JAN-ERIC MALMQUIST

Kongl. redaktörer

Ett tydligt inslag i Kungl. bibliotekets tradition är den utbredda förekom­sten av befattningshavare involverade i olika tidnings- och tidskriftsprojekt. Carl Christoffer Gjörwell är här en gigant i den bortre bibliotekariska press­historien, Harry Järv en annan i den hitre. Många av kungens många biblio­tekarier har varit medarbetare i eller utgivare av något periodiskt organ. Antingen på höjden av ämbetsmannabanan eller, kanske oftare, på vägen dit upp. Från Dalin och Anders Wilde via Arwidsson, Rydqvist, Dahlgren, Oscar Wieselgren och Collijn till nu befintlig verkschef med bl. a. framgångs­rikt ordförandeskap i Sällskapet Bokvännerna.

E.o. amanuenser på 1700-talet som Peter Prael och Jacob Röding, ordinarier och bibliotekarier genom sekler, decennier och år: Lorenzo Hammarsköld, Rickard Bergström, Christoffer Eichhorn, Carl Jonas Love Almqvist, Geete, Ahnfelt, von Qvanten, Strindberg, O.A. Stridsberg, Karlfeldt, Sven Rinman, Måns Backelin. Festföremålet självt inte att för­glömma med publicistiska insatser i språk- och litteraturvetenskaplig pe­riodisk litteratur.

För den här uppsatsen har jag valt att skildra två KB-tjänstemän som samtidigt också var tidskriftsutgivare: P. A. Wallmark och Harald Wieselgren.

Pehr Adam Wallmark var född 1777. Hans far hade en gång varit kommi­nister i det pastorat "i det magra Hallands magraste bygd" där då Olof von Dalins bror var kyrkoherde. Denne prelats enda merit förefaller ha varit just att han var bror till sin bror. "Han var en mycket enfaldig och inskränkt man på vars knä jag som barn ofta satt. Var denna kärlek till mig en hemlig vink, attjag en dag skulle intaga samma plats, som brodern vid det K. Bibliotheket fordom innehaft?", frågade sig P. A. Wallmark många år senare.

Femtonårig kom Wallmark som student till Lund där han inledde med medicin för att snart övergå till klassiska språk. Tidigt utförde han översätt­ningar främst från latin och grekiska. Några sådana lät han i sin jakt på förläggare underställa C. C. Gjörwell genom vilkens försorg han 1899 fick anställning som e. o. amanuens på Kungl. biblioteket där han sedan for­mellt kvarstod i olika befattningar fram till pensioneringen 1843.

300 JAN-ERIC MALMQUIST

Wallmark hade egna litterära ambitioner, men framför allt sociala. Hans iver att snabbt lära känna den stockholmska kultureliten rönte snara fram­gångar. Genom kontakter med den åldrige men välrenommerade Gjörwell kom han snabbt långt in i de rätta innekretsarna. Till Leopolds lärda säll­skap var han tidigt välkommen, och Leopold själv blev en beundrad, kär och alltid respekterad fadersgestalt. Här myllrade dåtidens kända namn liksom hos Madame de Staél under hennes vistelse i Sverige 1812, i vars litterära salong Wallmark också var väl hemmastadd. Med lärodikten Han­den erövrade han Svenska Akademiens andra pris och blev på så vis än mer etablerad i den värld han så gärna ville vara väletablerad i. Han tog sig efterhand också med framgång in i såväl den politiska som regeringsnära sfären, och i de kungliga gemaken kom han så nära tronen att han nästan kunde sätta sig på den.

Genom medarbetarskap i Stockholms Posten lärde han tidigt känna herr och fru Lenngren, den senare under en tid av Wallmark tagen för herrskapets hushållerska. Lorenzo Hammarsköld var han god vän med, sedan ovän och slutligen vän. Både Wallin och Franzén tillhörde umgängesvännerna, och det var med bl. a. dessa han så småningom resonerade sig fram till starten 1809 av den tidning som skulle inleda en obruten publicistisk bana oavbru­tet fylld av arbete, glädje, smälek, hugg, slag, liv och kiv.

Mellan 1805 och 1810 svarade Wallmark för granskningen av utländska tidningar i Sverige och var samtidigt tillsynsman över bokhandeln och boktryckerier inom den nyckfulla censurförvaltning som en av medieskräck hemsökt Gustav IV Adolf inrättat. 1809 återfinns Wallmark som sekreterare i kommittén som utarbetade förslaget till 1810 års kortvariga tryckfrihets­förordning. Hela hans publicistliv igenom var tryckfriheten en helig prin­cip som i honom hade en varm anhängare och konsekvent försvarare.

Med löjtnant Mörners närmast privata insats hade Sverige 1810 fått en ny tronföljare. P. A. Wallmark, som redan tio år tidigare, undervisat den franska nationens sverigeminister i svenska språket, gavs nu uppdraget att lära blivande kungen Karl XIV Johan hans nya modersmål. Eftersom kron­prinsen hade mycket annat för sig uppehöll sig Wallmark hela dagarna i slottssalarna i avvaktan på någon stunds språkstudier. Hans ständiga när­varo i hovet gjorde honom i mycket till Karl Johans förtrogne, en ofta ut­nyttjad spökskrivare som någon gång också kunde hamna i onåd.

Wallmark förblev en stor beundrare till och försvarare av kungamakten. Han var de kungliga personerna så hängiven att omgivningen skällde ho­nom för "hofförgyllare", "köpt", "besoldad", "lycksökare" och liknande. Redan 1810 hade han publicerat Hwad utsigter till Sveriges framtida wälfärd lofwar dess nu lediga thronföljd? och det sista han överhuvudtaget gav ut var den med akademiens pekuniära bistånd 1858 tryckta försvarsskriften His­toriska beriktiganden af åtskilliga i en del nyare skrifter förekommande uppgifter om och emotfd. kronprinsen Carl Johan under hans deltagande i de politiska händel­serna åren 1810-1814.

KONGL. REDAKTÖRER 301

Wallmark visste att föra sig väl i alla nödvändiga situationer. Han var be­läst och allmänorienterad, och när det passade servilt välformulerande. I ett kort brev till utrikesministern Lars von Engeström lyckades han en gång excellera "Ers Excellens" 26 gånger. Det var f. ö. samme von Engeström som 1813 känt sig tvingad att avstyrka en Wallmarks ansökan till tjänsten som akademisk räntmästare i Lund. Wallmark hade sökt den lediga befattningen i hopp om ljusare ekonomiska utsikter än de osäkra som publicist och de knala som kunglig bibliotekarie.

Av eftervärlden har P. A. Wallmark dömts som traditionalist och reaktio­när, en konservativ vårdare av det bestående och affekterad talesman för den gamla skolan mot den nya. Det är inte säkert att det är en sannfärdig föreställning.

Wallmarks liv och gärning är nämligen dåligt dokumenterad jämfört med merparten av hans mer namnkunniga vänner och fiender. Han omnämns på otaliga håll, särskilt i litteraturhistorien, men någon sammanhållande bild finns inte tecknad. Det är aldrig han som är huvudperson, på sin höjd huvudmotståndare. När han vid 75 år uppmanades att förse Biographiskt lexicon med några rader om sig själv, skrev han ihop hågkomster som i tryckt skick kom att omspänna 128 boksidor. "Kanske något vidlöftigt för närva­rande ändamål", är en kommentar av lexikonredaktören Peter Wieselgren. Forskningen har varnat för tillförlitligheten på detaljplanet, sannolikt dock minnesfel av en gammal och ganska ensam man utan pålitliga minnes­anteckningar och tillgång till nödvändiga källor i Kungsör. Det var där P. A. Wallmark avled 1858, nästan 81 år gammal.

P. A. Wallmark kom till Kungliga biblioteket 1799. Här gjorde han blixtsnabb karriär och blev vid 33 års ålder 1811 "Kungl. Bibliothekarie". Året innan hade han tänkt säga upp sig. "Att för de 200 Rdr om året, hvartill jag är reducerad, uppoffra trenne timmar om dagen, skulle i min belägenhet under det återstående af min lifstid vara en oförrätt mot min familj, emedan min tid är mitt enda kapital." Att han till en början tjänstgjorde utan lön hängde enligt J. E. Rydqvist samman med att han åtagit sig ersätta en skuld för sin företrädare på amanuensposten för att denne "under sin lönlösa tid fått tillstånd att försälja diverse exemplar af Kungl. bibliotekets gamla boklager".

Det var Gjorwell som rekommenderat Wallmark anställning på KB. Re­lationerna mellan den nästan 80-årige assessorn och den unge amanuen­sen var goda. Undantaget en lättare dissonans just i anslutning till Wallmarks befordran till bibliotekschef. Denna tjänst ansåg sig Gjorwell självskriven att bli erbjuden utan att ens visat intresse i saken. Wallmark tillskrev Karl Johan och antydde Gjörwells besvikelse. "Men han sökte ju inte", kommen­terade kronprinsen samtidigt som han erbjöd sig ta emot Gjorwell i audiens. Wallmark framförde då sin oro för den excentriske biblioteksmannens kläd­sel, varvid han påstår sig fått svaret: "Det är med personen, ej med hans

302 JAN-ERIC MALMQUIST

kostym jag vill göra bekantskap." Gjörwell var omvittnat nöjd och bedårad efter besöket, som f. ö. renderade honom en pension likvärdig den kunglige bibliotekariens lön ur kronprinsens egen kassa. Det var inte länge den behövde utgå eftersom Gjörwell avled senare samma år.

En annan av Wallmarks yrkeskolleger var Lorenzo Hammarsköld. Han kom till KB 1806 där han blev underställd Wallmark. I biblioteket lär han ha arbetat nästan uteslutande för egen räkning. Samarbetet med Wallmark var till en början gott och de umgicks livligt privat, också under inledningen till den strid de efterhand skulle komma att föra med varandra. På hösten 1811 vägrade den nyutnämnde bibliotekarien sin efterträdare som förste amanuens tillträde till delar av biblioteket. Hammarsköld anmälde sin chef för hovkanslern varvid Wallmark svarade med anklagelser för försumlig­het. Kriget var därmed i full gång också här, och först när den litterära fejden dem emellan började biläggas tio år senare blev förhållandet åter bättre.

Som bibliotekarie var Wallmark till en början energisk och kunnig. Han upprättade såväl kataloger som bibliografier och lät flytta de s. k. pärmbreven till Riksarkivet. Genom ivrigt PM-skrivande lyckades han utverka ytterligare fyra uppvärmningsbara arbetsrum i biblioteket till det enda som tidigare fanns. 1799 hade en del av bibliotekets tjänster lönemässigt blivit ned-räknade. Wallmark fick dessa reglerade till tidigare nivåer, men gjorde sig sedan själv skyldig till försämring i lönehänseende för vissa befattningsha­vare, något som i sin tur Rydqvist fick lägga stor möda på att återställa.

Efterhand som Wallmarks professionella åtaganden blev allt fler och dis­parata, bl. a. till följd av den "ringa lönen", reducerades tre timmars biblio­tekstjänst till periodvis inga alls, och han förekom allt mera sällan på sitt arbetsrum. Dit sände en gång rättshistorikern C. J. Schlyter följande väd­jande biljett: "Då Herr Kansli Rådet aldrig är att träffa på arbetsrummet, önskadejag att få en tid bestämd när jag kunde få öfverlägga." Av Rydqvists minnesanteckningar framgår att Wallmark blev alltmer främmande för och på sitt bibliotek. "På senare tider anlände han ofta uniformsklädd, på åter­vägen från Carl Johan; och när embetsverket en passant besöktes, emottogo vi en mönsterherre, som frågade hvad vi hade för oss." 1838 såg sig hovkanslern Jakob August von Hartmansdorff föranleden tillhålla Wallmark "att göra tjenst".

Wallmark kvarstod som chef fram till 65 års ålder då han på egen begä­ran erhöll avsked. Han slutade på Kungl. biblioteket den 18 mars 1843, just på dagen 44 år efter det han började där. Han efterträddes av A. I. Arwidsson, som senare i ett brev angående ett planerat besök skrev: "Efter sju år kan jag taga afsked och dröjer ej kvar vid tjänsten en dag öfver hvad nödigt är, och då har jag ärnat söka mig en fristad i Kungsör, hvilket jag utsett till änkesäte för afskedade kungl. bibliotekarier, därför godt att se sig om förut."

P. A. Wallmark hade särskilt i början av sin karriär också andra biblioteks­uppgifter. Han blev 1805 bibliotekarie vid det von Engeströmska bibliote­ket, det första vid sidan av KB som blev publikt tillgängligt. Det inträffade

KONGL. REDAKTÖRER 303

1806 och kommenterades av Wallmark i ett brev till Engeström: "Hufvudstadens bokälskare fägna sig ej litet åt denna inrättning; bibliote­ket besökes flitigt af allmänheten."

1809 organiserade han tillsammans med Leopold Karl XIII:s bibliotek, och året därpå inredde han ett biblioteksrum åt kungen på Haga slott. Den 19 juni uppmärksammades hans arbete av en förbipasserande von Fersen: "Nå, Wallmark! Ni har knapt hunnit taga ner ett bibliothek förrän ni får uppsätta ett annat. Ja, det är Konungen likt: han skall alltid ha ett bibliothek hvar han än må vistas." Nästa dag mördades riksmarskalken av en uppre­tad folkhop utanför Bondeska palatset, där ju KB en kort period 100 år tidigare varit inhyst. Fersen var en bokbildad höghet. Som kansler i Upp­sala konstaterade han att "akademiens bibliotek är litet och ordnat utan smak."

P. A. Wallmark hade påbörjat sin journalistiska bana redan innan den mer officiella debuten 1809. Han hade placerat tillfällighetsvers och artiklar på spridda håll. I Stockholms Posten var han ganska produktiv och tidigt fick han också vikariera som redaktör när C. E Lenngren var bortrest. Det var i denna tidning Wallmark genom en raljant recension drogs in i sin första litterära strid "och jag nämner det endast för att kunna yttra den uppriktiga öns­kan, att det äfven blifvit den sista."

Kamratkretsen hade länge diskuterat behovet av ett pressalster öppet för debatt och vitter kritik, när tidningarna under en repressiv regim nästan uteslutande innehöll nyheter från utlandet. Förutsättningarna till privile­gium bedömdes dock som små "med den kännedom man egde om Kon­ungens spökrädsla" för all slags offentlig publicering. Utsikterna ljusnade dock i anslutning till förarbetet med en ny tryckfrihetsförordning. Tryck­friheten förutsattes nu bli upphöjd till grundlag mot att tidigare närmast varit ett fiskalt godtycke på konungamaktens villkor.

Avgörandet att starta en ny tidning togs mot slutet av 1808. Statskuppen i mars 1809 kom emellan och först under maj månad utfärdades utgivnings­beviset. Följaktligen hade beslutet fattats i en viss politisk situation medan det genomfördes i en annan. Den 17 juli 1809 utkom första numret avJour­nal för Litteraturen och Theatem. Samtidigt planerade andra på annat håll tidskriften Polyfem.

Tidningen skulle kallas Journal för Litteraturen och Theatern, för att hos Konungen redan genom sjelva titeln undanröja all farhåga, att den skulle sysselsätta sig med politiska ämnen, och så mycket säkrare vinna hans bifall till privilegiet. Ehuru jag fann den tidningen ålagda sysselsättningen med Theatern lika obe­haglig som Konungen sysselsättning med politiken, måste jag dock för ändamålets vinnande ingå på förslaget.

304 JAN-ERIC MALMQUIST

Journal för Litteraturen och Theatern kom till en början ut tre gånger i veckan med fyra sidor i enspaltigt kvartoformat och genomgående frakturstil. Fram­gången blev omedelbar och ganska snart var tidningen den största efter Stockholms Posten och Post- och Inrikes Tidningen och från första numret 1810 daglig. Varje dags tidning avslutades: "I morgon utgifves följande Nummer häraf." Med undandtag för lördagens: "I öfvermorgon utgifves följande Nummer häraf."

Tidningen var ursprungligen tänkt att i första hand vara ett diskussions­forum inom kulturområdet, ett litteratur- och litteraturkritiskt organ. Ändå blev den första polemiken politisk. Wallmark hade från sitt fönster blivit åsyna vittne till fersenska mordet. När konkurrenten Allmänna Opinionens Organ försvarade det pöbelaktiga upproret - "Sägen I icke i N:o 3, att en laglig bestraffning icke skulle haft samma verkan, ty genom den hade blott lagen yttrat sig, icke folket?" - reagerade Wallmark starkt med argumentet att det aldrig kan vara någons rätt att ta lagen i egna händer. "Min debut som politisk Polemicus var nära att för alltid göra slut därpå. Samma dags afton som artikeln om morgonen utkommit kastades mot mig en rund sten af en vanlig bolls storlek, med sådan kraft, att den i rutan lemnade ett rundt hål efter sig, snuddade tätt förbi mitt öra och nedslog ett stycke af gipslis­ten i taket."

Det var också "politiska discussioner och politisk polemik, icke på grund af utgifvarens önskan, men af omständigheternas tvång" som var den di­rekta orsaken till de tre indragningar tidningen drabbades av. Varje gång var Wallmark lika olycklig över att hamna i ogunst hos den Karl Johan han var så tillgiven. De artiklar som utlöst regentens vrede var dessutom inte skrivna av Wallmark utan resultatet av hans publicistiska ideologi. För Wallmark var det en självklarhet att inom ramen för en anständig tryckfri­het ge utrymme också åt aldrig så anonyma insändare och replikrätt till den som blivit kritiserad eller offentiigt uthängd. Detta var ovanligt i dåtida press. Tidningarna var härvidlag autonoma och publicerade bara vad de själva ville. Wallmark såg i den fria debatten en viktig princip, vilket beredde honom många bekymmer under hela hans verksamhetstid.

Det var dock endast korta perioder som tidningen inte kom ut, och när den väl gjorde det igen var det för varje gång med en allt kortare titel. Jour­nal för Litteraturen och Theatern 1809-1813, Allmänna Journalen 1813-1824 ochjournalen 1824-1837. Från 1822 blev formatet mer folioliknande och spalterna två, medan frakturstilen alltfort bibehölls.

Annars är det väl närmast som litterärt slagfält Wallmarks tidningsföre­tag de första tjugo åren gått till historien. Strax efter journalstarten 1809 utkom nyromantikens första publikation, den av J. C. Askelöf redigerade Polyfem, och året därpå Auroraförbundets Phosphoros med Atterbom och V. F. Palmblad som utgivare och huvudsakliga bidragsgivare. När dessa tid­skrifter efter några år lades ned avlöstes de 1813 av Svensk Litteratur-Tid­ning. Därmed var den ryktbara striden mellan gamla och nya skolan i full

KONGL. REDAKTÖRER 3 0 5

gång, den som kan sägas kulminera 1820 med den inte alltigenom under­hållande parodin. "Markalls sömnlösa nätter" - första natten på hexame­ter och den andra på ottave rime.

Esaias Tegnér, som länge var neutralt (eller taktiskt) avvaktande blev ef­ter hand mer aktiv och med större espri än kanske omgivningens, skrev i ett brev till Hans Järta i juni 1820:

Markalls sömnlösa Nätter fickjag för några dar sedan från Stock­holm. Jag vill ej tala om moraliteten af en dylik blott och bart personell satir; men i afseende på uppfinning är stycket ej utan förtjenst och har äfven ett värde såsom parodie från Iliaden och Eneiden på flere ställen. De bäst lyckade ställen synes mig vara de som rör mig sjelf; och jag har svårt för att tro hvad man sagt mig att Hammarsköld skulle vara författaren; jag kommer då att förakta honom mindre.

Och i ett brev till Wallmark undertecknat "Din Vän, Tegnér", skrev han en månad senare: "Rhimthussiaden har jag läst. Den har, som parodie betraktad, här och der förtjenst; men inventionen är trivial och versen matt. ÖfVer dylika uselheter förargar sig blott en narr."

Wallmark blev illa åtgången av de unga, skrivkunniga och skrivglada nyromantikerna. För dessa framstod han i sitt försvar för den akademiska traditionen och det franskklassiska kulturarvet som den cementerande sym­bolen för det konservativt bestående. Wallmark var som huvudmotståndare i och för sig ingen dålig kombattant men till en början rätt ensam. Invek­tiven haglade, persiflagen blomstrade, smädesorden var fantasifulla och de gärna använda vedernamnen många gånger uppfinningsrika och spiritu­ella. Förutom att det var Wallmark som var Markall kallades han bl. a. också "Herr Smilberg" och "Sveriges Marsyas", och hade "såsom tidningsskrifVare aldrig röjt någon slags kunskap eller omdöme". Hans tidning var "det uslaste dagspapper, som någonsin utkommit, hvarken någon Journal, eller för Litteraturen eller för Theatern" och hade "alltid varit antingen en plattaste vanlighet eller den ovanligaste uselhet". Ibland var tonläget så uppskruvat, att Leopold en gång i brev skrev: "Det är förskräckligt, huru Wallmark sönderslites. Jag vet ingen sådan martyr för den goda saken [...]." Den gamle Leopold, även han av Lorenzo Hammarsköld använd till skottavla - "den där franske smakdespoten".

Det var nämligen Hammarsköld som var ettrigast. Han hade från början anlitats av Wallmark för att svara för "Theatern" i den nystartade tidningen. Efter bara kort tid gled han över till de unga fosforisterna i konkurrerande tidskrifter, varvid de professionella kontakterna blev alltmer ansträngda. 1810 var de i stort sett avbrutna. Ett slags mått på Hammarskölds diskussions­nivå, i vart fall ägnad Wallmark, kan illustreras med två kommentarer av Gustaf Ljunggren i Svenska vitterhetens häfder "[...] och slutar med en så grof

306 JAN-ERIC MALMQUIST

och vidrig cynism, att man knappt torde finna något liknande inom vår polemiska litteratur." Samt avseende en biljett från Hammarsköld till Wall­mark som Ljunggren spårat upp: "Den är på sina ställen så grof, att vi anse oss icke kunna aftrycka den."

Kampen mellan de båda litterära skolorna är alltsedan den var aktuell nogsamt behandlad den svenska litteraturhistorien igenom. En uttömmande och kommenterad litteraturgenomgång ger Morgonrodnadens stridsmän av Louise Vinge. Även om striden fortgick ett tag också bortom 1820 hade den långt tidigare börjat tyna ut. De unga radikala, blev som andra unga radi­kala i alla tider, allt äldre och allt mer män i staten. Först att tröttna var Atterbom. 1850 uppsökte han Wallmark i Kungsör för ömsesidigt minnes­utbyte, två år senare gjorde Palmblad detsamma. Kanske rent av också Hammarsköld hade tagit sig dit om han inte varit död sedan 1827. "Utan Wallmarks insats hade det inte blivit någon strid av; i varje fall inte under så uppseendeväckande former. Med den syn på polemikens värde som man hade inom Nya skolan hade ju de stridande all anledning att vara tacksamma över att ha fått en energisk motståndare", skriver Vinge.

1834 bestämde sig regeringen för att behöva en egen tidning för att ef­fektivare kunna bemöta oppositionspressens kritik. Wallmark föreslog att man för detta syfte skulle utnyttja Post- och Inrikes Tidningar även om han själv inte var intresserad av att medverka. När kontraktet om ett tidsbegränsat arrende med Svenska Akademien var undertecknat, stod man där utan redaktör. Kungen kallade till sig Wallmark. "Denna önskan besegrade, som den ock borde, alla mina betänkligheter och jag åtlydde den, som en befall­ning". Därmed var Wallmark i praktiken utgivare av Sveriges Stats-Tidning.

Här fick han lika mycket skäll som någonsin som journalredaktör, men nu inte på litterära grunder utan politiska - för kunga-, regerings- och akademipanegyriska skriverier. Statstidningen var det officiella organet och därmed de politiska opponenternas tillåtna byte. Journalen hade upphört 1837 och 1844 återgick privilegiet för statstidningen till Akademien. Wall­mark hade emellertid fäst sig vid tidningen och arrenderade den ett år i taget fram till 1847 då han definitivt avslutade sin era som tidningsman. Men dessa sista år blev också de ett krig.

Tidningen hade nu tagit tillbaka namnet Post- och Inrikes Tidningar och skulle återgå till det ursprungliga uppdraget att i stort sett enbart förmedla legala notiser. Även om tidningen alltså inte längre hade några ministeriella uppgifter kunde Wallmark inte låta bli att med sina sedvanliga politiska förtecken blanda sig i samhällsdebatten. Detta så intensivt att den liberala oppositionspressen krävde det för tiden omtalade "munlåset" att sättas på både tidning och redaktör.

I början av sin KB-karriär förefaller Wallmark ha varit en inte obetydlig biblioteksman. Som författare hade han god hand med rimorden och väl

KONGL. REDAKTÖRER 307

skodda versfötter. Hans publicistiska talang var obestridlig. Han skrev snabbt, elakt och elegant utrustad med stort polemiskt mod. Utan tvekan var han en framträdande, skicklig och framgångsrik tidningsmakare. Ett konsekvent intresse för yttrandefrihet ledde honom till en pragmatisk verk­ställighet av tryckfriheten. Ironiskt nog - eller just därför - blev han det första offret för den 1812 införda indragningsmakten. Om än hittills sparsamt beskriven, och rätt illa anskriven, har P. A.Wallmark en självklar hemhörig-het såväl i litteraturhistorien som i biblioteks- och presshistorien.

/u^^fPJL<fi—j-

Ska man lita till urkunderna var Harald Wieselgren nästan aldrig nykter. Överlag prisas han som en duglig och framstående ämbetsman, men utsa­gorna garneras gärna med eufemistiska inslag av typen: "Man tänker sig honom ej sjungande på en vattenhaltig molntapp" (Laurin). Han föddes 1835 i Västerstad, Skåne, som son till nykterhetspredikanten Peter Wiesel­gren.

Med en färdig kansliexamen lämnade Harald Wieselgren 1854 obegrip­ligt nog Lund för Stockholm och Kungl. biblioteket. Han vistades en tid i Paris där han grundade sin livslånga beundran för fransk liberal journalis­tik och grundlade den intellektuella konversationskonst han sedan i Sverige skulle skörda sådan framgång med. 1858 var han tillbaka på KB där han följde gängse successionsordning och blev bibliotekarie 1877. Som sådan avgick han med pension år 1900.

Redan 1857 hade han blivit bibliotekarie hos prins August. Där kvarstod han till 1870 då han hastigt lämnade tjänsten dagen efter att på nattkröken i ytterrock och galoscher vänt tillbaka till det kungliga festbordet för att med hjälp av ljusen i en kandelaber få fyr på sin cigarr. 1863 ingick han i kom­mittén för ett aldrig förverkligat projekt, Stockholms Familjebibliotek.

Som biblioteksman beskrivs Harald Wieselgren genomgående som kom­petent, lärd, hjälpsam och demokratisk. Gedigna språkkunskaper, interna­tionellt kontaktnät och stor boksynthet gjorde honom till en säker bedömare av utländsk litteratur, vilket blev ett värdigt komplement till Klemmings suecana-omsorger. Han hittade lätt rätt bland handskrifterna, var exakt och omsorgsfull med kritisk kombinationsförmåga, allmän- och forsknings-bildad. Han förefaller ha varit mer intresserad av att beskriva och tillhan­dahålla än att samla in och bevara - en nog så konstig kunglig bibliotekarie sett i dagens organisatoriska perspektiv. Enligt Gödel (1905) var han "bib­liotekets bästa encyklopedi".

1864 beordrades Wieselgren av verkschefen ut i Europa för att studera

3 0 8 JAN-ERIC MALMQUIST

biblioteksbyggnation. Slottsflygeln hade länge varit urvuxen och plane­ringen av ett nytt bibliotek hade, om ingenting annat, diskuterats ett bra tag. Wieselgrens skisser till en fristående biblioteksbyggnad i Stockholm renritades vid hemkomsten av Klemming och förelades överintendents-ämbetet. Oavsett Wieselgrens högst eventuella inflytande färdigställde ar­kitekten Gustaf Dahl ritningarna till ett nytt nationellt bibliotek i början av 1870-talet. Senhösten 1877 inleddes flyttningen av boksamlingarna från Slottet. Den 2 januari året därpå kom de första låntagarna till Kungl. bib­lioteket i Humlegården. Försommaren 1997 invigdes återigen Kungl. bib­lioteket i Humlegården.

Elof Tegnér förmedlar i sina memoarer också intryck från tretton år i Kungl. biblioteket. Boken skrevs på 1890-talet men publicerades av grann-laga skäl först 75 år senare. Den rymmer en hel del amper person­karakteristik inte minst av ett antal befattningshavare i 1870-talets KB. Harald Wieselgren är inte den som råkar mest illa ut. Ett mått på ett visst mått av uppskattning kan vara att han är den som ägnas det största utrym­met.

Tegnér kunde inte helt avhålla sig från lite pietistiska värderingar på Wieselgrens val av leverne.

Rikt begåfvad åt många håll kunde Wieselgren haft stoff i sig att blifva en utmärkt man - nej flera utmärkta män: en framstående lärd, en spirituell vitter författare, en publicist af hög rang, en dugande yrkesman, en lysande talare, kanske en parlamentarisk storhet. Hans förmåga omfattade alla dessa skilda områden. Nu blef det intetdera, åtminstone intet af första rang. [ ] Detta var alkoholens fel. Hans utseende bar omisskännliga spår af detta rummellif.

Harald Wieselgren förefaller ha varit en organisatorisk tillgång, även om detta inte behöver ha varit någon mer anmärkningsvärd färdighet ställd vid sidan av Klemmings uppenbara renons på administrativ talang. Det var inom andra områden som dennes obestridliga förtjänster fanns. Med tiden blev det Wieselgren som alltmer fick bära det operativa ansvaret och i praktiken var den som drev det kungligaste av svenska bibliotek.

Därför var det också självklart både för honom själv och för omgivningen, att det var han som skulle komma att efterträda Klemming som överbiblio­tekarie. Eller också Elof Tegnér, vilken på sin tjänst som överbibliotekarie i Lund börjat längta efter tjänsten som överbibliotekarie i Stockholm. Det blev Carl Snoilsky.

Att Wiselgren var besviken på utgången förefaller vara klarlagt och mänsk­ligt begripligt. "Att detta förbigående gick Wieselgren till sinnes var natur­ligt, och någon bitterhet öfver att han ej ansetts kunna vara chef till namnet

KONGL. REDAKTÖRER 309

lika väl som till gagnet, bevarade han nog i djupet af sitt hjärta", står det i Karl Warburgs nekrolog (GHT 19.3.1906).

Wieselgren var dessutom i opinionens ögon den självklarare pretendenten och därmed mest förfördelad genom Oscar II :s välomvittnade nepotistiska praxis vid celebra utnämningsärenden, där han självsvåldigt tycks ha under­tryckt varje hänsyn till eventuell anciennitet. Här gällde att smida i furst­liga förmak men framför allt att ge kungen sin personliga uppvaktning. I motsats till nuförtiden då det är statssekreteraren en blivande riksbibliote­karie har att göra sin kur. Dock förefaller Wieselgren under sina kvarvarande tio tjänsteår ha utfört sina åligganden utan allt för stort missnöje, och hygg­ligt solidariskt anpassat sig till rådande omständigheter. Snoilsky var för­bindlig och konciliant, men i likhet med sin företrädare mindre framgångsrik i rollen som beslutsfattare och verkställande chef. Inte minst här hade alltså Wieselgren ett fortsatt ansvar. Däremot lär han under ceremonin på sin 60-årsdag inte ha varit överdrivet trakterad av den versifierade hyllning Snoilsky då bringade honom.

Harald Wieselgren var en ackvisition i huvudstadens kulturella och kultive­rade sällskapsliv men förekom också i det politiska etablissemanget. Han kände de flesta och ännu fler ville känna honom. Han syntes överallt och överallt syntes han längst av alla. Redan 1862 startade han det sällskapliga Sällskapet Idun vars stadgar stadgade: "Umgänge, icke föredrag." Första lördagen i varje månad träffades "i Stockholm bosatta män inom vetenskap, vitterhet och konst på skilda banor". Föredrag hölls förvisso, men de skulle vara korta, välformulerade och vederhäftiga. De flesta höll Wieselgren själv. Han var sällskapets sekreterare så länge han levde.

I alla kretsar kretsade Wieselgren hemtamt och välkommen. Han var elok-vent, kvick, kordial och underhållande, men kunde också vara bitsk, ironisk och giftigt kritisk. Hans beläsenhet var imponerande och han skall ha varit utrustad med ett fenomenalt minne, vilket gjorde att han alltid i alla fall gav sken av att extemporera. Hans humoristiska improvisationer var be­römda. Han skrev bra vers och han sjöng bra, ju senare desto hellre och högre.

Wieselgrens publicistiska gärning är vittomfattande. På UB i Lund finns han som upphovsman på 31 sirligt handskrivna katalogkort. Än mer aktiv var han i pressen. Såväl i dagstidningar som tidskrifter och årsböcker medar­betade han outröttligt hela sin levnad. Han publicerade sig bl. a. i Dagens Nyheter, Stockholms Dagblad och Aftonbladet, i kalendern Svea, Historisk Tid­skrift, Ymer, Ord äfbild och Samlaren.

Intresset för svensk press manifesterades i artiklar som "Svenska pressen" i tidskriften Norden, och om svenska pressprofiler skrev han på flera andra håll i svensk press - Rudolf Wall, Claes Lundin, Anders Flodman, Karl Adam

310 JAN-ERIC MALMQUIST

Lindström, t. ex. 1880 gav han ut en biografi över Lars Johan Hierta. Han tillhörde instiftarna av Publicistklubben 1874 och var i olika omgångar dess ordförande. Som sekreterare avlevererade han en gång årsredogörelsen på vers. Under en period var han styrelseordförande i Aftonbladet och på ålderns höst ingick han i en kommitté med uppgift att värna tryckfriheten.

Harald Wieselgrens specialitet var det biografiska porträttet. Han blev den litterära porträttkonstens mästare - stilsäker, engagerad, initierad. Det lär finnas ett känt citat efter en känd stockholmare: "Man skulle med lugn förväntan lägga sig att dö, om man visste att H. W. skulle skriva dödsrunan." Intresset hade han ärvt efter fadern, och övat sig hade han gjort som utgi­vare av några band Svenskt biografiskt lexikon. Myllret av levnadsteckningar, minnesbilder, biografier och nekrologer planterade han i dagstidningar och samlade i bokutgåvor. De flesta av de många - räknade i flerhundratalet -utgjorde första sidan i Ny Illustrerad Tidning vars redaktör han var i tretton år.

N.I.T. startades 1865 som uttryck för ett missnöje med Illustrerad Tidnings innehållsliga standard och konstnärliga form trots rikt illustrationsmaterial i form av företrädesvis litografier. Något direkt samband de båda aktörerna på populärpressmarknaden emellan är svårt att finna, mer än att redaktö­ren för Illustrerad Tidning, August Blanche, så småningom blev en uppskat­tad medarbetare i N.I.T. inte minst som skönlitterär bidragsgivare. Illustre­rad Tidning upphörde 1867 och året dessförinnan hade Wieselgren tagit be­fälet över N.I.T. och behöll det fram till 1880.

I första numret 1866 står det: "Redaktionen af Ny Illustrerad Tidning öfvertages från och med 1 januari af undertecknad Harald Wieselgren." I sista numret 1879 står det: "Ny Illustrerad Tidning ombyter med nästa år redaktion, som den gamla redaktionen hoppas, till bladets och allmänhe­tens ömsesidiga båtnad. De nya redaktörerna äro icke obekanta för tidning­ens publik."

Dock var han nära att få lämna ifrån sig rodret långt tidigare. Tidningen, som aldrig blev någon ekonomisk framgång, var särskilt illa ute 1870 - än mera Wieselgren. Norstedts hade tröttnat på förlustaffären och övervägde att sälja utgivningsrätten. Den presumtive nye ägaren planerade då att ersätta den liberale och lättradikale redaktören med - av alla - Elof Tegnér. Ingetdera blev nu av, men kom kortvarigt att försämra den kollegiala stäm­ningen på KB.

N. I. T. kom ut varje lördag i folioformat med i regel tre spalter och kos­tade först 12 Rdr sedan 14 kronor. År 1900 gick den upp i Ord & bild. Tid­ningen ger än idag ett modernt intryck. Xylografin hade avlöst litografin, vilket underlättade bildhanteringen. Det vimlar av illustrationer. Fotogra­fier och reproducerade konstverk fyller ut hela sidor och uppslag. Inte säl­lan dessutom i liggande format för att överhuvudtaget rymmas. Det bety­der att man måste vända och vrida på folioexemplaren. N. I. T. är i inbundet

KONGL. REDAKTÖRER 311

skick en omständlig anordning. Lika otymplig i badkarsvattnet som det i samma element är opraktiskt att läsa tidskriftsartiklar på webben.

Första sidan domineras, som nämnts, genomgående av biografiska ar­tiklar över någon levande eller död, kända och mindre kända vanligtvis män. Osignerade men omisskännligen signerade Wieselgren och försedda också med bildporträtt, fotografi, teckning eller reproducering av oljemålning om än inte i färg. De graverades på tidningen i egen ateljé av från utlandet hämtad fackexpertis. Innehållet utmärks av bildad underhållning och civi­liserad information. "Utan att på något sätt försumma att följa dagens tilldra­gelser, skall N. I. T. i främsta rummet ägna sig åt konst och litteratur", sade tidningen om sig själv i sig själv. Fasta rubriker är: "Litteratur", "Teater och Musik", "Hvarjehanda", "Krönika", "Brev från utlandet", bl.a. "Danske brev" är exempel på ytterligare en. Ur ett sådant av Erik Bögh i N.I.T. nr 42, 27 oktober 1866:

Redaktören av N. I. T har sendt mig ikke mindre end tre Rykkerbreve for at påminde mig om Fortsätteisen af mine Epistler. Det förste var på venskabelig Prosa, og det andet på drillende Knytteivers; begge vakte de allerskjönneste Fortsätter. [ ] Da kom den sidste Påmindelse. Den var på skreven på elegiske Pen-tametre - Sägen var altså bliven alvorlig.

Recensioner, noveller och följetonger; en eller annan vits här och var. Schackproblem varje vecka med lösning och namngivna vinnare påföljande. Man hittar en massa också sentidare påfund, försäljningsknep och abonnemangsvärvande kampanjer riktade mot en svårflirtad marknad. "Inom hufvudstaden kan man få tidningen hemsänd utan någon kostnad utöfver prenumerationspriset. " - "Prenumerationspriset är lika öfver hela riket (i landsorten postförvaltarearfvode inberäknadt). " - "OBS! Present­kort finns att tillgå å tidningens byrå samt hos hrr bokhandlare Stockholm." - Bokbindare Elkan har "härtil låtit förfärdiga eleganta Band att erhållas till ett pris af 2 Rdr 50 öre" -Varje gång med innehållsförteckning och varje år med årsregister. I Wieselgrens sista nummer (52/1879) står det: "Öfver tidningen, som med innevarande nummer afslutar sin femtonde årgång, är ett systematiskt register, omfattande de hittills utkomna femton årgångarne, under utarbetning och kommer i början af nästa år att blifva tillgängligt." I "Prof "-numret året därpå, nu med Ernst Beckman som huvudredaktör, finns följande textreklam: "En af vårt lands främste skrifts-ställare har nyligen yttrat: 'Ny Illustrerad Tidning fyller en plats som, om den stode tom, också skulle kännas tom'."

Tidningen fick aldrig någon stor eller stabil upplaga. Men den kom att bli viktig som förebild för kommande kulturtidskrifter, populärpress och bildtidningar. Den var ganska exklusiv och vände sig till en kulturell publik

312 JAN-ERIC MALMQUIST

inom den intellektuella över- och medelklassen. Dess ibland tydligt nyliberala och kyrkokritiska hållning gjorde att den inte gouterades över­allt ens där. Eric Johannesson har visat att Södergrens bokhandel i Växjö inte hade en enda abonnent bland adel och prästerskap. Däremot många i gruppen akademiker - läroverkslärare, t.ex. Masspridd var den inte pre­cis, men där den var spridd blev den uppskattad. Johan Ludvid Runeberg var en trogen läsare. I hans hus i Borgå, som står som det stod när han dog, ligger det då aktuella numret av Ny Illustrerad Tidning på nattduksbordet.

Harald Wieselgren lämnade redaktörsskapet för N.I.T. med utgången av 1879. Som skriftställare fortsatte han på andra håll fram över sekelskiftet. De sista åren mattades aktiviteten och han framträdde alltmer sparsamt både som litteratör och festtalare. "Ett dödsbud", skrev Karl Warburg i sina min­nesord, "spred sig i lördags eftermiddag i hufvudstaden, och gick därifrån ut öfver hela Sverige och Norden, allestädes väckande deltagande och sorg." Lördagen var den 17 mars 1906.

LITTERATUR

Ahnfelt, Arvid, "Svenska riksbiblioteket" (i Svea, 1872) Allmänna Journalen 1813-1824 Biographiskt lexicon öfuer namnkunnige svenska män, Upsala 1852 Cassén, Nathanael, "Harald Wieselgren. Ett hundraårsminne"

(i Journalisten, 1935) Dahlgren, Erik Wilhelm, Min lefnad : minnen 1930, Sthlm 1995 Gödel, Vilhelm, "Harald Wieselgren" (i Ord & bild, 1905) - , I kungl. slottets biblioteksflygel, Sthlm 1927 Holmberg, Claes-Göran, En svensk presshistoria I Claes-Göran Holmberg,

Ingemar Oscarsson och Per Rydén, Sthlm 1983 Hörnström, Erik,/. O. Wallin och P. A. Wallmark : en polemisk kavalkad,

Stora Tuna 1979 Johannesson, Eric, Den läsande familjen, Sthlm 1980 - , Ny Illustrerad Tidning 1865-1871, (Litteratur och samhälle),

Uppsala 1970 Johannesson, Lena, Den massproducerade bilden : ur bildindustrialismens

historia, Sthlm 1978 Journal för Litteraturen och Theatern 1809-1813 Journalen 1824-1837 Kungl. biblioteket i Humlegården, Sthlm 1977 Laurin, Carl G., "Harald Wieselgren 1835-1906" (i Ord & bild, 1935)

KONGL. REDAKTÖRER 313

Lindberg, Sten G., Kungliga bibliotekets blomstringstid, Sthlm 1964 Lindqvist, Herman, Axel von Fersen, Sthlm 1995 Ljunggren, Gustaf, Svenska vitterhetens häfder. 3-5, Sthlm 1881-1895 Ljunggren, Torsten, Lorenzo Hammarsköld som kritiker, Lund 1952 Lundstedt, Bernhard, Om Kungl. biblioteket i Stockholm, Sthlm 1879 - , Sveriges periodiska litteratur. 1-3, Sthlm 1895-1902 Michanek, Germund, Skaldernas konung, Sthlm 1979 Ny Illustrerad Tidning 1866-1879 Odelberg, Wilhelm, "E.W. Dahlgren och de litterära ämbetsmännen"

(i Bibliotek och historia : festskrift till Uno Willers, Sthlm 1971) "Peter Adam Wallmark" (i Illustrerad Tidning nr 16, 17.4.1858) Post- och Inrikes Tidningar 1844-1847 Rydén, Per, Allmänningen, Lund 1991 - , Anteckningar till en svensk presshistorisk bibliografi, Lund 1971 Rydqvist, Johan Erik, Bidrag till Kongl. Bibliothekets historia under min

tjenstetid, Sthlm 1926 Snoilsky, Carl, Samlade dikter. TV, Sthlm 1913 Spångberg, Valfrid, "Harald Wieselgren" (i Hvar 8 dag nr 7, 11.11.1900) - , Harald Wieselgren, 1835 2/11 1935, Sthlm <1936> Sundin, Staffan, Ytterligare anteckningar till en svensk presshistorisk

bibliografi, Gtbg 1995 Sveriges Stats-Tidning 1834-1844 Tegnér, Elof, Minnen och silhouetter, Lund 1974 Tegnér, Esaias, Esaias Tegnérs brev. 2, Malmö 1954 Wallmark, Clara, Pehr Adam Wallmark : en tidsbild från adertonhundratalets

första hälft, Sthlm 1914 Warburg, Karl, Carl Snoilsky : hans lefriad och skaldskap, Sthlm 1905 - , "Harald Wieselgren" (i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 19.3.1906) Vinge, Louise, Morgonrodnadens stridsmän : epokbildningen som motiv i

svensk romantik, Lund 1978