Hunebedden i Nederländerna · hunebedden kvar, om de nu har utgrävts av forskare eller av allmänheten. Trattbägarkeramik utgör den allra största andelen av fynden (se figur

Hunebedden i Nederländerna

Uppkomst, placering och betydelse

Kandidatuppsats i arkeologi

Stockholms universitet

HT 2011

Marieke Visser

Handledare: Anders Carlsson

2

Innehållsförteckning

1. Inledning 1

1.1. Introduktion.......................................................................................................................... 1

1.2. Syfte.......................................................................................................................................... 5

1.3. Frågeställningar................................................................................................................... 5

2. Uppkomst 6

2.1. Hunebeddens uppkomst.................................................................................................. 6

2.2. Jämförelse åt öster.............................................................................................................. 12

3. Placering i landskapet 13

3.1. Form........................................................................................................... .............................. 14

3.2. Orientering............................................................................................................................ 15

3.3. Placering i landskapet....................................................................................................... 17

3.4. Ett urval: D27, D28 och D29......................................................................................... .. 20


4. Fynden 23

4.1. Keramik...................................................................................................... ............................. 23

4.2. Yxor.............................................................................................................. ..............................24

4.2.1. Yxor i hunebedden............................................................................................ 25

4.2.2. Yxor i yxdepåer................................................................................................... 25

4.3. Övrigt........................................................................................................................................ 27


5. Hunebeddens betydelser 28

6. Sammanfattning 29

Referenser 31

Abstract:

There are 54 megalithic graves from the Funnelbeaker culture in the northern part of

the Netherlands, called "hunebedden" in Dutch. In this paper, the rise and the

geographical circumstances of and the grave goods in the hunebedden are analysed and

discussed in order to understand their symbolic meanings.

Omslagsbild: bild av hunebed D6 i det holländska landskapet som användes för

undervisning i grundskolan, gjord år 1901 av Bernard Bueninck

(http://www.oudzuidlaren.nl/D6_skizze.jpg).

1

Figur 1. Karta över provinsen Drenthe

och hunebeddens läge

(http://www.hunebedden.nl/

ndrenthe.htm).

1. Inledning

1.1. Introduktion

I provinserna Drenthe och Groningen i norra Nederländerna finns det sammanlagt 54

megalitgravar. De är nästan alla koncentrerade i området kring sandåsen Hondsrug

("Hundrygg") som formats av inlandsisen. På holländska heter megalitgravarna

hunebedden vilket betyder "jättesängar". Megalitgravarna tillhör trattbägarkulturen.

Trattbägarkulturens spridningsområde uppdelas baserat på geografin i flera grupper

och Holland och västra Tyskland utgör västgruppen (se figur 2). Västgruppen dateras till

ca 3400-2850 f.Kr., alltså till tidigneolitikums slut och mellanneolitikum. De holländska

hunebedden byggdes mellan 3350 och 3050 f.Kr. men de användes under hela

trattbägarkulturen och även efter dess slut kring 2850 f.Kr., ända till bronsålderns

början kring 1800 f.Kr. (J.A. Bakker 2010:15).

Som sagt finns det 54 hunebedden men platsen för 76 hunebedden är känd (J.A.

Bakker 1992:3). Genom åren har många hunebedden förstörts och försvunnit. Flera är

numera svårt skadade och av alla 54 hunebedden finns bara stenkonstruktionen kvar

eftersom sandhögen avlägsnades i samband med restaurering. Drenthe är ganska

skogrikt och många hunebedden ligger i vackra naturområden, men det finns även några

stycken som ligger i bebyggda områden såsom intill en bondgård eller mitt i ett

bostadsområde.

Hunebedden tilltalar självklart fantasin och många myter och sagor har formats

kring deras uppkomst och funktion, som till exempel framgår av deras namn (se även

kapitel 1.3). Som barn besökte jag några hunebedden i Drenthe och som många innan

var jag mycket imponerad.

2

Figur 2. Trattbägarkulturens spridning och indelning i grupper. A är Altmark-regionen. Drenthe ligger ungefär där "ES" i "western" står (Midgley 2008:3).

Det faktum att jag själv kommer från Holland gör att de är ännu mera tilltalande och

imponerande. Påfallande nog fick jag varken i grundskolan eller i gymnasiet läsa mycket

om hunebedden och därför tycker jag att den här kandidatuppsatsen är ett utmärkt

tillfälle att utforska dem utförligare.

Som nämnts i introduktionen tilltalar hunebedden människors fantasi och därför har

människor i många år varit intresserade av dem. Detta intresse uppstod emellertid först

efter medeltiden. Under medeltiden tog man ingen hänsyn alls till megalitgravarna utan

man använde hunebeddens stenar för att bland annat bygga kyrkor. Många hunebedden,

även i de andra provinserna på Hondsrug, måste ha försvunnit utan någon som helst

registrering (J.A. Bakker 1992:4f). Ännu på 1700-talet använde man stenar från

hunebedden för att bygga vallar i landets låga delar men år 1734-1735 utfärdade

provinsen Drenthe en lag för att skydda dem. Detta var troligen den andra lagen

någonsin i världen som skyddade arkeologiska lämningar (J.A. Bakker 1992:4). Den mest

kända myten omkring hunebedden är att de byggts av jättar, som framgår av namnet

"jättesängar". Johan Picardt (1600-1670) var den förste som skrev en bok om Drenthes

historia och han tog också upp hunebedden i sin bok. Han skrev att jättar hade byggt

hunebedden och visade det på ett livligt sätt i en etsning (se figur 3).

3

Figur 3. Jättar som bygger en hunebed (Picardt 1660, www.wikipedia.nl).

Ett viktigt namn som inte får fattas i en översikt över hunebeddens forskningshistoria är

Albert Egges van Giffen (1884-1973). Han är den förste som i stor utsträckning utfört

vetenskaplig forskning av de holländska megalitgravarna och han är fortfarande känd i

ämnesområdet som den främste hunebedforskaren hittills. All nutida forskning bygger

vidare på Van Giffens verk. Han har till exempel givit alla hunebedden en kod bestående

av provinsens första bokstav och ett löpnummer. Även om man i senare tid har fått nya

insikter och några koder därför har fått ändras eller tagits bort – till exempel när en

stenhög som Van Giffen trodde var en hunebed visat sig inte vara en hunebed eller

när en hunebed försvann under åren – använder man dessa koder än idag. Förutom att

Van Giffen undersökte hunebedden restaurerade han också många av dem. Också

tidigare på 1800-talet restaurerades hunebedden och då trodde man att högarna som

täcker stenkamrarna var sanddyner och de avlägsnades (J.A. Bakker 1992:7). Därför

finns nuförtiden i de flesta fallen bara stenkonstruktionen kvar. Van Giffen har

emellertid återställt hälften av sandhögen på två hunebedden, D13 och D49.

Alla hunebedden med kringliggande mark förutom en ägs numera av antingen

staten eller provinsen. De megalitgravar som ägs av provinsen förvaltas nu av det

provinsiella naturvårdsverket. Bara en hunebed är i privat ägo. En hunebed har flyttats

till ett museum i Delfzijl i Groningen och nära den största holländska megalitgraven, D27

i Borger, har ett hunebedmuseum byggts som är mycket känt i Holland (se

www.hunebedcentrum.nl, det finns även en sida på svenska och på engelska).

4

Figur 4. Fynden från hunebed D19 (Rijkmuseum van Oudheden, http://www.rmo.nl/collectie/topstukken/1000). Minst 400 lerkärl hittades. Kärlen är ihopklistrade; det hittades nämligen bara skärvor.

Under åren har de flesta hunebedden utgrävts och det finns nästan inga orörda

hunebedden kvar, om de nu har utgrävts av forskare eller av allmänheten.

Trattbägarkeramik utgör den allra största andelen av fynden (se figur 4), men också

pärlor och föremål av flinta och koppar har hittats (J.A. Bakker 1992:57). Väldigt få

fragment av obrända ben har bevarats på grund av den sura jorden i Holland, men små

fragment av brända ben har hittats. Också föremål, framför allt keramik, från den

snörkeramiska kulturen, som efterträdde trattbägarkulturen, har hittats i hunebedden

(J.A. Bakker 1992: 58).

Inte bara Van Giffen har undersökt de holländska megalitgravarna utförligt; även under

senare år har mycket forskning utförts. En holländsk forskare som mera nyligen har

undersökt trattbägarkulturen i Holland är Jan Albert Bakker och hans verk har varit av

stort intresse för uppsatsen. Han har undersökt hunebeddens form, uppbyggnad och

datering men också fynden som hittats i dem, framför allt keramiken. Utanför Holland

har trattbägarkulturen självklart också utförligt undersökts av många forskare. En av

dem är Magdalena Midgley från Skottland och hennes verk har också varit av intresse

för uppsatsen. Hennes främsta forskningsintresse är övergången från jägar-

samlarsamhällen till de första bondesamhällena.

5

När det gäller trattbägarkulturens megalitgravar är det allmänt känt att deras placering i

landskapet är betydelsefull; de byggdes inte på vilket ställe som helst.

Men även om de holländska megalitgravarna har undersökts ingående så har deras

placering i landskapet inte utforskats utförligt. Därför kommer jag att diskutera

hunebeddens placering, både i stor skala och i liten skala. För att kunna göra detta

kommer jag att analysera landskapet kring megalitgravarna. Sedan är det intressant att

jämföra dessa uppgifter med trattbägarkulturens megalitgravar i Tyskland, Danmark

och Sverige. Inte bara placeringen ska emellertid undersökas; jag kommer även att

undersöka uppkomsten av de holländska hunebedden. I Sydskandinavien efterträdde

trattbägarkulturen erteböllekulturen (Carlsson 1998:37) och en liknande utveckling ska

försökas rekonstrueras för den holländska trattbägarkulturen.

1.2. Syfte

Syftet med den här uppsatsen är att försöka förstå hunebeddens uppkomst, placering i

landskapet och betydelse.

1.3. Frågeställningar

1. Varför valde man att börja bygga gravar av just den typen?

2. Varför byggdes hunebedden just där?

3. Var påträffas fynden, hur ser de ut och vad säger de om betydelsen av hunebedden?

6

2. Uppkomst

Trattbägarkulturens megalitgravar bygger vidare på den tidigneolitiska europeiska

traditionen att bygga långhögar åt de döda. Långhögar består ofta av en kammare, byggd

av timmer, med en jordhög ovanpå (Midgley 2008:11). I vissa områden byggdes

långhögar och megalitgravar samtidigt, men i princip ersattes timmer av sten kring

3700 f.Kr. (Midgley 2008:11). Det finns långhögar med begravningar i en eller flera

sekundära stenkammare (Joussaume 1998:26). I Centraleuropa byggdes långhögarna i

grupper medan långhögarna i norra Tyskland och Skandinavien står ensamma eller i par

(Midgley 2008:12). På 1990-talet upptäckte man att långhögar också finns i Sydsverige.

Utförligare information om långhögarna i Sverige hittas i boken Monumentala

gravformer i det äldsta bondesamhället (Larsson 2002).

Långhögarna är en symbolisk representation av de äldre bandkeramiska

långhusen i Centraleuropa (Bradley 1998:42ff). De är ofta byggda på äldre boplatser och

den östra sidan verkar vara viktigast, liksom de bandkeramiska långhusens östra sida

var viktigast (Hodder 1990:186f). Både långhusen och långhögarna byggdes i linjära

mönster (Bradley 1998:44f).

2.1. Hunebeddens uppkomst

Som sagts i inledningen efterträdde trattbägarkulturen erteböllekulturen i

Sydskandinavien. Vilken kultur som föregick trattbägarkulturen i Holland är inte lika

klart men det är troligen swifterbantkulturen vilken har kopplingar till

erteböllekulturen (J.A. Bakker 1992:92). Swifterbantkulturen dateras till 4900-3400

f.Kr. (R. Bakker 2003:65). Den är uppkallad efter orten Swifterbant i provinsen

Flevoland där de första fynden hittats. Swifterbantmänniskorna var huvudsakligen

jägare, samlare och fiskare och de introducerade förmodligen jordbruket i Holland,

medan trattbägarkulturen var den första fullständiga jordbrukskulturen i Holland.

Swifterbantboplatserna var små och den typiska miljön där de har hittats är

våtmarker, längsmed floder och vid kusten. Inga hyddor har kunnat rekonstrueras än

(Louwe Kooijmans 2005:263f). De döda begravdes obrända, utsträckta och liggande på

ryggen. Dessa gravar bildade små gravfält på 2-11 gravar. Inom gravfältet verkar

gravarna ha i stort sett samma orientering (Raemakers 2006:8). Både män, kvinnor och

barn har hittats i gravarna. Människoben hittades också inom boplatserna. Gravfälten

hittades inte långt från boplatserna och i vissa gravar hittade man gravfynd, som till

7

Figur 5. Swifterbantkeramik har

uppdelats i fyra faser och den tredje

fasen kallas för "klassisk" swifterbant-

keramik, daterad till omkring 4100

f.Kr. De spetsiga bottnarna och den S-

formade profilen är kännetecknande

(Louwe Kooijmans 2005:265).

exempel bärnsten och djurtänder (Louwe Kooijmans 2005:264). Ett känt fynd är

"swifterbantmannen", eller "hövdingen från Swifterbant": det välbevarade skelettet av

en vuxen man som hade bärnstenspärlor på huvudet. Eftersom skelettet var så

välbevarat har man kunnat rekonstruera hans utseende och rekonstruktionen är

utställd på museet Nieuwlanderfgoedcentrum i Lelystad i Flevoland

(se www.toeninflevoland.nl/dronten/tijdlijn/

5000_v_chr3400_v_chr.php).

Swifterbantkeramik har hittats i

provinserna Drenthe, Overijssel och Gelderland,

alltså i delar av det senare trattbägarområdet.

Också swifterbantyxor av olika slag har hittats i

de tre provinserna: trindyxor och mångkantsyxor

utan nackknopp (J.A. Bakker 1992:92). I Tyskland

har hittills ingen swifterbantkeramik hittats. I

Groningen har man hittat keramik som kan vara

sen swifterbantkeramik eller övergången mellan

swifterbant- och trattbägarkeramik, och i

provinsen Flevoland, som ligger sydväst om

Drenthe, verkar det finnas ett övergångsområde

mellan swifterbant- och trattbägarkeramik (De

Roever 2004:148, Louwe Kooijmans 2005:262).

Swifterbant- och trattbägarkeramik har också en

speciell form av ornering gemensamt (De Roever

2004:149).

Trattbägarkulturens tidiga fasers

fyndplatser ligger alltid längsmed floder eller vid

kusten, en miljö som också är typisk för

swifterbantkulturen. Dessa tidiga faser verkar emellertid i stort sett saknas i Holland,

förutom i de nämnda platserna i Groningen och Flevoland (De Roever 2004: 150). En

möjlig förklaring till detta har att göra med havsnivåhöjningen. Områdena där

swifterbantmänniskorna bodde blev obeboeliga då havsnivån steg; de var tvungna att

flytta. Då drog de sig mot norr och nordväst till jämförbara områden vid kusten. Inte

förrän senare tog de då också de högre sandiga områden i Drenthe i anspråk och då hade

8

de redan börjat göra senare faser av trattbägarkeramik och börjat bygga hunebedden.

Då har de alltså inte gjort någon tidig trattbägarkeramik i de högre sandiga områden,

där hunebedden ligger (De Roever 2004:150). En annan möjlig förklaring är att tidig

trattbägarkeramik är underrepresenterad i fyndmaterialet från de högre sandiga

områden i Drenthe vilket ger ett felaktigt intryck av att dessa områden var obebodda i

den här perioden (De Roever 2004:150).

Som beskrivits ovan bygger megalitgravsbyggandet vidare på långhögtraditionen,

som i sin tur är inspirerad av bandkeramiska långhus. Den bandkeramiska kulturens

spridning omfattar också södra Holland och där har man hittat långhus från den

perioden. Hittills har bara ett enda gravfält från den bandkeramiska kulturen hittats i

Holland. De döda var antingen brända eller obrända vilket är anmärkningsvärt; att

bränna de döda är nämligen mycket ovanligt hos bandkeramikerna (Bloemers et al

1981:38). Några gravar skiljer sig från de övriga gravarna genom att de var fyndrika.

Gravgåvorna omfattade keramik, flintföremål och rödockra (Bloemers et al 1981:38).

Om trattbägarboplatser och -hus i Holland är emellertid inte mycket känt.

Eftersom jorden är sur i den delen av Holland finns det väldigt få obrända ben kvar,

vilket gör att det blir svårt att hitta boplatser (J.A. Bakker 1992:85). I Holland har hittills

inga hus upptäckts men det har hittats hus i den tyska delen av trattbägarkulturens

västgrupp; där har man hittat tvåskeppiga rektangulära hus (J.A. Bakker 1992:85). Dessa

hus var 15 x 5 m stora, hade troligen halmtak och bildade bosättningar där några tiotal

människor bodde (R. Bakker 2003:69). Ceremoniella, befästa anläggningar som vid

Sarup i Danmark, som består av vallgravar, gropar, vallsystem och en palissad och

dateras till ca 3400 f.Kr. (Burenhult 1999:280), har inte hittats i västgruppens område.

Det har emellertid hittats två små befästa boplatser med palissader i provinserna

Drenthe och Gelderland, men ytorna är mycket mindre än den vid Sarup och de har inga

vallgravar (J.A. Bakker 1992:86). Inga spår av hus har hittats inom palissaderna men

många trattbägarfynd har gjorts (R. Bakker 2003:69). Det har föreslagits att

palissadernas främsta funktion var befästning av boplatsen, och att den också skulle

stänga boskapen antingen inne eller ute (Waterbolk, Harsema och Jager i R. Bakker

2003: 69). Tyvärr vet man i nuläget inte mycket om dessa palissader. Den här typen av

befästa anläggningar verkar vara begränsad till nordgruppen (Wentink 2006:47).

Megalitgraven var inte den enda gravformen under trattbägarkulturen. De döda

begravdes nämligen i Holland inte alla i hunebedden; de begravdes också i

9

flatmarksgravar och i stenkistor (se figur 9). Hur och varför man valde en av de tre olika

gravformerna åt de döda är ännu okänt (Bakker 2010:9ff).

Flatmarksgravarna är samtida med megalitgravarna. Både enskilda

flatmarksgravar och gravfält med flera gravar har hittats (Wentink 2006:36). Eftersom

de inte är markerade på något sätt är de svårupptäckta (Wentink 2006:36). Ibland har

de en stenpackning runt kanten (Midgley 1992:416). De befinner sig ofta i närheten av

hunebedden, som till exempel är fallet i Overijssel där man hittade ett trattbägargravfält

i anslutning till den försvunna megalitgraven O2 (Lanting och Brindley 2005).

Flatmarksgravarnas spridningsområde är emellertid större än hunebeddens (Wentink

2006:37). Man placerade de döda i flatmarksgravar under hela trattbägarkulturen. Till

omkring år 2950 f.Kr. begravdes de döda, efter det övergick man i västgruppen till att

bränna dem, vilket troligen gäller både i flatmarksgravar och i megalitgravar (J.A. Bakker

1992:93f, 2010:12). Flatmarksgravar med kremeringar har bara hittats i Holland och en

väldigt liten del av västra Tyskland (J.A. Bakker 1992:93). Både flatmarksgravar med

gravgåvor och utan gravgåvor har hittats (J.A. Bakker 1992:93). Gravgåvorna är i stort

sett av samma typ som gravgåvorna i megalitgravarna (Wentink 2006:37). Keramik

utgör den största delen av gravgåvorna. Man begravdes med kärl som innehöll mat och

dryck (J.A. Bakker 2010:12). Andra gravgåvor omfattar bärnstenspärlor, flintyxor, andra

flintföremål och trindyxor (J.A. Bakker 1979:187, J.A. Bakker 1992:93, Wentink

2006:37). Såvitt jag vet har en stridsyxa, nämligen en mångkantsyxa med nackknopp,

hittats i en flatmarksgrav (J.A. Bakker 1979:99).

Även om hunebedden och flatmarksgravar byggdes och användes samtidigt fanns

det troligen en utveckling i begravningsritualer, som J.A. Bakker har försökt

rekonstruera:

1) begravningar i flatmarksgravar och individuella begravningar i hunebedden;

2) begravningar i flatmarksgravar och kollektiva begravningar i hunebedden;

3) megalitgravsbyggandets slut;

4) kremeringar i flatmarksgravar och i hunebedden (J.A. Bakker 1992:94).

Steg 3 skedde då alltså kring 3050 f.Kr. och steg 4 kring 2950 f.Kr.

Stenkistor är inte alls lika vanliga som flatmarksgravar och inte heller lika vanliga

som hunebedden. Det verkar som om stenkistor har hamnat i hunebeddens skugga,

kanske därför att de är svårupptäckta eller för att hunebedden är mer imponerande.

Oftast nämns de bara som en parentes i litteratur om trattbägarkulturen i Holland.

10

Skillnaden mellan hunebedden och stenkistor är vag och således är det svårt att särskilja

hunebedden och stenkistor. Så sent som år 1996 insåg man till exempel att hunebed F1

inte är en hunebed utan en stenkista (J.A. Bakker 2010:202). En stenkista är i motsats till

en hunebed oftast byggd i en minst en meter djup grop och stenarna som stenkistor

byggdes av är mindre än de som hunebedden byggdes av; stenkistor är mindre än

hunebedden. Liksom hunebedden är stenkistor ofta täckta av en jordhög (Lanting i

Joustra 1996). Det har hittats en stenkista som troligen hade ett tak av timmer (J.A.

Bakker 1979:186). I nuläget finns det ett tiotal kända stenkistor i Holland, men man kan

tänka sig att detta antal kommer att revideras i framtiden. Alla kända stenkistor ligger i

norra Holland, men de ligger inte alla i det kända trattbägarområdet vid Hondsrug.

Stenkistan som förr i tiden ansågs vara en hunebed, hunebed F1, ligger till exempel inte

direkt i närheten av Hondsrug. I stenkistor har man hittat trattbägarkeramik och den

dateras till 3400-3200 f.Kr. (Wentink 2006:36f). Detta innebär alltså att man slutade

använda stenkistor efter 3200 f.Kr., i motsats till megalitgravarna och

flatmarksgravarna. I stenkistor begravdes flera personer (Van Giffen i J.A. Bakker

1979:186). En detaljerad lista över gravgåvorna som hittats i stenkistan i Diever i

Drenthe hittas hos J.A. Bakker (1979:186): trattbägarkeramik, två hela flintyxor, två

krossade flintyxor, pilspetsar av flinta och andra flintföremål, en bärnstenspärla och en

kula av markasit. Förutom den här beskrivningen har jag inte kunnat hitta några

ytterligare uppgifter om gravgåvor i stenkistor.

Varför började man då bygga hunebedden i norra Nederländerna? Det verkar

finnas en lucka i den holländska stenåldern. Sen swifterbantkeramik har hittats och

senare faser av trattbägarkeramik och megalitgravar har hittats, men vad är det som har

funnits mellan dessa perioder? Baserat på det europeiska mönstret och fynden i

Flevoland där ett övergångsområdet mellan swifterbant- och trattbägarkeramik har

hittats kan man tänka sig två möjliga alternativ.

Som beskrivits i inledningen till det här kapitlet bygger det europeiska

megalitgravsbyggandet vidare på den tidigneolitiska traditionen att bygga långhögar.

Hittills har inga långhögar hittats i Holland, men det kan bero på att de är svårupptäckta

och ofta bortodlade. De senaste åren har emellertid många nya långhögar upptäckts i

Europa och undersökningar av äldre grävrapporter har också resulterat i upptäckten av

nya långhögar (Midgley 2008:11). Därför är det inte omöjligt att långhögar kommer att

hittas i Holland i framtiden också. Då är frågan exakt var i Holland de kan ha funnits och

11

denna fråga kan besvaras genom att titta på de europeiska långhögarnas placering i

landskapet.

I hela spridningsområdet för långhögar, från Polen till Danmark, har ett samband

mellan långhögars placering och vatten (havet, en flod, en sjö) eller sankmarker

påvisats. Ofta är de byggda på förhöjningar som är omgivna av sankmarker eller vatten

(Midgley 2008:12). Ett annat kännetecken av långhögarnas placering är att de ofta är

byggda ovanpå äldre, övergivna boplatser och plöjda fält (Midgley 2005:84). Ett tredje

kännetecken, som verkar gälla hela spridningsområdet, är långhögars relation till

sandiga eller leriga moräner (Midgley 1985:45).

Som också beskrivits i inledningen är långhögar i vissa områden byggda i grupper

och i andra områden i par eller ensamma. I Kujavia i Polen, i Pommern och i Schleswig-

Holstein är långhögar byggda i grupper av tre till tio stycken, medan de i Danmark och i

Mecklenburg, som ligger öster om Schleswig-Holstein, oftast förekommer ensamma eller

i par (Midgley 1985:34). I de områden som ligger närmast Holland förekommer

långhögar både i grupper och ensamma eller i par.

När man nu jämför den här beskrivningen av de europeiska långhögarnas

placering i landskapet med situationen i Holland så blir det tydligt att långhögar mycket

väl kan ha funnits i Holland, närmare bestämt just i trattbägarområdet i norra Holland.

Framför allt det faktum att långhögars spridning endast omfattar områden med sandiga

eller leriga moräner är viktigt, för trattbägarområdet i Holland – de sandiga områden

kring Hondsrug som formats av inlandsisen – består av sandig morän. Andra trakter där

moräner finns ligger också alla i norra och östra Holland. Men också långhögarnas

placering på en förhöjning vid vatten eller sankmarker är betydelsefull; nedanför

Hondsrug låg sankmarker och mossar under neolitikum som utgjorde symboliskt

laddade områden för trattbägarmänniskorna (Wentink 2007:118f, 2008:39f). Det verkar

också finnas ett samband mellan trattbägarkulturens megalitgravar och vatten (se

kapitel 3.3. för en utförligare beskrivning av det neolitiska landskapet). Här kan man

kanske ana en kontinuitet mellan sankmarkernas och vattnets symboliska funktion för

de långhögsbyggande människorna och för de megalitgravsbyggande människorna. Då

är det inte alls orimligt att anta att det har funnits långhögar i trattbägarområdet, som

kanske är bortodlade, eller som inte har hittats än. Det har då alltså funnits en

tidigneolitisk trattbägarkultur som utvecklats ur swifterbantkulturen och som byggde

långhögar vars lämningar vi inte har hittat (än); detta utvecklades till

12

megalitgravsbyggandet av den senare, mer etablerade trattbägarkulturen vars

lämningar vi har hittat. Något som också talar för det här är att det har hittats

tunnackiga flintyxor i Drenthe (se kapitel 4. Fynden) som tillhör tidigneolitikum, alltså

tidig trattbägarkultur. Holland passar då in i det europeiska mönstret att

megalitgravarna är en utveckling av de tidigneolitiska långhögarna.

Fynden i Flevoland där det nämnda övergångsområdet mellan swifterbant- och

trattbägarkeramik finns är grunden till det andra möjliga alternativet om hunebeddens

uppkomst. Swifterbantkeramiken har uppdelats i fyra faser och den sista fasen har

hittats i övergångsområdet. Tyvärr har jag inte kunnat hitta bilder på den här sena

swifterbantkeramiken. Som nämnts tidigare omfattar den tredje swifterbantfasen

"klassisk" swifterbantkeramik; om de första två faserna är emellertid inte mycket känt,

bara att de liknade den tredje fasen ganska mycket (Louwe Kooijmans 2005:266). Det

finns flera likheter mellan swifterbant- och trattbägarkeramik: de har en viss form av

ornering gemensamt och dessutom omfattar den sista swifterbantfasens keramik

kragflaskor och trattbägare med vertikala linjer på buken (Louwe Kooijmans 2005:266)

som liknar trattbägarkeramikens första kända fas. När man nu betraktar det här kan

man tänka sig att sen swifterbantkeramik i själva verket är den tidigaste

trattbägarkeramiken. Då har det inte funnits någon tidig trattbägarkeramik, som inte

har hittats än, mellan den sista swifterbantkeramiken och senare fasers etablerad

trattbägarkeramik; den etablerade trattbägarkeramiken har tvärtom utvecklats ur den

sena swifterbantkeramiken. Det finns alltså ingen "missing link" utan en gradvis

utveckling. Och då har det inte heller byggts långhögar som inte har hittats: i det här

alternativet är det fullt möjligt att man började bygga megalitgravar på en gång, inom

den etablerade trattbägarkulturen. Det finns egentligen ingen anmärkningsvärd

variation i de holländska megalitgravarna, utan de formar en enhetlig, regional grupp,

vilket stödjer den här teorin.

2.2. Jämförelse åt öster

I Sydskandinavien efterträdde trattbägarkulturen erteböllekulturen (Carlsson 1998:37).

Den dateras till ca 5500-4100 f.Kr. (Burenhult 1999:218), vilket är tidigare än

swifterbantkulturen som nämnts dateras till ca 4900-3400 f.Kr. (R. Bakker 2003:65).

Detta stämmer överens med dateringen av trattbägarkulturen som också dateras

tidigare i Sydskandinavien än i Holland: omkring 4000 f.Kr. var den etablerad i

13

Sydskandinavien (Midgley 2005:36), medan den som sagt kring 3400 f.Kr. var etablerad

i Holland.

Kopplingen mellan swifterbantkulturen och erteböllekulturen gör att det finns

ganska många likheter. Erteböllekeramik har liksom swifterbantkeramik ofta en S-

formad profil och spetsig botten och de två kulturerna har vissa orneringar gemensamt

(De Roever 2004:146f). Också inom erteböllekulturen begravdes de döda utsträckta och

liggande på rygg och i gravfält (Burenhult 1999:232). Dessa gravfält var emellertid lite

större än swifterbantgravfälten. Och i erteböllegravar är liksom i swifterbantgravar

djurtänder vanliga som gravgåvor. I Tyskland i nuvarande Schleswig-Holstein fanns

ellerbekkulturen som var närbesläktad med erteböllekulturen. Ellerbekkeramik har

liksom swifterbant- och erteböllekulturen en S-formad profil och spetsig botten (De

Roever 2004:146).

En stor skillnad emellertid är att erteböllekulturen byggde kökkenmöddingar,

vilket swifterbantmänniskorna inte gjorde, fastän de också var knutna till havet och

floder. En annan skillnad gäller yxtyper: swifterbantyxor som har hittats är trindyxor

och mångkantsyxor utan nackknopp, men den sista typen finns inte inom ertebölle-

kulturen. Det är påfallande att mångkantsyxor utan nackknopp i regel är äldre än

mellanneolitikum (J.A. Bakker 1979:87). De förekommer emellertid inom den

skandinaviska trattbägarkulturen; man kan undra om dessa yxor i Holland indikerar ett

övergångsskede mellan swifterbantkulturen och trattbägarkulturen.

En tredje stor skillnad mellan Holland och Tyskland och Skandinavien är

såklart att det har hittats långhögar i Tyskland och i Sydskandinavien, vilket gör att

utvecklingen som ledde till megalitgravsbyggandet är lättare att rekonstruera.

3. Placering i landskapet

Alla 54 hunebedden ligger i norra Nederländerna. Nuförtiden ligger de flesta på vackra

ställen i naturreservat och några stycken ligger på lite ovanligare ställen som mitt i en

stad, bredvid en mycket trafikerad väg eller intill en bondgård (se figurer 6 och 7).

Under neolitikum såg landskapet förstås annorlunda ut och megalitgravarna anknyter

till detta neolitiska landskap.

14

Figur 6. Hunebed D10 i ett naturområde

(www.hunebedden.nl/d10.htm).

Figur 7. Hunebed D4 vid en bondgård i byn

Midlaren (www.hunebedden.nl/d03.htm).

3.1. Form

Hunebedden består av en gravkammare, uppbyggd av flera par ortostater och ett eller

flera takblock, och en gång, som också består av ortostater och i vissa fall har takblock.

Ingången är oftast placerad mitt i den södra eller östra långsidan av gravkammaren

vilket gör att hunebedden ofta är T-formad. Förr i tiden har stenkonstruktionen omgivits

av en jordhög och en del av de holländska megalitgravarna har en kantkedja.

Van Giffen har uppdelat de holländska hunebedden i fyra grupper baserat på

deras form: portaalgraf ("portalgrav"), ganggraf ("gånggrav", se figur 8), langgraf

("långgrav", langbett på tyska) och trapgraf ("trappgrav"). De allra flesta hunebedden

tillhör de första två grupperna; det finns bara en langbett i Holland, D43, och också bara

en trappgrav, D13. Portalgraven karakteriseras av att gången inte har ett tak;

gånggravens gång har däremot ett tak. En langbetts jordhög är avlång i stället för rund

eller oval och den har kantkedja (Van Giffen i Joussaume 1988:43ff). D43, langbetten, är

en väldigt speciell hunebed; det är i själva verket en långhög som innehåller två

portalgravar. Det är den västligaste langbetten i trattbägarkulturens spridningsområde

(J.A. Bakker 1992:21). Den enda kända holländska trappgraven karakteriseras av fyra

steg från gångens ingång till jordhögens topp (J.A. Bakker 1992:22).

Också J.A. Bakker har undersökt hunebeddens form. Enligt honom är alla

hunebedden gånggrifter, förutom en som inte har en gång och således är en dös (J.A.

Bakker 1992:11). De holländska gånggrifternas gång är betydligt kortare än de

skandinaviska gånggrifternas; den består endast av ett till tre par stenar medan de

skandinaviska gravarnas gång kan bestå av sju par stenar. Gravkammarens längd

varierar mellan 2,7 till 20 m. Det verkar vara så att tidigare hunebedden har en kortare

15

Figur 8. Planritning över

gånggraven D53 gjord av

Van Giffen år 1924

(www.hunebedden.info).

Det är en av de största

hunebedden i Holland. År

1945 togs den bort därför

att den tyska armén ville

anlägga en landningsbana

på det stället. Van Giffen

var ansvarig för detta och

efter kriget

rekonstruerade han

megalitgraven noggrant på

samma ställe (J.A. Bakker

1992:8).

gravkammare och att längden av kammaren under åren gradvis växte, men detta var

troligen en mycket långsam utveckling, och även senare hunebedden kan ha en kortare

gravkammare (J.A. Bakker 1992:61). Jordhögen är antingen rund, när gravkammaren är

kort, eller oval, när gravkammaren är lång, med undantag för langbetten såklart (J.A.

Bakker 1992:12f). De flesta hunebedden har ingen kantkedja.

3.2. Orientering

Hunebeddens gravkammare är i allmänhet öst-väst orienterad. Gångens ingång är oftast

riktad mot söder, i alla fall alltid mellan ÖNÖ och VSV (J.A. Bakker 1992:13).

Arkeologen och amatörastronomen Langbroek har i sin artikel Huilen naar de maan

(1999) diskuterat orienteringen av 52 hunebedden genom att undersöka

gravkammarens azimut.1 Han beskriver orienteringen som i stora drag riktad mot öster

och diskuterar ett antal möjliga förklaringar till orienteringen.

Topografin kan enligt honom vara en möjlig förklaring till megalitgravars

orientering. De flesta hunebedden ligger på Hondsrug vars orientering är

nord/nordväst-syd/sydöst. Därför tror han att topografin inte är förklaringen till just de

holländska megalitgravarnas orientering; en orientering parallell med eller i rät vinkel

mot Hondsrug hade då nämligen varit sannolikare.

En annan förklaring kan vara inbördes orientering. Som sagt är hunebedden i

allmänhet och i stora drag riktade mot öster, men de kan avvika några grader. Enligt

1 Azimut: "den ena koordinaten för en himlakropp i horisontens system" (Nationalencyklopedin).

16

Langbroek kan inbördes orientering vara förklaringen till dessa avvikande

orienteringar; de här hunebedden är då alltså orienterade mot varandra i stället för mot

öster. Bara när hunebedden är byggda nära varandra i par eller i grupper kan detta

enligt honom vara förklaringen. Visserligen har många hunebedden försvunnit genom

åren men i hans tycke är det inte antagligt att detta förklarar de övriga orienteringarna.

Han föreslår att hunebedden som är orienterade mot varandra hade något slags

ideologiskt samband för människorna som byggt dem.

Till sist finns det enligt honom en astronomisk förklaring för orienteringen. När

man tar bort de hunebedden som enligt honom verkar ha inbördes orientering är 73%

av de kvarstående hunebedden orienterade mot månuppgångar mellan månens mest

nordliga midsommaruppgång och månens mest sydliga midvinteruppgång. Langbroek

föreslår försiktigt att månen kan ha haft en viktig roll i deras kosmologi och kan ha

spelat en roll i deras begravningsritualer. Hans fokus på månen som förklaring för

hunebeddens orientering tycks emellertid inte vara helt rätt; solen måste ha varit en

viktigare faktor än månen. Det är nämligen också fallet i till exempel Newgrange i Irland,

där midvintersolståndet förklarar orienteringen, och i Norden (Burenhult 1992:287,

Carlsson 1998:40).

Astronomerna Gonzalez-Garcia och Costa-Ferrer har undersökt de holländska

och tyska megalitgravarnas orientering och presenterar resultaten i ett flertal artiklar,

utförligast i sin senaste artikel (2007). De har mätt både gravkammarens och gångens

azimut och letat efter astronomiska förklaringar till hunebeddens orientering. Eftersom

det inte finns några iögonfallande landmärken måste deras orientering när de byggdes

enligt dem vara baserad på astronomiska företeelser (Gonzalez-Garcia och Costa-Ferrer

2007:207). De har koncentrerat sig på kammaren som megalitgravens viktigaste axel; de

hävdar att kammaren måste ha byggts först eftersom den är mycket större än gången.

Denna betoning på kammaren tycks emellertid inte vara rätt; det är gången som leder in

i graven och som således är den viktigaste axeln. Också i megalitgravarna i till exempel

Norden är detta nämligen fallet (Carlsson 1998:40).

När det gäller gravkammaren kommer de fram till att de flesta hunebedden i

trattbägarkulturens västgrupp är öst-väst orienterade. Enligt dem verkar det finnas ett

samband mellan kammarens orientering och solen eller månen; de lutar åt månen som

förklaring för orienteringen. 94% av megalitgravarna som de har undersökt ligger

mellan månens mest extrema positioner (Gonzalez-Garcia och Costa-Ferrer 2007:203f).

17

Orienteringen stämmer med den första fullmånen en månad efter höstdagjämningen.

Höstdagjämningen sker om hösten och här föreslår de ett samband med början av

vintern och dödskulten i många kulturer där månen bär själar in i döden.

Även när det gäller gången kommer de fram till en del slutsatser. Av de

megalitgravar vars gång de har mätt ligger gångens ingång alltid i södra sidan när

kammaren är öst-väst orienterad; när kammaren är nord-syd orienterad ligger gångens

ingång alltid i östra sidan.

Det hade varit intressant att jämföra hunebeddens orientering med orienteringen

av samtida hus, men som diskuterats i kapitel 2 vet man nästan inget om

trattbägarbosättningar i Holland och således inte heller om dess orientering. Men i det

här kapitlet om orientering kan det vara intressant att ta upp de bandkeramiska

långhusens orientering. Som nämnts i kapitel 2 omfattar den bandkeramiska kulturens

spridning också Hollands allra sydligaste del och där har man hittat bandkeramiska

långhus. Dessa treskeppiga långhus var orienterade NV-SÖ och byggdes parallellt med

varandra (Bloemers et al 1981:36). Långhusen var mellan 10 och 37 meter långa. Endast

den nordvästra väggen var gjord av vertikala träplankor, de övriga väggarna var gjorda

av flätade kvistar och lera (Bloemers et al 1981:36). Ingången satt i den sydöstra

kortsidan. Att just den nordvästra väggen var gjord av träplankor och ingången satt just i

sydöstra sidan är påfallande och måste vara betydelsefullt, men jag har inte kunnat hitta

några uppgifter om varför så är fallet. Här kan man kanske se en likhet mellan de

bandkeramiska långhusen och hunebedden: hunebeddens gång är ju alltid riktad mot

söder, och de bandkeramiska husens ingång sitter i sydöstra väggen. Orienteringen

påminner också om långhögar där den östra sidan som beskrivits tidigare var viktigast.

3.3. Placering i landskapet

Som redan påpekats i inledningen och i början av detta kapitel byggdes megalitgravarna

inte var som helst utan de anknöt till det samtida neolitiska landskapet. Hur såg det

landskapet då ut?

Nästan alla hunebedden är koncenterade i området kring sandåsen Hondsrug (se

figur 9) som bildades av inlandsisen under Saale-istiden. Påfallande är att i stort sett alla

hunebedden som inte ligger på eller i direkt anslutning till Hondsrug ligger väster om

den. Saale-istiden lämnade också stora flyttblock efter sig som trattbägarfolket

utnyttjade för att bygga megalitgravarna. En helt praktisk anledning till att man valde att

18

Figur 9. Spridningen av stenkistor, flatmarksgravar och

megalitgravar (Wentink 2006:32). Hondsryg syns som ett delvis

mörkare, delvis ljusare streck där de flesta gravarna är

koncentrerade. De vita streckade områdena är mossen och

sankmarkerna.

bygga megalitgravar

just kring Hondsrug

kan alltså ha varit att

man där hade tillgång

till stora flyttblock, men

detta räcker förstås

inte som fullständig

förklaring för

hunebeddens placering

i landskapet. Man kan

också tänka sig att

Hondsrug med dess

stora stenar hade en

stor dragningskraft på

de neolitiska

människorna vilket kan

ha varit skälet till att de

började bygga

megalitgravarna just

där.

Under tidigneolitikums slut och mellanneolitikum var de högre delarna av

Hondsrug troligen täckta av stora skogar (R. Bakker 2003:270). Nedanför Hondsrug, i

många fall inte alls långt från megalitgravarna, låg sankmarker och mossar, i mycket

större utsträckning än idag. Där deponerade man yxor (se även kapitel 4.2.2.). De lägre

delarna av mossen översvämmades på vintern och mossen genomkorsades av

vattendrag vars bottnar bildades under istiden. Sankmarkerna formade ett symboliskt

gränsområde, ett övergångsområde, mellan det här vattnet och de högre sandiga

områdena där hunebedden byggdes och bosättningarna fanns (Wentink 2007:118f,

2008:39f). Det verkar finnas en koppling mellan trattbägarkulturens megalitgravar och

vatten, om det nu är havet, en sjö eller en flod (Midgley 2008:32). Den här kopplingen

gäller möjligen också de holländska hunebedden: sankmarkerna där man deponerade

19

Figur 10. Hunebedden och kända platser

för försvunna hunebedden som ligger i

en rät linje mellan Emmen och Odoorn

(Wentink 2006:40, bild redigerad av

författaren). En av de två stigarna genom

mossen ligger utanför kartan, mot norr.

yxor befinner sig oftast nära hunebedden och dessa

sankmarker bildar som sagt ett övergångsområde

till det ovan beskrivna vattnet. Yxorna deponerades

till och med ofta vid de rinnande vattendragen. Och

vattnet fungerade troligen också som transportled

(Wentink 2007:118f).

En annan teori om trattbägarkulturens

megalitgravars placering är att de byggdes vid ofta

trafikerade transport- och färdvägar (Midgley

2008:38). Grupper av megalitgravar som är byggda i

linjära mönster har således tolkats som att de

indikerar vägar (Midgley 2008:39). På Hondsrug

fanns det under trattbägartiden en väg i nord-sydlig

riktning som delade sig i flera vägar mot öst och väst

(J.A. Bakker 1976, 1991 i Midgley 2008:39). En

koppling mellan den här vägen och hunebeddens

placering tycks alltså inte vara omöjlig. Ett exempel

på hunebedden som befinner sig i en rät linje är de

hunebedden och kända platser för försvunna

hunebedden som ligger mellan orterna Emmen och

Odoorn på Hondsrug (se figur 10). Men som

Wentink påpekar är det naturligt att man på en

karta med prickar alltid hittar några stycken som

ligger i en rät linje, och dessutom är det inte rimligt

att neolitiska vägar skulle vara alldeles raka, som nutida motorvägar (Wentink 2006:39).

Sluttningar och höjder i terrängen är troligare skäl till de linjära mönstren (Wentink

2006:39). Å andra sidan är processionsvägar ofta raka. Ett exempel på detta är

Dösjerygg i Skåne, där det har gått en ceremoniväg genom ett litet område där det finns

många megalitgravar (UV 2010). Påfallande är också att våtmarker gränsade till det här

området; den här situationen liknar alltså situationen i det holländska trattbägar-

området väldigt mycket. Det har också hittats två stigar genom mossen nedanför

Hondsrug som utan tvivel har kunnat dateras till trattbägarkulturen genom C14-

dateringar av träbitar (se figur 10). Wentink föreslår att stigarna kan ha varit

20

Figur 11. Karta över provinsen Drenthe och

läget av Borger och hunebedden D27, D28

och D29 (www.hunebedden.nl/

ndrenthe.htm, redigerad av författaren).

transportleder eller kan ha haft en koppling till ritualer, kanske till depositionerna i

mossen (Wentink 2006:42).

En teori om megalitgravars placering som är allmänt spridd är att megalitgravar

fungerade som "revirmarkörer". Detta verkar emellertid inte gälla de holländska

hunebedden. Då måste de nämligen ha varit synliga på långt håll, vilket de inte var på

grund av de täta skogarna och buskarna på Hondsrug (Bottema et al 2005:40).

Det är emellertid möjligt att hunebeddens spridning kring Hondsrug såsom den

ser ut nu kan vara en följd av att många hunebedden förstörts och försvunnit under

åren. På grund av spridningsmönstret i västra Tyskland är det inte omöjligt att de kan ha

funnits i hela trattbägarområdet i Drenthe i stället för huvudsakligen kring Hondsrug

(J.A. Bakker 1992:5). Även i provinserna Friesland och Overijssel, som gränsar till

Drenthe, har det funnits hunebedden som nu är förstörda. Fyndplatsen av en av de två

megalitgravarna i Groningen, som helt oväntat hittades under utgrävningar år 1982 i

samband med byggandet av ett industriområde, ligger alldeles intill havet, och inte

direkt nära Hondsrug. Här verkar alltså kopplingen till vattnet vara relevant igen.

3.4. Ett urval: D27, D28 och D29

I det här kapitlet kommer jag att beskriva ett urval av hunebedden. Jag har valt tre

stycken: D27, D28 och D29 som alla ligger nära orten Borger (se figur 11). D28 ligger

några meter nordväst om D29 och de bildar

således ett "hunebedpar". De ligger i en åker,

omgivna av en dunge, strax utanför Borger och lite

mer än en kilometer sydöst om D27. D27 är

Hollands största och därför mest kända hunebed

och bredvid den har som nämnts i inledningen det

kända museet Hunebedcentrum byggts.

Megalitgraven och museet ligger vid utkanten av

Borger. Kring Borger ligger förvånansvärt många

hunebedden; man kan nästan undra om det här

området har varit något slags centrum för

trattbägarmänniskorna. De tre megalitgravarna

ligger mitt på Hondsrug, mitt i det kända

trattbägarområdet. På båda sidorna Hondsrug,

21

Figur 12. Google Maps-

karta över nuvarande

situationen. Uppe i

nordvästra hörnet ligger

D27; D28 och D29 ligger i

sydöstra hörnet.

Bebyggelsen i sydvästra

hörnet är Borger. Mitt

emellan ligger en kanal.

öster och väster om megalitgravarna, fanns det under neolitikum utsträckta mossar.

Precis mellan D27 å ena sidan och D28 och D29 å andra sidan fanns det då ett

vattendrag som rann från mossen å ena sidan till mossen å andra sidan (Wentink

2006:41). På Google Maps-kartan (se figur 12) ser man att det än idag ligger en kanal på

samma ställe. Och vid det här vattendraget, mitt emellan D27 och hunebedparet D28 och

D29, har man hittat två yxdepåer från trattbägarkulturen. Genom mossen öster om

dessa tre hunebedden gick en av de tidigare nämnda stigar som användes under

trattbägarkulturen (Wentink 2006:41).

D27 är ÖSÖ-VNV orienterad och gången är riktad mot SSV; gravkammarens

vinkel gentemot norr är 76°. D28 har nästan samma orientering som D27,

gravkammarens vinkel gentemot norr är 80°. Och D29 är ÖNÖ-VSV orienterad och

gången är riktad mot SSÖ; gravkammarens vinkel gentemot norr är 107° (Van Giffens

planritningar på www.hunebedden.info). Alla tre hunebedden är enligt kriterierna av

Gonzalez-Garcia och Costa-Ferrer (2003) riktade mot öster och har alltså ingen

avvikande orientering. Påfallande är att det enligt Langbroek (1999:10) inte är ovanligt

att hunebedden som är byggda i par eller i grupper har inbördes orientering, men det

verkar alltså inte vara fallet för de här hunebedden, trots att D28 och D29 klart och

tydligt är ett hunebedpar.

D27 är som sagt väldigt stor: 22,5 meter lång, 8 meter bred och 2,3 meter hög. Hela

megalitgraven är välbevarad, inklusive gången. D28 och D29 är också ganska

välbevarade och är nästan precis lika stora: D28 är 7,5 meter lång, 3,3 meter bred och

1,6 meter hög; D29 är 7,5 meter lång, 2,9 meter bred och 1,6 meter hög (Van Giffen på

22

www.hunebedden.info). Ingen av de tre hunebedden har kantkedja.

D28 byggdes troligen mellan 3300 och 3200 f.Kr. (J.A. Bakker 1992:144), D27

byggdes förmodligen i samma period (J.A. Bakker 1992:62). Det är okänt när D29

byggdes.


I Skandinavien finns det en större variation i megalitgravarna. Nordeuropeiska

megalitgravar uppdelas ofta i två typer: dösar och gånggrifter (Midgley 1992:418). Det

finns flera typer av dösar. Dösar, i olika varianter, är väldigt vanliga i Danmark och de

finns även i norra Tyskland och Sydsverige (Midgley 1992:419). De är äldre än

gånggrifter (Joussaume 1998:38). I Holland finns det påfallande nog bara en enda dös; i

hela västgruppen är dösar väldigt sällsynta. Gånggrifter, i vilken kategori hunebedden

också faller, förekommer också i Danmark , norra Tyskland och Sydsverige. I Danmark

hittar man den största variationen i formen av gånggrifternas gravkammare (Midgley

1992:436). Gånggrifternas gång är mycket längre i nordgruppen än i västgruppen (J.A.

Bakker 1992:12). Däremot är gånggrifternas kammare mycket större i västgruppen än i

nordgruppen (Midgley 1992:462). En annan påfallande skillnad är att de skandinaviska

gånggrifternas gravkammare nästan alltid är partitionerade, medan megalitgravarna i

västgruppen aldrig har partitionering (Midgley 1992:446ff). Man deponerade

människoben i de olika facken i skandinaviska gravkammare (Midgley 1992:446f).

Också i Skandinavien och Tyskland är megalitgravens gång riktad mot öst-sydöst

(bilder i Midgley 1992).

När det gäller placeringen i landskapet finns det många likheter mellan Holland

och Skandinavien. Också i Danmark verkar det finnas en koppling mellan

megalitgravarnas placering och neolitiska vägar (Midgley 2008:38). Kopplingen mellan

trattbägarkulturens megalitgravar och vatten gäller också Skandinavien och Tyskland.

23

Figur 13. Lerkärl tillhörande

trattbägarkulturen från hunebed D26. De

vita delarna är skärvor som saknas

(Bloemers et al 1981:46). Kärlen och

kragflaskan dateras till 3300-3200 f.Kr.

(baserat på kronologierna av J.A. Bakker

och Brindley, J.A. Bakker 1979:62,

Brindley i J.A. Bakker 2010:11).

Kragflaskor har hittats i kontexter från

alla trattbägarkulturens faser (J.A.

Bakker 1979:56). I Norden är kragflaskor

tidigneolitiska (Burenhult 1992:272).

4. Fynden

Den allra största andelen av fynden som hittats i de holländska hunebedden utgörs av

trattbägarkeramik. Andra trattbägarfynd är pilspetsar, yxor och andra flintföremål,

bärnstens- och gagatpärlor, och kopparföremål som ringar och spiraler. Också föremål

som tillhör den snörkeramiska kulturen, som efterträdde trattbägarkulturen, har hittats,

framför allt keramik (J.A. Bakker 1992:57). Fynd har påträffats i gravkammaren men

också utanför ingången. För att kunna förstå fyndens roll är det viktigt att veta var de

olika fyndkategorierna har påträffats.

När det gäller ben har som sagt väldigt få fragment av obrända ben bevarats

eftersom jorden är sur i den delen av Holland. Små fragment av brända ben har däremot

hittats (J.A. Bakker 1992:85).

4.1. Keramik

Keramik, både trattbägarkeramik och keramik

från de senare kulturerna snörkeramiska

kulturen och klockbägarkulturen, har hittats i

gravkammaren. Nästan inga hela kärl har hittats

och skärvorna är väldigt fragmenterade och

spridda genom hela kammaren (Midgley

2008:140). Detta kan mycket väl vara en följd av

att megalitgravarna har använts under många år

och gravkammarens innehåll således omordnats.

Även sentida utgrävningar av amatörer kan ha

förstört gravkammarens innehåll (J.A. Bakker

1992:56; Midgley 2008:140). Det antas att kärlen

innehöll mat åt de döda (Midgley 2008:140).

I västgruppens megalitgravar har det hittats

skärvor av påfallande många kärl: i D26 till

exempel hittades sammanlagt 160 kärl och i D53

649 kärl (Midgley 2008:139). Keramik har också

hittats utanför ingången till megalitgravarna. Bara

skärvor har hittats och keramiken är offrad (J.A.

Bakker 1992:58). Man kan tänka sig att

24

Figur 14.Trattbägarstridsyxor från Holland. Från vänster till höger: mångkantsyxa med

nackknopp från Gelderland; mångkantsyxa utan nackknopp från Friesland; dubbeleggad

stridsyxa av den regionala varianten Hannover-yxa från Drenthe (J.A. Bakker 1979:88f,

bilderna redigerade av författaren).

trattbägarmänniskorna hade festmåltider i samband med begravningar för att hedra de

döda och förfäderna (Midgley 2008:140).

4.2. Yxor

Om trattbägaryxor är tyvärr inte lika mycket känt som om trattbägarkeramik.

Trattbägaryxor har hittats både i hunebeddens gravkammare och i yxdepåer. Det har

också hittats yxor i andra trattbägarkontexter, som till exempel på boplatser eller i

flatmarksgravar och i stenkistor, som diskuterats i kapitel 2. De flesta fynd har

emellertid gjorts i det kända trattbägarområdet fast inte i direkt anknytning till en känd

trattbägarlämning. Det är svårt att göra en typologi av och datera yxor, därför att det till

exempel har hittats så få stridsyxor och alla flintyxor är ganska lika. Men eftersom yxor

har hittats i olika trattbägarkontexter och man kan jämföra dessa fynd med de olika

keramikfaserna kan man ändå komma fram till en försiktig relativ kronologi. Det

handlar om olika yxtyper: flintyxor, trindyxor och stridsyxor. Flintyxor är mycket

vanligare än stridsyxor (J.A. Bakker 1979:76). Stridsyxor av olika slag har hittats:

mångkantsyxor med och utan nackknopp och dubbeleggade stridsyxor (se figur 14).

Det finns några regionala varianter av dubbeleggade stridsyxor. Såvitt jag vet har

mångkantsyxor med nackknopp inte hittats i hunebedden, bara på olika platser både

inom och utanför trattbägarområdet; en yxa har hittats i en flatmarksgrav (J.A. Bakker

1979:96ff). Mångkantsyxor utan nackknopp dateras generellt tidigare än

mellanneolitikum och de är väldigt sällsynta i Holland (J.A. Bakker 1979:87f). Såvitt jag

vet har de inte heller hittats i hunebedden. Det ska emellertid påpekas här att

25

Figur 15.Flintyxa från hunebed

D19. Det syns tydligt att yxan

har varit ett bruksföremål . Det

här exemplaret är typiskt för

flintyxorna som hittats i

hunebedden (Wentink

2008:154).

Figur 16. Flintyxor från en yxdepå

nära Een i Drenthe, hittade år 1898

(bild av Q. Bourgeois, i Rijksmuseum

van Oudhedens samlingar, Wentink

2007:114).

fyndplatsen för många yxor inte är känd och att i

fynddatabaser oftast bara fyndorten och provinsen nämns,

och inte den exakta fyndplatsen och fyndkontexten. Ett

annat problem är att det i litteraturen ofta bara nämns att en

eller flera yxor hittats utan att nämna själva yxtypen eller

beskriva dem. I det här kapitlet ska bara fynden från

hunebedden och från yxdepåer behandlas.

4.2.1. Yxor i hunebedden

Både flint- och bergartsyxor har hittats i megalitgravarna i

Holland, men flintyxor är mycket vanligare än

bergartssyxor. Trattbägaryxtyper som det handlar om är

tunn- och tjocknackiga flintyxor och trindyxor. Som nämnts

ovan har jag inte hittat några uppgifter om mångkantsyxor med och utan nackknopp

som fynd i hunebedden. Dubbeleggade stridsyxor däremot har hittats i megalitgravar i

den tyska delen av västgruppen (J.A. Bakker 1979:92f). Yxorna som hittats i hunebedden

har varit bruksföremål. De har hittats i själva

gravkammaren. De är relativt små, slipade, slitna och

ofta reparerade. Detta indikerar att människorna som

begravdes i megalitgravarna fick med sig sina

redskap som de hade använt under många år. Både

lokalt tillverkade och importerade yxor har hittats

(Wentink 2007:116). Också stridsyxor från den

snörkeramiska kulturen har hittats i gravkammaren

(J.A. Bakker 1992:49).

4.2.2. Yxor i yxdepåer

Förutom i hunebedden har trattbägarkulturens yxor

även hittats i yxdepåer. Under trattbägarkulturens tid

i Drenthe deponerades yxor i mossar, oftast vid

rinnande vatten. Yxdepåerna befinner sig oftast på 1

till 1,5 kilometers avstånd från hunebedden (Wentink

2007:118). Dessa sankmarker hade som beskrivits i

26

kapitel 3 möjligen en speciell symbolisk betydelse som övergångs- eller gränsområden

mellan de högre sandiga markerna – där hunebedden byggdes och boplatserna fanns –

och vattendragen som genomkorsade mossen och de lägre delarna av mossen som

översvämmades på vintern. Vattnet fungerade troligen också som transportled

(Wentink 2007:118f, 2008:39f). I vissa fall deponerades flera yxor på samma ställe, i

andra fall deponerades bara en enda yxa (Wentink och Van Gijn 2008:30).

Även om det handlar om yxor från trattbägarkulturen både när det gäller

hunebedden och när det gäller yxdepåer så är det inte samma typ av yxor som hittats i

hunebedden å ena sidan och yxdepåer å andra sidan. Yxorna som deponerades i

yxdepåer är tunnackiga och tjocknackiga flintyxor och de har såvitt man vet inte hittats i

megalitgravarna (J.A. Bakker 1979: 82). Men det finns fler skillnader mellan yxdepå-

yxorna och megalitgrav-yxorna.

För det första är yxorna som har hittats i yxdepåer avsevärt mycket större än de

som hittats i hunebedden. Den genomsnittliga längden på yxor som hittats i hunebedden

är 7,5 till 10 cm; yxorna i yxdepåer är däremot ofta upp till 20 till 30 cm långa.

Yxor med en sådan längd kan inte ha tillverkats för funktionella ändamål och det finns

inga spår på dessa yxor av att de har varit bruksföremål (Wentink 2007:115).

En annan skillnad är att de oftast bara delvis eller inte alls är slipade, i motsats till

yxorna från hunebedden. Också detta indikerar att de inte var avsedda för att vara

bruksföremål (Wentink 2007:115).

En tredje skillnad är att det alltid handlar om importerade yxor i yxdepåer; de är

troligen tillverkade i Tyskland eller Sydskandinavien (Wentink 2007:115).

Påfallande är att även om de importerade, långa yxorna i yxdepåer inte visar spår

av att ha varit bruksföremål så har det hittats spår på dem av ceremoniell användning.

Det har hittats spår på eggen av rödockra och spår av att de har varit inlindade i ett

mjukt material och ofta upp- och nerpackade. Det sista kan ha hänt under speciella

ceremoniella möten där man packade upp de ceremoniella yxorna, visade upp dem och

sedan packade ner dem igen (Wentink 2007:116f; Wentink och Van Gijn 2008:37).

27

Figur 17. Bärnstenspärlor från hunebed D26

(Bloemers et al 1981:46).

4.3. Övrigt

I den här kategorin faller de övriga fynden

såsom bärnstens- och gagatpärlor,

flintföremål och kopparföremål. Alla dessa

föremål har hittats i gravkammaren.

Flintföremålen omfattar spjut- och

pilspetsar och verktyg av olika slag;

kopparföremålen omfattar ringar, spiraler,

små skivor med en 6 centimeters diameter och andra smycken och prydnader.


Fyndkategorierna i de holländska hunebedden såsom de har diskuterats ovan är

desamma i Skandinavien och Tyskland. Det finns emellertid en väldigt påfallande

skillnad mellan de holländska hunebedden och de tyska och skandinaviska

megalitgravarna när det gäller var i megalitgravarna fynden har påträffats: i

Skandinavien och i största delen av Tyskland finns det väldigt få föremål i

gravkammaren och mycket fynd utanför ingången, medan det i de holländska

hunebedden finns mycket fynd i gravkammaren och få fynd utanför ingången. Bara i

megalitgravarna väster om floden Weser i västra Tyskland, det vill säga i västgruppen,

finns det rikligt med fynd i gravkammaren (Midgley 2008:134). De allra flesta fynden i

Skandinavien och resten av Tyskland har påträffats utanför ingången. Då handlar det om

föremål som har offrats i samband med ritualer och ceremonier. Den krossade

keramiken som har hittats utanför ingången av de holländska megalitgravarna tillhör

också denna fyndkategori, som redan diskuterats i kapitel 4.1. I Holland finns det alltså

fler fynd i gravkammaren än utanför ingången och det faktum att de döda fick med sig

sina redskap i de holländska hunebedden är avvikande från den skandinaviska seden.

I Skandinavien har det förutom krossad keramik också hittats yxor och

flintredskap utanför ingången som oftast är brända eller krossade. I litteraturen om de

holländska megalitgravarna har jag hittat väldigt få uppgifter om brända eller krossade

yxor som har hittats utanför ingången. Det kanske beror på att man faktiskt ganska sent

insåg att man överhuvudtaget offrade keramik, yxor och andra föremål utanför

ingången (Midgley 2008:149). Man kan alltså tanka sig att det skulle hittas mycket mer

fynd om man skulle utgräva området framför ingångarna. Det kan också innebära att det

28

inte har hittats några brända eller krossade yxor där. Kontrasten mellan de krossade och

brända offrade yxorna framför megalitgravar och de hela, oanvända offrade yxorna i

yxdepåer är slående. I Skandinavien deponerade man också yxor i yxdepåer i våtmarker,

vilket Per Karsten bekriver i sin avhandling Att kasta yxan i sjön (1994). Där skedde

deponeringarna emellertid under tidigneolitikum.

5. Hunebeddens betydelser

Det har blivit klart att de holländska hunebedden har många betydelser på olika nivåer.

Men det har också blivit tydligt att mycket fortfarande är oklart och att det kvarstår

många frågetecken.

När det gäller uppkomsten är det största frågetecknet fortfarande vad som fanns

mellan swifterbant- och trattbägarkulturen. Två fullt möjliga alternativ har föreslagits

men så länge inga bevis hittas, i form av långhögar eller keramik som tydligt är en

övergång mellan swifterbant- och trattbägarkeramik, förblir den här luckan en gåta. Men

det faktum att det finns så lite variation i hunebedden, att de tvärtom bildar en egen,

enhetlig och regional grupp, tycker jag är betydelsefullt och talar för det andra

alternativet, att sen swifterbantkultur i själva verket är den tidigaste trattbägarkulturen.

Det vore också konstigt att inga långhögar har hittats i ett så urbaniserat och tättbefolkat

land som Holland.

En annan fråga som kvarstår är vad man gjorde vid kusten under

trattbägarkulturen. Swifterbantmänniskorna bodde ju vid kusten och längsmed floder

och under etablerad trattbägarkultur bodde man på Hondsrug. Men det verkar orimligt

att man skulle ha lämnat kusten. Eftersom trattbägarkulturen är så koncentrerad kring

Hondsrug fokuserar man mest på detta område i litteraturen och således har jag inte

hittat några uppgifter om trattbägarkulturen vid kusten. Det har emellertid hittats en

hunebed ganska nära kusten, som alltså avviker från spridningsmönstret kring

Hondsrug. Detta indikerar trattbägaraktivitet vid kusten. Det borde alltså finnas spår

eller lämningar vid kusten efter trattbägarkulturen. Ett problem är att man nästan inte

vet något om trattbägarboplatser i Holland vilket gör att det blir svårare att förstå

trattbägarmänniskornas aktiviteter och spridningsområde.

Ett annat problem är de olika gravformerna som man använde under

trattbägarkulturen. Hur och varför valde man att begrava vissa i megalitgravar och

andra i någon av de andra gravformerna? Om man kunde besvara den här frågan skulle

29

man troligen få en mycket bättre förståelse av hunebeddens funktion och betydelse.

Hittills har tyvärr ingen lyckats göra det.

Flera aspekter och tolkningar av hunebeddens placering har diskuterats, men det

faktum att deras spridningsområde idag troligen inte är detsamma som under

neolitikum gör att det blir svårt att förklara och förstå placeringen. Ändå förblir

koncentrationen kring Hondsrug väldigt betydelsefull. Det nämndes tidigare att

megalitgravar kan ha en funktion som revirmarkörer, men att detta inte verkar gälla

Holland därför att det fanns täta skogar på Hondsrug under neolitikum vilket gjorde att

hunebedden inte var synliga på långt håll. Men det holländska landskapet är ju väldigt

plant så man kanske var tvungen att använda Hondsrug som det enda "berget" som

fanns. Man kan mycket väl tänka sig att Hondsrug därför hade en stor dragningskraft på

de neolitiska människorna.

Påfallande är att så mycket keramik och yxor som förmodligen var de dödas

redskap har hittats i själva gravkammaren. Det verkar som om betoningen på kollektivet

som man hittar i de skandinaviska megalitgravarna inte alls är lika stark i Holland. Även

om hunebedden användes för kollektiva begravningar så fick de döda individuella

gravgåvor i form av sitt redskap och keramikkärl. Av någon anledning hade man en

annan syn på det här i Holland än i Skandinavien. I Skandinavien offrade man mängder

av keramik framför ingången av megalitgravarna, medan man i Holland placerade

mängder av keramik i gravkammaren. Det måste emellertid påpekas att man sent insåg i

Holland att man överhuvudtaget offrade föremål framför ingången så man kan tänka sig

att det kommer att hittas fler fynd i framtiden.

Yxorna är också problematiska. Eftersom det i litteraturen ofta bara nämns att

yxor har hittats utan att beskriva dem så blir det svårt att tolka deras betydelse. Också

det faktum att de ofta hittas som lösfynd utan klar trattbägarkontext gör saken mera

komplicerad. Och som sagt i kapitel 4.2 är dateringen av yxor alltid problematisk.

Det kvarstår alltså mycket forskning för att frågetecknen ska besvaras och det

finns flera luckor i materialet. Ändå är det som vi har sett möjligt att göra en hel del

tolkningar med stöd av den tidigare forskningen och det existerande materialet.

6. Sammanfattning

Det finns sammanlagt 54 megalitgravar från trattbägarkulturen i norra Nederländerna,

"hunebedden" på holländska. Syftet med den här uppsatsen har varit att förstå deras

30

uppkomst, placering och betydelse. De har jämförts med trattbägarkulturens

megalitgravar i Tyskland och Skandinavien. Uppsatsen börjar med en introduktion till

materialet och en beskrivning av tidigare forskning.

I Europa har megalitgravsbyggandet utvecklats ur det tidigneolitiska

långhögsbyggandet, men i Holland har det inte hittats några långhögar. Swifterbant-

kulturen föregick trattbägarkulturen i Holland. Den tidigaste trattbägarkeramiken

verkar saknas, bara senare trattbägarkeramik har hittats. Det verkar alltså finnas en

lucka mellan swifterbantkulturen och den etablerade trattbägarkulturen. Det finns två

alternativ: antingen har det funnits en tidigneolitisk trattbägarkultur som byggde

långhögar och gjorde tidig trattbägarkeramik som båda inte har hittats än; eller den

sena swifterbantkeramiken är den tidigaste trattbägarkeramiken och då har man börjat

bygga hunebedden på en gång.

Förutom i megalitgravar begravde man de döda också i flatmarksgravar och

stenkistor under trattbägarkulturen och dessa gravformer är samtida med hunebedden.

Gravgåvorna är i stort sett av samma typ som i hunebedden.

Formen och orienteringen har beskrivits. Man kan ana ett samband med

orienteringen av den bandkeramiska kulturens långhus i Holland. Hunebedden ligger på

den av inlandsisen formade sandåsen Hondsrug och nedanför låg stora mossar som

genomkorsades av vattendrag. Detta landskap var symboliskt laddat för

trattbägarmänniskorna. Det är möjligt att hunebedden markerar neolitiska vägar. Också

placeringen av ett urval av hunebedden har beskrivits.

När det gäller fynden finns det en stor skillnad mellan Holland och Skandinavien:

det finns mycket fynd i själva gravkammaren av de holländska megalitgravarna, medan

det i Skandinavien finns mycket fynd framför ingången. Betoningen på kollektivet som

man hittar i de skandinaviska megalitgravarna verkar mycket mindre stark i de

holländska megalitgravarna. Fynden omfattar keramik, flint- och bergartsyxor, andra

flintföremål och bärnstenspärlor. Under trattbägartiden deponerade man också yxor i

de stora mossarna nedanför Hondsrug. Dessa yxor är av en annan typ än yxorna som har

hittats i hunebedden.

Det har blivit klart att hunebedden har många olika betydelser, men ändå finns

det flera problem med och luckor i materialet och det är mycket kvar att utforska.

31

Referenser

Bakker, J. A. 1979. The TRB West Group. Studies in the Chronology and Geography of the

Makers of Hunebeds and Tiefstich Pottery. Amsterdam.

– 1992. The Dutch Hunebedden. Megalithic Tombs of the Funnel Beaker Culture.

International Monographs in Prehistory: Archaeological Series, 2. Ann Arbor,

Michigan.

– 2010. Megalithic Research in the Netherlands, 1547-1911. Leiden.

Bakker, R. 2003. The Emergence of Agriculture on the Drenthe Plateau. Archäologische

Berichte 16. Bonn.

Bloemers, J. H. F, Louwe Kooijmans, L. P. och Sarfatij, H. 1981. Verleden Land.

Archeologische opgravingen in Nederland. Amsterdam.

Bottema, S., Cappers R. T. J. och Kloosterman, A. 2005. The Pollen Signal of Early

Neolithic Farming along a Habitation Gradient in Northern Drenthe.

Palaeohistoria: Acta et Communicationes Instituti Archaeologici Universitatis

Groninganae, vol. 45/46 (2003/2004). Groningen.

Bradley, R. 1998. The Significance of Monuments on the Shaping of Human Experience in

Neolithic and Bronze Age Europe. London.

Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden 1. Stockholm.

Carlsson, A. 1998. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Stenåldern. Stockholm.

Gonzalez-Garcia, A. C. och Costa-Ferrer, L. 2003. Orientations of the Dutch Hunebedden.

Journal for the History of Astronomy, xxxiv.

– 2006. Orientation of TRB-West Megalithic Monuments. Journal for the History of

Astronomy, xxxvii.

– 2007. Orientation of Megalithic Monuments in Germany and the Netherlands.

Mediterranean Archaeology and Archaeometry vol. 6, no 3.

Hodder, I. 1990. The Domestication of Europe. Structure and Contingency in Neolithic

Societies. Oxford.

Joussaume, R. övers. Chippindale, A. och C. 1988. Dolmens for the Dead: Megalith Building

throughout the World. London.

Joustra, W. 1996-04-15. Friesland verliest mogelijk zijn enige hunebed. De Volkskrant.

[www.volkskrant.nl/vk/nl/2844/Archief/archief/article/detail/419911/1996/

04/15/Friesland-verliest-mogelijk-zijn-enige-hunebed.dhtml]

Karsten, P. 1994. Att kasta yxan i sjön. En studie över rituell tradition och förändring

utifrån skånska neolitiska offerfynd. Lund.

Langbroek, M. 1999. Huilen naar de maan. Een verkennend onderzoek naar de

oriëntaties van Nederlandse hunebedden. P.i.t.: archeologische ervaringen vol. 1

nr. 2. Rotterdam.

Lanting, J. N. och Brindley, A. L. 2005. The Destroyed Hunebed O2 and the Adjacent TRB

Flat Cemetery at Mander (Gem. Tubbergen, Provincie Overijssel). Palaeohistoria:

Acta et Communicationes Instituti Archaeologici Universitatis Groninganae, vol.

45/46 (2003/2004). Groningen.

Larsson, L. (red). 2002. Monumentala gravformer i det äldsta bondesamhället. Lund.

32

Louwe Kooijmans, L. 2005. Hunters Become Farmers. Early Neolithic B and Middle

Neolithic A. The Prehistory of the Netherlands volume 1. Amsterdam.

Louwe Kooijmans, L. och Van Gijn, A. 2005. The First Farmers: Synthesis. The Prehistory

of the Netherlands volume 1. Amsterdam.

Midgley, M. 1985. The Origin and Function of the Earthen Long Barrows of Northern

Europe. Oxford.

– 1992. TRB Culture. The First Farmers of the North European Plain. Edinburgh.

– 2005. The Monumental Cemeteries of Prehistoric Europe. Stroud.

– 2008. The Megaliths of Northern Europe. London.

Du Pon, J. H. 2011. Hunebedden.info. [www.hunebedden.info]

Raemakers, D. 2006. De spiegel van Swifterbant. (Tal vid emottagandet av tjänsten av

professor vid Groningens universitet.) Groningens universitet.

[http://irs.ub.rug.nl/ppn/296562424]

De Roever, J. P. 2004. Swifterbant-aardewerk. Een analyse van de neolithische

nederzettingen bij Swifterbant, 5e millennium voor Christus. Doktorsavhandling.

Groningens universitet.

[http://dissertations.ub.rug.nl/faculties/arts/2004/j.p.de.roever]

UV. 2010. E6 Döserygg, 2008 (Vellinge–Trelleborg).

[www.oldarkeologiuv.se/projekt/syd/2008/2008_e6_su_doserygg/index.htm]

Wentink, K. 2006. Ceci n'est pas une hache. Neolithic Depositions in the Northern

Netherlands. Research Mastersavhandling. Leidens universitet.

– 2007. Neolitische bijldeposities in Noord-Nederland. Nieuwe Drentse

Volksalmanak. Assen.

Wentink, K. och Van Gijn, A. 2008. Neolithic depositions in the Northern Netherlands.

Hoards from the Neolithic to the Metal Ages: Technical and Codified Practices.

Session of the IXth Annual Meeting of the European Association of Archaeologists.

Oxford.

Wentink, K., Van Gijn, A. och Fontijn, D. 2011. Changing Contexts, Changing Meanings:

Flint Axes in Middle and Late Neolithic communities in the Northern Netherlands.

Stone Axe Studies III. Oxford.

Documents

Hunebedden i Nederländerna · hunebedden kvar, om de nu har utgrävts av forskare eller av allmänheten. Trattbägarkeramik utgör den allra största andelen av fynden (se figur