Skivhusen i Bredäng uppfördes i början av 1960-talet i en tidstypisk arkitektur med vitputsade byggnadskroppar som skulle kontrastera mot landskapets grön-ska. Husen i Bredäng byggdes på rekordtid – här introducerades många nya byggmetoder. Foto Göran Fredriksson.

Moderna fasadmaterial

Under rekordåren, perioden 1960–75, introducerades många nya fasadmaterial i Sverige; betongelement, olika sorters fi berskivor och plåt. Men mer traditionella material som puts, tegel och trä fortsatte att vara det vanli-gaste, inte minst i Stockholm. Vid underhåll och renovering av den tidens bebyggelse är det viktigt att ta hänsyn till den ursprungliga karaktären, när det gäller utformning, material och färger – oavsett om huset byggdes med fasader i tegel eller betong. Ofta räcker det med rengöring och vanligt underhåll för att husen skall upplevas som de gjorde när de var nya. Genom hela perioden fortsatte det ganska låga lamellhuset att vara den vanligaste hustypen.

Detta område ligger i Vårberg, och har en ovanlig utformning, med djupt indragna socklar som gör att husen verkar sväva en bit ovan marken. Foto Göran Fredriksson.

Byggnadsvårdsråd från

Stockholms stadsmuseum

Traditionellt och industriellt byggandeUnder efterkrigstiden bedrev byggindustrin ett intensivt ut-vecklingsarbete. Byggherrar och arkitekter ville gå från hantverk till industriell massproduktion, bygga snabbare, billigare och med mindre arbetskraft. Man såg detta som ett sätt att både pressa ned hyrorna och skapa bättre boendemiljöer.

Nya material och metoderUnder 1960-talet introducera-des en hel rad nya material och

metoder som t.ex. betongelement, skivmaterial och lättmetallplåt. Rationella byggmetoder gjorde det möjligt att uppföra lika många hus som tidigare, men med färre byggnadsarbetare.

Men man fortsatte också att bygga på traditionellt sätt. Fasad-tegel och puts förblev vanligare än betongelementfasader, skivmaterial och plåt. Även om många bygg-projekt nu blev riktigt stora, fram-förallt i storstäderna, byggdes de fl esta bostäderna i grupper om tio hus eller mindre. Det traditionella lamellhuset, ”limpan”, i två – fyra våningar förblev den vanligaste byggnadstypen.

Flerbostadshusens arkitekturArkitekturen under rekordåren är mer varierad än vad man kan tro. Åtskilligt var mycket modernt, utan några referenser till klassisk arkitektur eller folkligt byggande. Byggnadernas volymer betonades, husen blev till ”lådor” med platta tak och släta fasader. Ofta utfor-made man mötena mellan bygg-nadsdelarna och med mark och tak på ett skarpt och oväntat sätt, utan

Loftgångarna, som blev vanligare under 1960-talets andra hälft, användes ofta som medvetna grafi ska ele-ment i fasaderna. Det kan delvis ses som ett exempel på brutalismens infl ytande. Här ett område i norra Rinkeby. Foto Göran Fredriksson.

Material och teknik

Tvåvåningshus i södra Tensta. Att bygga ”tätt och lågt” istället för ”högt och glest” blev vanligare åren kring 1970. Foto Göran Fredriksson.

övergångar som lister eller foder. Genom att betona upprepning-

en av delar som fönster, balkonger o.s.v. fi ck man mönstereffekter, som kunde förstärkas av horison-tala eller vertikala band med kor-rugerad plåt eller skivmaterial.

En trend inom arkitekturen under 1960-talet var den s.k. brutalismen, en strömning där materialens egna uttryck, t.ex. rå ofärgad betong, sågs som en estetisk poäng i sig, och där man gärna öppet redovisade konstruk-tioner och tekniska installationer. Denna arkitekturströmning fi ck aldrig samma genomslag i Sverige som utomlands, men enstaka exempel på starkt brutalistiskt infl uerad arkitektur fi nns även i Stockholmsområdet.

Gammalt formspråk lever kvarFörvånansvärt många hus fi ck en lågmäld utformning med rötter i 1940- och 50-talens folkhemsar-kitektur, med sadeltak, burspråk och utanpåliggande balkonger och med omsorgsfull detaljering kring entréer. Detta var kanske särskilt vanligt i Stockholm.

Lokala variationer var vanliga. Tegel, gärna rödbrunt och hård-bränt, var vanligast i Skåne. Puts dominerar i Stockholm, medan man i Göteborg gärna använde sig av nya fabrikstillverkade fasad-material.

Konstruktioner, materialNär det gäller ytterväggarnas kon-struktion så var det i Sverige som helhet inte betong som domine-rade, utan träväggar med regelkon-struktion. I Stockholm fortsatte lättbetong, i form av murade block eller stavar, att vara vanligast. Ytter-väggar i betongelement förekom-mer. Ofta lät man konstruktionerna

vara olika på gavlar och långsidor. Långsidorna kunde vara enbart klimatskyddande, utförda i lättare material, samtidigt som gavlarna var bärande och platsgjutna i betong.

KulörerUnder periodens tidigare del är det byggnadsmaterialens egna färger som dominerar; tegelrött, putsgrått o.s.v. Färgskalan var ganska begränsad, ljusa grå och gråvita färger var vanligast. Under 1960-talets lopp blev färgskalan ofta dovare, i mustigt grått eller brunt. I slutet av decenniet och under 1970-talet introducerades

även kraftiga färger som mus-tigt rött eller rödbrunt eller till och med grönt, orange, gult och blått. Färgsättningarna kunde vara mycket medvetet och raffi nerat utförda, utifrån platsens egna för-utsättningar.

Detaljerna viktigaDen ofta ganska sparsmakade arkitekturen gjorde detaljerna desto viktigare. Ofta står de lite mer udda materialen i takomfatt-ningar, i fönstrens fyllningar och bröstningar för viktiga delar av husens uttryck. Dessa detaljer är viktigt att bevara.

Ofta levde 1950-talets arkitekturideal kvar även i rekordårens hus, som här i Sätra. Foto Göran Fredriksson.

På 1970-talet blev kraftigare kulörer vanliga. I Akalla färgsattes bebyggelsen enligt ett noga uttänkt möns-ter; de höga husen som kan ses på långt håll fi ck kraftigare kulörer, medan den lägre bebyggelsen ofta gavs ljusa färger. Foto Göran Fredriksson.

Fasaderna från rekordåren är ofta påfallande välbevarade. På det stora hela är detta husbestånd i mer eller mindre ursprungsskick. Den vanli-gaste fasadförändringen är ommål-ning av putsade hus eller målning av hus med betongelementfasader.

Vanliga skadorÄven om husen kan ha stora kva-liteter när det gäller utförande och material, så innebar den ökande industrialiseringen att en del av den äldre bebyggelsens kvaliteter övergavs. Det hantverksmässiga kunnandet när det gäller mate-rialbehandling och möten mel-lan byggnadsdelar ersattes ofta av oprövade material och metoder. Detta kan idag ha gett upphov till problem som är viktiga att känna till. Skadebilden varierar beroende på typen av fasadmaterial.

Fuktskador, mögel och algtill-växt kan drabba fasader i trä eller betongelement.

Putsade fasader kan ha drabbats av putsavfall, kanske beroende på läckande eller trasiga stuprör, eller på trasiga stammar i anslut-ning till badrum.

Lättbetongväggar kan ha fått sprickor på grund av att foglimmet som håller blocken eller stavarna på plats är så starkt att inga naturliga rörelser tillåts.

Plåt kan ha fått stötskador, skiv-materialen kan vara spruckna.

Husen fi ck vid uppförandet ofta ljust grå fasader som idag har blivit mörkgrå eller gråbruna p. g. a. nedsmutsning.

Rekordårens arkitektur hade ofta en så pass sparsmakad karak-tär att ytorna har åldrats snabbare och kräver ett mer regelbundet underhåll för att inte upplevas som

slitna. Toleransen för skavanker, smuts och missfärgningar är helt enkelt lägre än på äldre hus, där arkitekturens variationer delvis döljer åldrandet.

De lite starkare färgerna på fasaderna från periodens senare del tål smuts och åldrande bättre – det fi nns till exempel spritputsade, kraftigt färgade, fasader från 1970-talet som knappt har förändrats alls. Tidens mer kraftiga färgsättningar, som brunt eller rött, är dock inte särskilt gångbara i en tid av nyfunk-tionalistiska stilideal där vita eller ljusgula fasader ses som normen.

Ovarsamma och varsamma förändringarMan har ofta velat göra rekord-årens bostadshus mer varierade än vad de var från början. Detta strider alltid mot den ursprungliga arkitektoniska utformningen och ger dessutom sällan önskat resultat. Det går inte att göra brokig sör-gårdsidyll av miljonprogrammets bebyggelse. Åtgärder som syftar till att göra hus och områden mer ”levande” genom tillägg med bur-språk, branta takfall, inglasningar o.s.v., riskerar ofta bara att ge ett oroligt och tillfälligt intryck.

Ofta har man i efterhand velat liva upp fasaderna genom ommålning i glada färger, som här i Skärholmen. Foto Göran Fredriksson.

Underhåll och renovering

Däremot kan man genom var-sam upprustning till ”nyskick” få positiva effekter utan att arkitek-turen ändras. Åtgärder av sådan, mer varsam, art är dessutom nästan alltid billigare än mer omfattande åtgärder.

Generella rådNär man överväger renoveringar av rekordårens bebyggelse är det viktigt att man utgår från det aktuella huset och dess karaktär, annars riskerar man att karaktärs-dragen går förlorade. Det går inte att applicera en schablonlösning och det fi nns nästan alltid lokala variationer som måste beaktas.

Ta reda på hur byggnaden egentligen ser ut, hur materialbe-handlingen är, hur mötena mellan olika byggnadsdelar ter sig och vil-ka ursprungskulörerna var. Ibland fi nns de ursprungliga färgkoderna tillgängliga på Stadsbyggnadskon-torets arkiv, eller hos byggherren.

Tänk på att bostadsområdena är

byggda som helheter. Vid föränd-ringar av en byggnad bör man ta hänsyn till husen runtomkring, som byggdes samtidigt med samma utformning.

Den allra bästa lösningen är normalt underhåll, och varsam upprustning. Husens arkitekto-niska och kulturhistoriska värden bevaras, samtidigt som åtgärderna blir förhållandevis billiga. Om det fi nns tekniska brister i en bygg-nadsdel åtgärdas detta genom att den ursprungliga funktionen och utseendet återställs. Alla lite större åtgärder bör vara reversibla, d.v.s. möjliga att i framtiden återställa.

Reparera fasaderna istället för att byta materialet. Tvätta och laga där det behövs. Överväg först i andra hand omfärgning i ur-sprungskulörerna.

Anlita en antikvarieEtt bra underlag inför renovering är en antikvarisk förundersökning utförd av en byggnadsantikvarie.

Förundersökningen innehåller en analys av områdets och byggna-dens kvalitéer och kulturhistoriska värden. Antikvarien kan fastställa ursprungliga färger, utföranden

Detta hus i Tensta förändrades fullständigt på 1980-talet i tidens postmodernistiska arkitektur. Den ursprungligen vita byggnaden med krattade betongelement har idag sadeltak, tegelfasader och stora burspråk. Foto Göran Fredriksson.

Varsamt? Detta område i Tensta tilläggsisolerades 2006, fi ck nytt takfall, nya livliga fasadfärger, nya entréer och nya balkongfronter. Foto Göran Fredriksson.

och material för att sedan ge förslag på vilka förändringar som kan genomföras.

MaterialkompletteringarEtt problem när man ska renovera fasader från denna tid är att de ur-sprungliga materialen inte längre tillverkas. Men idag fi nns det förvånansvärt många nya material och produkter som kan använ-

das vid underhåll och utbyte av detaljer på rekordårens hus. Dessa nya material och delar bör så långt som möjligt överensstämma med originalen till sin utformning.

Ska man genomföra föränd-ringar i ett lite större område med likadana hus öppnar sig möjligheten att nyproducera ursprungliga material och delar, med god ekonomi. Det går alltså i

regel att behålla den ursprungliga utformningen vid renoveringar eller fasadförändringar utan att det behöver bli dyrare.

TilläggisoleringByggnaderna uppfördes under en tid då kraven på värmeisolering och energiförbrukning inte var lika stränga som idag. Problemen har ofta lösts genom tilläggs isolering.

Tilläggsisolering förändrar alltid arkitekturen, och är svårt att återställa. Är det möjligt att åtgärda problem med dålig isolerförmåga och energiförluster utan tilläggs-isolering? Kanske tätning av fogar räcker, eller rentav bara särskilda åtgärder vid fönster eller balkonger. En för hög energiförbrukning kan ibland åtgärdas genom intrimning av mekanisk ventilation.

Om man väljer att tilläggs isolera måste det ske på ett sätt som är så skonsamt som möjligt mot byggnaden och dess arkitektur. De nya fasaderna måste få färg och struktur som överensstämmer med den ursprungliga utform-ningen. Isoleringen måste göras så tunn som möjligt, och man bör fl ytta ut byggnadens fönster i det nya fasadlivet.

Vid tilläggsisolering av fasader av plåtkassetter, olika skivmaterial eller paneler fi nns idag tekniska lösning-ar för att behålla fasadernas karaktär i färg och material.

Putsfasader är svårare, men även där kan man idag i hög grad behålla en del av den ursprungliga karaktären.

Betongelementfasader är svårast, där förändrar tilläggsisolering alltid fasadernas materialkaraktär och indelning. Eftersom det oftast är gavellägenheterna som har störst problem med kallras och dåligt inomhusklimat kan man överväga att bara tilläggsisolera gavlarna.

Vid tilläggsisolering förändras alltid husens proportioner. Här ett skivhus i Bredäng som tilläggsisolerades tidigt, redan på 1970-talet. Fönstren låg ursprungligen i liv med fasaden, idag är de djupt indragna. Foto Göran Fredriksson.

Putsade fasader på en konstruktion av lättbetong var under 1960-talet ett mycket vanligt fasadmaterial, i huvudstaden det dominerande. Under det sena 1950-talet hade den grövre spriputsen generellt er-satts av den släta, starka och glitt-rande ädelputsen med inblandning av marmorkross eller glimmer. Mot slutet av 1960-talet återkom-mer spritputsen, men nu vanligen i kraftigare kulörer.

Underhåll och renovering av putsfasaderDär omputsning krävs bör det ske med en puts som har samma innehåll, struktur och kulörer som den ursprungliga. Många 1960-talshus putsades ursprungli-gen i genomfärgad ädelputs ( ofta Terrasit) med inblandning av marmor kross eller glimmer.

Ädelputsfasader är enastående hållbara och tåliga, och inbland-ningen av gnistrande sten ger dessutom ytorna stora estetiska kvaliteter som helt försvinner vid omfärgning. Ädelputs tillverkas

fortfarande och det kan därför vara ett bra alternativ vid reno-veringsarbeten. Vid rätt utförande kommer fasaden få en lång livs-längd. Se till att den nya putsen har glimmer eller marmorkross med samma storlek som den ursprungliga. Dagens ädelputs har ofta avsevärt mindre kornstorlek på det gnistrande inslaget, vilket gör att det estetiska uttrycket kan bli annorlunda.

OmfärgningKraftigt nedsmutsade fasader kan vara svåra att rengöra. Putsskador kanske inte är av sådan allvarlig art att en omputsning krävs. Då kan man överväga en omfärgning i ursprungskulörerna. Dessa kan ganska enkelt fastställas av en byggnadsantikvarie eller en puts- eller färgkonsult. Ibland fi nns även de ursprungliga färgkoderna tillgäng liga på Stadsbyggnadskon-torets arkiv, eller hos byggherren.

Milda pastellfärger, eller hårda vita kulörer förekom aldrig på 1960- och 70-talen och är därför mycket olämpligt på tidens bygg-nader. Här kan man tillägga att ommålade fasadytor i puts gene-rellt sett drar åt sig mer smuts än innan – så att husen redan om tio år är lika smutsiga igen. Detta kan vara ett skäl till att i första hand överväga rengöring. Ytterligare ett skäl är att ädelputsfasadernas glittrande inslag försvinner vid ommålning.

Närbild på glimmande ädelputs i Bredäng. Foto Göran Fredriksson.

1970-talshus i Akalla; ett exempel på tidens krafti-gare färger. Foto Göran Fredriksson.

Puts

Skivhus i Bredäng med vertikala mörkgrå band som skapar ett grafi skt mönster över fasaden. Överst bred takomfattning i korrugerad plåt som har blekts kraftigt; ursprungligen var plåten mörkgrå, nästan svart. Foto Göran Fredriksson.

Under perioden 1960-75 byggdes nära en tredjedel av alla fl erbo-stadshus i landet med tegelfasader, även om den siffran är lägre i Stockholms kommun. Fasadteglet användes ofta i kombination med andra material vid fönster eller tak, t.ex. trä, plåt eller asbestcement-skivor. En annan vanlig kombina-tion var att husgavlarna kläddes in med tegel och långsidorna i betongelement eller trä.

1960- och 70-talens tegelfa-sader var sällan bärande. Istället bestod de nästan alltid av skal-murar med en halvsten tjockt beklädnadstegel som fästes in i bakomliggande material med

rostfria kramlor. Konstruktionen bakom tegelytorna kunde t.ex. bestå av träreglar med isolering av lättbetong eller gjutna betong-skivor. Det förekom även att man gav fabrikstillverkade betongele-ment en yttre yta av tegel.

Vanligen murades fasaderna i s.k. löpförband med bara stenar-nas långsidor vända utåt, även om olika former av mönstermurning med halvstenar kunde förekom-ma. Fogarna var i regel ljusa och släta, indragna fogar är mindre vanligt. Teglet under denna pe-riod var oftast jämnare bränt än tidigare, här gjordes inga försök att dölja den maskinella framställ-ningen. Hårdbränt rött tegel var vanligast, ljusare rött tegel före-

kommer mest på 1970-talet.Under perioden introducerades

även den vita eller ljusgrå kalk-sandstenen, ”mexiteglet”, fram-ställd i teglets format och uppförd på samma sätt.

Underhåll och renovering av fasadtegelTegel är ett tåligt material som har hållit sig bra genom åren. Ett förekommande problem är dock frostsprängning som kan ha uppstått när trasiga stuprör eller hängrännor låtit vatten tränga in i fasaden. På fasader med bekläd-nadstegel kan de bärande metall-kramlorna vara uttjänta. Kalla tegelväggar kan bli växtplatser för lavar och alger. När man ersätter skadat tegel är det viktigt att man tar sig tid att välja tegelstenar i samma dimensioner och i samma kulörton som de ursprungliga. Nutida rött tegel är till exempel ofta ljusare, mindre hårdbränt, än det som användes på 1970-talet och tidigare. Kalksandsten fi nns fortfarande på marknaden, men kan i vissa fall ha en klarare vit färg än de ursprungliga stenarna, varför det även här är viktigt att vara noggrann vid kulörvalet.Skivhus i Vårberg med tidstypiskt mörkt tegel och kontrasterande grön plåt. Foto Göran Fredriksson.

Gult tegel var vanligt förekommande. Bild från Vårberg. Foto Göran Fredriksson.

Tegel

På 1970-talet blev det vanligt att klä in hela eller delar av fasa-derna med trä, framförallt på lägre bebyggelse som två-trevåningshus. Flera varianter förekom. Hade husen regelväggar kunde de kläs med platsbyggd träpanel. En annan variant var fabrikstillverkade sand-wichelement med yta av spontad träpanel. Den platsbyggda fasaden bestod ofta av lockpanel. För att skapa arkitektonisk variation va-rierades panelens riktning och di-mensioner på samma fasad. Exem-pelvis kunde själva fasadytan vara klädd med liggande, normalbred, panel, med kontrasterande smalare, stående, panel mellan fönstren. Det förekom även att trä användes som fyllningar och bröstningar vid fönster och balkonger på fasader i betongelement, tegel eller puts.

Tidstypiska färgställningar på denna bebyggelse är brunt och svart, ofta laserat eller impreg-neringsbehandlat. Vanliga kom-binationer var också brunt/blått och brunt/grönt utfört i lasyr. På 1970-talet förekom ofta ganska ”traditionella” färgställningar, rött med vita eller svarta snickerier, gult och vitt o.s.v.

Underhåll och renovering av träfasader Beroende på virkeskvalitet, på panelens placering (t.ex. om den går ända ner till mark) och på konstruktionen kan träfasader från denna period vara känsliga för rötskador o.s.v. Eftersom det nästan alltid rörde sig om lockpanel, eller annan panel med dimensioner som fortfarande är vanliga är det lätt att reparera eller ersätta skadade partier.

Fasader i träpanel från rekord-

åren har ofta i efterhand målats om i modernare, ljusa färger. Om fasaderna ursprungligen var må-lade kan man måla om dem i de gamla färgerna som bättre stämmer överens med husens arkitektoniska utformning.

Var husen från början impregne-ringsbehandlade ter det sig svårare att återställa fasaderna. Då kan man överväga att klä om fasaderna i ny träpanel, med samma utformning som den ursprungliga och med samma ytbehandling.

Mörkbrunbetsat trä var mycket vanligt som kontrasterande material, i t.ex. balkonger och takomfattningar. Denna byggnad fi nns i Tensta och har fasader i ett av tidens favoritmaterial, ”mexiteglet”. Göran Fredriksson.

Låghus i Akalla med fasader i röd- och vitmålad träpanel. Göran Fredriksson.

Trä

Asbestcementskivan eternit har använts som fasad- eller takma-terial i mer än 100 år, framförallt på landsbygdsbebyggelse och på landsbygdens tak. På fl erbostads-hus blev materialet vanligt först under 1950- och 60-talen och nu började man använda eternit även i städerna. Eternit valdes ofta för att det liksom plåt betraktades som ett mer eller mindre underhållsfritt material. På 1970-talet kom det första asbestlarmet. Flera personer som hade arbetat med tillverkning fi ck lungcancer och andningsbe-

Underhåll och renovering av asbestcement Asbestcement är inte hälsovådligt när det sitter kvar på sin plats. Även om det är fullt möjligt att måla skivorna med akrylharts eller latexfärg är det bästa att bara hög-tryckstvätta. Med tanke på damm-risken bör skivorna inte blästras eller borstas.

Skivorna har ibland visat sig vara sköra och de kan skadas av mekanisk påverkan eller till och med av frost. Plattor som sitter på utsatta ställen knäcks lätt, och på kalla eternitfasader kan lavar och alger växa. Slagregn kan tränga in i fogarna mellan skivorna, och om fukten sedan inte avdunstar kan bakomliggande vägg mättas med vatten med fuktskador som följd. Fasadskivor åldras, eternit kan mörkna. Man får från fall till fall avgöra om detta är en naturlig patina som man kan leva med eller om man anser sig behöva förnya fasaderna.

Ska materialet hanteras eller tas bort krävs att arbetet utförs av fackfolk med särskild skyddsut-rustning. Man kan ersätta asbestce-menten med fi bercementskivor i samma utförande. Fibercementski-vor, som inte har inblandning av asbest, tillverkas och saluförs idag. Fibercement är alkaliskt, vilket har den fördelen att mögeltillväxt motverkas. När det gäller skivma-terial som eternit bör man noga överväga om man vill byta enskil-

svär. 1976 förbjöds tillverkningen av eternit i Sverige.

Under perioden användes asbestcementplattorna på regel-fasader, gärna i kombination med andra material, tegel, puts o.s.v. Skivorna placerades ofta mellan eller under fönster för att skapa markerade fönsterband. Plattorna kunde även förekomma som om-fattningar kring takfoten, som ett alternativ till de vanligare takom-fattningarna i plåt. Grå asbestce-mentskivor fortsatte att vara det vanliga men även blå, gröna, gula o.s.v. plattor förekom. Ytan kunde vara slät eller vågformad, obe-handlad eller lackerad.

I Stockholm användes eterniten oftast som material för t.ex. fönsterbröstningar, balkongfronter o.s.v. eller som här i Sätra som takomfattning. Foto Göran Fredriksson.

Sinuskorrugerad eternit vid taket på en byggnad i Vårberg. Foto Göran Fredriksson.

Asbestcement (eternit)

da skadade skivor, eller förnya hela fasaderna. Byte av enskilda skivor är ur bevarandeaspekt att föredra, på så sätt sparar man så mycket som möjligt av originalmaterialet.

Även plåt förekom som fasadmate-rial på bostadshus under efterkrigs-tiden, och blev allt vanligare under 1960- och 70-talet. Liksom när det gäller asbestcement handlar det ofta om inklädnad av vissa fasad-partier, mellan eller under fönster, som markeringar av trapphus, som breda takomfattningar. Det vanli-gaste plåtmaterialet var aluminium, lackerad eller eloxerad, men även stålplåt och vid enstaka tillfällen kunde kopparplåt förekomma.

Plåten var sinus- eller trapets-korrugerad, men släta eller relief-mönstrade plåtkassetter förekom också. Färgen valdes oftast för att komplettera övrig fasadkulör, eller kontrastera mot den. På 1950- och 60-talen hittar man exempelvis ofta ljusa putsfasader med mörkare plåtpartier eller tegelfasader med inslag av vit plåt.

1970-talets mustigare putsfärger kontrasterades ofta med ljus plåt. Utvecklingen mot större kulör-

styrka påverkade även fasadplåten, under 1960-talets lopp började grön eller blå plåt förekomma, på 1970-talet även gul, blå, orange eller brun. Enstaka bostadsområ-den uppfördes med hela fasader i korrugerad plåt, då vanligen i träpanelimiterande stil och färgval, och ofta kombinerat med träpar-tier i avvikande kulör.

Underhåll och renovering av plåt Fasadplåten kan ha blekts under årens lopp, och färgerna blivit mer dämpade. Färgförändringen kan bero på nedsmutsning, vilket gör

att tvättning kan vara ett enkelt sätt att återfå något av den ur-sprungliga kulören. Plåt kan lämpa sig för ommålning. Plåtkulören valdes oftast med omsorg, så det är viktigt att ta hänsyn till den ursprungliga färgställningen vid målningsarbeten. Plåt är vidare ett mycket stötkänsligt material, något som kanske syns bäst på fasadernas nedre delar. Fasadplåt tillverkas fortfarande i en mängd utföranden och färgställningar, varför det kan löna sig att noga undersöka marknaden innan man väljer den plåt som passar bäst på det aktuella huset.

Fasader i fabrikstillverkade betongelement har ofta fått symbolisera miljonprogrammet. Sanningen är dock att endast cirka 15 % av bostäderna från perioden 1961 – 1975 uppfördes i hus med betongelementfasa-der. Tegel eller puts fortsatte att vara det vanligaste materialet. I Stockholms kommun är andelen betongelementfasader ännu lägre.Det typiska miljonprogramshuset i huvudstaden är putsat.

Låga hus i Akalla med fasader i röd trapetskorrugerad plåt, som kompletterats med vit träpanel. Byggna-derna var tänkta att uppföras helt i trä men tidens brandskyddsregler medförde att materialet ändrades vid uppförandet. Foto Göran Fredriksson.

Orange slätplåt i ett fönsterparti, 1970-tal. Bilden är från Akalla. Foto Göran Fredriksson.

Plåt

Betongelement

Man har också ofta sett betong-elementfasader som en enda, bokstavligt talat, grå massa. Även det är en sanning med modifi ka-tion. Det fanns under 1960- och 70-talen en hel rad olika betong-elementvarianter, som tillverkades och användes av olika byggfi rmor och byggherrar.

Olika typerDet fanns två grundtyper av fa-sadelement i betong; icke bärande och bärande. Icke bärande betong-element hängdes helt enkelt på byggnadens stomme som ett rent klimatskydd. Bärande element var en del av husens konstruktion och bar alltså ovanliggande bjälklag.

Ytterligare en uppdelning var mellan sandwichelement, bekläd-nadselement och enkelelement. Sandwichelement, som kunde vara bärande eller icke bärande, levererades fi xa och färdiga från fabriken och bestod av inre och yttre skivor med isolering mellan. Beklädnadselement hade alltid en bärande inre skiva. När den mon-terats på fasaden satte man på en separat ytterskiva med isolering. Enkelelement bestod bara av en yttre skiva som monterades ut-anpå platsbyggda fasadkonstruk-

tioner av träreglar eller betong. Betongelementens storlek

varierade beroende på vilken typ de tillhörde och vilket ma-terial de tillverkades i. Bärande fasadelement var ofta rumsstora och kunde väga upp till åtta ton. Icke bärande element kunde vara mindre till storleken och var ofta utförda i lättbetong.

UtformningDet karaktäristiska för betongele-mentfasader är elementskarvarnas rutmönster. Fogarna gjordes ibland helt medvetet med mörka eller

ljusa färger som kontrasterade, eller kompletterade, elementens färger. Översta elementet är ofta av särskilt slag, ibland med öppningar för ventiler. Betongelementens yta var helt färdig från fabriken, endast tätning av fogarna utfördes på byggarbetsplatsen.

Vanligen bearbetades element-ytorna vid tillverkningen för att skapa olika uttryck. Den ännu våta betongen kunde få mönster genom räffl ing, krattning eller kvastning. Element tillverkade på detta sätt var vanligen grå, d.v.s. ofärgade, även om kraftigare färger började förekomma på 1970-talet, rött, brunt, orange o.s.v.

En annan metod brukar kallas för frilagd ballast, där ett lager sten göts in i ytan för att sedan spolas eller blästras fram. Denna sten kunde antingen bestå av kross (ofta marmor) eller av sjörullad småsten. Stenens egen färg gav tillsammans med den infärgade cementen elementen sin färg; grått, ljusgrått, vitt, gråbrunt, brunrött. Även element med frilagd ballastyta kunde gjutas mot mönstrade formar så att man fi ck en reliefverkan.

Närbild på betongelement med yta av frilagd ballast i sjörullad dansk småsten. Foto Göran Fredriksson.

Hus i Sätra med fasader i ljusa, icke bärande, element som kontrasteras mot tegelgavlar och takomfatt-ningar i eternit. Foto Göran Fredriksson.

Underhåll och renovering av betongelement

FogarBetongelementens känsliga punkt är fogarna, som kan vara otäta och suga in fukt. Under förutsättning att skarvarna är täta har elementen dock oftast klarat sig bra under årens lopp.

Ett annat problem är att ele-mentfogarna ofta innehöll det giftiga materialet PCB, vilket dock förbjöds 1972. Om det inte redan är gjort måste all PCB saneras av fackfolk. Där fogarna är en del av fasadutformningen är det viktigt att låta de nya fogarna ha samma kulör som de ursprungliga.

VittringVissa typer av betongelementfa-sader är känsliga för frostspräng-ning eller kemiska förändringar, s.k. karbonatisering, vilket gör att armeringen friläggs och bör-jar rosta. Sådana skador är oftast möjliga att reparera, varefter man gärna kan impregnera elementen. Det fi nns etablerade metoder för

att förebygga och reparera be-tongskador, och det fi nns företag som åtar sig sådana jobb. Men det är svårt att helt stoppa de kemiska förändringarna i materialet. Detta är ett skäl till att det är viktigt att vara ute i god tid för att kunna underhålla fasader med obe-handlad betong i ytan. Man kan använda sig av någon storts skydd för betongelementfasader, t.ex. s.k. hydrofobering.

Algpåväxt, nedsmutsningOm betongelementen eller be-tongytorna är kalla kan tillväxt av alger eller mossa uppstå. Betong-elementen, framförallt de ljusare, kan ha blivit smutsiga och vara i behov av rengöring. Rör det sig om fasader med frilagd ballast är rengöring inte ett problem efter-som materialet är ganska tåligt. Fasader med ofärgad eller infär-gad betong är känsligare, men även de kan tåla att tvättas. Vanlig hetvattentvätt har använts för att rengöra betongelement, med mycket goda resultat.

Omålad betong – en raritetIdag är det en raritet med omålade betongelement eftersom de fl esta elementfasader har målats även om de i övrigt är välbevarade. Ett skäl har varit att det är svårt att få lag-ningar att smälta in i den omålade ytan. Dessa målade betongelement blir dock snabbare smutsiga igen och kan alltså kräva mer periodiskt underhåll än de omålade. Betong-element med frilagd ballast som målas över får dessutom ett helt nytt arkitektoniskt uttryck och går inte att återställa.

Grovt krattade, icke bärande sandwichelement. Byggnaden står i nordöstra Rinkeby, och kan ses som ett exempel på tidens intresse för den råa betongens eget uttryck. Foto Göran Fredriksson.

Fogarna bildar ett grafi skt mönster på dessa fasa-der i Tensta. Det är rena beklädnadselement utan någon bärande funktion. Foto Göran Fredriksson.

Släta rödrosa enkelelement i Vårberg. Notera de smala svarta fogarna som nästan gör att fasaden liknar en tegelmur. Foto Göran Fredriksson.

TilläggsisoleringTilläggsisolering av betongele-mentfasader förekommer. Vissa av 1960-talets fasadelement kan ha inbyggda klimatproblem, med kallras och värmeförluster som följd, inte minst på gavlar. En vanlig åtgärd är att man utanpå ny isolering klär fasaderna med skivmaterial som sedan putsas. Problemet är att detta medför att det ursprungliga fasaduttrycket, materialkaraktären och indelning-en helt förändras och åtgärden bör därför undvikas.

Under 1960- och 70-talen fö-rekom det, liksom tidigare, att bottenvåningarnas material avvek från resten av fasaden. Husens bottenvåningar kunde kläs med t.ex. formgjuten betong, glasbe-tong eller olika typer av puts. Det fanns både praktiska och estetiska skäl till detta. Många av materia-len tålde bättre det dagliga slitage och stötar som fasaderna närmast mark kan drabbas av; skadegörelse,

slarvigt parkerade cyklar, back-ande bilar o.s.v.

Men det handlade ofta även om en omsorg om innevåna-rnas närmiljö – något som fl itigt diskuterades i tidens arkitektur-debatt. Det var, ansåg man, husens bottenvåningar som i första hand upplevdes av de boende, det var där behovet av arkitektonisk variation var störst. Särskilt ville man markera husens entrépartier, exempelvis med omfattningar i kakel, glaserat tegel eller tegel, ibland särskilt formgivna för

det specifi ka huset eller bostads-området.

Formgjuten betong i olika former förekom även på socklar, liksom på stödmurar och andra delar av utemiljöerna och på par-keringsanläggningar.

1970-talets betongelement fi ck ofta kraftigare färger. Punkthus i Akalla, uppförda av HSB enligt Ohlsson & Skarne-metoden. Foto Göran Fredriksson.

Fasader i bärande sandwichelement, södra Tensta. Husen uppfördes med byggfi rman Ohlsson & Skarnes helt industriella byggsystem ”S 66”, som i Stockholm framförallt användes av Familjebostäder och HSB. Foto Göran Fredriksson.

Del av bottenvåning på ett skivhus i Bredäng; formgjuten betong med räffelmönster, glasbetong och plåt. Byggnaden uppfördes av en mindre bygg-mästare. Ofta var det dessa som använde sig av de mer annorlunda materialen och detaljerna. Foto Göran Fredriksson.

Indragen bottenvåning i Skärholmen med fasad i tegel. Foto Göran Fredriksson.

Material i botten-våningar, formgjuten betong

Faktarummet på Stockholm stadsmuseumI Faktarummet fi nns arkivmaterial av olika slag: inventeringar, äldre fotografi er, referensbibliotek m.m. Tel 08-508 31 710

StockholmskällanPå webbplatsen Stockholmskällan kan du hitta fotografi er, litteraturtips, arkiv-handlingar m.m. om Stockholm.www.stockholmskallan.se

Läs mer!Björk, Cecilia, Kallstenius, Per. Reppen, Laila, Så byggdes husen 1880 – 1980. Arkitektur, konstruktion och material i våra fl erbostadshus under 100 år. Statens råd för byggnads-forskning. Stockholm 1983.Hall, Thomas (red), Rekordåren, en epok i svenskt bostadsbyggande. Malmö 1999.Nilsson, Samuelsson (red), Förändra varsamt. Vägledning vid ombyggnader av rekordårens bebyggelse. Riksantik-

varieämbetet. Stockholm 2004.

Reppen, Laila, Vidén, Sonja; Att

underhålla bostadsdrömmen. Kvaliteter

och möjligheter i fl erbostadshus från

1961 – 1975. Stockholm 2006.

Roos, Britta, Gelotte, Hanna (red),

Hej Bostad, om bostadsbyggande i Stor-

stockholm 1961 – 1975. Länsstyrelsen

i Stockholms Län. Stockholm 2004.

Rörby, Martin (red), En miljon bostä-

der. Arkitekturmuseets årsbok 1996.

Stockholm 1996.

Hammerin, Roger m.fl . Miljonpro-

grammets bostäder. Att vårda och

utveckla Svenska Bostäders bebyggelse

från 1960- och 1970-talet. Stockholm

2005.

Länktips Bebyggelseregistret här hittar du in-formation och kulturhistorisk klassifi -cering av ytterstadens bebyggelse och bebyggelsen i city uppförd 1960-1990. www.bebyggelseregistret.raa.se

Underhåll och renovering De avvikande materialen i husens bottenvåningar har ofta åldrats mycket väl – den goda kvaliteten har borgat för att de vanligen är kvar i sitt ursprungsskick. Där så inte är fallet bör man återanvända befi ntliga delar, som sedan kom-pletteras med nytt material som ligger så nära ursprungsutform-ningen som möjligt.

Formgjuten betong har en sär-skild problematik. Ytlig armering, eller betong av sämre kvalitet, kan ha orsakat karbonatisering och materialavfall. Kall betong kan ha blivit växtplats för alger och mossa. I första hand bör man även här sträva efter att rengöra, samt lappa och laga. Först därefter kan man överväga ommålning, som helt förändrar den levande betongytan. Betongpartierna formgöts ofta efter individuellt tillverkade gjut-formar av trä, ibland med särskilda mönster. Ska man laga eller gjuta om formsatt betong bör man alltså vara noggrann med att ge den nya ytan samma mönster som tidigare, och se till att betongsammansätt-ningen har samma kulör.

Bygglov/Bygganmälan Vid fasadändringar skall bygglov sökas för allt annat än rena un-derhållsåtgärder, till exempel om du planerar att göra ändringar som innebär att väsentliga delar av fasadernas karaktär ändras. Man ansöker om bygglov hos Stockholms stadsbyggnadskontor.

Det var vanligt att man använde sig av en särskild puts i bottenvåningarna, s.k. Vascolit. Denna var mycket hård och erbjöd skydd mot stötskador. Putsen är här kompletterad med glasbetong som ger ljus till för-råd och andra utrymmen. Notera dörromfattningen i marmor. Rinkeby. Foto Göran Fredriksson.

www.stadsmuseum.stockholm.se/byggnadsvard