Isaak Babel

RyttararménÖversättning av Staffan Dahl

Ryttararmén publiceras i Läs en bok med välvil-ligt tillstånd av copyrightinnehavaren, Tidens för-lag.Den utgavs 1991 i Tidens klassiker-serieOriginalets titel: Konarmija

ISAAK BABEL (1894-1941)

Kring sekelskiftet fanns det bara en rysk stad som kundetävla med Moskva och Petersburg i fråga om ekonomiskbetydelse. prakt och popularitet. Det var Odessa. ”Det and-ra Petersburg”, ”Lilla Paris”, ”Rysslands Marseille”, ”Dengyllne staden” var några av de namn man gav hamnstadenvid Svarta havet.

Den var berömd för sina bulevarder med akaciaalléer,för sina eleganta restauranger. kaféer och affärer som oftabar utländska ägarnamn. Men också för sina hamnkvar-ter nedanför den långa trappan (som Eisensteins film ompansarkryssaren Potemkin gjorde odödlig), sin kosmopo-litiska atmosfär, sitt myller av människor av alla nationa-liteter: ryssar, ukrainare, judar, polacker, armenier, gre-ker, tyskar, fransmän.

Det var spannmålets stad, ett centrum för Rysslandsexport och import, med en hamn som snart passeradePetersburgs i storlek och betydelse. Det var musikens stadmed en egen opera byggd ined Parisoperan som förebild.Här uppträdde allt vad Ryssland — och Europa — ägdeav dirigenter, sångare, virtuoser. Aldrig har jag blivit hyl-lad som i Odessa, skrev Tjajkovskij en gång. Från dennastad kom många av vår tids främsta fiol- och pianosolister.

3

Men det var också en litteraturens stad. En tredjedel avde 350.000 innevånarna var judar och Odessa blev ett cen-trum för judisk kultur med författare som skrev på båderyska, jiddisch och hebreiska. För den moderna ryska lit-teraturen kom den ”Odessaskola” som uppstod kring för-sta världskriget att få stor betydelse. Inspirerade av ryskfuturism och europeisk modernism ville man skapa nå-got nytt inom poesi och prosa. Man utgav tidskrifter ochbildade en livaktig grupp med namnet ”Sydväst”’.

Men när Odessas betydelse som hamnstad upphördeefter 1917 flyttade de unga författarna till Moskva därförlagen och tidskrifterna nu fanns. 20-talets ryska litte-ratur kom till en början att domineras av deras friskhetoch nya idéer. Förutom Babel själv fanns här namn somEdvard Bagritskij, Vera Inber, författarna bakom Ilf ochPetrov, Valentin Katajek. Jurij Olesia, KonstantinPaustovskij.

Isaak Babel var i alla avseenden en äkta son av Odessa.Han var född i den del av staden som kallades Molde-vanka. Det var Odessas ”förbrytarkvarter”, lika legenda-riska som dem i Marseille. Fadern, som hade en butikdär, såg till att sonen fick en judisk uppfostran: studier ihebreiska, Talmud och bibeln. Han hade också vissa för-hoppningar om att sonen kunde bli ett underbarn, menBabels fiollektioner tog ett hastigt slut. 15 år gammal skrevhan sin första berättelse. Den var på franska. l skolan hadehan nämligen en inspirerande fransk lärare som inte baralärde honom språket utan också öppnade vägen till den

franska litteraturen. Maupassant var en av hans stora fa-voriter.

En annan lärare blev Maksim Gorkij. Babel mötte ho-nom 1915 i Petersburg som förstående tidskriftsredaktör.Där fick han sina första berättelser tryckta. Men Gorkijtyckte att det fattades något. En ung författare behövererfarenhet och Gorkij skrev ut en medicin som han prö-vat själv: gå ut ivärlden, lär känna människorna, upplevRyssland! Babel anmälde sig som frivillig i armén och ef-ter olika äventyr hamnade han till sist som journalist hosden legendariske Sernjon Budjonnyj, bondsonen med destora hängmustascherna som så småningom skulle blimarskalk av Sovjetunionen.

Denne hade som soldat deltagit i det rysk-japanska kri-get och under första världskriget kämpat mot tyskar, öst-errikare och turkar. Efter februarirevolutionen var hanen av de officerare som helt accepterade den nya demo-kratin men övergick senare till bolsjevikerna och i börjanav 1918 fick han uppdraget att formera en kavalleristyrkasom kunde ta upp kampen med de tsartrogna trupperna.Styrkan växte snart till ett regemente, en brigad, en divi-sion och slutligen en armékår som fick namnet Förstakavallerikåren, Pervaja konnaja.

l mars 1920 utbröt strider mellan Ryssland och den ny-bildade polska republiken. Den polske överbefälhavaren,sedermera presidenten Pilsudski, stod mot sedermeramarskalken Tuchatjevskij och Budjonnyis kavalleri. Po-lackerna trängde fram till Kiev när Budjonnyj kastade sig

4 5

in i striderna och bröt igenom den polska fronten. De ryskaarméerna nådde Warszawas utkanter innan de slutgil-tigt stoppades. Det var i detta polska fälttåg som Babeldeltog och det bildar bakgrunden till hans bok.

De första avsnitten trycktes 1923 och 1926 som en sam-lad utgåva. Egentligen hade Babel tänkt sig 50 berättelseroch skisser. Nu blev det 35. Annars hade han materialsom räckte: den dagbok han förde vid sidan av det dag-liga jobbet att skriva propagandistiska upprop och noti-ser för armétidningen. Det entusiastiska mottagande bo-ken fick var uppmuntrande nog men varade inte länge.När femårsplanerna började ett par år senare fick förfat-tare och läsare annat att tänka på.

Det första avsnittet heter Övergången av Zbruez. Detvar så det rysk-polska kriget började. Och den första me-ningen lyder kort och militäriskt: ”Chefen för sjätte divi-sionen har rapporterat att Novograd-Volynsk har inta-gits vid gryningen i dag.” Men i fortsättningen lämnarBabel krigskildringarnas kronologiska berättarstil ochförsök att ge en klar och faktisk bild av händelseförlop-pet.

Krigskartans polska ortsnamn flimrar förbi som exo-tiska ljudkulisser till en rad fantastiska episoder, berät-telser, skisser, dagboksanteckningar, brev och rapporter,där revolutionär entusiasm blandas med våldsscener, ly-riska utbrott med torr arméprosa och soldatjargong, ironioch humor med allvar. Det är som om Babel ville säga attbara på detta till synes förvirrade sätt kunde man ge en

levande bild av ett krig som var raka motsatsen till väst-frontens skyttegravsrutin. Läsarna var fascinerade menmarskalk Budjonnyj ilsknade till. Och så började en press-debatt som inte var ovanlig även i andra länder vid denhär tiden: hur ”sann” måste man vara när man återgersina krigsupplevelser? Gorkij tog Babel i försvar mot denupprörde Budjonnyj och han lär ha påverkat Stalin till deord som avslutade debatten: ”Ryttararmén är inte alls sådålig som man påstår. Det är en mycket bra bok.”

Boken handlar alltså om ett hos oss bortglömt krig. Menden känns fortfarande läsvärd och aktuell genom sinkraftfulla skildring av krigets grymma ritual och av öst-judarnas tragiska öde. Och så är det stilen. Detta varOdessaskolans utmaning mot den ryska episka prosan:en stil som anknyter till Tjechov, till Maupassant, tillwienerimpressionismens lakonism och sinne för det un-derförstådda. Babel har själv i en sats formulerat hemlig-heten: ”Ingen kula kan genomborra människohjärtat medsamma förlamande kraft som en på rätt ställe placeradpunkt.”

Ilja Ehrenburg har berättat om Hemingways beundranför Babel. ”Man har kritiserat mig för att skriva alldelesför lakoniskt”, yttrade denne vid ett samtal. ”Men jag an-ser att Babels stil är mer koncis än min. Det visar vadman kan göra. Också när man pressat ut allt vatten urorden kan man krama ut lite till.”

Nils Åke Nilsson

6 7

ÖVERGÅNGEN AV ZBRUCZ

Chefen för sjätte divisionen har rapporterat attNovograd-Volynsk intagits vid gryningen i dag.Staben har brutit upp från Krapivno och vår trosskommer dundrande efter på landsvägen, den out-tröttliga landsvägen som går från Brest till Wars-zawa och som Nikolaus den förste byggde påryska bönders benknotor.

Runt omkring oss blommar purpurröda vallmo-fält, middagsvinden susar i den gulnande rågenoch det kyska bovetet stiger upp mot horisontensom murarna på ett fjärran kloster. Det stillaVolynien böljar förbi och försvinner i björk-dungarnas pärlgråa dis, klättrar bort över blom-mande kullar och trasslar in sina slaknande ar-mar i humlesnåren. Den brandgula solen rullarfram över himlen som ett avhugget huvud, detmilda ljuset glimmar fram mellan sprickor i mol-

9

nen och solnedgångens standar vajar över vårahuvuden. Lukten av gårdagens blod och stupadehästar tränger in i aftonsvalkan. Den mörknandeZbrucz brusar, och forsarna knyter sina fradgandeknutar. Broarna är förstörda och vi tar oss vadandeöver floden. En majestätisk måne vilar på vå-gorna. Vattnet når ända upp till ryggen på häs-tarna och forsar mellan hundratals hästben. Detär någon som håller på att drunkna och smädarGuds Moder. Floden är beströdd med kärrornassvarta fyrkanter, fylld av larm, visslingar ochsånger, som genljuder över slingrande mån-reflexer och glimmande vågdalar.

Det är sent på natten när vi kommer fram tillNovograd. I det kvarter som anvisats mig finnerjag en havande kvinna och två rödhåriga judarmed smala halsar; en tredje sover redan hopku-rad mot väggen med huvudet övertäckt. I mittrum är skåpen uppbrutna, det ligger avrivnastycken av dampälsar på golvet, exkrementer, ochskärvor av de invigda kärl som judarna använ-der en gång om året — till påsk.

— Ta bort det där, — säger jag till kvinnan —

sånt snusk ni lever i ...De bägge judarna reser sig. De tassar omkring

på filtsulor och plockar upp skärvorna från gol-vet, de rör sig ljudlöst, som apor, som japaner påcirkus. Halsarna sväller på dem och vrider sig.De breder ut ett trasigt bolster åt mig och jag läg-ger mig vid väggen, bredvid den sovande juden.Det tryckande armodet lägrar sig över min bädd.

Allt dränks i tystnad och det är bara månen somströvar omkring utanför fönstret med blå händerstödjande sitt runda glänsande uttryckslösa hu-vud. Jag sträcker ut mina svullna fötter, ligger påmitt trasiga bolster och somnar. Jag drömmer omchefen för sjätte divisionen. Han jagar efter brigad-chefen på sin tunga hingst och planterar två ku-lor i ögonen på honom. Kulorna går igenom hu-vudet på brigadchefen och hans båda ögon fallerner på marken. ”Varför har du gett brigaden or-der om reträtt?” skriker Savitskij, chefen för sjättedivisionen, till den sårade, och då vaknar jag,därför att den havande kvinnan petar mig i an-siktet med fingrarna.

— Hör ni... säger hon till mig... ni ropar högt i

10 11

sömnen och ligger och kastar er. Jag ska bädda åter i ett annat hörn, så att ni inte ligger och knuffarmin pappa ...

Hon lyfter sina magra ben och sin runda bukfrån golvet och tar bort täcket från den sovande.Det är en död gubbe som ligger där, framstupa.Strupen är utriven på honom, han har ett storthugg mitt i ansiktet och det är mörkblått blod,som ser ut som en blyklump, på skägget.

— Ser ni, — säger judinnan och skakar bolstret,polackerna gjorde det och han bad dem: gör detdär ute i mörkret så min dotter inte ser hur jagdör. Men de gjorde det så som det var bekvämastför dem, — han dog här i rummet och tänkte påmig. Och nu skulle jag vilja veta, — sade kvinnanplötsligt med oerhörd skärpa, — jag skulle viljaveta, varnånstans på hela jorden ni kan få tag ensån pappa, som min pappa ...

KYRKAN I NOVOGRAD

I går gick jag för att avlämna rapport till militär-kommissarien som var inkvarterad i en prästgårddär pastorn hade tagit till flykten. Eliza, jesuitenshushållerska, mötte mig i köket. Hon bjöd mig påbärnstensgult te med biskvier. Hennes biskvierdoftade som krucifix. Det var en förförisk saft idem och Vatikanens välluktande vrede.

I kyrkan invid prästgården dånade klockorna.Det var den förryckte ringaren som hade satt demi rörelse. Kvällen var full av julistjärnor. Elizaskakade betänksamt sitt gråa hår och överhopademig med bakverk och jag fägnade mig åtjesuiternas anrättningar.

Den gamla polskan kallade mig ”pan”. I dörr-öppningen stod två gubbar med förhårdnadeöron, i givakt, och någonstans i den ormgrå skym-ningen gled en munkkåpa förbi. Patern hade flytt,

12 13

men sin assistent hade han lämnat kvar — panRomuald.

Det var en otäck snöping den där Romuald.Han var jättestor till växten och titulerade oss”kamrater”. Med sitt gula finger for han över kar-tan och pekade ut polackernas härjningar. Hanblev alldeles hes av upphetsning när han börjaderäkna upp alla sår som hans fosterland hade till-fogats. Måtte minnet av Romuald snabbt falla iglömska, hur han förrådde oss utan förbarmandeoch snabbt expedierades sedan. Men den härkvällen fladdrade hans trånga sutan i alla dörr-öppningar och svepte fram på alla vägar, och hanlog brett mot alla som ville dricka vodka. Den härkvällen hängde munkens skugga oavbrutet eftermig. Han hade säkert blivit biskop, den därRomuald, — om han inte hade varit spion.

Jag drack rom med honom och det var en fläktav okända ting i prästens förfallna hus och dessförsåtliga frestelser gjorde mig svag... O, krucifix,kurtisaner små som talismaner, påvebullors per-gament, fruntimmersbrevens atlas som möglarbort i blå sidenvästar! ...

Jag kan se dig för mig, din otrogna munk, i dinlila. färgade kåpa, och dina feta händer, din själ,smeksam och skoningslös som kattens själ, jagser såren på din gud, ur vilka det droppar ett väl-luktande gift som bedårar jungfrurna.

Vi drack rom medan vi väntade på att militär-kommissarien skulle komma tillbaka från staben,men han kom inte. Romuald sjönk ner i ett hörnoch somnade. Han låg och darrade litet i söm-nen, och utanför fönstret, i trädgården under him-lens svarta lidelse skimrar en allé. Törstande ro-sor rör sig sakta i mörkret. Gröna blixtar flammari kupolerna. Ett avklätt lik ligger övergivet nedan-för sluttningen. Och månljuset strilar över dedöda utspärrade benen.

Se där Polen, se där Republikens stolta sorg!Jag, våldsverkare och inkräktare, jag breder utmin nedlusade madrass i helgedomen, som över-givits av sina tjänare, och lägger under mitt hu-vud folianter där man uttalar sitt hosianna till dethögvälborna statsöverhuvudet Józef Pilsudski.

Tiggarhorder strömmar mot dina gamla städer,o Polen, sången om alla trälars förbund dånar över

14 15

dem, och ve dig, Polska Republiken, ve dig, furstRadziwill, och dig, furst Sapieha, som rest er uppför en timme! ...

Fortfarande ingen militärkommissarie. Jag sö-ker honom i staben, i trädgården, i kyrkan. Kyrk-dörrarna är öppna, jag går in och två dödskallarav silver lyser emot mig på locket till en sönder-slagen kista. Förfärad flyr jag ner, i ett underjor-diskt valv. En ektrappa leder därifrån till altaret.Och jag ser en mängd små eldar som fladdraromkring högt uppe under kupolen. Jag sermilitärkommissarien, chefen för special-avdelningen och kosacker med ljus i händerna.De svarar på mitt lilla rop och för mig ut ur val-vet.

Dödskallarna, som visar sig vara snidade figu-rer på katafalken, skrämmer mig inte längre ochvi fortsätter alla gemensamt att genomsöka kyr-kan. Vi började genomsökandet när vi fann enmängd krigsutrustning hemma hos kyrkoherden.

Gnistrande med våra på ärmarna broderadehästhuvuden, viskande och med klirrande spor-rar går vi runt i den ekande byggningen medan

vaxet droppar i händerna på oss. Madonnorna,som är översållade med ädelstenar, följer oss medsina små röda mulögon, ljuslågorna fladdrar mel-lan våra fingrar och fyrkantiga skuggor glider överstatyerna av den helige Petrus och den heligeFranciskus, den helige Vincentius, över deras rödakinder och krusiga skägg, målade med karmin.

Vi går omkring och letar. Under våra fingrarhoppar det fram benknappar, ikoner som skuritsmitt itu öppnar sig och blottar underjordiska valvoch grottor som skimrar av mögel. Katedralen ärgammal och full av hemligheter. I dess släta mu-rar döljer sig hemliga gångar, nischer och dörrar,som öppnar sig ljudlöst.

Ack, dumma präst, som på Frälsarens spikarhängt upp sina församlingssystrars undertröjor!Bakom ikonostasens mittdörr hittade vi en kof-fert med guldmynt, en saffianpung med sedlaroch etuier från parisiska juvelerare med smaragd-ringar i.

Och så satte vi oss i militärkommissariens rumoch räknade pengarna. Staplar av guld, mattorav pengar och vindilar som kom ljuslågorna att

16 17

fladdra och så Elizas svarta vansinnesblick,Romualds skallande gapskratt och de oavbrutetdånande kyrkklockorna som hölls igång avRobacki, den förryckte ringaren..

”Bort härifrån,” sade jag till mig själv, ”bort frånde här blinkande madonnorna, som blivitbedragna av soldaterna . . .”

ETT BREV

Det här är ett brev som Kurdjukov, en pojke påvår expedition, har dikterat för mig. Det är ettbrev som är värt att räddas från glömskan. Jaghar skrivit av det utan att ändra något och jagåterger ordagrant som det står.

”Kära mamma Evdokija Fedorovna. Allra försti det här brevet måste jag skynda mig att med-dela att jag gudskelov är frisk och kry och önskarjag om mamma få höra sammalunda. Och jagbugar mig djupt för mamma ända till den kallajorden...” (och så räknar han upp en rad släktingar,faddrar och gudföräldrar. Vi lämnar detta åsidooch går över till nästa avsnitt).

”Kära mamma Evdokija Fedorovna Kurdju-kova. Jag skyndar mig att skriva att jag befinnermig i kamrat Budjonnyjs röda ryttararmé, ochhär befinner sig också mammas fadder Nikon

18 19

Vasilitj, som nu är hjälte i Röda armen. Han hartagit mig till sig, till politiska avdelningens expe-dition, där vi skickar ut böcker och tidningar tilllinjetrupperna — Centralkommitténs Izvestija,Pravda och vår egen skoningslösa tidning RödaKavalleristen, som varje soldat i främsta linjenvill läsa och sen slår han ner de där eländigapolska adelsmännen med väldigt mod och jaghar det väldigt härligt hos Nikon Vasilitj.

Kära mamma Evdokija Fedorovna. Skicka såmycket du nånsin kan. Snälla mamma, stick nerden spräckliga galten och gör ett paket till mighär i kamrat Budjonnyjs politiska avdelning, mot-tagare Vasilij Kurdjukov. Varje kväll får jag läggamig utan en bit mat och utan nåra kläder så detär väldigt kallt. Skriv och berätta om min Stepkaom han lever eller inte, snälla mamma håll ettöga på honom och skriv och berätta för mig omhan hugger fortfarande och hur det är med hansskabb på frambenen och om han blivit skoddännu? Snälla mamma Evdokija Fedorovna tvättaframbenen på honom nu meddetsamma medtvålen som jag la bakom helgonbilderna och om

pappa gjort slut på tvålen så köp en ny i Krasnodardå kommer Gud att belöna dig. Jag kan berättaatt landet är väldigt fattigt här. Bönderna flyr tillskogen med sina hästar när våra röda örnar kom-mer, man ser nästan inte någe vete och det ärväldigt små ax så vi bara skrattar åt de. Dom sårråg och havre med. Humlen växer på stänger ochdet ser mycket ordentligt ut. Dom gör brännvinav det.

I nästa raderna i det här brevet skyndar jagmig berätta om pappa att han slog ihjäl min brorFedor Timofeitj Kurdjukov för ett år sen ungefär.Vår röda brigad, kamrat Pavlitjenkos, gick till an-grepp mot staden Rostov, men då begicks detförräderi i vårt förband. På den tiden var pappastf kompanichef hos Denikin. Dom som såg ho-nom sa att han hade alla medaljerna på sig precissom under gamla regimen. Genom det därförräderiet tog man oss allihopa till fånga och dåfick pappa se min bror Fedor Timofeitj. Och dåbörjade pappa gå löst på Fedja med sabeln. Dittas, din röda hunddjävul och andra saker ocksåskrek han och höll på med honom ända tills det

20 21

blev mörkt och ända tills det var slut på min bror.Jag skrev ett brev till mamma då och talade omhur mammas Fedja låg där utan kors. Men pappatog det där brevet för mig och sa: ni är er morsavkomma, ni är båda av samma skrot och korn,horungar. Jag har gjort eran mor med barn ochjag kommer att göra det om igen, mitt liv ärförspillt, jag ska själv göra slut på min avkomma.Så där gick han på. Och jag fick lida för hans skullalldeles som frälsaren Jesus Kristus. Men jagsprang bort från pappa så fort jag nånsin kundeoch tog mig fram till mitt förband och kamratPavlitjenko. Och så fick våran brigad order att gåtill staden Voronezj för att samla förstärkningaroch proviantera och vi fick proviant och hästaroch ränslar och revolvrar och allt möjligt som vibehövde. Om Voronezj kan jag berätta förmamma att det är en väldigt fin stad, den är störreän Krasnodar och det är mycket fint folk där ochdet är en flod som man kan bada i. Vi fick tvåskålpund bröd var per dag, ett halvt skålpundkött och tillräckligt med socker så vi kunde drickate med socker både på morgonen och kvällen och

vi glömde bort hur hungriga vi var förut. Tillmiddan brukade jag gå till min bror SemjonTimofeitj och få pannkaka eller gås och sen bru-kade jag lägga mig och vila. På den tiden villehela regementet ha Semjon Timofeitj till chef föratt han är så djärv och det kom order från kamratBudjonnyj om det och han fick två hästar och finakläder och egen kärra för packningen och RödaFanans orden och jag fick vara hos honom för attjag var hans bror. Så om det är nån granne sombehandlar dig illa då kan Semjon Timofeitj lätt takål på honom. Sen började vi jaga general Denikinoch högg ner tusentals av dom och drev dom ut iSvarta havet men pappa såg vi inte till nånstansoch Semjon Timofeitj letade efter honom överalltdärför att han sörjer bror Fedja väldigt mycket.Men du vet ju mamma hurdan pappa är och hurenvis han är och så här gjorde han — han varfräck nog att färga skägget svart i stället för röttoch så var han i staden Majkop i civila kläder såatt ingen där kände igen honom och det var ingensom visste att han hade varit polis under gamlaregimen. Men sanningen kommer alltid fram,

22 23

mammas fadder Nikon Vasilitj råkade få syn påhonom i en stuga och skrev ett brev till SemjonTimofeitj. Vi satt upp på våra hästar ochgalopperade tvåhundra verst — jag, min brorSenka och några andra från vår förläggning somville vara med också.

Och vad fick vi se där i Majkop? Jo vi fick se attdär bakom fronten var man inte alls på vår sida.Där var det förräderi överallt och en massa judaralldeles som under gamla regimen. Och SemjonTimofeitj fick bråka väldigt med judarna för domville inte lämna ut pappa utan hade satt honombakom lås och bom. Judarna sa att det hade kom-mit order från kamrat Trotskij att man inte fickdöda några fångar för den saken skulle de självata hand om så vi skulle inte vara oroliga — pappaskulle nog få vad han förtjänade. Men SemjonTimofeitj gav sig inte och förklarade att han varregementschef och att han hade fått alla Röda Fa-nans ordnar av kamrat Budjonnyj och han ho-tade att hugga ner alla som försvarade pappa ochinte ville utlämna honom och de andra från vårförläggning hotade dem också. Och så fort Semjon

Timofeitj hade fått tag i pappa började han piskahonom och sen ställde han upp alla soldaternapå gården på militärt sätt. Och då hällde han vat-ten på pappas skägg och då rann färgen av skäg-get. Och Senka frågade pappa:

— Känns det bra nu, pappa, när jag tar handom dig?

— Nej, — sade pappa, — det är inte bra.Då frågade Senka:— Och när pappa slog ihjäl Fedja, tror pappa

att det kändes bra då för honom?— Nej, — sade pappa, — det kändes inte bra

för Fedja.Då frågade Senka:— Tänkte pappa då att det kunde gå illa för

pappa också?— Nej, — sade pappa, — det tänkte jag inte.

Då vände sig Senka till oss och sade:— Jag tror att om jag skulle komma i händerna

på er skulle det gå illa för mig. Och nu pappa, nuska vi göra upp med er ...

Och då började pappa svära åt Senka och talailla om mamma och Guds Moder och slå Senka i

24 25

ansiktet och Semjon Timofeitj skickade bort migfrån gården så nu kan jag inte berätta för mammahur dom gjorde slut på pappa eftersom jag varborta från gården.

Sedan blev vi inkvarterade i staden Novo-rossijsk. Om den staden kan jag berätta att bortomden finns det inte något land mera, men baravatten, Svarta havet, och där stannade vi ändatill maj och då gav vi oss iväg till polska frontenoch nu kommer de polska adelsmännen att darra iknävecken för oss .. .

Jag förbliver mammas tillgivne son VasilijTimofeitj Kurdjukov. Mamma, se efter Stepka ochGud bevare mamma” .. .

Ja, det var Kurdjukovs brev, ordagrant återgivet.När jag slutat skriva tog han det fullskrivna arket ochstoppade det innanför blusen, mot den bara kroppen.

— Hör du Kurdjukov, — frågade jag pojken, —var din pappa elak?

— Pappa var en hund, — svarade han bistert.— Men din mamma är bättre?— Mamma är bra. Här kan du få se om du vill.

Här är hela familjen.

Han räckte mig ett tummat och solkigt fotografi.Där kunde man se Timotej Kurdjukov, en bred-axlad polisman i uniformsmössa och tudelatskägg, orörlig, med stora utstående kindknotor,med stirrande blick från ett par tomma, uttrycks-lösa ögon. Vid hans sida satt en liten bondkvinnai en korgstol. Hon hade en vid kofta. Hon varmager och hopsjunken och såg skygg ut. Upp-ställda mot väggen, med den där trista bakgrun-den av blommor och duvor som fotograferna pålandsorten alltid har, stod två pojkar, två jättestorapojkar med breda, stela ansikten. Det var de bådabröderna Kurdjukov — Fedor och Semjon.

26 27

REMONTERINGSOFFICEREN

Det är ett väldigt oväsen i byn. Kavalleriet tram-par omkring i sädesåkrarna och byter hästar. I stäl-let för de förbrukade hästkrakarna lägger kavalle-risterna beslag på arbetshästar. Det är ingentingatt göra åt den saken. Utan hästar ingen armé.

Men denna insikt gör inte saken lättare för bön-derna. De myllrar och trängs omkring stabsbygg-ningen.

De drar sina motsträviga, av utmattning stapp-lande hästkräk efter sig. Berövade sina försörjaregriper dem ett förtvivlans mod och i vetskap omatt detta mod snabbt försvinner skyndar de sigatt utbrista i hopplösa klagomål mot överheten,mot Gud och sitt eget bittra öde.

Stabschefen Z. står i full mundering på trap-pan. Med de svullna ögonlocken halvt tillslutnalyssnar han med synbar uppmärksamhet till bön-

dernas klagomål. Men hans uppmärksamhet ärbara ett knep. Som varje erfaren och överan-strängd arbetsmänniska kan han konsten att un-der några av tillvarons döda minuter helt av-koppla hjärnans arbete. Under dessa få minuterav välsignad tomhet får vår stabschef i gång sittslitna maskineri igen.

Så var det den här gången med bönderna också.Under det rogivande ackompanjemanget av de-

ras osammanhängande och förtvivlade klagolåtger Z. akt på det sakta dunkande i hjärnan somförebådar tankeklarhet och spänst. Han inväntaren lämplig paus och tar upp den sist hörda bon-dens klagolåt, biter ifrån sig i den rätta komman-dotonen och drar sig tillbaka till staben igen föratt arbeta.

Men den här gången behövde han inte bitaifrån sig. Fram till trappan kom Djakov galoppe-rande på sin eldiga angloarab. Djakov var f. d.cirkusatlet och numera remonteringsofficer. Hanär röd i ansiktet, har grå mustascher och svartkappa och röda byxor med silverrevärer.

— Hallå alla hederliga skitstövlar, ni har min

28 29

kyrkliga välsignelse! — ropade han och höll innehästen mitt i galoppen. I samma ögonblick fram-släpades under stigbygeln på honom en av deusla märrar som lämnats i utbyte av kosackerna.

— Titta här, kamrat befälhavare, — gnällde enbonde och klappade sina byxor, — titta här vaddom ger en för nånting ... Titta vad dom ger oss.Försök göra nånting med den ...

— För den där hästen, — yttrade Djakov i hög-dragen och värdig ton, — för den där hästen, minärade vän, är du fullt berättigad att få femton-tusen rubel på remontdepån och om hästen vorelitet ystrare så skulle du, min bästa vän, sannamina ord, få tjugotusen i remontdepån. Och vaddet beträffar att hästen störtade — det säger ing-enting. Om en häst störtar och reser sig, då är det— en häst. Men om den tvärtom inte reser sig, dåär det ingen häst. Men förresten, det här präktigastoet ska jag nog få på benen ...

— O, min Skapare, allranådigaste Guds Moder!— bonden gjorde en förtvivlad åtbörd. Hur ska ettsånt här stackars kräk kunna komma på benen ... Detstackars förä ldralösa kräket kommer att krepera ...

— Du förolämpar hästen, min son, — svaradeDjakov med djup övertygelse, — det är ju renahädelsen det där. Vigt och elegant svingade hansin ståtliga atletkropp ur sadeln. Han sträckte påsina välformade ben som var ombundna medremmar runt knäna, och värdigt och graciöst sompå scenen gick han bort till det döende djuret.Det såg på honom med sitt stora mörka öga ochdet var som om det ur hans röda hand hadeslickat en osynlig befallning, och det utmattadedjuret kände ögonblickligen den friska kraft somutströmmade från denne gråhårige, blomstrandeoch ungdomlige Romeo. Det sträckte på huvu-det och hasade sig på sina sviktande ben när detkände det otåliga uppfordrande kittlandet medpiskan under buken. Sakta och försiktigt tog sigstoet upp. Och så fick vi alla bevittna hur densmala handen i den vida fladdrande ärmen strökden smutsiga manen och hur piskan ven över deblodsbetäckta länderna. Darrande i hela kroppenstod märren på alla fyra med de hundlikt tillgivnaängsliga ögonen oavvänt riktade mot Djakov.

— Det var en häst, alltså, — sade Djakov till

30 31

bonden och tillade i mild och vänlig ton: — Vadklagar du för, min lille vän ...

Remonteringsofficeren slängde tyglarna till sinordonnans, tog de fyra trappstegen i ett språng,gjorde en teaterbugning med den vida kappanoch försvann in i stabsbyggnaden.

PAN APOLEK

Pan Apoleks tjusande och visa levnad har stigitmig åt huvudet som gammalt vin. I Novograd-Volynsk, den förhärjade staden, mitt bland de för-vridna ruinerna förde ödet fram till mina fötterett för världen hittills okänt evangelium. I skenetav stilla helgonglorior avgav jag då ett heligt löfteatt följa pan Apoleks exempel. Och för detta löfteoffrade jag det ruvande hatets ljuva sötma, detbittra föraktet mot alla mänskliga hundar och svinoch den berusande hämndens stilla glöd — alltdetta uppoffrade jag för mitt nya löfte.

I den flyktade prästens hem i Novogradhängde en ikon högt uppe på väggen. Den hadeinskriften: ”Johannes Döparens död”. I dennabild av Johannes återfann jag utan tvekananletsdragen av en människa som jag hade settförut.

32 33

Jag erinrar mig: mellan de raka ljusa väggarnahängde sommarmorgonens stillhet som en spin-delväv. Nedtill på tavlan trängde det in ett knippesolstrålar, i vilka lysande dammkorn virvladeomkring. Ur nischens blåa djup trädde Johanneslånga gestalt fram mot mig. Den svarta kåpanhöljde så majestätiskt hans högdragna, onatur-ligt avtärda kropp. Blodsdroppar glimmade påde runda spännena i klädnaden. Snett avhuggetfrån den sargade halsen låg Johannes döda hu-vud på ett lerfat som hölls i ett stadigt grepp aven krigsmans stora gula fingrar. Den dödas an-sikte föreföll mig bekant. Jag anade hemligheten.Det döda huvudet bar pan Romualds anletsdrag.Det var målat efter den flyktade prästens assis-tent. Ur hans öppnade mun ringlade en liten ormmed glänsande fjäll. Det rosafärgade ormhuvudetavtecknade sig mycket levande mot den mörkabakgrunden av kåpan.

Jag fascinerades av konstnärens skicklighet, avhans demoniska infall. Så mycket underligaretedde sig för mig påföljande dag den rödkindademadonnan över Elizas dubbelsäng, den gamle

prästens hushållerska. Det var samma pensel sommålat båda dukarna. Madonnans rundhylta an-sikte — var en avbild av Elizas. Och nu var jagnära lösningen på gåtan med ikonerna i Novo-grad. Mina aningar ledde mig till Elizas kök, därskuggorna från det gamla feodala Polen brukadesamlas i doftande skymningstimmar med denförryckte målaren i spetsen. Men var han verkli-gen förryckt den där Apolek, som befolkat dekringliggande byarna med änglar och gjort halteJanek till helgon?

Han hade kommit hit en sommardag för trettioår sedan tillsammans med den blinde Gottfrid.De båda vännerna — Apolek och Gottfrid — gicktill Schmerels krog vid stora landsvägen tillRovno, två verst från stadsgränsen. I högra han-den bar Apolek ett målarskrin, i den vänstra höllhan den blinde dragspelaren. De melodiska ste-gen från deras järnskodda tyska skor lät lugnaoch förtröstansfulla. Kring Apoleks smala halshängde en kanariegul halsduk och tre choklad-bruna fjädrar vajade i den blindes tyrolerhatt.

Inne på krogen lade vandrarna ifrån sig

34 35

mälarskrin och dragspel på fönsterbrädet. Konst-nären lindade av sig sin halsduk, som var likaoändlig som marknadsgycklarens band. Sedangick han ut på gården, klädde av sig naken ochhällde iskallt vatten över sin ljusröda, smala,magra kropp. Schmerels hustru kom ut medrussinbrännvin och en skål med risoller till gäs-terna. När Gottfrid hade ätit sig mätt placeradehan dragspelet på sina spetsiga knän. Hansuckade, kastade huvudet tillbaka och börjaderöra sina magra fingrar. Heidelbergska sångerbörjade eka mellan väggarna i den judiskautskänkningslokalen. Apolek ackompanjeradeden blinde med dånande röst. Det hela såg utsom om man hade flyttat in den heliga Indegildasorgel till Schmerels och invid orgeln placerat Mu-serna i brokiga yllehalsdukar och pliggade tyskaskodon.

Gästerna sjöng ända till solnedgången och se-dan lade de in dragspelet och färgerna i linne-säckar och pan Apolek överräckte med en djupbugning ett pappersark till Brajna, krogvärdenshustru.

— Nådigaste fru Brajna, — yttrade han, — mot-tag av en kringvandrande konstnär, med dop-namnet Appolinari, detta porträtt av eder — somett synligt bevis på vår ödmjuka tacksamhet, somett vittnesbörd om er storartade gästfrihet. OmHerren Jesus förlänger mina dagar och låter minkonst förkovras skall jag återvända och förnyaporträttet i olja. Pärlor skulle vara en passandeprydnad för ert hår och på ert bröst skall vi till-foga ett smaragdhalsband ...

På det lilla papperet hade han med rödpenna,en rödpenna som var mjuk som lera, ritat av fruBrajnas leende ansikte, inramat av kopparrödalockar.

— Mina pengar! — ropade Schmerel när hanfick se sin hustrus porträtt. Han grep en käpp ochstörtade efter sina inackorderingar. Men undervägen erinrade han sig Apoleks ljusröda kropp,övergjuten med vatten, och solen som lyste in påhans lilla gård och det stilla ljudet av dragspel.Krogvärden lade generad ifrån sig käppen ochvände hemåt igen.

Påföljande morgon visade Apolek prästen i

36 37

Novograd sitt diplom från Münchenakademienoch bredde ut framför honom tolv tavlor medbibliska motiv. Tavlorna var målade med olja påtunna skivor av cypressträ. Prästen fick på sitt bordse strålande purpurmantlar, lysande smaragd-gröna ängar och blommande täcken som höljdePalestinas slätter.

Pan Apoleks helgon, hela raden av jublandeoch trohjärtade åldringar, gråskäggiga och rödkin-dade, var insvepta i floder av siden och majestäti-ska aftonrodnader.

Samma dag fick pan Apolek i uppdrag att de-korera den nya kyrkan. Och vid ett glas benedik-tiner sade patern till konstnären:

— Heliga Guds Moder, — sade han, — minhögt värderade pan Apolek, vilken underbarmakt är det som skänkt er en sådan underbargåva? ...

Apolek arbetade med stort nit och redan efteren månad var den nya kyrkan full av bräkandehjordar, gyllene solnedgångar och halmgulakojuver. Bufflar med toviga pälsar stretade un-der sina ok, hundar med ljusröda nosar sprang

framför fårjorden och i vaggor som var upp-hängda direkt på palmernas stammar gungadeknubbiga spädbarn. Franciskanermunkar i brunatrasor stod omkring en av vaggorna. De visemännen hade skinande flintskallar och rynkorsom var röda som öppna sår. I skaran av visemän skymtade man Leo XIII:s anletsdrag för-vridna i ett rävslugt leende och Novograd-paternsjälv stod och höll ett snidat kinesiskt radband iena handen medan han med den andra handenvälsignade det nyfödda Jesusbarnet.

I fem månader kröp Apolek längs väggarnaoch runt kupolen och korrummet, instängd i sinträbur.

— Ni tycks ha förkärlek för bekanta ansikten,min bäste pan Apolek, — sade patern en dag, närhan kände igen sig själv i en av de vise männenoch pan Romuald — i Johannes avhuggna hu-vud. Han log, den gamle patern, och skickadeupp ett glas konjak till konstnären som arbetadeuppe under kupolen.

Sedan utförde Apolek den heliga Nattvardenoch stenandet av Maria från Magdala. En söndag

38 39

avtäckte han sina fresker. De värda borgarna somvar inbjudna av prästen igenkände i aposteln Pau-lus halte Janek och i Maria Magdalena — jude-flickan Elka, född av okända föräldrar och mo-der till talrika utomäktenskapliga barn. De värdaborgarna gav order om att de hädiska bildernaskulle täckas över. Prästen utslungade hotelsermot bespottaren. Men Apolek täckte inte över demålade väggarna.

Så inleddes den ytterst märkliga striden mel-lan den mäktiga katolska kyrkan å ena sidan ochden obesvärade ikonmålaren å den andra. Denräckte i tre årtionden. Ödet hade så när gjort denblide vagabonden till en ny religionsstiftare. Ochdet skulle i så fall ha blivit den mest utstuderadeoch löjeväckande andens stridsman som den ro-merska kyrkan skådat under sin förvirrade ochoroliga historia, en stridsman som vandrade om-kring i världen i ett saligt rus med två vita mässintill barmen och en uppsättning fina penslar ifickan.

— Femton zloty för Guds Moder, tjugofem förden heliga familjen och femtio för Nattvarden

med porträtt av beställarens samtliga släktingar.Beställarens fiende kan målas som Judas Iskariotoch då tillkommer ytterligare tio zloty — förkun-nade Apolek för bönderna i trakten sedan hanjagats bort från kyrkobygget.

Han led inte brist på order. Och när ett år se-nare en kommission anlände från Zjitomir, ut-sänd av biskopen och föranledd av kyrkoherdensursinniga rapporter fann den i de fattigaste ocheländigaste kojor dessa fantastiska familjeporträtt,vanhelgande, naiva och pittoreska. Josef med detgrå håret mittbenet, Jesus med pomaderat hår,by-Marior med benen brett isär, mammor tillmånga barn — sådana ikoner hängde i helgon-hörnan, inramade av kransar med pappers-blommor.

— Han har gjort er till helgon medan ni ännulever! utbrast pastorn i Dubno och Nosvokonstan-tinów som svar till alla som ville försvara Apolek.— Han har omgivit er med helgonens oförgäng-liga attibut, ni, trefaldiga syndare, lönnbrännare,ockrare och viktförfalskare, sutenörer som schack-rar med era egna döttrars oskuld!

40 41

— Ers helighet — sade den halte Witold, upp-köpare av stöldgods och kyrkogårdsvaktmästare,till pastorn —vem ska tala om för det okunnigafolket vad som är sanning för den allsmäktige panGud? Är det inte mera sanning i pan Apoleks tav-lor, som tillfredsställer vår fåfänga, än i era ordsom är så fulla av klander och högdragen vrede?

Den skrikande hopen drev pastorn på flykt. Denallmänna stämningen ute i förstäderna var hot-full mot kyrkans tjänare. Den målare som blivitkallad i Apoleks ställe kunde inte förmå sig tillatt måla över Elka och halte Janek. Man kan sedem än i dag, i en av absiderna i Novograds kyrka:Janek som aposteln Paulus, den skygge lytte sekte-risten med sitt toviga svarta skägg och hon, denlösaktiga från Magdala, med sin klena kropp, sinainsjunkna kinder och sin slängiga gång.

Striden med prästen pågick i tre decennier. Se-dan kom kosackerna och jagade bort den gamlemunken ur hans doftande stenbo, och Apolek —hur sällsamma är inte ödets växlingar — installe-rade sig i Elizas kök. Och här sitter jag som helttillfällig gäst och njuter hans ord som ett gott vin.

Vad talar han om? Om den gamla polska adelnsromantiska tid, om kvinnors fanatism, om konst-nären Luca della Robbia, och om timmermanneni Betlebem och hans familj.

— Jag kan tala om en sak för herr författaren ...— anförtrodde mig Apolek vid kvällsvarden.

— Ja, vad då, Apolek, jag är idel öra ...Men kyrkotjänaren, pan Robacki, sträng och

grå, knotig och bredörad satt alldeles för nära oss.Han hänger upp ridåer av fientlig tystnad mellanoss.

— Jag kan tala om för herrn, — viskade Apolekoch för mig litet avsides, — att Jesus, Marias son,var gift med Deborah, en enkel flicka i Jerusalem .. —Å, den människa! — utbrast pan Robackiförtvivlad. — Den människa inte komma att dö isin säng ... Den människa komma att bli ihjälsla-gen.

— Efter kvällsvarden, — viskar Apolek ännuförsiktigare än förut, — efter kvällsvarden, omherr författaren så behagar ...

Det behagar mig. Upptänd av denna lovandebörjan på Apoleks historia går jag fram och till-

42 43

baka i köket och väntar på den överenskomnatidpunkten. Utanför fönstret står natten som ensvart pelare. Den levande mörka trädgården harblivit alldeles stilla. Vägen till trädgården rinnerfram under månen som ett blänkande vatten-drag. Jorden ligger utbredd i skymningsljuset ochfrukterna glimmar som radband på trädens gre-nar. Liljorna doftar rent och starkt som sprit. Detfriska giftet tränger in i den feta utdunstningenfrån den flämtande spisen och kväver granveds-doften i köket.

I rosafärgad halsduk och trasiga rosafärgadebyxor rör sig Apolek i sitt hörn som ett stillsamtoch graciöst djur. Hans bord är nedsmort medklister och färg. Den gamle arbetar med kortahastiga rörelser och det hörs ett sakta rytmiskttrummande från hans hörn. Det är gamle Gott-frid som slår takten med sina darrande fingrar.Den blinde sitter orörlig i lampans gula oljigasken. Han böjer sin kala hjässa och lyssnar till sinblindhets ändlösa musik och till mumlet frånApolek, den evige vännen.

— ... Och det som prästerna och evangelisten

Markus och evangelisten Matteus berättar; — detär inte sant. Men herrn, som är författare, kan fåveta sanningen och för femti mark kan jag göraett porträtt av honom som den helige Franciskusmed grönt och himlen som bakgrund. Det var ettvanligt enkelt helgon, pan Fraciscus. Herr förfat-taren kanske har en fästmö hemma i Ryssland ...Kvinnfolk brukar tycka om den helige Franciskus,fast kanske inte alla förstås ...

Så började därborta i hörnet, där det doftadegran, historien om Jesus och Deborahs äktenskap.Denna flicka skulle, enligt Apolek, ha haft en fäst-man. Det skulle ha varit en ung israelit som hand-lade med elefantbetar. Men Deborahs bröllops-natt slutade i missförstånd och tårar. Kvinnanblev alldeles skräckslagen när hon fick se man-nen närma sig hennes bädd. Hon fick en så häftigsnyftattack att hon fick upp allt som hon hade ätitunder bröllopsmiddagen. Och skammen drab-bade Deborah, hennes far, hennes mor och helahennes släkt. Och brudgummen lämnade henne,hånfull, och började samla gästerna. Men när Je-sus såg kvinnans lidande och hur hon trånade

44 45

efter sin man och samtidigt fruktade honomiklädde han sig brudgummens kläder och fylldav medlidande förenade han sig med Deborah,som låg där i sina spyor. Sedan gick hon ut tillgästerna, högljutt triumferande liksom en kvinnasom yves över sitt fall. Men Jesus stod avsides.Kallsvetten började tränga fram på hans kropp,sorgens bi hade stungit honom i hjärtat. Obe-märkt av alla lämnade han festsalen och begavsig ut i öknen, öster om Judéen där Johannes vän-tade honom. Och Deborah födde sin förstfödde.

— Var är han? — utropade jag.Prästerna gömde honom, — förklarade Apolek

värdigt och förde sitt smala frusna pekfinger motsin brännvinsnäsa.

— Herr konstnär, — utbrast plötsligt herrRobacki och dök upp ur mörkret med de grå öronenpå helspänn — vad säger ni? Det är ju otänkbart ...

— Ja, ja, — Apolek kurade ihop sig och fattadeGottfrids hand, — ja, ja ...

Han drog med sig den blinde mot dörren, menhejdade sig på tröskeln och gjorde ett tecken åtmig.

— Helige Franciskus, — viskade han ochblinkade, — med en fågel på armen, en duvaeller en steglitsa, som herr författaren önskar ...

Och så försvann han med den blinde, evige vän-nen.

— O denna dårskap! — yttrade Robacki, kyrko-tjänaren. — Den där inte komma att dö i sin säng ...

Herr Robacki öppnade munnen på vid gaveloch gäspade som en katt. Jag tog farväl och gickhem för att lägga mig, hos mina utplundrade ju-dar.

En hemlös måne irrade över staden. Jag följdeden och värmde mitt hjärta med ouppnåeligadrömmar och osammanhängande visstumpar.

46 47

ITALIENS SOL

I går satt jag hos Eliza igen, i hennes lilla krypinunder den upphettade granriskransen. Jag satt vidden varma, brummande ugnen och när jag be-gav mig på hemväg var det mörka natten. Där-nere i ravinen rullade Zbruczs mörka glasklaravågor ljudlöst förbi.

Den brandhärjade staden med sina kullvräktakolonner och i jorden nedgrävda krokiga gum-fingrar liksom svävade högt uppe luften, lätt åt-komlig och overklig som en drömsyn. Månensgula sken flödade med outsinlig kraft över den.Ruinernas fuktiga mögel glänste som en opera-bänk av marmor. Och jag väntade oroligt på atten Romeo skulle dyka upp ur molnen, en Romeoi atlasdräkt som sjunger om kärlek medan endyster belysningsmästare bakom kulisserna sät-ter fingret på månens strömbrytarknapp.

Blå vägar flöt förbi mig likt mjölkstrålar somsprutar ur otaliga kvinnobröst. På hemvägen gickjag och gruvade mig för mötet med Sidorov, mingranne, som brukade lägga sin dysterhet på migsom en luden tass. Men den här natten som varöversköljd av månens mjölk yttrade han lycklig-tvis inte ett enda ord. Han satt och skrev, omgi-ven av böcker. Ett krokigt ljus rykte på bordet —grubblarens illavarslande fyrbåk. Jag satt lite av-sides och slumrade. Drömmarna hoppade om-kring mig som små kattungar. Först sent på nat-ten väcktes jag av att ordonnansen kom och kal-lade Sidorov till staben. De gick tillsammans. Jagskyndade mig fram till bordet där Sidorov suttitoch skrivit. Jag började bläddra i böckerna. Detvar en lärobok i italienska för självstudium, enbild av Forum och en plan över staden Rom. Pla-nen var full med kryss och punkter. Jag böjde migöver ett fullskrinet pappersark, och med klap-pande hjärta och darrande händer började jaa läsaen annans brev. Sidorov, denne dystre dråpare,trasade sönder min fantasis rosa vadd och drogmig in i sitt rättframma vanvetts korridorer. Det

48 49

var brevets andra sida — jag vågade inte titta ef-ter början på det:

”...lungan är genomskjuten på mig och jag harblivit lite rubbad, eller som Sergej brukar säga,flugit från vettet. Men man ska nog helst inte flygaifrån den där idioten, från vettet alltså. Förresten,svansen på sniskan och skämt åsido ... Till dag-ordningen, min kära Viktoria ...

Jag har nu avverkat ett tremånaders fälttågmed Machno 1) — rena straffarbetet ... Det är baraVolin kvar hos honom nu. Volin skrudar sig iapostladräkt och försöker kravla sig upp från anar-kismen till leninismen. Förfärligt. Och lillefarMachno lyssnar på honom, stryker sina dammigaståltrådslockar och släpper ut ett muzjik-gnägg-ande genom sina ruttna tänder. Men jag vet inteom det inte är en motbjudande kärna av anarki iallt det här och om Ni inte ska torka era väl-formade näsor, ni hemgjorda centralkommitté-medlemmar från er hemgjorda centralkormnitté,

made in Charkov, denna hemgjorda huvudstad.Era osnutna valpar tycker inte om att tänka påsina anarkistiska ungdomssynder numera ochskrattar åt dem från sin höga statsmannavisdom— fan ta dom ...

Sen hamnade jag i Moskva. Hur kom jag atthamna i Moskva? Pojkarna förolämpade någon.Det gällde nån rekvisition eller nånting i den sti-len. Jag min idiot blandade mig i saken. Och fickmig en ordentlig duvning — med all rätt. Det varbara ett litet struntsår, men i Moskva, förstår du,kära Viktoria, höll det på att alldeles gå åt skogenför mig. Varje dag kom systrarna in med lite gröttill mig. Högtidligt tågade dom in med den på enstor bricka. Jag avskyr den där stötbrigadsgröten,den där planlösa försörjningen och det därplanmässiga Moskva. I sovjeten träffade jag senen skock anarkister. Dom är antingen unga grön-gölingar eller halvfnoskiga gubbar. Jag tittade ini Kreml och la fram en fin arbetsplan. Domklappade mig på huvudet och lovade göra migtill stf om jag bättrade mig. Men jag bättrade miginte. Och vad kom sen då? Ja, sen kom fronten,

1) Nestor Ivanoviti Machno (1884-1934) — legendarisk le-dare för en livskraftig anarkistisk rörelse i Ukraina underinbördeskriget som vände sig såväl mot de vita som motbolsjevikernas strävan att konsolidera sovjetväldet i södraUkraina. Övers. anm

50 51

Ryttararmén och soldatesken som luktade färsktblod och lik.

Hjälp mig, Viktoria. Statsmannavisdomen stårmig upp i halsen, man blir uttråkad till döds här.Om inte ni hjälper mig kommer jag att gå underalldeles planlöst. Och det vill man väl inte att enfunktionär skall krepera på ett så oorganiserat sätt,och inte ni heller väl, Viktoria, fästmön som ald-rig kommer att bli hustru. Nej, nu blir det senti-mentalitet, åt helvete med den . .

Nu till saken. Jag är utled på det militära. Ridakan jag inte för såret och slåss kan jag alltså inteheller. Använd ert inflytande, Viktoria, och för-sök få dom att skicka mig till Italien. Språket hål-ler jag på och lär mig och om två månader kan jagtala det. Det pyr i marken i Italien. Det är mycketsom är förberett där. Det fattas bara ett par skott.Ett av dom ska jag avfyra. Kungen måste förpas-sas till sina fäder. Det är mycket viktigt. Kungenär en trevlig farbror som spelar för galleriet ochlåter fotografera sig tillsammans med snälla ochhyggliga socialister för tidningarnas familjesidor.

Säg ingenting i centralkommittén om det där

med skottet och kungarna. Då klappar man er påhuvudet och mumlar: ”romantisk person”. Sägbara, — han är sjuk, förbittrad och nedstämd, hanbehöver Italiens sol och bananer. Har jag inteförtjänat det, eller har jag inte det? Jag måste ku-rera mig, därmed basta. Annars kan dom skickamig till tjekan i Odessa. Dom är mycket förstån-diga och ...

Så mycket dumheter jag skriver till dig min vänViktoria ...

Italien har tagit mitt hjärta med hull och hår.Tanken på det där landet som jag aldrig sett ärljuvlig som en kvinnas namn för mig, som dittnamn, Viktoria. ..”

Jag läste brevet till slut och gick och lade migpå mitt nedsuttna smutsiga läger men sömnenville inte komma. På andra sidan väggen lågden havande judinnan och grät förtvivlat ochhennes långbenta man svarade med ett sakta stö-nande. De låg och tänkte på sina stulna ägodelaroch retade upp sig på varandra för dessa olyckorsskull. Sedan, strax före gryningen, kom Sidorov.På bordet flämtade det nedbrunna ljuset. Sido-

52 53

rov tog fram en ny ljusstump ur stöveln, och djuptförsänkt i sina tankar tryckte han ned denutbrunna stumpen med den nya. Det blev mörkti vårt rum och dystert och den råa nattluftenträngde in överallt och det var bara det mån-belysta fönstret som kändes befriande.

Min plågsamme vän tog brevet och stoppadeundan det. Han kurade ihop sig över bordet ochöppnade albumet med Rom-bilderna. Den ele-ganta boken som var försedd med guldsnitt låguppslagen framför hans uttryckslösa olivfärgadeansikte. Över hans böjda rygg lyste de taggigaruinerna av Capitolium och Colosseum i afton-solen. En bild av kungliga familjen var inlagdmellan de stora glänsande bladen. På ett utrivetkalenderblad såg man den vänlige bräcklige kungVictor Emanuel med sin svarthåriga gemål, sinkronprins och en hel rad prinsessor.

... Och natten var full av avlägsna tunga ljud. Idet råkalla mörkret var det en upplyst kvadratoch i den var Sidorovs likbleka ansikte, en livlösmask som hängde över den gula ljuslågan.

GEDALI

På sabbatsaftonen stiger de gamla minnena framoch trycker mig med sitt tunga vemod. Då bru-kade farfar sitta och låta sitt gula skägg stryka överIbn-Esras böcker. Farmor i sin spetshuva gör säll-samma besvärjelser över sabbatsljuset med sinaknotiga spågummefingrar och man hör hennesstilla suckar. Mitt barnahjärta var lika oroligt un-der dessa kvällar som ett litet skepp på för-trollade vågor ...

Jag strövar omkring i Zjitomi och spanar efteren blyg stjärna. Vid den gamla synagogan, viddess gula oberörda väggar sitter gamla judar ochsäljer krita, blåelse och vekar, — judar med pro-fetskägg med kläderna i patetiska trasor på detinsjunkna bröstet ...

Framför mig har jag basaren och basarens död.Välståndets skinande anlete är borta. Stumma

54 55

hänglås hänger i stånden och stenläggningensgranit är slät som en dödskalle. Den blyga stjär-nan blinkar och slocknar...

Lyckan kom till mig senare, vid solnedgången.Gedalis bod låg och gömde sig i raden av tillbom-made bodar. Dickens, var dvaldes din skuggadenna afton? I den här antikvitetshandeln skulledu ha fått se förgyllda tofflor och fartygstrossar,en gammaldags kompass och en uppstoppad örn,ett winchestergevär med året ”1810” ingraveratoch en trasig kastrull.

Gamle Gedali — den lille innehavaren i rök-färgade glasögon och fotsid grön kaftan går om-kring bland sina skatter. Han gnuggar sina vitahänder, plockar i sitt gråa skägg och lyssnar medböjt huvud till alla osynliga röster som söker nåhonom.

Den här boden ser ut som en sådan där lådasom vetgiriga och allvarsamma pojkar brukar ha,sådana där pojkar som sedan blir professorer ibotanik. I den här boden finns det också knapparoch en död fjäril. Den lille innehavaren heterGedali. Alla har lämnat salutorget, det är bara

Gedali kvar. Han snor omkring i labyrinten avglober, dödskallar och vissnade blommor och farrunt med sin dammvippa av brokiga tuppfjädraroch rör upp dammet från de vissna blommorna.

Vi sitter på var sin öltunna. Gedali tvinnar sinaglesa skäggstrån. Hans cylinder hänger över osssom ett svart torn. Varm luft strömmar förbi oss.Himlen skiftar färg. Ur en kullstjälpt butelj där-uppe droppar blod, tunt fint blod, och en svaglukt av förruttnelse sveper in mig.

— Revolutionen — vi säger ”ja” till den, menska vi säga ”nej” till sabbaten?— Så börjar Gedalioch lindar in mig i blickar från sina rökfärgadeögon. — ”Ja” ropar jag till revolutionen, ”ja” ro-par jag till den, men den gömmer sig för Gedalioch bara skjuter och skjuter...”

— Ögon som blundar kommer det ingen sol ini, —svarar jag gubben, — men vi ska sprätta uppögon som blundar ...

— Polackerna har täppt till ögonen för mig, —viskar gubben knappt hörbart. — Polackerna —dom elaka hundarna. Dom tar oss judar och sli-ter av skägget på oss, dom hundarna! Och nu slår

56 57

man dom i stället, dom elaka hundarna. Det ärstorartat. Det är revolutionen det. Och sen sägerdom som slog polackerna, till mig: ”Ta hit dingrammofon i stället..” — ”Jag tycker om musik,min nådiga”, — svarar jag revolutionen. — ”Duvet inte, vad du tycker om, Gedali. Jag ska skjutapå dig. då får du veta det. Jag är tvungen att skjuta,för jag är revolutionen . . .”

— Den är tvungen att skjuta, Gedali, — sägerjag till gubben, — för den är revolutionen ...

— Men polackerna sköt, snälla herrn, för attdom är kontrarevolutionen. Ni skjuter för att niär revolutionen. Men revolution betyder ju till-fredsställelse. Och tillfredsställelsen tycker inteom att ha föräldralösa barn i huset. Goda männis-kor gör goda gärningar. Revolutionen — det ären god gärning av goda människor. Men godamänniskor dödar inte. Alltså är det onda män-niskor som gör revolutionen. Men polackerna ärockså onda människor. Vem kan tala om förGedali, var revolutionen är och var kontra-revolutionen är? Förr brukade jag läsa Talmud —jag tycker om Raschis kommentar och Maimon-

ides böcker. Det finns andra här i Zjitomir ocksåsom förstår. Och alla vi bildade människor slårvåra pannor mot marken och ropar med hög röst:ve oss, var är den ljuva revolutionen? ...

Gubben tystnade. Och vi såg den första stjär-nan, som banade sig väg fram över Vintergatan.

— Sabbaten är inne, — tillkännagav Gedalihögtidligt, — nu måste judarna gå till synogogan... Herr kamrat, sade han och reste sig. Den svartacylindern vajade som ett svart torn på hans hu-vud. Herr kamrat, tag hit några bra människortill Zjitomir. Ack, här i vår stad finns det inte till-räckligt många, ack nej, det är inte tillräckligt. Taghit goda människor — vi ska ge dom alla våragrammofoner. Vi är inga okunniga människor.Internationalen ... vi vet vad Internationalen är.Och jag vill ha en International av goda männis-kor och jag vill att man ska registrera varje själoch ge den en ranson av första kategorin. Se där,människosjäl, tag för dig och ät, njut livet. Ni vetinte vad man föder Internationalen med, herrkamrat ...

— Man föder den med krut, — svarade jag gub-

58 59

ben, med det bästa blodet som tillsats ...Och så steg den unga Sabbaten upp på sin hög-

karmade stol ur det blå töcknet.— Gedali, — sade jag, — i dag är det fredag,

och aftonen är redan inne. Var kan man få tag iett ritualbröd, ett glas te tillagat på judiskt sättoch lite grand av den där pensionerade guden iteglaset? ...

— Finns inte, — svarade Gedali och hänger upplåset på sin bod. Det finns ett litet värdshus härintill och dom som hade det var goda männi-skor, men nu äter man inte där längre, nu gråterman där ...

Han knäppte de tre knapparna i sin gröna kaf-tan, fläktade sig med tuppfjädrarna, stänkte litetvatten på sina mjuka handflator och gick — litenoch ensam i sin svarta cylinder och en stor bön-bok under armen.

Sabbaten var inne. Gedali, grundaren av enouppnåelig International, gick in i synagogan föratt bedja.

MIN FÖRSTA GÅS

Savitskij, chefen för sjätte divisionen, reste sig närhan fick se mig och jag förundrade mig över hurvacker den var, denna väldiga kropp. Han restesig, och de purpurröda ridbyxorna, den hallon-färgade mössan som satt på sned och ordnarnapå hans bröst delade stugan mitt itu liksom ettstandar som delar himlen mitt itu. Det doftadedyrbar parfym och äckligt frisk tvål om honom.Hans långa ben såg ut som flickor, klädda till ax-larna i skinande blanka ridstövlar. Han log motmig, gav bordet ett rapp med ridpiskan och rycktetill sig en order som stabschefen just hade dikte-rat. Det var en order till Ivan Tjesnokov att fram-rycka med sitt regemente i riktning mot Tjugu-nov—Dobryvodka, söka känning med fienden ochförinta densamma ...

”... För ifrågavarande förintande” — skrev

60 61

divisionschefen vidare och fyllde hela papperetmed sina kråkfötter — ”ger jag nämnde Tjes-nokov hela och fulla ansvaret vid hot om sträng-aste bestraffning, som jag kommer att låta gå iomedelbar verkställighet, något som ni, kamratTjesnokov, med tanke på den icke föraktliga tidni samarbetat med mig vid fronten icke tordebehöva betvivla.”

Divisionschefen undertecknade ordern med enyvig släng, slängde den till sina ordonnanser ochriktade mot mig ett par grå ögon som spelade avförtjusning.

— Vafalls! — röt han och lät piskan vina i luf-ten. Så läste han upp ett papper för mig där detstod om min kommendering till divisionsstaben.

— Verkställer — sade divisionschefen, — ochhan ska delta i alla förlustelser, utom den främ-sta. Är ni skriv- och läskunnig?

— Ja, det är jag, — svarade jag, fylld av avundöver min chefs stålblanka och blomstrande up-penbarelse, — jag är juris kandidat vid Peters-burgs universitet.

— Aha, en plugghäst, — utbrast han och skrat-

tade — med brillor på näsan! En sån liten lus!Såna skickar man till oss utan att fråga — brillorbrukar man få smörj för här. Tror du att du kankampera med oss här då?

— Jadå, — svarade jag och gick med kvarter-mästaren till byn för att ordna nattläger. Kvarter-mästaren tog min väska på ryggen och landsvä-gen bredde ut sig framför oss, rund och gul somen kurbits och den döende solen utsände sin ro-safärgade andedräkt över himlen.

Vi kom fram till en stuga med målade girlan-der. Kvartersmästaren gjorde plötsligt halt ochsade med ett skuldmedvetet leende:

—Du kommer att få ett helsike här med dinabrillor, det är ingenting att göra åt den saken. Dethär är ingen plats för fina herrar. Men om ni fördär-var en fin fröken, då har ni grabbarnas gillande ...

Han stod ett tag med min väska på axeln, gickfram alldeles inpå mig, men sprang hastigt till-baka igen och såg mycket förtvivlad ut och senrusade han in på närmaste gård. Där satt detkosacker i en höstack och rakade varandra.

— Hör ni gubbar, — sade kvartermästaren och

62 63

satte ner min väska på marken, — det är orderfrån kamrat Savitskij att ni ska ta hand om denhär gossen och inte göra nåt bus me honom förhan har gått igenom mycke lidande på den lärdabanan ... Kvartermästaren rodnade och gick utanatt vända sig om. Jag förde handen till mösskär-men och gjorde honnör för kosackerna. En yng-ling med linlugg och ett vackert Rjazan-ansiktegick fram till min väska och kastade ut den övergrinden. Sen vände han baken mot mig ochavfyrade med anmärkningsvärd skicklighet enserie skamliga naturljud.

— Kaliber noll-noll, — skrek en av de äldrekosackerna och brast i skratt. — Snabbeld.

När det anspråkslösa konststycket var fullbor-dat avlägsnade sig ynglingen. Jag började, krav-lande på alla fyra, ta reda på mina manuskriptoch trasiga klädespersedlar som hade fallit ur väs-kan. Jag samlade ihop dem och bar bort dem tillandra änden av gården. På några tegelstenar in-vid stugan stod en kittel med kokande fläsk. Detrykte från kitteln och röken steg upp som ur skor-stenen på föräldrahemmet när man är på väg hem,

och min hunger blandades med en förfärandekänsla av ensamhet. Jag täckte över min sönder-slagna väska med hö till huvudgärd och lade migned för att i min Pravda läsa Lenins tal vidKominterns andra kongress. Solen lyste på migbakom några taggiga kullar, kockarna trampademig på benen, ynglingen gjorde sig oupphörli-gen lustig över mig. De kära raderna hade entörnbeströdd väg att vandra och kunde inte nåfram till mig. Jag lade bort tidningen och gick borttill värdinnan som satt på trappan och spann garn.

— Frun, — sade jag, — jag måste ha nåt käk.Gumman höjde de simmiga vitorna i sina halv-blinda ögon och sänkte dem igen.

— Kamrat, — sade hon efter en liten paus, —det är så mycket bråk här så jag ville helst gå ochhänga mig.

— För djävulen och hans morsa, — mumladejag och stötte förargad knytnäven i bröstet pågumman, — tror ni jag tänker stå här och disku-tera med er ...

Jag vände mig om och fick se en sabel som lågslängd inte långt därifrån.

64 65

En gås vandrade med allvarlig min över går-den, fredligt putsande sina fjädrar. Jag sprangifatt den och pressade den mot marken. Gås-huvudet knastrade under min stövel, knastradeoch rann ut. Den vita halsen låg utsträckt i dyn-gan och det ryckte i vingarna över den döda få-geln.

— För djävulen och hans morsa, — sade jagoch stack sabeln i gåsen, — gå och stek den åt mignu, frun.

Det glimmade i de blinda ögonen och glasögo-nen på gumman och hon tog upp fågeln och ladeden i förklädet och släpade in den i köket.

— Kamrat, — sade hon efter en liten paus, —jag skulle vilja gå och hänga mig — och stängdedörren efter sig.

Ute på gården satt redan kosackerna kring sinkittel. De satt orörliga, raka som offerpräster ochtittade inte på gåsen.

— Pojken är användbar, — yttrade sig en avdem om mig, blinkade och öste upp en sked kål-soppa.

Kosackerna började sin kvällsvard med den

reserverade sirlighet som utmärker bönder somhar respekt för varandra. Jag torkade av sabeln isanden gick bort ett tag utanför grinden och åter-vände trött och modstulen. Månen hängde re-dan över gården som ett billigt örhänge.

— Hör du — sade plötsligt Surovkov, denäldste av kosackerna. Sätt dig ner och ät med osstills gåsen din är färdig ...

Han tog fram en reservsked ur stöveln ochräckte mig. Vi slevade i oss den hemlagade kål-soppan och åt upp fläsket.

— Vad skriver dom i tidningen då? — frågadeynglingen med linluggen och lämnade plats förmig.

— Jo, Lenin skriver i tidningen, — sade jag ochtog fram min Pravda, — Lenin skriver att vi haront om allting ...

Och med hög röst, som en hänförd dövnicke,läste jag upp lenintalet för kosackerna.

Aftonen svepte in mig i sina uppfriskande fuk-tiga skymningslakan, aftonen lade sina moder-liga händer på min brännande panna. Jag lästeoch fröjdades och försökte komma på den hem-

66 67

lighetsfulla kurvan i Lenins raka linje.— Sanningen kittlar en i näsborren, — sade

Surovkov, när jag hade slutat, — om man barakunde få fram den ur högen, men han huggerden med detsamma som hönan när hon pickarupp kornet ...

Den som yttrade sig så om Lenin var Surovkov,plutonchefen i stabsskvadronen, och sedan gickvi och lade oss på höskullen. Vi sov där alla sextillsammans och värmde varandra med benenhuller om buller. Vi låg under ett trasigt tak somstjärnorna trängde igenom. Jag drömde om kvin-nor, men mitt hjärta som färgats rött av mitt blo-diga dåd, gnisslade och svämmade över.

RABBIN

- . . . Allt är förgängligt. Evigt liv har bara modern.När modern inte längre finns bland de levandelämnar hon efter sig ett minne som ännu ingenhar vågat besudla. Minnet av modern frambringarmedlidande hos oss liksom oceanen, den oänd-liga oceanen, frambringar floder som genom-korsar världsalltet ...

Det var Gedali som yttrade dessa ord. Han ut-talade dem med stor värdighet. Den slocknandeaftonen slöt honom i sin rosafärgade melankoli.Gubben fortsatte:

— I chassidernas heliga byggnad är fönster ochdörrar sönderslagna men den är oförgänglig sommoderns själ ... Med sina utrunna ögonhålor stårchassidismen fortfarande vid korsvägen där his-toriens hårda vindar möter varandra.

Sålunda talade Gedali. När han hade avslutat

68 69

sin bön i synagogan tog han med mig till rabbiMotale, den siste rabbin av Tjernobyl-dynastien.

Vi gick uppför huvudgatan, Gedali och jag. Devita kyrkorna glänste i fjärran som bovetefält.Bakom ett gathörn dånade hjulen på en artilleri-pjäs. Två havande ukrainska bondkvinnor komut ur en port med klirrande halsband och sattesig på en bänk. En blyg stjärna tändes i afton-rodnadens brandgula bård och stillheten, sabba-tens stillhet, lägrade sig över de sneda taken iZjitomirs getto.

— Här, — viskade Gedali och pekade på ettlångt hus med skadad fasad.

Vi trädde in i ett rum — kallt och ödsligt somett bårhus. Rabbi Motale satt vid ett bord, omgi-ven av besatta och lögnare. Han hade en sobel-mössa på sig och en vit kaftan, omgjordad medett rep. Rabbin satt med slutna ögon och grävde isitt yviga gula skägg med magra fingrar.

— Var kommer den här juden ifrån? — frå-gade han och höjde ögonbrynen.

— Från Odessa, — svarade jag.— En gudfruktig stad, — sade rabbin, — en

lysande stjärna i vår fördömelse, den friska käl-lan i våra hemsökelser! ... Vad gör juden?

— Jag håller på att översätta Hersch från Ostro-pols vandringar till vers.

— En stor uppgift, — mumlade rabbin och slötögonen. — Schakalen tjuter när den är hungrigoch varje dumbom är tillräckligt dum att jämrasig — det är bara den vise som med sitt skrattsliter sönder tillvarons slöja ... Vad har juden stu-derat?

— Bibeln.— Vad söker juden?— Glädje.—Reb Mordche, — yttrade tsadiken1) och riste

sitt skägg. — Den unge mannen kan ta plats vidbordet, han kan intaga sabbatsmåltiden tillsam-mans med de andra judarna, han kan glädja sigåt att han lever och inte är död, han kan klappa ihänderna när hans grannar dansar, han kan drickavin om man ger honom vin att dricka ...

Och reb Mordche skyndade fram till mig, —en gammal f. d. clown, en liten kutryggig gubbe,1) I chassidernas sekt de utvalda medlarna mellan Gud ochmänniskor. Övers. anm.

70 71

inte större än en tioårig pojke.— Ack, min käre unge man! — sade den trasigt

klädde reb Mordche och blinkade åt mig. — Ack,så många rika dumhuvuden jag kände i Odessa,och hur många fattiga vise män jag kände iOdessa! Sätt er till bords, unge man, och drickdet vin som man inte kommer att bjuda er...

Vi satte oss allesammans sida vid sida — för-ryckta, lögnare och dagdrivare. I ett hörn sattnågra bredaxlade judar som liknade fiskare ochapostlar och stönade över sina bönböcker. Gedalii sin gröna syrtut satt vid väggen och kurade somen liten brokig fågel. Och plötsligt fick jag syn påen yngling som satt bakom Gedali, en ynglingmed ett Spinoza-ansikte, med Spinozas mäktigapanna och en nunnas avtärda ansikte. Han sattoch rökte och skälvde som en straffånge som nyssblivit infångad och återförd till fängelset. Den tra-sigt klädde smög sig fram till honom bakifrån,ryckte cigarretten ur munnen på honom ochsprang bort till mig.

— Det här är rabbis son, Ilja, — kraxadeMordche och närmade sina blodsprängda ögon-

lock till mitt ansikte, — en förbannad son. densiste sonen. den upproriske sonen ...

Och Mordche hötte med näven åt ynglingenoch spottade honom i ansiktet.

— Välsignad vare Herren, — hördes rabbi Mo-tale Braclawskis röst, och han bröt brödet medsina munkfingrar, — välsignad Herren Israel, somutvalt oss bland alla folk på jorden ...

Rabbin välsignade maten och vi satte oss tillbords. Utanför fönstret hördes hästarnas gnägg-ande och kosackernas rop och skrän. Utanförfönstret gapade krigets tomhet mot oss. Rabbinsson rökte den ena cigarretten efter den andra un-der den tysta bönen. När aftonmåltiden var till-ända var jag den förste att resa mig.

— Min käre unge man, — mumlade Mordchebakom mig och ryckte mig i skärpet — om detbara fanns onda rika i världen och fattiga land-strykare hur skulle de heliga då ha det?

Jag gav den gamle litet pengar och gick ut pågatan. Jag skildes från Gedali och gick hem tilljärnvägsstationen. Där, på järnvägsstationen, iFörsta Ryttararméns propagandatåg väntade mig

72 73

skenet av hundratals lampor, radiosändarens ma-giska glans och tryckpressens envisa dunkandeoch en oskriven artikel till tidningen ”RödaKavalleristen”. VÄGEN TILL BRODY

Det gör mig ont om bina. De stridande arméernahar farit hårt fram med dem. Det finns inga binlängre i Volynien.

Vi har skändat bikuporna. Vi har rökt ut demmed svavel och sprängt dem med krut. De ry-kande resterna spred en otäck lukt i de heligarepublikerna. De döende flög långsamt och de-ras surrande var så svagt att man knappt kundeuppfatta det. Då vi inte hade något bröd skaffadevi fram honung med våra sablar. Det finns ingabin längre i Volynien.

Krönikan över våra dagliga ogärningar pressarmig oavlåtligt, som ett hjärtlidande. I går börjadede första striderna vid Brody. Vi hade kommitvilse på den blå marken och hade ingen aningom detta — varken jag eller Afonka Bida, minvän. Hästarna hade fått havre på morgonen. Rå-

74 75

gen stod hög, solen lyste härligt, och själen sominte förtjänade dessa strålande bortflyende himla-rymder törstade efter utdragna lidanden.

— Kvinnfolket ute i byarna brukar berätta ombina och deras själsliv, började plutonchefen, minvän. De berättar allt möjligt. Hur det nu var, omKristus nu blev plågad eller inte av människorna— det får vi väl veta när tiden är inne. Men i allafall — berättar kvinnfolket, — Kristus led på kor-set. Och då kom det alla möjliga knott och myg-gor surrande för att plåga honom! Han såg på democh blev ledsen. Men alla de där knotten kundeinte se ögonen på honom. Då kom det ett bi fly-gande runt Kristus. ”Stick honom, — skrek enknott till biet, — stick honom! Vi tar ansvaret . . .”— ”Det kan inte jag inte, — sa biet och flög bortöver Kristus, — det kan jag inte, för han kommerockså från timmermansklassen. . .” — Man måsteförstå bina, — slutade Afonka, min plutonchef.Bina måste lida dom också. Det är ju för derasskull också som vi är här och bökar ...

Afonka viftade med händerna och börjadesjunga en visa. Det var en visa som handlade om

ett isabellfärgat föl. Åtta kosacker — Afonkas plu-ton — stämde in.

— Den isabellfärgade hingsten, Dzjigit var hansnamn, tillhörde en kosacklöjtnant, som hade supitsig full på Johannes döparens dag. — Så sjöngAfonka med utdragen stämma och nickade till isadeln. — Dzjigit var en trogen hingst och detvar ingen ände på löjtnantens begär såna här helg-dagar. På Johannes döparens dag gavs det femstop. Efter det fjärde klättrade löjtnanten upp isadeln och satte av i riktning mot himlen. Det varen lång och mödosam uppstigning, men Dzjigitvar en trogen hingst. De anlände till himlen ochlöjtnanten saknade sitt femte stop. Men det varkvar på jorden — sista stopet. Då började löjtnan-ten gråta över det fåfängliga i alla sina strävan-den. Han grät, och Dzjigit spetsade öronen ochsåg på sin herre ...

Så sjöng Afonka med drillande stämma ochnickade till i sadeln. Sången flöt iväg som rök.Och vi rörde oss framåt mot den nedgående so-len. Dess sjudande floder strömmade ut överåkerfältens broderade dukar. Tystnaden skim-

76 77

rade i rosa. Jorden låg som en kattrygg medsädesfältens glänsande päls. På en höjd låg denvitkalkade byn Klekotów och kurade. På andrasidan dalgången väntade oss den spökaktiga an-blicken av det döda och sargade Brody. Men vidKlekotóv small plötsligt ett skott rakt emot oss.Ur en stuga tittade två polska soldater ut. Derashästar var tjudrade vid stugknutarna. Fiendenslätta batteri kördes beskäftigt uppför kullen. Ku-lorna drogs som trådar utefter vägen.

— Till reträtt! — ropade Afonka.Och vi sprang.O Brody! Dina kvävda lidelsers mumier andas

sitt oemotståndliga gift mot mig. Jag kände re-dan dödskylan i dina ögonhålor, fyllda med stel-nade tårar. Och så — en skakig galopp för bortmig från de sönderslagna stenarna i dinasynagogor ...

OM TATJANKOR 1)

Från staben hade man skickat mig en kusk. Hanhette Grisjtjuk. Han var trettionio år.

Grisjtjuk hade varit i tysk fångenskap i fem år.För några månader sedan hade han flytt, tagit sigigenom Litauen och nordvästra Ryssland och nåttfram till Volynien, och i Belew hade världensenfaldigaste mobiliseringskommission fått tag ihonom och satt honom i militärtjänst. Då hadehan femtio verst kvar till Krzemieniec-distriktet,som var hans hemtrakt. Där hade han hustru ochbarn. Det var fem år och två månader sedan hanhade varit hemma sist. Mobiliseringskommissio-nen förordnade honom till kusk åt mig och där-med upphörde jag att vara en paria blandkosackerna.

1) Kärror som apterades med kulsprutor och introducera-des i inbördeskriget i Ukraina av Machno och hans band.Övers. anm.

78 79

Jag var nu ägare till en tatjanka och kusk därtill.Tatjanka! Det ordet var basen på den triangel

som vår verksamhet grundades på: massaker —tatjanka — blod.

Trillan, den vanliga trilla som används av präs-ter och andra officiella funktionärer har av renslump under inbördeskriget fått betydelse ochblivit ett lättrörligt och farligt stridsmedel. Denhar skapat en ny strategi och en ny taktik och för-ändrat krigets vanliga ansikte och skapat tatjanka-hjältar och tatjanka-genier. En sådan är den avoss nedtryckte Machno, som gjort tatjankan tillen hörnsten i sin hemliga och lömska strategi.Han avskaffade både infanteri och artilleri ochtill och med kavalleri, och istället för dessa ohan-terliga hopar skruvade han fast trehundra kul-sprutor på trillor. Sådan är han, Machno — likamångskiftande som naturen. Höskrindor forme-ras i slagordning och erövrar städer. Ettbröllopståg, på väg till distriktets exekutiv-kommitté öppnar plötsligt koncentrerad eld,och en mager liten präst svänger anarkins svartaflagga och befaller myndigheterna att utlämna

borgarbrackor, proletärer, vin och musik.En armé av tatjankor har en oerhörd manöv-

reringsförmåga.Det har Budjonnyj visat också, lika bra som

Machno. Att krossa en sådan armé är svårt, att taden i bakhåll är otänkbart. Kulsprutor som gömtsi hölass, tatjankor som står i böndernas redskaps-skjul — det är inte längre några stridsenheter.Dessa punkter, förutsatta, men icke påvisbaraaddender, ger en summa som liknar den ukrain-ska byn som den varit till helt nyligen — vild,upprorisk och egennyttig. En sådan armé, medammunition undanstoppad på alla håll och kan-ter kan Machno på en timme försätta i full strids-beredskap; ännu mindre tid behövs för att sättaden på fredsfot.

Hos oss, i Budjonnyjs reguljära kavalleri, härs-kar inte tatjankan så oinskränkt. Men alla våra kul-spruteförband forslas endast med trillor. Depåhittiga kosackerna skiljer på två slags tatjankor:kolonist-tatjankor och tjänste-tatjankor. Och det ärinte bara ett påhitt, utan en verkligen existerandeskillnad.

80 81

På tjänstetrillorna, dessa rankiga och utan om-sorg och kärleksfullhet hopsnickrade fordon, ska-kade de fattiga och rödnästa tjänstemännen framöver Kuban-stäppens vetefält, sömndrucknamänniskohopar, på väg till brådskande obduk-tioner och rannsakningar. Kolonist-tatjankornaåter, kom till oss från gränsområdena vid Samaraoch Ural, från välfödda tyska kolonister. De bredaekplankorna i kolonist-tatjankorna var rikt bemå-lade med allmogemotiv — svällande girlander iden skära färg som tyskarna älskar. De fasta bott-narna var järnbeslagna. Man bars fram på oför-glömliga resårer. Jag känner en värme som lag-rats i många generationer i dessa resårer som nuprövas på den sönderkörda volynska landsvägen.

Jag erfar det första ägandets tjusning. Vi spän-ner för varje dag, efter middagen. Grisjtjuk kom-mer ut med hästarna från stallet. De blir piggareför varje dag som går. Jag konstaterar redan medstolt glädje en svag glans på deras ryktade län-der. Vi gnider hästarnas svullna ben, stryker de-ras manar, och lägger kosackseldonet på derasryggar — detta hårdtorkade virrvarr av tunna

remmar — och far ut från gården i trav. Grisjtjuksitter på ena sidan av kuskbocken; mitt säte ärtäckt med blommig lärft och hö, som doftar par-fym och fridfullhet. De höga hjulen gnisslar i dengrova vita sanden. Stora fyrkanter med blom-mande vallmo pryder upp fälten, och på höjdernaglimmar de förstörda kyrkornas ruiner. Högt övervägen i en sönderskjuten nisch står en brun statyav den heliga Ursula med runda, bara armar. Desmala ålderdomliga bokstäverna står i en ojämnrad på gavelfältets svartnade förgyllning. . . ”TillFrälsarens och hans heliga Moders ära ...”

Små utdöda judiska byar ligger och kurar vidfoten av de adliga godsen. På en tegelmur glän-ser en profetisk påfågel, en lidelsefri uppenba-relse mot den blå rymden. Gömd bland hyddornaligger synagogan på den nakna jorden, blind ochärrig, rund som en chassidisk mössa. Smalaxladejudar står dystra vid gathörnen. I mitt minne dy-ker det upp jovialiska judar från södern, rundaoch porlande som billigt vin — helt olika det stoltahögmodet i dessa långa knotiga ryggar, dessagula tragiska skägg. I deras passionerade martyr-

82 83

ansikten finns inte ett uns av fett och där pulserarinte något varmt blod. De galiziska och volynskajudarnas rörelser är obehärskade och ryckiga ochmotbjudande, men det är något dystert storsla-get över deras oändliga sorg, och deras hemligaförakt för adelsmännen är omätligt. När jag sågpå dem förstod jag detta lands bittra historia ochberättelserna om talmudister som arrenderadekrogar, och rabbiner som bedrev ocker, om ungaflickor som våldtagits av polska knektar och för vil-kas skull polska magnater utkämpade pistoldueller.

DOLGUSTOVS DÖD

Krigets eldridåer närmade sig staden. På förmid-dagen svepte Korotjaev förbi oss i sin svarta man-tel — den i onåd fallna chefen för fjärde divisio-nen, som nu stred ensam och sökte döden. Hanropade till mig när han galopperade förbi.

—Våra kommunikationer är brutna, Radzi-willów och Brody brinner!...

Och så red han vidare, i sin fladdrande mantel,en uppenbarelse i svart, med kolsvarta pupiller.

På en slätt som var jämn som en bräda gruppe-rades brigaderna. Solen rullade fram genom detpurpurröda diset. De sårade satt i dikena och togsig ett litet mellanmål. Jag var nu ägare till entatjanka och kusk därtill. Sjuksystrar låg i gräsetoch sjöng halvhögt. Afonkas spejare gick och le-tade efter lik och uniformspersedlar på fältet.Afonka red förbi mig på två stegs avstånd och.

84 85

sade, utan att vända på huvudet:— Nu har vi fått på pälsen. Som tusan.

Divisionschefen ska visst bli avpolletterad. Poj-karna börjar bli betänksamma ...

Polackerna har nått fram till skogen, omkringtre verst från oss och ställt upp sina kulsprutornågonstans i närheten. Kulorna tjuter och gnäl-ler. Klagolåten blir nästan outhärdlig. Kulornagenomborrar marken och gräver ner sig i den,darrande av otålighet. Vytjagajtjenko, regements-chefen, som låg och snarkade i solgasset, ropadetill i sömnen och vaknade. Han satt upp på sinhäst och red iväg till främsta skvadronen. Hansansikte var rynkigt med röda fåror efter den obe-kväma sömnen och hans fickor var fulla medplommon.

— Förbannade fä! — utbrast han förargad ochspottade ut en kärna, — ett sånt förbannat grö-tande. Timosjka, ut med fanan!

— Ska vi sätta igång nu? — frågade Timosjkaoch drog fram stången ur stigbygeln och veck-lade ut flaggan, som bar en stjärna och en text omIII. Internationalen som emblem.

— Det får vi väl se, — sade Vytjagajtjenko ochskrek plötsligt med vild stämma: — Sitt upp, eraslinkor! Kalla ihop folket, skvadronchefer.

Trumpetarna blåste larm. Skvadronernaställde upp i kolonn. Ur ett dike kröp det fram ensårad. Med handen för ansiktet sade han till Vytja-gajtjenko:

—Taras Grigorjevitj, ja e delegat. Verkar somvi skulle bli lä mnade kvar här ...

— Ni får slå er igenom . . . — mumlade Vytjagaj-tjenko och gav hästen sporrarna.

— Taras Grigorjevitj, vi e rädda att vi inte kanslå oss igenom, — ropade den sårade efter ho-nom. Vytjagajtjenko vände sig om:

— Låt bli och gnäll, vi kanske inte alls lämnarer, — och så gav han hästen tyglarna.

Då hördes min vän Afonka Bidas gråtmildafruntimmersröst:

— Inte kan ni väl låta oss rycka fram ända dit igalopp, det är ju fem verst. Hästarna blir ju allde-les utpumpade tills vi ska börja slåss ... Tids noghinner vi få våra fiskar varma ändå ...

— I skritt, framåt! — kommenderade Vytja-

86 87

gajtjenko utan att titta upp.Regementet satte sig i rörelse.— Om det är riktigt det där dom säger om

divisionschefen, — viskade Afonka och höll inne tygla-rna, — om det är riktigt att han ska bli avpolletterad,då är det lika bra att vi packar ihop på en gång.Punkt slut.

Tårarna strömmade ur ögonen på honom. Jagstirrade häpen på Afonka. Han snurrade runt,grep tag i mössan, harklade sig och hävde upp ettkrigsrop och sprängde iväg.

Grisjtjuk med sin dumma tatjanka och jag —vi stannade ensamma kvar och irrade fram ochtillbaka mellan eldridåerna ända till kvällen. Divi-sionsstaben var försvunnen. Andra förband villeinte veta av oss. Polackerna hade ryckt in i Brodyoch slagits tillbaka genom ett motanfall. Vi kördefram till stadens kyrkogård. Bakom några gravarkom en polsk patrull framspringande och öpp-nade gevärseld mot oss. Grisjtjuk gjorde helt omså att det knakade i alla fyra hjulen.

— Grisjtjuk! — skrek jag medan vinden tjöt ochkulorna ven om öronen.

— Ett sånt rackartyg, — svarade han sorgset.— Det är ute med oss, — ropade jag i förtviv-

lad undergångsstämning, — det är ute med oss,far lille!

— Varför plågar sig fruntimrena? — svaradehan ännu sorgsnare, — varför friar man och gif-ter sig, varför festar man på bröllopet ...

En röd strimma visade sig på himlen och slock-nade. Vintergatan steg fram mellan stjärnorna.

— Jag måste skratta, — sade Grisjtjuk sorgsetoch pekade med piskan på en man som satt vidvägkanten, — jag måste skratta när jag tänker påhur fruntimrena plågar sig ...

Mannen som satt vid vägkanten var Dolgusjov,en telefonist. Han satt med benen brett isär ochstirrade på oss.

— Jag är. . . — sade Dolgusjov, när vi kom framtill honom, — det är slut med mig ... Begriper nidet?

— Ja, det begriper vi, — svarade Grisjtjuk, ochhöll inne hästarna.

— Ni måste offra en patron på mig. — sadeDolgusjov.

88 89

Han satt lutad mot ett träd. Stövlarna spretadeåt sidorna. Utan att ta ögonen ifrån mig drog hanförsiktigt upp skjortan. Magen var uppsliten påhonom och tarmarna hängde ned över knäna ochman kunde se hjärtats slag.

— Om polackerna kommer — djävlas dommed mig. Här är mina papper, skriv och tala omför mamma hur det är ...

— Nej, svarade jag och gav hästen sporrarna.Dolgusjov lade sina blåa händer på marken ochsåg misstroget på dem ...

— Springer du? — mumlade han och sjönk ner.—Spring du, ditt as ...

Kallsvetten trängde fram på mig. Kulsprutornaknattrade allt kraftigare, med hysterisk envishet.Med solnedgången som en nimbus kring hjässankom Afonka Bida ridande mot oss.

— Vi ska ge dom en omgång, — ropade hanglatt. Vad har ni för kuckel för er här egentligcn?

Jag pekade på Dolgusjov och red därifrån.De hade ett kort samtal, — jag hörde inte vad

de sade. Dolgusjov räckte fram sin inskrivnings-bok till min vän. Afonka