kvalitetsarbetet. Detsamma gäller de kartläggningar på

kommunnivå som socialtjänsten gjort kring våld i nära relationer.

En försvårande omständighet för både socialtjänsten och hälso- och sjukvården är att

dokumentationssystemen inte medger ett enkelt uttag av tillförlitlig statistik kring flöden av

ärenden och vilka insatser som varit aktuella. Det skulle sannolikt innebära vinster generellt

sett för både socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens kunskaps- och kvalitetsutveckling

kring arbetet med vuxna, om detta problem kunde lösas.

• Följa upp och utvärdera - arbeta med egenkontroll.

• Utveckla och förbättra rutiner och processer i arbetet.

• Arbeta utifrån fastställda rutiner och processer, ta emot klagomål och synpunkter.

• Sammanställa &

analysera.

• Sätta mål och krav på verksamheten.

• Planera arbetet för att nå dessa mål och krav. Utveckla processer och rutiner som ska styra arbetet.

• Göra riskanalyser.

PLANERA GENOMFÖRA

FÖLJA- UPP/UTVÄRDERA

UTVECKLA OCH FÖRBÄTTRA

129

En annan möjlighet än att utvinna statistik ur dokumentationssystemen är att göra mät-

ningar under särskilda tidsperioder, exempelvis några månader vid olika verksamheter inom

vården eller socialtjänsten. Kanske kan man använda ett formulär som samlar in relevanta

data vilket fylls i för varje patient/klient som identifieras ha varit utsatt för våld i nära rela-

tioner under mätperioden. Om sådana mätningar görs med hjälp av samma formulär i flera

kommuner eller verksamheter inom hälso- och sjukvården samtidigt ökar jämförbarheten i re-

sultaten.

Sammantaget kan konstateras att det finns behov av att följa upp, utvärdera och analysera

hur arbetet med våldsutsatta och våldsutövare fungerar. Det är en förutsättning för att hand-

lingsplaner, rutiner och mål inte ska riskera att endast bli pappersprodukter. Det som kan

göras är exempelvis: att förbättra dokumentationen så att statistik på gruppnivå kan utvinnas;

utföra aktstudier och journalgranskningar i ett urval ärenden utifrån kvalitetskriterier och re-

levanta frågeställningar; arbeta med att ”lyssna av” brukarna/patienterna med hjälp av enkäter

eller intervjuer samt arbeta mer med riskanalyser och klagomålshantering mm. De uppfölj-

nings- och utvärderingsaktiviteter som genomförs bör, förutom att studera strukturerna och

processernas kvalitet och ändamålsenlighet, också vara inriktade på att få en bild av vilka ef-

fekter arbetet har, dvs. får våldsutsatta vuxna och barn samt utövare av våld den hjälp de be-

höver och minskar den aktuella problematiken i deras liv?

Utvärderingen av Öppenvårdmottagningen våld i nära relationer i Gävle kan sannolikt ut-

göra ett kunskapsunderlag för kommunernas kvalitetsarbete och ge ingångar till egna uppfölj-

nings- och utvärderingsaktiviteter i kommunerna.

Verksamhetens legitimitet och status

Arbetet kring våld i nära relationer är inne i en professionaliseringsprocess som understöds av

samhällets nationella politik samt länsstyrelsernas samordnings- och kompetensutvecklings-

uppdrag. Det finns dock ännu ett betydande glapp mellan samhällets retorik och verksam-

heternas praktik, såväl i Gävleborg som i landets övriga län och regioner.

Kartläggningens resultat visar att de som arbetar med problematik relaterad till våld i nära

relationer måste kämpa för att verksamheten ska tillmätas legitimitet och status inom flera

verksamheter, exempelvis socialtjänsten, hälso- och sjukvården och polisen. Några kommuner

har inrättat reguljära samordnartjänster som inte är beroende av externa stimulansmedel,

vilket måste tydas som ett erkännande av verksamhetens legitimitet. Startandet av en särskild

mottagning för arbete med våld i nära relationer i Gävle och att flera av kommunerna utbildar

personal i metoder för arbete med våldsutsatta och våldsutövare, är också exempel på

aktiviteter som ger indikationer i denna riktning.

Ser man till olika målgrupper av våldsutsatta inom socialtjänsten, verkar arbetet med barn

som utsatts för våld eller andra övergrepp, ha en starkare legitimitet än verksamheten för

vuxna utan minderåriga barn.

Inom hälso- och sjukvården har det gjorts ett gediget arbete med att arbeta fram arbetsruti-

ner och informationsmaterial på Region Gävleborgs hemsida (Vårdgivarportalen), men saknas

strategisk samordning av verksamhetens utveckling. Detta väcker frågeställningen kring i

vilken utsträckning arbetet med våld i nära relationer tillmäts betydelse i förhållande till andra

verksamheter inom vårdens kärnuppdrag?

130

Det mönster som kan ses i kartläggningens resultat är att små kommuner generellt sett har

svårare att resurssätta arbetet med våld i nära relationer som ett resultat av att socialtjänstens

kärnuppdrag vinner kampen om pengarna. När det gäller hälso- och sjukvården tycks verk-

samheterna med utpräglat psykosocialt arbetssätt, exempelvis Familjehälsan, ha större ut-

rymme för frågorna om våld än de mer medicinskt inriktade verksamheterna som exempelvis

akutsjukvård.

Arbetet med våld i nära relationer verkar i nuläget vara en relativt lågprioriterad fråga, både

inom kommun- och regionpolitiken, även om de flesta politiker på en retorisk nivå anser att

arbetet är viktigt. Det finns mot bakgrund av detta ett behov av att lyfta upp och driva frå-

gorna på en politisk nivå, inte minst för att skapa en samklang med den ambitiösa nationella

politiken inom området. Ett framgångsrikt arbete i denna riktning skulle få effekter på verk-

samhetens legitimitet och status inom de berörda organisationerna.

Polisens verksamhet

Polisen i Gävleborg har under de senaste åren utbildat brett inom området våld i nära rela-

tioner samt hedersrelaterat våld och nått ut till både operativ personal och ledning. Det har

också utarbetas s.k. åtgärdskort vilket är en sorts checklistor för arbete med både ”vanligt”

relationsvåld och hedersrelaterat våld. Den polisinspektör som har ett särskilt uppdrag inom

hedersvåld fungerar också som konsult och handledare i dessa ärenden, även om tidsutrym-

met hotas av egna utredningar. När det gäller hedersrelaterade brott framkommer att polisen

skulle behöva ökade resurser inom detta område, inte minst då denna problematik beräknas

öka i framtiden.

Det utvecklingsbehov som framträder starkast under intervjuerna inom polisen är att stärka

utredningarna av våldsbrott mellan vuxna i nära relation. Som situationen är vid kartlägg-

ningstillfället utförs dessa utredningar i de lokala polisdistrikten av personal som många

gånger saknar erfarenhet samt ibland även intresse av att utreda sådana brott. Detta innebär att

både kvaliteten i utredningarna och bemötandet av de våldsutsatta påverkas negativt. En om-

ständighet värd att nämna i detta sammanhang är att brott i nära relationer och hedersrelate-

rade brott tycks ha relativt låg status inom polisen, vilket i sig är ett utvecklingsområde. De

förslag som lämnades av informanterna inom polisen är att våld mellan vuxna bör utredas av

särskilt specialiserade utredare i likhet med brott mot barn.

Vid tidpunkten för kartläggningen pågår en planering att organisera en enhet för utredning

av våldsbrott i nära relationer med lokalisering till Bollnäs som en förstärkning av det arbete

som bedrivs vid enheten för brott i nära relationer i Gävle. Det ultimata tycks vara att denna

enhet organiseras så att personal med särskild kompetens får ansvaret att utreda brott i nära

relation mellan vuxna.

Brottsofferjouren (BOJ)

Det finns sex lokala brottsofferjourer som tillsammans täcker alla länets kommuner. En ana-

lys av brottsofferjourernas verksamhetsstatistik visar att de lokala jourerna tillsammans under

2015 träffade 866 personer som varit utsatta för olika typer av vålds-, hot- och sexualbrott.

Enligt BOJ:s länsövergripande statistik har verksamheten kontakt med ca 180 personer per år

som varit utsatta för olika typer av brott i nära relationer, varav merparten utgörs av miss-

handel, olaga hot, ofredande och våldtäkt. 80 procent av de som varit utsatta för brott i nära

131

relationer är kvinnor. Sannolikt är siffran högre än 180/år då det finns ett mörkertal eftersom

alla brottsoffer inte berättar vem som är gärningsperson.

Det som särskiljer BOJ:s verksamhet från andra resurser i samhället är att denna verksam-

het även vägleder och hjälper brottsutsatta att hantera och orka med den juridiska processen

samt bevakar att den polisiära utredningen genomförs på ett bra sätt. Intervjuerna med före-

trädare för BOJ i länet ger en bild av att brottsofferjourerna i stor utsträckning möter våldsut-

satta kvinnor och har samlat på sig mycket information kring denna grupps behov utifrån sitt

brottsofferstödjande perspektiv. Brottsofferjourerna i Ljusdal samt Bollnäs–Ovanåker har

också följt upp hur kvinnor utsatta för våld i nära relation upplever samhällets stöd och

Brottsofferjourens insatser (Jönsson, 2015). I likhet med kvinnojourernas företrädare berättar

de intervjuade inom BOJ att de ser stora fördelar att arbeta utifrån en ideell basis utan det

ramverk och bestämmelser som omgärdar offentliga och myndighetsutövande verksamheter.

När det gäller personer utsatta för våld i nära relation utgör socialtjänsten och kvinnojouren

samt verksamheter inom hälso- och sjukvården viktiga samarbetspartners och verksamheter

att slussa till. En reflektion från kartläggningen är att det under intervjuer med personal från

socialtjänsten framkom förvånansvärt lite information om kontakter med brottsofferjourer.

Det framkommer också i intervjuerna med företrädare för BOJ att de önskar utökat samarbete

och en närmare dialog med socialtjänsten. En frågeställning i sammanhanget är i vilken ut-

sträckning socialsekreterare och annan personal inom socialtjänsten känner till BOJ:s verk-

samhet och vilka insatser de kan erbjuda? Det tycks i nuläget som om polisen är mer inför-

stådd med detta och har en tradition av att samarbeta med och slussa brottsutsatta till BOJ.

Socialtjänsten verkar däremot inte slussa ärenden i någon högre utsträckning. Detta bör re-

flekteras kring då BOJ kan erbjuda rättegångsstöd och vägledning i rättsprocessen som social-

tjänsten i regel inte gör.

Polisen är den verksamhet som i störst utsträckning slussar ärenden till BOJ. Under kart-

läggningen framkommer emellertid att polisens slussning till BOJ är sårbar för organisations-

förändringar och personalbyten. Det verkar angeläget att uppdatera rutinerna om att informera

om BOJ inom polisen, inte minst då verksamheten nyligen genomgått en omfattande organi-

sationsförändring där det skett byten av personal både på strategiska och operativa tjänster.

Kvinno- och tjejjourer i länet

Kartläggningen visar att det finns sex kvinnojourer i länet som servar nio av kommunerna och

fyra tjejjourer som erbjuder tjänster till sex av länets kommuner.

Vid analys av materialet från intervjuerna och verksamheternas statistik framkommer att

andelen kvinnor med utländsk härkomst ökat de senaste åren när det gäller boende. Förutom

att erbjuda skyddat boende, som de flesta antagligen associerar med kvinnojourer, är det vik-

tigt att uppmärksamma jourernas omfattande verksamhet i form av stödsamtal, vägledning

och andra stödåtgärder för både kvinnor och barn. Företrädare för båda kvinnojourerna upple-

ver att arbetsbelastningen ökat då kvinnor med utländsk härkomst ofta kan ha stora behov av

vägledning och stöd för att kunna bryta upp från destruktiva relationer och bygga upp en

självständig ekonomi och livsföring. Ser man till kvinnor som bara deltar i stödsamtal, är det

däremot en stark överrepresentation av svenska kvinnor, ca 75 procent av hela gruppen på

Blåklockan. Stöttan har inte delat upp sin statistik så att denna fördelning framgår.

132

Nämnas kan att det pågår intressanta utvecklingsprocesser vid Stöttan där personal utbildas

i metoder för att bedriva samtal och gruppverksamhet med våldsutsatta kvinnor och barn.

Det är i detta sammanhang intressant att reflektera över gränssnittet mellan kvinnojourer,

socialtjänst och andra offentliga verksamheter, samt hur de ideella och offentliga verksamhet-

erna kan komplettera varandra på bästa sätt. Kvinnojourerna arbetar utifrån en feministisk

grund och på ideell basis. Grundfilosofin verkar också ta sin utgångspunkt i en empower-

mentmodell där kvinnornas egna styrkor och förmågor står i förgrunden. Detta medger san-

nolikt andra ramar och möjligheter i mötet med kvinnorna än vid exempelvis socialtjänsten

och vården. Det vore intressant med en analys av vilka kvinnor (och barn) som vänder sig till

exempelvis socialtjänsten respektive kvinnojouren, och vad som eventuellt skiljer sig i deras

behov, preferenser och problematik osv? Ytterligare en aspekt med bäring på resultatet av in-

tervjuerna, är att många kvinnor som söker sig till kvinnojourer uttrycker att kunskapen om

våldsproblematik brister inom de offentliga verksamheterna, och att de vid kvinnojouren för

första gången blir lyssnade på och förstådda.

Kvinnojourerna bygger sin verksamhet på ideell personal under kvällar och helger samt

saknar personal nattetid. Detta innebär att kvinnor och barn med stora behov av tillsyn och

stöd dygnet runt inte kan bo vid jouren. De grupper som är svåra att möta behoven hos är

framförallt kvinnor med samtidig missbruksproblematik, svår psykisk ohälsa eller kvinnor

och barn utsatta för starka påtryckningar pga. hederrelaterad problematik. Det är därför av

vikt att de offentliga verksamheterna, framförallt socialtjänsten, tar sitt ansvar och utvecklar

resurser och beredskap för dessa särskilt utsatta grupper.

Sammantaget tyder kartläggningens resultat på behov av utvecklingsarbete kring kvinno-

jourernas målgrupp inom nedanstående områden:

Utveckling av rutiner och arbetsformer för att trygga barns skolgång under perioder av skyddat bo-

ende;

Ökat samarbete mellan socialtjänsten och jourerna i syfte att underlätta bostadsfrågan på sikt för

kvinnor och barn. I nuläget råder stor bostadsbrist som försvårar kvinnors uppbrott från destruktiva

relationer;

Mobilisering av bättre resurser inom de offentliga verksamheterna för att möta behoven hos kvin-

nor med behov av tillsyn och stöd dygnet runt;

Det skulle vara av värde om länets kvinnojourer förde en enhetlig statistik med samma definition

av insatstyper och kategorisering av målgruppen. På det sättet skulle verksamheten kunna jämföras

bättre mellan de olika jourerna. En gemensam statistik för kvinnojourerna i Gävleborg skulle också

kunna påvisa mönster i utvecklingen och behovsbilder samt vara användbar i opinionsbildning och

påverkansarbete.

Kommentar om Tjejjourerna i Gävleborg

Tjejjourerna tycks arbeta inom ett relativt brett fält där de ger råd och stöd kring exempelvis

relationsproblem, sexualitet, psykisk ohälsa och våldsutsatthet. Denna kartläggning kan inte

göra några analyser kring hur tjejjourerna i länet fungerar eller vilka eventuella utvecklings-

behov som råder, då sådan information inte samlats in. Det är dock intressant att reflektera

över tjejjourernas nisch utifrån vilket behov de fyller i förhållande till andra verksamheter i

samhället, exempelvis ungdomsmottagningar och elevhälsovård.

133

Sammanfattande figur över identifierade utvecklingsområden i Gävleborg i arbetet med våld i nära relationer

I presentationen av kartläggningens resultat har relativt stort fokus lagts på att identifiera ut-

vecklingsbehov som ett underlag för det framtida utvecklingsarbetet. Det ska dock understry-

kas att det finns verksamheter och arbetsformer som fungerar väl samt pågår en mängd posi-

tiva utvecklinsprocesser i länet. Figuren nedan sammanfattar diskussionerna i analysavsnittet

och illustrerar de områden som tycks vara av vikt för det framtida utvecklingsarbetet i Gävle-

borgs län.

Figur 6. Identifierade utvecklingsområden.

Utveckling av arbetet med att upptäcka och

motverka våld i nära relationer samt heders-

relaterat våld och förtryck

Ökad förankring av

arbetet i organisa-tionernas ledning

Stärkt strategiskt arbete &

ägande av frågan inom

Region Gävleborg

Ökad upp-täckt & synlig-

görande av våld

Utveckling av insatser uti-från behoven

hos olika grup-per av våldsut-satta, våldsut-övare & utsatta

barn

Profession-alisering av polisens ar-bete med

relationsvåld mellan vuxna Fler aktiviteter

på universel & selektiv

preventions-nivå

Bättre samverkan

inom & mellan orga-

nisationer

Uföljning, utvärdering & systematiskt kvalitetsar-

bete

Kontinuerlig kunskaps- & kompetens-utveckling

Mer information &

opinions-bildning

134

Avslutande diskussion

Det framstår tydligt under kartläggningen att arbetet med våldsutsatta och våldsutövare är ett

verksamhetsområde som involverar en rad aktörer, exempelvis kommuner, hälso- och sjuk-

vård, rättsvårdande myndigheter och ideella organisationer. Människor som är utsatta för våld

eller har en problematik med att använda våld i relationer, kan också välja vilken verksamhet

de vänder sig till för att få stöd och hjälp. Kanske väljer en våldsutsatt kvinna att gå till kvin-

nojouren, en kurator inom hälso- och sjukvården eller till socialtjänsten. En man som har pro-

blem med våldsamt beteende kan söka sig till socialtjänsten, en våldsmottagning eller kanske

till Stickan. Att det finns valmöjligheter är bra då människor har skiftande behov och tilltalas

av olika verksamheter, insatser och arbetssätt. Det är mot bakgrund av detta högst rimligt att

se på arbetet med våld i nära relationer som ett resultat av samhällets samlade resurser och

samspelet mellan dessa. Det optimala är naturligtvis om skillnader i verksamheternas upp-

drag, arbetssätt, lagstiftning och kulturer i minsta mån påverkar deras interagerande kring

människor som lever med våld i nära relationer. I förlängningen av ett sådant resonemang kan

man se behovet av regionala strategier och partnerskap i utvecklingen av insatser för mål-

gruppen.

Presentationen av kartläggningens resultat ger förhoppningsvis en bild av hur arbetet med

våld i nära relationer ser ut i nuläget och kan utvecklas i Gävleborg, men väcker antagligen

också en rad frågor och reflektioner. Det är exempelvis intressant att fråga sig i vilken ut-

sträckning och hur individ- och familjeomsorgens verksamhetskultur formar arbetet kring

våld i nära relationer i kommunerna? Frågan kan ställas mot bakgrund av att alla kommuner-

nas samordnare för detta arbete har sin organisatoriska tillhörighet inom denna verksamhet. I

ett större perspektiv reser sig frågan kring vilka teoretiska och normativa utgångspunkter som

generellt sett är vägledande för arbetet med våld i vårt län?

Kartläggningens resultat leder också tankarna till en övergripande frågeställning kring var-

för så få män tycks vara involverade i arbetet kring våld i nära relationer och hur detta faktum

påverkar verksamheten? Av drygt 30 nyckelpersoner från offentliga och ideella verksamheter

som intervjuats under kartläggningen är ett fåtal män. Vid konferenser och andra aktiviteter

som ordnas kring våld i nära relationer sitter det män endast på några enstaka stolar i salen.

Mäns överordning i samhället och mäns våldsutövande mot kvinnor är centrala förklarings-

modeller vid förståelsen av våld i nära relationer. Borde då inte fler män engagera sig för att

påverka de män som förtrycker och utövar våld. Har inte män ett stort ansvar att påverka de

normer kring maskulinitet som leder till våld i samhället?

En annan reflektion är vilka drivkrafter som formar de offentliga organisationernas verk-

samhet kring våld i nära relationer? I vilken utsträckning är de sprungna ur en strävan att

svara upp mot nationella förväntningar och prestationskrav, respektive kopplade till en strä-

van att möta brukarnas reella behov? Och hur påverkar socialstyrelsens finansiella stöd och

projektbaserade aktiviteter ägarskapet av verksamheten inom organisationernas ledning?

Avslutningsvis är förhoppningen att resultatet från denna kartläggning ska kunna användas

som underlag i det framtida utvecklingsarbetet i länet och väcka de frågor som behöver stäl-

las.

135

Referenser

Allgulander, C. Wærn, M., Humble, H., Andersch, S. & Ågren, H. (2009). M.i.n.i. (Mini In-

ternationell Neuropsykiatrisk Intervju). Stockholm: Karolinska institutet & Göteborg:

Sahlgrenska akademin.

Almqvist, A. & Åsbrink, P. (2015). Att dokumentera socialtjänstens insatser för barn och

unga. Aktualiseringar till socialtjänsten i Gävleborg 2014 i jämförelse med perioden 2009–

2013. FoU rapport 2015:2. Region Gävleborg.

BRÅ [Brottsförebyggande rådet] (2014a). Brott i nära relationer. En nationell kartläggning.

Rapport 2014:8. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

BRÅ [Brottsförebyggande rådet] (2014b). Nationella trygghetsundersökningen – Om

utsatthet, otrygghet och förtroende. Rapport 2014:1. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

BRÅ [Brottsförebyggande rådet] (2012). Användningen av brottskoder. En kvalitetsstudie

inom kriminalstatistiken. Kvalitetsstudie 1. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

EIGE (2014), Estimating the Costs of Gender-based Violence in the European Union Vilnius:

European Institute for Gender Equality.

Glenngård, H. Berglund, A. & Carlsson K. (2011). Ekonomiska konsekvenser av våld mot

kvinnor – en kunskapsöversikt samt kostnadsberäkningar utifrån tre typfall. Lund, IHE

Rapport 2011:1.

Gustafsson, K. (2014). Uppföljning av stöd-och behandlingsinsatser till barn och föräldrar

som varit aktuella på Barnahus Gävleborg – Vad hände med barnen? FoU rapport

2014:14. Region Gävleborg.

Holmberg, C. & Enander, V. (2014). Varför går hon inte? – Om misshandlade kvinnors upp-

brottsprocesser. Ystad: Kabusa böcker.

Isdal, P. (2001). Meningen med våld. Oslo: Kommuneforlaget AS.

Johnson, M.P. & Ferraro, K.J. (2000). Research on domestic violence in the 1990s: Making

distinctions. Journal of Marriage and Family.

Johnson, M.P. (1995). Patriarchal terrorism and common couple violence: Two forms of Vio-

lence Against Women. Journal of Marriage and Family.

Jönsson, C. (2015). Uppföljning och utvärdering av brottsoffrens upplevda kvalitet av Brotts-

offerjourens och övriga samhällets stöd – Våldsutsatta kvinnor i nära relation. Rapport

från Brottsofferjourerna i Ljusdal, Bollnäs–Ovanåker.

Kelly, J.B. & Johnson, M.P. (2008). Differentiation among Types of Intimate Partner Vio-

lence: Research Update and Implications for Interventions. Family Court Review.

Lagen (1964:167). Med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Landstinget Gävleborg. (2014a). Ansvars- och arbetsfördelning mellan primärvården och

psykiatrin beträffande patienter med psykiatrisk problematik.

Landstinget Gävleborg. (2014b). Gränssnittsavtal mellan BUP och primärvården.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län (2016). Årsredovisning 2015.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län (2015). Årsredovisning 2014.

Länsstyrelsen Stockholm. (2014). Kvinnofridssamordnare – utredning av en nyckelfunktion.

Messing & Westlund (2004). Klienten som medproducent – Tjänsteperspektiv på den sociala

barnavården. Rapport 2014:3. Dalarnas forskningsråd.

136

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) och Uppsala universitet. (2014). Våld och hälsa – en

befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa.

Uppsala Universitet.

Prop. 2013/14:208. Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till

Europarådets konvention om våld mot kvinnor.

Prop. 2006/07:38. Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor.

Prop. 1993/94:147.. Delad makt delat ansvar.

Prop. 1990/91:113. Om en ny jämställdhetslag, m.m.

Rasmussen, I., Strøm, S., Sverdrup, S. & Vennemo, H. (2012). Samfunnsøkonomiska kostna-

der av vold i nære relasjoner. Oslo: Vista Analyse AS.

Skr. 2007/08:39. Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld

och förtryck samt våld i samkönade relationer.

Socialstyrelsen (2015a). Handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med

våld i nära relationer.

Socialstyrelsen (2015b). Öppna jämförelser 2015. Stöd till brottsoffer. Guide för att tolka re-

sultaten.

Socialstyrelsen (2012). Ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. Handbok för tillämp-

ningen av föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systema-

tiskt kvalitetsarbete.

Socialstyrelsen (2007). Frihet och ansvar. En undersökning om gymnasieungdomars upp-

levda frihet att själva bestämma över sina liv. Allmänna tendenser med fördjupad analys

kring utsatthet för kränkande behandling, hot och/eller våld, särskilt hedersrelaterat våld

från nära anhöriga. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2006). Kostnader för våld mot kvinnor. En samhällsekonomisk analys.

Stockholm: Socialstyrelsen.

SOSFS 2014:4. Föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer.

SOSFS 2011:9. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för syste-

matiskt kvalitetsarbete.

SOSFS 2009:22. Socialnämndens arbete med våldsutsatta kvinnor samt barn som bevittnat

våld.

SOU 2015:55. Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och

förtryck.

SOU 2014:49. Slutbetänkande. Våld i nära relationer – en folkhälsofråga.

SOU 2012:35. Stärkt skydd mot barn och tvångsäktenskap.

SOU 2006:65. Att ta ansvar för sina insatser – Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor.

SOU 2005:66. Makt att forma samhället och sitt eget liv- jämställdhetspolitiken mot nya mål.

SOU 2004:121. Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt.

Statskontoret (2015) Utvärdering av regeringens strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings-

och tobakspolitiken. Rapport 2015:9. Stockholm: Statskontoret.

Stockholms stad (2009). Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms stad. Rapport, del II.

van Lawick, J. (2013). Våld i nära relationer. Studentlitteratur: Lund.

Walker, L.E. (1979). The Battered Women. New York: Harper & Row.

Westerlund, K. (2015). Våld i nära relationer. En kartläggning av socialtjänstens arbete i

Gävleborgs län. Rapport 2015:3. Stiftelsen Tryggare Sverige.

137

Zhang, T., Hoddenbagh, J., McDonald, S., Scrim, K. (2013), An Estimation of the Economic

Impact of Spousal Violence in Canada 200. Department of Justice Canada, Ottawa.

Hemsidor

Altenativ Till Vold. http://atv-stiftelsen.no/.

Nationellt centrum för kvinnofrid. www.nck.uu.se.

Vårdgivarportalen, Region Gävleborg. http://www.regiongavleborg.se/A-O/Vardgivarportalen/Vald-i-

nara-relationer/.

FoU-rapporter från

FoU Välfärd; Region Gävleborg

2008:1 Karin Tillberg Mattsson

Demensteamet i Gästrikland – en utvärdering.

2008:2 Annika Almqvist, Mia Reuterborg & Per Åsbrink

Utvärdering av familjecentraler i Gävleborg.

2008:3 Bengt Finn

Brukarnas behov i centrum – samverkan i GÄST-projektet kring personer med psykiska

funktionshinder.

2009:1 Lena Aune

Slutrapport och utvärdering av projekt JämRum.

2009:2 Tillberg Mattsson& Elisabeth Norin

Att bli ledare för sina arbetskamrater – studie av Kompetensstegen i Gävleborg.

2009:3 Annika Almqvist

Utvärdering av en samverkansprocess – ProG-projektet i Bollnäs.

2009:4 Annika Almqvist & Per Åsbrink

Att dokumentera socialtjänstens insatser för Barn och Unga – aktualiseringar till socialtjänsten i

Gävleborg under 2008.

2010:1 Jannie Pevik Fasth

Barnahus – en första delrapporten.

2010:2 Annika Almqvist

Självrespekt som väg ur våldet – utvärdering av Stickans gruppbehandling för män som utövat våld i

nära relation.

2010:3 Annika Almqvist, Kaj Gustafsson, Ronnie Karlsson & Hanna Wickström

Unga vuxna utanför – kartläggning i Gävleborg.

2010:4 Lis Bodil Karlsson

Tryggare än så här kan det inte vara – en kvalitativ studie av Kvinnohemmet Rosen.

2010:5 Annika Almqvist & Per Åsbrink

Att dokumentera socialtjänstens insatser för Barn o Unga – aktualiseringar till socialtjänsten i

Gävleborg 2009 i jämförelse med 2008.

2010:6 Inga Michaeli, Kaj Gustafsson & Karin Tillberg Mattsson

Utanför upptrampade stigar – en studie av förebyggande hembesök hos äldre i Gävleborg.

2011:1 Ann Lyrberg

Utbildning och kompetens inom missbruks- och beroendevården – en kartläggning bland personal i

Gävleborgs län.

2011:2 Jannie Pevik Fasth

Träffpunkter för äldre – en studie av sociala mötesplatser i Hudiksvall, Söderhamn och Gävle.

2011:3 Annika Almqvist & Per Åsbrink

Att dokumentera socialtjänstens insatser för Barn och Unga – aktualiseringar till socialtjänsten i

Gävleborg 2010 i jämförelse med 2009.

2011:4 Kaj Gustafsson

Utvärdering av Barnahus Gävleborg – slutrapport.

2011:5 Ann Lyrberg

Utvärdering av beroendemottagning i Bollnäs.

2012:1 Ingrid Nilsson & Karin Tillberg Mattsson

Ett redskap för brukarinflytande? – om möjligheter och dilemman i handikappomsorgens arbete med

genomförandeplaner.

2012:2 Bengt Finn & Kristina Bromark

Återhämtning som ledstjärna – utvärdering av ”Hela vägens psykiatri Gästrikland”.

2012:3 Ann Lyrberg

Utvärdering av beroendemottagningen i Ljusdal.

2012:4 Annika Almqvist & Per Åsbrink

Att dokumentera socialtjänstens insatser för Barn och Unga – aktualiseringar till socialtjänsten i

Gävleborg 2011 i jämförelse med perioden 2008–2010.

2012:5 Anna Karsbo

Bemötande av ensamkommande flyktingbarn i Gävleborgs län.

2012:6 Kaj Gustafsson

GBL och GHN-problematiken i Bollnäs kommun – en inventering av kunskaper, samverkansformer

och behov av utvecklingsarbete.

2013:1 Ingrid Nilsson & Karin Tillberg Mattsson

Att tillgodose sociala behov för en skälig levnadsnivå – en studie av hemtjänst i Gävleborgs län.

2013:2 Annika Almqvist & Per Åsbrink

Att dokumentera socialtjänstens insatser för Barn och Unga – aktualiseringar till socialtjänsten i

Gävleborg 2012 i jämförelse med perioden 2008-2011.

2013:3 Marie Löhman

Kontaktfamilj – till vem, varför och hur? Handläggare inom Socialtjänsten i samtliga kommuner i

Gävleborgs län beskriver en av sina vanligaste tjänster riktad till barn och unga.

2013:4 Annika Almqvist & Per Åsbrink

Att öka kunskapen om barnen i gruppverksamheter.

2013:5 Annika Almqvist & Per Åsbrink

Utvärdering av familjecentrum i Ljusdal.

2014:1 Kaj Gustafsson

GBL-missbruk i Bollnäs kommun – en studie av erfarenheter och upplevelser bland droganvändare

och föräldrar.

2014:2 Ann Lyrberg

Barns och föräldrars behov av stöd i familjer med missbruk – en intervjustudie med föräldrar och

personal inom missbruks- och beroendevården i Gävle, Hudiksvall och Ovanåkers kommuner i

Gävleborg.

2014:3 Annika Almqvist & Per Åsbrink

Att dokumentera socialtjänstens insatser för Barn och Unga – aktualiseringar till socialtjänsten i

Gävleborg 2013 i jämförelse med perioden 2008-2012.

2014:4 Kaj Gustafsson

Uppföljning av stöd- och behandlings-insatser till barn och familjer som varit aktuella på Barnahus

Gävleborg – Vad hände med barnen?

2015:1 Kaj Gustafsson

Utvärdering av framtidssamtalet med unga lagöverträdare i Hudiksvalls kommun.

2015:2 Annika Almqvist & Per Åsbrink

Att dokumentera socialtjänstens insatser för Barn och Unga – Aktualiseringar till socialtjänsten i

Gävleborg 2014 i jämförelse med perioden 2009–2013.

2016:1 Ann Lyrberg

Öppenvårdsmottagning Våld i Nära Relationer – En utvärdering.

2016:2 Kaj Gustafsson

Arbetet med våld i nära relationer i Gävleborgs län – En bild av läget 2015.

Arbetet med våld i nära relationer

i Gävleborgs län – En bild av läget 2015

Från nationell nivå förmedlas en normering med relativt höga ambitioner via allmänna

råd och föreskrifter, andra styrdokument samt villkorade stimulansmedel, av hur ar-

betet med våld i nära relationer bör bedrivas. Socialtjänsten, hälso- och sjukvården,

polisen, de ideella organisationerna och andra aktörerna inom området verkar i ett

spänningsfält mellan de nationella och lokala förutsättningarna.

Denna rapport presenterar resultatet från en kartläggning av hur och under vilka för-

utsättningar arbetet med våld i nära relationer bedrivs i Gävleborgs län. Kartlägg-

ningen bygger på intervjuer med nyckelpersoner från socialtjänst, hälso- och sjukvård,

polis och ideella organisationer mm. Regionala och lokala handlingsplaner, rutiner och

andra styrdokument samt statistik kring ärendeflöden och anmälda brott har också ut-

gjort ett underlag i analysen.

Förhoppningen med rapporten är att den ska utgöra ett underlag som påvisar utveck-

lingsbehov och möjligheter samt väcker de frågor som behöver ställas i det framtida

utvecklingsarbetet kring våld i nära relationer.

Beställ rapporten från:

gunilla.blom.lundqvist@regiongavleborg.se

Region Gävleborg, FoU Välfärd

Gävle sjukhus, ingång 11

801 87 Gävle

Tel: 026–65 02 68

FoU rapport 2016:2 ISSN: 1654-8272