TEMA KRIS KAN MAN RINGA 112 NÄR DET KRISAR? FÖRÄNDRING FÖRBRYLLAR FILOSOFERNA STRIDSBERGS BECKOMBERGA

KONTUR NR 4 DECEMBER 2014

JAG TITTAR RAKT NER I AVGRUNDEN

2. INTRO

Vi som gör Kontur:

Johanna Karlsson, redaktör

Frida Lönnroos, redaktör

Satu Laukkanen, redaktör

Jenny Lindström, layout

Övriga medarbetare i det här numret:

Emilia Kannosto: studerande och frilansande illustratörMikaela Sonck: journalist och filmareJulia Dahlberg: doktorand i historiaAnn-Charlotte Palmgren: forskare i genusvetenskap och estradpoet

Miljoner biljoner julgubbar• I höst gav Schildts & Söderströms ut en barnbok som nog kan kallas extra speciell. Den heter Miljoner biljoner julgubbar och är skriven av japanska Hiroko Motai som tog kontakt med Sets för ett år sen. Hon har alltid älskat Tove Jansson och ville ge ut en bok på samma förlag. Boken handlar om en julgubbe som från början var den enda i sitt slag, men julgubbarna blev fler och fler och till slut fanns det miljoner biljoner stycken.

Maila oss i redaktionen på redaktion.kontur@gmail.com

J ag har krisat, jag krisar. Varje graduskribent har känt avgrunden öppna sig. Jag har befunnit mig i utbild­ningssystemet i sjutton år nu, det är kanske här som vä­gen abrupt tar slut. Jag står vid kanten till avgrunden och tittar ner. Det finns inga nya korsningar att byta riktning i, så jag fäller ner en liten sten för att avgöra hur långt det

är till botten. Endast tystnad.

Jag säger rätt ofta att jag krisar. Jag identitetskrisar, dejtkrisar, ekonomi­krisar, prepositionskrisar, burnoutkrisar, avhandlingskrisar och vikt­krisar. Kris är ett väldigt vardagligt ord som flyter förbi i nyhetsmedi­erna, för världen är kris ett normaltillstånd. Det är det för mig också när jag sitter och trycker ner tangenter för att förlänga avhandlingsdoku­mentet. När hopplöshetskänslan är som störst raderar jag hela stycken så fotnoterna bara flyger. Sedan skriver jag ett stycke, och raderar ytterligare två.

Kris är ett svårt ord med flera betydelser. Grundkänslan kan tänkas vara samma stillastående vid stupets kant, men själva känslan varierar i intensitet. I det här numret av Kontur lyfter Mikaela Sonck fram kriser av olika slag, de existentiella och de som inte går att hantera ensam. Det är kanske där krisens drivkraft ligger, den måste hanteras. Flera

av kriserna kan leda till litteratur, som Karl Ove Knausgårds svit, men fiktiva kriser kan också bli drivkrafter i litteraturen. Ett uppslag i detta nummer är fyllt med dikter av Ann­Charlotte Palmgren.

Jag har krisat, jag krisar. Jag kommer att krisa. Det kommer kanske inte alltid att vara en fort övergående kris i avhandlingsform som har en deadline och sedan försvinner. “Avgrunden finns egentligen inte”, säger den utexaminerade som för några år sedan satt och tryckte på sina egna gradutangenter. Ekonomikriser och dejtkriser är övergående, gradukrisen lika så. Avhandlingen kommer att få en pärm och den hemska dejten kommer att bli en ofta återkommande anekdot. Samtidigt finns det kriser som lämnar ärr, och de som ledde oss dit vi aldrig hade trott vi kunde komma. Så jag slutar kasta stenar och gör en första försiktig ansats att klättra ner i avgrunden.

Satu Laukkanen,

redaktör

• Hanna Nordenswan är på gränsen till färdigutbildad journalist från Svenska social- och kommunalhöskolan och jobbar som frilansjournalist och skribent. Hon är intresserad av doku-mentärfilm och utrikesrapportering och är med i den fria teat-ergruppen Teater Hekate. Reser gärna, långt och länge. Kan ibland hittas på en soffa med näsan i en tv-serie eller bitandes på naglarna insjunken i en bok.

Medarbetaren: Hanna Nordenswan

3. KRÖNIKA

Vem ringer du till om någonting inne i dig brister? Är krisjouren en förälder, en vän, eller 112? Vågar du lyfta luren?

Att våga erkänna för sig själv att något är fel är inte lätt, och att våga

erkänna det för någon annan är ett än större steg. Att inte våga erkänna att man behöver hjälp – det är kanske det som håller det darrande fingret borta från lurknap­pen på telefonen.

När jag mår dåligt tänker jag alltid ”det är inte så här ens liv ska se ut”. Man ska klara, orka, prestera, visa. Framför allt visa. Vem orkar lyssna på ens klagosång när man skulle kunna göra världen lite vackrare med en estetisk instagrambild? Ja, vem? Vi är ett land fullt av människor som riskerar att gå i väggen, bli utslagna, dränka sig i sjön. Och vi är ett land fullt av samhäl­leliga skyddsnät som borde kunna hålla upp oss då vi faller, men som allt oftare misslyckas med det. Så vi måste skapa våra egna skyddsnät, väva ihop en matta av vänner och familj som är beredda att komma till und­sättning när vi inte klarar av att stiga upp på morgonen, när ångesten tar ett iskallt grepp om våra lungor. Och framförallt måste vi vara beredda på att själva ingå i någon annans skyddsnät.

Var femte skola i Finland saknar en skolpsykolog. Då de sociala tjänsterna inte räcker till måste vi skapa våra egna, vi måste våga ta krisen. Och det där klassiska – prata om det.

Kanske blir det lättare att prata om sina kriser när il­lamående tas upp på olika sätt i kulturen. Efter att ha sett en pjäs som behandlar mentala problem kanske det är lättare att medge sitt illamående åt en vän, att se en film om söndriga människor kan öppna till diskussion. Som när Teater Viirus spelade föreställningen Aurora Helsinki om mentalvården på Auroraavdelningen och Q­teatteris nya föreställning Pohja Edellä, som bland annat människor som lidit av mentala problem varit med och jobbat fram.

Att våga erkänna, att våga lyfta luren, att lita på att någon svarar. Svarar inte den första, svarar nästa. Då har man ett skyddsnät, då klarar man sig fast man faller.

Ibland kommer man inte upp ur sängen, ibland gråter man på jobbets toalett. Ibland behöver man vara ensam. Men i längden är det omöjligt, att gråta ensam. Man måste få gråta mot någons axel, eller i någons öra.

Jag har fått ett sådant samtal en gång. Namnet på skärmen väcker genast oro – den här personen skulle inte ringa om inte något var riktigt fel. Den darrande rösten i luren behöver bara säga ett ord för att jag ska inse att det är jag som är nödcentralen nu: ”hjälp.” Hanna Nordenswan

NÖDNUMRET

Att våga erkänna, att våga lyfta luren, att lita på att någon svarar.

FOTO: FRIDA LÖNNROOS

UTAN DIG ÄR

JAG INGET

4-5 TEMA KRIS

När jag fyllde 25 drab­bades jag av verkligheten. En ålderskris. Inför min födelsedag skrev jag listor över allt jag ville göra i

livet, och över alla platser där jag ville bo – och räknade ut att jag måste bli 200 år för att hinna med allting, minst. Vi får lära oss att skriva listor, att planera, göra upp tidtabeller, och blir sedan arga då saker inte går som vi vill. Genom mina listor blev jag smärtsamt medveten om döden, om hur lite tid vi har till vårt förfogande, och om hur viktigt det är att inte låta livet rinna förbi, liksom mellan fingrarna. Min 25­års dag medförde en existentiell kris. Inte så allvarligt tycker du kanske – men krisen var rätt allvarlig, för mig. Det är ofta svårt att förstå vad någon annan upplever när hen genomgår en kris, och därför tolkas alla dina välmenta ord sannolikt bara som banala och okänsliga av den drabbade. Då, för 15 år sedan, uppmanade den äldre generationen mig att välja det jag brinner mest för (men det fanns ju så mycket?) och de påpekade också att alla verktyg fanns där framför näsan på mig (plus min ångest). Att det handlade om ett beslut. Att man, som 25­åring, måste klara av att ta rätt beslut.

– Men vad händer om man tappar jaget? Om det inte går som man vill? Är man förlorad då?

Och om jag inte vill. Ingen av oss kommer undan. Liksom

glädjeämnena har även kriserna en naturlig plats i livet – att förvänta sig något annat vore naivt. När jag var fyra år insjuknade jag i reuma. Min första kris (till minnes). Att inte kunna göra allt det som de andra barnen kunde göra, att vänja sig vid injektioner och mediciner, och att vänja sig vid att vara annorlunda – gjorde mig annorlunda. Jag blev smärtsamt medveten om att jag nu skulle gå miste om en massa saker, medan jag lärde mig att leva enligt dessa nya premisser, gränser, som reuman styrde över.

När man drabbas av en kris räcker ens ti­digare erfarenheter inte till för att bemästra situationen och man har svårt att fungera rationellt. Just då. Vare sig det handlar om att den man mest älskar gått bort, eller att man fått en sjukdom som plötsligt begrän­sar ens liv, eller att man gjort en ekonomisk konkurs, gått igenom en skilsmässa eller ett svek, eller fått sina första gråa hår, så handlar det om att man får nya ramar av något slag – en begränsning. Kriserna lyfter oss ut ur spelet – ur utopin, och låter oss börja om igen från början. Tabula rasa. När man genomgår en kris blir man till någont­ing nytt. Det går inte att tänka som förut, att göra som förut, att vara som förut. Ingent­ing fungerar som förut. Man blir tvungen att hitta nya sätt att vakna på morgonen, nya skor, ny motivation. Man får hitta alter­nativ i utkanterna av regelverken, kanske till och med klättra på utsidan ett tag. Man får skapa sig en ny framtid. Genom kriserna blir vi vårt tänkta jag.

Jag minns minuterna efter. Sedan blir det svart. Flera veckor svart. Det har gått 11 år sedan Jyrki begick självmord.

När jag får samtalet sitter jag på en stol, på en kontorsstol, på min dåvarande arbetsplats. Först förstår jag inte vad dom

säger. Hör hans namn och tänker det värsta. En olycka. Han ligger på sjukhus. Kanske. Jag ska föra blommor efter jobbet, tidningar. Tills jag förstår. Ingen återvändo, inga försök till återupplivning säger dom på sjukhuset. Jag tappar luren, hörseln, fattningen. Jag klättrar upp på stolen, jag tror jag klättrar upp på stolen, kryper ihop i fosterställning. Borrar tänderna i knäna. Så ylar jag, högt och fult, jag vet inte vad. Det kommer djupt inifrån och verkar aldrig ta slut. Sen finns jag inte mer. Jag tar en exit ur min egen verklighet och väljer att återvända först några veckor senare.

Kriser ger perspektiv på vad som är stort. Och på vad som inte är det. Kriserna har hjälpt mig att se helheter och att välja bort bitar och att säga nej. Och att vårda de bästa bitarna. Sällan hakar jag längre upp mig på småsaker och bagateller, och jag har svårt för dem som gör det. Då väljer jag bort. Dem. Småaktiga. Tävlande. Avundsjuka. Det finns inget gnällrum i min version 2.0. Bara stora ljusa luftiga öppna, med högt till tak.

Vem hade jag varit idag om det inte varit för de kriser jag gått igenom? Hur hade jag hanterat ensamhet och stress? Glädje – och livsglädje? Det är, i hög grad, kriserna som formar oss till att bli dem vi är. Kriserna hjälper oss att stanna upp och, om så bara för en stund, att landa i nuet. Med stor skärpa och klarsynthet ser man omvärlden, just då, där man står mitt i händelsen (händelserna) som inte fick hända. I krisens epicentrum.

Självfallet vill jag helst bara byta tillbaka allt, alla livskriser, mot den oskuld som var. Självfallet önskar jag att jag hade förblivit oformad, och att jag med lätt hjärta hade fått ta mig genom livet utan att gång på gång snubbla.

Den personen hade varit en annan.En utopi.

Mikaela Sonck

Men vad händer om man tappar jaget? Om det inte går som man vill? Är man förlorad då?

FOTO: MIKAELA SONCK

4-7-5 INTERVJU6-7 TEMA KRIS

Förändring är någonting av det svåraste som finns att få grepp om. Om ingenting förändras blir människan snabbt uttråkad. Och kraften i den uttråkade människans längtan efter förändring är sådan att det nästan inte finns någon

gräns för vad den kan få till stånd. Men om de yttre omständigheterna är sådana att ingenting kan förändras, då drivs en människa lätt till passivitet. Utan förändring eller åtminstone en möjlighet till förändring slutar vardagen – för att inte tala om livet – att kännas meningsfullt. Man kunde kanske hävda att hoppet om förändring och kampen mot ledan är det bränsle som driver hela mänskligheten i allt det vi gör.

Det är antagligen därför filosoferna har brottats med att förklara och förstå förändringen som fenomen under en så lång tid. Den grekiske filosofen Herakleitos som levde på 500­talet före vår tideräknings början har tillskrivits ut­trycket ”Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger”. Med det anses han ha menat att tiden är som strömmen i en flod, alltså den kraft som gör att nytt vatten hela tiden rinner i ström­fåran. Fastän man stiger i floden på samma ställe så är det därför aldrig samma vatten man sätter sin fot i från ett ögonblick till ett annat. Problemet för Herakleitos och för många andra filosofer efter honom handlade således om huruvida man kan påstå att det ändå är samma flod.

Problemet med tiden och förändringen blev så mycket mer påtagligt när man förenade det med en uns kristen teologi och tillämpade det på människan. Var och en vet att också en människa förändras med tiden. För vem av oss skulle hävda att han är samma person idag som han var för tio år sedan? De kristna teologerna såg detta som ett bevis för att också själen förändras genom tidens strömmar.

Men om tiden verkligen påverkar själen – hur kan man då påstå att människan bara har en själ? Kan man inte lika gärna föreställa sig att varje människa har en ny själ i varje ögonblick? En sådan fråga låter kanske absurd, men för me­deltidens teologer handlade det om ett verkligt problem.

För om en människa verkligen har flera olika själar – vilken av alla dessa själar är det då som enlighet med evangelierna uppstår på den yttersta dagen för att dömas bland alla andra levande och döda? Finns det kanske rent av en möjlighet att undkomma den yttersta domen

om man hävdar att den själ som står inför dom­stolen inte längre är samma själ som tidigare hade syndat?

Problemet med själens beskaffenhet inför den yttersta domen blir genast mindre märklig om vi formulerar frågan på ett modernare sätt. Vi vet ju att 98 procent av kroppens alla celler förnyas under loppet av ett år. Hur kan då mitt ”jag” vara samma jag som fanns för ett år sedan? Kan man kanske tänka sig att om jag lånar pengar av någon idag så behöver jag inte betala tillbaka dem om ett år eftersom det kroppsliga ”jag” som lånade pengarna egentligen inte längre existerar?

Frågan om de lånade pengarna för fram till den in­sikt som redan antikens filosofer och medeltidens teologer kom fram till, nämligen att all förän­dring också innehåller ett mått av kontinuitet. För att samhället ska fungera måste vi nämligen utgå från att den person som lånade pengar för ett år sedan fortsättningsvis är samma person när det blir dags att betala tillbaka lånet. Även om bara två procent av cellerna i kroppen som undertecknade låneavtalet finns kvar. På samma sätt tänker vi oss också att floden vi simmar i är den samma även om vattnet är nytt varje gång vi tar ett dopp i den.

För vardagsenkelhetens skull vill vi alltså gärna att floden skall vara den samma. Men när vi berättar en historia blir oföränderligheten plötsligt ett problem. Då vill man gärna att någonting omskakande eller upprörande ska komma flytande i flodens strömmar. Det här är ett fenomen som ofta drabbar historiker som i sitt yrke försöker fånga den förändringsprocess som tiden bär med sig. Dramaturgiskt och berättartekniskt är det

nämligen svårt att handskas med såväl förändring som kontinuitet på ett rättvist sätt. Det blir lätt så att man överdriver antingen det ena eller det andra.

Varje akademisk lärare borde se till att åtmin­stone förse sina studenter med ett användbart yrkestrick, menade den numera avlidna ameri­kanska kulturhistorikern Warren Susman lite ironiskt i sin bok Culture as History år 1973. Susmans eget trick, som han frikostigt delade med sig av, var en universalmodell för hur man strukturerar en föreläsning i historia. Det märkliga var att den garanterat fungerade i alla sammanhang, oberoende av vilket ämne man än tog sig an, hävdade Susman.

Det hela är mycket enkelt, förklarade Susman. Man börjar med en kort beskrivning av den tid och plats man har för avsikt att tala om varefter man avrundar med att konstatera att det var en tid för kris. Vad för slags historiker skulle man vara om man inte kan hitta en kris? ironiserade Sus­man. Historiker hittar när allt kommer omkring alltid en kris av något slag – det går helt enkelt inte att låta bli.

När krisen väl har konstaterats är det naturligt att fortsätta diskutera orsakerna till krisen. Också det är ganska lätt gjort, menade Susman. Det handlar nämligen alltid om att den aktuella tidsperioden kännetecknas av förändring. Eller av ”transition” som det heter på svengelskt historik­erspråk.

Här börjar man genast ana vartåt Susmans parodi är på väg. Vilken historiker kan inte hitta någon form av förändring? Världen är ju full av förändringar, fortsatte Susman. Feodalsamhället går under och kapitalismen uppstår, det rurala viker undan för det urbana, mäktiga riken och ekonomiska system växer fram och faller sam­man. Möjligheterna är i praktiken nästan oändliga. Stilpoäng får man därför bara om förändringen samtidigt ger upphov till en förskjutning i de so­ciala strukturerna. Den samhällsklass som tidigare stod på höjden av sin makt måste på något vis gå under. Eller åtminstone snubbla och falla pladask, hävdade Susman.

Den olyckliga samhällsklass som oftast råkar ut för ett sådant fall, återtog Susman, är den gamla medelklassen. Gamla och etablerade samhällsklasser är av någon anledning nästan förutbestämda att gå under, menade han. Denna märkliga förutbestämmelse gäller i synnerhet en gammal medelklass som sålunda är som gjort för att försvinna i kulisserna efter några väl valda, sorgesamma ord om dess forna makt och

FÖRÄNDRINGENS NARRATIVOm tiden verkligen påverkar själen – hur kan man då påstå att människan bara har en själ? Kan man inte lika gärna föreställa sig att varje människa har en ny själ i varje ögonblick?

Vi vet ju att 98 procent av krop-pens alla celler förnyas under loppet av ett år. Hur kan då mitt ”jag” vara samma jag som fanns för ett år sedan?

FÖRÄNDRINGENS NARRATIV

Illustration: Emilia Kannosto

8-9 POESI

inflytande. Därefter intas dess plats på scenen av en ny frammarscherande maktelit (förslagsvis en ny medelklass, även om vilken klass som helst kan fungera om man är tillräckligt kreativ poängterade Susman). Föreläsningen börjar därmed närma sig sin sista triumferande konklusion. Nästa gång kan man alltid ta sig an den nya uppgående klassens nedgång och fall och så vidare i en serie av föreläs­ningar där den enda gemensamma nämnaren är att kris föregår krasch och förändring.

Susman var naturligtvis djupt ironisk. Men han hade inte fel. Det kan kännas provocerande, kanske rent av förolämpande, för en del väster­ländska 2000­tals människor att tänka sig att den världsbild man lever efter i grund och botten fortfarande är biblisk. Men faktum är att när det kommer till just beskrivningen av förändring så är det ovanligt lockande att ta till invanda mön­ster för berättelsen.

I tvåtusen års tid har den kristna kyrkan väntat på en världskris som kanske kommer imorgon eller också någon gång i en avlägsen framtid. Kris­tendomen tog över den gamla judiska föreställn­ingen om att Gud hade skapat världen. Samtidigt övertog man också uppfattningen att denna värld som på detta sätt hade en början också skulle få ett slut. Slutet föregicks enligt bibelns profetior av en den ultimata krisen eller apokalypsen.

En snabb googling på nätet visar att boktitlar på temat The Rise and Fall of... hör till de vanligaste inom kategorin historia. William Shirers The Rise and Fall of the Third Reich (1960) och Paul Kenne­dys The Rise and Fall of the Great Powers. Economic Change and Military Conflict From 1500 to 2000 (1989) är bara två av alla de böcker som publicerats på olika varianter av temat uppgång och fall. Den amerikanske geologen Jared Diamonds prisbelönta bok som på svenska gavs ut med titeln Undergång – Civilisationers uppgång eller fall år 2005 är ett lite nyare exempel på samma genre.

I Helsingfors universitets biblioteksdatabas Helka får man i skrivande stund cirka 180 direkta sökträffar på den engelska frasen rise and fall. De flesta av dem härstammar från 1960­1980­talet då uppgång och fall var omåttligt populära koncept precis så som Warren Susman antyder med sin karikatyr. Begreppet blev med tiden så utslitet att en del historiker närmast använt det som en kari­katyr eller en pastisch på genren. Men ännu under 2000­talet utkommer det regelbundet böcker med olika varianter av titeln.

Men precis som Susman ville framhäva är det lätt att överdriva krisens betydelse och förändrin­gens allomfattande karaktär. Då glömmer man gärna kontinuiteten som gör att romerska seder och lagar fortfarande utgör grunden för den väster­ländska rättsstaten även om romarriket för länge sedan gått under. I stället för en process av både förändring och kontinuitet, är det ur dramaturgisk

synvinkel bättre med en kris följt av en dramatisk krasch.

Men krisen eller apokalypsen är inte nödvändigtvis någonting som man bara passivt kan vänta på. Domedagsprofeter vill tvärtom alltid någont­ing med nutiden. Den hotande katastrofen behöver inte betyda undergång ifall vi gör bot och bättring i tid. Den annalkande apokalypsen är därför en möjlighet till förändring. Så kan det också bli då man försöker sia om framtiden med hjälp av historiska katastrofer. En liknande tendens kan man ibland lägga märke till då den nuvarande ekonomiska krisen diskuteras i ljuset av föregående ekonomiska recession på 1990­ta­let.

Om man ständigt betonar kriser som en följd av en reaktionär oförmåga till förändring uppstår lätt en tendens att se förändring i sig själv som en slags mirakelmedicin eller åtminstone som en ofrånkomlig förbättring. Sedan 1800­talets ideal­istiska tro på utveckling och det eviga framsteget börjat framstå som pinsamt naiv har förändringen istället blivit det nya framsteget. Det nya efter mil­lennieskiftet verkar vara att en del författare i stället för uppgång och fall numera väljer att använda boktitlar på temat the fall and rise of...

Den ganska självklara undermeningen i en sådan titel är naturligtvis att nederlag kan vändas till framgång. Ur krisens ruiner kan man stiga som en transformerad fågel Fenix. En sådan variant känns självklart mer tilltalande i ett samhälle där framgång är mediesexigare än förfall. Men i sådana sammanhang är det ofta i själva verket anpassn­ing man menar då man talar om förändring och ansvaret faller därmed lätt på individen. Den som inte anpassar sig till de rådande kraven på arbetsplatsen eller i samhället framstår lätt som en reaktionär som förhindrar de nödvändiga förän­dringarna. Dessa personer blir som den tillbak­agående gamla medelklassen i Susmans ironiska historieanalogi.

Förändring är förvisso en oundviklig del av verklig­heten. Men om man automatiskt gör någonting positivt och nödvändigt av all förändring glöm­mer man lätt den stabiliserande funktion som kontinuiteten står för. Samtidigt ter det sig också lockande att dra generella slutsatser utgående från lösa historiska paralleller om vilka som är vinnarna och vilka som är förlorarna i en verklighet där man gärna glömmer att vattnet i strömmen aldrig är det samma. Då skakar Herakleitos på huvudet och mumlar: ”det är inte samma flod”.

Julia Dahlberg

TEMA KRIS

Ur krisens ru-iner kan man stiga som en transformerad fågel Fenix. En sådan variant känns självklart mer tilltalande i ett samhälle där framgång är me-diesexigare än förfall.

Vi vet ju att 98 procent av krop-pens alla celler förnyas under loppet av ett år. Hur kan då mitt ”jag” vara samma jag som fanns för ett år sedan?

1. idag åkte jag och mamma på utflykt

flykt undanflykt

2.han är inte som alla andradet är en bra sak lappen ligger där lappen ligger på köksbordet köp mjölk jag är inte sån, satan, jag är inte sån som låter det hända, andras knytnävar höjs, träffar, såna står det i tidningen om, den dag de slår lite för hårt, det är såna som inte kan låta bli att slå efter första slaget, jag är inte sån lappen ligger där lappen ligger på köksbordet diska på nytt, hittade skitig gaffel

ni frågar hur det ärtack bra, säger jag

aj satan att det kan göra ont i handen, jag är inte sån som vet hur ont det kommer att göra, och det är en bra sak, att jag inte vet hur ont det kommer att göra, det betyder att jag inte är sån, jag är inte sån som reagerar på gnäll och tjat genom att höja handen, träffa, en så satans värk i handen, jag är inte sån som tänkt att en dag kommer jag att slå, jag är inte sån som tänker att nu satan ska jag slå och sedan slår jag, aj satan vad ont det gör, jag håller om min högra knytnäve, jag håller hårt om min högra knytnäve, min högra knytnäve gör så satans ont, så satans ont gör min högra knytnäve efter att den träffat

det här är inte sant, tänker jag. jag kan inte tänka på annat, det är en bra sak att jag inte kan tänka på annat, det betyder att jag inte är sån, satan, min hand, jag är sån som tycker att det är fel, som tycker att man ska kunna hålla sig i skinnet i alla lägenvid torkat blod eller urin tillsätts ammoniak och en droppe diskmedel i vattnet, tänker jag

så satans ont det gör, och jag är inte sån som poliserna kör till stationen efter att de sagt att det här var en gång för mycket. poliserna har aldrig varit till oss, förutom den där ena gången då hon låste in bilnycklarna i bilen, inte ens den gången slog jag

man ska aldrig använda varmt eller ljummet vatten för då fixerar sig fläcken, tänker jag lappen ligger där lappen ligger på köksbordet det finns makaronilåda i kylskåpet Ann-Charlotte Palmgren

10-11 RECENSION

Sara Stridsberg debuterade år 2004 med romanen Happy Sally. 2006 vann hon Augustpris för sitt verk Drömfakulteten som skildrar Valerie Solanas och SCUM mani-fest. Stridsberg har erhållit flera priser och har översatts till åtta språk. Senast var Stridsberg aktuell 2012 med pjäsen Dissekering av ett snöfall och bilderboken Mamman

och havet, som illustrerades av Anna­Clara Tidholm. Om ett år sätts pjäsen Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet upp på Dramaten. Också den handlar om Beck­omberga, som Stridsberg är aktuell med i romanform nu i höst.

Beckomberga är en svindlande roman om människor som ständigt är på väg bort. När Jimmie Darling tas in på Beckomberga mentalsjukhus tillbringar tonåriga dot­tern Jackie allt mer tid där. Modern Lone reser till Svarta havet och Jackie åker allt oftare till Beckomberga. För Jackie är fadern allting, och hon skolkar för att prome­nera i parken med honom. Jim hör inte till de sjukaste patienterna, men är svårt suicidal trots det, och blev in­tagen efter ett självmordsförsök. Han rör sig ständigt på gränsen till det döda genom att dricka sönder sin kropp, men balanserar för att ändå inte gå över gränsen.

Beckomberga mentalsjukhus öppnades 1932 och då skrevs 600 personer in. Tre år senare var uppgick patienternas antal till 1600 och personalens till 800 och området började allt mer likna en mindre stad. Bland annat konstnären Sigrid Hjertén var intagen, och dog 1948 till en följd av lobotomi. I samband med den nya psykiatrikerreformen skulle patienterna ut i samhället 1995, och sjukhuset stängdes. Stridsbergs roman utspelar sig på halva åttiotalet, samt i en ramberättelse med den sista patienten Olof 1995 när sjukhuset stängs. Även ramberättelsen har en splittrad kronologi, precis som den övriga romanen samt flera andra av Stridsbergs verk. Romanen börjar där Beckombergatiden slutar, och Olof går ut ur ljuset efter att ha klättrat upp i en radiomast.

Stridsbergs nya roman placerar sig i gränslandet mellan ljus och mörker. Med korta prosalyriska kapitel dröjer Stridsberg i en förgänglighetskänsla. Temat är det galna och det friska, om att vilja leva och att vilja dö. Jackie känner sig mer hemma på Beckomberga än utanför portarna och inleder ett förhållande med Paul som är intagen för hustrumord. Ur läsarens synvinkel är det klart att deras förhållande är destruktivt, inte minst för Catrine de Costa­fallet, kvinnan som mördades och stympades, är synlig i den tidens medier och i Stridsbergs roman. Ändå skildras förhållandet på ett väldigt vackert sätt: “Om kärleken är en sjukdom så är Paul den sjukaste människan jag träffat och jag är så rädd för att han ska bli botad.” I Beckomberga försvinner verklighetskopplin­gen, men det absurda blir istället mycket god litteratur. På Beckomberga samlas de som gör allting för att få bli vidrörda och de som aldrig har fått bli vidrörda av någon de älskar.

Till sin karaktär liknar Beckomberga inte någon annan av Stridsbergs romaner, utan rör sig snarare i ett mer stilistiskt rent landskap. Till skillnad från Drömfakulteten där motiven är intill gurleska, rosa och lyckat överdrivna, är Beckomberga en väldigt klarspråkig roman. För att handla om ett mentalsjukhus är stilen påfallande klar, och Stridsberg skildrar det som fortfarande är kvar i ljuset. Vita landskap och utrymmen är återkommande som motiv, Jims moder begår självmord och hennes namn är Vita, också själva uppslagen är ljusa och luftiga. Stridsberg skildrar vardagen på mentalsjukhuset med en lekfull men värdig luftighet.

I Beckomberga går flera av dragen som karaktäriserar Stridsbergs författarskap igen. Inte minst det poetiska språket, utan också den brutna kronologin. Även om tid­snivåskildringen inte förs till sin spets vävs tidsnivåerna in i varandra. Till en början är det svårt att veta vilken tid som åsyftas, men markörer som Jackies kropp, Jims frånvaro och Jackies son Marion återkommer med jämna mellanrum. Jackie återges i fragment, som tonåring och som en moder.

Stridsberg försätter sin läsare i en väldigt obehaglig po­sition, dels för leken med kronologin, dels för motiven. Hon skildrar ofta dem som står utanför och egentligen inte vill leva som andra. I Beckomberga skildras de självmordsbenägna och de sinnessjuka, i bilderboken Mamman och havet modern som dyker in i avloppen för att försvinna, i Drömfakulteten radikalfeministen Valerie Solanas som vill utplåna alla män. Stridsberg dröjer i bisarra landskap, målar vackra miljöer kring det absurda. Hennes författarskap kan karaktäriseras som hjärtskärande.

Beckomberga skildrar också rädslan om att det suicidala kommer att gå i arv. Stridsberg väver skickligt samman tre generationer och flera intrikata förhållanden ihop med varandra. Till en början är det svårt att navigera, eftersom Stridsberg direkt dyker in i berättelsen. Ofta känns det som om Stridsbergs texter inte är skrivna för publiken, publiken får ta del av det som egentligen berät­tas åt någon alldeles annan, som redan är bekant med kontexten. Som läsning är Beckomberga ändå gripande, och Stridsberg vecklar sakta ut en värld som betraktas ur en fast punkt, från insidan av Beckomberga där gallren vid fönstren är knappt synliga för dem som står utanför.

Satu Laukkanen

BeckombergaSara StridsbergAlbert Bonniers förlag 2014

SVINDLANDE OM DÅRSKAP

I Beckomberga går flera av dragen som karaktäriserar Strids-bergs författarskap igen. Inte minst det poetiska språket, utan också den brutna kro-nologin.

FOTO

: CAR

OLIN

E AND

ERSSO

N

Genom hela historien har kvinnor – om deras gärning alls skildrats – framstått som tokiga, hysteriska och ständigt handlandes i affekt. Det finns dock personer som vill föra fram en alternativ historieskrivning, och journalisten och författaren Anna Laestadius Larsson är en av dem. I sin debutroman Barnbruden presenterade hon en fiktiv historia om Hedvig Elisabeth Charlotta, en tysk prinsessa som kom

till Sverige bara 15 år ung för att gifta sig med Gustav III:s bror hertig Karl och dessutom säkra tronföljden. Även i uppföljaren Pottungen spelar Hedvig Elisabeth Charlotta en avgörande roll, men den här gången ligger ändå fokus på hennes före detta tjän­steflicka som nu lämnat slottet och försöker försörja sig och den tolvårige sonen Nils. Året är 1792, och trots att det är revolution­ernas tidevarv är jämställdhet mellan könen inget det på allvar talas om. De reformsinnande unga män som vädrar morgonluft i och med händelserna i Paris, är godhjärtade men blinda för kvinnornas styrkor. Johanna, som tidigare alltså förtjänat sitt levebröd genom att tömma hovets nattkärl, tvingas nu sälja sin kropp. Samtidigt måste Hedvig Elisabeth Charlotta lyssna på makens raljeranden om kvinnokönets intellektuella underlägsen­het. Till slut får hon nog och bjuder in tidens alla fruntimmerss­nillen till att diskutera en nyss utgiven, skandalös skrift av en viss Mary Wollstonecraft. Med det lyckas författaren Bechdelmärka sin historiska roman, vilket knappast lär höra till vanligheterna.

Anna Laestadius Larsson har en osviklig känsla för detaljer. Lätt och ledigt låter hon påhittade och verkliga personer umgås förtroligt med varandra. Hon ser till att synliggöra kvinnor som väl inga historieskrivare innan henne lagt märke till; änkorna som tagit över de avlidna äkta männens krogar, roddarkvinnorna som transporterar människor från den södra malmen till Djurgården och textilarbetarna i fabrikerna. En kort men kärnfull beskrivn­ing av fostret som skrapas ur Hedvig Elisabeth Charlottas kropp efter ett missfall stannar, tillsammans med hennes förtvivlan över förlusten, kvar i minnet länge. Stilistiskt är Laestadius Larsson kanske lite för förtjust i att använda kommatecken där det egen­tligen borde finnas punkter, tankstreck eller semikolon. Menin­garna blir långa och vindlade utan att det känns som ett avsiktligt stilgrepp, och här borde en redaktör gått in och städat lite.

Sexscenerna hade också med fördel kunnat arbetas igenom ytterligare. De ligger på Grottbjörnens folk­nivå, men är turligt nog föredömligt korta.

Men det som Laestadius Larsson stilistiskt misslyckas med, tar hon igen i berättelsen. Historien är en bladvändare av rang. Här finns så otroligt mycket som engagerar. De fiktiva porträt­ten av verkliga, historiska personer som Anna Maria Lenngren och Ulrika Pasch, kärlekshistorien mellan Johanna och idealisten Filip Munter och ståndaktigheten hos hertiginnan Charlotta som lyckas behålla humöret uppe trots oturen att vara gift med en av den svenska historiens riktiga ärkeskurkar. En anledning till att berättelsen känns så angelägen, är att den ställer en fråga som vår nutida kvinnorörelse fortfarande kontinuerligt tvingas ta ställning till: vad ska vi göra med männen? Ska vi strunta helt i dem, stänga dem ute, eller ska vi inkludera dem och låta våra mest radikala och progressiva idéer drunkna i deras blygsamma reformism? Johanna älskar Filip men vet att den gifta kvinnans relativa privi­legier alltid står i direkt relation till makens godtycke, och äkten­skapet börja knaka när hustrun kräver sin självständighet. Pott­ungen utgör mitten av det som är en tänkt trilogi, och ledtrådar pekar mot att den tredje delen åtminstone delvis kommer handla om mordet på Axel von Fersen. Jag är ordentligt förtjust över hur Anna Laestadius Larsson redan i de två första delarna klär av Fer­sen sin etablerade persona som historisk, godhjärtad posterboy, och ser mycket fram emot fortsättningen. Johanna Karlsson

PottungenAnna Laestadius LarssonPiratförlaget 2014

VAD SKA VI GÖRA MED MÄNNEN?

Schildts & SöderströmsBulevarden 7, Helsingfors09 684 18 60info@sets.fiwww.sets.fi

Schildts & Söderströms julpopup 9-13.12Enligt nya rön blir man en bättre människa av att läsa böcker. Försäkra dig om en bra omgivning – handla dina julklappar hos oss!

Alla årets nyheterFantastiska fynd för 2–10 €Författargäster varje vardag kl. 16

Tis–fre 9–12.12 kl. 9–18Lör 13.12 kl. 10–15Bulevarden 7, åttonde våningen

Skaffa alla julklappar hos oss!

26 €

28 €

28 €

27 €

22 €

22 €

24 €

22 €

23 €

18 €

18 €

18 €

18 €