Barn i en konstnärsfamilj 9

”Du får väl rita i stället” 29

Sommar på Sjösala 45

Till Paris med Astri 67

Vandring på Irland 77

Alla vägar bär från Rom 83

Drömmen om Amerika 95

Segovias hemlighet 121

Grisjägaren 129

På scen och på vita duken 143

Så skimrande var aldrig havet 171

”Små pojkar ska man krama” 189

Minnen i aska 211

Kvinnorna 219

Barnen 235

Att segla är nödvändigt 245

Den svåraste rollen 253

Londonliv 267

Coda 279

Dikt till Mikaela 295

Tage Danielssons hyllningstal 296

Efterord av Petter Karlsson 299

Sven-Bertils liv i korthet 304

Film och tv 308

Teater 310

Grammofoninspelningar 312

Personregister 316

Bildförteckning 318

Innehåll

6

Förord

När jag första gången fi ck ett erbjudande att skriva mina memoarer blev jag både överraskad och smickrad – men också starkt tveksam. Tanken på att skriva en bok hade aldrig föresvävat mig. Jag är uppväxt med författare och poeter både i familjen och vänkretsen och min re-spekt för deras värv är stor. Nog har jag under åren underhållit vänner och bekanta med en och annan skröna, men därifrån till att skriva en bok är steget långt. Men jag har alltid haft svårt att säga nej. Det blir oftast ett luddigt nja, som lätt kan uppfattas som ett jakande svar. Det generösa förlaget erbjöd dessutom förskott för att jag skulle ta mig tid att försöka. Efter många om och men skrev jag så ett antal sidor. Resultatet godkändes och jag uppmanades att fortsätta. Detta gladde mig naturligtvis. Tiden gick. Jag hade svårt att kombinera skrivandet med andra uppgifter. Lättja och sjukdom var också bidragande orsaker till att pennan fi ck vila. Efter en tids konvalescens återkom jag till verkligheten och för-laget meddelade vänligt att deras erbjudande stod fast.

Ödet lade dock hinder i vägen för en fortsättning på min skrivarkar-riär. Jag drabbades av en ögonsjukdom, maculadegeneration, som gör det omöjligt för mig att läsa. Skriva går inte heller, förutom så att säga i blindo. In träder journalisten och författaren Petter Karlsson som så kallad spökskrivare, det vill säga jag pratar och han skriver. Och nog fi nns det att prata om. Kvinnor, barn, resor, musik, vi-sor, teater, musikaler, fi lm, tv, grammofonskivor och konserter. ”En mångsysslares minnen”, kan det vara en titel? Kanske inte. Allt jag yrkesmässigt ägnat mig åt är liksom grenar på samma träd. Tolkning och gestaltning. ”Ord och många visor”, säger Petter. Så får det bli. Bildredaktören, min vän fotografen Jacob Forsell,uppmuntrar och är entusiastisk. Dick Ramstedt som stöttat mig i vått och torrt är frikostig med erinringar kring teaterproduktioner och konserter från mer än trettio års samarbete. Så tittar vi in i minnenas garderob.

London i maj 2007

7

8

9

Barn i en konstnärsfamilj

Mamma berättade att Doktor Zacharias tog fram en tvåkrona, lade den bredvid sängen och sa: ”Om jag lägger tvåkronan här så kommer han nog ut.” Det gjorde jag också mycket riktigt den 24 november 1934. Då hade jag redan en bror och en syster. Jag skulle ha haft en syster till, den förstfödda, men hon dog på sjukhuset av lunginfl ammation eller någon sorts sjukhussjuka. Hon skulle ha hetat Rosemarie och det är hennes namn som ibland dyker upp i min fars visor: ”Här Rose-marie, syns blåa Nämdöfj ärden…” Även om jag ibland misstänker att det kan ha syftat på min mamma, eftersom Astri är ett av få kvinno-namn som aldrig dyker upp i hans diktning. Efter Everts död skulle Astri en dag stöta ihop på gatan med en okänd dam som sa: ”Jag måste bara säga fru Taube att jag har haft en dröm, en uppenbarelse, och ska hälsa från Evert och säga att den lilla mår bra.” Det var mycket märkligt alltsammans. Rosemarie och hennes död var annars ingenting vi någonsin berörde hemma. Jag kände inte till hennes existens förrän jag blev vuxen. Men av den anledningen ogil-lade mamma sjukhus, så jag såg dagens ljus hemma i vår lägenhet på Kaptensgatan som ligger på nedre Östermalm i Stockholm. Vi fl yttade ganska ofta på den tiden. Ibland fl yttade vi nästan utan att veta om det. Emellanåt stod möblerna bara på gatan och då viss te vi att det var dags. (Eller om det kanske var något som Astri sa; hon hade en skön humor som följde henne genom hela livet.) På den tiden fanns det gott om tomma våningar i Stockholm och man kunde prov-bo en månad eller så gratis för att se om man trivdes. Och vi trivdes lite överallt. Till exempel på Bellmansgatan högst upp i det runda tegel-

Sommar på Sjösala 1935. Jag sitter i pappas knä och är ett drygt halvår gammal, medan mina syskon Ellinor och Per-Evert tittar ut över Gammelbodafl aden. Mamma tog bilden. Hon var en fl itig fotograf när vi var små.

10

tornet. Därifrån var det fi n utsikt över Strömmen. Under oss bodde den kände konstprofessorn Carl G Laurin. Han lär ha kylt punsch och pilsner på balkongen, men det här var före min födelse så det har jag hört berättas senare. Men Lilla Essingen minns jag. Första huset till höger efter bron från stan sett. Mitt intresse för bå-tar väcktes där. I vattnet invid bron låg en liten motorbåt som sjunkit, förtöjd vid sin boj. Bara den spet-siga fören stack upp ur vattnet. Jag satt ofta vid de höga fönstren och

tittade ut och undrade hur man skulle kunna rädda den där övergivna båten, göra den fi n och fantiserade om kommande färder. Ibland fi ck jag vara på en lekskola i närheten, eller kindergarten som det hette då. En funkislänga i gult tegel med asfalterad gård omgärdad av någon sorts hönsnät. Tanterna var snälla och spelade samma skiva på vevgrammofon hela tiden. Något tyskt i valstakt och ”Alte kameraden”. En dag gjorde jag på mig så det kom ut en varm brun kåldolme ur mina stickade kortbyxor. Det tyckte jag var hemskt pinsamt och har sedan dess alltid hyst en aversion mot funkislådor i gult tegel. På Dramatens elevskola fi ck jag senare en professor i psykologi som aldrig lyckades komma igenom en föreläsning utan att tala om att roten till hans olycka stod att fi nna i det faktum att han aldrig tillåtits ”peta i sitt putt”. Jag nämnde aldrig något om min olyckliga erfarenhet på lekskolan för honom, då jag inte minns huruvida jag ”petade i puttet” eller inte, och om detta påverkat min beskärda del av lycka och olycka senare i livet.

Mitt första minne har med musik att göra. Jag ligger i en spjälsäng och tittar upp mot min far som spelar på sin luta. Det är inte mycket till minne, ett fragment bara. Men jag vill tro att jag inte har konstruerat det i efterhand. Jag minns hans ansikte ovanför spjälornas kant och att det hördes musik. Och så den där stora lutan. Jag kan inte ha varit gammal alls.

I fotografens studio 1936. Astri var inte bara den här bildens mittpunkt, hon var familjen Taubes centrum och det nav kring vilket allting snurrade. Jag skulle egentligen haft ännu en storasyster, men hon dog tidigt.

11

Att spela och sjunga har alltid legat naturligt för mig. Någon press kände jag aldrig. Hemma förekom det ytterst sällan att någon sa: ”Nu ska vi sjunga och spela!” Däremot växte jag upp i tron att alla pappor skrev visor. Det var inget konstigt alls med det. Jag hade ju inget att jämföra med. Samma sak med att båda jobbade hemma. Jag trodde det var så för alla barn. Evert satt inne på sitt arbetsrum och skrev och fi ck inte stö-ras. Han sov där inne också, medan Astri varje kväll bäddade en säng åt sig i vardagsrummet. Det var inget uttryck för att kärleken svalnat, de hade helt enkelt så olika dygnsrytm. Evert var nattmänniska. Han kunde komma hem klockan två på morgonen efter en föreställning. Jag minns hans steg när han mitt i natten gick till köket för att koka en kopp te. Mina föräldrar medde-lade sig ofta med varandra via lappar. Evert brukade nåla upp dem på en gardin: ”Bonniers ringer halv två. Väck mig klockan ett!” Ibland ritade han en liten blomma eller nålade fast några sedlar, 150 kronor, kanske, och skrev: ”Hushållspengar.” Ibland kunde det vara ett helt dokument, fl era sidor långt, med instruktioner och meddelanden.

Astri var hemmets fasta punkt, dess nav och grundpelare. Det var hon som såg till att vi var hela och rena och kom iväg i tid till skolan. Vissa har efteråt velat göra henne till en sorts martyr, som off rade sig själv för sin självs-våldige make. Och visst kunde Astri vara trött på Evert och hans manér. Det fi nns en fi n historia om när hon uppgiven utropar: ”Nej, nu rymmer jag!” Och Evert svarar från sitt rum: ”Vänta på mig! Jag följer med.” Han kunde vara besvärlig att ha att göra med ibland, det är sant. Men Astri sa alltid: ”Jag älskar honom inte för att han är nå-gon kälkborgare, utan för hans konstnärskap.” Hon struntade i allt skvaller och pladder om

1941 var den blivande be-römdheten Lennart Nilsson hemma hos oss och gjorde reportage. Han fångade bland annat hur mamma knöt mina pjäxor.

12

honom. Hon tyckte man skulle hålla sig för god för sådant tjafs. Folk kunde fråga henne hur hon stod ut med att Evert så ofta satt på kro-gen, och fi ck svaret: ”Hade han inte suttit på Freden, så hade det ju inte blivit några visor!” Den Gyldene Freden innebar omväxling från hemmet – inspiration, skrivro, umgänge och sammanträde med kolle-ger – och Astri visste hur betydelsefullt detta var för Everts konstnär-skap. Även promenaden dit var viktig. Astri visste också hur omtänksam Evert kunde vara. ”Köp tidningar och en blomma till Astri”, var en stående replik till rockvaktmästaren. Eller så beställde han en bok som han visste att hon tyckte om. Vid ett tillfälle i ungdomen hade Astri råkat beställa punsch på en restaurang; hon var i själva verket inte förtjust alls i drycken, men hon var ovan vid att gå på lokal och tyckte väl det verkade vuxet på något sätt. Sedan fortsatte Evert att i alla år köpa hem ”Astris punsch”. När Evert var död, visade hon ett helt skåp med små fulla punschfl askor med etiket-ter som inte längre existerade. Hon ville aldrig berätta sanningen för

Godisdags för sy skonen Taube. Jag beundrade Per-Evert och Ellinor, men kände mig lite som sladdbarnet. Båda mina storasys-kon hade egna kom-pisar. Vi lekte sällan tillsammans.

honom. ”Han var ju så omtänksam.” Vissa vill göra gällande att Evert var slarvig med pengar, men det stämmer inte i den grad de vill tro, snarare var han, ja, generös, kan man kanske säga. Han spelade inte bort sina pengar, sna-rare spelade han ju in dem. Den berömda historien om när han får ett förskott för att åka till Rivieran och skriva en visa till Albert Bonniers födelsedagskalas, och sedan skickar hem ”Fritiof Anderssons paradmarsch” med namnet ”Fritiof Andersson” utbytt till ”Abbe Bonnier”, är sann så vitt jag vet. Han kunde sälja en dikt två gånger om det knep, men också köpa blommor till någon dam och beställa in champagne i ett teatraliskt utspel. Hans lättsinne var dock inte på ett utsvävande sätt och det förstod Astri. Som yrkesman hade han däremot behov av ständig tankefl ykt, att byta ämne, att inte bry sig för mycket om det ekonomiska. Och Astri för-stod att hon måste hjälpa till om det skulle fungera. Jag såg mycken omtanke när jag växte upp, mycken hänsynsfullhet och kärlek. Och det var inte bara vi barn som skulle lämna pappa i fred vid hans skrivbord eller ta hänsyn till mamma när hon skulpterade i ateljén. Det var omvänt också. Ibland kunde Evert komma in till oss på våra rum, där vi satt vid läxböckerna. Han ville kanske pröva en visa eller en text som han just hade skrivit. Men då sa Astri: ”Stör inte barnen, de arbetar!”

”Det kan vara ett fl yttlass på Odenplan”, står det i Ruben Nilsons ”Balladen om Eken”. Jag vet inte varför ett fl yttlass på Odenplan låter så trist. Grått. I oktober fl yttade man. I vårt fall till Norrbackagatan. Våra hem var ofta lite trångbodda. Vi var inte fattiga, men inte rika heller. Sparsamhet var en dygd som Astri väl kände. Ibland gick det veckor när vi inte kunde betala mjölkräkningen. Då gällde det att ha

13

När Evert var utan pengar – och det hände inte sällan – fi ck även jag rycka in. I det här fallet hade jag lånat ut fem kronor. Jag var sex år men tydligen redan stadd i kassa…

14

kredit i mjölkaff ären. Astri blev med tiden en mästare på att skapa god mat av det lilla som fanns, speciellt under kriget då mycket var ransonerat. Nere på viktualiehandeln på Norrbackagatan satt exotiska skyltar och i fönstren stod kartonger med bananer och niggerdadlar. Men det var bara skådebröd. Kartongerna var tomma. De användes bara för att fylla upp och förgylla skyltfönstret. Det låg en liten park med sandlåda bredvid huset på Norrbacka-gatan. Den var inte så dum och bland vedtravarna kunde man gömma sig, fast det var förbjudet och givetvis mycket farligt. De större barnen tjuvrökte där. ”A.T. och två lösa Boy till pappa”, sa de till gubben i tobaksaff ären. Så man lärde sig ju ett och annat. Filadelfi as stora högkvarter låg i närheten. Det där huset skrämde mig på något sätt och jag gick ogärna åt det hållet om jag var ensam. Samtidigt hade jag en tendens att alltid försvinna. ”Han har eld i ba-ken”, sa mamma till damerna i grannskapet. Hon kunde vara ute och handla, och stanna till en stund på gatan för att prata med en bekant – och vips var jag försvunnen. ”Var är pojken? Han var ju här alldeles nyss!” Hon var tvungen att lära sig ett specialgrepp om kragen, för att hålla reda på mig. Däremot smetade jag aldrig smörgåsar på väggen under min säng, som Beppe Wolgers senare hävdade. Hans pappa ägde hus, bland an-nat det vi bodde i på Norrbackagatan. Beppe menade nog inget illa utan tyckte det var en rolig historia att berätta för vännerna när vi träff ades på krogen. Han kom snarare att alltid vara mycket vänlig mot mig och var en av de första som tyckte att jag skulle bli skådespelare. Jag ansågs bra på att berätta historier och göra grimaser, vilket impo-nerade på Beppe som själv var tystlåten och hämmad av sin stamning. I intervjuer kom han senare att berätta att Sven-Bertil Taube var den ende han kände som han ”sett cykla in på en guldkrog och kunde spela gitarr i fem sekundmeters kryss”. Jag blev stolt över berömmet, men det där med cyklingen var nog tyvärr en missuppfattning. Jag vill min-nas att det var Meg Westergrens bror Claes-Håkan som utförde den bedriften, inte jag.

Hemma lekte vi aldrig cowboys. Evert Taubes barn skulle – givetvis – vara gauchos, dricka ur kalebass och bära poncho. Pappa kunde

berätta fantastiska historier från sitt liv på Pampas och imitera hovslag mot bordet.

15

16

Vi bodde näst högst upp i Beppes pappas hus. I våningen ovanför bodde en pojke som alltid sprang genom alla rummen och avslutade med ett hopp i en säng som stod precis ovanför min. Det hördes tyd-ligt: ”Dunk, dunk, dunk, dunk – Bom!” Om och om igen. Det måste ha varit han som smetat smörgåsar på väggen och förstört tapeten. Jag skulle aldrig ha gjort något sådant. Vi hade alldeles för hård mat-disciplin hemma hos oss för att jag skulle få springa omkring med en smörgås hur som helst. Under oss bodde en glad och snäll farbror med sin familj. Han hette Calle Schröder och hade en söt dotter. Calle brukade spela tennis med Gustaf V som var kung på den tiden och jag minns att kungen kom och hälsade på honom en gång. Han levde länge, Gustaf V, och när han sent omsider gick bort pa-raderade jag vid hans begravning. Som sjövärnskårsaspirant stod jag i hörnet Skeppsbron–Slottsbacken med ett av vattenfallen bakom ryg-gen. Det var snöglopp den dagen, minns jag. Vi hade vinterkavaj med blåkragen vikt utanpå och halsen bar. Snön lade sig i halslinningen och smälte sakta. Det iskalla vattnet rann i rännilar över bröstet och magen ner i kalsongerna. Medan kistan drogs förbi till klappret av hästhovar och mullrande förstämda trummor stod jag där i rundmössa med karbinen framför näsan och tänkte på farbror Calle och kungen som spelat tennis under palmerna i Nice på den franska Rivieran.

Hade jag fötts som fl icka skulle jag kanske ha hetat Fiorella. Min far skrev en gång en visa till min storasyster Ellinor – ”Fiorella från Ka-ramella” – i en barnbok som Astri illustrerade. Det stod visserligen ”Med illustrationer av författaren” på omslaget, men Evert hamnade i tidsnöd när framsidan redan var tryckt och Astri fi ck rycka in i smyg. Jag vet inte var han fi ck det ovanliga namnet ifrån. Men vad jag förstår så hade han tänkt att nästa barn skulle heta så. Senare skrev Evert en ny bok, som dock aldrig gavs ut, om en pojke som hette Pippo och bodde i San Remo stad där han en dag fångade en delfi n på ett vanligt metspö. Den visan handlade om mig, sa han. Fast när den väl var klar gav han den i stället till min son Jesper. På så sätt kom han att glädja både mig och min förstfödde. Men Pippo var tydligen aldrig aktuellt som dopnamn. I själva ver-ket hade mitt dop, av okända skäl, skjutits på framtiden. Jag skulle

17

fylla sju år och min äldre bror eskorterade mig till Matteuskyrkan vid Vanadisplan där ceremonin skulle äga rum. Mamma hade skulpterat krucifi x och fi gurer till altaret där. Jag kände igen krucifi xet. Det stod ett likadant hemma i gips. Det i kyrkan var av äkta silver. Möjligen hade mammas uppdrag för kyrkan och mitt senpåkomna dop något samband. Under promenaden dit inpräntade min bror gång på gång mitt blivande namn: ”Rumpenalis Kissibajsimo, kom ihåg att nu skall du heta Rumpenalis Kissibajsimo – säg efter mig!” Han brukade kalla mig dessa namn i olika varianter och kombinationer när han någon gång lade märke till mig och kallade mig något. Sådan var hans humor. Jag bävade vid tanken på hur man skulle tas emot i skolan med des-sa namn. Min lättnad blev därför stor när vi alla stod samlade runt dopfunten och prästen öste vatten på mitt huvud och sa med tydlig

Sagostund på Grev Turegatan. Historien om ”Fiorella från Caramella” skrevs av Evert och han hade egentligen tänkt att hans nästa barn skulle heta så. Sen föddes jag…

18

stämma: ”…och döper jag dig i Faderns, Sonens och Den helige andes namn till Sven Bertil Gunnar Evert…” Jag blev alldeles het av glädje. Den gode prästen torde också ha värmts av den blick av tacksamhet och lycka som strålade emot honom från den lille gossen som just upp-tagits i den kristna gemenskapen. Men när alla namnen skrevs in i bo-ken kom de att hamna lite fel, med Evert före Gunnar, och i den följden står de än i dag i mitt pass. Men vad gör det, jag hörde ju vad prästen sa. Och inför Guds anlete är jag trots allt ”Sven-Bertil Gunnar Evert”. Efter kyrkan var det mottagning hemma. Alla fi ck kaff e och tårta och själv fi ck jag små presenter av snälla tanter och farbröder. Man klappade mig på huvudet och fi ck mig att känna mig upphöjd. Solen strålade och den nydöpte gick runt och talade om för alla som ville lyssna, hur många fi na namn han hade.

Sven-Bertil var inget vanligt namn på ett gossebarn vid den tiden – och inte nu heller. Anledningen var att pappa på väg hem till den utökade familjen stötte ihop med två av sina vänner, skeppsredarna Sven Salén och Bertil Wallenberg. Han beslöt omedelbart att be dem bli gudfäder åt den nyfödde gossen. De samtyckte. När Evert sedan kom hem sa han till Astri att jag borde antingen heta Sven eller Bertil. ”Varför inte Sven-Bertil?” sa hon. Och så blev det. Bertil Wallenberg kom jag sedan bara att möta en enda gång. Jag uppträdde på Bacchi Vapen som var ett opretentiöst ställe, ett källarvalv med en liten scen, men populärt bland den Stockholmsnobless som äga-ren Hasse Bratt gillade att omge sig med. Zarah Leander var ofta där, liksom Kerstin Bernadotte och revyartisten Gustav Wally. Jag minns att jag satt kvar efter föreställningen vid ett litet bord, när Kerstin kom fram och sa: ”Jag sitter i afton med din gudfar.” Jag gick över för att hälsa. Han var mycket sjuk i cancer. En kort tid senare dog han. Sven Salén, däremot, kom jag att träff a fl era gånger i mitt liv. Det var för övrigt han som uppfann det stora försegel som sedermera kom att kallas ”genua”, i samband med en kappsegling utanför just Genua i Italien. Salén var en generös person när det gällde. Som ung fi ck jag följa med en av hans båtar till Amerika och när Skatteverket i början av 70-talet nästan jagade livet ur mig, lånade han mig pengar. Dem har jag sedermera betalat av med ränta. Och när jag gifte mig första gången gav han mig en slant så att det räckte till både ring och bröl-lopssvit på Foresta Hotel.

19

Min gudfar hjälpte mig alltid de gånger det riktigt knep. Det är jag honom evigt tacksam för.

Sedan fl yttade vi igen. Den här gången till Grev Turegatan där jag fi ck börja i den lilla, gamla Hedvig Eleonoraskolan på Linnégatan. Trots alla resor och trots att jag numera bor i London, så känner jag fortfarande en viss revirkänsla runt Östermalmstorg. Jag kan alla bak-gårdar. Känner mig trygg. Vet var jag kan smita undan, om så krävs. Min dialekt är fortfarande ”nedre östermalmska” och jag minns hur jag som ung första gången tog spårvagnen till Södermalm för att gå på bio och efteråt måste fråga en snäll polis med sabel om vägen hem. Jag kan fortfarande minnas den lättnad jag kände när Hedvig Eleonora kyrkas silhuett dök upp i spårvagnsfönstret… Trots fl ytten var vi fortfarande trångbodda. Det fattades alltid ett rum, så Astri gjorde ett till Ellinor genom att dela av sin ateljé med brunt omslagspapper. Tejpade upp en extra vägg, helt enkelt. Vid den här tiden gjorde jag mitt första riktiga framträdande för pu-blik. Det var tradition att min familj skulle äta jullunch med de andra stamgästerna på Den Gyldene Freden. För ändamålet hade jag förärats en tomtenissedräkt med tillhörande röd luva med långt, stripigt, lin-gult hår. Maskerad, med lite rött på kinderna, stod jag gömd bakom en dunge granar. När källarmästare Gunnar Nylund pinglade i en liten klocka steg jag fram, släpande på en säck innehållande små paket till alla barn, och sjöng: ”Snart julen är här och tomten han vankar”, som rimmade på djupaste tankar och på dörrarna bankar, vill jag minnas. Debuten gick bra och resten av jullunchen ägnade jag mig åt att rita gubbar som jag visade för konstnären Eigil Schwab, som var en snäll farbror som också ritade gubbar som han visade för mig. Min tro på tomten som en verklig person hade dock fått en all-varlig törn ett par år tidigare. När jag var liten stängde jag in mig redan i november och började lacka och skriva grötrim på pappers-ark som jag brände i kanterna så att de kom att likna gamla sjö-rövarkartor. Familjen fi ck leva i oset av min verksamhet i veckor innan tomten äntligen kom och gjorde sitt. Pappa älskade vackert inslagna klappar med lackstämplar och gåtfulla rimsmiden. Han plockade ytterst försiktigt ut innehållet ur paketet och lade sedan de oskadda höljena i rad på den gamla spinetten som stod i hans

20

rum. Där fi ck de ligga till midsommar då mamma plockade bort dem. Men när jag var omkring sju år avslö-jade jag tomtemyten. I ett litet serverings-rum därhemma hängde diverse kläder och prylar. En dag hittade jag en tomtemask på en krok. Eftersom misstanken nu börjat gro att tomten kanske inte visade sitt rätta ansikte, ritade jag ett blyertskors på näs-tippen och avvaktade till julaftons kväll. När tomten dök upp med kors på nä-san, förstod jag hur det hängde ihop. Tom-ten hade nog varit både min far Evert och min bror Per-Evert. Den rock han alltid bar, insåg jag nu också, var samma vinter-rock som Evert brukade bära, fast ut- och invänd. Den blev med tiden omsydd och omfodrad och kom att gå under namnet ”tomterocken”. Hade jag gjort något bra kunde Evert säga: ”Gå och titta i tomte-

rockens fi cka, där ligger kanske en tvåkrona till dig.”

Nästa framträdande med min tomtekostym med löshåret blev inte lika lyckat. En tidig söndagsmorgon några dagar efter mitt framträdande på Den Gyldene Freden ville jag överraska mamma med frukostbricka på sängen. För stämningens skull prydde jag brickan med ljus. Ljuset tuttade eld på det långa tomtenissehåret som satt fastklistrat på luvan och jag förvandlades på några sekunder till en levande fackla. Brickan gick i golvet med ett kras och med ett skrik rusade jag ut i den långa korridoren som förband alla rum. Mamma väcktes inte som planerat av en julsång och kaff e på säng-kanten utan av en brinnande tomtenisse som just lyckats tända eld inte bara på sig själv utan även på ett draperi i tamburen. Det var ju krigstid, värmeelementen var knappt ljumma och våningen var kylig så mamma hade en stor rosafärgad bäddkofta på sig över nattlinnet. Den och mammas snabbhet blev min räddning. I ett enda panter-språng tog hon sig från den ena änden av korridoren till den andra, där jag stod paralyserad i ljusan låga, svepte in mig i bäddkoftan och

Min julklapp till pappa 1945. Jag hade just fyllt elva år.

21

tryckte mig till sitt bröst samtidigt som hon rev ner draperiet. Med mig i famnen och det brinnande draperiet släpande efter sig lyckades hon ta sig till badrummet, baxa ner sin rykande last i badkaret och vrida på duschen. Det var en brandkårsutryckning det! Trots det snabba släckningsarbetet hade jag fått brännskador av både andra och tredje graden. Jul och nyår fi ck jag tillbringa på S:t Görans sjukhus. Huden på nacken och axlarna var förkolnad. Jag fi ck ligga på magen på ett gummilakan medan systrarna och doktorn tvät-tade med bensin och plockade bort hudfl agor med pincett. Det sved. I samma rum som jag låg en pojke i min ålder som bränt upp benen. Han var en glad typ men måste hålla sig stilla medan man transplanterade hud från olika ställen av kroppen till benen. När vi började tillfriskna körde vi rullstolstävlingar i sjukhuskorridorerna och skrämde halvt livet ur alla gubbar och tanter som fl ög åt alla håll. Sjuksystrarna skällde och doktor Rosenqvist som skötte oss såg sträng ut och sa med hög och tydlig röst: ”Ni får absolut inte köra rullstolar här!” Och sedan med mycket lägre röst och med en blink-ning: ”Åtminstone inte när jag ser på…” Han tyckte det var gott gry i oss. Han blev vår idol. Det var en del rabalder om den här unge doktorn. Ett par brittiska stridsfl ygare som störtat i Sverige och blivit brända till oigenkänn-lighet hade tagits in på S:t Görans sjukhus. De blev förklarade som hopplösa fall av professorerna, men vår doktor smugglade undan dem på sjukhuset och lyckades rädda livet på dem i hemlighet. Han fi ck det hett om öronen av sina överordnade när tilltaget uppdagades. Histori-en hamnade i tidningarna och han blev känd på kuppen. Ja, vår doktor var en riktig hjälte.

Den trevligaste och vackraste fl ickan i min klass hette Lena Madsén. Hon hade så långt, fi nt hår och mandelformade ögon som kisade när hon log. Jag fi ck ofta följa henne hem och bära hennes böcker eller hennes gymnastikpåse, för jag drog henne inte i håret som många av de andra pojkarna gjorde. Särskilt en som var den stiligaste i klassen. Jag tror han hette Björn. Någon framgång hos fl ickorna hade jag dittills inte haft, så det var ett mirakel att jag ibland fi ck hålla Lena i handen och även komma hem till henne. Det hände också att vi handlade julklappar på Tempo tillsammans, vilket var stunder av stor lycka.

22

När jag släpptes ut från sjukhuset, med ett jättelikt bandage om ax-larna, halsen och huvudet, for jag direkt hem till Lena och ringde på dörren. Pappa Lars, den berömde radiomannen, öppnade. Han tap-pade pipan i pur förskräckelse när han fi ck syn på mig. Själv anlade jag en oberörd min och undrade om jag kunde få överlämna en julklapp till Lena. Överlämnandet var försenat på grund av att jag råkat ut för en bagatellartad olycka, sa jag. Förresten, tillade jag i samma andetag, är jag god vän med den unge doktorn som räddade stridsfl ygarna. Far-bror har säkert läst om det i tidningarna. Bandaget hade full eff ekt. Jag överöstes av den snälla familjen Mad-séns medlidande och Lena höll mig hårt i handen, medan jag utan att vilja framhålla min egen insats berättade hur jag med mammas hjälp lyckats förhindra att hela huset brann upp. I många år efteråt hade jag ärr av fl ammor i nacken och på axlarna.

Kalle Haskel var en av mina bästa kamrater i folkskolan. Han bodde granne med konstnären Bertil Bull-Hedlund på Riddargatan. Bertil och hans fru Karin var väldigt rara och gästfria människor och nära vänner till mina föräldrar. Vi ringde på alltsomoftast och fi ck ibland titta på när farbror Bull jobbade i sin ateljé. Kalle kom senare att bli en framstående TV-producent och fi l-mare. Kanske den tidiga vänskapen med Bertil Bull väckte hans in-tresse för grafi k, något som avspeglas i hans fi na program om Axel Fridell och vackra katalogböcker med Fridells bilder. Till sin serie om svenska kungliga slott inbjöd han mig sedermera att medverka som konferencier, eller pratbubbla, som vi brukade säga. Det var roliga och menings fyllda underhållningsprogram med mycket musik, poesi, kultur historia och stillsam humor. För att glädja kungabarnen tog vi väl i lite mer åt slapstickhållet, då vi lade in några specialinslag vid be-söket på Drottningholm. I dessa inslag lyckas jag välta ner och krossa ovärderliga vaser, trampa tvärsigenom unika släktporträtt och andra hyss. Före målen var förstås billig rekvisita, som vi i hemlighet smugg-lat in på slottet, men det hela ser farligt äkta ut på bilderna. Just det programmet fi nns bara för privat kungligt bruk. Kalle var redan som ung ambitiös, noggrann och humoristisk. Han var duktig i skolan och inte ett busfrö som jag och en del andra. Hur jag kunde få honom att delta i den jättelika bombningen av Grev Ture gatan är en gåta. Vi skickade en strid ström av vattenfyllda påsar

23

genom fönstret från min mammas ateljé. Ateljén låg högst upp och fönstren kunde inte ses från gatan. Vi kunde inte heller se ner på gatan och hade alltså ingen klar bild av vilken eff ekt tilltaget hade. Vi rusade mellan badrummet och fönstret i vårt anletes svett med våra vattenbomber, och hörde diff ust smällar mot gatan och skrikande röster eka mellan husväggarna. Bombardemanget upphörde inte förr-än en blöt brandman med en söndertrasad papperspåse på hjälmen kom uppfarande på en stege och undrade hur länge vi tyckte gatan skulle vara avspärrad.

Kriget färgade annars våra lekar. Jag påverkades starkt av tidningarnas frontrapporter, kartor och bilder. Tyska propagandatidskrifter spreds ymnigt: Signal, Der Stürmer och allt vad de hette med färgbilder av brunbrända tyska soldater med handgranater i händerna. Andra bilder i svartvitt visade hålögda trashankar bakom taggtråd eller hopfösta i hukande ställningar bevakade av leende arier i blanka stövlar. ”Unter-menschen”… Jag upplevde instinktivt att somliga plågade andra. De där svarta uniformerade soldaterna som piskade sina medmänniskor, störde mig mycket. ”Junkervälde och översitteri har aldrig omfattats med sympati av den här familjen”, sa pappa när man undrade. Utanför vårt hus på Norrbackagatan hade det legat sandsäckar och vedtravar lite överallt. Där fanns en liten mystisk bro på andra sidan gatan. Den försvann in i snårskogen ner mot vattnet. Det låg sand-säckar även vid bron och den vaktades av en hemvärnsman med mau-sergevär och bajonett. Jag gjorde mig till vän med hemvärnsmannen. Han visade mig en patron som han tog fram ur patronbältet, men han släppte mig aldrig över bron så jag vet inte vart den egentligen ledde. Kriget och döden fanns där någonstans hela tiden. Jag minns att jag ägde en liten stege, en primitiv sak i trä, som jag målade i olika färger. Jag förklarade mycket noggrant för pappa att om jag inte gjorde detta, så skulle stegen dö. Träet skulle falla isär. Mitt målande fi ck den att leva vidare. Detta berättade Evert för Astri som förklaring till varför den gamla stegen blivit målad i ett fl ertal olika färger.

I våningen under på Grev Turegatan bodde Ulf Björlin, som så små-ningom skulle bli min trogne ackompanjatör och arrangör. Vi lekte nästan alltid nere hos honom.

24

25

Mamma Karin hette som fl icka von Scheele och var avlägsen släk-ting till den berömde kemisten Carl Wilhelm som sitter staty på Floras kulle i Humlegårdens nordöstra hörn. Vi åkte om vintern skidor och kälke utför den där kullen ända ner till parkens mitt där Carl von Lin-né står staty, om sommaren omgiven av en mångfald av blommor. Det faktum att den märklige mannen i brons, som satt där lätt framåtböjd och tittade ner i ett kärl, var en släkting till Ulf ingav en sorts känsla av trygghet och hemortsrätt i parken. Detta var vårt revir. Här kunde inget ont hända oss. Den känslan bär jag med mig i Humle gården än i dag. Ulf och hans föräldrar är borta men farbror von Scheele sitter tryggt kvar på sin kulle. Ulf var något äldre än jag och hade eget rum med en stor matta på golvet. Mattan skulpterades till ett landskap i vilket vi utkämpade fältslag med gipssoldater, kanoner och stridsfordon av olika slag. Alla fi ckpengar och slantar vi kunde tjata oss till gick till inköp av krigs-materiel. Taggtrådshinder och spanska ryttare tillverkades av tändstickor och björntråd. Jag byggde sålunda upp en allierad styrka. Min bror Per-Evert bidrog med tankshinder av gips som kamoufl agemålades med vattenfärger. Jag tror han kom åt att göra dem när han ibland praktise-rade på vår morfars konstgjuteri. Per-Evert hjälpte mig också att göra små gulbleka sandsäckar som vi målade ”US ARMY” på i svart, men deltog förklarligt nog aldrig i småpojkarnas strider en trappa ner hos Björlins. Han umgicks hellre med sin klasskamrat, den blivande skal-den Lars Forssell. Lars beundrade min bror och jag beundrade Lars för att han hade ett gott hjärta. En gång då han kom hem till oss hade min vita mus just rymt. Jag mötte i dörren och frågade oroligt om han hade sett den. Min bror bara fnös, men Lars såg bekymrad ut och förstod min oro för musen, kände jag. Som blivande poet kunde han kanske inse att möss också var människor? Ulf hade vad jag saknade: ett fl ygplan. I rättvisans namn ansåg jag att jag borde få låna det ibland. Ulf menade att detta inte var möjligt då fl ygplanet hade tyska beteckningar och mina styrkor var allierade. Jag hävdade att vi kunde låtsas att planet var brittiskt eller ameri-kanskt bara en liten stund. Det tyckte inte Ulf. Man kunde inte låtsas

Jag har alltid gillat att teckna. Krig och gubbar var huvudteman. Dessutom hade jag tydligen redan förstått att konst inte var gratis. Observera vänsterhäntheten som mina lärare retade sig på.

26

någonting för att göra kriget rättvist. Han hade rätt förstås. Dag efter dag när skoldagen var slut förvandlades vi till iskalla gene-raler som sände våra gipssoldater i döden, med korta avbrott bara för läxläsning och måltider. Slutligen gjorde jag en projektil av mig själv. Iförd mantel à la Stål-mannen, kraghandskar och fl ygarglasögon stegade jag en fridfull sön-dagseftermiddag ner till Björlins, klättrade med viss möda högst upp på ett stort bokskåp i Ulfs rum och förklarade att han nu skulle utsättas för störtbombanfall, varefter jag dök ner mot mattan för att riva upp hans front. Jag missade och landade med huvudet före på en symaskin som nå-gon dumt nog hade ställt i närheten av slagfältet. Av smällen svullnade ögonen igen på mig och jag var helt blind i fj orton dagar. Flyga ville jag dock, varför jag tillverkade en papperssvala laddad med en smällare à fem öre och skickade ut den från balkongen. Den seglade – mycket elegant – rakt in genom det öppna fönstret hos famil-jen Björlin och landade nedanför diskbänken, med påföljden att hela köket brann upp. Jag skämdes djupt när jag bad om ursäkt, men Ulfs pappa, den stränge majoren, tog mig avsides, blinkade och sa: ”Vi fi ck ett nytt kök av försäkringsbolaget!”

Då nyheten om fred i Europa slutligen kom, avbröts lektionerna, sko-lan stängdes och alla fi ck gå hem. Vädret var vackert och vi stormade ut i vårsolen på Linnégatan. Under den korta promenaden hem till Grev Turegatan blev jag plötsligt illamående och fi ck yrsel. Väl framme vid porten till 32:ans hus var jag dyblöt av svett och kunde knappt hålla mig upprätt. Färden upp till femte våningen i den gamla svajande hisskorgen kändes som en evighet. Innanför dörren förlorade jag medvetandet och sjönk ihop på golvet i tamburen. När jag vaknade till låg jag i min säng. Mamma baddade mig med våta handdukar som hon doppade i ett tvättfat. Fönstret stod öppet. Ljudet från skrikande och sjungande människor och tutande bilhorn skallade mellan de solvarma husväggarna och trängde in i rummet. ”Man fi rar freden”, sa mamma, ”men du har mycket hög feber.” Jag sjönk tillbaka in i dvalan. Alla fältslag därnere hos Ulf Björlin i våning-en under, mina egna teckningar av soldater och stridsvagnar, svarta SS-män med lugerpistoler och piskor i händerna, brinnande fl ygplan

27

och explosioner fl imrade för mina ögon som framrusande glödande moln. Jag kräktes fl era gånger under natten. Långt borta, genom den fyrtiogradiga febern, hörde jag hur Stockholm dansade, folk tjoade och bilar tutade. Nästa dag var jag feberfri, men matt och fi ck stanna hemma från skolan. Gipssoldater, kanoner och krigsteckningar åkte upp på vin-den. Så småningom övergick jag till att rita pinuppor.