UPPSALA UNIVERSITET EXAMENSARBETE, 15 hp

Institutionen för nordiska språk Svenska språket/nordiska språk C

Vt 2015

Kasusformer i stilistisk variation

En korpusundersökning av dativanvändning i äldre svenska

Jessica Holmlund

Handledare: David Håkansson Institutionen för nordiska språk

                                                                                                                                                                                                                                    2  

Sammandrag

Denna uppsats behandlar dativbortfall i yngre fornsvenska och äldre nysvenska, och de stil- och

periodbundna skillnader i dativböjning som kan spåras i texter från den aktuella perioden.

Undersökningen grundar sig på en hypotes om två parallella nominalböjningssystem i äldre

nysvenska, och materialet består av texter från korpusen Äldre nysvensk syntax som omfattar texter

skrivna under perioden 1420–1750. Korpusen omfattar fem olika stilarter och fyra tidsperioder (den

första tillhörande yngre fornsvenska).

Syftet med uppsatsen är att pröva hypotesen om två parallella nominalböjningssystem i äldre

nysvenska med utgångspunkt i förekomsten av dativrektioner i prepositionsfraser styrda av

prepositionen med. Genom att jämföra frekvensen av dativformer i olika stilarter över de fyra

tidsperioderna vill jag försöka avgöra om två olika system för nominalböjning existerade i äldre

nysvenska.

Resultaten av undersökningen visar att bruket av dativformer minskar kraftigt efter yngre

fornsvenska, men att bruket skiljer sig åt mellan stilarna i sådan utsträckning att det inte förefaller

orimligt att anta att två böjningssystem var i bruk under en övergångsperiod i äldre nysvenska. Min

undersökning ger därmed visst stöd åt hypotesen om två parallella nominalböjningssystem i äldre

nysvenska.

                                                                                                                                                                                                                                    3  

Innehåll

Sammandrag .......................................................................................................... 2

1. Inledning ............................................................................................................. 5

1.1 Syfte .................................................................................................................. 5

1.2 Uppsatsens disposition ..................................................................................... 6

2. Bakgrund och teori ................................................................................................ 6

2.1 Kasus i äldre svenska ........................................................................................ 6

2.2 Hypotesen om de parallella böjningssystemen ................................................. 8

3. Material ............................................................................................................... 10

4. Metod ................................................................................................................. 12

5. Resultat och diskussion ....................................................................................... 13

5.1 Kronologisk utveckling .................................................................................. 14

5.2 Variation mellan stilar .................................................................................... 15

5.3 Variation inom texter ...................................................................................... 19

5.4 Rektionens form ............................................................................................. 20

5.5 Sammanfattning av resultaten ........................................................................ 20

6. Slutsatser ............................................................................................................. 22

Litteratur .................................................................................................................. 23 Bilaga ........................................................................................................................ 25

                                                                                                                                                                                                                                    4  

Tabeller och figurer

Tabell 1 Antal texter i period och stil ........................................................................ 11

Tabell 2 Rektioner i dativ efter prepositionen med, period 1–4 ................................ 14

Tabell 3 Rektioner i oblik form, varav entydig dativ ................................................ 14

Tabell 4 Rektioner i dativ efter prepositionen med, stil 1–5 ..................................... 16

Tabell 5 Högsta andelen dativrektioner i procent per period .................................... 16

Tabell 6 Andelen personliga pronomen them, honom, henne, period 1–4 ................ 20

Figur 1 Minskning av dativböjning 1420–1750 ........................................................ 25

                                                                                                                                                                                                                                    5  

1 Inledning

Temat för denna uppsats är kasusformer i stilistisk variation. Kasus kan kortfattat beskrivas som en

böjningskategori hos nominala ordklasser, som substantiv, adjektiv och pronomen, och kasusformer

är ett av flera språkliga medel som kan användas för att synliggöra den syntaktiska strukturen i en

sats, d.v.s. signalera den funktion som de enskilda leden har. I den klassiska fornsvenskan (ca

1225–ca 1375) fanns fyra kasus: nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Redan under 1300-talet

började detta böjningssystem att förenklas, i första hand genom att genitivändelsen -ar i vissa fall

försvann och ersattes av -s. Senare följde ett bortfall av vissa dativändelser. Ytterligare förenklingar

av systemet skedde under 1400-talet (yngre fornsvensk tid), och denna gång var förändringen mer

omfattande genom att bl.a. skillnader mellan nominativ- och ackusativformer utjämnades. Vidare

började dativformerna ersättas av ackusativformer. Flera av de specifika dativändelserna kom

därmed att förloras under yngre fornsvensk tid, men vissa former kom att leva kvar in på äldre

nysvensk tid (1526–1732) (Wessén 1965a:135–143).

Även om kasussystemet reducerades kraftigt under 1400-talet innebär det inte att de gamla

böjningsformerna helt försvann. Snarare har tidigare forskning lyft fram att det gamla och nya

böjningssystemet existerade sida vid sida. Det traditionella fyrkasussystemet fortlevde längre i vissa

textgenrer och i landsbygdsdialekter, medan det nya, enklare böjningssystemet som utvecklades

efter kasussammanfallen under 1300- respektive 1400-talet snabbare trädde i kraft i andra typer av

skrift- och talspråk (Pettersson 2013:170). Hypotetiskt kan vi alltså mot denna bakgrund tala om två

parallella böjningssystem i nysvenskan: det traditionella och det moderna.

1.1 Syfte

Syftet med denna uppsats är att pröva hypotesen om två parallella nominalböjningssystem i äldre

nysvenska. Närmare bestämt kommer jag att undersöka frekvensen av dativformer i olika stilarter

under yngre fornsvenska och äldre nysvenska, och jag begränsar mig till förekomsten av

dativrektioner i prepositionsfraser styrda av prepositionen med. Jag har valt med för att den i

fornsvenska i regel styr enbart ett kasus – det vill säga dativ – även om ackusativ också förekommer

(Wessén 1965:84).

                                                                                                                                                                                                                                    6  

1.2 Uppsatsens disposition

Uppsatsen är disponerad på följande sätt. Efter denna inledning följer en kortfattad beskrivning av

syntax och morfologi i fornsvenska och äldre nysvenska, där jag bl.a. visar hur kasus kan tilldelas

av prepositioner och redogör för tidigare forskning om nominalböjning i äldre nysvenska. Därefter

ger jag en introduktion till tidigare forskning kring bortfall av dativ i svenskan. I det följande

kapitlet presenterar jag material och metod för min studie. Sedan följer en fullständig redovisning

av undersökningens resultat, varpå resultatet och eventuella komplikationer och felkällor diskuteras.

2 Bakgrund och teori

I detta avsnitt kommer jag att ge en kortfattad beskrivning av hur kasussystemet har utvecklats från

yngre fornsvensk till äldre nysvensk tid. Jag kommer också att ta upp hypotesen om de parallella

böjningssystemen i äldre nysvenska. Slutligen kommer jag att ge exempel på tidigare forskning

kring bortfall av dativ i det svenska språket.

2.1 Kasus i äldre svenska

I den klassiska fornsvenskan (1225–1375) fanns ett rikt böjningssystem med fyra kasus, tre genus

och person- och numerusböjning av verb. När det gäller kasus böjdes substantiv, adjektiv,

pronomen, räkneord och particip i nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Som framgick av

inledningen är kasus en markör för ordets funktion i en sats, och genom ordets böjning var det

möjligt att avgöra dess funktion i satsen trots fornsvenskans relativt fria ordföljd. Till exempel står

ett subjekt i regel i nominativ, medan dativ oftast svarar mot satsdelen indirekt objekt. I exempel (1)

hämtat ur undersökningsmaterialet illustreras detta; döpelsen är subjekt medan allom them är

indirekt objekt.

(1) Döpelsen [...] giffuer ewinnerlighit liff allom them som troo

'Dopet ger evinnerligt liv (åt) alla de som tror'

Förutom att funktionen i satsen kan avgöra kasus, kan även vissa prepositioner och verb styra vissa

kasus (också vissa adjektiv hade denna funktion, och det fanns även en så kallad instrumental dativ,

som till synes stod "ensam") (Skrzypek 2005:28). Följande exempel är hämtade ur

undersökningsmaterialet:

                                                                                                                                                                                                                                    7  

(2) Prepositionsstyrd dativ:

Vardhir tyuffwir draepen a lyusom daghe

'Blir (en) tjuv dräpt på ljus dag'

(3) Instrumental dativ:

romara giorde them flere sinnom otroskapp

'romare gjorde (mot) dem flera gånger trolöshet'

Precis som i isländska finns prepositioner som beroende av betydelseförhållande styr två kasus, till

exempel prepositionen a (isländska á, 'på/i'), som vid platsbefintlighet styr dativ och vid rörelse

eller riktning styr ackusativ. En del prepositioner styr enbart – och undantagslöst – ett kasus; til styr

alltid genitiv och um styr alltid ackusativ. Prepositionen med (fornsvenska meþ), som denna uppsats

kretsar kring, styr i fornsvenska företrädesvis dativ men förekommer också med rektion i

ackusativ.1

Användningen av dativ i fornsvenska styrdes till största delen av prepositioner, av vilka

prepositionerna med och i var de vanligast förekommande (Skrzypek 2005:55). Enligt Skrzypek

utvecklades dativ ur fyra protoindoeuropeiska kasus: dativ, ablativ, instrumentalis och lokativ. Det

som kännetecknar dativ i fornsvenska är ett flertal ändelser, i de äldsta texterna så många som fem

olika ändelser för substantiv i singular och en i plural (Skrzypek 2005:147).

Under 1300-talet började fyrkasussystemet förenklas. Förenklingar av kasussystem kan ske på två

olika sätt. Antingen kan en utjämning ske paradigmatiskt, genom att ändelser och böjningar

förändras inom ett böjningsparadigm (ett mönster för hur ord böjs i olika böjningsklasser), eller

syntagmatiskt, vilket innebär en förlust av funktionen hos ett kasus. Förenklingen av kasussystemet

i fornsvenska var både paradigmatisk och syntagmatisk. Paradigmatiskt förändrades systemet

genom att genitivens -ar-ändelser ersattes av -s-ändelser och dativ förlorade sina -i-respektive -u-

ändelser. Nominativ och ackusativ utjämnades genom att nominativens -er-ändelse (som i fisker)

föll. Därigenom kom nominativformen inte längre att skilja sig från den ändelselösa

ackusativformen fisk. En liknande utjämningsprocess skedde mellan ackusativ och dativ; t.ex. blev

dativformen folke 'folk' identisk med ackusativformen folk när dativändelsen -e försvann.

                                                                                                               1  Jag finner det lämpligt att här göra en jämförelse mellan fornsvenska och modern isländska, eftersom det system som försvann under fornsvensk tid fortfarande är högst levande i isländskan. Jag har inte hittat något belägg för att det finns en tydlig regel för dativ- respektive ackusativböjning efter med, till skillnad från i isländskan där med styr dativ i fall som berör: sällskap eller följe, användning av redskap, innehåll, tidsuttryck och placering eller läge, och ackusativ om det rör sig om: objekt som tas med, föremål som man bär på sig eller åkommor som man lider av (islex.is). Enligt Söderwalls Ordbok öfver svenska medeltids-språket i nätutgåva (http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/) verkar det vid en sökning på mäþ eller mädh som att ackusativ ibland uppträder i dativens ställe, framför allt i yngre (medeltids)språk. De exempel som Söderwall presenterar ser inte ut att ha någon konsekvent användning av dativ respektive ackusativ vad gäller de förhållanden som i isländska som jag tagit upp här ovan. Det är således även i Söderwalls ordbok svårt att se om det i fornsvenskan har funnits någon regel för dativ-/ackusativanvändning liknande den i isländskan.  

                                                                                                                                                                                                                                    8  

Syntagmatiskt förenklades kasussystemet enligt Wessén (1965a:142) genom att dativformerna

ersattes av ackusativformerna efter vissa prepositioner, och att dativ som styrdes av adjektiv och

verb i stället ersattes av prepositionsfraser. De paradigmatiska och syntagmatiska förenklingarna

ledde sedermera till ett totalt sammanfall av systemet – fyra kasus smälte samman till två

(nominativ och genitiv). Kasusförenklingen skedde framförallt i talspråk i städer och i profant

skriftspråk (Pettersson 2005:169), och tros bero på lågtyskans stora inflytande, med början i

Stockholm och Kalmar som var två av de då ledande hansastäderna i Sverige (Delsing 2014:42). I

religiösa skrifter, lagtexter och landsbygdsdialekter var språket dock mer konservativt under en

längre tid framöver (Pettersson 2005:169–170). Skrzypeks (2005) menar att kasussystemet

reducerades till följd av en önskan om förenklad konversation mellan svenskar och tyskar.

2.2 Hypotesen om de parallella böjningssystemen

Äldre nysvenska anses på flera sätt vara en språklig övergångsperiod (Nyström & Saari 1983:7).

Efter de stora språkförändringar som skedde under yngre fornsvensk tid var grammatiken mycket

förenklad jämfört med tidigare. I den äldre nysvenskan var språket ännu inte standardiserat och såg

därför olika ut i olika sammanhang; variationerna var både socialt och geografiskt betingade. När

det gäller kasussystemet levde det gamla, konservativa fyrkasussystemet vidare i kyrko-, kansli-

och lagtexter där det högtidliga språket hade syftet att väcka vördnad och följa gamla stilideal

(Pettersson 2005:170). Pettersson citerar här Carl Ivar Ståhle (s. 170): "Det var naturligt att

bibelordet, det språkliga uttrycket för den evangeliska förkunnelsen och läran, fick en formvärld

som var gemensam med de stilarter som togs i bruk för att uttrycka levnadsvisdom och normerna

för mänsklig samlevnad, dvs. ordspråk och lag - ord med hullingar, ord som också genom sin form

hakade sig fast i minnet." I Gustav Vasas bibel från 1541 var systemet så gott som intakt, även om

bruket inte var helt konsekvent. Det är mot denna bakgrund som jag avser att pröva hypotesen om

två parallella böjningssystem i nysvenska. Givet denna bakgrund väntar vi oss att dativböjning ska

minska dramatiskt i övergången mellan fornsvenska och nysvenska för att därefter variera mellan

olika stilar. Med tanke på att det gamla fyrkasussystemet var så gott som intakt i Gustav Vasas bibel

är det inte orimligt att anta att språkbruket generellt är mest konservativt i religiösa texter, medan

den största förenklingen kan antas ha skett i profant skriftspråk, något som gör det intressant att

jämföra antalet dativbelägg i olika stilarter.

I den litteratur jag har använt mig av för denna uppsats påpekas flertalet gånger hur viktigt det är att

beakta stilarter i studier av morfologiska förändringsprocesser. När det fornsvenska

böjningssystemet kom att leva vidare i vissa stilarter kan det avslöja en växling mellan olika

                                                                                                                                                                                                                                    9  

spåkliga system, bundna till olika kontexter. Mats Thelander (1990:65) liknar en sådan språklig

växling vid våra två system för att tala om hur mycket klockan är: det gamla systemet som anger tid

med timmarna 1–12, och det nya (digitala) systemet där tiden anges med siffrorna 1–24. Thelander

understryker också att vi sällan eller aldrig blandar dessa system genom att säga exempelvis "kvart

över 15". Om ett visst antal språkdrag tenderar att samförekomma kan de enligt Thelander

(1990:66) "anses bilda en egen språkart". En sådan språkart kan vara geografiskt, socialt eller

stilistisk avgränsad (Thelander 1990:67). När det gäller växlingen mellan stilarter framhåller

Staffan Fridell (2006) i sin studie Ortnamn i stilistisk variation att växlingen delvis beror på social

identitet samt kommunikationssituation, där faktorer som bl.a. syfte, ämne, formalitetsgrad och

relation mellan sändare och mottagare spelar in. Som Fridell uttrycker det: "Vissa typer av

situationer favoriserar (eller kräver) ett tydligare uttryck, vilket gynnar språkvarianter som är

utförligare och mer explicita, medan andra kommunikativa situationer tvärtom favoriserar (eller

kräver) ett snabbare och därmed enklare språk" (2006:10f).

I en artikel av David Håkansson (2011:96) betonas att variation mellan språkliga system kan leda

till språkliga förändringar, vilket omkullkastar den traditionella synen som gjorde gällande att det är

förändringen som är orsaken till växling mellan språkarter. Håkansson (2011) skriver att det i det

medeltida Sverige fanns en språklig norm som var gemensam för skrift och offentligt tal, samtidigt

som det fanns en norm för umgängestal. Dessa var, precis som de två nominalböjningssystem som

denna uppsats delvis behandlar, konkurrerande normsystem som existerade parallellt (2011:133).

Den moderna böjningen som inträdde under medeltiden tros ha utvecklats i städerna

(företrädelsevis i de stora hansastäderna), med inflytande från framför allt lågtyska, och det språk

som talades i städerna avspeglades också i det profana (icke-kyrkliga) skriftspråket (Pettersson

2005:170). På landsbygden däremot, där språkbrukarna hade liten eller kanske ingen kontakt med

stadsborna och deras språk, fortsatte det gamla systemet att användas under en längre tid, vilket gör

det möjligt att än i dag hitta kvarlevande arkaismer i de mest traditionella landsbygdsdialekterna.

Detta stämmer också väl överens med Thelanders och Fridells utsagor kring variation mellan

stilarter.

3 Material

En grupp forskare vid Helsingfors universitet inledde i slutet av 1970-talet den förstudie som skulle

komma att föregå undersökningen som ligger till grund för projektet Äldre nysvensk syntax, utfört

av Ingegerd Nyström, Antti J. Pitkänen, Mirja Saari och sedermera också Barbro Allardt och Hanna

                                                                                                                                                                                                                                    10  

Lehti-Eklund. Själva undersökningen påbörjades 1981 och de tre skrifterna Studier i äldre nysvensk

syntax, som presenterar projektet och dess resultat, utkom 1983. Syftet med projektet var att

framställa en omfattande undersökning som då saknades om utvecklingen av syntaxen i äldre

nysvenska, och målet var att "på makrosyntagm-, sats- och frasnivå utreda sambandet mellan

syntaktisk funktion och ledföljd" (Nyström & Saari 1983:7). Resultatet har bl.a. visat på en

stabilisering av ledföljdsnormen under äldre nysvensk tid och en utveckling av skillnader mellan

huvudsats och bisats (Nyström & Saari 1983:8).

Korpusen Äldre nysvensk syntax består av ett textmaterial som sträcker sig från yngre fornsvenska

till äldre nysvenska (1420–1750). Materialet består av ett urval texter. Urvalet har gjorts med tanke

på att materialet skulle vara så svenskt som möjligt för att på bästa sätt representera de texter som

producerades på svenska under äldre nysvensk tid (Nyström & Saari 1983:51). Texter översatta från

andra språk till svenska har av denna anledning valts bort. Att initiativtagarna till projektet har valt

att inkludera texter även från yngre fornsvensk tid beror enligt Nyström (1983:52) på att det dels är

ett jämförelsematerial, och dels ett material som beskriver hur det språkliga läget såg ut vid början

av den äldre nysvenska perioden. Vidare kan nämnas att enbart tryckta texter har tagits med i

projektet, och att de texter som förekommer är stickprov ur större material. Även om materialet till

projektet Äldre nysvensk syntax har ställts samman för en syntaktisk undersökning är korpusen även

användbar för andra typer av språkliga undersökningar, t.ex. av morfologiska fenomen. Inför denna

uppsats har jag undersökt prepositionsfraser innehållande prepositionen med (i dess olika

stavningsvarianter) samt de efterföljande rektionerna.

Texterna är indelade i följande perioder:

1. 1420–1450

2. 1520–1550

3. 1620–1650

4. 1720–1750

Texterna tillhör följande stilarter (inom parentes står de benämningar jag har använt mig av i min

undersökning):

1. Bibel och bibelparafras (bibel)

2. Predikningar, övrig religiös litteratur (religiös prosa)

3. Kanslispråk (kansli)

4. Lagspråk (lag)

5. Rese- och dagböcker, övrig profan prosa (profan prosa)

                                                                                                                                                                                                                                    11  

I tabell 1 följer en förteckning över antalet texter i varje period respektive stilart. Materialet är som

kan utläsas av tabellen någorlunda enhetligt vad gäller textantalet.

Tabell 1. Antal texter i period och stil

Period 1. 1420–1450 2. 1520–1550 3. 1620–1650 4. 1720–1750

1. Bibel 3 5 5 6

2. Rel. prosa 4 4 4 4

3. Kansli 5 4 4 4

4. Lag 3 2 4 4

5. Prof. prosa 4 4 4 4

Inom korpusen räknar man med fem olika stilarter, men det måste naturligtvis framhållas att det

inom dessa stilarter kan finnas omfattande variation. I ett kapitel i The Handbook of language

variation and change (Schilling-Estes 2008:375) beskrivs stilistisk variation bl.a. som olika

språkvarieteter inom grupper av språkbrukare snarare än mellan grupper. Däribland nämns genre,

som kan beskrivas som en ritualiserad och rutinmässig varietet som kan förbindas med olika sätt att

presentera eller framföra språk. I Studier i äldre nysvensk syntax I. Allmän del har valet av stilar

förklarats med att olika stilarter oftast har särskiljande drag som inte i samma grad förekommer i

andra stilarter. Inom projektet har man velat separera dessa stilarter från varandra för att lättare

kunna urskilja vilka språkdrag som är stilbundna. Gertrud Pettersson har framställt en kritisk

granskning av materialet i Äldre nysvensk syntax, och påpekar i sin artikel där hon kommenterar

Ingegerd Nyströms avhandling (som presenteras i Studier i äldre nysvensk syntax II) bl.a. att

schemat för urvalet av stilar är "fyrkantigt" och skulle ha vunnit på att få en mer fri utformning där

även andra stilar hade kunnat analyseras. Pettersson menar att det hade varit intressant att se "hur de

nya genrerna förhåller sig till de gamla ledföljdsmöstren" (1985:186), och ställer frågan om det

kanske inte i själva verket är dessa nya genrer som har satt fart på utvecklingen (s. 186).

Pettersson är också kritisk till Nyströms redovisningsmetod eftersom siffrorna enbart gäller hela

stilar eller perioder; man får alltså inte veta något om utvecklingen inom stilar. Detta är även något

som David Håkansson nämner i en artikel om språklig förändring och variation, där han skriver att

detta kan kopplas till "beskrivningssättet i språkhistoriska framställningar där enskilda språkdrag

upphöjs till handlande agenter" och att "språkförändringarna framställs som tvära och abrupta"

                                                                                                                                                                                                                                    12  

(2011:96). Vidare skriver Pettersson att det finns en "risk för att stora olikheter mellan genrerna

inom en och samma tidsperiod skymmer bilden av vad som faktiskt har hänt i språket." (1985:186).

Något som är viktigt att ha i åtanke är att ingen ny bibel producerades under 1400- eller 1600-talet,

varför bibelgenren i dessa perioder representeras av andra texter från 1300-talet respektive Gustav

Vasas bibel från 1541. Därför har andelen dativbelägg för bibelgenren i period 2 och 3 slagits

samman och placerats i kolumnen för period 2. Man måste också vara medveten om att denna

undersökning endast är en fallstudie, och att man därför inte kan dra några större slutsatser kring

böjningssystemen i äldre nysvenska i övrigt. Denna studie kan bara ge en liten inblick i hur språket

förändrades fram till och under perioden äldre nysvenska. Eventuella försvårande omständigheter

och felkällor som kan ha påverkat undersökningsresultatet (om än i mindre utsträckning) kommer

att beskrivas och förklaras senare i avsnitt 6 Diskussion.

4 Metod

I denna undersökning har jag använt mig av en korpusmetod, där jag har gått igenom alla belägg av

aktuella fraser med hjälp av konkordansprogrammet AntConc. Korpusmetoden innebär en

undersökning av olika språkliga företeelser i en större mängd skrivet (eller transkriberat) språk, och

korpusen kan betraktas som ett stickprov, ”något som man tagit fram för att kunna studera och

sedan basera slutsatser om språket som helhet på" (Berglund Prytz 2013:208f). Med hjälp av ett

konkordansprogram är det möjligt att söka efter ett enskilt ord och få omfattande information om

ordet i alla förekommande sammanhang. Det är t.ex. möjligt att få veta vilken form som är vanligast

och i vilka sammanhang ordet är vanligast förekommande. Detta är en metod som lämpar sig väl för

undersökning av språklig förändring över tid eftersom det är möjligt att på ett vetenskapligt sätt

bearbeta stora mängder text.

Med hjälp av konkordansprogrammet har jag sökt efter prepositionen med (inklusive

stavningsvarianter) i korpusen Äldre nysvensk syntax. Enligt Skrzypek (2005:16) kan prepositionen

med påträffas i fornsvenska i 14 olika stavningsvarianter: mädh, mz, mäd, medh, med, meth, met,

mädher, mäther, meder, mæd, mæþ, meþ, maþ. Av dessa 14 har jag funnit sex varianter i det

undersökta materialet: medh, med, meth, mz, mädh, mäd. Jag har därefter fastställt kasusformen på

prepositionens rektion och för varje belägg bokfört vilken period och stilart som belägget

härstammar från. Jag har därefter sammanställt resultaten för att kunna jämföra antalet dativbelägg i

de olika stilarterna respektive perioderna.

                                                                                                                                                                                                                                    13  

För att klassificera beläggens kasusformer har jag som hjälpmedel använt mig av Fornsvensk

lexikalisk databas, Svenska Akademiens Ordbok och den isländska nätordboken ISLEX. Inte alla

ändelser är dock unika för dativböjningen, vilket medför en svårighet i bestämningen av rektionens

kasus. Om ett ord har en och samma ändelse i alla oblika kasus (ackusativ, dativ och genitiv) har jag

i min undersökning benämnt dessa ord och rektioner som oblika. Det vill säga att om böjningen ser

likadan ut i alla oblika kasus blir det svårt att avgöra vilket kasus ett ord har. Jag har ändå tagit med

dessa oblika former i beräkningen vid sammanställningen av resultaten, eftersom de i sig är ett

tecken på befintlig kasusböjning. Om rektioner i oblikt kasus däremot står i entydig ackusativ eller

saknar dativändelse har dessa sorterats bort. Ett exempel på detta är de svaga maskulinerna som i

nominativ singularis slutar på -i: alla oblika kasus i singularis har ändelsen -a. En ytterligare

komplikation uppstår när de karaktäristiska dativändelserna faller bort.

(4) a. medh Gudhj

b. medh Gudh_

I exempel (4a) är -j i första fallet är att likställa med dativmarkör. I exempel (4b) kan vi dock inte

veta om det rör sig om en ackusativform eller en ändelselös dativ (exempel hämtat från

undersökningsmaterialet). Ändelselös dativ ersatte vanligtvis dativändelse efter lång vokal

(Skrzypek 2005:24) och hos maskuliner (Wessén 1965a:142). Jag har med detta i åtanke valt att i

min undersökning klassa liknande ändelselösa rektioner som den i exempel (4b) som icke-dativ.

5 Resultat och diskussion

I detta avsnitt kommer undersökningens resultat att presenteras och analyseras i fem olika

underavsnitt. Jag kommer även att göra en grundligare jämförelse av stilar respektive perioder med

utgångspunkt från min hypotes, samt lägga fram exempel på dativkonstruktioner från materialet där

jag förklarar vad exemplen visar. Utöver detta nämner jag en del av den problematik som finns

kring analys av dessa konstruktioner, samt de felkällor som kan ha haft en viss inverkan på

resultatet. Slutligen diskuteras resultaten i en sammanfattning.

Jag har inte tagit hänsyn till hur stavningsvarianter av med varierar över tid även om de i viss mån

tycks vara knutna till period. Totalt har jag i materialet excerperat 727 belägg på med (i olika

stavningsvarianter). Av dessa belägg har jag sedan sorterat bort sådana som saknar en

nominalfrasformad rektion, så att antalet belägg slutligen reducerats till 681.

                                                                                                                                                                                                                                    14  

5.1 Kronologisk utveckling

Av den följande tabellen kan utläsas att användningen av dativböjning minskar drastiskt från yngre

fornsvenska till äldre nysvenska. Under hela den äldre nysvenska perioden fortsätter användningen

att minska i kansli- och lagtext medan den i profan prosa är så gott som oförändrat låg från 1500-

talets början och framåt (med undantag från en obetydlig och troligen slumpmässig ökning under

period 3).

Tabell 2. Rektioner i dativ efter prepositionen med, period 1–4

Period 1. 1420–1450 2. 1520–1550 3. 1620–1650 4. 1720–1750

Antal belägg av med 128 197 162 194

Antal dativrektioner 68 30 25 18

Procent dativ 53 % 15 % 15 % 9 %

Tabell 3 visar det totala antalet rektioner i oblik form, samt det antal rektioner som uppvisar entydig

dativ. Utifrån denna tabell kan man dra slutsatsen att rektioner med gemensam oblik ändelse utgör

en större del av det totala antalet i slutet av den äldre nysvenska perioden. Detta beror sannolikt på

att andelen entydig dativ har minskat.

Tabell 3. Rektioner i oblik form, varav entydig dativ

Period 1. 1420–1450 2. 1520–1550 3. 1620–1650 4. 1720–1750

Oblika former 68 30 25 18

Entydig dativ 61 28 14 12

Procent dativ 90 % 93 % 56 % 66 %

Den minskande frekvensen av dativrektioner illustreras i följande exempel. Många av exemplen

med befintlig dativböjning kommer ur period 1, vilket innebär att de egentligen inte säger något om

den äldre nysvenska perioden. Jag har ändå valt att låta jämföra exempel från period 1 med övriga

perioder, dels för att de faktiskt är en del av det undersökta materialet i den primära undersökningen

Äldre nysvensk syntax, och dels för att förändringen från yngre fornsvensk till äldre nysvensk tid

framgår tydligt.

                                                                                                                                                                                                                                    15  

I exempel (5) och (6) står ordet öga i dativ pluralis, medan det i exempel (7) saknar dativändelse.

Exempel (7) är också det yngsta exemplet:

(5) mz vpluktom öghom (period 1, bibel)

(6) mz angrandhe hiärtha, oc gratande ögom (period 1, religiös prosa)

(7) med [...] blinda ögon [...] (period 4, profan prosa)

Exempel (8) uppvisar dativändelse -om i både godhom och gärningom som står i maskulinum

pluralis, medan exempel (9), som är yngre, saknar förväntad dativändelse.

(8) mz godhom gärningom (period 1, religiös prosa)

(9) medh gode werjor (period 2, lag)

Både exempel (10) och (11) är hämtade ur kanslitext, men här saknar exempel (11) dativböjning

medan exempel (10) åtminstone uppvisar dativ i almoganom. Ordet breff står antingen i ackusativ

eller i ändelselös dativ eftersom det saknar ändelsen -e; detsamma verkar gälla för ordh, som i dativ

singularis borde ha ändelse -e och i pluralis ändelse -om.

(10) medh breff och ordh almoganom (period 1, kansli)

(11) med tingz allmogen (period 4, kansli)

Exempel (12) har dativändelse -om i gerningom, men det går inte att avgöra vilket kasus ordet tro

har eftersom böjningen är densamma i nominativ, ackusativ och dativ. Dativändelse saknas i

exempel (13) (wel)gerningar, som borde ha identisk böjning med exempel (12) eftersom ordet

gerning i båda fallen står i pluralis.

(12) mz tro eller gerningom (period 1, religiös prosa)

(13) medh otaligha monga welgerningar (period 2, religiös prosa)

Den fyra sista exemplen ovan visar förutom skillnad i period också en skillnad mellan olika stilar i

dessa perioder – en fråga som jag ska återkomma till i nästa avsnitt.

5.2 Variation mellan stilar

I tabell 4 (nedan) visas antalet dativbelägg i förhållande till det totala antalet belägg av

prepositionen med i de fem olika stilarterna. Dessa siffror visar tydligt att de religiösa skrifterna

samt lagspråk (och även kanslispråk) är de mest konservativa stilarterna.

                                                                                                                                                                                                                                    16  

Tabell 4. Rektioner i dativ efter prepositionen med, stil 1–5

Stil 1. Bibel 2. Rel. prosa 3. Kansli 4. Lag 5. Prof. prosa

Antal belägg av med

148 122 116 148 147

Antal dativrektioner

47 29 24 34 7

Procent dativ 32 % 24 % 21 % 23 % 5 %

I tabell 5 sammanfattar jag resultatet av min undersökning genom att för varje period ange

dativfrekvensen i procent för varje stilart. Eftersom ingen ny bibel skrevs under 1400-talet och

denna period heller inte är relevant för dativförekomsten i äldre nysvenska, står bibelgenren under

period 1 inom parentes i tabellen. Inte heller under 1600-talet skrevs en ny bibel, den representeras i

stället av Gustav Vasas bibel från 1541, därför har andelen dativbelägg för bibelgenren i period 2

och 3 slagits samman och placerats i kolumnen för period 2 (se asteriskerna i tabellen). Efter

tabellen kommer en rangordning av stilarna beräknat på den totala procentandelen i hela den äldre

nysvenska perioden.

Tabell 5. Högsta andelen dativrektioner i procent per period (i fallande ordning)

1. 1420–1450 2. 1520–1550 3. 1620–1650 4. 1720–1750

(Bibel 61 %) Lag 23 % – * Bibel 29 %

Rel. prosa 55 % Bibel 22 % * Kansli 14 % Rel. prosa 13 %

Lag 55 % Rel. prosa 17 % Lag 12 % Lag 6 %

Kansli 53 % Kansli 14 % Rel. prosa 12 % Kansli 2 %

Prof. prosa 11 % Prof. prosa 4 % Prof. prosa 8 % Prof. prosa 2 %

*Bibeltexterna från period 1 respektive 2 är sammanslagna eftersom Gustav Vasas bibel från 1541 representerar båda

perioderna.

I den sammanfattande tabellen framgår att bibel- och lagtexter, följda av kanslispråk och religiös

prosa, är de stilar som i undersökningsmaterialet har den största andelen av bevarad dativböjning i

äldre nysvenska, även om det förekommer en viss variation perioderna emellan. Dativböjningen i

profan prosa är lägst representerad i alla perioder, vilket redan har nämnts i avsnitt 5.1.

                                                                                                                                                                                                                                    17  

Vid en sammanslagning av procentandelen för hela den äldre nysvenska perioden (här 1520–1750,

eg. 1526–1732) kan dativförekomsten i de olika stilarterna rangordnas på följande sätt (medelvärde

i procent inom parentes):

1. Bibel (25,5 %)

2. Religiös prosa (14 %)

3. Lag (13,6 %)

4. Kansli (10 %)

5. Profan prosa (4,6 %)

Undersökningen har visat att det finns en tydlig skillnad i förekomsten av bevarad dativböjning

efter prepositionen med inte bara över tid utan också i de olika stilarterna. Som förväntat är profan

prosa i denna fallstudie den minst representativa stilen för det gamla böjningssystemet. Jag har

endast funnit totalt sju belägg för den gamla böjningen i profan prosa, varav tre är markerade som

oblika: swick och allehanda ondsko, osz och oss. De rektioner som står i oblikt kasus har i

undersökningen ändå räknats som belägg för dativ eftersom det inte går att utesluta att det är dativ. I

det första fallet är det ondsko som står i oblikt kasus, och varken i det eller det två fallen med

promonenet oss (osz) går det att avgöra om orden står i dativ eller ackusativ. I tre av fallen handlar

det om personliga pronomen: osz, oss och them. Det kan diskuteras huruvida them kan anses som

ett belägg för det gamla böjningssystemet eller inte, eftersom dativformen troligen redan har ersatt

ackusativformen helt varpå den senare har försvunnit ur språket (jag kommer att gå in djupare på

frågan senare i detta avsnitt). Eftersom den profana prosan anses ha uppstått ur städernas talspråk

(Pettersson 2005:170) är ett rimligt antagande att den gamla böjningen vid ingången till äldre

nysvensk tid har gått förlorad även i stadsbornas talspråk.

Att bibeltexter skulle vara den stil som bäst representerar den gamla böjningen var föga förvånande

med tanke på vad tidigare forskning har visat. Eftersom bibelstil och profan prosa kan ses som

ytterpunkterna på skalan (i genomsnitt 25,5 % bevarad dativböjning i bibeltext mot 4,6 % i profan

prosa), kan det vara befogat att se dessa två stilar som representanter för ett gammalt och ett nytt

böjningssystem. Även bland bibeltexternas dativrektioner finns dock en ganska stor del personliga

pronomen såsom them, honom, henne, samt oblika former såsom wredhe, olio 'olja', tungo 'tunga',

och Mose. Om man bortser från bibelspråket i period 1, som rör yngre fornsvenska, så består

andelen dativbelägg faktiskt till största delen av personliga pronomen, likaså inom den religiösa

prosan. Förutom personliga pronomen är det inom kansli- och lagtexterna framför allt arkaiserade

och stelnade uttryck som utgör dativrektionerna. Det är rimligt att anta att många av dativbeläggen i

                                                                                                                                                                                                                                    18  

alla stilar är just sådana uttryck. Några exempel ges nedan; enligt Elof Hellquist (1902:138) är

t.ex. uttrycket thässo brefue  en  arkaism.

(14) a. medh thesso mino opno breffue (kansli, period 1)

b. med 12 manna Eede (lag, period 2)

c. med Råds råde (lag, period 4)

Inom alla stilar förekommer inkonsekvenser i böjningen; dessa kan även uppkomma inom samma

period eller till och med i en och samma text. Dessa inkonsekvenser kan bero på flera saker, t.ex. att

texterna är skrivna under olika tidsperioder och av olika skribenter, men också att systemet är

instabilt och osäkerhet råder kring böjningen. Nedan följer några exempel på skillnader mellan

stilar.

I exempel (15) står ordet synder i dativ, medan det saknar förväntad kasusändelse i exempel (16),

som heller inte visar några andra belägg för dativböjning:

(15) mz minom syndom äuärdhelika (religiös prosa, period 1)

(16) medh wåra dagligha synder (religiös prosa, period 2)

I exempel (17) och (18) illustrerar jag variation mellan allom och alla, där det förstnämnda står i

dativ medan alla indikerar ackusativ femininum, alternativt saknad av kasusböjning eftersom

formen alla även är den moderna grundformen.

(17) mz allom sinom boskap (bibel, period 1)

(18) medh alla theras håfwor (bibel, period 4)

Exempel (19) visar ordet ed i dativ, ett ord som jag tidigare har nämnt i exempel (14) om arkaismer.

Exempel (20) saknar dativändelse, och stämmer därför inte med det mönster där ed verkar vara ett

ord som oftast förekommer i dativ efter prepositionen med.

(19) med 6 manna Eede (lag, period 2)

(20) medh eedh och tiäniste (lag, period 2)

Slutligen uppvisar ordet många dativböjning i exempel (21), men inte i exempel (22). Ordet

rikedom är i fornsvenska ett maskulint ord och ändelsen -om är typiskt för dativ maskulinum

pluralis även om det förekommer i pluralis i andra kasus (jfr isländska ríkidæmi som är neutralt men

i pluralis har ändelse –um; ledet -dom finns också som dómur som är maskulint). Ordet men (män) i

exempel (22) är också maskulint och torde därför ha samma ändelse som rikedomom.

                                                                                                                                                                                                                                    19  

(21) mz mangom rikedomom (profan prosa, period 1)

(22) med ganska monga bewäpnade men (profan prosa, period 2)

Sedan den yngre fornsvenska periodens slut har dativböjningen efter prepositionen med minskat

kraftigt i alla fem stilar. Medelvärdet av dativbelägg i procent visar att dessa i bibeltext har minskat

med drygt hälften under äldre nysvensk tid. I den religiösa prosan och i lagspråket ses en minskning

med tre fjärdedelar, medan minskningen i kanslispråket har skett med åtta tiondelar. Profan prosa

som hade en låg andel redan vid ingången till äldre nysvenska, har precis som bibelspråket förlorat

något mer än hälften av dativböjningen. Vid en uppdelning av dativbelägg mellan perioderna (se

tabell 5.1.1) ses en stor minskning från period 1 (1420–1450) till period 2 (1520–1550), från 53 %

till 15 %, för att sedan vara oförändrat in på period 3 (1620–1650). En ytterligare minskning av

dativböjningen sker sedan med 6 % till period 4 (1720–1750).

I och med detta skulle det gamla böjningssystemet kunna betraktas som helt utdött (förutom

möjligen i bibelspråk); de dativbelägg som återstår har troligen stelnat i fasta fraser och uttryck (se

föregående avsnitt), och de består till största delen av personliga pronomen som har förlorat sin

ackusativform och därmed uteslutande förekommer i dativ (them, honom, henne). Fördelat över

perioder finns en viss variation vad gäller stilarnas inbördes ordning när det kommer till andelen

dativbelägg, men sammanställningen visar ändå att det är bibelspråket tillsammans med den profana

prosan som har genomgått den minsta förändringen (även om den profana prosan inte kunde anses

ha någon levande kasusböjning ens i början av den undersökta tiden).

5.3 Variation inom texter

I tidigare avsnitt berörde jag variationen mellan stilarter. Som Pettersson (1985) framhöll är det

dock också relevant att beröra skillnader inom stilarter. Som framgår av exempel (23) och (24) finns

det texter där rektionens form varierar; bara i exempel (23) har dock nominalfrasens huvudord

entydig dativform. Antingen står ’brev’ i exempel (24) i ackusativ eller så är det ett fall av

ändelselös dativ eftersom ändelsen -e saknas. Detta finner jag mycket intressant eftersom båda

exemplen kommer från samma text och troligen har skrivits av en och samma författare. En

förklaring till detta skulle kunna vara en osäkerhet hos författaren kring böjningen.

(23) medh thesso mino närwarandess opno breffe (kansli, period 1, text 2)

(24) medh thesso mino naerwarandhis opno bref_ (kansli, period 1, text 2)

                                                                                                                                                                                                                                    20  

5.4 Rektionens form

För att ge en inblick i hur dativböjningen blir allt fattigare och rektionerna allt mindre variationsrika

med tiden, visar jag i tabell 6 andelen rektioner bestående av personliga pronomen av typen them,

honom och henne i förhållande till den totala förekomsten av dativrektioner. Detta är de former som

kvarstod efter att ackusativformerna började försvinna under 1400-talet (Wessén 1965a:143f), och

som är de gällande objektsformerna i modern svenska.

Antalet dativrektioner är som störst i period 1, ändå är andelen them, honom, henne betydligt lägre

än i de övriga perioderna. Detta torde innebära att denna period har en större variation bland

dativrektionerna, vilket jag ser som en antydan till att böjningen var rikare och i högre grad levande

än i de följande perioderna. Ökningen av dessa pronomen blir sedan större och större för varje

period, och av de fåtal dativbelägg som finns i period 4 uppgår andelen them, honom, henne till

nästan hälften av beläggen. Jag anser då att det inte är med säkerhet går att betrakta dessa former

som belägg för dativ, eftersom ingen variation kan förekomma mellan dem och de icke längre

existerande ackusativformerna.

Tabell 6 Andelen personliga pronomen them, honom, henne, period 1–4

Period 1. 1420–1450 2. 1520–1550 3. 1620–1650 4. 1720–1750

Dativbelägg 68 30 25 18

Antal them, honom, henne 6 8 8 8

Andel i procent 9 % 27 % 32 % 44 %

5.5 Sammanfattning av resultaten

I fråga om skillnader mellan perioder har jag avgjort att böjningssystemet i allmänhet och

dativböjningen i synnerhet fortfarande var ganska omfattande under yngre fornsvensk tid (period 1),

vilket är intressant eftersom det berättar om de förutsättningar som gällde vid övergången till den

äldre nysvenskan. Dativrektionerna minskade sedan drastiskt från period 1 till period 2. Därefter var

bruket ganska konstant till och med period 3, för att sedan åter minska in på slutet av den äldre

nysvenska perioden. Att förändringen har skett på just det här sättet beror troligen på flera faktorer.

                                                                                                                                                                                                                                    21  

Två av skälen tros vara, som jag har beskrivit tidigare, den stora påverkan som språket fick från

lågtyskan under medeltiden, samt en förändring av verbens och prepositionernas rektioner. Elias

Wessén beskriver en ytterligare anledning på följande sätt: "Det gamla kasussystemet var icke

något slutet, konsekvent genomfört system. Olikheten i böjning inbjöd till utjämning." (1965a:147).

Vad gäller stilarter så är resultatet tämligen entydigt; dativböjningen är som mest levande i

bibelspråket, och på det stora hela utdöd i profan prosa (och således troligen även i urbant talspråk).

Frågan är då om böjningen verkligen är levande i denna utsträckning, eller om de traditionella

former som förekommer är arkaiserade och endast förekommer i fasta uttryck, fraser och

konstruktioner. Så är fallet med den prepositionsstyrda genitiven; de flesta genitivuttryck som har

bevarats och fortfarande är i bruk i modernt språk är just sådana fasta prepositionsfraser (Pettersson

2005:115), t.ex. till bords, till sängs, tillbaka, till väga. Även om vissa av dessa uttryck används

relativt flitigt även i vardagligt språk, kan man här inte tala om att det på något sätt handlar om en

levande kasusböjning; många språkbrukare känner inte ens till anledningen till att dessa

genitivkonstruktioner existerar i dag.

Det bör också framhållas att undersökningen endast har behandlat en enda preposition, så det är

egentligen inte möjligt att veta hur representativt resultatet är förrän fler och större undersökningar

har utförts. Det är möjligt att en studie av en annan preposition skulle få ett annat utfall. Vid en

dylik studie finns ytterligare problematik att fundera kring, t.ex. att många rektioner eller enstaka

ord står i oblikt kasus (d.v.s. antingen ackusativ, dativ eller genitiv) och det därför inte är möjligt att

säga att rektionen står i dativ om det inte finns ytterligare belägg för detta i rektionens övriga delar.

I stort sett har alla de resultat som jag har fått bekräftat min hypotes; användningen av dativböjning

efter prepositionen med var som störst i fornsvenska och minskade kraftigt efter denna tid.

Dativanvändningen var också bäst bevarad i bibeltexter, medan den profana prosan hade en nästan

total avsaknad av dativböjning. Det framgår alltså med tydlighet att dativböjningen både minskade

över tid och skiljde sig åt mellan olika stilarter i skriftspråket. I och med detta är det också möjligt

att styrka hypotesen om att det under äldre nysvensk tid fanns två konkurrerande

nominalböjningssystem – det gamla fyrkasussystemet och det moderna, förenklade systemet – som

existerade samtidigt. Dessa system hade olika funktioner och förekom därför i olika utsträckning i

de olika stilarna. Något annat som har framkommit är att en stor del av rektionerna i

undersökningsmaterialet möjligen utgörs av arkaismer, det vill säga gamla uttryck som har "stelnat"

i sin form och inte nödvändigtvis bekräftar ett (ens i någon grad) levande fyrkasussystem.

                                                                                                                                                                                                                                    22  

6 Slutsatser

Syftet med denna uppsats var att pröva hypotesen om två parallella nominalböjningssystem i äldre

nysvenska. Närmare bestämt har jag undersökt frekvensen av dativformer i olika stilarter under

yngre fornsvenska och äldre nysvenska, och jag har begränsat mig till förekomsten av

dativrektioner i prepositionsfraser styrda av prepositionen med. Min undersökning har kunnat visa

att andelen dativbelägg har minskat kraftigt över tid, men att det finns omfattande växlingar i

frekvensen mellan olika stilarter. Under de tre perioder som i materialet utgör äldre nysvensk period

återfinns en så stor del som 25,5 % bevarad dativböjning i bibelstilen, medan beläggen i profan

prosa uppgår till endast 4,6 %. Skillnaden dessa stilar emellan är det som talar för att det gamla och

det nya böjningssystemet levde sida vid sida under en period i äldre svenska. Jag utgick från att den

största andelen belägg för det gamla fyrkasussystemet skulle återfinnas i bibelspråket, medan den

största avsaknaden av den gamla böjningen förväntades existera i profan prosa. Detta har jag alltså

också kunnat påvisa genom både en kvantitativ korpusundersökning av dativanvändning i

prepositionsfraser styrda av prepositionen med och en kvalitativ bedömning av variationen mellan

böjningssystemen. Undersökningen har behandlat ett textmaterial ur korpusen Äldre nysvensk

syntax som spänner över ca 400 år, från 1420 till 1750, och omfattar fem skriftspråkliga stilarter.

                                                                                                                                                                                                                                    23  

Litteratur

Berglund Prytz, Ylva, 2012: Studera språket med hjälp av en korpus. I: Tekniken bakom språket,

Rickard Domeij (red.). (Språkrådets skrifter 9). Stockholm: Norstedt, Språkrådet. S. 207–238.

Delsing, Lars-Olof, 2014: Stora katastrofen - med för- och efterskalv: Om kasussammanfallet i

fornsvenska. I: Studier i svensk språkhistoria 12: Variation och förändring, Maria Bylin, Cecilia

Falk, Tomas Riad (red.). (Stockholm Studies in Scandinavian Philology; New Series 60).

Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis. S. 27–46.

de Faire, Niclas, 2009: Fallen som föll: en studie av kasusbortfall i ett medeltida brev.

Kandidatexamen 15 hp. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.

Fridell, Staffan, 2006: Ortnamn i stilistisk variation. (Acta academiae regiae Gustavi Adolpohi 95).

Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Fornsvensk lexikalisk databas, http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/ (flera uppslagsord och datum)

Hellquist, Elof, 1902: Studier i 1600-talets svenska: Anteckningar. (Skrifter utgivna av K.

Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala, 7:6). Uppsala: Akademiska bokhandeln.

Håkansson, David, 2011: Bisatsledföljden i äldre svenska ‹ variation eller förändring? Arkiv för

nordisk filologi 126. S. 93-140.

ISLEX nätordbok, http://islex.is/ (flera uppslagsord och datum)

Pettersson, Gertrud, 2005: Svenska språket under sjuhundra år. Lund: Studentlitteratur AB

Pettersson, Gertrud, 1985: Bisatsstrukturen i äldre nysvenska. Några synpunkter på en avhandling

från projektet Äldre nysvensk syntax. I: Nysvenska studier. Tidsskrift för svensk stil och

språkforskning 65. S. 181–207.

Skrzypek, Dominika, 2005: The decline of nominal inflection: The loss of dative case. Lund:

Institutionen för nordiska språk, Lunds universitet.

Nyström, Ingegerd och Saari, Mirja, 1983: Studier i äldre nysvensk syntax 1: Allmän del. Ingegerd

Nyström, Mirja Saari (utg.). (Meddelanden från institutionen för nordiska språk och nordisk

litteratur vid Helsingfors universitet utgivna genom Lars Huldén och Carl-Eric Thors, Serie B nr

7 1983. Helsingfors: Helsingin yliopiston monistuspalvelu.

RÚV, 2014: Börn standi með sjálfum sér gegn ofbeldi (21.05.2015).

http://www.ruv.is/frett/

Schilling-Estes, Natalie, 2008: Investigating stylistic variation. I: The Handbook of language

variation and change, J. K. Chambers, Peter Trudgill, Natalie Schilling-Estes (red.). (Blackwell

Handbooks in Linguistics 24). John Wiley & Sons. S. 375–398.

Svenska Akademiens ordbok, nätutgåva, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (flera uppslagsord och

datum)

                                                                                                                                                                                                                                    24  

Teleman, Ulf & Einarsson, Jan: Kasus. (21.05.2015.)

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kasus

Thelander, Mats, 1990: Språkdrag och språkarter. I: Kungl. humanistiska vetenskaps-samfundet i

Uppsala, årsbok 1990. S. 65–91.

Wessén, Elias, 1965a: Svensk språkhistoria I - Ljudlära och ordböjningslära, sjunde upplagan.

(Svensk språkhistoria/Nordiskt kursbibliotek.) Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Wessén, Elias, 1965b: Svensk språkhistoria III - Grundlinjer till en historisk syntax, andra

upplagan. (Svensk språkhistoria/Nordiskt kursbibliotek.) Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Äldre nysvensk syntax. Elektronisk korpus. Tillgänglig via Helsingfors universitet. Vetenskapligt

ansvarig: professor Mirja Saari.

                                                                                                                                                                                                                                    25  

Bilaga 1: Diagram över dativböjningens minskning Figur 1 Minskning av dativböjning 1420–1750

 

0%  

10%  

20%  

30%  

40%  

50%  

60%  

70%  

1420-­‐1450   1520-­‐1550   1620-­‐1650   1720-­‐1750  

Bibel  

Rel.  prosa  

Kansli  

Lag  

Prof.  prosa