KONTURTema:

Politik

Nr. 3/2012

M E D V E R K A N D E

Rolf Blauberg fotograferar och arbetarsom modersmålslärare.

Lasse Garoff arbetar på Finlands kulturinstitut i Köpenhamn.

Emilia Kannosto studerar bildkonstoch freelancar som illustratör

Isak Vento studerar statskunskap i Helsingfors.

Hanne Kauppinen är journalist.

R E D A K T I O N

RedaktörerJemima KoliSonja Mäkelä

Grafisk form Lena Malm

Kontaktredaktion@kontur.fiwww.kontur.fi

Detta nummer är presslagt 12.6.2012.

Vad är demokrati? Frågade man sig på festivalen Världen i byn i år, läs mera på s. 8!

Nr 3 /2012

ledareHelsingfors och Guggenheim

är heta ord i det här numret av Kontur med temat politik och kultur. Med ett så pass löst, mensamtidigt konkret begrepp som politik som övergripande tema kunde man inte riktigt veta vad slut-resultatet skulle bli. Lite oväntat handlar det inte så mycket om litteratur den här gången, förutomi intervjun av Hanne Kauppinen här till höger där två unga män från Tammerfors berättar omkollektiva romaner och bokfirman Roisto Oy.

Lika oväntat var att Guggenheimfrågan tydligen inte är slutbehandlad, eftersom inte en utantvå skribenter behandlar museet. Kommunalpolitik är hetare än man kunde tro. Enligt Isak Ventoär helsingforsarnas nej till bygget på Skatudden ett tecken på postmodern urban identitet – museetvar inte tillräckligt urbant. Lasse Garoff drar å sin sida paralleller mellan Restaurangdagen ochmuseiaffären.

Museum eller inte, världen kom till byn hur som helst – Anna von Bondsdorff rapporterarfrån festivalen som ordnades i Helsingfors för trettonde gången i slutet av maj. Jemima Koli tar oss på en visit till Berlin och hinner dyka under jorden där och upp igen medan Sonja Mäkeläundviker att tänka på politik, vilket resulterar i en liten subjektiv betraktelse. Emilia Kannosto harskapat illustrationerna till Guggenheimtexterna på sidorna 6–7 och 12 och Rolf Blauberg står förbland annat pärmbilden.

Vi återkommer framemot höstkanten, en skön sommar önskar Redaktionen

2

�åren 2010: fyra ivriga unga män, studier i företagande vid Tam-

merfors yrkeshögskola och en idé som ingen annan tidigare hadekommit på. Fyra månader senare publicerades Todellisuudesta toi-seen (Från en verklighet till en annan) på eget förlag. Den föddesi mikrobloggtjänsten Twitter med hjälp av författaren MikkoKarppi och femhundra twittrare.

Sedermera har den tammerforsiska ”bokfirman” Roisto Oy (”Skurk Ab”) producerattvå andra kollektiva bokprojekt: spänningsromanen Pirunmeri (Djävulshavet) i samarbetemed WSOY samt Festarikalevala som består av folks festivalhistorier.

– Hela idén om ett kollektivt skrivande kom egentligen från att vi ville testa om de sociala medierna kunde användas till annat än banaliteter, berättar Einari Stylman, sompresenterar sig själv som Roisto Oy:s predikant. Den kryptiska titeln betyder i praktikenfrämst marknadsförings- och informatörsuppgifter samt skrivande och redigering.

Av Roistos fempersonersgrupp är fyra studiekompisar från Tammerfors yrkeshögskola.Den femte delägaren, Mikko Karppi, fick gruppen kontakt med via föreningen Pirkkalais -kirjailijat (Birkalands författare).

- Det var från första början klart för oss att Twitterromanprojektet också kräver en riktigförfattare som står för den professionella synvinkeln. Vi skickade ett öppet e-post -meddelande till Birkalands författarnätverk, och Mikko var den första som svarade. Vi be-kantade oss lite och slutligen stannade han hos oss, berättar Roistos verkställande direktörEsa Nikkilä.

Kollektivromanens abc

När man börjar jobba på en kollektiv roman behövs så klart allra först ett ämne kring vilketman börjar samla in texter och berättelser. Enligt predikant Stylman ska ämnet antingenvara tillräckligt underhållande eller väcka tillräckligt mycket känslor för att man ska fåfolk att skriva om det.

När ämnet är valt inleder huvudförfattaren – i fallet med Pirunmeri och Todellisuu-desta toiseen Mikko Karppi – varje kapitel med en kort snutt. Till de här kapitelbörjornafår medborgarförfattarna sedan komma med fortsättningsförslag, av vilka de bästa inklu-deras i den slutgiltiga texten.

Förutom att skriva inledningarna till alla kapitel är det huvudförfattarens uppgift atträtta språket och rensa bort ologiskheter i intrigen samt styra helheten genom att om-forma, välja ut och slå ihop. Målet är att det av slutresultatet inte ska kunna gå att se om boken är skriven av en eller femhundra människor.

I fortsättningen kommer Roisto antagligen att sträva efter att koncentrera sig på att samla in folks personliga upplevelser i stället för fiktiva historier.

– I och med Festarikalevala har vi kommit till slutsatsen att det kanske är klokare attsamla in minnen och berättelser av folk. När skribenterna har en personlig känslomässigrelation till texten är också slutresultatet vanligen bättre, säger Nikkilä.

Speciellt när man skapar en fiktiv berättelse blir själva processen lätt mer betydelsefullän slutresultatet. En roman skriven med hjälp av Twitter kan vara ett intressant experimentom en alternativ skrivmetod, men slutresultatet intresserar nödvändigtvis ingen annan ändem som varit med.

– Tanken är att deltagandet tillfredsställer skribenternas behov av interaktion och ska-pande. Å andra sidan vill vi producera bra stoff och berätta historier som annars inte skulleha blivit berättade. Men visst måste slutresultatet också vara bra, för annars är jobbet halv-färdigt, säger Stylman.

– Så här i efterskott kan man tycka att det i Pirunmeris fall kanske var viktigare att allade som skriver för skrivbordslådan blev aktiverade, än att det blev ett färdigt verk i bokform.Visst blev jag glad när jag hörde att någon tack vare vårt projekt till exempel börjat skrivaen egen bok. I fortsättningen skulle vi i alla fall vilja satsa på projekt vars slutresultat ocksåkänns meningsfullt på riktigt, säger Nikkilä.

Bokrevolution?

Roisto-killarnas arbete styrs till stor del av experimentlust och av glädjen att skapa ochfinna. I Stylmans och Nikkiläs prat kan man höra ivern att förändra bokbusinessen – ochvid sidan om, kanske lite av världen också.

– Vi är ganska säkra på att någon snart kommer att göra något revolutionärt inom för-lagsbranschen och vi vill själva vara med och undersöka och experimentera i det bryt-ningsskedet. Vi vill absolut inte trampa ner traditioner utan återuppliva boken som format,om den sen är elektronisk eller mer traditionell. Å ena sidan ser vi en businessmöjlighet idet, å andra sidan ett sätt att undersöka vår egen kreativitet, funderar Nikkilä.

– Vi vill förena likasinnade människor och för ett projekt i taget hitta kulturellt bety-delsefulla grejer. Tack vare nätet börjar till och med språket som en faktor som skiljermänniskor åt att förlora betydelse. Vår mission är att förena kulturer genom att skapa nykultur. Det handlar inte så mycket om att förändra hela bokfältet som om att komma meden ny aspekt till det, säger Stylman.

Roistos viktigaste kanal har blivit internet och de sociala medierna, eftersom folk an-vänder allt mer tid i dem.

– Nätet är en bra plats att lömskt leda folks kreativitet utan att de ens märker det själv.Nuförtiden finns berättelserna på nätet och vi samlar in dem därifrån. Samtidigt strävar vitill att väcka nytt liv i litteraturen och ungas intresse för böcker, säger Nikkilä.

Efter Festarikalevala tänker Roisto rikta sina virtuella berättelseinsamlingsresor till ut-landet. Nikkilä och Stylman vill inte ännu avslöja för mycket om Roistos kommande pro-jekt, för idéerna är ännu oslipade.

– Härnäst vill vi se hur det går att samla berättelser utanför Finlands gränser. Men det är ingen idé att ropa ut något ännu, när inget är säkert, säger Stylman. ¶

Internets RunebergRoisto Oy samlar berättelser på nätet

Text: Hanne Kauppinen | Översättning: Sonja Mäkelä | Foto: Lena Malm 3

�ag medger: politik har aldrig hört till mina stora intressen. Med det menar jagsaker som partipolitik, kommuner och till exempel partiordförandeval. Nej,inte jätteintresserad, tyvärr, och visst innebär det viss grad av dåligt samvete –man borde. Jag påstår detta och tar i nästa andetag tillbaka, eller, korrigerar.För politiska frågor omger mig ständigt och jag tänker på saker som omger mig.Alltså: här följer ett subjektivt perspektiv på politik, den i undertecknads värld

under några månader.

1. Vita pengar

Den tid jag skulle ha använt för att planera detta nummer av Kontur befann jag mig i Indonesienpå ryggsäcksresa. Någonstans i bakhuvudet kände jag ett visst ansvar och försökte stundvis kon-centera mig på temat vi valt för sommarnumret – typ då Politik. Det gick så där. Politik, politik,tänkte jag, var finns den. (Jag måste ha varit allvarligt påverkad av den tropiska hettan, för detkunde ju en blind höna se med sin stjärt att den var överallt och speciellt i landets närhistoria.)Samtidigt började jag dock allt mer tänka på mig själv där i den kontext jag befann mig och vaddet betydde att jag var där, och mer generellt på det som händer när folk från rika länder kommerpå besök till fattiga.

Turism är en komplicerad sak, en å ena sidan-å andra sidan-sak. Pengar för lokalbefolkningen:bra. Beroende av turisternas pengar: dåligt. Det är till exempel dåligt att Bali upphört att varasjälvförsörjande i ris på grund av att jordbrukarna säljer sina risfält till Supreme Traditional HinduYoga Health Centre-företagare eller investerare som bygger villor för rika javaneser eller kineser.Ditt eget lilla hörn av paradiset! En unik chans! Och till exempel de massproducerade traditionellamålningarna, de dagliga traditionella dansuppvisningarna – varje dag de saluförs och konsumeraskommer vi allt längre bort från de traditioner de verkligen bottnar i. Allt mera show och låtsas,allt mindre kultur.

Men det är turism, det är marknadsekonomi, det är upplevelseindustri och det är en företeelsesom inte kommer att upphöra. Horderna från överflödets världsdel kommer att dra vidare till alltmer avlägsna hörn och lämna bakom sig avverkade, tidigare exotiska, numera bekanta platser,lämna befolkningen där att undra vad de nu ska ta sig till. Infrastruktur förfaller, hotell står tomma.Jag undrar: finns det en återvändo till tiden innan vårt intrång?

Mer än en gång kunde jag på olika håll i det vidsträckta landet se något visst i turismföreta-garnas och krimskramsförsäljarnas blick när jag närmade mig – hoppet om en kund, iver och idelleenden på gränsen till desperation. Kom hit, köp, titta, ja just du kom hit nu. Något av det mesthjärtskärande man kan se på resor i vackra men fattiga länder är misslyckade försök till turistmål

– man har satsat pengar, byggt och fixat och tryckt broschyrer i tron att det är just detta turisternavill se. Och så går det helt fel, ingen kommer för det är inte alls något sådant vi vill ha. Och ärman den enda som faktiskt besöker en sådan plats en given dag känner man – jag – ett ansvar atttycka om det som serveras. Och jag får dåligt samvete över att på något ogripbart sätt, som en delav kollektivet vita västerlänningar, ha lurats.

Turism är politik.

2. Arbetsförhållanden

När jag kommer hem och återvänder till mitt jobb får jag höra att samarbetsförhandlingar pågår.6,5 personer ska sägas upp. Mitt kontrakt är tidsbundet i vilket fall som helst, så jag berörs inte.Men sekreteraren som gett de senaste 24 åren av sitt liv och inte har många år kvar till pension,hon får sparken, bara sådär. Och 5,5 personer till, bara hejdå. Och sättet hur cheferna sköter helasaken, det är pinsamt dåligt ledarskap – jag hör rykten om personer som fått meddelande om sittöde per sms.

Sådant här händer hela tiden och över allt så klart, och speciellt nu de senaste åren, men detär i vilket fall som helst upprörande. Att ledningen inte har några val tröstar föga. Ja, för arbets-marknaden är brutal. Att vara överflödig. Speciellt knäckande är det för dem med familj att för-sörja, eller för dem som anses för gamla och knappast kommer att få något nytt jobb. Jag blirledsen och arg över att det är pengar som allting handlar om. Och det värsta, det som verkligengör mig illa till mods, är att mannen som i åratal delat ut husets post och haft hand om förrådenoch lagren också dumpas överbord. Han är funktionshindrad och kommer definitivt att ha svårtatt hitta en ny anställning. Han är kvar på kontoret trots att de uppsagda inte har arbetsplikt underuppsägningstiden, och när en kollega frågar honom hur det hela känns, svarar han att han intetänkt på saken ännu. Vart ska han ta vägen i världen, undrar jag bara.

3. Utbildning och arbetsmarknad

Med nyligen avslutade universitetsstudier är också det här med utbildning och möjligheterna attfå jobb som motsvarar ens utbildning aktuellt. På vissa områden är sannolikheten till anställningbeklämmande liten; det gäller till exempel kulturbranschen och många humanistiska ämnen.

För att ta mig själv som exempel: jag har en kandidatexamen i journalistik och jag tycker omatt skriva och skulle gärna arbeta inom branschen. Jag har dessutom en tvärvetenskaplig, ny, upp-skattad magisterutbildning inom kultur och kommunikation med nordisk litteratur som huvud-

Sonja Mäkelä tror att hon inte tänker på politik.

Spridda mikropolitiska

4

Tex och fotot: Sonja Mäkelä

ämne. Jag har arbetat som skrivande reporter under mina studiesomrar, jag är språkkunnig ochallmänbildad. Och ändå: framtiden känns just nu inte ljus. Jag har i snart ett år arbetat med någotsom jag inte är utbildad för och som jag inte trivs så vidare bra med och under hela den tiden harjag sökt andra jobb. Alla ansökningar har resulterat i en (1) intervju.

Det må vara ett välfärdsproblem – jag har ju faktiskt månadslön för tillfället – men visst kännsdet rätt dumt att ha studerat i fem sex år bara för att inse att man valt en bransch det inte finns ar-betstillfällen inom. Eller ja, det finns, men de är ytterst få. Och det finns alltid någon som är merkompetent och har mer erfarenhet av just den specifika sektorn som får jobbet. Så här är det bara,inget att göra åt det, men jag har rätt att känna viss irritation i alla fall. Vem skulle jag kunna be-skylla?

Jag tycker inte om arbetsmarknaden – ja, marknaden, den där man saluför sig själv. Jag haringen lust att skryta, överdriva, framhäva mig. Men det borde man för att komma någon vart,antar jag.

Det är mycket annat som hänger ihop med min negativa inställning till arbetsmarknaden.Som det, att man ska vara i toppenskick för att ha någon chans. Mår man dåligt är det illa. Omman har anlag att bli utbränd eller deprimerad, ja då passar man ju rakt inte in. Man ska varastark och effektiv och stresstålig. Kunna jonglera. Vara resultatinriktad. Apropå det här kan jaginte låta bli att hänvisa till en period som var nästan skrattretande i mitt unga vuxenliv. Eller intevar det ju roligt, men tragikomiskt i alla fall, för i min absoluta närhet fanns det fler personer sompå ett eller annat sätt mådde dåligt än sådana som hade det okej. Ofta hade prestationskrav ochöveransträngning och känslor av otillräcklighet och av att inte hänga med eller duga med sakenatt göra. Och visst, många av dessa personer var så kallade duktiga flickor.

Så med tanke på mina senaste erfarenheter av det som kallas arbetsmarknaden, från uppsäg-ningar och problem att finna jobb man har utbildning för, till meningslös och upprörande ut-brändhet i unga år, kan jag inte annat än hysa vissa antipatier. Men what can you do? Jobba börman annars dör man.

4. Slutsats

Jag medger att jag har varit väl ignorant då jag tänkt att politik inte har så mycket med min egenvardag att göra. Jag har associerat till partidagar och fullmäktiges mötesprotokoll och dessutomgillar jag inte det abstrakta begreppet – det betyder lika lite som ord som demokrati eller jämlikhet,och jag känner mig ofta obekvämt okunnig om det ska pratas rikspolitik. Men däremot är jag ex-pert på min vardag och min omgivning som inbegriper andra människors vardagar, och dessakan och vill jag diskutera. ¶

5

reflektioner

”Helsingfors blev utan sitt Eiffeltorn.” ”Igen ett bevis på hur helsingforsarna är en bunt introverta skogstroll som skräms av det obe-kanta.” ”Att tacka nej till Guggenheim-museet var att tacka nej till en fetare framtid.” I de här ordalagen stönade politiker på både stads- och riksnivå när Helsingfors tidigt i maj av -visade Guggenheim-museet. Men samtidigt som de som stöttade museet grinade illa efter be-slutet, ljöd jublet bland dess motståndare. Här såg man Guggenheim som ett elitkalas somskulle finansieras av populasen. Ur motståndarnas perspektiv var Guggenheim ett globalt nät-verk som skulle fylla staden med konceptkonst och tömma fickorna på skattebetalarna.

Guggenheim-museet har utan tvekan varit en av de mest omtalade och polemiserade politiskafrågorna i Helsingfors under det senaste årtiondet. Hur kom det sig att utredningarna väckte såkontrasterade argument bland människor som brukar betrakta expertutlåtanden som naturlagar?Och hur kunde ett konstmuseum få känslorna att brusa över bland ett folk vars emotioner längeantogs sakna kokpunkt helt och hållet?

Svaret är att diskussionen om Guggenheim-museet inte enbart handlade om ett konstmuseumeller ens prislappen på det. Visserligen var museet dyrt och planerna på att delegera de ekono-miska riskerna till skattebetalarna orättvisa. Jag påstår att det här inte hinner till. I skenet av denhär diskussionen verkar Guggenheim-museet nämligen som ett unikt projekt som kom till av entjänstemans tillfälliga snilleblixt. Men det finns en annan nivå av motiv och orsaker som har varitnärvarande i diskussionen om Guggenheim-museet men som inte pekats ut på samma sätt somkostnaderna. Med att lite skrapa på ytan av diskussionen ser man att där finns element som haren minst lika stor betydelse som priset. De diskreta motiven avslöjar att Guggenheim-museet isjälva verket relaterar till en bredare utveckling i vårt samhälle och uppkomsten av en modernurban livsstil. Utvecklingen av samhället och den urbana livsstilen är värda att förstå och ta hänsyntill, eftersom de haft en stor inverkan på Helsingfors och helsingforsarna. Framför allt förklararde varför ledarna av Helsingfors var förtjusta i tanken på Guggenheim-museet, och varför hel-singforsarna inte ville ha museet till sin stad.

Med hjälp av de diskreta orsakerna kan man visa hur försöket att hämta hit Guggenheim an-knyter till förändringen som skett i samhället. Men för att förstå sambandet mellan samhälletsutveckling och Guggenheim-projektet är det värt att spola tillbaka och börja där utvecklingen taravstamp. Utvecklingen av vårt samhälle under modern tid kan grovt taget delas in i tre perioder;modernitet, senmodernitet och postmodernitet. Varje period kännetecknas av en specifik rådandesamhällsordning, som ger upphov till en urban livsstil som är typisk för tiden. Den urbana livs -stilen har haft ett större inflytande på samhället än man kanske först kunde tro.

Den urbana livsstilen uppkommer

I Finland inleddes moderniteten under slutet av 1800-talet som en följd av att landet började in-dustrialiseras. Det ledde till en utveckling av samhället som aldrig skådats tidigare. Arbetet me-kaniserades, industrin koncentrerades till städer och människor flyttade till städerna efter arbetet.Trots att de sociala skillnaderna var stora, och fabriksarbetaren endast kunde drömma om sammabekvämligheter som fabriksägaren kunde förse sig med, växte levnadsstandarden överlag med ettbrak. Konsumtionsvanorna följde i kölvattnet av det ekonomiska uppsvinget då allt fler hadepengar och priset på förnödenheterna sjönk på grund av massproduktionen. Under den här tidenuppstod den urbana livsstilen i modern mening för första gången. Karaktäristiskt för den urbanalivsstilen var att umgås och visa sig på offentliga ställen i staden. Restauranger, idrottsplatser,nöjes parker och zoon blev populära ställen att vistas på.

Den urbana livsstilen hade en mer betydelsefull inverkan än enbart uppkomsten av de nyamönstren för mingel. Den ledde nämligen till en demokratisering av områden, varor och servicesom traditionellt hade varit reserverade för eliten. Trots att eliten ogärna vistades på samma ställensom lägre samhällsklasser, fanns det lite de kunde göra för att förhindra det. De flesta hade rådmed en biljett till Högholmen eller en dag på Djurgårdens racertävlingar. Även kvinnorna vardelaktiga i den urbana livsstilen. De gick med väninnor till nöjesparker, handlade på Stockmanneller spenderade kvällen på Helsingfors Societetshus. Samhällets modernisering och uppkomsten

av den urbana livsstilen hämtade kvinnorna ut ur hemmet och till en del av det synliga samhället.Det dröjde enda fram till andra världskriget innan utvecklingen avtog och modernitetens förstaskede var över. Det andra skedet av moderniteten förde med sig minst lika stora omställningarsom den första, men den var mindre skonsam för värden som demokrati och jämställdhet.

Senmoderniteten förändrar uppfattningen om det urbana

Efter världskrigen skedde en strukturell förändring i samhället. Småjordbruken blev olönsammaoch landsbygden tömdes på folk, och i städerna uppstod nya förorter som bosattes av människornafrån landsbygden. Också i ekonomin skedde ett skifte i och med att servicesektorn utveckladesoch vann mark av den traditionella industrin. De nya förorterna, servicesektorns frammarsch ochbilen, som blev vanlig i familjer, påverkade placeringen av handelsplatser. Butikerna flyttade frånstadens centrum till periferin och koncentrerades till köpcentrum. Idealet för tiden var att ha alltfrån klädbutiker, restauranger, biografer och matbutiker under samma tak. Finland släpade enaning efter i den internationella utvecklingen, men även här byggdes stora köpcentrum som t.ex.det i Östra centrum år 1984.

Men köpcentren var inte de enda platserna för konsumtion. Livsmedelsbutikerna växte ochtog in allt fler varor som tidigare sålts i specialaffärer. De massiva butikerna med påhittiga super-lativ i sina namn placerades i utkanten av staden. Snart var det möjligt att handla allt från livsme-del till kläder och cyklar eller till och med bilar i samma hypermarket. Det här påverkade ocksåmänniskornas konsumtionsvanor. I den nya konsumtionskulturen förespråkades övernationellamärken och brands. Finländarna fick en inblick i hur och vad man konsumerar i större och mermoderna länder via amerikanska populärserier på teve. Man förespråkade det konstgjorda ochinhämtade och snappade upp intryck från världens metropoler. Det skedde på bekostnaden avdet lokala. Lokala seder och saker som producerats på nära håll nedvärderades eftersom de re-presenterade något omodernt.

Köpcentrens placering i utkanten av staden betydde att möjligheterna att leva ett urbant livinskränktes till dem som hade bil. Bussar och annan kollektivtrafik sågs som omoderna, och denurbana livsstilen blev därför mer bunden till ekonomiskt status än tidigare. Det urbana flyttadepå sätt och vis bort från stadens centrum under den här tiden. För kvinnor som inte jobbade be-tydde det att livet cirkulerade kring hemmet och köpcentrumet eller hypermarketen. Där träffadede sina vänner, gick och handlade, gick hos frisören och åt på restauranger. Därmed hörde deinte längre på samma sätt till livet i stadens centrum.

Köpcentren som platser för socialt umgänge innebar också att människor var tvungna att vistasdär på butiksägarnas villkor. Samhällets svagaste grupper som ungdomar eller utstötta med miss-brukarbakgrund kunde ses som oönskade i köpcentren. En del ställen deklarerade portförbud förungdomar, vilket ledde till en katt och mus -lek mellan de unga och köpcentrets vakter. Dessaoch flera andra problem gjorde den senmoderna tiden mindre demokratisk vad gäller rätt att levaett socialt liv på offentliga platser. Men samhället stod inför ännu ett skifte, som skulle vända uppoch ner på det här också. Under den senaste fasen av modernitet kom kulturscenen in i bilden.Då blev det också aktuellt med Guggenheim-museet.

Det postmoderna samhället och den nya urbana livsstilen

Under 1990-talet svepte nyliberala vindar över världen och hämtade marknadsekonomin äventill Finland. Betoningen av produktion och konsumtion på marknadsekonomins villkor föränd-rade ekonomin och samhällsstrukturerna. Städernas centrum började fyllas av internationella affärsverk som drog med sig en ny samhällsklass bestående av verkställande direktörer, stabscheferoch mäklare. Eftersom det var ett globalt fenomen sköt konkurrensen mellan städer i skyarna.Därmed var städerna tvungna att profilera sig som attraktiva för både företag och den nya sam-hällsklassen, som annars lätt flyttade till en stad med fler attraktioner.

I den här situationen märkte man att man behövde mer än nya kontorsutrymmen och lågsamfundsskatt för att utmärka sig bland hundratals internationella storstäder. Som svar på de nyautmaningarna hittade man i Helsingfors på planen att utveckla stadens kulturutbud. Visst hademan redan tidigare förstått att ett brett kulturutbud lockar turister, men det nya var att stadenskulturutbud började ses som en möjlighet att öka stadens internationella synlighet och presenteraHelsingfors som ett lukrativt ställe för företag. De stora företagens kosmopolitiska arbetskraft skulleockså trivas i en stad med dynamiskt kulturutbud. På det sättet blev kulturpolitiken ett av de vik-tigaste medlen för att främja stadens ekonomi. Den nya rollen gav kulturpolitiken mera tyngd,och plötsligt började kulturmål vimla i de ledande tjänstemännens och politikernas prat. Kultursågs inte längre som resultatet av den konst som konstnärer sysslar med i sina små ateljéer medstödstipendier. Kultur och konst hade istället blivit något som styrs och produceras på samma sättsom vilken förnödenhet som helst.

Mot den här bakgrunden ser Guggenheim-museet inte längre ut som ett överraskande utspelav stadens ledande tjänsteman, utan mer som ett självklart steg i samhällets utveckling till detpostmoderna stadiet. Tanken var att Guggenheim skulle öka Helsingfors internationella synlighetoch skapa ett positivt sug för hela huvudstadsregionen. Guggenheim skulle bli mycket mer änenbart ett museum: ett landmärke i stadsprofilen och källan till ekonomisk tillväxt. Därför varmuseets anhängare också färdiga att acceptera de ofördelaktiga villkoren och den stora pris lappen.

Varför blev Guggenheim inte mottaget med jubel om det en gång är en del av samhällets ut-veckling? För det första var helsingforsarna inte övertygade om de ekonomiska fördelarna. Manifrågasatte de förväntade beräkningarna om årliga besökarantal och var i allmänhet skeptisk tillnyttan av publiciteten som Guggenheim skulle föra med sig. Planen på att låta skattebetalarnabära den ekonomiska risken samtidigt som förhoppningarna om inkomsten var överpositiva tändeinte helsingforsarna. Och de hade helt rätt i sin skepticism. Som flera undersökningar har visatär de ekonomiska fördelarna med satsning på kulturella mål högst tvivelaktiga. Bilbao-effektenförblir tillsvidare en unik och enskild framgångshistoria.

Men det var enbart den uppenbara sidan av sanningen. Den andra och diskretare sidan taross tillbaka till den urbana livsstilen, som igen förändrats efter att samhället övergått till det post-moderna stadiet. På samma sätt som de två tidigare stadierna framkallat en specifik urban livsstil,har också det senaste stadiet en egen livsstil med alldeles specifika drag. Den urbana livsstilen

Guggenheim dög inte åt

Helsingfors – och rätt såHelsingfors visar sig vara en toppmodern stad vars invånare greppar tidsandan bättre än beslutsfattarna och ser det unika i det lokala.

6

har påverkats av tidsandan som betonar individualism. Fragmenteringen av arbetsmarknadenoch etniska och sexuella minoriteters frammarsch har gett synlighet åt alternativa livsstilar.Mångfalden har bidragit till att det massproducerade har tappat sitt värde och istället har detspeciella och egendomliga blivit idealiserbart. Den moderna urbana livsstilen högaktar intelängre koncept, utan söker det lokala och genuina.

Och det är just det som var poängen i helsingforsarnas aversion mot Guggenheim-museet.Man upplevde helt enkelt att Guggenheim var ett konceptmuseum som hämtades in på sammasätt som en snabbmatskedja. De som värnade om den urbana livsstilen såg att Guggenheiminte passade in i staden och hade en oönskad effekt på konstscenen. Farhågan var att museetendast skulle låna in internationella utställningar som redan cirkulerat i New York och Bilbao.Att endast presentera föråldrade utställningar skulle lägga Helsingfors Guggenheim i en oför-delaktig ställning. Dessutom hade man ingen avsikt att samla ihop en egen varaktig konstsam-ling. Guggenheim sågs som ett äventyrande av möjligheter att förvärva genuin lokal konst. Pådet sättet skulle det inte främja möjligheterna till en urban livsstil, utan försämra dem.

Alternativet med lokalt ursprung: Checkpoint Helsinki

Helsingforsarna nöjde sig inte enbart med att motsätta sig Guggenheim, utan de utveckladeockså ett eget alternativ. Under museets utredningsskede presenterade en grupp inhemska konst-närer ett museikoncept under namnet Checkpoint Helsinki. Tanken var att grunda en ny verk-samhetsenhet i anslutning till Helsingfors konstmuseum som skulle koncentrera sig på att byggaupp internationellt attraktiva utställningar. Checkpoint Helsinki skulle ha en kuratorgrupp be-stående av inhemska och utländska konstexperter. Med sina breda kontaktnätverk och kunskapom det senaste i konstvärlden kunde de snabbt ta in fräscha utställningar till Helsingfors. Detskulle garantera att Helsingfors sågs som en stad som gick i spetsen för modern konst istället för

att släpa efter. Trådarna för att styra verksamheten skulle förbli i egna händer, vilket garanteradeatt finländsk konst också fick synlighet i museet. Med tiden skulle Checkpoint Helsinki byggaupp en egen samling av intressanta verk och bli internationellt respekterad och högaktad.

Det intressanta med Checkpoint Helsinki är att den faktiskt greppat tanken om att ett konst-museum kan gynna stadens bild internationellt sett. Samtidigt lyssnar den till tidsandan och servärdet i egenheterna i Helsingfors konstscen. Checkpoint Helsinki skulle producera konst somkunde gynna ekonomin och som eftertraktades av den urbana livsstilen.

Därför ska stadsdirektör Pajunen och hans fränder inte sörja över ett förlorat Guggenheim.Att Guggenheim förblev opopulärt och att lokala alternativ som Checkpoint Helsinki vann markska ses som ett tecken på att Helsingfors är en internationellt sett toppmodern stad med viljaoch lust att bevaka sina intressen och sin speciella identitet. Trots det har man inte råd medsjälvbelåtenhet. Det postmoderna samhället har sin avigsida, vare sig staden sörjer för sin urbanalivsstil eller hämtar in koncept från världen. Städernas tävlan med varandra, företagens strävanefter växande vinster och den offentliga sektorns sinande resurser skapar tryck på servicesektornatt producera tjänster för ett billigare pris. Det innebär ofta sämre arbetsförhållanden, längrearbetsdagar, kortare semester och tillfälliga snuttjobb. Speciellt utsatta är de klassiskt svaga grup-perna i samhället som kvinnor, ungdomar och invandrare utan utbildning, vars levebröd kom-mer just från t.ex. städjobb eller som kökshjälp i restaurang. Det positiva i att bevaraproduktionen av kultur i lokala aktörers händer är att problemen då förblir på ett närmare av-stånd från beslutsfattarna. Det garanterar ju ännu inte att saker sköts bättre, men åtminstoneåterstår förhoppningar om att problemen tas på allvar och att orättvisor åtgärdas.

Om beslutsfattarna faktiskt vill främja den internationella bilden av Helsingfors ska de lyssnapå invånarna. De har tydligt och klart greppat tidsandan bättre än tjänstemännen och en del avpolitikerna. Ur den urbana livsstilens perspektiv var Guggenheim inte tillräckligt urbant förHelsingfors, men ett alternativ med ursprung i de lokala anorna har goda förutsättningar för attvara det.¶

7

Text: Isak Vento | Bild: Emilia Kannosto

Festivalen Världen i byn livar årligen upp Helsingfors. Det är en öppen till-ställning för alla åldrar och tanken bakom evenemanget är framför allt attdet ska fungera som en fördomsfri mötesplats för världens olika kulturer.Bland annat hållbar utveckling, biståndsarbete och globalisering är temansom återkommande uppmärksammas under festivalen där en stor mängdmedborgarorganisationer är på plats och presenterar sin verksamhet. Festi-valens program är mångsidigt: diskussioner, intervjuer, dans, konst, perfor-

mance, musik. Representanter för världens kök bjuder ut all slags läckerheter, från vegansk kebabtill vårrullar. Huvudarrangör för evenemanget är Kepa, paraplyorganisation för drygt 300 med-borgarorganisationer som arbetar med utvecklings- och globalt relaterade frågor.

I år ordnades Världen i byn för trettonde gången i slutet av maj, och Helsingfors passade påatt visa upp sin allra bästa sida under de två soliga festivaldagarna. En av de största publikmagne-terna var Jukka Poika & Sound Explosion Band som spelade finsk reggae för en gungade publiksamtidigt som politiker grillades, författare intervjuades och representanter för olika organisationerdebatterade världspolitik och förbättringsåtgärder på festivalområdes olika scener.

Det stora temat för i år var demokrati, men frågor kring mat ochmiljö samt Afrika och Mellanöstern uppmärksammades också allde-les särskilt. I programbladet för festivalen uppmuntrades var och enatt stanna upp och reflektera över vad demokrati egentligen är. Vidareupplyser festivalprogrammet den noggranna läsaren om att det upp-skattningsvis är mindre än hälften av världens befolkning som överhuvud taget har en möjlighet att rösta i fuskfria val; en grundförut-sättning för en fungerande demokrati. Att just demokrati valts somhuvudtema hänger samman med det senaste årets händelser och fe-nomen, så som den arabiska våren och Occupy-rörelsen, vilka disku-terades upprepade gånger under veckoslutet. Demokratirelateradefunderingar dök dessutom upp i samband med biståndsarbete,mänskliga rättigheter och miljöfrågor, och särskilt de ungas roll i politiken, deras engagemang och påverkningsmöjligheter inom endemokratisk kontext uppmärksammades under flera av pa nel - diskussionerna.

Kultur och klassisk bildning

Kulturminister Paavo Arhinmäkis festivaltal behandlade demokrati, kultur och sambandet dememellan. Arhinmäki inleder sitt tal med att referera till den amerikanska filosofen Martha C.Nussbaum och de tankar om bildning och kultur som hon för fram i sin bok Not For Profit: WhyDemocracy Needs the Humanities (2010). Nussbaum uttrycker oro för de trender som går attskönja idag vad utbildning gäller, då så kallade klassiska bildningsideal som inkluderar konst ochkultur skalas bort och ersätts av en snävare uppfattning av vilken slags bildning som är lönsam,närmare bestämt en bildning som fokuserar på ekonomiskt vinstinriktat tänkande, där nya gene-rationer helst ska fostras till effektiva och kapitalhungriga företagare. Arhinmäki finner Nussbaumsoro befogad i tider då man ser ekonomin som det centrala och tenderar att förklara världen utgå-ende från ekonomiska villkor. Då man talar om bildning står naturligtvis skolan i fokus, och Ar-hinmäki talar varmt för bevarandet av det finska skolsystemet, sådant som det är. Han lyfter framatt det som är exceptionellt bra med vårt skolsystem är att barn från alla samhällsgrupper får gå isamma klass och lära sig samma saker, och att detta är något värt att hålla fast vid och något somutgör en viktig grund för demokrati, eftersom man på så vis redan i tidig ålder lär sig konsten att

agera tillsammans. Enligt Nussbaum är konst och kultur fundamentala kompo-

nenter i en mångsidig bildning, eftersom de bidrar till att utvecklafärdigheter så som att kritisera maktmissbruk och behandla kom-plexa problem. Vidare får människan i interaktion med konstenträna upp sin inlevelseförmåga för att förstå andras (i synnerhetsämre lottades) situation, vilket i bästa fall resulterar i vilja och initiativ till politiska förändringar.Även minister Arhinmäki ser kultur och konst som en inkörsport till demokratiskt engagemang.Med hjälp av dessa ska det också vara möjligt att lyfta fram svåra teman. Konstens uppgift är attväcka samhällelig diskussion och debatt och därför måste det också få finnas utrymme för svår,utmanande konst, då det utmanande är viktigt för demokratin. Arhinmäki tillägger att konstenäven är ett sätt att föra fram motstånd inom en icke-demokratisk kontext – vilket bland annat denunder festivalen gästande algeriske författaren Boualem Sansal vittnar om. Hur som helst, Ar-hinmäki slår fast att demokrati, konst och kultur ska tillhöra alla och då kulturministerns tal av-slutas belönas det med ett antal muntra ”Hyvä Paavo!”-rop och rungade applåder.

Fenomenet Occupy

Demokrati var alltså ledordet. Men i en diskussion om Occupy-rörel-sen förklarar Marissa Varmavuori som medverkar i Into Kustannusnyutkomna Occupy!-pamflett att just den här rörelsen uppkommitsom en reaktion på att det demokratiska systemet i många länder intelängre upplevs fungera. Occupy har blivit ett sätt att samla massornaoch protestera mot ett system som man saknar förtroende för. Occupykan ses som ett exempel på hur det är möjligt att förenas över ett brettpolitiskt och ideologiskt fält för att göra gemensam sak av att kanaliseraallmänna krav på förändring. Varmavuori ser Occupy-rörelsen sompolitiskt seriös men uttrycker samtidigt en viss oro för hur den ”bran-das”, dvs. stöps om och används som ett varumärke med vagt innehålli marknadsföringssyften. Occupy är och ska förbli aktivism som en-gagerar massorna i kampen för mycket, mycket mera demokrati.

Ungt, politiskt aktörskap

Frågan om de ungas roll i politiken, om engagemang, politiska visioner och reella påverknings-möjligheter dyker upp i flera sammanhang under festivalen. Under ett antal paneldiskussionerframförs det ett rikligt antal synpunkter på de ungas engagemang eller icke-engagemang och hureventuella hinder ska röjas ur vägen för att de lättare ska göra sig hörda. Två särskilt innehållsrikadiskussioner med de unga i explicit fokus gick av stapeln under rubrikerna ”Youths as championsfor peace and democracy” respektive ”Har den arabiska våren glömt bort de unga?”.

I den första paneldiskussionen för diskussionsdeltagarna, bestående av ett par finska politiker,en gästande aktivist och en representant för UNDP, fram exempel på ett antal åtgärder som börvidtas för att engagera betydligt flera unga politiskt. Det gäller framför allt att tala enkelt iställetför att upprätthålla krångligt fackspråk, att kämpa för klara och öppna politiska system, samt attframgångsrikt kunna utnyttja de sociala medier som står till buds. Dessutom vill diskussionsdel-tagarna se FN som en föregångare vad gäller rekryterandet av flera unga, och så finner man detäven viktigt att de unga som redan är aktiva inom politiken stöder varandra.

8

Med demokrati som ledord

Världen kom till byn med temat demokrati. Läs Anna von Bonsdorffs rapport om diskussionerna i Kajsaniemi.

Arhin mäki slår fast att demokrati, konst och kultur ska

tillhöra alla och då kulturministern avslutar sitt tal belönas han med

muntra Hyvä Paavo!-rop

’

Text: Anna von Bonsdorff Foto: Rolf Blauberg

Den senare diskussionen, vars panel åter består av ett antal finländska politiker samt den tu-nisiske aktivisten Yassine Ayari, börjar med konstaterandet att det var de unga som stod bakomrevolutionen i Tunisien. Det var unga människor som aktivt deltog i protesterna, både på gatoroch i den virtuella världen, men nu, då läget stabiliserats något, saknar de plötsligt synlighet ochlyser med sin frånvaro i politiska sammanhang. Ayari förklarar att ett av problemen i åtminstoneTunisien är frågan om hur en mångsidig politisk kultur ska få fäste, då något sådant varit förbjudetunder en lång tid. I brist på egen erfarenhet vänder sig de unga till äldre generationer, i jakt påpolitiska och ideologiska modeller. Ayari menar att det råder genuin förvirring bland många ungavad politik och ideologier egentligen betyder.

Just den här paneldiskussionen är särskilt livlig och man försöker också leta efter möjliga lik-heter mellan Finland och Nordafrika, vad de ungas politiska engagemang beträffar. Exempel påhur unga ska engageras, både i Finland och i Tunisien, dryftas. Åtgärdsförslagen liknar de somkom upp i den tidigare diskussionen och man menar bland annat att den politiska diskursen kanuppfattas väldigt exkluderande för den som inte är insatt och behärskar den rådande terminologinoch jargongen. Däremot råder det delade meningar om vad som hindrar unga från att spela enstörre roll i den finländska dagspolitiken. Är det systemet som är för krångligt att ta sig in i? Är deäldre, garvade politikerna rädda för att dela med sig av makten och dåliga på att lyssna? Är det deunga som saknar politiska ambitioner och ideologisk tilltro? Även om man inte lyckas sätta fingretpå exakt var problemet ligger (eller om det över huvud taget finns något problem) kommer Ayarimed en viktig avslutande kommentar. Han betonar vikten av ideal, drömmar och tro på förändringbland de unga, att det är detta som krävs för att det politiska engagemanget ska hålla i sig. En de-mokratisk, politisk kontext måste absolut erbjuda verkliga möjligheter till aktivt deltagande ochpåverkan.

Demokrati och miljö

Bland finländska unga finns det i alla fall ännu visioner och hopp, åtminstone vad miljöfrågor be-träffar. I en diskussion med rubriken ”Håller världen utvecklingen?” med både det åstundandeRio+20-mötet samt Rio-92 i åtanke medverkar såväl utrikeminister Erkki Tuomioja som miljö-minister Ville Niinistö, samt två gymnasister som fått äran att representera den unga generationenssyn på miljöfrågor i panelen. Särskilt ministrarna förhörs om stämningar och förhoppningar införmötet och får dessutom svara på frågor kring varför många av det förra mötets mål inte uppfylltsoch hur det kommer sig att världens konsumtion och energiförbrukning bara ökat sedan 1992.

Diskussionsdeltagarna får också föra fram sin syn på de mest trängande miljöproblemen som, en-ligt dem, kräver omedelbara åtgärder.

Niinistö påpekar att vi måste omvärdera vår syn på konsumtion och bli bättre på att ta till varaoch återanvända material. Diskussionens moderator drar in begrepp som degrowth och down -shifting i diskussionen och publiken verkar genast vara med på noterna. Genom handuppräckningvisar publiken dessutom sig vara villig att skära ner på sin egen konsumtion, och de två gymnasis-terna efterlyser flera åtgärder och bestämmelser i samband med en striktare miljöpolitik. Denkvarhängande frågan som inte får något bestämt svar under diskussionen är ifall miljövänliga målkan uppnås enbart på basen av demokratiska överenskommelser, eller om det helt enkelt behövsmer tvångsåtgärder för att rädda (det som kvarstår av) planeten.

÷

Som vanligt bjöd Världen i byn på två innehållsrika dagar. Efter att festivalområdet tömts och sce-nerna och tälten plockats ihop kvarstår frågorna som diskuterats under veckoslutet. De är stora.Det är bara att följa festivalprogrammets råd och fundera vidare på egen hand. ¶

9

10

��k�

”Att stadens ljud verkligen utestängs när man vandrarbland betongpelarna kom

som en överraskning för arkitekten själv”

Text: Jemima KoliFoto: Lena Malm

’

�örstås hade jag gått förbi platsen flera gånger, jag hade ju bott i Berlin några

månader redan, men det var först en sen kväll i maj för några år sedan som jagfaktiskt råkade hamna in mellan de välkända och dokumenterade raderna avbetongpelare i närheten av Brandenburger Tor. Jag var ute med två då ännuhalvbekanta vänner som båda hade bott i staden en längre tid och vi bestämdeoss för att ta en genväg mellan blocken, för skojs skull, och i nästa stund sprang

vi omkring och lekte tafatt. Plötsligt stod jag någonstans mitt i omringad av betongblock myckethögre än jag själv och insåg hur mycket mörkare en majnatt i Berlin är och greps av oro. Detögonblick som jag stod där och då allt verkade ha tystnat varade säkert en mycket kortare stundän vad det kändes som, men mina tankar hann börja med ett och annat innan en av vännernahoppade fram framför mig och vi började skratta.

Jag tror att där fanns åtminstone två källor till oron. Den ena var en tanke om att jag var främ-ling i staden och att alla antingen hade försvunnit eller att någon skulle hoppa framför mig, precissom det sedan gick, en osäkerhet att jag inte visste vilkendera som var fallet. Den andra var en in-sikt om platsen jag befann mig på. Jag tänkte på en studieresa några år bakåt då vi bland annatbesökte Auschwitz koncentrationsläger, på de dämpade ljuden där. Fick jag leka och skratta påen plats där jag var omringad av ett monument som finns till för att hedra minnet av Europasmördade judar? Senare påpekade man åt mig att staden ju kryllade av minnesmärken och attman inte kunde stanna upp vid vart och ett av dem och tänka efter, till slut skulle man börjatänka på hela staden som ett enda minnesmärke. Livet fortsätter och att vi lekte bland betong-blocken är ett tecken på det, var det bättre att tänka.

En plats utan skuld

Senare läste jag en intervju med den amerikanska arkitekten som planerat minnesmärket. PeterEisenmans tanke hade faktiskt varit att man inne bland blocken skulle känna sig en aning osäkeroch att man skulle uppleva något man aldrig känt förut. Men han hade också velat att man upp-lever att man befinner sig i nuet, inte i det förflutna. För honom handlar monumentet om attkomma över frågan om skulden från andra världskriget och förintelsen. Han påpekar att minnes-märket inte är någon helig plats och att man snart efter offentliggörandet förmodligen kommer

att gå på picknick där, hålla modevisningar, spela in actionfilmer och – just det – leka tafatt. Mentrots att han tycks ha kunnat förutspå vad stadens invånare och turisterna kommer att ha för sigpå platsen, framkom även någonting som inte hade hört till planerna. Att stadens ljud verkligenutestängs när man vandrar bland betongpelarna kom som en överraskning också för honom själv.

Man kan tänka sig att tystnaden inne i minnesmärket också förstärker ett av Eisenmans målmed det: att här ha en plats som är utan information i en värld där det finns allt för mycket avdet. Men han fick inte sista ordet när det kom till det övriga planeringsarbetet och man skapadeockså ett informationscentrum under det stora fältet med betongpelare – någonting som arkitektenhade motsatt sig. Det har påpekats att det egentligen är i och med centret under jorden som mo-numentet faktiskt är ett minnesmärke och i en artikel som presenterar idén bakom det talas detom att extrahera mening från betongpelare. Huvudmotiveringen för att skapa centret och dessutställningar var att personliggöra det obegripliga lidandet av förintelsens offer genom personligaberättelser och öden och på det sättet komma över offrens anonymitet. På den här punkten finnsdet en slags motsättning i hur Eisenman ser på saken. För honom är minnesmärket precis det fältav block som han planerat på markytan och han hoppas att ska fungera som ett sätt att kommabort från känslan av skuld. När han kommer till Tyskland vill han inte bli behandlad som jude,utan som en individ. Därför ska den del av platsen som han planerat vara sådan som den är.

Minneskultur som terapi

För Eisenmans del är det alltså OK att leka bland betongblocken. Man kan inte leva med skuldsäger han, och om Tyskland skulle göra det, borde hela landet gå i terapi. Intressant nog är traumaoch terapi ord som Aleida Assmann använder när hon skriver om tysk minneskultur. Hon pre-senteras ofta som en minnesexpert och har forskat i minneskultursfrågor sedan 1990-talet. Honjämför det kollektiva historiska traumat av förintelsen med hur man som människa behandlar ettpersonligt trauma. Ett trauma innebär att minnet av en svår händelse inte glöms bort, men attdet inkapslas och återkommer i senare tider i form av olika symptom. Det är genom terapi ochmedveten hågkomst som man kan minska skadorna av trauman, även om det inte helar en. Påsamma sätt räckte det fram till 1980-talet tills man kunde börja lyssna till de smärtsamma er -

farenheterna som offren av förintelsen varit med om, och nu har utvecklingen av behandlingenav det förflutna ökat i den grad att det lett till att en del frågar sig om man till och med kunde talaom minneskulturen som en tysk exportvara. Minnen försvinner inte men det går att leva meddem och göra något utav dem.

Minneskulturen är en omfattande och mycket behandlad del av tysk kulturpolitik, inte minsten titt på Goetheinstitutets hemsidor ger en vink om det. På kulturinstitutets sidor finns en egenavdelning för ”Konstruktion der Erinnerung” (konstruering av hågkomst) där olika texter om min-neskultur kan läsas på tyska och engelska. Det finns också artiklar som kritiserar politiken bakomminneskulturen, till exempel Marcus Hawel påpekar att all slags kollektiv hågkomst i form avminnesmärken, minnesdagar och essäer leder till materialisering och att det å sin sida leder tillglömska om vad som egentligen har hänt. Men är det inte bra med tanke på att händelserna i detförflutna kan behandlas som ett trauma och talas om? Att inte glömma är ett motto som ofta före -kommer i tal om förintelsen, och man kan fråga sig hur det förflutna ska behandlas på andra sätt.

Hågkomsten i form av minnesmärken och -dagar, informationscentra och utbildning är detbästa man kommit på för en nation att vara medveten om det förflutna och sträva till att kom-mande generationer ska lära sig något av vad de tidigare varit med om, men Hawel har en poängmed sin kritik. I grundlagen står det nämligen att den tyska militären enbart finns till för att för-svara landet, men trots det har Tyskland deltagit i krig i tidigare Jugoslavien, Afghanistan och iIrak som ansetts ha varit i strid med internationell lagstiftning. Deltagandet har motiverats medatt det har med Tysklands säkerhet att göra. Hawel vill föra fram att Tyskland ser ut som en mo-dellstat när det kommer till att behandla sitt eget komplicerade förflutna, men att man underytan deltar i militära aktioner som kan tolkas bryta mot grundlagen och det som minneskulturengår ut på: att inte glömma.

Minnets spår under marken

Hawel vill påminna läsarna om att politiken bakom minneskulturen inte bara bör granskas på ennivå. Man kan också fråga sig vad det beror på att flera minnesmärken och museer i staden harunderjordiska avdelningar. Minnesmärket för bokbålen finns på samma plats där det huvudsakligaprogrammet för brännandet av bland annat böcker av judiska författare tog plats den 10 maj 1933.

Mitt på en stor och lugn Bebelplatz, mittemot Humboldt-universitetet, finns en fönsterlucka avplexiglas i marken som nattetid är belyst inifrån. Under fönstret finns ett vitt rum vars väggar ärtäckta med tomma bokhyllor för att påminna om den kulturella förlust som orsakas då någontingsådant som bokbål ordnas. Det underjordiska rummet går inte att besöka, utan finns bara att sepå i motsats till informationscentret under minnesmärket över Europas mördade judar. Bredvidplexiglaset finns två metallplattor med information över minnesmärket och ett citat av HeinrichHeine som påminner om att där böcker bränns, bränns senare också människor.

Den israeliska konstnären Micha Ullmanns ”Bibliotek” på Bebelplatz och Peter Eisenmansminnesmärke vid Brandenburger Tor har egentligen ganska många likheter i de sätt som de för-verkligats. Avsikten bakom det ena är att skapa en gripbar känsla av tomhet och tystnad där detbreder ut sig på ett enormt område mitt i staden, medan det informativa bevaras under marken.Det andra går det inte att få ett fysiskt grepp om, man är utestängd från tystnaden och tomheteni kulturell förlust. I stället kan man höra larmet från Unter den Linden och läsa förklaringenbakom verket där man står, på en fredad tom plats mitt i stadens puls. Sedan finns Hitlers bunkersom blivit objekt för en del mytbildning, fram till 2006 fick man ännu gissa sig till dess exakta po-sition tills en skylt med information om bunkern och platsen ställdes upp där. Delar av den exi-sterar ännu, men de är stängda för publiken. Däremot finns det en förening, BerlinerUnter welten, som tar en till andra platser under huvudstaden. Föreningsmedlemmarna doku-menterar och restaurerar stadens underjordiska arkitektur, till exempel tågtunnlar som inte är ibruk, gamla bryggerier och bombskydd. De ordnar också guidade turer under jorden för att sta-dens invånare och besökare ska få syn på en sida av staden som annars skulle förbli dold och somman kanske aldrig skulle komma att tänka på.

Det finns alltså många instanser som vill ta upp just det som finns under ytan i staden påolika sätt. Det är lätt att leka tafatt med lagren av minnen och märken i Berlin. I ena stunden tarman sig medvetet fram till en väldokumenterad plats och märker att man sällan är den enda där,men också då man inte söker hinner historien fatt en och gör sig påmind. Men liksom man kanvälja att leka kan man också välja att inte vara på en ständig museiutflykt när man bor i eller be-söker staden. Det är sant som Eisenman säger, det går inte att leva med skuld men däremot kandet hända att informationscentret under monumentet är mera betydelsefullt än vad han kanskevill tro, oberoende av vad som presenteras där. Den underjordiska delen visar att det finns meraatt veta om man gräver under ytan i stadens olika skikt och lager. ¶

11

tafatt med tysk minneskulturJemima Koli skriver om minnesmärken i Berlin och varför somliga av dem finns delvis under marken.

1.”Restaurangdagen har gjort mer för att främja anarkin i samhället än anarkisterna.” Detsäger Olli Sirén som varit en av initiativtagarna till evenemanget. Som tack för sin insatsutnämndes Sirén till Årets medborgare för att ha förbättrat stadskulturen i Helsingfors. Vad är det som Sirén säger då? Framför allt: anarki är en bra sak. Invånarna i en stad ska harätt att bestämma vad de vill göra på sin hemort utan onödig inblandning av regelfrälstamyndigheter. Det som jag länge har avundats städer som Köpenhamn är atmosfären av still-sam anarki, i ordets bästa bemärkelse. Denna atmosfär tar sig uttryck i spontana tilltag i ga-tubilden utan alla de kvävande regelverk som omger offentliga tillställningar i Finland. Bestämmelser har förstås sina goda avsikter. Matförgiftning är för jävligt, och vi finländarelyckas gång på gång demonstrera hur omyndiga vi är i vårt alkoholbruk. Men i något skedehar den strikta tillämpningen av bestämmelser förlamat allt utom de mest statiska och kon-ventionella formerna av stadskultur.

Invånarna förväntas dricka på utskänkningsområden, shoppa i shoppingcentra, idrottapå idrottsplaner och mötas på ”mötesplatser”, som till exempel granitöknen framför Kam-pens köpcentrum. Varje enskilt område i staden förutsätter ett specifikt beteende av invå-narna, och då man är trött på en sak (shopping) och vill göra något annat (idrotta) måsteman bege sig någonstans till ett område som är avsett för detta syfte.

Alla försök från invånarnas sida att avvika från de här beteendenormerna har traditionelltuppfattats som störande eller rentav subversivt beteende. Att idrotta på en mötesplats är tillexempel helt oacceptabelt, exempelvis då tonåringar åker skateboard på stadens torg.

Ett utmärkt exempel är konstverket ”Gekko”, den stora gula bubblan på bottenvåningeni Kampens köpcentrum. På bloggen vesirajassa.blogspot.com beskriver Otso Kivekäs turernakring konstverket: strax efter invigningen lät staden lägga upp ett lågt räcke kring bubblan,eftersom man inte ville att barn skulle använda den som rutschkana. (Varför inte?) Men ivåras lät man ta bort räcket kring bubblan efter diskussion i stadsfullmäktige, eftersom ung-domar satt där och drällde hela tiden. Det är störande att ungdomar använder ett shopping-centrum som mötesplats.

Anarki är en fin och välkommen sak. Stadsborna ska själva få bestämma vad de gör isin närmiljö utan inblandning av myndigheter. Det bidrar till en frigjord, positiv stadskulturdär invånarna trivs och känner sig delaktiga. Men hur menar Sirén att anarkisterna miss-lyckats med att skapa anarki?

Senast anarkisterna var på tapeten var under den tidigare hälften av 2000-talet, då hus-ockupationerna var ett hett ämne. Grupper av autonoma ockuperade oanvända byggnaderi Helsingfors och grundade socialcentra, där vem som helst kunde arrangera program ellerövernatta. För det mesta slutade ockupationerna med att aktivisterna vräktes i oproportio-nerligt stora polisinsatser.

Kulmen av konflikten mellan anarkister och polis var Smash Asem-demonstrationen 9september 2006, då flera hundra poliser i full kravallutrustning omringade en skara av svart-klädda demonstranter utanför Kiasma och spärrade av hela Mannerheimvägen. Jag var påväg till demonstrationen för att träffa en kompis, men då jag kom fram var polisinsatsenredan i full gång. Bussar hade parkerats som en mur kring demonstranterna, jag såg på ked-jorna av kravallpoliser, batongerna och plastsköldarna och tänkte ”Jaså, det är så här detkänns att bo i en polisstat”. Helsingfors nolltoleranspolicy mot klotter var i full gång. Dettavar Helsingfors mörka medeltid.

Drömmen om glad anarki i stadsbilden förverkligades inte under de här åren. År 2002tillät staden att ett socialcentrum grundades i en fuktig träkåk i en skog i Hertonäs. Siperiafick centret heta och var verksamt i fyra år. Siperia ordnade spelningar och evenemang, för-klarades självständigt, trädde ut ur EU.

Sommaren 2006 brann byggnaden ner under oklara omständigheter. Kravet om totaltsjälvstyre uppfylldes, men friheten ledde inte till något konstruktivt. Nya socialcenter hargrundats och gått under, men de har inte utvecklats till någonting större än ideologiska ex-periment.

Ett element av Restaurangdagen är lusten att göra uppror mot Finlands strikta restau-ranglagstiftning. I planeringsskedet föreslogs det att Restaurangdagen kombineras med dennationella dagen för civil olydnad, berättar Olli Sirén. I grunden för båda finns en anarkistisksträvan, men arrangörerna var rädda att Restaurangdagen skulle stämplas som ett ideologisktevenemang. De tackade nej.

Anarkisterna fick stryk av tungt utrustade kravallpoliser, Olli Sirén utnämndes till ÅretsMedborgare.

Ideologier har en politisk agenda, men också en identitetsbekräftande funktion. Bäggeaspekterna är viktiga för att motivera människor att delta i rörelsen, men de hamnar lätt ikonflikt med varandra. Ett politiskt parti som sitter i regeringen alltför länge och tvingas gåmed på oändliga kompromisser mister trovärdigheten hos sina väljare – under 2000-talethar Socialdemokraterna och De Gröna upplevt detta. (Det enda parti som är totalt immuntmot den här sortens maktförgiftning är Svenska Folkpartiet som suttit i regeringen sedan1979 utan märkbara förändringar i väljarstödet.)

Men det motsatta är också sant. En rörelse kan bli alltför kompromisslös i sin ideologioch då tappar den sin potential att förändra samhället. Rörelsens identitetsbekräftande funk-tion blir viktigare än ideologins praktiska tillämpning, och då sluter sig rörelsen inom sigsjälv. För medlemmarna är det viktigare att ”vara ideologisk” än att förverkliga sin vision,och då dras rörelsen in i en självbekräftande spiral mot en allt snävare ortodoxi.

Ideologin kan bli ett hinder för sitt eget förverkligande. Men ett kulturevenemang harpotentialen att frälsa en ideologi från sig själv. Restaurangdagen har lyckats samla människormed vitt skilda åskådningar kring en gemensam upplevelse av frihet. Stora, fina saker händernu i Helsingfors.

2.Culture to the rescue! Vilket fantastiskt slagord. Men – vem ska rädda kulturen då densluter sig inom sig själv?

Jag tänker på Guggenheimmuseet som röstades ner i stadsstyrelsen. Museiprojektet kri-tiserades, med rätta, för bristande insyn och brist på demokrati. Ännu ett av stadsdirektörJussi Pajunens älsklingsprojekt skulle klubbas igenom i expressfart innan fullmäktige hanndiskutera frågan. Huvudsaken verkade vara att klämma in ytterligare ett skrytbygge i Hel-singfors absoluta centrum. Guggenheim skulle även slås samman med Helsingfors stadskonstmuseum, och ingen visste vad det skulle innebära för den inhemska museiverksam-heten. Kommunikationen utåt sköttes dåligt.

Det blev ett folknöje att racka ner på projektet. Guggenheimstiftelsen kritiserades i blog-gar och i pressen för att vara ett varumärke, en franchise, ”konstvärldens snabbmatskedja”.Uppskattningen av besökarsiffrorna ifrågasattes, Guggenheimstiftelsen anklagades för girig-het och för att försöka sko sig på Helsingfors stads skattebetalare. Projektet kritiserades föratt främja turismen snarare än konsten.

De mest högljudda protesterna kom från konstnärerna själva. Till exempel professorni bildkonst vid Aaltohögskolan Teemu Mäki skrev en kolumn för Voima, där han föreslogatt samma medel som skulle investeras i Guggenheimmuseet bättre kunde investeras i deninhemska museiverksamheten.

Det skulle vara jättefint. Men Teemu Mäki är en smart kille, och han måste ju veta attdet inte kommer att hända. De hundratals miljoner som Helsingfors var nära att investerai ett Guggenheimmuseum kommer inte att investeras i ett inhemskt museikoncept istället,just därför att det inhemska konceptet inte kommer att främja turismen. Det inhemska kon-ceptet har inget varumärke. Men det var inget hinder för Mäki att presentera detta som ettalternativ.

Här är det problematiska i diskussionen: konstfältets krav på ”ren” konst. Guggenheimkritiserades för sitt varumärke, för sitt affärstän-kande, för sin turismorientering. Man tac-kade nej till en jättestor investering ibildkonsten, men till förmån för vaddå? ”Ren” konst, utan affärstän-kande eller turister. Varför är detviktigt?

Konst är en ideologi, medsina egna dogmer och värde-

ringar. Konsten har också enstark identitetsbekräftandefunktion som kan bli ett hin-der för konstens förverkli-gande. Det är viktigare att ”varakonstnär” än att se konstenerövra en plats i samhället – medalla kompromisser som det skulleinnebära.

Så: låt oss förlösa konsten frånkonst närerna. Kanske Olli Sirén kundehitta på ett evenemang som kan samla allatill en gemensam, frigörande upplevelse av konsten? ¶

Glad anarki, konst utan konstnärer

Lasse Garoff drar en parallell: 1) Restaurangdagen är för anarkisterna vad 2) Guggenheim är för det finländska konstfältet. Fast med olika utgång.

12 Text: Lasse GaroffBild: Emilia Kannosto