INTRESSE, MAKT OCH KUNSKAP · 2019. 8. 23. · Att internationella avtal, institutioner, regimer och organisationer existerar är något som kan åskådliggöras med hjälp av de

Internationella relationer, 41-60 Malmö högskola

IMER Handledare: Tom Nilsson

INTRESSE, MAKT OCH KUNSKAP

En regimteoretisk analys av klimatförändringsregimens tillkomst

Jesper Berséus

II

Abstract

The primary aim of this essay is to search and verify variables of significance, in the

formative process of the climate change regime, which holds causal influence in explaining

this formation. This is done by the construction of a theoretical framework based on

components of the regime theoretical perspectives of interest, power and knowledge with the

focus on regime formation. Hence, this serves the purpose of firstly determining when the

regime was established and the scope of the process leading to the establishment, and

secondly to clarify the variables of significance.

With these premises in mind the variables of importance were essentially; the actors

possibility and interest to adopt a problem-solving and integrative bargaining approach under

the veil of uncertainty, stemmed by the use of decision-making procedures by consensus and

focus on the issues of justice and equity; the exercise of power and use of relative power

capabilities in the power struggle of determining the rules of the game; and the rise of

scientific consensus about the human influence on global climate and suitable adopting

strategies, and its prospect of influence actors with decision-making possibilities.

Key words: Regime formation, Interest, Power, Knowledge, UNFCCC, Kyoto Protocol

Sammanfattning

Denna uppsats syfte är att söka och fastställa de variabler av vikt, inom

klimatförändringsregimens tillkomstprocess, som har betydelse för att regimen har tillkommit.

Denna studie genomförs genom skapandet av ett teoretiskt ramverk bestående av de

regimteoretiska perspektiven intresse, makt och kunskap. Detta används vidare för att först

fastställa när regimen skapas och dess tillkomstprocess, för att sedan åskådliggöra variabler av

vikt.

Utifrån dessa premisser visar denna studie att variablerna av vikt särskilt var:

förhandlingsparternas möjlighet och intresse att anta den problemlösande formen av en

integrativ förhandlingsapproach under beslöjningen av osäkerhet, vilket stimulerades av

användandet av beslutsmekanism efter konsensus och koncentration på rättviseaspekter;

användandet av makt och utnyttjandet av relativa maktmöjligheter inom kampen att diktera

reglerna; och framkomsten av vetenskaplig konsensus om både lämpliga

anpassningsstrategier och den mänskliga påverkan av jordens klimat, samt dess möjlighet till

influerande av aktörer med bestämmandemakt.

Nyckelord: Regimtillkomst, Intresse, Makt, Kunskap, UNFCCC, Kyotoprotokollet

Word Count / Antal ord: 14290

III

Tack till min handledare Tom Nilsson för många givande handledarmöten, till medstudenter som både på uppsatsseminarier och privat belyst viktiga aspekter och till nära och kära för att aldrig ha gett upp hoppet.

Kopiering av ett hundra exemplar av denna uppsats har koldioxidneutraliserats med hjälp av

organisationen co2balance.com, genom trädplantering i Sand Martin Wood, Cumbria Project.

IV

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förkortningsförteckning VI

1. Inledning 1

1.1 Introduktion 1

1.2 Syfte och frågeställning 2

1.3 Metod och teorival 4

1.4 Avgränsning 5

1.5 Material 6

2. Teoretiskt ramverk 7

2.1 Regimteori 7

2.1.1 Intresse 9

2.1.2 Makt 12

2.1.3 Kunskap 14

3. Analys 16

3.1 Intresse 16

3.1.1 Tillkomstprocess 16

3.1.2 Institutionell förhandlingsmodell 18

3.1.2.1 Uppmuntran till integrativ förhandling 18

3.1.2.2 Stimulans till framgångsrik integrativ förhandling 21

3.1.3 Sammanfattning 22

3.2 Makt 24


3.2.2 Distribution och användande av relativa maktförutsättningar 25


3.3 Kunskap 30


3.3.2. Epistemiskt nätverk 31

V

3.3.2.1 Lokalisering av epistemiskt nätverk 31

3.3.2.2. Påverkan av epistemiskt nätverk 33


4. Slutledning 35

Referensförteckning 40

Bilaga 1 45

VI

FÖRKORTNINGSFÖRTECKNING COP Partskonferens för Förenta nationernas ramkonvention om

klimatförändring (Conference of the parties)

EG Europeiska gemenskapen

EU Europeiska unionen

FCCC Se UNFCCC

FN Förenta nationerna

INC/FCCC Den mellanstatliga förhandlingskommittén för en ramkonvention

om klimatförändring (Intergovornmental Negotation Committee for

a Framework Convention on Climate Change)

IPCC Förenta nationernas vetenskapliga klimatpanel (Intergovernmetal

Panel on Climate Change)

JUSSCANNZ Förhandlingskoalition bestående av Japan, Förenta staterna,

Schweiz, Kanada, Australien, Norge och Nya Zeeland.

Klimatkonventionen se UNFCCC

Klimatpanelen se IPCC

Klimatregimen Klimatförändringsregimen

MOP Medlemskonferens för Kyotoprotokollet till förenta nationernas

ramkonvention om klimatförändring (Members of the Parties)

OPEC Organization for Petroleum Exporting Countries

Riokonferensen se UNCED

UNFCCC Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (United

Nations Framework Convention on Climate Change)

UNCED Förenta nationernas världskonferens om miljö och utveckling

(United Nations Conferens on Envrionment and Development)

UNEP Förenta nationernas miljöprogram (United Nations Environmental

Programme)

USA Förenta staterna

WMO Meteorologiska världsorganisationen (World Metereological

Organization)

1

1. INLEDNING

1.1 INTRODUKTION

Att studera förutsättningar för internationellt samarbete har länge verkat som en drivande

kraft för teorier inom ämnet internationella relationer. Debatten om samarbete har till en

början kretsat kring staters samarbetsvilja eller ovilja, men har vidare även inbegripit

institutioners roll och påverkan. Ett led i utvecklingen som format internationella relationer är

även ifrågasättandet av rationalismens vetenskapsteoretiska utgångspunkter. Detta har bidragit

till att teorier inte längre är bundna till att utgå ifrån stater som mest centrala analysenhet,

samt att interaktion mellan analysenheter inte är knuten till en särskild sektor. Även om

uppkomsten av internationella överenskommelser, avtal, regimer, institutioner och

organisationer inte är något nytt fenomen, beskrivs världen allt oftare i en kontext av en ny

ordning påverkad av globaliseringsprocesser. Det talas allt mer om världspolitik som en

komplex arena med hög grad av interdependens, där det finns en stor efterfrågan av globalt

styre och internationella regimer (Se Keohane 1993, Young 1999, Held & McGrew 2002).

Stater i världspolitiken tvingas att förhålla sig till en mängd olika aktörer och hot, vilket

har lett till vad som brukar beskrivas som en ny breddad säkerhetsagenda, inom varav en

miljösektor får erhålla allt mer fokus (Se Lawson 2001). Det är möjligt att se en ökning i

samarbete inom miljö då det går att åskådliggöra att en mängd överenskommelser och regimer

bildas såväl bilateralt, med syftet att exempelvis beskydda sjöar, som globalt exempelvis

genom att skydda ozonlagret i stratosfären. Fokus på miljö och tillståndet av planeten går

relativt långt tillbaka i tiden, men det var först efter mitten av 1980-talet som planetens

tillstånd som helhet åtnjöt stor medial publicitet. Exempelvis utsåg tidskriften ”Time

Magazine”, istället för 1988 års person, den ”utsatta jorden” som ”årets planet”, vilket var en

följd av att ozonhålet över Antarktis nyligen upptäckts och att året plågats av ett oerhört varmt

klimat med svår torka (Dessler och Parson 2006: 12ff).

I takt med att miljöproblematik och klimatförändring upptar allt större plats inom

världspolitiken blir fenomenet av allt större intresse för studenter av internationella relationer

att förklara. Problematiken kring klimatförändringar beskrivs allt oftare som en av vår tids

2

stora utmaningar. I exempelvis Förenta nationernas säkerhetsråd utgjorde klimatförändring

och dess länk med fred och säkerhet, månadens temaämne under april 2007 (UN Press 2007).

I ”Stern-rapporten” (Stern Review 2006) går det exempelvis att läsa att klimatförändringar

förväntas påverka de mest fundamentala elementen av världens liv. Om världens stater inte

agerar förväntas klimatförändringar kosta allt ifrån fem procent av världens sammanlagda

bruttonationalprodukt till tjugo procent vid en bredare riskanalys, årligen nu och för evigt. Det

pekas också ut att om tillräckliga åtgärder vidtas kan kostnaden för konsekvenserna av klimat-

förändring pressas ned till ungefär en procent av världens sammanlagda bruttonationalprodukt

(Stern Review 2006). Ett behov av globalt samarbete kan så till vida påvisas, i synnerhet med

tanke på växthusgasers spridningsområde. Utsläpp av miljöfarliga gaser är inte endast

begränsade till särskilda regioner eller platser. En gas förväntas att spridas i hela det

luftutrymme den släpps ut, vilket för växthusgaser efter en viss tidsperiod innebär ett

spridningsområde över hela jordens atmosfär. Även om konsekvenser av förändringar i

klimatet förväntas ha asymmetrisk påverkanskraft, i form av att det drabbar vissa värre än

andra, medför det ett globalt problem som av logik kräver globala lösningar.

1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING

Klimatförändringsregimen (härefter klimatregimen) är ett multilateralt institutionellt

arrangemang som i första hand syftar till att reglera utsläpp av växthusgaser för att motverka

global uppvärmning och att enas om anpassningsstrategier till klimatförändringars

konsekvenser. Huvudavtalen i regimen är Förenta nationernas ramkonvention om

klimatförändring (UNFCCC eller FCCC, härefter klimatkonventionen) som antogs 1992 och

trädde laga i kraft 1994, samt Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om

klimatförändring (härefter Kyotoprotokollet), som antogs 1997 och åtnjöt sitt ikraftträdande

2001. Beslut i regimen tas av parterna, vilka har årliga möten i det som kallas

partskonferenser (COP) (Gupta 2000: 7, Bodansky 2001a: 26f). Klimatkonventionen innebär

inte specificerade mål för utsläppsminskningar, men statuerar att eftersom industrialiserade

stater givit upphov till de största delarna av atmosfärens antropogena växthusgaser ska de ta

första initiativ till åtgärder. Kyotoprotokollet innebär, för parterna, specificerade procentuella

mål med basår 1990 för minskningar av antropogena koldioxidutsläpp (Bodansky 2001b:

204ff).

3

Att internationella avtal, institutioner, regimer och organisationer existerar är något som

kan åskådliggöras med hjälp av de flesta teorier inom internationella relationer. Då dessa

teorier är utformade med hjälp av olika epistemologiska och ontologiska utgångspunkter finns

det en hög grad av variation inom vilken roll internationella regimer har, varför de bildas och

hur stor roll de kommer att spela i framtiden. Internationellt samarbete, reglerande och styre

kan förstås som en logisk utveckling för stater att maximera möjligheter till ekonomisk vinst

genom att främja frihandel, eller kan det vara en metod för stater att använda regimskapandet

med syfte att skydda sig mot globaliseringens processer. Andra förklaringar kan kretsa kring

att lösa problem som antingen är för stora för en ensam stat att lösa eller problem som inte är

begränsade till endast en stats territoriella gränsdragningar, men även för att främja delade

normer, värderingar och principer.

Det är möjligt att påvisa att klimatregimen har tillkommit och att den existerar med hjälp

av samtliga större teoribildningar inom internationella relationer. Vare sig om man

förespråkar ökad tillkomst av regimer och anser att de har en stor roll att spela i

världspolitiken eller om man uppfattar regimers påverkan som något betydelselöst, kan

variabler och faktorer som influerat en regims tillkomst vara av stort intresse. Skilda teori-

uppfattningar tenderar att belysa olika kriterier för framgång inom internationellt samarbete,

samt varför och hur regimer tillkommer, vilket medför en intressant grund för att analysera

klimatregimens tillkomst.

Denna uppsats syfte är att fastställa variabler av ”vikt” inom klimatförändringsregimens

”tillkomst” utifrån regimteori i internationella relationer. Tillkomst och processen som leder

till att en regim kommer till, med andra ord tillkomstprocess, kan i denna kontext förväntas

vara av varierande slag beroende på vilka teoretiska premisser som finns i åtanke. Variabler

av vikt fastställs utifrån de faktorer perspektiv inom regimteori anser vara av kausal vikt inom

regimformering och tillkomst. Denna uppsats frågeställning är således:

• Vilka variabler inom tillkomstprocessen av klimatförändringsregimen är av vikt

för förståelsen av dess tillkomst?

4

1.3 METOD OCH TEORIVAL

Denna uppsats metod bygger på antagande om att vad en analytiker ser och lyfter fram som

viktigt vid analyserandet av ett fall inte endast är beroende av de empiriska bevisen, utan även

de konceptuella premisserna en analytiker använder sig av vid analyserandet (Allison 1969:

698f.). Med andra ord medför detta att det som anses vara viktigt inom klimatregimens

tillkomst inte endast härstammar utifrån det faktiska händelseförloppet, utan också influeras

av vilka konceptuella utgångspunkter en analytiker har i åtanke vid fastställandet av det

empiriska underlaget. Internationellt samarbete och krafterna som ger upphov till det, kan

argumenteras vara en av de stora frågorna som teorier inom internationella relationer sökt svar

på. Internationella regimer är en särskild form av samarbetsarrangemang, och bör således

studeras som sådant (detta utvecklas vidare under 2.1 Regimteori).

Det är inom regimteori möjligt att skilja olika konceptuella utgångspunkter ifrån varandra.

Eftersom denna uppsats fokus i första hand berör regimtillkomst och regimskapande utförs

uppsatsens teorival således på premisser av vilka olika kausala variabler som anses vara av

vikt för tillkomsten och skapandet av regimer. Inom regimteorilitteraturen är det möjligt att

påvisa en kategorisering av perspektiv som lägger vikt vid variabler som sammanlänkas med

antingen makt, intresse eller kunskap (se Young & Osherenko 1993, Haas 1993 och

Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996 och 1997)1. Det maktbaserade, intressebaserade och

kunskapsbaserade perspektivet inom regimteori förväntas således representera de

konceptuella utgångspunkter som generellt används för att förklara regimformering och

regimskapande. Dessa perspektiv fungerar således som grund för uppsatsens teoretiska

ramverk (se kapitel 2.0).

Detta innebär följande implikationer för uppsatsens utformning. För att möjliggöra

uppföljning av denna uppsats syfte, att i tillkomsten av klimatregimen söka de variabler som

är av vikt för förståelsen av dess uppkomst, är det av nödvändighet att utforma ett teoretiskt

ramverk innehållande konceptuella modeller. Detta ramverk används sedan vidare för att för

att söka de variabler i klimatregimens tillkomst som är av vikt för att förstå dess uppkomst.

Denna uppsats metod kan således kategoriseras som en teorianvändande kvalitativ fallstudie.

Uppsatsen är teorianvändande eftersom det teorietiska ramverk används som verktyg för att

söka de variabler i klimatregimens tillkomst som kan förklara dess uppkomst. Uppsatsen är en 1 Denna kategorisering framläggs i boken ”Regime Theory and International Relations”; Volker Rittberger (red) 1993 i både kapitlet av Peter M. Haas, samt av Oran Young & Gail Osherenko. Denna kategorisering utvecklas sedan vidare av Andreas Hasenclever, Peter Mayer & Volker Rittberger i artikeln ”Interest, Power, Knowledge: The Study of International Regimes” (1996) samt i boken ”Theories of International Regimes” (1997)

5

kvalitativ fallstudie eftersom uppsatsen syftar till att analysera, tolka, ge mening och förklara

variabler inom ett visst händelseförlopp (Bergström och Boréus 2005: 23f, Marsh och Stoker

2002: 15f).

För att kunna möjliggöra analysering av klimatförändringsregimens tillkomst, är det

nödvändigt att fastställa när regimen tillkom, samt inom vilken period före denna tillkomst

som anses vara av betydelse, vilket här benämns som ”tillkomstprocess”. Precis som att olika

teoretiska perspektiv förespråkar skilda tillvägagångssätt och teorier för vilka faktorer som

generar och influerar regimskapande, skiljer sig även metoderna för identifierande av regimer.

Detta innebär att teoriperspektivens användningsområde kan skiljas i två delar. För det första

används de för att fastställa klimatregimens tillkomst och tillkomstprocess. Denna del

fastställer och avgränsar därmed fallets omfattning och bestämmer inom vilken tidsram fokus

bör koncentreras. Med andra ord syftar detta till att fastställa var i regimen tillkomstvariabler

av vikt förväntas finnas.

För det andra används teoriperspektiven vidare för att lokalisera variabler av vikt för

uppsatsens syfte i det händelseförlopp eller fall som i första delen benämns som

klimatförändringens tillkomstprocess. Processen av fastställandet av variabler av vikt, menas

att de teoretiska perspektiven utgår ifrån teorier om hur, varför och när regimer skapas. Om

dessa variabler vidare kan lokaliseras i tillkomstprocessen, utger de även variabler av vikt för

tillkomsten av klimatregimen.

Uppsatsens struktur utgörs således av: Kapitel 2.0 där ett teoretiskt ramverk konstrueras,

bestående av intressebaserat, maktbaserat och kunskapsbaserat perspektiv; Kapitel 3.0 som är

uppdelat i tre delar: intresse, makt och kunskap där varje del inleds med fastställande av

tillkomstprocessen, vilket sedan utgör fallet inom vilket teoriperspektiven används för att

fastställa variabler av vikt; Kapitel 4.0 utgörs av slutledning, vilket består av en presentation

och diskussion av uppsatsens resultat och studien som sådan.

1.4 AVGRÄNSNING

Denna uppsats avgränsningar utgörs för det första av fallets omfattning, som endast fokuserar

på klimatregimens tillkomst och tillkomstprocess. Denna avgränsnings påverkan består

därmed inte endast av begränsningar av faktiskt händelseförloppet att relatera till, utan även

genom att det utelämnar en rad komponenter inom regimteori, såsom förändring, utveckling,

6

dynamik, effektivitet och parters samtycke med regimens regler och mål. Denna komponent

utger därmed således en teoretisk begränsning i form av att fokus endast faller på teorier med

koncentration kring regimtillkomst, vilket endast utger en del av vad regimteori i allmänhet

syftar till att förklara. Det är även möjligt att påvisa en teoretisk avgränsning inom

regimtillkomst, där denna uppsats approach i första hand fokuserar på variabler på systemnivå

och statsnivå, vilket till viss del är en följd av att detta varit huvudsakligt nivåfokus inom

regimteori. Detta begränsar dock uppsatsens utformning genom utelämnandet de teorier som

förespråkar variabler med explicit fokus på inomstatliga faktorer och individnivå.

1.5 MATERIAL

Det teoretiska materialet består av både verk som kategoriserar, jämför och beskriver olika

perspektiv inom regimteori, såsom Hasenclever, Andreas, Peter Mayer och Volker Rittberger,

1997, Theories of International Regimes och av litteratur som framlägger direkta teorier om

regimskapande, såsom Young, Oran R., 1989, The Politics of International Regime

Formation och Haas, Peter M., 1992, Introduction: Epistemic Communities and International

Policy Coordinaiton.

Det empiriska materialet består främst av sekundärkällor som antingen beskriver

klimatförändringsforskningen och klimatpolitiska debatter, såsom som Dessler, Andrew E.

och Edward A. Parson, 2006, The Science and Politics of Global Climate Change: A Guide to

the Debate eller som direkt söker beskriva och analysera klimatförändringsproblematiken

utifrån ämnet internationella relationer, såsom Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz (red.),

2001, International Relations and Global Climate Change. Primärkällor är även

förekommande i form av avtalstext, såsom exempelvis ”FCCC 1992: art. 4”.

7

2. TEORETISKT RAMVERK

Det teoretiska ramverket består för det första av en allmän presentation av regimteori, som

syftar till att bidra med en inledning till såväl regimdefinitioner som studiet av regimer. För

det andra består det ut av en presentation om olika teoretiska perspektiv inom regimteori,

vilket följer tidigare kategorisering genom intresse, makt och kunskap. Detta ramverk ska i

första hand förstås som endast en bild av olika teorier om regimtillkomst och gör inte anspråk

på att leverera en fullkomlig bild av dessa mångfacetterade teorier. Detta är i synnerhet

gällande för distinktionerna mellan perspektiven som inte särskiljes av vattentäta skott, men

faller tillbaka på det teorianvändande metodvalet där det är av större vikt att möjliggöra

lokaliserande av ett stort antal variabler, än att ge utformningen av varje perspektiv full

rättvisa.

2.1 REGIMTEORI

Regimteori inom internationella relationer har sitt ursprung från 1970-talet. Dess uppkomst

kan till stor del förklaras genom ett nytt försök att teoretisera och konceptualisera

internationella arrangemang och internationellt styre i en kontext där fokus tidigare har fallit

på internationella organisationer. Syftet med regimteori kan på så sätt delvis förklaras genom

försök att distansera sig från studiet av internationella organisationer som enskilda aktörer och

istället fokusera på regler och förståelsen av vad som influerar statligt beteende. Detta ger till

följd att regimer bör förstås som något där aktörers intressen och förväntningar konvergerar

och inte som en enskilt agerande aktör (Simmons och Martin 2002: 193).

En frekvent använd och bred definition av internationella regimer är att beskriva det som

”ett antal implicita och explicita principer, normer, regler och beslutsfattande procedurer inom

vilket aktörers förväntningar sammanstrålar inom ett specifikt område av internationella

relationer” (Krasner 1983: 2 [egen översättning]). Stephen D. Krasner preciserar definitionen

ytterliggare och menar att principer är fakta och orsakssammanhang; normer är

normaliserandet av agerande i form av rättigheter och skyldigheter; regler är specificeringar

8

av tillåtet och ej tillåtet statligt agerande; beslutsfattande procedurer är rådande praxis för

skapandet och implementeringen av gemensam beslutsfattning (Krasner 1983: 2). Det är

således möjligt att understryka två viktiga distinktioner mellan internationella regimer och

internationella organisationer. För det första används termen ”internationell regim” i en

mening av principer, normer, regler och beslutfattarprocedurer inom en specifik och särskild

sektor eller område. En ”internationell organisation” däremot syftar inte till att endast verka

inom endast ett specifikt område, utan kan förklaras genom att den omfattas och omges av

sektorsspecifika regimer och institutioner. En internationell organisation är således det

formella förkroppsligandet av institutioner och regimer, vilket exemplifieras av att en

organisation förfogar över budget, facilteter och så vidare (Martin och Simmons 2001: 1f).

För det andra skiljer sig internationella regimer och organisationer åt genom att en regim inte

besitter kapacitet att agera som en enhetlig aktör (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996:

179).

Det är mer problematiskt att skilja internationella regimer och internationella institutioner

åt. Till viss del har termen ”internationell institution” ersatt regimkonceptet. Med begreppet

internationell institution menas ofta en samling regler som syftar till att styra eller reglera

internationellt beteende och agerande, varav fokus faller på element likt regimteori (Simmons

och Martin 2002: 194). Regimdefinitionen i sig innehåller element som medför en viss garanti

av institutionaliserande, vilket är beroende av till vilken grad regimens principer, regler,

normer och beslutfattarprocedurer är implicita och explicita, samt informella och formella.

Detta påverkas även av graden av institutionalism olika teoretiska utgångspunkter förespråkar.

Med ”institutionalism” i denna kontext menas till vilken grad internationella institutioner är

av betydelse inom världspolitiken (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996: 178).

Samtidigt påverkas detta även av vilket tillvägagångssätt som används för att identifiera

en internationell regim. Det är möjligt att kategorisera dessa tillvägagångssätt som

behavioristiskt, kognitivt och formellt approach (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1996:

179). Inom den behavioristiska approachen är det ett kriterium att faktiskt beteende och

agerande existerar för etablerande av någon form av sociala institutioner; den kognitiva

approachen identifierar regimer genom dess normers intersubjektiva betydelse och delade

uppfattning; inom den formella approachens är regimer institutioner med explicita regler och

överenskommelser som medlemsstater formellt erkänner som gällande (Hasenclever, Mayer

och Rittberger 1996: 179ff, Keohane 1993: 27ff). De olika tillvägagångssätten exemplifierar i

denna kontext att internationella regimer bör förstås som någon form av institutioner, men att

internationella institutioner inte nödvändigtvis befinner sig i sambandsrelation med regimer. I

9

fortsättningen görs det i denna uppsats generellt ingen skillnad på internationella regimer och

internationella institutioner. Undantagsfall kan dock förekomma i den mån det är av vikt för

olika teoretiska utgångspunkter, varav de explicit kommer att skiljas åt.

Vidare är det möjligt att kategorisera huvudperspektiven inom regimteori, genom intresse,

makt och kunskap, vars skiljelinjer i första hand dras beroende på vilken typ av faktorer som

erhåller fokus (Young och Osherenko 1993: 225, Haas 1993: 173f, Hasenclever, Mayer och

Rittberger 1997: 1ff)

2.1.1 Intresse

Intressebaserad regimteori anses generellt ha sin utgångspunkt i neoliberal institutionalism.

Ett centralt grundantagande, vilket är signifikativt för den neoliberala regimteoriutvecklingen,

är att intresse, eller mer preciserat självintresse, fungerar som drivkraft för samarbete mellan

stater och därmed även för skapandet och samtycket med regimer (Hasenclever, Mayer och

Rittberger 1997: 26, 211). Inom internationellt samarbete anses regimer och institutioner ha

en funktionell roll att spela genom att det hjälper stater att inse gemensamma intressen. Stater,

som är centrala analysenheter, bör i denna kontext förstås som själviska och egoistiska, och de

agerar rationellt i syfte att maximera sin absoluta nytta (Hasenclever, Mayer och Rittberger

1996: 183). Dessa premisser har till stor del fått sin genomslagkraft genom Robert O.

Keohanes teorier, som har innehaft stort influerande i utvecklingen av det intressebaserade

perspektivet av samarbete, regimskapande och institutionsskapande.

Keohane använder sig av ett antal grundantagande för att sedan utveckla en systemanalys

(Keohane 1984:18-46). Dessa grundantaganden har sitt ursprung från mikroekonomisk teori i

synnerhet och kan klassificeras som ett förutsättande av ”rationell-egoism”. Med aktörers

rationalitet menas att de har konstanta preferenser och har möjlighet att beräkna kostnader och

fördelar av alternativa strategier av handling utifrån syftet att maximera sin nytta utifrån de

förbestämda preferenserna. Grundantagandet om egoism resulterar i att en aktörs

nyttomaximering är självständig från andra aktörers. På så sätt är en aktörs nyttoförluster och

nyttovinster oberoende andra aktörers vinster och förluster (Keohane 1984: 25ff, 78f). Detta

är en anledning till att den neoliberala förstålelsen av samarbete i världspolitiken ofta beskrivs

som ett plussummespel, inom vilket aktörer söker absolut vinstmaximering oberoende andra

aktörers förtjänster (Baldwin 1993: 5, 9).

10

En annan viktig komponent inom den intressebaserade regimforskningen berör strukturell

interdependens. Relationen mellan makt och interdependens är viktig för formering av

regimer och gör det möjligt att urskilja staters olika möjligheter för samarbete. Denna

förståelse av begreppet ”makt” karaktäriseras genom aktörers möjlighet till kontroll över olika

strategiers utfall, vilket skiljer sig från den traditionella uppfattningen som i första hand

hänvisar till militärmakt (Keohane och Nye 2001: 9f). Sårbarhet är en viktig komponent inom

relationen mellan makt och interdependens, vilket utgör en komponent inom komplex

interdependens och asymmetrisk interdependens. Sårbarhet inom interdependens kan

beskrivas genom en aktörs relativa möjligheter att välja alternativa strategier och hur

kostnadskrävande de beräknas vara (Keohane och Nye 2001: 11).

En stor del av del neoliberala regimforskningen influeras av den relativt höga grad av

institutionalism teorin förespråkar, varav en betydande del av fokus fallit på regimers

funktionella roll i världspolitiken, vilket specifikt skiljer sig från teorier om premisser för

regimers tillkomst. I den mest simpla form bidrar neoliberala teorier med utgångspunkten att

regimer skapas när stater lyckas komma överens, inom det som kallas kontraktzon, i en

kontext som minimerar misstänksamhet och risk för fusk (Young och Osherenko 1993: 249f).

I kritik mot den traditionella neoliberala regimforskning har Oran Young framfört en teori,

kallad ”modell om institutionell förhandling”, som går ifrån den rationalistiska bas som

neoliberalismen grundas på men som trots detta kategoriseras inom det intressebaserade

perspektivet. Detta är fallet eftersom institutionell förhandling utgår ifrån förutsättningar för

själviska aktörer som ställs inför dels möjligheten uppnå gemensamma vinster genom att

samordna sina strategier, dels för problematiken att komma överens om specifika normer och

regler som syftar till regimskapande (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 73f). Med

begreppet ”institutionell förhandling” menas autonoma och suveräna aktörers ansträngningar

att nå överenskommelser som skapar konstitutionella kontrakt eller sammankopplade

rättigheter och regler som syftar till att styra efterföljande interaktion (Young 1991: 10). Med

andra ord syftar institutionell förhandling till just förhandling med syftet att skapa en regim.

Youngs teori är skapad med hjälp av hypotesuppställning som sedan testats på ett brett

empiriskt underlag, för att vidare belysa de fenomen som anses vara närvarande vid

regimtillkomst, vilket följaktligen utgör teorin om institutionell förhandling (se Young 1989;

1991; Young och Osherenko 1993) Till skillnad ifrån neoliberalismens rationalism, som ovan

beskrivits genom Keohane (1984: 25ff, 78f) som att aktörer har konstanta preferenser och

därmed möjlighet att beräkna kostnader och förtjänster av olika strategier, med andra ord

konsekvenser och utfall av val av handling, menar Young att aktörer inte alltid har möjlighet

11

att tillgå denna information. Detta är i synnerhet gällande vid multilateral förhandling där ett

stort antal parter medverkar. Dessa fall påverkas av vad Young benämner ”slöjan av

osäkerhet” inom vilket deltagare, i synnerhet av inledning till förhandlingen, ej kan tillgå en

tydlig och klar bild av kontrakzonens utseende. Detta betyder med andra ord att parter ej

tydligt och fulländat kan beräkna vad som krävs för att de ska kunna mötas och nå överens-

kommelse (Young 1999: 10f).

Detta medför att man måste skilja på olika typer av förhandlingsapproach, vilket främst

görs genom kategorierna ”distributiv förhandling” och ”integrativ förhandling”. Neoliberala

utgångspunkter, såsom nyttomaximering och rationell-egoism, medför att val av

förhandlingsapproach som klassificeras som distributiv förhandling. Ole Elgström och

Christer Jönsson benämner denna form som en typ av köpslående förhandling, och beskriver

detta som att det karaktäriseras av att det ligger i varje parts intresse att maximera sina egen

vinst utan att spendera energi på andra parters vinst (Elgström och Jönsson 2000: 685). Young

menar att förhandlingsprocessen inom institutionell förhandling ofta karaktäriseras av att

parter utgår ifrån en integrativ förhandlingsgrund, vilket är en huvudfaktor för att institutionell

förhandling ska bli framgångsrik (Young 1989: 360f; 1991: 11f). Elgström och Jönsson

(2000: 685f) benämner integrativ förhandling som problemlösande form av förhandling,

eftersom det gemensamma intresset är i fokus.

Det mest essentiella inom Youngs modell om institutionell förhandling, är framställandet

av hypotesfaktorer, vilka kan skiljas i två kategorier (Hasenclever, Mayer och Rittberger

1997: 74ff). Den första behandlar faktorer som uppmuntrar till att parter antar en integrativ

förhandlingsapproach. Dessa utgörs av faktorer och variabler som försvårar för parternas

möjlighet att tydligt beräkna den fulla omfattningen av överenskommelsezoner, och att

osäkerhet fortsätter att beslöja informationen om konsekvenser och utfall av olika strategival

(Young 1989: 361f, 366f). Den andra kategorin utgörs av faktorer som verkar för att främja

att integrativ förhandling lyckas eller blir framgångsrik. Detta behandlar faktorer såsom att

möjlighet att lyckas är större om fokus koncentreras på rättvisa istället för på framställandet

av ett effektivt arrangemang i första hand (Young 1989: 368f).

Ett grundläggande intressebaserat argument är således att regimer skapas när parternas

möjlighet till en integrativ förhandlingsapproach är stor, samt att möjligheten för integrativ

förhandling att lyckas är stor.

12

2.1.2 Makt

Maktbaserad regimteori har sitt ursprung från den realistiska falangen inom internationella

relationer. En stor del av forskning utifrån realismens premisser har dock presenterats som

motpol för bilden av samarbete och institutionsskapande som något åtråvärt och vanligt

förekommande. Detta har i synnerhet varit gällande vid belysandet av en överskattning av

påverkanskraften hos fenomen som interdependens och internationella institutioner roll i

världspolitiken (Se Mearsheimer 1995, Waltz 2000). Detta har lett till att realism som teori

ofta används för att förklara svårigheter med internationellt samarbete mellan stater

(Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 83f). En betydande del, som går i linje med

belysandet av svårigheter inom samarbete, är att stater evaluerar utfall av samarbete utifrån

dess relativa fördelar. Detta betyder att till skillnad från neoliberala teorier där aktörer lägger

upp samarbetsstrategier utifrån absoluta vinster, fokuserar stater enligt realister inte bara på

egennytta, utan även på vad andra aktörer vinner på samarbete. Följden av detta blir att

samarbete inte är ett lika frekvent fenomen inom världspolitiken som exempelvis

neoliberalism föreslår (Baldwin 1993: 5f).

Trots denna allmänna linje inom realismen, finns det de som utgår till stor del från

realistiska grundantaganden men samtidigt behandlar internationellt samarbete och regimer

som betydelsefulla fenomen av största vikt att förklara inom ämnet internationella relationer. I

synnerhet dessa teorier utgör det maktbaserade perspektivet inom regimteori, vilka

frambringar grundantagandet att behandla makt som en central variabel, inte bara vid

förklaringar av mellanstatliga konflikter utan även då stater väljer att samarbeta (Hasenclever,

Mayer och Rittberger 1997: 3, 84).

En av dessa maktbaserade teorier utgörs av hegemonisk stabilitetsteori, vars grundhypotes

består av påståendet att regimer bildas när en dominant aktör väljer att använda sin

influerande kraft för att locka med andra aktörer att nå överenskommelse (Young 1999: 191).

Detta påstående har dock vid tidigare basis varit formulerat som att ingen regim uppstår inom

en sektor, om inte en grupp är gynnad och att allmännyttan kan bli tillhandahållen genom

självständigt handlande. Detta är ett påstående som erhållit mycket kritik och det är bland

annat denna skepsis om internationellt samarbete i allmänhet som placerat teorin inom den

realistiska fraktionen av internationella relationer (Hasenclever, Mayer & Rittberger 1997: 93,

Gilpin 1987: 75ff) På så vis är det möjligt att antingen utgå från en hållning av att all form av

regimskapande måste innehålla en dominant hegemonimakt som påtrycker normer för regim-

skapande eller endast utgångspunkten att vissa regimer skapas i en unipolär världsordning.

13

Hegemonimaktens uppgifter innebär i båda dessa fall att påtrycka regler för regimen och

övertyga andra aktörer att dela kostnaderna för samarbete, vilket således kan förväntas att

minska misstänksamhet och risk för fusk eftersom den dominanta aktören även har till uppgift

att kontrollera så avtal följes (Gilpin 1987: 75, 91).

Det existerar dock annan maktbaserad regimteoretisering som inte tvunget utgår ifrån en

enskild hegemonimakts agerande. Grundläggand drag för dessa realistiska teorier kan

beskrivas av fokus på relativa maktmöjligheter som en central kausal variabel, samt en stor

vikt vid staters känslighet mot distributionella aspekter (Hasenclever, Mayer och Rittberger

1997: 83f). Krasner menar att regimer tillkommer när det finns en viss symmetri inom intresse

och maktdistribution. Staters maktkapacitet och användandet av statliga maktmedel är i detta

variabler som bestämmer utfallet av samarbetet och således därmed om en regim skapas eller

inte. I situationer av direkt plussummespel och harmoni existerar ingen anledning för stater att

koordinera sin policy, vilket beror på att aktörer självmant redan följer de principer och

normer en regim skulle syfta till att reglera. Med andra ord skulle det beteende som en regim

syftar till att koordinera och reglera vara självpåtryckande (Krasner 1993: 139, 141). Likaså är

fallet vid rent och fullt ut nollsummespel, alltså i situationer där en stats vinst alltid innebär en

annan stats förlust, vilket innebär en struktur där det inte finns någon mening att koordinera

staters policy (Krasner 1991: 338).

Krasner lägger stor vikt vid spelteoretiska modeller i definierandet av maktbaserade

teoriers grundantagande. Denna maktbaserade teorianvändning är till stor del utvecklad i

kritik till den intressebaserade regimforskningen. Inom den strikt neoliberala

regimforskningen söker stater absolut nytta i en kontext där det viktiga ligger i att nå en

pareto-optimal lösning, varav en regim vidare kan tillkomma (Krasner 1991: 338ff). Pareto-

optimalitet innebär i denna kontext en överenskommelse som någon eller några aktörer tjänar

på och ingen förlorar på (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997: 45).

I en maktbaserad analys som även innefattar variabler om aktörers strategier om relativa

fördelar, utgör neoliberalers bidrag ett ofullständigt perspektiv på regimtillkomst.

Problematiken för en maktbaserad teoretiker ter sig inte om hur man ska nå den pareto-

optimala lösningen, utan om var på pareto-skalan överenskommelsen kommer att nås. Detta

betyder med andra ord vilka aktörer som kommer att tjäna på överenskommelsen. Var eller

hur överenskommelsen kommer att nås beror till stor del på distributionen av relativa

maktmöjligheter och användandet av denna makt (Krasner 1991: 340). Statlig maktutövning

manifesteras genom tre olika former. För det första bestämmer makt vem som kan medverka i

spelet eller förhandlingsproceduren. För det andra används makt för att diktera reglerna kring

14

spelet. För det tredje kan makt användas till att förändra ställningen för vem som tjänar på vad

vid ett visst utfall (Krasner 1991: 340).

Detta leder till ett maktbaserat grundargument att tillkomsten av en regim är ett fall av

maktdistributionen och relativa förutsättningar av statsmakt, antingen genom agerandet av en

individuellt stark stat eller i maktkampen mellan kraftfulla stater, eller grupper av stater, om

hur regimens regler ska dikteras och utformas.

2.1.3 Kunskap

Det är centralt för det kunskapsbaserade regimteoretiska bidraget att analysera regimer utifrån

kausala och normativa idéers betydelse och dess påverkanskraft för härkomsten av aktörers

intresse (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 5). Det kunskapsbaserade perspektivet är

en kognitiv approach till regimteori, vars utveckling till stor del fått sin framfart genom kritik

av neoliberala och realistiska rationalistiska analysmodeller. Det är av stor vikt att skilja

mellan teorier inom det kunskapsbaserade perspektivet, genom dels ”svag kognitivism” och

dels ”stark kognitivism”. Den svaga kognitivismen fyller i första hand en kompletterande roll

till den rationalistiska regimforskningen. Detta innebär att svaga kognitivister är kritiska till

rationalismens användande av aktörers intresse som givet, vilket innebär att dess fokus i

synnerhet faller på härkomsten och dynamiken av rationella aktörers förståelse av världen.

Den starka kognitivsmen är till stor del utvecklad genom att bestrida den rationalistiska synen

på forskning inom internationella relationer. Denna approach har på så vis länkar till kritisk

teori och fokuserar i synnerhet på härkomsten och dynamiken av socialt konstruerade aktörers

självförståelse inom världspolitiken (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 136f).

Skillnaden mellan svag och stark kognitivism är av fundamental art och berör såväl

grundläggande epistemologiska och ontologiska utgångspunkter, vilket gör en

sammanslagning av dessa ansatser väl problematisk. Problematiken i möjliga

operationaliseringar, samt förenligheten med övriga regimteoretiska perspektiv resulterar i att

fokus för denna uppsats kunskapsbaserade regimteori i första hand berör svag kognitivism.

Det existerar ett antal möjliga operationaliseringar och metodologiska tillvägagångssätt till

studiet av härkomsten av aktörers intresse och kausala och normativa trosuppfattningar inom

den svaga kognitivismen. Ett av de mest frekvent använda av dessa är att fokusera på

”epistemiska nätverk”, vilket i synnerhet är gällande inom ämnesområden med stor grad av

påverkan av teknisk komplexitet och osäkerhet (Haas 1992: 1). Ett epistestemiskt nätverk är

15

”ett nätverk av professionella med erkänd expertis och kompetens inom ett specifikt

problemområde med anspråksauktoritet för policyrelevant kunskap inom det specifika

problemområdet” (Haas 1992: 3 [egen översättning]). En viktig del i kvalifikationen är kravet

på att medlemmarna inom nätverket har: (1) intersubjektiv uppsättning av normativa och

principiella uppfattningar; (2) gemensamma kausala uppfattningar, vilket är ett resultat av

verksamheten och analyseringen av problemområdet vilket sedan ligger till grund för länken

mellan möjlig åtgärdspolicy och önskat utfall; (3) intersubjektiv uppfattning av validitet,

vilket grundas i den gemensamma bilden av vägandet och validering av kunskap inom

expertisområdet; (4) en gemensam policydrift, vilket härstammar från en uppsättning praxis

som associeras med en central uppsättning av problemen som måste tacklas, förslagsvis med

gynnandet av mänskligt välbefinnande i åtanke (Haas 1992: 3, 1993: 180).

Till stor del utgår denna kunskapsbaserade approach utifrån att epistemiska nätverk

påverkar aktörer med bestämmandemakt och således besitter möjlighet att förhandla fram en

regim. Denna regim reflekterar sedan kausala och principiella uppfattningar som nätverk har

främjat (Haas 1983: 188f). En viktig del inom epistemiska nätverks möjlighet att påverka

aktörer med bestämmandemakt är lärande. Med detta menas processen genom att kunskaps-

konsensus, som syftat till att specificera kausala relationer, resulterar i en påverkan av

offentlig policy (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997: 146). Vetenskaplig och

kunskapsmässig konsensus är centrala begrepp, eftersom det refererar till både möjligheten att

klassificeras som epistemiskt nätverk och möjligheten till att påverka aktörer med

bestämmandemakt. Detta sker till stor del genom att konsensus påverkar graden av hur

kausala och principiella uppfattningar är intersubjektiva och gemensamma mellan

medlemmarna av nätverket, men även hur omvärlden uppfattar nätverkets anspråk på

kunskapsauktoritet inom det specifika området (Hasenclever, Rittberger och Mayer 1997:

150, Haas 1993: 179, 201f).

Ett epistemiskt nätverk som har påverkanskraft gällande regimtillkomst, har möjlighet att

både skapa kunskapskonsensus och att främja dessa uppfattningar på ett sätt att det också

innebär konsensus mellan aktörer med bestämmandemakt. Detta refererar både till processen

av lärande och epistemiska nätverks möjlighet att skapa kunskapsmönster som sedan

undervisar policyskapare och andra aktörer (Haas 1993: 179, 187ff).

Grundargumentet för denna uppsats kunskapsbaserade regimteori är således att regimers

tillkomst är ett fall av epistemiska nätverks närvarande, dess möjlighet till kunskapsmässigt

konsensus och dess möjlighet till influerande av aktörer med bestämmandemakt.

16

3. Analys

Detta kapitel syftar till att genom att utgå utifrån de teoretiska perspektiven fastställa variabler

i klimatregimens tillkomst. De olika teoretiska perspektivens fokus, grundantaganden och

hypoteser styr därmed hur fallets tillkomst bör uppfattas och används vidare för att belysa och

förklara de mest essentiella aspekterna i denna tillkomst. Analysen är således i första hand

uppdelad i tre avsnitt: Intresse (3.1), Makt (3.2) och Kunskap (3.3). Varje del inleds med ett

fastställande av fallets tillkomst och tillkomstprocess, vilket sedan fungerar som fokus och

avgränsning för den fortsatta analysdiskussionen, och avslutas vidare med en kort

sammanfattning.

3.1 INTRESSE

Den intressebaserade analysen inleds med ett fastställande av klimatregimens

tillkomstprocess. Detta genomförs genom att utgå ifrån centrala utgångspunkter av

regimdefiniering och regimidentifiering inom intressebaserad regimteori, för att söka de mest

centrala komponenterna av klimatregimens tillkomstprocess. Detta utger sedan fallet, som i

synnerhet Oran Youngs hypoteser om framgångsrikt regimförhandlade vidare används för att

fastställa de variabler som varit av vikt för att klimatregimen tillkommit.

3.1.1 Tillkomstprocess

Att analysera regimer utifrån stater som strategiska och rationella aktörer är en gemensam

nämnare för teoretiker inom det intressebaserade perspektivet (Hasenclever, Rittberger och

Mayer 1997: 26). Detta medför att en regims tillkomst förväntas ligga i överenskommelser

om principer, normer, regler och beslutsfattande procedurer som av aktörerna erkänns som

gällande. Det existerar följaktligen en medvetenhet i form av strategiska och

nyttomaximerande aktörer. Detta medför med andra ord att när stater ratificerar avtal

17

innehållande dessa beståndsdelar, eller vid det specifika ikraftträdandet av dessa avtal, skapas

regimer.

Keohane förespråkar ett formellt tillvägagångssätt i identifierandet av en regim. Ett avtal

definieras som bestående av explicita regler som två eller fler stater har enats om, vilket

medför att regimer skapas när stater erkänner att dessa avtal har fortsatt giltighet eller giltighet

över tid (Keohane 1993: 27f). FN:s ramkonvention om klimatförändring antogs 1992 (FCCC

1992: 13) och trädde i kraft 1994 (Bodansky 2001a: 34), vilket utifrån intressebaserade

premisser utgör en viktig del av klimatförändringsregimens tillkomst. Klimatkonventionen

innehåller exempelvis principer, normer och regler för medlemmars åtaganden och agerande

(FCCC 1992: art. 2, 3, 4) och beslutsfattarprocedurer genom upprättandet av årliga

partskonferenser (FCCC 1992: art. 7).

Det är dock problematiskt att endast utgå ifrån ramkonventionen om klimatförändring som

självständigt bevis för klimatregimens tillkomst. Konventionens principer, normer och regler

kan anses vara oprecisa, vilket resulterar i en låg grad av statligt åtagande och överlämnande

av suveränitet (Bodansky 2001b: 204f). Dessutom leder inte alla avtal och överenskommelser

till skapandet av en regim, varav klimatkonventionens regler måste ha en fortsatt giltighet i

kvalifikationen som regimtillkomst. Keohane menar, i sin formella approach till

identifierandet av regimer, att konventioner är informella institutioner med implicita regler

och samförstånd, medan regimer är institutioner med explicita regler (Keohane 1993: 28f).

Detta innebär att även ratificeringen och ikraftträdandet det andra huvudavtalet,

Kyotoprotokollet som antogs 1997 och trädde laga i kraft 2001, utgör en viktig variabel för

klimatförändringsregimens tillkomst. Detta är fallet eftersom det fungerar som bekräftelse för

att klimatkonventionens regler har parternas fortsatta samtycke, samt att det medför explicita

regler för exempelvis växthusgasutsläpp (Gupta 2000: 7, 10f).

Signeringen och antagandet av klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997 utgör

de mest essentiella komponenterna i fastställandet av klimatregimens tillkomst. En central del

av intressebaserade antaganden är att internationella regimer skapas när aktörer utifrån

självintresse interagerar med syftet att komma i åtnjutande av gemensam vinst (Young and

Osherenko 1993: 249f). Regimskapande är således en förhandlingsprocess, inom vilket

regimer skapas när en överenskommelsezon existerar (Young 1999: 191). Detta innebär att

klimatregimens tillkomstprocess är möjlig att fastställas till de mellanstatliga förhandlingarna

som gav upphov till klimatkonventionen och Kyotoprotokollet. I december 1990 upprättade

FN:s generalförsamling en mellanstatlig förhandlingskommitté för förhandlingar för FCCC

(INC/FCCC). I ramarna av detta formella forum hölls fem sammanträden mellan februari

18

1991 och maj 1992. FCCC antogs vid det sista sammanträdet i Rio de Janeiro vid FN:s

världskonferens om miljö och utveckling (UNCED, härefter Riokonferensen) (Bodansky

2001a: 32f). Även förhandlingarna som gav upphov till Kyotoprotokollet är här av intresse.

Klimatkonventionen åtnjöt sitt ikraftträdande 1994, varav den första partskonferensen (COP

1) hölls ett år efter i Berlin. Vid den andra partskonferensen i Genève 1996 (COP 2) inleddes

reella diskussioner om preciserade utsläppsminskningsmål, men det var först vid den tredje

partskonferensen i Kyoto (COP 3) som förhandlingar om ett tilläggsavtal till

klimatkonventionen tog sin fart, vilket resulterade i parternas antagande av Kyotoprotokollet

(Oberthur och Ott 1999: 54, Gupta 2000: 9f).

3.1.2 Institutionell förhandlingsmodell

Den intressebaserade analysen utgår i första hand från Oran Youngs hypoteser för

framgångsrik regimskapande, som presenterats som modell om institutionell förhandling.

Dessa hypoteser är uppdelade i två kategorier. Den första delen (3.1.2.1) utgår ifrån variabler

som behandlar faktorer som förväntas uppmuntra till att aktörer antar en integrativ

förhandlingsapproach. Den andra delen (3.1.2.2) tar utgångspunkt i faktorer som stimulerar

till att integrativ förhandling blir framgångsrik.

3.1.2.1 Uppmuntran till integrativ förhandling

Centrala aspekter för Youngs teori om faktorer som verkar för att uppmuntra och möjliggöra

en integrativ förhandlingsomgivning, är det som beskrivs möjligheten för kontraktualistisk

interaktion (Young 1989: 366f). Med denna interaktion menas hur egoistiska aktörer kan anta

det problemlösande integrativa förhandlingsläget, vilket styrs av faktorer som möjligheter till

fullständig information och beslöjningen av framtida nyttodistribution (Hasenclever,

Rittberger och Mayer 1997: 74f). Med andra ord hänvisar detta till förhandlingsomgivningens

utseende och dess möjlighet att frambringa fullständig information om aktörers positioner och

eventuella kontraktzoner.

Den formella förhandlingsomgivningen i klimatregimens tillkomstprocess karaktäriseras

av en rad särdrag, som är av vikt för möjligheterna till kontraktualistisk interaktion. En viktig

faktor är den begränsade tidsramen, vilket bestämdes av att Riokonferensen hade sin tidsgräns

19

i juni 1992, och den allmänna viljan var att kunna presentera ett fullständigt avtal om

klimatförändring vid konferensen. Detta innebär att den formella förhandlingsprocessen

endast var tidsbegränsad till tre och ett halvt år, från och med upprättandet av INC/FCCC

1990 (Bodansky 2001a: 32). Denna tidsgräns, som dessutom ökade i påverkanskraft med den

stora graden av publicitet Riokonferensen åtnjöt, kan förväntas ha påverkat staters möjlighet

att söka information om andra staters intresse, positionella ställning och strategi. Detta är

således en faktor som försvårat parternas möjlighet till fullständig information om

överenskommelsezoner, vilket möjliggjort närvarandet av kontraktualistisk interaktion och

således uppmuntrat till integrativ förhandling. Enligt Daniel Bodansky karaktäriserades

förhandlingsprocessen av en hög grad av kompromisskapande, då själva

konventionsförhandlingen inte tog sin reella inledning förrän endast enstaka månader före

Riokonferensen. Tiden före detta nåddes mycket få framsteg då stater endast debatterade

procedurmässiga ärenden (Bodansky 2001a: 32).

Utifrån modellen om institutionellt förhandlande är formen av beslutfattarprocedurer av

stor roll för möjligheten att parter väljer en integrativ förhandlingsmetod. Enligt Young är ett

kriterium för framgångsrikt regimskapande att den multilaterala interaktionen förs utifrån

enhällighetsprincipen. Detta skiljer sig ifrån andra typer av förhandlingsprocedurer som

exempelvis utgår ifrån majoritetsprincip och har samband med distributiv och positionell

förhandlingsmetod. Detta är problematiskt eftersom parter som inte samtycker med

majoritetsbeslutet har möjlighet att lämna förhandlingsbordet. Denna komponent är således av

stor vikt eftersom om ett betydande antal parter väljer att stå utanför samarbetet är

upprättandet av en multilateral regim inte längre möjlig. Enhällighetsprincipen syftar således

till att beslut fattas i enhällighet, vilket är en hypotesfaktor som förväntas att uppmuntra till

den problemlösande integrativa förhandlingsformen (Young 1989: 360f, 366f).

För förhandling till upprättandet av såväl klimatkonventionen som Kyotoprotokollet

tillämpas beslutfattande efter konsensus, vilket är relativt vanligt förekommande inom FN:s

multilaterala arrangemang (Depledge 2005: 91f). Konsensusbeslutfattande och beslut utifrån

enhällighetsprincipen kan till stor del betyda samma sak och leda till liknande resultat. Ett

beslut i enhällighet tas med explicit överensstämmelse av samtliga parter, medan ett beslut

efter konsensus tas i frånvarande av explicit bestridande (Gupta 2000: 23). Det är dock

möjligt att åberopa konsensus även i närvarande av protest, om exempelvis gruppen stater

som protesterar är liten till antalet och inte innehåller en betydelsefull stat (Sprinz 2001: 263).

Syftet med klimatkonventionen var i inledningsfasen att beslut skulle fattas i konsensus, med

en sista utväg i form av kvalificerad majoritetsröstning. Detta statueras i Regel 42 (FCCC

20

1996: COP2), men det finns ingen, mellan parterna, överenskommelse om Regel 42, vilket

resulterar i att den inte är gällande. Detta innebär i frånvarande av överenskommelse om

procedurregler att alla beslut inom klimatregimen tas med konsensus (Sprinz 2001: 263f,

Depledge 2005: 91). Det är således möjligt att fastställa klimatregimens beslutsfattarprocedur,

som gett upphov till integrativt förhandlingsmetod, som en variabel av vikt inom

klimatregimens tillkomst.

Enligt Youngs kriterier för framgångsrik institutionell förhandling låter sig parterna utgå ifrån

ett problemlösande förhandlingsperspektiv i ett läge av otillräcklig information om

kontraktkurvans utseende, samt att ofullständig information garanterar att osäkerhetens slöja

blir fortsatt rådande (Young 1989: 366f). Klimatförändringsförhandlingarna har innehållit ett

större antal aktörer, samt större antal olika aktörer, än någon annan multilateral förhandling

(Depledge 2005: 19). Detta är en faktor som kan förväntas, på grund av dess tillförande

förhandlingskomplexitet, försvåra parters möjligheter till fullständig information om möjliga

kontraktzoner och därmed verka som en faktor som uppmuntrar till integrativ förhandling.

En faktor som verkar motsatt, alltså bidrar med information och klarhet, är dock klimat-

förändringens asymmetriska påverkanskraft, vilket med andra ord syftar till att vissa drabbas

värre än andra. Detta gör det möjligt att peka ut parter som således kan förväntas att tjäna mer

än andra och att förlora mer än andra vid exempelvis kostnader av utsläppsminskning. Detta

är något Young betonar som ett specifikt hinder för möjligheten för en integrativ

förhandlingsapproach i klimatförändringsfallet (Young 1989: 367). Vissa stater, såsom

lågländer nära kust och öar, kan exempelvis förväntas ligga mer i riskzonen än högländer som

är placerade långt ifrån kust om den globala havsnivån höjs. Samtidigt beräknas

industrialiserade stater ha större möjlighet till anpassningsstrategier, vilket resulterar i olika

sårbarhetsgrader (Gupta 2000: 4).

Det är dock även av vikt att belysa den vetenskapliga och ekonomiska osäkerheten inom

klimatförändring. Enligt Joanna Depledge är det globala ekologiska systemet utifrån en

vetenskaplig utgångspunkt extremt komplext. Detta är i synnerhet gällande för exempelvis

fastställandet av hur globala klimattrender påverkar lokala väderförhållanden. Likaså kräver

ekonomiska kostnader för såväl utsläppssänkningar, som för andra åtgärder att möta

klimatförändringar, komplexa och problematiska uträkningar (Depledge 2005: 18f). Olika

parters sårbarhetsgrader i klimatregimen, kan således förväntas ha varit en faktor som verkat

emot parters möjlighet till kontraktualistisk interaktion, alltså integrativ förhandling i kontext

av beslöjningen av osäkerhet. Det är dock även möjligt att belysa att klimatförändring som

21

regimämnesproblem tillför en större grad av komplexitet, i form av vetenskapliga och

ekonomiska uppskattningar, än andra framgångsrika regimtillkomster (Munasinghe och Swart

2005: 56f). Detta är således en kraft som tillför suddighet när förhandlingsparter söker

fastställa information om möjliga kontraktzoner och andra staters förhandlingspositioner.

Detta verkar således i sin tur för en behållning av osäkerhetens slöja, vilket uppmuntrar till ett

integrativt förhandlingstillvägagångssätt (Young 1989: 367; 1999: 194).

3.1.2.2 Stimulans till framgångsrik integrativ förhandling

Young betonar vikten av det institutionella arrangemangs möjlighet att förhandlingsparterna

kan acceptera åtaganden som är rättvisa i motsats till effektiva. Ett rättvist avtal menas

generellt att förhandlingsparterna anser att deras intressen tas i beaktning. Förhandlingsfokus

på rättvisa istället för viljan att skapa ett effektivt arrangemang är en essentiell hypotesfaktor

för framgång i institutionellt förhandlande (Young 1989: 368f).

Förhandligsförhållanden som influeras av enhällighetsregeln driver parterna till en

förståelse om att institutionellt förhandlande i det internationella samhället, endast kan vara

framgångsrikt om de betydelsefulla staterna och intressegrupperna uppfattar att deras

viktigaste angelägenheter har blivit rättvist behandlade (Young 1989: 368). Det är möjligt att

belysa ett stort antal exempel i klimatregimens tillkomstprocess, där fokus koncentrerats kring

rättvisefrågor. Förhandlingen till klimatkonventionen visar tydligt att flertalet parters centrala

fokus var att utforma ett arrangemang som maximerade möjligheten till samtliga parters

samtycke. Denna förhandlingsmetod, tillsammans med allmänviljan till en konsensusbeslut-

mekanism, resulterade i att betydelsefulla men minde förhandlingsdrivande individuella

stater, såsom Förenta staterna (USA), fick väsentligt inflytande, om inte veto, över

konventionens utfall (Bodansky 2001a: 32). Detta kan således utgöra en viktig variabel för

underlättandet av att klimatkonvention åtnjöt tillräckligt statliga ratificeringar för den att träda

ikraft och därmed för tillkomsten av klimatregimen.

Överlag har rättvisa i Klimatkonventionsförhandlingen erhållit stort utrymme. Benito

Muller menar exempelvis att:

”The negotiations carried out under the United Nations Framework Conventions on Climate Change (FCCC) bear witness to a truly remarkable fact, for it is rare to find the sort of consensus which has emerged about the role of justice (equity) in these global warming negotiations” (Muller 1999: 5).

22

Detta är något som visar sig tydligt i Klimatkonventionens avtalstext. En central del som

Riokonferensen gav upphov till var att eftersom att industrialiserade stater är ansvariga för de

största delarna av växthusgasutsläpp, ska de ta de första initiativen till att modifiera sitt

utsläppsbeteende. Dessutom statueras industriländers särskilda förpliktelser till

utvecklingsländer, i synnerhet med tanke på utvecklingsländers specifika sårbarhet för globala

klimatförändringar, samt deras reducerade möjlighet att implementera strategier för utsläpps-

minskning och klimatanpassnings (Wiegandt 2001: 128).

Ytterligare bekräftelse på omfattande rättvisefokus statueras vidare under parternas

åtagande i klimatkonventionens artikel fyra, genom att ”[a]lla parter, med hänsyn tagen till

gemensamma men olikartade ansvar och sina särskilda nationella och regionala

utvecklingsprioritet, mål och förhållanden” (FCCC 1992: art 4), samt att ”industriländer och

andra parter upptagna i Annex I … skall föra nationell politik och vidta motsvarande åtgärder

för att motverka klimatförändring” (FCCC 1992, art 4[2] och 4[2a]). Parterna till såväl

klimatkonventionen och Kyotoprotokollet har följaktligen kategoriserats i tre olika block;

Annex I/B; Annex II; samt Icke-annexparter (Se bilaga I) (Gupta 2000: 33f).

Det är möjligt att fastställa att den stora del av koncentration kring rättvisa är en viktig

komponent för möjligheterna för den integrativa förhandlingen att vara framgångsrik. Detta är

i synnerhet gällande inom förhandlingen och utformningen av klimatkonventionen, som

innehåller en rad rättviseaspekter, men icke-specificerade statliga skyldigheter (Bodansky

2001b: 204ff, Wiegandt 2001: 128f). Enligt Young är det explicit fokus på rättvisa istället för

framkomsten av ett effektivt arrangemang, som fungerar som stimulator för integrativ

förhandlings framgångsmöjligheter (Young 1989: 368f). Rättvisefaktorn kan således

fastställas som en variabel av vikt inom klimatregimens tillkomstprocess.

3.1.3 Sammanfattning

Det är utifrån det intressebaserade perspektivets antagande möjligt att fastställa ett antal

variabler som varit viktiga för klimatregimens tillkomst. De faktorer som bidragit till att

integrativ förhandlingsomgivning möjliggjorts är i synnerhet tidspress och mediala

uppmärksamhet vid Riokonferensen; användandet av en beslutsfattarprocedur efter konsensus

från Riokonferensen och under partskonferenserna fram till att Kyotoprotokollet antogs;

tillförandet av komplexitet eftersom klimatförändringsförhandlingar förs mellan först och

främst ett extremt stort antal stater, men även ett stort antal andra former av aktörer; samt

23

problematiken att beräkna globala klimatförändringars lokala påverkanskraft. Faktorn om den

oerhörda koncentration om rättvisa, istället för framställandet en effektiv regim, fastställs

även som viktig variabel, då det stimulerade möjligheterna till att den integrativa

förhandlingen var framgångsrik.

24

3.2 MAKT

Den maktbaserade analysen tar sin inledning genom att fastställa klimatregimens

tillkomstprocess. Detta görs genom användandet av de maktbaserade utgångspunkter som

påvisades under teoripresentationen, för att göra det möjligt att det mest essentiella incitament

för klimatregims tillkomst, och processen som ledde fram till den. Vidare för att fastställa

viktiga variabler i denna process används i synnerhet Stephen Krasners teorier om

regimskapande och distribution av relativa maktmöjligheter.


Det är centralt för maktbaserad teori att analysera regimer utifrån suveräna och autonoma

stater, genom att antingen fokusera på den relativa distributionen av makt stater emellan

(Krasner 1991), utövande av makt av dominanta stater (Gilpin 1987) eller materiella

strukturers påverkan på stater (Grieco 1988). Den maktbaserade approachen utgår även från

definitionen av en regim som ”ett antal implicita och explicita principer, normer, regler och

beslutsfattande procedurer inom vilket aktörers förväntningar sammanstrålar inom ett

specifikt område av internationella relationer” (Krasner 1983 [egen översättning]). Detta

innebär att det är möjligt att utesluta att klimatregimen åtnjutit sin tillkomst före signering av

klimatkonventionen 1992 (Bodansky 2001a: 34), då dessa beståndsdelar ej tidigare existerat.

Signeringen av klimatkonventionen och dess ikraftträdande 1994, utgör dock en betydande

statuering av klimatregimens principer, normer, regler och beslutfattarapparat, vilket således

utgör en viktig del av tillkomsten.

Krasner lägger även vikt vid att regimer måste förstås som något mer än endast ett

tillfälligt arrangemang som förändras av varje omställning av makt och intresse. Någon form

av långsiktighet av aktörers strategier för att upprätta regimer är nödvändigt för en regim att

existera, vilket enligt Krasner i synnerhet är gällande för principer och normer, då de utgör

grunddefinitionen av regimers karaktär (Krasner 1982: 186f). Detta innebär att även

Kyotoprotokollets signering 1997 med ikraftträdande 2001 medberäknas som en del i själva

tillkomsten.

Regimers bildas utefter en maktbaserad regimanalys utefter hur relativa maktfördelar

utnyttjas. Makt används av aktörer för att bestämma vem som bjuds in till förhandlingsbordet,

25

för att diktera statuerandet av regler, samt genom att förändra förväntade utfall av aktörers

specifika strategier (Krasner 1991: 340). Detta är något som till stor del manifesteras vid

förhandlingsbordet och spelet runt förhandlingarna. Detta innebär att klimatregimens

tillkomstprocess utgörs av förhandlingarna som ledde upp till signering av

klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997. Detta utgörs främst av förhandlingarna

under Riokonferensen 1992 där klimatkonventionen signerades och klimatkonventionens

efterföljande partskonferenser, varav den första COP1 hölls våren 1995 i Berlin, Tyskland, ett

år efter klimatkonventionen trädde i kraft. Även förhandlingar vid partskonferensen i Genève

1996 COP2, och vid Kyoto i Japan 1997 COP3, innefattas i klimatregimens tillkomstprocess

(Gupta 2000: 9f).

3.2.2 Distribution och användande av relativa maktförutsättningar

Utifrån den maktbaserade regimteorin beror möjligheterna för regimtillkomst på den relativa

distributionen av makt, och utövandet av denna makt. Detta förväntas te sig antingen genom

att starka stater påtrycker regler för eget vinstintresse eller med syftet för systemets bästa

(Krasner 1982: 195ff). Användandet av statsmakt, av antingen individuella dominanta stater

eller grupperingar av stater, i denna förhandlingskontext, är således av stor vikt för

möjligheterna att skapa en regim. Förhandlingarna för klimatregimen har till stor del

karaktäriserats av förhandlingsblock och koalitioner, vilket är ett relativt normalt utfall vid

multilaterala arrangemang på grund av det höga antal individuella förhandlingsparter (Gupta

2000: 33ff). Både klimatkonventionen och Kyotoprotokollet innehåller så kallade

”Annexuppdelningar” (Se bilaga I), vilket är en kategorisering av avtalens parter i tre olika

grupper beroende på olika former av statliga skyldigheter. Klimatkonventionen statuerar att

främst industriländer är ansvariga för atmosfärens antropogena växthusgasutsläpp, och att de

också ska ta de första initiativen till reglerande av utsläpp (Wiegandt 2001: 128).

Detta har gett upphov till kategorierna ”Annex I”, ”Annex II” och ”Icke-annex”, samt

Annex B i Kyotoprotokollet (se bilaga I). Annex I-parterna består av 41 stater och utgörs av

de traditionella industriländerna, mestadels i väst, samt de östeuropeiska stater som vid

tidpunkt av kategoriserandet befann sig i ekonomisk övergång efter Sovjetunionens kollaps. I

Kyotoprotokollet omdefinierades gruppen till Annex B, vilket innefattande detsamma

undantaget Vitryssland och Turkiet. Annex II-parterna utgörs av de 25 stater, alla tillhör även

Annex I, som alla har goda ekonomiska möjligheter att förutom att reglera egna utsläpp i linje

26

med Annex I-parterna även ska investera i teknologi till utvecklingsländer. Icke-annex utgörs

av resterande 153 stater som signerat klimatkonventionen (Gupta 2000: 33ff). Bortsett från de

officiella partskategoriseringarna innehåller förhandlingsomgivningen en mängd andra

koalitioner och block. Klimatregimens tillkomstprocess kan beskrivas som både en inter-

nordkonflikt och en nord-sydkonflikt (Paterson 1996: 70f, 99f).

Det är möjligt att utifrån Krasnsers teorier fastställa att klimatregimens tillkomstprocess

inte har karaktäriserats av rent och fullt ut harmoni kring aktuella normer, eftersom normer

och regler i detta fall skulle vara självreglerade av aktörers egen vilja. Det är också möjligt att

utesluta en tillkomstprocess av rent nollsummespel, eftersom det då inte finns någon

anledning för stater att koordinera policy om en aktörs vinst är detsamma som andra aktörers

förlust (Krasner 1991: 337f). Preferenserna för att skapa en regim beskriver Krasner utifrån de

spelteoretiska modellerna ”dilemmat av gemensam motvilja” och ”dilemmat av gemensamt

intresse”. Detta innebär att regimer skapas i kontexten av tvister och överenskommelser om

dess regler, vilket ter sig genom att samtliga parter kan vara överens om att något måste göras,

men är oense om vad och hur. Detta är något Kranser inte menar handlar om hur man ska nå

en pareto-optimal lösning, utan snarare var på pareto-kurvan det segrande utfallet ligger

(Krasner 1991: 339ff).

Under Riokonferensen låg fokus på inter-nordkonflikter särskilt kring specificeringen av

Annex I-parternas minskningsmål av växthusgaser och mängden resurser till

utvecklingsländer (Paterson 1996: 73f). Europeiska unionen2 (härefter EU) försökte få

medlemsstaterna att koordinera sin utrikespolitik parallellt med klimatförändrings-

förhandlingarna för antagandet av Maastrichtfördraget som signerades 1992 och trädde ikraft

1993. I klimatförändringsförhandlingarna sökte EU höga växthusgasminskningsmål. EU

utgjorde en koalition i förhandlingarna och signerade dessutom Kyotoprotokollet med en

gemensam underskrift (Wettestad 2000: 27f, Gupta och Grijp 2000: 77f). USA har till stora

delar positionerat sig som motståndare till höga krav på kvantifierade utsläppsminskningar

och har både drivit denna policy individuellt och i koalitionen JUSSCANNZ (Gupta 2000:

35). Enligt Paterson tog sig dessa tvister även sig som USA mot resten av de industrialiserade

staterna (1996: 72f).

Individuella dominanta aktörer har utifrån teorier om hegemonisk stabilitet möjligheten att

skapa och upprätthåll regler och normer för regimers etablerande (Gilpin 1987: 74f). Denna

dominanta makt måste dock även relateras till andra aktörers och koalitioners relativa

2 vid denna tid Europeiska gemenskapen (EG), men benämns här fortsättningsvis som EU även under tidpunkter som unionen ännu inte haft sitt ikraftträdande.

27

maktmöjligheter. USA kunde använda sin dominanta position för att diktera och förändra

regimens regler. Detta genomfördes genom utnyttjade av sin position och pressade på att

regimen skulle innehålla ett handelssystem för utsläppsrätter. Detta var något i synnerhet EU

inledningsvis hade en negativ inställnings till (Paterson 1996: 73f). Regimens

beslutsfattarprocedur medförde att USA, i synnerhet under förhandlingarna inför antagandet

av klimatkonventionen, innehade vetorätt för regimens utfall vilket utnyttjades (Bodansky

2001a: 32).

USA använde sina relativa maktfördelar för att förändra reglerna för regimen genom att

ställa krav på regler om utsläppshandel. Detta medförde att aktörer som tidigare hade

bibehållit en kritisk position till regimsamarbetet, såsom Australien och Island, antog en

positivare stans. Även Ryssland blev efter detta mer aktiva för regimens tillkomst, eftersom

de vid tidpunkten av förhandling endast uppmätte en utsläppsnivå av 70 procent från basåret

1990, vilket var ett resultat av Sovjetunionens ekonomiska kollaps. Detta innebar en möjlighet

för Ryssland att sälja de utsläppsrättigheter som inte nyttjades i utbyte mot hårdvaluta. Dessa

aktörer ansågs även ha en nyckelroll i samarbetet i och med sina stora utsläppsnivåer och

ekonomiska styrka (Ward, Grundig och Zorick 2001: 455ff). USA:s möjlighet och vilja att

påtrycka regler och normer utgör således en variabel som påverkat andra aktörers strategier,

vilket har varit av vikt för klimatregimens tillkomst.

USA:s relativa maktfördelar påverkades även av EU-medlemmarnas misslyckande att

koordinera sin policy. Detta kan till viss del beskrivas som en förändring av relativa

maktmöjligheter. EU som förespråkade stora procentuella minskningsmål för Annex I-

parterna, utförde stora påtryckningar och kritiserade USA och andra skeptiska förhandlings-

parter. USA menade dock att EU:s krav saknade legitimitet, eftersom att målen var

ouppnåeliga (Paterson 1996: 88). När EU:s medlemstater förhandlade internt under

Maastrichtrundan, fanns ett syfte att inrätta skatter på olja och energi inom EU. Detta utgjorde

dock punkter medlemstaterna ej kunde enas om, och dessa skatter innefattades inte i det

avslutande Maastrichtfördraget (Wettestad 2000: 28f). Efter detta misslyckande var det

mindre problematiskt för USA att hålla undan ifrån påtryckningar ifrån EU, vilket påverkade

den relativa maktdistributionen, vilket i sin tur påverkade möjligheterna till regimtillkomst.

Krasner teorier om användandet av statsmakt i form av vem som får medverka i spelet, med

andra ord bjuds in till förhandlingsbordet, och vem som dikterar dess regler (Krasner 1991:

340), kan användas som verktyg i belysandet av relativ maktdistributionen och lokaliserandet

variabler under Kyotorundan. Vid den andra partskonferensen, COP2 i Genève 1996,

28

intensifierades nord-sydkonflikten. Försöken att enas om förhandlingsdeklarationen innebar

första gången under klimatförhandlingarna som stater hade viljan att agera i avsaknad av

konsensus. Den tidigare viljan av användandet av konsensusbeslutsprocedur gav även mindre

stater som Saudiarabien och andra OPEC-länder en faktisk vetomakt. Deklarationen antogs

vid COP2 trots protester av OPEC-länder, Ryssland och Australien (Bodansky 2001a: 35f).

Daniel Bodansky menar att:

”The willingness of the European Union, the United States, and most developing states to act in the absence of consensus sent a strong signal … that these states were prepared to go their own way if necessary, if a small minority continued to block progress.”(Bodansky 2001a: 36).

Detta utförande av makt av i synnerhet USA som förhandlingsledare (Rowlands 2001: 47f)

och EU:s försök till samlat klimatledarskap (Gupta och Grijp 2000:70) utgör därmed viktiga

variabler för klimatregimens tillkomst.

Under förhandlingarna till Kyotoprotokollet lyckades USA även påtrycka klausulen om

”skadliga följdverkningar” (Ward, Grundig och Zorick 2001: 456). Detta innebär att Annex I-

parterna ska ”fullgöra … åtaganden … på ett sådant sätt att skadliga sociala, miljömössiga

och ekonomiska följdverkningar för parter som är utvecklingsländer minimeras”

(Kyotoprotokollet 1997, kap 4:14). Denna klausul fullgjorde att OPEC-länderna godtog

protokollet på grund av dess beroende av oljeexport och eftersom klausulen skyddade OPEC-

ländernas intressen av fortsatt oljeexport till västvärlden (Ward, Grundig och Zorick 2001:

456). USA:s påtryckning av klausulen om skadliga följdverkningar kan således fastslås som

en variabel av vikt för klimatregimens tillkomst.


Det är möjligt att utifrån maktbaserad regimteori, fokuserad på användandet av statsmakt och

distributionella och relativa aspekter, lokalisera en rad variabler av vikt för klimatregimens

tillkomst. Inom maktkampen om att diktera regimens regler, vilket i synnerhet var gällande

inom inter-nordkonflikten, är variabler som USA:s möjlighet att använda statsmakt och

påtrycka principer och ett system för handelsrättigheter av stor vikt. Detta exempelvis fallet

eftersom det ledde till att annars negativa parter anslöt till regimen. Inom nord-sydkonflikten

är det möjligt att belysa variabler såsom USA:s och EU:s förhandlingsledarroller och vilja att

29

påtrycka regler även i avsaknad av underbyggt konsensus, som variabler av vikt inom

klimatregimens tillkomstprocess.

30

3.3 KUNSKAP

Den kunskapsbaserade analysen inleds med att fastställa klimatregimens tillkomst, vilket

genomförs genom att utgå ifrån antaganden av regimidentifierande inom den svagt kognitiva

approachen. Vidare analyseras detta händelseförlopp genom att söka efter epistemiska nätverk

och dess påverkan, med syftet att fastställa viktiga variabler inom denna process.


Det är centralt för kunskapsbaserad regimteori att analysera regimer utifrån själva härkomsten

av statligt intresse och att fokusera på kausala och normativa idéers betydelse (Hasenclever,

Mayer och Rittberger 1997: 5). Den kunskapsbaserade regimdefinitionen fokuserar till stor

del på komponenter i linje med konsensusdefinitionen om regimer som ett antal implicita och

explicita principer, normer, regler och beslutsfattarprocedurer (Krasner 1983: 2). Dock

beroende på vilken form av kognitivism som förespråkas, följer olika krav på till vilken grad

exempelvis normer och principer är intersubjektiva och delade av aktörer (Hasenclever,

Mayer och Rittberger 1997: 16f). Formen av svag kognitivism innebär en viss formalitet och

själva skapandet av regimer är i slutändan ett fall av agerande av aktörer med

bestämmandemakt (Haas 1993: 175ff). Detta innebär att undertecknandet och ratificerandet

av klimatregimens huvudavtal, klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997, utgör

essentiella komponenter för identifierandet av regimens tillkomst och etablerande.

Idéer, uppfattningar och normer som influerat aktörernas intresse till regimförhandlande

och regimantagande kan innebära en spårningsprocess relativt långt bak i historien, vilket

således skulle resultera i en tillkomstprocess under ett brett tidsspann. Genom att utgå ifrån

den kunskapsbaserade och svaga kognitiva grundhypotesen att regimer skapas och tillkommer

under situationer då vetenskapligt eller kunskapsmässigt konsensus är gällande, samt att

denna kunskap erhåller en grad av publicitet, kan denna process tidsbegränsas. Innehållet av

denna kunskap måste dessutom förmedlas av epistemiska nätverk, som därmed är

inbegripande av ett erkännande om dess anspråk på kunskapsauktoritet inom det specifika

området (Haas 1992: 3f, 1993: 186f). Eftersom klimatregimen syftar till att minska den

mänskliga påverkan på klimatet, genom utsläppsminskning av antropogena växthusgaser

(Luterbacher och Sprinz 2001: 9), är det idéer, uppfattningar och dess genomslagskraft som i

31

första hand är av vikt inom fastställande av tillkomstprocessen. Det är möjligt att konstatera

att den mänskliga påverkan på specifikt växthuseffekten åtminstone inte uppfattades som

något särskilt bekymmersamt tiden innan 1980-talet. Under 1980-talet tog sig dock debatten

sin fart och 1987 när ozonhålet över Antarktis upptäcktes och fick enorm publicitet, fördes

även fokus över på växthuseffekten och global uppvärmning (Bodansky 2001a: 23,

Munasinghe och Swart 2005: 56f, Paterson 1996: 1f). 1988 följde ett antal händelser som

förde över fokus på förändringar i klimatet. Temperaturen det året var ovanligt varm och

exempelvis USA drabbades av den värsta perioden av torka sedan 1930-talet. Tidskriften

”Time Magazine” utnämnde istället för årets person, den utsatta jorden som årets planet och

FN röstade igenom en resolution som statuerade att klimatet var ett hot för mänskligheten

(Dessler och Parson 2006: 12ff). Klimatregimens tillkomstprocess kan således förväntas

finnas från tidpunkten när konsensus om problematiken av klimatförändring växte fram under

1980 fram till signering av klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997.

3.3.2 Epistemiskt nätverk

Denna kunskapsbaserade analys utgår ifrån teorier om epistemiska nätverk och

regimskapande. Detta inleds med ett lokaliserande av epistemiska nätverk inom

klimatregimens tillkomstprocess. Vidare används resultatet för att undersöka dess påverkan

inom tillkomstprocess med syftet att fastställa variabler av vikt.

3.3.2.1 Lokalisering av epistemiskt nätverk

Det är inte möjligt att utesluta att en mängd olika nätverk, såväl transnationella som

nationella, existerar och verkar samtidigt. Det är dock essentiellt för denna analys att fokusera

på epistemiska nätverk, vars verksamheter kan bestämmas utgöra variabler av vikt inom

ramen för tillkomstprocessen. Med detta menas med andra ord att verksamheten bidragit med

uppfattningar, idéer och normfrämjande som haft stor inverkan, överfört genom lärande, på

aktörer med bestämmandemakt, i synnerhet genom att konsensuskunskap antagits och således

utgör policyrelevant material (Haas 1993: 179f). Utifrån dessa kriterier tillsammans med

definitionen av epistemiska nätverk med tyngd på erkänd expertis och ett auktoritärt anspråk

på den områdesrelevanta kunskapen är det möjligt att anlägga fokus på Förenta nationernas

32

vetenskapliga klimatpanel (IPCC, härefter klimatpanelen). Klimatpanelen skapades 1988 av

meteorologiska världsorganisationen (WMO) och Förenta nationernas miljöprogram (UNEP)

med syftet att organisera utvärderingen av klimatförändring som ett vetenskapligt fenomen

(Bodansky 2001a: 28, Raustiala 2001: 112).

Organiseringen av klimatpanelen genom en uppdelning av tre verksamhetsgrupper, utgör

en viktig del i klassificeringen som ett epistemiskt nätverk. Dessa verksamhetsgrupper har

uppdelat ansvar, varav den första ansvarar för den atmosfäriska vetenskapen om

klimatförändring; den andra för klimatförändringens potentiella konsekvenser och åtgärder för

anpassning till klimatförändring; och den tredje för potentialen att minska utsläpp av

växthusgaser som bidrar till förändringar i klimatet (Dessler och Parson 2006: 12). Detta har

stor påverkan på essentiella komponenter inom epistemiska nätverk, såsom att nätverket inte

endast måste innefattas av en intersubjektiv kunskapskonsensus, utan även försöka med

strategier av policyrelevans påverka aktörer med bestämmandemakt (Haas 1993: 180,

Bernstein 2000: 481f).

Utifrån Haas (1992: 3) grunddefinition läggs det vikt på intersubjektivitet och huruvida

kausala, normativa och principiella uppfattningar delas av nätverkets medlemmar och således

ger upphov till kunskapskonsensus. Genom att fokusera på klimatpanelens

utvärderingsrapporter är det möjligt att åskådliggöra graden av intersubjektivitet mellan

forskare. I den första utvärderingsrapporten, som utgavs 1990, statuerar den första

verksamhetsgruppen att okontrollerat koldioxidutsläpp och fortsättande av utsläpp i samma

takt skulle innebära en höjning av jordens temperatur med 0.3 grader Celsius per decennium

(Raustiala 2001: 112). Även principiella uppfattningar framfördes i klimatpanelens

rekommendationer i den första utvärderingsrapporten. Detta visade sig i första hand genom att

skyldigheterna mellan industrialiserade staters och mindre utvecklade stater skildes åt, varav

industriländer rekommenderades att anta nationella mål för att mildra klimatförändringar,

samt att bistå med teknologisk hjälp till utvecklingsländer (Paterson 1996: 141).

Det är även möjligt att inom klimatpanelen belysa vikten av konsensus, vilket även

påverkar komponenten om intersubjektiva kausala uppfattningar, exempelvis genom att

kunskapen att både klimatet blir varmare och vad som orsaker detta. I den första utvärderings-

rapporten statueras det att mänsklig aktivitet ansvarar för den ökade koncentrationen av

växthusgaser i atmosfären, vilket kommer att bidra till växthuseffekt som resulterar i

uppvärmning av jordens yta (Paterson 1996: 142). I den andra utvärderingsrapporten, som

utgavs 1995, stadgas både att klimatet faktiskt förändras till det varmare och att människan

har märkbar påverkan på klimatet (Munasinghe och Swart 2005: 37). Det är i denna

33

bemärkelse av vikt för komponenten av vetenskapligt konsensus att utvärderingsrapporterna

skrivs av flera hundratals forskare från en mängd olika stater och granskas av ytterligare ett

hundratal forskare vars kommentarer är öppna för offentligheten (Dessler och Parson 2006:

148). Detta utgör även en viktig del för klimatpanelens möjlighet till anspråk på

kunskapsauktoritet inom forskning av klimatförändringar.

3.3.2.2 Påverkan av epistemiskt nätverk

Till stor del innebär epistemiska nätverks påverkanskraft hur och om vetenskaplig konsensus,

som främjats av ett epistemiskt nätverk, blir konsensus mellan aktörer med bestämmandemakt

(Haas 1992: 29). Inledningsvis är det möjligt att belysa klimatpanelens inverkan som

dagordningsfrämjare. Klimatpanelen stod för den absolut starkaste ståndpunkten för

vetenskapligt konsensus inom klimatförändring, samt normativa uppfattningar om att åtgärder

bör tas mot klimatets uppvärmning, vilket bidrog till stor publicitet för

klimatförändringsproblematiken (Paterson 1996: 147). Klimatpanelens ståndpunkter såsom:

”the balance of evidence suggests that there is a discernible human influence on climate

change” (Luterbacher och Sprinz 2001: 4), har spelat stor roll för konferensers möjlighet att

från första början inledas, vilket redan inledningsvis har syftat till att inte endast samarbeta för

anpassning till ett varmare klimat, utan att även diskutera möjliga åtgärder för att minska

staters påverkan på dessa förändringar. Enligt Haas kan detta beskrivas som att vetenskaplig

konsensus inom ett område, levererat av ett epistemiskt nätverk, leder till nya

samarbetsmönster inom ett problemområde (Haas 1993: 183f), vilket utger en essentiell del

för grunddefinitionen av epistemiska nätverk genom att det hjälper stater att identifiera sina

intressen, samt att det ramar in problemfrågorna och formar en samarbetsdebatt (Haas 1992:

4f). Klimatpanelens kunskapsmässiga konsensus om den mänskliga påverkan på klimatet,

samt dess möjlighet att leverera intersubjektiva kausala uppfattningar om både anpassnings-

strategier och åtgärdsstrategier, kan således fastställas som viktiga variabler i

tillkomstprocessen, i synnerhet genom dess bidragande att sätta problemet på dagordningen.

Klimatpanelens verksamhet spelade dock även en betydande roll för själva förhandlingen,

vilket är essentiellt för det epistemiska nätverkets möjlighet att påverka aktörer med

bestämmandemakt och hur kunskapsmässig konsensus genom nya beteendemönster även

leder till konsensus mellan stater (Haas: 1992: 6, 29f). En bekräftelse för detta är hur

grundprinciperna från klimatpanelens första utvärderingsrapport hade direkt inverkan på

34

utformningen av klimatkonventionen. Detta exempelvis genom att det i avtalstexten statueras

att: ”slutmålet för denna konvention … [är] att atmosfärens koncentration av växthusgaser

stabiliseras på en nivå som förhindrar farlig antropogen störning i klimatsystemet” (FCCC

1992: art. 2, Paterson 1996: 148). När förhandlingen tog sin fart var det stor koncentration

kring de stora frågor som klimatpanelen tidigare hade ramat in. Detta var gällande för allt

ifrån finansiering till institutionell utformning och krav på nationell rapportering (Raustila

2001: 110).

Mycket tyder på att klimatpanelens påverkan var störst för stater som saknat

välunderbyggd inhemsk vetenskaplig expertis inom området. Detta gjorde klimatpanelen till

en central källa för vetenskaplig rådgivning och undervisade på så vis många aktörer, vilket

medförde till att dessa stater antog en mer aktiv roll i förhandlingsprocessen (Raustila 2001:

113). Klimatpanelens påverkan för utformningen av förhandlingarna, dess aktiva roll som

vetenskaplig rådgivare, samt lärandet genom främjandet vetenskaplig konsensus, är ett bevis

för att konsensus kunde överföras och även innebära konsensus mellan de med

bestämmandemakt. Detta kan således fastställas som viktiga variabler i klimatregimens

tillkomstprocess, vilket till stor del kan beskrivas genom att klimatpanelen gav upphov till nya

lärandemönster inom klimatförändringssamarbetet, vilket på så vis hade stor influens för

regimens tillkomst.


Det är möjligt att med hjälp av det kunskapsbaserade regimperspektivet att belysa ett antal

variabler av vikt inom klimatregimens tillkomst. Utifrån argumentet att regimers tillkomst

inom komplexa problemområde sker när vetenskaplig konsensus även innebär konsensus för

aktörer med bestämmandemakt, är det möjligt att belysa klimatpanelens roll inom

tillkomstprocessen. Att klimatpanelen kan kvalificeras som ett epistemiskt nätverk bidrar till

lokaliserandet av variabler såsom att klimatproblematiken uppkommit på dagordningen och

främjandet av principer och normer som exempelvis den mänskliga påverkan av klimatet och

industrialiserade staters särskilda ansvar, vilka sedan validerats när parterna till avtalen har

samtyckt med dessa.

35

4. SLUTLEDNING

Internationellt samarbete och internationella överenskommelser är världspolitiska fenomen

som verkat som drivkraft för en rad olika teorier inom internationella relationer att förklara.

Institutionsskapande och regimskapande innebär skärskilda samarbetsformer och dessa skapas

allt mer frekvent inom dagens världspolitik. Samtidigt tenderar klimatförändrings-

problematiken att spela en allt större roll inom policyevalueringar över en rad olika nivåer och

aktörer inom det internationella samhället. Denna uppsats är en studie i användandet av

divergerande uppfattningar om vad som influerar regimskapande för att fastställa variabler av

vikt inom klimatregimens tillkomst, med den metodologiska och epistemologiska ansatsen att

vad en analytiker ser och lyfter fram vid analyserandet av ett fall inte endast styrs av de

empiriska bevisen utan även vilka konceptuella premisser som används vid analyserandet. I

klimatförändringsregimens tillkomst är det, utifrån uppsatsens teoretiska premisser, möjligt att

belysa faktorer som spelat en särskild vikt i att samarbetsregimen skapats genom

fastställandet av dessa som variabler av vikt. Uppsatsens resultat, eller med andra ord det

viktiga i klimatregimens tillkomstprocess, kan utifrån uppsatsens analys uppdelad utifrån de

tre regimteoriperspektiven intresse, makt och kunskap, berättas genom tre skilda

beskrivningar.

Den första, det intressebaserade perspektivet, karaktäriseras av grundhypotesen att regimer

skapas när möjligheten till integrativ förhandling är stor, samt att möjligheten för integrativ

förhandling att vara framgångsrik är stor. Klimatregimen har utifrån dessa premisser

tillkommit på grund av en förhandlingsomgivning som influerats av följande beståndsdelar

och faktorer. Inledningsvis i förhandlingarna under Riokonferensen, men även vidare under

partskonferenserna, utformades förhandlingarna utifrån beslutsfattarprocedurer efter

konsensus. Detta är en variabel av stor vikt då det uppmuntrade förhandlingsaktörerna att anta

en integrativt och problemlösande förhandlingsapproach, vilket inte varit fallet om majoritets-

beslutsmekanism nyttjats. Vidare uppmuntrades detta av upprättandet av tidsgräns för

överenskommelse av klimatkonventionen, samt att Riokonferensens åtnjöt medial

uppmärksamhet. Detta influerade tillkomsten främst genom att begränsad tid försämrar

aktörernas möjligheter att fastställa andra parters förhandlingspositioner och att vidare

36

förutspå konsekvenser av olika strategier. Den mediala uppmärksamheten påverkade genom

att parterna blev mer tillmötesgående för att nå lösningar på klimatförändringsproblematiken

än att endast maximera sitt egenintresse.

Samtidigt var det också högst relevant för förhandlingsutformningen att samtliga av

världen stater var representerade, samt att en rad andra aktörer medverkade, vilket även

försvårade parternas möjligheter att förutspå strategikonsekvenser och andra parters

förhandlingsposition. Även klimatförändring som naturfenomen influerade till viss del

osäkerheten i att evaluera strategikonsekvenser genom dess komplexitet att peka ut vinnare

och förlorare vid såväl förändringar i temperatur, havsnivå och väderförhållande som vid

kostnader för anpassningsstrategier.

Förutom att förhandlingsparterna, som på grund av föregående faktorer, var villiga att anta

den problemlösande approachen av integrativ förhandling influerades tillkomsten av den stora

koncentrationen kring rättvisa. I denna kontext står begreppet rättvisa i relation till

effektivitet. Med detta menas att skapandet av en direkt effektiv regim i bemärkelsen av

minskning av globala växthusgasutsläpp kan förväntas innebära lagbindande globala

utsläppsmål. Med andra ord att samtliga av världens stater vid första början tvingats åtknyta

sig till minskning av antropogena växthusgasutsläpp och inte endast de redan industrialiserade

staterna. Fokus på rättvisa, att en stor del parter är av uppfattningen att deras intressen tas i

beaktning, var en essentiell faktor som möjliggjorde klimatregimens tillkomst för att

lagbindande avtal genom konsensusbeslut kunde ratificeras. Rättviseaspekten genomsyrade

hela tillkomstprocessen men är av störst betydelse i dess slutskede, inom förhandlingarna för

upprättandet av Kyotoprotokollet, när statliga skyldigheter specificerades för industriländer

under kategorin Annex B (se bilaga I).

Den andra, det maktbaserade perspektivet, karaktäriseras av grundhypotesen att regimers

tillkomst är ett fall av maktdistributionen och relativa maktförutsättningar utnyttjat av

individuella stater eller grupper av stater för hur reglerna ska dikteras. Utifrån dessa premisser

har klimatregimen tillkommit i maktkampen mellan såväl nordblock och sydblock som inom

nordblocket. En viktig influerande faktor i inledningen av klimatregimens tillkomst vid

Riokonferensen var möjligheten att påtrycka att regimen skulle innehålla ett handelssystem

för växthusgasutsläppsrättigheter, vilket i synnerhet erhöll stort utrymme som problemfråga

inom inter-nordkonfliken. Denna faktor stimulerade tillkomsten genom att en rad aktörer blev

mer villiga att ingå i samarbetet. En del av dessa parter, såsom Förenta staterna, Ryssland och

Australien, ansågs dessutom vara nyckelaktörer i samarbetet i form av stora deras omfattande

37

utsläppsnivåer och ekonomiska styrka. Den relativa maktmöjligheten att påtrycka reglerna för

ett handelssystem påverkades även till viss del viss av skiftningar i maktdistributionen genom

externa orsaker i form av EU:s förhandlingar om unionens framtida utformning.

Slutskedet av klimatregimens tillkomst stimulerades vidare av att nord-sydkonflikten

intensifierades. Dödläget som karaktäriserade den andra partkonferensen i Genève bröts

genom maktutövning av i synnerhet USA:s och EU-medlemmarnas vilja att trots avsaknad av

konsensus driva fram förhandlingsdeklarationen. Detta stimulerade tillkomsten genom att det

underlättade för vidare förhandlingar vid den tredje partskonferensen i Kyoto, där

Kyotoprotokollet signerades.

Under Kyotorundan verkade fortsatt maktutövningar mellan koalitionsbildningarna

ytterligare stimulerande för tillkomsten av regimen. USA:s maktutövande genom att påtrycka

principen om skadliga efterverkningar innebar en öppning för OPEC-ländernas påskrift av

Kyotoprotokollet, vilket avslutningsvis uppmuntrade till att klimatregimen tillkommit.

Den tredje, det kunskapsbaserade perspektivet, präglas av grundhypotesen att en regim

tillkommer när ett epistemiskt nätverk innefattande av kunskapsauktoritärt anspråk,

vetenskaplig konsensus och policydrift influerar aktörer med bestämmandemakt.

Stimulerandet till klimatregimens tillkomst, utifrån dessa premisser, berör i synnerhet

uppkomsten av idéer, forskning och kunskapskonsensus, samt härkomsten av intresse hos

aktörer med möjlighet att sluta internationella avtal. Inledningsvis är uppmuntrande till

klimatregimens tillkomst möjlig att spåra till tidpunkter innan inledandet av förhandlingarna

vid Riokonferensen. När det epistemiska nätverket klimatpanelen, skapas fyra år innan

Riokonferensen, bidrar det genom sina tre verksamhetsgrupper till essentiellt normskapande

om kunskapen av klimatförändring, dess konsekvenser och möjliga åtgärder. Detta är i

synnerhet gällande för principiella uppfattningar om vetskapen att klimatförändring och

global uppvärmning utgör ett potentiellt hot och att människan har märkbar påverkan på

klimatet. Klimatpanelen som epistemiskt nätverk fungerade under inledningsfasens av

regimens tillkomst som stimulator genom normfrämjande och dagordningssättare.

Klimatpanelens närvarande är således en essentiell faktor som påverkat till att reella

multilaterala förhandlingar med syftet att samarbeta kring problemområdet fick sin inledning.

Rollen av kunskap stimulerade även tillkomsten vidare under förhandlingarna. Denna roll

berör främst klimatpanelens möjligheter att påverka aktörer med bestämmandemakt och

således skapa nya samarbetsmönster. Att det kunskapsmässiga konsensus drivet av

klimatpanelen har påverkat och format parters intresse, gör sig i synnerhet påvisbart genom de

38

principer, normer och regler som staterna enats om i förhandlingarna. Även detta berör

framför allt uppfattningarna om klimatförändring som hot och viljan att reglera staters

växthusgasutsläpp för att minska antropegena utsläpp. Dessutom verkade klimatpanelen som

vetenskaplig rådgivare under förhandlingarna, vilket uppmuntrade till regimtillkomst genom

att fler aktörer antog en mer aktiv roll i förhandlingarna.

Denna uppsats resultat levererat genom tre varierande skildringar av klimatregimens tillkomst

innebär till viss del en divergerande bild av vad klimatregimen är sprungen ur. Det

intressebaserade bidraget skildrar en bild där beslut och överenskommelser tagits med viss

harmoni. Detta till viss del med syftet att lösa ett globalt problem och gynna systemet som

helhet, samtidigt som rättvisa mellan aktörerna har varit en genomgående central fråga. Det

maktbaserade bidraget däremot skildrar hur meningsskiljaktigheter och påtryckningar format

tillkomsten. Detta möjligtvis vid en del tillfälle för att gynna systemet som helhet, men även i

form av främjandet av egenintresse. Det inte möjligt att bortse ifrån att både skildringar kan

vara närvarande samtidigt eller närvarande vid olika faser av tillkomstprocessen. Stephen

Krasners tankeutveckling (se 2.1.2 och 3.2.2) belyser i denna bemärkelse relevanta aspekter

vid regimförhandling. Skapandet av en regim karaktäriseras aldrig av genomgående harmoni i

ett direkt plussummespel, där samtliga parter uppfattar att de vinner på att reglera beteendet

på ett visst sätt, eftersom det i så fall redan skulle ha varit självreglerande. Inte heller

karaktäriseras det av direkt nollsummespel, där parternas uppfattning genomsyras av att en

stats vinst alltid innebär en annan stats förlust. Det är möjligt att det, samtidigt som

exempelvis rättvisa har genomsyrat förhandlingarna mer än i andra regimarrangemang, ändå

kan finnas en rad tillfälle då parter uppfattat att deras intresse inte tas i beaktning.

Den kunskapsbaserade skildringen har dock större grad av förenlighet med både

intressebaserade och maktbaserade förklaringar, vilket till stor del styrs av dess

kompletterande syfte. Denna skildring bidrar med essentiell vetskap om både härkomsten om

vetenskapligt konsensus och varifrån förhandlingsparternas intresse härstammar från.

Däremot är det problematiskt att med endast en kunskapsbaserad analys finna förklaringar på

varför stater i slutändan väljer att överlämna suveränitet och ratificera avtal.

Ett intressant och inte medvetet förväntat resultat är att de tre analyserna inte endast bidrar

med förklaringar till klimatregimens tillkomst utan även belyser dess utformning och

dynamik. Detta berör främst överenskommelsen om en ramkonvention om klimatförändring

utan specificerade utsläppsmål eller andra tydliga statliga skyldigheter men med syftet att

vidareutveckla detta med protokoll. Utifrån det intressebaserade perspektivet visar analysen

39

att detta är ett fall av viljan att ta beslut utifrån konsensus och se till intresset hos ett stort antal

parter, vilket resulterar i en konvention endast innehållande principiella uppfattningar som

samtliga parter är villiga att enas om. Utifrån den maktbaserade analysens är det ett fall av

minsta gemensamma nämnare, där aktörer med stora relativa maktmöjligheter med skeptisk

inställning till välspecificerade skyldigheter och koststamma åtgärder haft stor påverkanskraft

över den slutgiltiga utformningen. Utifrån den kunskapsbaserade analysen är avtalens

utformning och innehåll ett fall av konsensuskunskap och principiella uppfattningar främjad

av klimatpanelen som ett epistemiskt nätverk.

Debatter och forskning kring förutsättningarna av internationellt samarbete har under lång tid

varit en central fråga inom internationella relationer och kan förväntas vara så inom den

närmsta tiden. Även om fenomenet klimatförändring först under de senaste åren erhållit

verkligt omfattande internationell uppmärksamhet, har forskningen kring klimatsamarbetet

varit pågående de senaste tjugofem åren. Denna uppsats bör främst placeras som en studie av

tillkomsten av klimatsamarbetet som en regim, eftersom uppsatsen har behandlat samarbetet

som sådant, genom att fokusera på överenskomna principer, normer, regler och beslutsfattar-

procedurer. Detta skiljer sig från studier som syftar till att förklara enstaka staters policy eller

fokusera på enskilda lobbygruppers agerande, men även från rena förhandlingsspelsanalyser.

Uppsatsen har ett användningsområde med förhoppning att underlätta vid såväl

klimatregimens framtida utveckling som vid skapandet av regimer med likartat

problemområde eller andra likställda samarbetsarrangemang.

Tillvägagångssättet har framför allt sin slagkraft och förtjänst i att det möjliggjorts att

fastställa ett stort antal variabler, vilka dessutom är av varierande karaktär, som verkat för att

regimen tillkommit. Det är dock även här studien som sådan har utvecklingspotential,

exempelvis genom att göra det möjligt att utforma ett teoretiskt ramverk med fler

teoriperspektiv och på så sätt kunna leverera en mer omfattande och helhetlig skildring av vad

som stimulerat klimatsamarbetet. Det är i denna bemärkelse i synnerhet gällande i två

avseenden. För det första att möjliggörande av sökandet av inomstatliga variabler, vilket i

synnerhet är relevant för härkomsten av enskilda staters policy och intresse. För det andra att

innefatta ett starkt kognitivt kunskapsbaserat perspektiv som istället för att verka

kompletterande, ifrågasätta rådande strukturer och sanningar och på så vis följa den allmänna

ontologiska och epistemologiska debatten inom internationella relationer.

40

Genom att söka och fastställa variabler av vikt inom klimatförändringsregimens

tillkomstprocess är tillkomsten av regimen, med denna uppsats som grund, framför allt ett fall

av: problemlösning med fokus på parters varierande ansvar, rättvisa och respekt för parters

olika intresse under enstämmighet och konsensus; av ledarskap och utnyttjandet av relativa

maktförutsättningar genom påtryckningar, både med syftet att gynna systemet som helhet och

eget intresse; och av framkomsten av vetenskaplig konsensus om både den mänskliga

påverkan på klimatet och lämpliga anpassningsstrategier, samt dess möjlighet till influerande

av aktörer med bestämmandemakt.

41

REFERENSFÖRTECKNING

Allison, Graham T. (1969). “Conceptual Models and the Cuban Missile Crisis” i American

Political Science Review, Vol. 63. Nr. 3, (1969). Åtkomst via Jstor [pdf] 2006-09-16 Baldwin, David A. [Red.] (1993). Neorealism and Neoliberalism: The Contemporary Debate.

New York: Columbia University Press Bergström, Göran och Kristina Boréus [Red.] (2005). Textens mening och makt: metodbok i

samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur Bernstein, Steven (2000). ”Ideas, Social Structure and the Compromise of Liberal

Environmentalism” i European Journal of International Relations, Vol. 6, Nr. 4, (2000) . Åtkomst via Jstor [pdf] 2007-01-14

Bodansky, Daniel (2001a). ”History of the Global Climate Change Regime” i Luterbacher,

Urs och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001). International Relations and Global Climate Change. Massachusetts (Cambridge): Massachusetts Institute and Technology

Bodansky, Daniel (2001b). “International Law and the Design of a Climate Change Regime” i

Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001). International Relations and Global Climate Change. Massachusetts (Cambridge): Massachusetts Institute and Technology

Elgström, Ole och Christer Jönsson (2000). “Negotiation in the European Union: Bargaining

or Problem-solving?” i Journal of European Public Policy (2000) Vol.7, Nr. 5. Åtkomst via Jstor [pdf] 2006-12-23

Depledge, Joanna (2005). The Organization of Global Negotiations: Constructing the Climate

Change Regime. Sterling: Earthscan [Elektroniskt omtryck via Ebrary inc ] Dessler, Andrew E. och Edward A. Parson (2006). The Science and Politics of Global

Climate Change: A Guide to the Debate. Cambridge: Cambridge University Press FCCC (1992). Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar. Sveriges

internationella överenskommelser: SÖ 1993:13. Åtkomst via www.regeringen.se [pdf]. Hämtad 2006-04-18

FCCC (1996). ”Organizational Matters: Adoption of the Rules of Procedure” i Item 4 (b) of

the Provisional Agenda, COP2 Geneva (22 May 1996). Åtkomst via http://unfccc.int/resource/docs/cop2/02.pdf [pdf]. Hämtad: 2007-01-24

Gilpin, Robert (1987). The Political Economy of International Relations. New Jersey:

Princeton University Press

42

Gupta, Joyeeta (2000). On Behalf of My Delegation: A Survival Guide for Developing Country Climate Negotiators. Centre of Development Studies of the Americas and International Institute for Sustainable Development. Åtkomst via http://www.cckn.net/ [pdf] 2006-09-04

Gupta, Joyeeta och Nicolien Van Der Grijp (2000). ”Perceptions of the EU´s Role” i Gupta,

Joyeeta och Michael Grubb [Red.] (2000). Climate Change and European Leadership: A Sustainable Role for Europe?. Dordrecht: Kluwer Academic Publishers

Grieco, Joseph M. (1988). “Anarchy and the Limits of Cooperation: A Realist Critique of the

Newest Liberal Institutionalism” i International Organization, Vol. 42, Nr. 3, (1988). Åtkomst via Jstor [pdf] 2007-02-05

Haas, Peter M. (1992). “Introduction: Epistemic Communities and International Policy

Coordinaiton” i Internatational Organization, Vol. 46, Nr. 2, (1992). Åtkomst via Jstor [pdf] 2006-10-25

Haas, Peter M. (1993). “Epistemic Communities and the Dynamics of International

Environmental Co-Operation” i Rittberger, Volker [red] (1993). Regime Theory and International Relations. New York: Oxford University Press

Hasenclever Andreas, Peter Mayer och Volker Rittberger (1996). “Interest, Power,

Knowledge: The Study of International Regimes” i Mershon International Studies Review Vol.40, Nr. 2, (1996). Åtkomst via Jstor [pdf] 2006-05-19

Hasenclever Andreas, Peter Mayer och Volker Rittberger (1997). Theories of International

Regimes. Cambridge: Cambridge University Press Held, David och Anthony McGrew [Red.] (2002). Governing Globalization. Cambridge:

Polity Press Keohane, Robert O. (1993). “The Analysis of International Regimes: Towards a European –

American Research Programme” i Rittberger, Volker [Red.] (1993) Regime Theory and International Relations. New York: Oxford University Press

Keohane, Robert O. (1984). After Hegemony: Cooperation and Discord in the World political

Economy. Princeton: Princeton University Press. Keohane, Robert O. och Joseph S. Nye (2001). Power and Interdependence. New York:

Longman. Tredje Upplagan Kranser, Stephen D. (1982). “Structural Causes and Regime Consequences: Regimes as

Intervening Variables” i International Organization, Vol. 36, Nr: 2. (1982). Åtkomst via Jstor [pdf] 2007-02-25

Krasner, Stephen D. [red.] (1983). International Regimes. Ithaca: Cornell University Press Krasner, Stephen D. (1991). “Global Communications and National Power: Life on the Pareto

Frontier”, i World Politics, Vol, 43 Nr. 3 (1991). Åtkomst via Jstor [pdf] 2007-02-25

43

Krasner, Stephen D. (1993). ”Sovereignty, Regimes, and Human Rights” i Rittberger, Volker [Red.] (1993). Regime Theory and International Relations. New York: Oxford University Press

Kyotoprotokollet (1997). Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om

klimatförändring (1999). Västra Aros: Graphium. [Översättning till svenska av auktoriserade translatorn ambassadrådet Bo Löfgren]

Lawson, Stephanie (Red.) (2001). The New Agenda for International Relations: From

Polarization to Globalization in World Politics. Cambridge: Polity Press Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001). International Relations and Global

Climate Change. Massachusetts (Cambridge): Massachusetts Institute and Technology Marsh, David och Gerry Stoker [Red.] (2002). Theory and Methods in Political Science. New

York: Palgrave Macmillian. Andra upplagan Martin, Lisa L. och Beth A. Simmons [Red.] (2001). International Institutions: An

International Organization Reader. Massachusettes Institute of Technology and The IO Foundation

Mearsheimer, John J. (1995). “The False Promise of International Institutions” i International

Security, Vol. 19, No. 3, (1995). Åtkomst via Jstor [pdf] Hämtad: 2007-03-19 Muller, Benito (1999). Justice in Global Warming Negotiation: How to Obtain a

Procedurally Fair Compromise. Oxford Institute for Energy Studies. [pdf] 2007-01-09 Munasinghe, Muhan och Rob Swart (2005). Primer on Climate Change and Sustainable

Development: Facts, Policy Analysis and Applications. Cambridge: Cambridge University Press.

Oberthur, Sebastian och Herman E. Ott (1999). The Kyoto Protocol: International Climate

Policy for the 21st Century. New York: Springer-Verlag Paterson, Matthew (1996). Global Warming and Global Politics. London: Routledge Raustiala, Kal (2001). ”Nonstate Actors in the Global Climate Regime” i Luterbacher, Urs

och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001) International Relations and Global Climate Change. Massachusetts (Cambridge): Massachusetts Institute and Technology

Rowlands, Ian I. (2001). ”Classical Theories of International Relations” i Luterbacher, Urs

och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001) International Relations and Global Climate Change. Massachusetts (Cambridge): Massachusetts Institute and Technology

Simmons, Beth A. och Lisa L. Martin (2002). “International Organizations and Institutions” i

Carlsnaes, Walter, Thomas Risse och Beth A. Simmons (2002) Handbook of International Relations. London: Sage

44

Sprinz, Detlef F. och Martin Weiss (2001). ”Domestic Politics and Global Climate Policy” i Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001) International Relations and Global Climate Change. Cambridge: Massachusetts Institute and Technology

Stern Review (2006) Stern Review Report on the Economics of Climate Change. Her

Majesty's Treasury. Åtkomst via http://www.hm-treasury.gov.uk [pdf] Hämtad 2006-12-06

UN Press (2007) Security Council Holds Firts-Ever Debate on Impacts of Global Climate

Change on Peace and Security. 17 April 2007. Åtkomst via http://www.un.org/apps/pressreleases Hämtad 2007-05-09

Waltz, Kenneth N. (2000). “Structural Realism after The Cold War”. International Security.

Vol. 25, No.1, (2000). Åtkomst via Jstor [pdf] Hämtad 2007-03-19 Ward Hugh, Frank Grundig och Ethan R. Zorick (2001). “Marching at the Pace of Slowest: a

Model of International Climate Change Negotiations” i Political Studies. Vol. 49, (2001). Åtkomst via Jstor [pdf] 2006-10-30

Wettestad, Jörgen (2000). ”The Complicated Development of EU Climate Policy” i Gupta,

Joyeeta och Michael Grubb [red.] (2000). Climate Change and European Leadership: A Sustainable Role for Europe?. Dordrecht: Kluwer Academic Publishers

Wiegandt, Ellen (2001). “Climate Change, Equity, and International Negotiations” i

Luterbacher, Urs och Detlef F. Sprinz [Red.] (2001). International Relations and Global Climate Change. Cambridge: Massachusetts Institute and Technology

Young, Oran R. (1989). “The Politics of International Regime Formation: Managing Natural

Resources and the Environment” i International Organization, Vol. 43, Nr. 3 (1989). Via Jstor [pdf]. Hämtad 2006-09-28

Young, Oran R. (1991). “Political Leadership and Regime Formation: On the Development of

Institutions in International Society” i Martin, Lisa L. och Beth A. Simmons [Red.] (2001). International Institutions: An International Organization Reader. Massachusetts Institute of Technology and the IO Foundation

Young, Oran R. och Gail Osherenko (1993). ”Testing Theories of Regime Formation:

Findings from a Large Collaborative Research Project” i Rittberger, Volker [Red.] (1993). Regime Theory and International Relations. New York: Oxford University Press

Young, Oran R. (1999). Governance in World Affairs. New York: Cornell University Press

45

Bilaga I

Källa : Gupta, Joyeeta (2000). On Behalf of My Delegation: A Survival Guide for Developing Country Climate Negotiators. Centre of Development Studies of the Americas, and International Institute for Sustainable Development

Documents

INTRESSE, MAKT OCH KUNSKAP · 2019. 8. 23. · Att internationella avtal, institutioner, regimer och organisationer existerar är något som kan åskådliggöras med hjälp av de