Kriminologiska institutionen

Kvinnor och män

som gärningspersoner

En analys av hur gärningspersoner beskrivs

i domar gällande misshandel

Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Vårterminen 2014 Hanna Snäll Lakso

2

3

Sammanfattning

För ett rättssäkert samhälle bör kvinnor och män som ställs inför rätta dömas på lika grunder.

Däremot har forskning visat att män tenderar att dömas till hårdare straff och kvinnor till mildare

straff för liknande brott, och att detta har en trolig grund i normer och föreställningar gällande

kvinnor och män som gör att deras brott tolkas på olika sätt. Föreställningar om femininiteter och

maskuliniteter grundas i sociala och kulturella normer och för med sig att olika egenskaper och

beteenden associeras olika mycket till män och kvinnor. Våld kan anses vara mer associerat till att

vara man än att vara kvinna, varför kvinnors våld kan tendera att beskrivas på ett sätt som

nedskriver deras agens och ansvar för brottet, exempelvis genom att framställa kvinnor som begått

brott som offer eller psykiskt sjuka. Uppfattningar och antaganden om brottslighet och

gärningspersonskap kopplar bilden av den idealiska gärningspersonen till en man, och i motsats till

detta ses det idealiska offret som en kvinna. Mot bakgrund av detta är uppsatsens syfte att

undersöka hur tilltalade personer – gärningspersoner – beskrivs i aktuella domar från Stockholms

tingsrätt gällande misshandel med avseende på femininiteter och maskuliniteter samt idealiskt

gärningspersonskap. Detta görs med en diskursanalytisk ansats som syftar till att synliggöra vilka

betydelser som genom språket ges till samhällsfenomen som exempelvis brott eller

gärningspersonskap. Uppsatsen anlägger ett socialkonstruktionistiskt perspektiv inom vilket

kategorier som ”man” och ”kvinna” anses vara socialt konstruerade i relation till den rådande

samhällsstrukturen och kontexten. Vidare ses även kunskap som socialt konstruerad och som alltid i

relation till den som definierar den. Det anses inte heller finnas en ”sann” representation av

verkligheten, utan flera olika.

Analysen av domarna gav ett resultat som upplevdes vara i linje med tidigare forskning. De

tilltalade kvinnorna beskrevs och framställdes som mindre ansvariga och skuldbelagda för sina brott

och därmed mindre straffbara än de tilltalade männen, vars gärningar framställdes som mer

uppsåtliga och inte söktes alternativa förklaringar till på samma vis som gällande kvinnorna.

Slutsatsen är att kvinnor som begår brott tenderar att konstrueras som mindre ansvariga för brotten,

i linje med en normativ femininitet som konstituerar ”korrekt” beteende för en kvinna, där våld inte

är acceptabelt för att passera som en god kvinna. Män däremot verkade i materialet beskrivas i

termer av ansvar och uppsåt och som en idealisk gärningsperson, vilket kan tyda på att våld är ett

mer accepterat och normaliserat fenomen gällande män. Vidare upplevdes offerskap utifrån

materialet vara mer relaterat till att vara kvinna. Denna uppdelning kan få konsekvenser i form av

olika bedömning och straff, samt fortsatt reproducerad ojämlikhet och obalans mellan män och

kvinnor, hur de uppfattas och vilka egenskaper och beteenden de tillskrivs.

4

5

Innehållsförteckning

1. Bakgrund .......................................................................................................................................... 7 1.1 Syfte ........................................................................................................................................................ 8 1.2 Centrala begrepp ..................................................................................................................................... 8

2. Tidigare forskning ............................................................................................................................ 8 2.1 Skillnader i påföljder för brott – Kvantitativ forskning .......................................................................... 9 2.2 Att förklara skillnaderna – Män och kvinnor som gärningspersoner .................................................... 10

3. Teori ............................................................................................................................................... 12 3.1 Maskuliniteter och femininiteter ........................................................................................................... 13

3.1.1 Brottslighet och våld ...................................................................................................................... 15 3.2 Den idealiska gärningspersonen ............................................................................................................ 16

4. Metod ............................................................................................................................................. 17 4.1 Diskursanalys och socialkonstruktionism ............................................................................................. 17 4.2 Material ................................................................................................................................................. 19

4.2.1 Misshandel som brott ..................................................................................................................... 20 4.2.2 Urval .............................................................................................................................................. 20

4.3 Tillvägagångssätt................................................................................................................................... 22 4.4 Etik ........................................................................................................................................................ 23

5. Analys och resultat ......................................................................................................................... 23 5.1 Skuld och ansvar ................................................................................................................................... 24 5.2 Föräldraskap .......................................................................................................................................... 27 5.3 Relationen gärningsperson och offer ..................................................................................................... 28 5.4 Offerskap ............................................................................................................................................... 31

6. Slutdiskussion – Kvinnor och män som gärningspersoner ............................................................ 33 6.1 Framtida forskning ................................................................................................................................ 36

7. Litteraturförteckning ...................................................................................................................... 37 7.1 Övriga källor ......................................................................................................................................... 40

6

7

1. Bakgrund

Det står i Sveriges grundlag att alla ska vara lika inför lagen (SFS 1974:152). Detta innebär inte att

alla som bryter mot lagen ska få samma straff – likhetsprincipen kanske snarare ska betraktas som

ett ideal än en total realitet (Diesen 2005:183) – men det kan anses vara högst rimligt att lagen för

rättssäkerhetens skull ska vara och tillämpas könsneutralt, det vill säga att könet på den som begått

ett brott inte ska spela in i bedömningen. När det gäller misshandel döms män i förhållande till

kvinnor i större utsträckning till fängelse och kvinnor döms i större utsträckning än män till vad

som klassas som lindrigare påföljder – exempelvis skyddstillsyn – för jämförbara brott. Detta är en

trend som hållit i sig i många år och som gäller även när relevanta bakgrundsfaktorer som brottstyp

och tidigare belastning hålls konstanta (SCB 1986:42-54, von Hofer & Bogestam 2012:319-320,

Åklagarmyndigheten 2007:372). Det finns anledning att tro att karaktär på eller omständigheter

kring brottet inte fullt ut förklarar könsskillnaderna i straff och att det istället kan bero på att

kvinnor och män som gärningspersoner uppfattas och behandlas olika inom rättsväsendet (von

Hofer & Bogestam 2012:320).

Hos många människor finns ett nästan automatiskt antagande grundat i stereotyper och

föreställningar om kön, att en person som begår våldsbrott är en man – stark och aktiv – och inte en

kvinna – omvårdande och passiv (Christie 1986, Connell 2009, Hirdman 2001, Lindholm 2005,

Russell 2013:1-2). Det kan förvisso vara ett rimligt antagande då män dominerar statistiken

gällande våldsbrott (Mörk 2013:122, 166), men statistik begränsas alltid av mörkertal och alla brott

kommer inte till känna eller räknas med i statistiken (Hagstedt 2012:18). Detta gäller brott

begångna både av kvinnor och män. Kvinnors brottslighet har dock länge ansetts vara osynliggjord

genom att inte talas om eller forskas om i samma utsträckning som mäns brottslighet, som tagits för

en norm (Lander, Petterson & Tiby 2003:8-9, Messerschmidt 1993:1-2). Inte minst inom själva

juridiken och lagboken har kvinnliga brottslingar länge varit osynliggjorda och man har oftast talat i

termer av gärningspersoner som män genom att benämna dessa med ”han” (Diesen 2005). Ett

osynliggörande av kvinnliga brottslingar tillsammans med föreställningar om vad en kvinna

respektive en man har eller bör ha för egenskaper kan göra att bilden av en gärningsperson som en

man konsolideras och att en kvinna inte lika tydligt kan passa in i denna bild. En gärningsperson ses

då oftast oproblematiserat som en man (Christie 1986). Föreställningar om kvinnor, män och

gärningspersoner kan tänkas ha betydelse för tingsrättens tolkning och bedömning av tilltalade

personer och deras brott. Utifrån detta är det relevant att undersöka hur män respektive kvinnor

konstrueras i tingsrättsdomar med grund i femininiteter, maskuliniteter och gärningspersonskap.

8

1.1 Syfte

Hur män och kvinnor uppfattas som gärningspersoner belyses genom att synliggöra hur dessa

beskrivs i aktuella domar från Stockholms tingsrätt, avgränsat till att gälla misshandel. Uppsatsen

ämnar att med en diskursanalytisk metod synliggöra hur gärningspersoner beskrivs och framställs

med utgångspunkt i föreställningar om män och kvinnors beteende och egenskaper samt relaterat

till den idealiska gärningspersonen. Utifrån syftet lyder frågeställningen:

- Hur konstrueras kvinnor respektive män som gärningspersoner i tingsrättsdomar med

avseende på femininiteter, maskuliniteter och den idealiska gärningspersonen?

1.2 Centrala begrepp

Nedan kommer ett antal för uppsatsen relevanta begrepp att presenteras och definieras.

- Misshandel: Innebär att man ”tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta

eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd”.

Misshandeln rubriceras som grov då det uppstått livsfara, allvarlig skada eller om brottet

begåtts med särskild hänsynslöshet. För misshandel döms högst två år i fängelse (böter eller

fängelse i högst sex månader om misshandeln är att betrakta som ringa), och för grov

misshandel döms fängelse i lägst ett år och högst sex år (SFS 1962:700).

- Gärningsperson: Används i detta sammanhang för att benämna de personer som begått eller

misstänks för att ha begått ett brott. Begreppet likställs för enkelhetens skull med den mer

juridiska benämningen ”tilltalad”, det vill säga den person som åtalats för ett misstänkt brott.

Att man är tilltalad behöver dock inte betyda att man är skyldig eller kommer att dömas.

- Brott: I denna uppsats har delvis en juridisk definition av brott tillämpats i och med att

materialet utgörs av domar. Ett brott är således den handling som bryter mot lagen så som

den definieras i lagboken och som därmed kan ställas inför rätta i domstol. Detta bör dock

problematiseras från socialkonstruktionistiskt håll genom att se brott som konstruktioner

vars definition står i relation till kontext. Av detta följer att inte alla handlingar

nödvändigtvis uppfattas eller definieras på samma sätt som brott.

2. Tidigare forskning

I detta kapitel kommer en översikt av utvald forskning på området hur gärningspersoner för brott

uppfattas och beskrivs att presenteras. Kvalitativ forskning som gjorts inom detta område kan sägas

vara relativt sparsam (Russell 2013:7) och mycket av forskningen som gjorts är av kvantitativt slag

med fokus på skillnader i straff, varför föreliggande studie kan bidra till fältet med en kvalitativ

analys av hur kvinnor och män beskrivs som gärningspersoner. Föreliggande studie kan även bidra

med en specifik inriktning på misshandelsbrott i en aktuell kontext, då mycket forskning gäller

9

andra brott utöver misshandel (bland annat rån, mord och sexualbrott). Messerschmidt (1993:4-5)

samt Lander, Pettersson och Tiby (2003) menar att kriminologin och forskning inom detta länge

kännetecknats av en ”genusblindhet” med en manlig norm som tar mäns brottslighet för ”normal”,

och kvinnors brottslighet har istället problematiserats och ifrågasatts som avvikande. Detta verkar

vara fallet även för den tidigare forskningen som har hittats i detta sammanhang, som till stor del

har ett fokus på att det är just kvinnor som blir särbehandlade inom rättssystemet och beskrivs på ett

avvikande sätt som gärningspersoner, inte män. Det är av vikt att även mäns brottslighet och hur

den tas för givet som en norm problematiseras och diskuteras, utifrån premisser som exempelvis att

män enligt statistiken begår fler brott än kvinnor eller att män döms i större utsträckning till

fängelse än kvinnor (Messerschmidt 1993:4). I det närmaste presenteras svensk forskning om

skillnader i straff för män och kvinnor, kompletterat med ett internationellt perspektiv. Därefter

följer forskning gällande uppfattningen om män och kvinnor som gärningspersoner. Både

kvantitativ och kvalitativ forskning presenteras i syfte att ge en nyanserad bild av resultaten på

området.

2.1 Skillnader i påföljder för brott – Kvantitativ forskning

Angela S. Ahola (2010) har i en avhandling genomfört en kvantitativ studie med både studenter och

personer som arbetar inom det svenska rättsväsendet. Deltagarna fick läsa igenom samma

beskrivning av ett rättsfall, men där gärningspersonen för hälften beskrivs som en kvinna och för

andra hälften av deltagarna som en man. Resultatet antydde att män som gärningspersoner tenderar

att dömas hårdare än kvinnor, vilket enligt Ahola (2010:35, 46) kan ge stöd till tesen att män oftare

än kvinnor kan tillskrivas beteenden och egenskaper som lättare associeras till brott – särskilt

våldsbrott – och därmed straffas hårdare. Studiens styrka ligger i att den är kontrollerad, alla

deltagare har samma beskrivning vilket gör det tydligt att kön kan ha en inverkan i hur

gärningspersoner för samma brott bedöms. Dock försvårar en kontrollerad miljö generaliseringar

till situationer utöver den vid studietillfället, särskilt generaliseringar av resultatet gällande

deltagarna som var studenter bör göras försiktigt, då det finns en möjlighet att dessa bedömer

gärningspersoner och gärningar på ett annat sätt än de som är utbildade inom rättsväsendet (Bryman

2011:50-51). Även rapporter från Brottsförebyggande rådet, Statistiska centralbyrån samt

Åklagarmyndigheten visar på att män tenderar att dömas till hårdare straff, exempelvis fängelse,

och kvinnor till mildare straff som skyddstillsyn (SCB 1986:42-54, von Hofer & Bogestam

2012:319-320, Åklagarmyndigheten 2007:372) – dock finns som alltid vid statistik frågan om

mörkertal (Hagstedt 2012:18). Jenny Yourstone (2008) har i en svensk avhandling gjort en

kvantitativ studie med samma upplägg som Ahola (2010) men där försöksdeltagarna, som bestod av

personer som arbetar inom rättsväsendet, istället för att bedöma straff skulle bedöma psykisk

10

sjukdom hos personen i gärningsbeskrivningen. Resultatet från denna studie visar att kvinnor oftare

än män bedömdes vara psykiskt sjuka, vilket kan tolkas i enlighet med föreställningar om att

kvinnors brottslighet ofta uppfattas som att vara en följd av något annat, till exempel sjukdom, än

ett rationellt och förnuftigt val att begå brott eftersom brottslighet länge varit associerat mest med

män och således blir avvikande för kvinnor (Yourstone 2008:26-29). Yourstone (2008:29) menar att

resultatet visar på en tendens att döma män till hårdare straff än kvinnor1 – en tendens som benämns

tesen om chivalry (ung. ridderlighet), vilken innebär att kvinnor kan uppfattas som det svagare

könet, som att inte vara kapabla till våld eller att kunna hantera ett hårt straff, och därmed kan

dömas till milda påföljder så länge de befinner sig inom ramen för den normativa femininiteten, hur

en ”god” kvinna ska vara. Men ju grövre brott och ju mer skuld som kan läggas på en kvinna, desto

större är risken att hon istället straffas hårdare då hon ses som att utöver lagen, även bryta mot den

normativa femininiteten.

Även forskning gjord utanför Sverige har kommit fram till liknande resultat och tendenser. Män och

kvinnor tenderar att inom rättsystemet uppfattas på olika sätt och därmed få olika straff för liknande

brott, samt att bevis kan värderas olika beroende på om den tilltalade är en kvinna eller en man

(Henning & Feder 2005, McCoy & Gray 2007, McKimmie et al. 2012, Shatz & Shatz 2012).

Exempelvis döms män i större utsträckning än kvinnor till dödsstraff i USA för mord vilket Shatz

och Shatz (2012) menar kan ge aktuellt stöd till tesen om chivalry (som nämndes ovan). Vidare

tolkning av resultaten är, i likhet med de svenska resultaten som presenterades ovan, att kvinnor och

män som gärningspersoner, utifrån femininiteter och maskuliniteter, uppfattas på olika sätt och att

detta har en påverkan på vilket straff som anses lämpligt. Studierna av McCoy och Gray (2007)

samt McKimmie et al. (2012) brister i att man använt studenter och vanliga medborgare som

deltagare – i likhet med Aholas (2010) studie som nämndes ovan. För att få mer av en helhetsbild

av den internationella forskningen2 kompletteras denna forskning som använt fiktiva rättegångsfall

därför med resultat av Henning och Feder (2005) samt Shatz och Shatz (2012) där verkliga rättsfall

analyserats.

2.2 Att förklara skillnaderna – Män och kvinnor som gärningspersoner

De fastställda kvantitativa skillnaderna i straff förklaras som nämnts bland annat med att kvinnor

och män som gärningspersoner för brott uppfattas olika och därför behandlas olika inom

rättssystemet. I detta avsnitt redogörs för forskning gällande just på vilket sätt kvinnor och män

1 Rättspsykiatrisk vård tolkas i detta fall som en mildare påföljd än fängelse. 2 Det bör nämnas att forskning som här benämns ”internationell” främst är från engelsktalande länder, då det finns

sparsamt med forskning gjord i andra länder.

11

framställs och uppfattas inom rättssystemet, med avstamp i normer och föreställningar om

femininiteter och maskuliniteter.

Brenda L. Russell (2013) har i antologin Perceptions of Female Offenders sammanställt, främst

kvantitativ men till viss del även kvalitativ, forskning på området hur kvinnor och män konstrueras

som gärningspersoner för brott, framförallt sexualbrott och partnervåld. Antologin ger en

omfattande redogörelse av mycket av den genusteoretiska forskningen på fältet. Det sammanfattade

resultatet är att kvinnor och män som gärningspersoner tenderar att uppfattas på olika sätt som

gärningspersoner med grund i normer i samhället som uttrycker olika ”korrekta” handlingsmönster

– kvinnor bör förhålla sig till en normativ femininitet och män till en normativ (hegemonisk)

maskulinitet (dessa begrepp beskrivs mer ingående i kapitel 3). Att kvinnor och män som

gärningspersoner uppfattas på olika sätt har diskuterats även av andra författare (Africa 2010,

Gilbert 2002, Jack 1999, Morrissey 2003, Quadrelli 2003, Weare 2013, Worrall 1990), som

kommer fram till att kvinnor som gärningspersoner ofta beskrivs och framställs i termer av

exempelvis patologi (”the mad woman”), viktimisering och förnekat eller förminskat aktörskap.

Liknande förklaringar verkar inte sökas gällande män som gärningspersoner, som istället tenderar

att tillskrivas mer förnuftigt och rationellt ansvar för sina brott. Brottslighet, särskilt våld, antas

genom föreställningar och normer kunna associeras till maskuliniteter men blir motsägelsefullt i

relation till normer om femininiteter – vilket kan göra att brottslighet tolkas på olika sätt. Våld och

gärningspersonskap kan bli mer normaliserat för män än kvinnor, som associeras med icke-våld,

vilket gör kvinnors brottslighet till något avvikande som måste förklaras med exempelvis sjukdom.

Uppfattningar om gärningspersoner kan i förlängningen ha en påverkan på hur dessa behandlas

inom rättssystemet. Pierce (2013:183) menar som ett exempel att eftersom moderskap är tätt

kopplat till att vara kvinna (och faderskap är inte lika starkt kopplat till att vara man) kan kvinnor

med barn straffas mildare än män då de ”inte kan tas ifrån familjen”. Dock, om en kvinna har begått

ett brott av allvarlig karaktär mot sitt barn kan det istället hända att hon straffas hårdare än en man,

då hon ses som en ”dålig mor” som bryter mot moderskapsnormen (Pierce 2013:187). Detta

tenderar att gälla överlag om kvinnor uppfattas befinna sig för långt från normen för femininitet och

hur en kvinna ”bör” vara – till exempel genom att begå mycket grovt våld. Då kan kvinnor istället

straffas hårdare än män för liknande brott. Detta brukar benämnas som ”dubbel avvikelse” eller ”the

bad woman” eftersom kvinnan uppfattas bryta mot både den juridiska lagen och normer för

femininitet (Diesen 2005:214-215, Svensson 2004:156-157, Weare 2013:346, Worrall 1990:82).

12

Christian Diesen (2005), professor i processrätt, bidrar till det svenska forskningsfältet med en

sammanställning av ett stort antal examensarbeten från juristlinjen handledda av densamme.

Styrkan i forskningen ligger i att ett omfattande material, bland annat förundersökningar, domar och

lagtexter, analyserats kvalitativt vilket annars är mycket tidskrävande. Detta ger en omfattande och

djupgående bild av området. Ett genomgående resultat från studierna sammanställda av Diesen

(2005) är, i likhet med de presenterade ovan, att det förekommer skillnader i hur kvinnor och män

uppfattas som gärningspersoner och hur deras handlingar tolkas och förklaras, grundat i normer och

föreställningar för beteende. Vidare menar Diesen (2005:210-212) att kvinnors plats inom

rättssystemet generellt sett länge uppfattats vara som offer för brott och som passiva objekt medan

männen framställs som agerande subjekt. Ett av examensarbetena som ligger till grund för

sammanställningen gör en analys av hur lagtexter är formulerade och hur de tolkas, vilket visar att

positioner som ”åklagare”, ”advokat” och ”gärningsperson” oftast tillskrivs manliga pronomen

vilket osynliggör kvinnor som aktörer inom rättsväsendet, både som verkande på lagens sida och

som lagöverträdare (Diesen 2005:210-211).3 Denna subjekt-objektdikotomi kan även återfinnas i

kultur och medias framställning av brottslighet och rättssystemet – exempelvis i deckarfilmer där

mannen är gärningsperson och kvinnan offer cementeras denna syn ännu mer (Diesen 2005:217).

Diesen (2005:210) menar vidare att denna uppdelning reproduceras även inom själva

juristutbildningen, genom att män i tentamensfrågor och kurslitteratur oftast placeras i agerande

roller som advokat eller gärningsperson och kvinnor framställs som offer eller passiva åskådare. I

de fall kvinnor faktiskt framställs i rollen som till exempel jurist betonas ändå egenskaper relaterade

till femininiteter genom att de exempelvis beskrivs med fokus på utseende och ”skönhet”, vilket

män inte gör (Diesen 2005:210). Således särskiljs hela tiden män och kvinnor.

3. Teori

Jag ser teori som ett verktyg och ett hjälpmedel för att förstå ett insamlat material. Teori kan ses

som en lins som man betraktar materialet igenom och man tolkar det på ett visst sätt och kommer

fram till vissa slutsatser beroende på teoretiskt perspektiv. Givet detta, så kommer mitt val av teori

att ha en påverkan på resultatet och analysen. Valet av teori influeras sedan i sin tur av min egen

förförståelse. Genom studier i kriminologi och genusvetenskap är jag mer bekant och bekväm med

vissa teoretiska perspektiv, som av den anledningen kommer föredras som teoretisk ram. Det är i

hela processen viktigt att vara medveten om hur man som forskare alltid är medverkande i

skapandet av det slutgiltiga resultatet (Winther Jörgensen & Phillips 2000:111-112). Detta betonas

inom socialkonstruktionismen – som är uppsatsens vetenskapsteoretiska utgångspunkt – eftersom

3 Dock redovisar Advokatsamfundet (2014) att kvinnor år 2014 utgör hälften av ordinarie domare i Sveriges domstolar.

13

kunskap som ett socialt konstruerat fenomen aldrig kan anses vara objektiv eller fri från påverkan

(Burr 2003:2-5). Socialkonstruktionismen menar vidare att kategorier som människor organiserar

världen i, till exempel män och kvinnor, inte nödvändigtvis är naturligt indelade (Burr 2003:3). Det

finns inte några stora biologiska eller ”naturliga” skillnader mellan män och kvinnor som orsakar

olika beteenden, utan de skillnader som uppfattas finnas gällande egenskaper och beteenden hos

män och kvinnor är sociala konstruktioner (Connell 2009:76, Gothlin 1999:4, Hirdman 2001:65).

Det finns dock olika föreställningar om och normativa förväntningar på män och kvinnor gällande

beteenden och egenskaper, vilket kan få konsekvenser för hur de uppfattas och hur deras brottsliga

gärningar tolkas och i förlängningen döms, exempelvis i en tingsrätt. I det närmaste kommer det att

presenteras en definition av begreppet genus, samt maskuliniteter och femininiteter och den

idealiska gärningspersonen. Detta utgör uppsatsens teoretiska ram som kommer användas i

analysen, med syfte att undersöka hur män och kvinnor beskrivs som gärningspersoner i

misshandelsdomar.

3.1 Maskuliniteter och femininiteter

Med genus menas det socialt konstruerade könet, innefattande föreställningar om manligt och

kvinnligt och hur det uttrycks och ger upphov till vissa handlingsmönster (Hirdman 1988:51). Olika

egenskaper och beteendemönster tillskrivs och associeras till antingen kvinnor eller män och kan

insorteras i femininiteter och maskuliniteter som grundas i en social och kulturell norm, varför

innebörden är föränderlig och inte heller lika överallt (Lander 2003a:26-27). Femininiteter och

maskuliniteter bör ses som en del av en mer övergripande struktur av genusrelationer och normer,

och inte som enskilda objekt (Connell 2005:67, 71). De existerar och definieras i relation till och

ofta som kontraster till varandra – vad som är maskulint är det som inte är feminint och vice versa

(Gemzöe 2010:83, Hirdman 2001:35, 48, Pettersson 2003:141-142). Lander (2003a:22, 41) menar

att kvinnligt och manligt hela tiden skapas, återskapas och särskiljs genom praktiker och budskap i

samhället, till exempel genom språk och handlingar. Att ”vara” man eller kvinna är för många

människor ständigt närvarande i ens självbild, beteende och interaktion med samt hur man uppfattas

av andra (Connell 2009:129, Messerschmidt 1993:79-80). Då begreppen femininitet och

maskulinitet, eller kvinnligt och manligt, för med sig kultur- och historiespecifika samt

kontextberoende betydelser och innebörder som är betydligt vidare än biologiskt kön, bör dessa inte

likställas (Connell 2005:69, Connell 2009:115-117, Lander 2003a:33, Pettersson 2003:141-142).

Vidare är det viktigt att tala om femininiteter och maskuliniteter samt män och kvinnor då det inte

bara finns en enda, utan flera olika maskuliniteter och femininiteter som uppfattas och iscensätts på

olika vis i relation till kontext och dimensioner som exempelvis etnicitet och klass. Dessa förhåller

sig till varandra med inbördes maktförhållanden och strukturer för över- och underordning –

14

exempelvis kan en heterosexuell maskulinitet ses som överordnad en homosexuell (Connell

2005:76-78, Lander 2003a:26-28, 42, Messerschmidt 1997:27, Pettersson 2003:141-142). Lander

(2003b:14-15) menar att andra femininiteter tar form i förhållande till en normativ femininitet.

Denna innebär föreställningar om vad som är ”korrekt” beteende för kvinnor i en viss tid och

kontext, en norm som kvinnor förhåller sig till och som de själva och deras beteende kan tolkas i

relation till (Lander 2003a:33). Som motsvarighet till den normativa femininiteten beskriver

Connell (2005:77) en hegemonisk maskulinitet, föreställningar om det mest eftersträvansvärda

beteendet och sättet att vara på gällande män – den för tillfället och sammanhanget dominerande

maskuliniteten som verkar för att upprätthålla mäns överordnade position. Connell (2005:79) menar

dock att få män faktiskt uppvisar en hegemonisk maskulinitet men att det finns maskuliniteter som

relaterar till och konstrueras utifrån den hegemoniska (jfr normativ femininitet). Connell (2005:79-

82) framhåller också att långt ifrån alla män medvetet utövar den auktoritet och dominans som

hegemonisk maskulinitet kan stå för gentemot exempelvis sina kvinnliga partners – men de kan

ändå vara en del av överordningen. Att förhålla sig till dominerande, normativa femininiteter och

maskuliniteter kan begränsa individers handlingsutrymme då endast vissa beteenden och

egenskaper anses vara ”korrekt”, vilket gör att normerna kan fungera som en makt- och

kontrollfunktion (Lander 2003b:15).

Moderskap och moral har länge varit en central del i föreställningen om femininiteter i en

västerländsk kontext (Hirdman 2001:37, Lander 2003a:39) och att vara kvinna har ofta associerats

till att vara känslosam, omvårdande och relationsinriktad (Connell 2009:86, Gemzöe 2010:82,

Hirdman 2001:48). Vidare finns föreställningen att kvinnor är passiva objekt i relation till män som

kan uppfattas mer som subjekt (Gemzöe 2010:83, Hirdman 2001:45). Femininiteter är strukturellt

underordnade i förhållande till maskuliniteter och kvinnor associeras ofta till svaghet och beroende i

förhållande till mannen som associeras till överordning, styrka och oberoende (Gemzöe 2010:83,

Hirdman 2001:48, Lander 2003a:39, Pettersson 2003:142). Män och maskuliniteter associeras

generellt med egenskaper som rationalitet och förnuft, även till viss del aggressivitet, och ses som

att ha ett självständigt aktörskap (Connell 2005:45, Connell 2009:86, Gemzöe 2010:82-83,

Pettersson 2003:142). Dessa begrepp kan beskrivas som föreställningar om beteenden och

egenskaper som tillskrivs eller associeras med män och kvinnor i en västerländsk kontext, som

kvinnor och män uppfattas i relation till och som de mer eller mindre förväntas uppvisa (Lander

2003a:26). Dessa föreställningar kan tänkas ligga till grund för hur människor uppfattas, talas om

och konstrueras i exempelvis en tingsrättsdom. Dock är det viktigt att poängtera att dessa betydelser

är föränderliga över tid och alltså inte statiskt fixerade. De ska heller inte ses som förenliga med alla

konstruktioner av femininiteter och maskuliniteter – det finns inte en ”man” eller ”kvinna” förenliga

15

med alla dessa. Att spalta upp ”manligt” och ”kvinnligt” blir därför något av en förenkling, men det

kan av samma anledning också göra analysen mer tydlig då det kan bli mer lättfattligt att relatera till

materialet. Analysen kommer att vägledas och tolkas utifrån dessa begrepp i syfte att undersöka hur

tingsrätten konstruerar gärningspersoner för misshandelsbrott med avseende på just normer om

femininiteter, maskuliniteter och den idealiska gärningspersonen, som beskrivs längre fram.

3.1.1 Brottslighet och våld

Brottslighet har länge teoretiserats och talats om utifrån att det är män som begår brott – särskilt

våldsbrott anses vara starkare associerat till egenskaper och beteenden som relateras till

maskuliniteter än till femininiteter och mannens brottslighet kan därför ses som norm (Connell

2005:83, 185-186, Messerschmidt 1993:4, 14, Pettersson 2003:139, Svensson 2004:148). Våld kan

också ses som en manifestation av makt och överordning vilket kopplas till maskulinitet genom att

den positionen oftast innehas av män i förhållande till kvinnor (Connell 2005:83). Eftersom

maskuliniteter och femininiteter kan anses förhålla sig som motsatser till varandra följer att om våld

är något ”manligt” kan det också ses som något ”okvinnligt” (Hirdman 2001:35, 48, Pettersson

2003:141-142). Våld kan givetvis associeras olika mycket till olika former av maskuliniteter eller

femininiteter, men i förhållande till varandra kan det anses vara mer kopplat till maskulinitet än

femininitet. Att det statistiskt sett är fler män som begår våldsbrott kan också bidra till att

kopplingen män-våld görs lättare än kvinnor-våld. Detta kan tydliggöras med Christies (1986)

resonemang som redovisas längre ned, om att gärningspersoner ofta föreställs som män snarare än

som kvinnor. Connell (2005:83) menar att våld, speciellt mot kvinnor i nära relationer, kan

uppfattas som något accepterat och rättfärdigat för män på grund av den överordnade positionen,

vilket i praktiken skulle kunna innebära att män kan straffas mildare än kvinnor och på så vis ”dra

nytta” av sin position. Dock visar forskning på det motsatta förhållandet, män straffas ofta hårdare

för liknande brott som kvinnor (se exempelvis Ahola 2010, von Hofer & Bogestam 2012). Denna

paradox kan möjligtvis förklaras med att mäns våld i en nutida kontext istället för att rättfärdigas

och osynliggöras snarare har börjat pratas mycket om, inklusive mäns våld mot kvinnor (Tham

2011:28). Bilden av en gärningsperson som en man reproduceras genom språk och praktik, och

våldet och ansvaret för det blir på ett sätt normaliserat gällande män, i förhållande till hur det är för

kvinnor, och därmed också i högsta grad straffbart. En man som begår brott kan därmed komma att

straffas med hårdare påföljder i jämförelse med kvinnor. För en kvinna däremot som utifrån normer

om femininiteter inte ses som att vara våldsam utan snarare ofta konstrueras i rollen som ett offer

(se exempelvis Christie 1986, Diesen 2005, Weare 2013) kan brottsligheten straffas med mildare

påföljder då ansvaret och skulden för brottet tenderar att nedtonas (Africa 2010, Gilbert 2002, Jack

1999, Morrissey 2003, Russell 2013, Weare 2013, Worrall 1990). Det uppfattas inte vara lika

självklart och oproblematiserat som för en man att en kvinna är våldsam – det blir en avvikelse

16

(Jack 1999:21, Messerschmidt 1993:4) och hon kan då för att normaliseras istället konstrueras i

termer som överensstämmer med den normativa femininiteten, så hon förväntas vara, genom att

brottet ses som en följd av ”något annat” än att hon varit uppsåtligt våldsam. Kvinnor som begår

brott tenderar att inom rättssystemet mätas mot och bedömas utifrån en femininitetsnorm, som hon

förväntas förhålla sig till (Lander 2003a:33, Weare 2013:353). Att kvinnors brottslighet tenderar att

”bortförklaras” kan ses som en följd av att våld ses som inkonsekvent med femininiteter, och

konsekvensen kan bli ett förhållandevis mildare straff (Africa 2010, Gilbert 2002, Jack 1999,

Morrissey 2003). Däremot, om en kvinna uppfattas bryta alltför mycket mot femininitetsnormen

genom exempelvis väldigt grovt våld, kan straffet istället bli hårdare då gärningen kan uppfattas

som både ett lagbrott och ett extremt normbrott (Diesen 2005:214-215, Svensson 2004:156-157,

Weare 2013:346, Worrall 1990:82). En mans brottslighet kan istället tolkas utan den dubbla

avvikelsen eller bortförklaringar, då brott är mer accepterat (i termer av ”förståeligt”) och

oproblematiserat inom maskulinitetsdimensionen. I socialkonstruktionistiska termer kan man tala

om att brott är en konstruktion som kan ges olika betydelse, till exempel utifrån om det är en kvinna

eller en man som har begått handlingen. Messerschmidt (1993:193-194) menar att kvinnor som

begår våldsbrott kan sägas iscensätta och konstrueras utifrån en viss typ av femininitet som står i

relation till den normativa femininiteten, snarare än en maskulinitet. Kvinnor och mäns brottslighet

kan utifrån ovanstående, antas i en tingsrätt kunna tolkas på olika sätt genom att kvinnor och män

kan sägas tillskrivas och förväntas uppvisa olika beteenden och egenskaper i termer av

maskuliniteter och femininiteter (Lander 2003a:26). Detta kan i sin tur få vidare konsekvenser i

form av påföljder, och det är därför av relevans att undersöka hur gärningspersoner för brott

konstrueras i domar.

3.2 Den idealiska gärningspersonen

Nils Christie (1986) för ett resonemang om offer och gärningspersoner och hur de uppfattas i en

västerländsk kultur. Christie (1986:47) menar att ett idealiskt offer är den som blir utsatt för ett brott

och som tillskrivs en legitim offerstatus. Det är inte nödvändigtvis den som oftast blir utsatt, utan

mer en konstruktion på samhällsnivå utifrån rådande kultur och sammanhang, där vissa personer

lättare kan ses som offer än andra beroende på egenskaper de antas besitta. Det idealiska offret och

gärningspersonen ska ses som en återspegling av föreställningar om verkligheten, snarare än en

reell avbild av hur verkligheten ser ut (Christie 1986:57). Det som enligt Christie (1986:48)

kännetecknar föreställningen om ett idealiskt offer är främst svaghet, det är till exempel en sjuk

eller gammal eller väldigt ung person, samt att denne engagerar sig i någon respektabel aktivitet på

en respektabel plats att vara på. Offer- och gärningspersonskap kan relateras till femininiteter och

maskuliniteter genom att när det talas om brottsoffer görs detta ofta i termer av en kvinna och i

17

relation till detta talas gärningspersonen om som en man, vilket kan leda till stereotypa bilder och

sätt att tala om dessa som utesluter det omvända förhållandet (Tham 2011:26-28).

Gärningspersonen för brottet är enligt Christie (1986:48) stor, ond och okänd i förhållande till

offret, för att denne ska ges status som ett idealiskt offer. Man kan till exempel jämföra bilden av en

gammal person boende på ett ålderdomshem som blir bestulen på sina smycken, med en ung man

som berusad blir överfallen på väg hem från krogen en lördagsnatt. Dessa två personer har inte lika

legitim offerstatus utifrån sett. Vad som kännetecknar ett idealiskt offer är dock föränderligt och

inte nödvändigtvis samma idag som för ett antal år sedan eller ett antal år framåt (Christie 1986:49,

52). Christie (1986:54-55) menar att idealiska offer och idealiska gärningspersoner skapas

relationellt och förstärker varandra så ju mer de särskiljs, desto mer idealiska blir de båda. ”Den

idealiska gärningsmannen liknar inte offret. Han är ur moralisk synpunkt svart i jämförelse med det

vita offret. Han är en farlig man som kommer långt bortifrån” (Christie 1986:55, min markering).

Offer och gärningsperson kan alltså ses som varandras motsatser (Heber 2012:190). Rättens

bedömning och hur de uppfattar och beskriver en gärningsperson i domar kan komma att påverkas

av att det finns en föreställning om en idealisk gärningsperson som en man och ett idealiskt offer

som en kvinna. Begreppet idealisk gärningsperson (och till viss del idealiskt offer) används i denna

uppsats tillsammans med maskuliniteter och femininiteter som analytiska begrepp för att undersöka

hur personer i tingsrättsdomar beskrivs och framställs.

4. Metod

4.1 Diskursanalys och socialkonstruktionism

Vilken kunskapssyn man har påverkar hur en studie utformas, genomförs och vad studieobjektet

kommer vara (Winther Jörgensen & Phillips 2000:142). Den påverkar även hur resultaten kommer

tolkas, och kunskapsteoretiska utgångspunkter har således en direkt påverkan på kunskapen som

produceras. Denna uppsats anlägger en socialkonstruktionistisk syn på kunskap och omvärlden. Ett

socialkonstruktionistiskt synsätt utmanar den traditionella bilden av kunskap som ett objektivt

avspeglande av verkligheten, och menar att detta inte är möjligt (Burr 2003:2-3). Hur världen

uppfattas är enligt socialkonstruktionismen historiskt och kulturellt betingat (Burr 2003:3-4) och

hur kunskap och tolkningar av världen ser ut och förändras med tiden blir således beroende av

kontext (Winther Jörgensen & Phillips 2000:11-12). Det kan egentligen inte sägas finnas någon

”sann” kunskap, utan snarare flera olika kunskaper och konstruktioner av verkligheten som är

påverkade av kontext och vem som skapar dem (Burr 2003:4-5). Det är viktigt att betona forskarens

egen roll i förhållande till kunskapsproduktionen, eftersom man alltid är deltagande i och påverkar

kunskapsproduktionen (Winther Jörgensen & Phillips 2000:148). Således gör inte denna uppsats

18

något anspråk på att beskriva en sanning om gärningspersonskap och brott, utan är endast en

representation och tolkning av många möjliga.

Studien i denna uppsats görs med en diskursanalytisk ansats, en metod till för att studera

samhällsfenomen – i detta fall gärningspersoner för misshandelsbrott – och vilka betydelser som

tillskrivs dessa fenomen genom att de talas om på ett visst sätt. Inom rättsvetenskap specifikt kan

diskursanalysen användas för att problematisera den objektivitet som ofta antas känneteckna lag

och rätt och istället se det som sociala konstruktioner som är beroende av kontext, samt synliggöra

genuskonstruktioner i rätten (Gunnarsson & Svensson 2009:175-176). Språket och hur det används

anses ha en central roll i formandet och upprätthållandet av föreställningar om verkligheten och är

därför viktigt inom diskursanalysen (Bergström & Boréus 2012:354, Gunnarsson & Svensson

2009:174). Detta gör diskursanalys till en lämplig metod för föreliggande studie vars syfte är att

undersöka just hur gärningspersoner talas om och beskrivs i tingsrättsdomar, alltså hur de

konstrueras genom språket. Diskursanalysen vilar tungt på en socialkonstruktionistisk grund och det

är en förutsättning att anamma denna grund om man som forskare vill använda sig av

diskursanalytisk metod (Winther Jörgensen & Phillips 2000:10-11). Detta innebär en potentiell

begränsning med metoden då den utesluter forskare som sällar sig till en annan vetenskapsteoretisk

utgångspunkt. Ett annat potentiellt problem gällande diskursanalysen är att det kan vara svårt att

som forskare se bortom självklara och djupt inrättade diskurser, varför det är viktigt att vara kritisk

och medveten om sin egen roll och förförståelse och inte ta något för givet, utan att problematisera

vad man möter (Winther Jörgensen & Phillips 2000:28, 44). Det är åtminstone min strävan att i

denna studie försöka se bortanför självklarheterna.

Diskursanalys som metod kan uppfattas som relativt omfattande och kanske svårhanterlig då det

finns ett stort antal olika inriktningar och därmed tolkningar av diskurs, hur de verkar och vad

analysens syfte är (Winther Jörgensen & Phillips 2000:7). Fairclough (refererad i Winther

Jörgensen & Phillips 2000:69, 71), exempelvis, menar inom den kritiska diskursanalysen att

diskurser genom sin verkan kan skapa och återskapa bland annat kunskap, identiteter och

maktförhållanden, och analysen är ofta fokuserad på att synliggöra detta för att generera social

förändring och balansera ut ojämlika maktförhållanden. Laclau och Mouffe (refererad i Winther

Jörgensen & Phillips 2000:31, 43-44) står för en annan diskursanalytisk inriktning, diskursteori, och

menar att betydelser av sociala fenomen aldrig blir slutgiltigt fastställda utan är föränderliga. Vissa

betydelser kan dock ha en mer dominerande position och uppfattas som ”naturliga” men stå i kamp

och motstridighet med andra betydelser. Det faktum att det finns ett flertal inriktningar av

diskursanalys kan dock öppna upp för möjligheten och fördelen med att kombinera olika delar från

19

olika områden till en skräddarsydd metod som passar en specifik studie (Winther Jörgensen &

Phillips 2000:10, 62, 141). Diskurser och vad de innefattar är relativt fritt att definiera för forskaren

själv utifrån den specifika studien, och vad som är diskurs kan komma att förändras under analysens

gång (Winther Jörgensen & Phillips 2000:136-137). Att skräddarsy sin egen metod och definition

kräver dock att man som forskare noggrant redovisar hur man gjort på ett tydligt sätt. I denna

uppsats definieras diskurs som ett sätt att tala om, förstå och ge betydelse till ett visst fenomen i ett

visst sammanhang, i detta fall gärningspersonskap gällande misshandel (Winther Jörgensen &

Phillips 2000:7). Betydelser är föränderliga och det finns inte en enda representation av

verkligheten, exempelvis är våld och gärningspersonskap fenomen som ges mening i förhållande till

olika perspektiv och diskurser (Winther Jörgensen & Phillips 2000:15-16). Men det finns

dominerande betydelser som utesluter andra betydelser, exempelvis av gärningspersonskap, vilka

kan reproduceras och upprätthållas genom att uttryckas vilket i sin tur kan ge konsekvenser i form

av fortsatta ojämlika förhållanden, till exempel att en kvinna förnekas agens eller att en man

förnekas brottsofferskap. Dominerande synsätt bör brytas ned och analyseras för att synliggöra hur

det diskursiva står i relation till hur världen uppfattas se ut och vilka sociala konsekvenser det kan

få (Winther Jörgensen & Phillips 2000:47, 56, 138).

För att undersöka hur tingsrätten talar om gärningspersoner av olika kön hade förslagsvis

observation av en huvudförhandling kunnat vara en lämplig metod. Denna metod har dock valts

bort till förmån för diskursanalys av domar, eftersom en observationsstudie riskerar att bli alltför

tidskrävande då huvudförhandlingar kan vara mycket långa och det ges inte heller alltid i förväg

information om förhandlingen kommer hållas bakom lyckta dörrar vilket försvårar planering av tid.

Istället för diskursanalys hade även en innehållsanalys kunnat göras av materialet. Dock upplever

jag att denna metod ”skrapar på ytan” av texten istället för att gå mer på djupet och uttalat söka efter

diskurser och hur man talar om något, som man gör i diskursanalysen. Vidare uppfattar jag

diskursanalys som en öppnare metod som är mer anpassningsbar efter syfte och frågeställning,

varför jag föredrar den.

4.2 Material

Som material för min analys har jag valt domar gällande misshandel från Stockholms tingsrätt.

Domar ska utöver beskrivning av gärning och påföljd även innehålla domskäl, det vill säga rättens

motivering till domen inklusive hur man värderat och beaktat eventuella bevis (Ekelöf, Edelstam &

Boman 1998:235). Domskälen kan betraktas som domens kärna (Granström 2006:240) och bör

beskrivas utförligt, bland annat för att möjliggöra bedömning och kontroll utifrån av riktigheten i

resonemanget men även för att underlätta eventuell överklagan (Ekelöf, Edelstam & Boman

20

1998:233-237). Med avseende på detta är domar ett lämpligt analysmaterial för att undersöka

rättens konstruktion av gärningspersoner eftersom det kan antas finnas en tämligen utförlig

beskrivning i domskälen i synnerhet och hela domen i allmänhet. Anledningen till att jag endast

använt mig av material från Stockholms tingsrätt är att det är den största tingsrätten med störst antal

inkomna brottmål per år i Sverige (Domstolsverket 2013:11-13, Tabell 1.2). Detta är relevant

eftersom jag vill avgränsa urvalet till att innehålla så nya domar som möjligt för att skänka

uppsatsen aktualitet. Min tanke var att Stockholms tingsrätt borde ge ett stort antal domar under så

kort tidsintervall som möjligt. Att tingsrätten valts som instans motiveras med att högre instanser,

hovrätt och Högsta domstolen, hanterar överklaganden av tingsrättsdomar av vilket följer att de kan

innehålla en mindre utförlig och tydlig beskrivning av personen som står tilltalad för brottet.

4.2.1 Misshandel som brott

Kvinnor står generellt sett för en liten del av våldsbrottsligheten (Mörk 2013:166). Detta medför att

underlaget gällande kvinnor som begår våldsbrott är begränsat i jämförelse med underlaget för män

som begår våldsbrott, och urvalet misshandelsdomar gällande tilltalade kvinnor kommer därför att

sträcka sig över en längre tidsperiod än domarna för män. Jag har valt brottstypen misshandel trots

det begränsade materialet gällande kvinnliga gärningspersoner för att jag upplever det vara ett

intressant brott att undersöka ur ett genusperspektiv och se till hur män och kvinnor konstrueras

som gärningspersoner, eftersom våld är starkt förknippat med maskuliniteter och inte femininiteter

(Connell 2005:185-186, Messerschmidt 1993:27, Pettersson 2003:139, Svensson 2004:148). Vidare

motivering till misshandel som brottstyp är att det kan ses som ett ”medelgrovt” brott som kräver en

viss utredning och där ord ofta står mot ord, vilket borde leda till en relativt utförligt skriven dom.

Mildare brott (exempelvis stöld) kan vara så pass snabbt och relativt enkelt avgjort att det inte ger

någon längre utläggning i domen som då blir kortfattad och därmed svår att analysera på djupet.

4.2.2 Urval

Stockholms tingsrätt kontaktades med en förfrågan om uttag av domar, vilka sedan skickades från

tingsrätten via mail. De hämtade domarna grupperades först och främst på kön, efter huruvida

tingsrätten benämnde den tilltalade med ”han” eller ”hon”. Därefter sorterades alla domar med en

tilltalad som var född 1996 eller senare bort, eftersom bedömningen i tingsrätt i regel ser

annorlunda ut för personer under 18 år (SFS 1962:700). Vidare har domar sorterats bort där åtalet

gäller flera olika brott, eftersom studiens fokus är enbart misshandel. Dock upptäcktes när analysen

påbörjats att i en dom med två tilltalade – en man och en kvinna – förekom olaga hot utöver

misshandel som åtalspunkt men denna dom behölls då det upplevdes som att det kunde vara

fördelaktigt för urvalet att ha en dom där en kvinna och en man som gärningspersoner kunde

relateras till varandra. Misshandel var ändå huvuddelen av denna dom och jag ansåg att den gick att

21

behålla som ett specialfall. Urvalet bestod efter sortering på dessa kriterier av domar gällande enbart

misshandel (av normalgraden samt ringa och grov), med tilltalade män och kvinnor över 18 år.

Domar där åtalet ogillats och den tilltalade frikänts har behållits eftersom jag anser att även detta är

en dom som kräver sin motivering och således borde det kunna hittas diskurser gällande den

tilltalade även i dessa. Även domar med flera tilltalade har behållits – detta för att det kan vara

intressant att se hur gärningspersonerna konstrueras i förhållande till varandra. Detta gällde dock

bara två domar, varav den ena gällde två män åtalade för gemensamt brott mot samma målsägande,

och den andra en manlig och en kvinnlig tilltalad åtalade för brott mot varandra.

Gällande faktorn tidigare belastning har detta inte varit möjligt att sortera materialet på eftersom det

hade krävt att läsa igenom alla domar i sin helhet redan vid urvalsstadiet då uppgifter om tidigare

belastning inte framkommer tydligt i början av domen. Det hade blivit alltför arbetsamt i

förhållande till tid. Detta gäller även faktorer som huruvida det förekommit alkohol- eller drogbruk

vid tillfället samt om de inblandade känner varandra och har eventuella konflikter med varandra

sedan tidigare. Att inte ha tagit hänsyn till dessa faktorer kan te sig problematiskt. Exempelvis är

det i många fall så att när kvinnor begår våldsbrott föregås det av att kvinnan själv blivit utsatt för

våld av offret som ofta är en närstående (Westfelt 2012:45). Hur mycket ansvar och skuld som

egentligen bör läggas på personen som utövat våld, och hur den personen konstrueras i domen

borde därför variera med bakomliggande faktorer såsom relation mellan målsägande och den

tilltalade, tidigare belastning och alkohol-/drogbruk. Det hade varit fördelaktigt med ett urval domar

som kan påstås vara så lika varandra och jämförbara som möjligt eftersom det uppstår stora

svårigheter i att gruppera fler domar eller gärningspersoner med varandra då varje brott som begås

är unikt och en rad olika faktorer alltså kan påverka hur de tilltalade konstrueras i domarna. Dock

tas faktorer som tidigare belastning, alkohol och droger samt relation mellan den tilltalade och

målsägande alltid upp i domen i den mån det är känt och (enligt tingsrätten) har relevans för fallet,

varför det är möjligt att förhålla sig till detta i efterhand om det vid analysen blir nödvändigt.

Stockholms tingsrätt kontaktades en första gång via mail för uttag av alla dittills avgjorda domar

gällande misshandel och grov misshandel från 2014, vilket resulterade i ca 80 domar. Efter att

urvalskriterierna uppfyllts gav tidsperioden 1 januari 2014 till 20 mars 2014 55 domar för

misshandel och grov misshandel varav fem stycken gällde kvinnliga tilltalade och 50 stycken gällde

manliga tilltalade, sorterat efter huruvida personen i domen benämndes ”han” eller ”hon”. Eftersom

detta första uttag gav ett så litet antal domar med tilltalade kvinnor, gjordes ännu ett uttag av domar

från Stockholms tingsrätt från perioden 1 oktober 2013 till 31 december 2013 i syfte att få fram fler

domar gällande kvinnor. Denna tidsperiod valdes utifrån längden på perioden för det första uttaget –

22

tre månader. I detta uttag hämtades dock endast domar med kvinnliga tilltalade, eftersom gruppen

domar gällande manliga tilltalade redan var nog stor. När domarna från andra uttaget (22 stycken)

sorterats efter urvalskriterierna ålder och brottsrubricering återstod åtta domar, varav en dom visade

sig gälla två tilltalade – en kvinna och en man. Denna dom grupperades för sig själv och inte med

kvinnor eller med män som tilltalade – således blev det slutgiltiga antalet domar från det andra

uttaget sju stycken med kvinnor som tilltalade och det totala antalet domar gällande kvinnor från

första och andra uttaget blev således 12. Domarna i detta andra uttag valdes från en lista från

tingsrätten och baserades endast på namn på den tilltalade. Namn, målnummer, datum och

brottsrubricering är den enda information man får vid detta stadium eftersom tingsrätten inte

kategoriserar domar på kön. Detta kan te sig problematiskt, då personer som tingsrätten skulle

benämna ”han” kan ha ett typiskt kvinnonamn och vice versa. Men eftersom tingsrätten tar en

avgift för att ta ut större antal domar ville jag begränsa uttaget så mycket som möjligt och i de fall

jag kände mig osäker på om namnet kunde tänkas tillhöra en man eller en kvinna, tog jag med den

domen i uttaget i alla fall för att sedan kunna säkerställa hur tingsrätten benämnt personen. Jag är

dock medveten om att detta urvalsförfarande kan ha lett till att vissa domar med kvinnliga tilltalade

från den perioden har missats.

Jag upplevde att 50 domar gällande manliga tilltalade var ett för stort material att analysera med

diskursanalys som kräver en noggrann läsning av materialet (Bergström & Boréus 2012:411). Detta

antal justerades därför till att matcha det slutgiltiga antalet domar med kvinnliga tilltalade (12

stycken), så att det blev lika många domar för kvinnor som för män. De 12 nyaste domarna gällande

män valdes ut för att få ett så aktuellt urval som möjligt. Jag bedömde att de sammanlagt 25

domarna (12 gällande män, 12 gällande kvinnor och en gällande en man och en kvinna) som

återstod av de första uttagen skulle vara ett lagom antal domar att börja analysen med – om det vid

analysen upplevdes som för få kunde jag göra en till hämtning från tingsrättens arkiv. Detta blev

dock inte aktuellt då materialet var stort nog för att göra en tillräckligt omfattande analys i relation

till uppsatsens omfattning.

4.3 Tillvägagångssätt

Rent praktiskt är tillvägagångssättet att hela domarna (inte bara domskälen även om tonvikten

ligger där) läses igenom i syfte att synliggöra beskrivningar av kvinnor och män som

gärningspersoner samt deras gärningar. Materialet lästes flera gånger då man kan finna nya aspekter

vid exempelvis tredje läsningen som man inte uppfattade vid första läsningen (Bergström & Boréus

2012:411). De meningar eller uttryck som tingsrätten i domarna använde för att beskriva

gärningspersonerna markerades för att sedan kunna sammanställas i resultatet. Olika teman som

23

upplevdes som centrala i beskrivningarna av gärningspersonerna har plockats ut för att ge struktur

och tydlighet till analysen, dessa är: skuld och ansvar, föräldraskap, relationen gärningsperson och

offer samt offerskap. Dessa teman kommer att beskrivas mer ingående i inledningen av

resultatkapitlet.

Diskursteorins syfte enligt Laclau och Mouffe (refererad i Winther Jörgensen & Phillips 2000:54-

55, 58) är att finna och problematisera dominerande sätt att uppfatta och tala om verkligheten på,

och analysera motstridigheter och kamp mellan olika betydelser som tillskrivs samhällsfenomen för

att se hur diskurser verkar och vilka sociala konsekvenser som kan komma av att den ena eller den

andra betydelsen blir dominerande. Analysen i föreliggande studie kommer ta hjälp av Laclau och

Mouffes inriktning genom att i materialet analysera på vilka sätt som de tilltalade personerna

beskrivs, samt om det finns motstridigheter i hur gärningspersoner framställs och betydelserna som

dessa ges och även vad dessa motstridigheter får för utfall. Detta görs med utgångspunkt i

maskuliniteter och femininiteter samt Christies (1986) teori om den idealiska gärningspersonen. I

strävan efter genomskinlighet i studien och för att göra det lättare för läsaren att följa med i

analysen av hur de tilltalade beskrivs och framställs i domarna kommer citat att återges och alla

tolkningar av dessa kommer också redovisas och motiveras på ett så tydligt sätt som möjligt

(Bergström & Boréus 2012:405-408). Genomskinlighet är särskilt viktigt inom diskursanalysen

eftersom det är en metod som är relativt öppen för forskaren själv att tolka och tillämpa, vilket

annars kan försvåra för utomstående läsare att följa med i resonemangen.

4.4 Etik

I domar från tingsrätten skrivs i regel personuppgifter för tilltalade ut. Domar är offentlig handling

men jag anser det vara etiskt olämpligt att på något vis använda de personuppgifter som

framkommer i domarna. Jag har därför utelämnat alla specifika personuppgifter och ingen annan än

jag själv har haft tillgång till domarna eller information från dessa. Vid hänvisning till en specifik

dom anges målnummer, vilket är nödvändigt att referera till för att materialet ska kunna granskas

vid behov (Granström 2006:240). I de två följande kapitlen kommer analysen samt slutsatser från

denna att presenteras.

5. Analys och resultat

Syftet med denna studie var att i misshandelsdomar från tingsrätten synliggöra hur kvinnor

respektive män beskrivs som gärningspersoner med avseende på femininiteter, maskuliniteter samt

den idealiska gärningspersonen. Ord eller fraser som är citat från tingsrättsdomen anges kursivt

inom citationstecken och är direkta återgivelser av vad som stod i domen. Den tilltalade betecknas i

24

citaten som ”T”, och målsäganden som ”MÅ”. Materialet som analyserats består av sammanlagt 25

domar, dock redovisas endast ett fåtal av dessa i resultatet. Detta för att relevanta resultat inte

kunnat hittas i alla domar, då vissa var väldigt korta och/eller sakliga och inte närmre behandlade

personen som begått brottet. De citat som lyfts fram och de domar som diskuteras här är således de

som varit mest talande och tydliga för hur tilltalade personer beskrivs av tingsrätten med avseende

på syftet för uppsatsen.

För att tydliggöra och strukturera analysen har ett antal teman plockats ut utifrån vad som framstår

som centralt och återkommande i beskrivningarna av de tilltalade i materialet. Det första temat

skuld och ansvar behandlar huruvida och till vilken grad en tilltalad kan hålla ansvarig för sitt brott.

Detta är en aspekt som alltid tas hänsyn till i en dom varför det naturligt är ett återkommande tema i

materialet, och således också kan ses som ett huvudtema som de andra temana relaterar till. Nästa

tema, föräldraskap, behandlar hur en tilltalad person och dennes brott beskrivs utifrån kontexten att

vara förälder. Även relationen gärningsperson och offer har plockats ut som ett tema för analysen

då denna relation upplevdes som framstående i vissa domar, och kan diskuteras utifrån Christies

(1986) resonemang om föreställningar om vem som uppfattas vara en idealisk gärningsperson och

ett idealiskt offer och relationen dem emellan. Det sista temat som valdes ut var offerskap, gällande

hur de tilltalade beskrivs i termer av offerskap. Detta blev relevant främst i relation till en dom som

behandlade en kvinna och en man åtalade för misshandel mot varandra.

5.1 Skuld och ansvar

Skuld och ansvar är ett tema som alltid behandlas inom en dom – hur detta görs gällande

gärningspersonerna i materialet redogörs för nedan. De rubriker som följer därefter är mer specifika

teman som upplevdes vara framstående i materialet, men som alla kan sägas stå i relation till det

övergripande temat om ansvar och skuld.

Gällande domar med tilltalade kvinnor kunde en diskurs som ger kvinnan betydelsen av att vara

våldsam utan ansvar eller skuld utrönas, där tingsrätten fastställer att våld ägt rum med skador till

följd men att kvinnan inte kan anses vara fullt ansvarig för detta. Att beskriva en kvinna i termer av

att ha varit uppsåtligt våldsam kan sägas gå emot vad den dominerande normen konstituerar som

korrekt beteende för en kvinna, och tingsrätten verkar lösa denna motstridighet genom att uttrycka

att den tilltalade kvinnan inte kan hållas fullt ut ansvarig eller skuldbeläggas för den åtalade

misshandeln – kvinnans agens förminskas. Detta resoneras i det följande som att kunna vara

relaterat till en norm som uttrycker att kvinnor inte bör bete sig våldsamt och att det istället är mer

accepterat gällande män, och genom att nedskriva ansvaret för brottet kan också avvikelsen från den

25

normativa femininiteten nedskrivas (Connell 2005:83, 185-186, Messerschmidt 1993:14, Pettersson

2003:139, Svensson 2004:148). Att kvinnor inte ses som ansvariga för sina brott kan exemplifieras

med dom B4754-13 som diskuteras nedan, där en kvinna står åtalad för att ha knuffat en annan

kvinna in i ett handfat. Våldet beskrivs som utan uppsåt och därmed hålls inte den tilltalade

ansvarig för det (åtalet ogillas):

”Det kan dock inte råda något tvivel om att MÅ på eftermiddagen hade ett stort långdraget

blåmärke på nedre delen av vänster säte /…/ Med hänsyn till det anförda är det bevisat att T

har knuffat MÅ /…/ Även om knuffen var kraftig är det dock inte styrkt att T hade uppsåt att

skada MÅ eller att hon måste ha insett att det skulle bli en oundviklig följd av knuffen. Inte

heller kan det sägas att T har förstått att det var en stor risk för att MÅ skulle komma till

skada. T ska därför inte dömas för misshandel”.

Att tala om kvinnor som begår brott i termer av förminskad agens kan ha en trolig grund i att brott

inte anses passa in i normen för ”korrekt” kvinnligt beteende och därför behöver bortförklaras

(Africa 2010, Morrissey 2003, Weare 2013). Förminskad agens kan vidare sägas stå i relation till

exempelvis passivitet och objektposition, som bland andra Gemzöe (2010:83) och Hirdman

(2001:45) menar relateras till kvinnor genom föreställningar om femininiteter – således kan

beskrivningar av kvinnan i termer av förminskad agens tyda på att hon konstrueras utifrån

föreställningar om femininiteter. Genom att minska kvinnornas agens, ansvar och uppsåt i den

”oacceptabla” gärningen kan uppfattningen av henne, trots brottet, relateras till den dominerande

föreställningen om kvinnor som inte uppsåtligt våldsamma – den normativa femininitet vilken

kvinnor förväntas förhålla sig till och bete sig utifrån (Lander 2003b). Detta förutsätter dock att

kvinnan i fråga kan ”återföras” till att passa normen (Diesen 2005: 214, Gilbert 2002, Weare 2013)

– vilket hon kan tänkas göra så länge brottet (och därmed normbrottet) inte är synnerligen grovt.

Ingen av de åtalade misshandlarna med tilltalade kvinnor beskrevs av tingsrätten som särskilt grov.

Dom B827-13 kan anses stå i kontrast till den ovan refererade B4754-13. Bakgrunden till

misshandeln i B827-13 var att målsäganden – en man – fysiskt höll fast den tilltalade kvinnan

utanför en nattklubb då han ville göra en polisanmälan mot henne för en händelse tidigare.

Tingsrätten bedömde att målsäganden inte haft rätt att göra detta och den tilltalade ska därmed haft

rätt att slita sig loss, men den tilltalade ska även ha slagit målsäganden. Rätten anför följande:

”Enligt tingsrätten gick dock Ts rätt att freda sig inte längre än så [att ta sig loss]. Situationen var

enligt tingsrätten också sådan att T borde ha kunnat besinna sig, men hon har i stället uppsåtligen

och av ilska slagit MÅ i ansiktet”. Tingsrätten beskriver kvinnan som att ha handlat uppsåtligt

våldsamt, vilket kan ses i kontrast till vad som kan sägas vara en dominerande diskurs gällande

kvinnor som begår brott – den om att ansvar och skuld tenderar att tonas ned, för att passa in

kvinnan med den normativa femininiteten som uttrycker ”korrekt” beteende i form av omvårdande,

26

passivt och icke-våldsamt beteende (Africa 2010, Connell 2009:86, Gemzöe 2010:82-83, Hirdman

2001:48, Jack 1999, Morrissey 2003, Russell 2013, Weare 2013). Att beskriva kvinnan som

uppsåtligt våldsam skulle kunna motivera en uppfattning av henne som dubbelt avvikande – det

andra vanliga sättet att uppfatta kvinnor som begår brott på – och att hon därför bör straffas hårdare

(Svensson 2004:156-157, Weare 2013:346, Worrall 1990:82). Så är dock inte fallet i domen –

kvinnan döms till dagsböter för ringa misshandel vilket kan ses som ett tämligen lindrigt straff.

Hennes uppsåt och skuld kan sägas nedtonas på detta vis: ”Även om T inte kan anses ha begått

gärningen i nödvärn beaktas att MÅ inte haft fog för sin åtgärd att ta tag i och hålla fast T och att

detta agerande bör bedömas som provocerande”. Genom att inte beskrivas som rakt igenom

uppsåtligt våldsam kan den tilltalade kvinnan ändå uppfattas någorlunda inom normen och straffas

förhållandevis milt därefter, och uppfattningen av kvinnor som inte uppsåtligt våldsamma blir

dominerande i detta fall.

Dom B16468-13 gäller ett åtal mot en man för misshandel mot sin tidigare flickvän, där den

tilltalade åberopar nödvärn som orsak till slaget. Tingsrätten anför följande:

”T höll i MÅ med sina händer på hennes a lar, att MÅ slog då ut med armarna på bröstet på

T, att T direkt därefter utdelade ett knytnävsslag mot MÅ samt att slaget träffade MÅ

någonstans vid vänstra tinningen /…/ måste det hållas för visst att han [T] förstod att det

fanns en risk att ett sådant slag skulle träffa MÅ med kraft någonstans i huvudet. T utdelade

slaget likväl och var därmed likgiltig inför effekterna av sitt handlande /…/ Tingsrätten

konstaterar att T inte har beskrivit en situation i vilken han upplevde att han var tvungen att

skydda sig mot något påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp från MÅs sida. T kan

redan därför inte anses ha handlat i nödvärn”.

Tingsrätten beskriver den tilltalade som ”likgiltig inför effekterna av sitt handlande” och tillskriver

honom fullt ansvar för händelsen. Att beskriva mannen i termer av fullt ansvar och uppsåt

upplevdes vara närvarande i ett flertal av domarna gällande tilltalade män men av hänsyn till plats

redogörs inte dessa för – det ovan beskrivna citatet kan sägas vara det mest talande för materialet i

övrigt. Detta kan ställas i relation till beskrivna domar gällande tilltalade kvinnor, där tingsrätten

resonerar kring omständigheter som nedskriver ansvaret hos den tilltalade. Att målsäganden slog

med armarna på bröstet på den tilltalade lämnas i detta fall av tingsrätten därhän, när detta skulle

kunna tolkas som en provokation (i jämförelse med provokationen i dom B827-13 som diskuteras i

stycket ovan). Även att, enligt vittnesuppgift, ”MÅ ramlade bakåt av slaget men han [T] hann

fånga upp henne” bortses från av tingsrätten, vilket annars skulle kunna tyda på att den tilltalade

faktiskt inte var helt likgiltig inför effekterna av slaget genom att se till att hon inte skulle ramla.

Detta fall kan resoneras kring utifrån maskulinitet och våld. När ansvar och skuld diskuteras i

relation till tilltalade män kan det, i kontrast till kvinnor, göras oftare i termer av att den tilltalade

27

mannen helt enkelt haft uppsåt att misshandla, som ett medvetet val av beteende. Rationalitet och

förnuft är egenskaper som ofta kopplas till maskuliniteter (Connell 2009:86, Gemzöe 2010:82-83,

Pettersson 2003:142). Våld ingår inte nödvändigtvis i den övergripande normen för hur män ”bör”

vara, men i och med att det är ett fenomen som ofta ges betydelse i maskulina termer och inte

feminina (Connell 2005:83, 185-186, Messerschmidt 1993) kan det uppfattas som mindre

normbrytande och svårförståeligt än kvinnors våld. Detta märks i ett flertal av domarna bland annat

genom att många av domarna gällande män som misshandlat är mer kortfattade och konstaterande

om att våldet ägt rum och mindre resonerande i domskälen än dem gällande kvinnor. Detta kan tyda

på att kvinnors brott läggs mer ansträngning på att förklaras, eller förminskas i ansvar.

5.2 Föräldraskap

Moderskap och omvårdande egenskaper är något som är starkt relaterat till hur kvinnor normativt

”bör” vara och förväntas vara (Connell 2009:86, Gemzöe 2010:82, Hirdman 2001:37, Lander

2003a:39). Moderskap är en central aspekt i dom B6511-13, gällande en kvinna som åtalats för

misshandel mot sin son. Detta genom att hårdhänt ha dragit fram honom underifrån en säng, örfilat

samt tagit stryptag på honom. Skador finns fotodokumenterade och den tilltalade har medgett att

händelserna ägt rum, men att det skett utan uppsåt. Eftersom tingsrätten inte bedömde att kvinnan

haft för avsikt att skada sin son och därmed ogillar åtalet, står denna dom i relation till den ovan

diskuterade diskursen om bristande ansvar och skuld gällande tilltalade kvinnor. Frikännandet

motiveras av tingsrätten såhär:

”Ingenting tyder på att T avsiktligen skulle ha åsamkat MÅ någon skada utan det framstår

istället som en olyckshändelse /…/ Även om en örfil inte på något sätt kan anses försvarbar,

vilket T själv har medgett, kan det inte uteslutas att det varit fråga om en lättare örfil i en

pressad situation som inte orsakat någon nämnvärd smärta /…/ Då det inte finns någon

annan utredning än den redovisade4 kan det inte anses styrkt att T avsiktligen tagit ett

stryptag på MÅ som orsakat smärta och andnöd”.

Eftersom moderskap och omvårdande egenskaper är så starkt relaterat till att vara kvinna kan

kvinnors brott tendera att bortförklaras just för att det inte stämmer överens med föreställningen om

hur en kvinna ska vara. Dock kan förhållandet av samma anledning vara omvänt, och ge hårt straff,

när våldet är grövre och det uppfattas som ett extremt brott mot femininitetsnormen och

moderskapet (Weare 2013:344-345, 354, Worrall 1990:62). Den tilltalade kvinnan i B6511-13 kan

från rättens håll uppfattas konstrueras i termer av icke-normbrytande moderskap genom att hennes

gärningar mot sonen beskrivs som att inte vara med uppsåt eller ha orsakat någon smärta, vilket kan

tyda på att hon konstrueras i relation till en normativ femininitet gällande gott moderskap, och får

4 Den redovisade utredningen gällande stryptaget bestod av målsägandens berättelse samt vittnesmål från en person som

målsäganden berättat för, men inga synliga märken.

28

följden att hon frikännes. Kvinnan beskrivs inte uttryckligen i termer av moderskap, men det faktum

att hon är mamma till målsäganden kan göra att hennes gärningar tolkas utifrån föreställningar om

moderskap. I och med att moderskap är starkt relaterat till kvinnor kan dessa dömas till ett mildare

straff med grund i att hon inte bör tas ifrån familjen, som hon uppfattas vara en grundbult i (Pierce

2013:183, Worrall 1990:86). Det aktuella fallet kan diskuteras som att kvinnans gärningar inte

uppfattas vara så grova att hon inte kan ”återföras” eller formas till att passa in i den normativa

bilden (Diesen 2005:214, Weare 2013). Tingsrätten motsäger dock sig själv genom att uttrycka att

en örfil aldrig är försvarbar, men att den i detta fall inte är straffbar då den varit av lättare art. Detta

kan visa på hur rätten kan tendera att förklara bort beteenden som inte överensstämmer med de

normativa föreställningarna om hur en kvinna ”ska” vara (Weare 2013:345). I domen beskrivs

gärningarna dels som en ”olyckshändelse” men även att ”Det är utrett att T då hon skulle klä på

MÅ gett honom en örfil efter att MÅ provocerat henne genom att kallat henne hora eller fitta”.

Detta kan ses som sätt att ge en alternativ förklaring till gärningen, utöver individuell agens, och

kan tolkas som att kvinnan i domen konstrueras inom femininitetsnormen som uttrycker icke-våld

och moderskap (Africa 2010:81). Örfilen verkar av tingsrätten uppfattas som tämligen försvarbar

ändå, i och med provokationen där sonen förolämpade henne. Detta fall kanske kan tydliggöras med

ett tankeexperiment: om den tilltalade inte haft en föräldrarelation till målsäganden hade tolkningen

av gärningarna kanske sett annorlunda ut.

Ingen dom fanns i materialet gällande en man som åtalats för våld mot sitt barn – annars hade

faderskap varit en intressant aspekt att relatera till moderskap gällande våld. Pierce (2013:182-183)

menar att pappor kan dömas till strängare straff i förhållande till mammor då hennes roll kan ses

som av mer känslomässigt slag och därför kan anses vara mer svårersättlig inom familjen än

pappans, som i vissa fall ses främst som en ekonomisk försörjare som kan ersättas av exempelvis

staten. Dock kan det tänkas att mammor straffas hårdare i förhållande till pappor när det gäller

grova brott mot sina barn – eftersom mammans men inte pappans brott ses som extremt

normbrytande, då moderskap är mer kopplat till kvinnor än vad faderskap är till män (Pierce

2013:186-187).

5.3 Relationen gärningsperson och offer

Dom B10990-13 är intressant utifrån relationen mellan gärningsperson och offer. Den tilltalade

kvinnan är polis och står åtalad för att ha använt upprepat våld med batong samt gett sin polishund

kommando att attackera en man hon skulle gripa då han enligt uppgift ska ha varit våldsam mot ett

antal personer. Kvinnan menar att det var en form av nödvärn då hon upplevde mannen som hotfull

och i stånd att attackera henne. Tingsrätten fastställer dock:

29

”Omständigheterna har i det här fallet inte varit sådana att det varit försvarligt av T att

använda det våld hon gjort. /…/ Det sammanlagda våldet har varit sådant att hon ska dömas

för misshandel av normalgraden. /…/ Misshandel är ett brott där påföljden normalt sett

bestäms till fängelse”.

Detta kan sägas beskriva en uppsåtligt och onödigt våldsam person – vilket står i kontrast till en

dominerande föreställning om hur en normativ kvinna bör vara. Kvinnan i fallet döms till villkorlig

dom och utfallet av domen verkar alltså stå i kontrast till tingsrättens bedömning av våldet. Detta

kan diskuteras utifrån att kvinnan flera gånger i domen beskrivs och betonas som ”under stark

press”, ”hotad” och ”ensam på plats” (begrepp som kan ses som förklarande och nedtonande av

våldet) och att målsäganden ”var större än henne”, samt att hon vid tillfället var polis i tjänst –

vilket kan relateras till den svaghet, underordning och respektabilitet5 som Christie (1986:48) menar

kännetecknar ett idealiskt offer. Målsäganden däremot som är en man som har begått brott som

föranledde gripandet och som i relation till henne är större, definieras således mer utifrån hur

Christie (1986:48) beskriver en idealisk gärningsperson men också utifrån maskulinitet, vilken

kopplas till bland annat styrka och överordning gentemot kvinnor (Gemzöe 2010:83, Hirdman

2001:48, Pettersson 2003:142). Christie (1986:54) menar vidare att positionerna idealisk

gärningsperson och idealiskt offer kan förstärka varandra. Detta kan tillämpas på situationen fast i

ett omvänt förhållande – att ju mer icke-idealiskt ett offer är, desto mer icke-idealisk blir också

gärningspersonen. Utifrån detta kan det förhållandevis milda straffet diskuteras som en följd av att

hon tillskrivs egenskaper som mer relateras till ett offer än en gärningsperson – som ett sätt att

nedskriva hennes agens och ansvar och ”föra in” henne i normen som en icke-våldsam kvinna

(Morrissey 2003:25, Weare 2013:350).6

Fallet kan även relateras till femininiteter och maskuliniteter på så vis att brottslighet främst

associeras till maskuliniteter och offerskap främst till femininiteter (Connell 2005:83, 185-186,

Diesen 2005:217, Pettersson 2003:139, Svensson 2004:148) – vilket är ett förhållande som kan

sägas återfinnas till viss del i B10990-13 genom att kvinnan beskrivs mer i termer av ett offer (för

den våldsbenägna mannen hon ska gripa), och mannen beskrivs mer i termer av en gärningsperson

då han är hotfull och varit våldsam. En kvinna som gärningsperson kan också tänkas bli mer

avvikande och ”otänkbar” i de fall även offret avviker från föreställningen – en mans våld mot en

kvinna kan exempelvis ses som mer lättförståeligt än en kvinnas våld mot en man – vilket kan leda

till att hon svårare passas in i rollen som en gärningsperson. Den tilltalade kvinnans våld som

beskrivs som oförsvarligt kan sägas bryta mot den normativa femininiteten och därmed motivera ett

5 Att vara polis i stånd att gripa en hotfull person kan i många fall anses vara en respektabel aktivitet. 6 Offerskap diskuteras även längre ned med utgångspunkt i ett annat fall.

30

strängt straff enligt tesen om dubbel avvikelse (Diesen 2005:214-215, Svensson 2004:156-157,

Weare 2013:346, Worrall 1990:82). Dock är det tänkbart att hennes yrke som polis spelar in i

bedömningen av straffet och henne som gärningsperson, vilket kan relateras till att det kan antas

finnas ett flertal konstruktioner av femininiteter som är beroende av exempelvis klass eller social

position, vilket också får betydelse för hur beteende tolkas och uppfattas där våld begånget av en

socialt högre uppsatt person eller exempelvis en polis kan ses som mer acceptabelt (Lander

2003a:26, 42, Messerschmidt 1993:27).

Dom B2516-14 blir även den aktuell i en diskussion om relationen mellan gärningsperson och offer,

men på ett annat sätt än den nyss beskrivna B10990-13. I dom B2516-14 står en man åtalad för

misshandel mot en kvinna:

”Det har således varit fråga om en helt oprovocerad gatumisshandel i form av ett

knytnävsslag mot kinden. Gärningen är att bedöma som misshandel av normalgraden, vilket

är ett brott av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse. Det finns inte

några särskilda skäl att i Ts fall välja en annan påföljd.”

I detta fall bedömer inte tingsrätten att någon annan påföljd än fängelse är rimlig, vilket kan sättas i

relation till ovan beskrivna dom där kvinnan slog mannen upprepade gånger, samt att han blev

påhoppad av en polishund. Det våldet kan ses som allvarligare fysiskt sett än ett knytnävsslag –

men straffen kan sägas skilja sig stort, kvinnan i B10990-13 döms till villkorlig dom och mannen i

B2516-14 döms till en månads fängelse.7 Detta kan möjligtvis ha en grund i att misshandeln var just

oprovocerad och därför har högre straffvärde i tingsrättens ögon – men det går också att förstå i

termer av det idealiska offret/gärningspersonen (Christie 1986). Mannen kan stämma in i rollen som

den idealiska gärningspersonen – han är okänd, ond (genom att vara oprovocerat våldsam) och stor

(benämns ”fysiskt stark” i domen) i förhållande till målsäganden – som är svagare i relation till

gärningspersonen, och liknar det idealiska offret. Gärningen skedde visserligen på natten, men

kvinnan var inte berusad, och samtalade med sin väninna när slaget kom vilket kan tolkas som

relativt respektabelt.

Även om brotten i dom B10990-13 och B2516-14 svårligen kan likställas fullt ut, kan de ändå

diskuteras utifrån att kunna tänkas spegla de könsskillnaderna i straff som visar att män i större

utsträckning döms till fängelse än kvinnor, till följd av uppfattningen att kvinnor inte är eller bör

vara uppsåtligt våldsamma (Ahola 2010, von Hofer & Bogestam 2012:319-320, Yourstone 2008).

Detta kan relateras till exempelvis chivalry-tesen som Shatz och Shatz (2012) samt Yourstone

7 Det bör dock nämnas att straff inte egentligen kan jämföras såhär enkelt då faktorer som exempelvis tidigare

belastning kan spela in i påföljdsbestämningen.

31

(2008) tar upp i sin forskning – som säger att kvinnor inte straffas lika hårt som män på grund av

föreställningar om att kvinnor bör behandlas med respekt och skyddas, vilket hon kan göras i

hemmet av en man. Denna tes kan dock upplevas bygga på väldigt gammaldags värderingar som

inte nödvändigtvis är aktuella i dagens svenska samhälle. En annan tolkning är att skillnaderna i

straff kan relateras till maskuliniteter, femininiteter och kopplingen till våld. Mäns brott kan som

tidigare nämnt ses som mer normaliserat och kan således uppfattas på ett mer oproblematiserat sätt

och straffas hårdare än kvinnors brott, som ses som avvikande (kanske särskilt mycket eftersom

kvinnans våld i B10990-13 riktades mot en man, som inte är det stereotypa offret). Det verkar alltså

inte förhålla sig så som Connell (2005:83) argumenterar, att mäns våld skulle vara rättfärdigat och

osynliggjort i och med mäns överordnade position. Dock är det tänkbart att faktorer som

exempelvis klass eller etnicitet, samt att det var en ”gatumisshandel” kan spela in i hur mannen i

B2516-14 döms. Detta kan relateras till en annan dom, B15659-13, gällande en man åtalad för

misshandel mot en kvinna han var i en relation med. Åtalet ogillas då tingsrätten menar att ord står

mot ord och ingenting kan anses vara bevisat, vilket kan sägas gå emot förståelsen av en tilltalad

man som ansvarig och uppsåtligt våldsam. Att tingsrätten väljer att inte gå på målsägandens

berättelse om hur hon blivit misshandlad kan tänkbart ha en grund i att mannen i fallet uppvisar en

maskulinitet som kan stå i stark relation till den hegemoniska – till exempel genom att vara vit

medelklass8 – samt att våldet skett i hemmet. Det kan därmed uppfattas som mannens rättmätiga

maktutövande mot en kvinna och således kunna osynliggöras på det vis Connell (2005:83) menar.

Att som man uppfattas utifrån en privilegierad maskulinitet som förhåller sig nära normen kan göra

att man behandlas mer fördelaktigt i rättssystemet (Connell 2005:83, Diesen 2005:381-382).

5.4 Offerskap

Dom B15586-13, gällande en kvinna och en man åtalad för misshandel mot varandra, kan

analyseras i termer av offerskap då båda personerna har blivit utsatta för och begått våld – således

kan de sägas vara både gärningsperson och offer. Nedan följer tingsrättens bedömning, det första

citatet avser den tilltalade kvinnan (gällande örfilar och slag mot huvudet) och det sista citatet avser

den tilltalade mannen (gällande stryptag och slag).9

”Även om det torde ha orsakat MT visst obehag har ’slagen’, i enlighet med vad såväl MT

som T berättat och visat, varit väsentligt lösare än en örfil. Enligt tingsrättens bedömning

kan de knappast ha orsakat någon smärta /…/ T tog tag om MTs nacke och skakade till hans

huvud när han satt i en solstol på balkongen. /…/ Tingsrätten anser att T måste ha insett att

MT kunde komma att slå i bakhuvudet mot väggen och att detta inte hindrat henne från att

agera på det sätt som hon gjorde”.10

8 Detta är dock svårt att utläsa i en dom och är således i detta fall endast spekulationer. 9 Den tilltalade mannen benämns MT och den tilltalade kvinnan benämns KT för att tydliggöra. 10 Gällande örfilarna ogillas åtalet, slaget mot huvudet döms som ringa misshandel.

32

”Det är styrkt att MT har tagit ett grepp med båda händer (’stryptag’) om Ts hals, dock att

det inte framgått att han tagit detta grepp med någon större kraft /…/ åtalet i dess helhet

styrkt, med den reservationen att tingsrätten anser att det inte är helt klarlagt huruvida

lårskadorna orsakats av sparkar eller slag. MT ska alltså dömas för misshandel. /…/ När det

gäller att bedöma straffvärdet av gärningarna ska beaktas att det varit fråga om upprepat

relationsvåld. Även om KTs skador har varit måttliga är det fråga om brott som det finns skäl

att se allvarligt på”.11

Offer och gärningsperson kan ses som betydelsemässiga motsatser, vilket kan försvåra för en

person att inneha båda rollerna (Heber 2012:190). Det blir därför motstridigheter i materialet, att

kvinnan och mannen talas om i termer av både gärningsperson och offer. Kvinnan beskrivs dels

som att inte ha orsakat någon smärta, men också som en ansvarig gärningsperson som förstod att

mannen skulle skadas, men hennes våld inkluderas inte i det tingsrätten benämner relationsvåld som

bör ses allvarligt på, vilket mannens våld gör även om det också beskrivs som tämligen lindrigt.

Eftersom gärningspersonskap och våld sedan kan sägas vara starkare kopplat till att vara man,

särskilt när det gäller våld i nära relationer, och offerskap lättare kan kopplas till en kvinna – även

när denna begår brott (Africa 2010, Christie 1986, Connell 2005:83, 185-186, Diesen 2005:217,

Morrissey 2003:22, Weare 2013), kan kvinnan i B15586-13 tänkas lättare kunna ges positionen som

offer och mannen den som gärningsperson. På så vis kan det ses som överensstämmande med den

övergripande uppfattningen och föreställningen om vad en gärningsperson och ett offer är – särskilt

i kontexten av en relation.

Det kan även ses som överensstämmande med föreställningar om maskuliniteter och femininiteter

som överordnade och underordnade, där mannen kan ses som att ha makt att utöva våld mot

kvinnan men kvinnan inte lika mycket makt att utöva våld mot mannen, och när kvinnan väl begår

våld kan det ses som en följd av mannens våld, och ses därmed inte som lika allvarligt (Connell

2005:83, Weare 2013). Våld i nära relationer eller relationsvåld ges ofta betydelsen att mannen är

den aktiva våldsutövaren och kvinnan det passiva offret, och det finns föreställningar relaterade till

maskulinitet om att män ska ”kunna ta det” när det gäller våld (Tham 2011:29-30, White & Dutton

2013:113-114). Denna betydelse kan relateras till dom B15586-13, i och med att mannens men inte

kvinnans våld benämns som ”relationsvåld” (se citatet ovan) – det rör sig om våld i en relation, men

det är mannen och inte kvinnan som är den aktiva våldsutövaren. Passivitet kopplas oftare till

femininitet och aktivitet till maskulinitet (Gemzöe 2010:82-83, Hirdman 2001:45, Pettersson

2003:142). Hade kvinnans våld benämnts på samma sätt hade det kunnat tillskriva henne mer

ansvar, och anspela mer på ett våldsutövande i båda riktning i relationen – nu kan det istället ses

11 Den tilltalade mannen döms utifrån rättsintyg, vittnesmål och bilder som bevis – kvinnan döms utifrån vittnesmål och

egen utsago.

33

som att mannens offerskap osynliggörs i och med att kvinnans gärningspersonskap osynliggörs.

Weare (2013:350) och Morrissey (2003:25) menar att offerskap står i kontrast mot agens, samt att

kvinnor ofta placeras i rollen som offer vilket således också innebär icke-agens. Någon som är i

positionen offer kan ses som att befinna sig i gärningspersonens våld, som kontrollerar och

begränsar offrets handlingsutrymme – således har denne inget eget aktörskap i situationen. Detta

kan potentiellt innebära att en gärningsperson som framställs som ett offer därmed också kan

förnekas sin agens i sammanhanget och av den anledningen ses som mindre ansvarig för brottet då

agens och ansvar står i relation till varandra, genom att agens kan definieras som möjligheten för en

individ att välja att agera på ett visst sätt. Individen kan därmed sägas vara ansvarig för det – på så

vis blir förnekad agens också ett förnekande av ansvar för beteendet (Weare 2013:338). Av denna

anledning kan det resoneras om att kvinnans ansvar för misshandeln i B15586-13 förminskas i och

med att hon uppfattas utifrån föreställningar om femininiteter som inte våldsamma, men även

föreställningar om relationsvåld i betydelsen mäns våld mot kvinnor, och att hon lättare kan

placeras i offerrollen och därmed mannen i gärningspersonrollen. Det kan därmed få följden att

hennes brott straffas mildare än mannens – då han i kontrast till henne befinner sig i den agerande,

ansvariga gärningspersonrollen. Kvinnan dömdes till dagsböter och mannen till fängelse i fem

månader. Detta kan också relateras till vad som tidigare nämnts om att män tenderar att straffas

hårdare för liknande brott som kvinnor. Här rör det sig alltså om våld i nära relationer, men mannen

straffas hårdare vilket kan implicera att han starkare relateras till en straffbar gärningsperson, och

kvinnans ansvar och straffbarhet nedskrivs när offerrollen förstärks. Detta kan också relateras till

Christies (1986) resonemang, där föreställningen om offer beskrivs vara som en kvinna och

gärningspersonen en man.

6. Slutdiskussion – Kvinnor och män som gärningspersoner

Syftet med denna studie har varit att med en diskursanalytisk metod undersöka hur tingsrätten i

Stockholm beskriver personer åtalade för misshandelsbrott, med utgångspunkt i att det finns

föreställningar om femininiteter, maskuliniteter och gärningspersoner för brott som kan påverka hur

man uppfattar personer och vilka egenskaper de associeras med. Nedan presenteras en

sammanfattande diskussion av analysen som behandlade temana skuld och ansvar, föräldraskap,

relationen gärningsperson och offer samt offerskap. I materialet verkade det finnas kontraster och

motstridigheter i hur man talar om gärningspersoner och vilken betydelse de ges i termer av ansvar,

skuld och uppsåt gällande brottet, beroende på om den tilltalade är en kvinna eller en man. Detta

kan sammanfattas i att tilltalade kvinnor i materialet beskrevs i vissa fall som att ha begått våldet

med mening och uppsåt, men detta kontrasterades mot att beskriva dem i termer av offerskap och

förminskad agens och ansvar – vilket upplevdes vara en dominerande förståelse av tilltalade

34

kvinnor. De framställdes i relation till en normativ femininitet, genom att ansvaret och skulden för

våldet – en handling som kan sägas stå emot den normativa femininiteten – tonades ner och därmed

tonades också motstridigheten med normen ner. Tilltalade män föreföll däremot i många fall

konstrueras och förstås mer som uppsåtligt våldsamma och ansvariga för sina brott – i termer av en

idealisk gärningsperson. Det kan resoneras som att männen konstrueras utifrån en föreställning som

uttrycker att våld är ett maskulint kodat fenomen som upplevs mer normaliserat och inte lika

normbrytande som när kvinnor begår brott.

Gällande de tilltalade kvinnorna upplevdes att de delvis framställdes som att medvetet ha begått

handlingar som betecknas som misshandel och som man därmed ska hållas ansvarig för och straffas

för. Att begå våldsbrott kan dock sägas stå i strid med föreställningen om hur en kvinna enligt

normen ska bete sig. Denna strid verkade lösas genom att rätten också beskrev kvinnorna i termer

av förminskat ansvar och agens i handlingen genom att framhålla omständigheter som tonar ned

allvarligheten, skulden eller uppsåtet i brottet. Detta kan sägas vara i linje med tidigare forskning på

området, som menar att en dominerande diskurs om kvinnor som gärningspersoner är att tala om

dem i termer av nedtonad agens och ansvar för brottet (Africa 2010, Gilbert 2002, Jack 1999,

Morrissey 2003, Quadrelli 2003, Weare 2013, Worrall 1990). Slutsatsen är att kvinnor tenderar att

framställas i termer som relateras till femininiteter, exempelvis upplevdes moderskap kunna vara en

bidragande faktor till att ett åtal ogillades, samt att kvinnan framställdes i termer av passivitet (utan

agens), underordning och offerskap. Våldet kan vara fastställt att ha skett, men tolkas utifrån ett

perspektiv som inte ger kvinnan fullt ansvar eller skuld för det. Att kvinnor skulle uppfattas som

dubbelt avvikande – som normbrytare och lagbrytare (Diesen 2005:214-215, Svensson 2004:156-

157, Weare 2013:346, Worrall 1990:82) har inte varit framträdande i materialet, vilket kan tänkas

ha en grund i att misshandelsfallen som domarna rörde generellt var ganska lindriga, och den

dubbla avvikelsen kan antas vara framträdande vid grövre brott som till exempel mord. Att kvinnor

enligt föreställningar om femininiteter inte tas för att vara våldsamma – utan istället snarare bör bete

sig på ett moraliskt och omvårdande sätt för att passera som en ”god kvinna” – kan relateras till

varför kvinnor som begår brott tenderar att beskrivas i termer som nedtonar deras agens och att de

inte ses som ansvariga för sina brott (Africa 2010, Hirdman 2001:37, Lander 2003a:39, Morrissey

2003, Weare 2013).

Gällande de tilltalade männen i materialet så återfanns inte samma tendens att hitta förklaringar till

brottet som kan nedtona ansvaret, som gällande kvinnorna. Domarna upplevdes som att vara mer

kortfattade än de gällande kvinnor, och rätten dömde ofta med grund i bevis eller vittnesmål utan att

resonera närmre kring omständigheterna, vilket tenderade att göras för kvinnorna. Detta kan i sig

35

relateras till att mäns brott kan sägas vara en norm och att mäns våld uppfattas på ett mindre

problematiserat sätt än kvinnors då våld är starkare maskulint än feminint kodat (Connell 2005:83,

185-186, Messerschmidt 1993:4, 14, Pettersson 2003:139, Svensson 2004:148). Kvinnorna i

materialet verkade alltså framställas i relation till en normativ femininitet, men motsvarande var

inte lika tydligt gällande männen och en tänkt normativ maskulinitet, deras brott behövdes inte

”bortförklaras” för att passas in i normen. Detta kan möjligen sättas i relation till att normer kan

sägas ha en större kontrollerande inverkan på kvinnor än på män (Lander 2003b:20, Weare

2013:353). Av analysen av materialet upplevdes även att män, i kontrast till kvinnor, tenderade att

beskrivas i termer som gick att relatera till Nils Christies (1986) resonemang om idealiska

gärningspersoner, genom att framställas som större och överordnade sina offer – som oftast var

kvinnor, vilket kan förstärka den idealiska gärningspersonen i och med att det idealiska offret ofta

ses i form av en kvinna (Christie 1986).

Att kvinnor och män uppfattas på skilda sätt som gärningspersoner kan få konsekvenser när det

gäller påföljder, vilket tidigare forskning har visat (Ahola 2010, Henning & Feder 2005, McCoy &

Gray 2007, Shatz & Shatz 2012, Yourstone 2008). I och med att män uppfattas mer

oproblematiserat som gärningspersoner, kan det motivera ett hårdare straff än för kvinnor som

tenderar att inte skuldbeläggas lika hårt – dock kan som tidigare nämnts kvinnor också få strängare

straff utifrån en tanke om brott mot både lag och norm (Diesen 2005:214-215, Svensson 2004:156-

157, Weare 2013:346, 354, Worrall 1990:82). Detta är konsekvenser som har stor betydelse, i

synnerhet eftersom hårdare fängelsestraff enligt forskning inte ger önskad effekt på brottslingarna

eller brottsligheten (Garland 1991:149). Materialet i denna studie är inte tillräckligt omfattande för

att kunna dra slutsatser om straff, men som det såg ut dömdes tre män till fängelse och ingen

kvinna, vidare ogillades tre åtal gällande kvinnor och ett gällande en man. I övrigt framstod

villkorlig dom som den vanligaste påföljden i de samlade domarna.

Att tala om kvinnor i termer som kan relateras till en normativ femininitet som konstituerar icke-

våldsamhet – till exempel som passiva och utan agens i brott kan också få konsekvenser i form av

att den manliga normen gällande brottslighet upprätthålls, samt fortsatt ojämlikhet och uppdelning

mellan män och kvinnor, där kvinnor ses som utan verkligt aktörskap och som underordnade.

Egenskaper som femininiteter generellt associeras med och tillskrivs kan sägas vara mindre

eftersträvansvärda än de som associeras till maskuliniteter (Gemzöe 2010:84) varför ojämlikheten

och mäns överordning bibehålls så länge män och kvinnor uppfattas i enlighet med dessa. Att den

manliga normen upprätthålls reproducerar uppdelningen män-kvinnor/manligt-kvinnligt och bilden

av kvinnor som begår brott som avvikande (Africa 2010:84, Lander 2003a:33-34, 41, Weare 2013).

36

Att maskuliniteter i allmänhet kan associeras till överordning i jämförelse med kvinnor (Gemzöe

2010:83, Hirdman 2001:48, Lander 2003a:39, Pettersson 2003:142) kan också göra att man lättare

associerar gärningspersonskap med män, då även gärningspersoner kan uppfattas som överordnade.

De båda positionerna kan upplevas som överensstämmande. En uppdelning mellan

gärningspersoner som män och offer som kvinnor kunde skönjas i materialet i hur

gärningspersonerna beskrevs i och med att kvinnor som begått brott kunde framställas som offer i

sammanhanget, men inte män. Detta beskriver bland annat Christie (1986) som en mycket vanligt

förekommande föreställning av gärningspersoner och offer – men den kan osynliggöra andra

betydelser av dessa begrepp, exempelvis män som blir utsatta av våld av sina kvinnliga partners.

Dessa brottsoffer behöver få chansen till lika mycket stöd och upprättelse som andra, men också

kvinnor som våldsutövare måste höras och inte osynliggöras.

Att tingsrätten kan grunda sin bedömning av en gärning och en gärningsperson i normer och

föreställningar om femininiteter, maskuliniteter och gärningspersoner istället för den enskilda

individen och det enskilda fallet kan ses som att stå i motsats till den rättssäkerhet som ska

garantera lika behandling inom rättssystemet. Tingsrätten kan i sin position som dömande instans

reproducera diskurser om gärningspersoner/brottsoffer och kvinnor/män genom domar och därmed

upprätthålla dominerande synsätt. Även denna uppsats kan i och med sitt ämne och resultat

uppfattas som reproducerande av samma diskurser – dock är det viktigt att synliggöra dessa

föreställningar på ett problematiserande sätt, inte minst genom forskning, för att kunna förändra

dem.

6.1 Framtida forskning

Materialet i denna studie, domar, begränsar möjligheten att ta hänsyn till hur olika femininiteter och

maskuliniteter konstrueras med avseende på exempelvis klass och etnicitet, eftersom dessa faktorer

är svåra att urskilja i en dom. För att kunna föra en mer intersektionell diskussion kring

gärningspersonskap behövs ett annat material eller ett mer omfattande genomförande med

exempelvis en kombination av olika metoder, där faktorer som till exempel etnicitet och klass blir

tydligare. Observation av huvudförhandlingar kan till exempel vara en tänkbart lämplig metod att

kombinera en kvalitativ analys med. Även ett fokus på hur de tilltalade personerna framställer sig

själva kan vara ett intressant studieobjekt, då exempelvis Lander (2003b:22) menar att kvinnor

också är medverkande i sin egen konstruktion. Vidare kan det även vara fruktbart att analysera ett

flertal olika och olika grova brott i relation till varandra, för att se vilken betydelse brottet har för

beskrivningen av gärningspersoner.

37

7. Litteraturförteckning

Africa, A. (2010). ”’Murderous Women’? Rethinking Gender and Theories of Violence”, Feminist

Africa, 14, s. 79-92.

Ahola, A. S. (2010). Justice needs a blindfold. Effects of defendant’s gender and attractiveness on

judicial evaluation. Diss., Stockholms universitet: Psykologiska institutionen.

Bergström, G. & Boréus, K. (2012). ”Diskursanalys”. I: Bergström, G. & Boréus, K. (red.), Textens

mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys, s. 353-415. Lund:

Studentlitteratur.

Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.

Burr, V. (2003). Social constructionism (e-bok). London: Routledge.

Christie, N. (1986). ”Det idealiska offret”. I: Åkerström, M. & Sahlin, I. (red.), Det motspänstiga

offret (2001), s. 46-60. Lund: Studentlitteratur.

Connell, R. W. (2005). Masculinities. Berkeley: University of California Press.

Connell, R. W. (2009). Om genus. Göteborg: Daidalos.

Diesen, C. (2005). ”Om positiv och negativ särbehandling i straffprocessen”. I: Diesen, C.,

Lernestedt, C., Lindholm, T. & Pettersson, T. (red.), Likhet inför lagen, s. 183-390.

Stockholm: Natur och Kultur.

Domstolsverket (2013). Domstolsstatistik 2013. Jönköping: Domstolsverket.

Ekelöf, P. O., Edelstam, H. & Boman, R. (1998). Rättegång V. Stockholm: Norstedts Juridik.

Garland, D. (1991). Punishment and Modern Society. A Study in Social Theory. Oxford: Clarendon

Press.

Gemzöe, L. (2010). Feminism. Stockholm: Bilda förlag.

Gilbert, P. R. (2002). ”Discourses of Female Violence and Societal Gender Stereotypes”, Violence

Against Women, 8(11), s. 1271-1300.

Gothlin, E. (1999). Kön eller genus? Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning.

Granström, G. (2006). ”Att arbeta med juridiskt material – metodologiska problem och

möjligheter”. I: Roxell, L. & Tiby, E. (red.), Frågor, fält och filter. Kriminologisk metodbok,

s. 231-251. Lund: Studentlitteratur.

Gunnarsson, Å. & Svensson, E-M. (2009). Genusrättsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.

Hagstedt, J. (2012). ”Den svenska brottsutvecklingen”. I: Hagstedt J. (red.), Brottsutvecklingen i

Sverige år 2008-2011, Rapport 2012:13, s. 12-39. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Heber, A. (2012). ”Brottslingen som brottsoffer?”. I: Heber, A., Tiby, E. & Wikman, S. (red.),

Viktimologisk forskning. Brottsoffer i teori och metod, s. 179-199. Lund: Studentlitteratur.

Henning, K. & Feder, L. (2005), ”Criminal prosecution of domestic violence offenses: An

investigation of factors predictive of court outcomes”, Criminal Justice And Behavior, 32(6),

38

s. 612-642.

Hirdman, Y. (1988). ”Genussystemet: reflexioner kring kvinnors sociala underordning”,

Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1988(3), s. 49-63.

Hirdman, Y. (2001). Genus – om det stabilas föränderliga former. Malmö: Liber.

Jack, D. C. (1999). Behind the Mask. Destruction and Creativity in Women’s Aggression (e-bok).

Cambridge, London: Harvard University Press.

Lander, I. (2003a). ”Genus, normalitet och avvikelse. Med kroppen som utgångspunkt”. I: Lander,

I., Pettersson, T. & Tiby, E. (red.), Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet.

Genusperspektiv inom svensk kriminologi, (e-bok) s. 21-45. Lund: Studentlitteratur.

Lander, I. (2003b). Den flygande maran. En studie om åtta narkotikabrukande kvinnor i Stockholm.

Diss., Stockholms universitet: Kriminologiska institutionen.

Lander, I., Pettersson, T. & Tiby, E. (2003). ”Presentation av antologin och en feministisk kritik av

kriminologin”. I: Lander, I., Pettersson, T. & Tiby, E. (red.), Femininiteter, maskuliniteter och

kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk kriminologi, (e-bok) s. 7-20.

Lund: Studentlitteratur.

Lindholm, T. (2005). ”Fördomar och diskriminering – klassiska problem i modern skepnad”. I:

Diesen, C., Lernestedt, C., Lindholm, T. & Pettersson, T. (red.), Likhet inför lagen, s.

391-463. Stockholm: Natur och Kultur.

McCoy, M. & Gray, J. (2007). ”The Impact of Defendant Gender and Relationship to Victim on

Juror Decisions in a Child Sexual Abuse Case”, Journal Of Applied Social Psychology, 37(7),

s. 1578-1593.

McKimmie, B., Masters, J., Masser, B., Schuller, R. & Terry, D. (2012). ”Stereotypical and

Counterstereotypical Defendants: Who Is He and What Was the Case Against Her?”,

Psychology, Public Policy And Law, 19(3), s. 343-354.

Messerschmidt, J. W. (1993). Masculinities and Crime: Critique and Reconceptualization of

Theory. Lanham: Rowman & Littlefield.

Morrissey, B. (2003). When Women Kill. Questions of agency and subjectivity (e-bok). London:

Routledge.

Mörk, P. (2013). Kriminalstatistik 2012, Rapport 2013:18. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Pettersson, T. (2003). ”Våld som iscensättning av femininitet?”. I: Lander, I., Pettersson, T. & Tiby,

E. (red.), Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk

kriminologi, (e-bok) s. 139-152. Lund: Studentlitteratur.

Pierce, M. B. (2013). ”Examining the Impact of Familial Paternalism on the Sentencing Decision:

Gender Leniency or Legitimate Judicial Consideration?”. I: Russell, B. L. (red.), Perceptions

of Female Offenders: How Stereotypes and Social Norms Affect Criminal Justice Responses,

39

(e-bok) s. 181-190. New York: Springer.

Quadrelli, C. (2003). Aberrance, Agency and Social Constructions of Women Offenders. Diss.,

Queensland University of Technology: School of Justice Studies.

Russell, B. L. (2013). ”Perceptions of Female Offenders: How Stereotypes and Social Norms Affect

Criminal Justice Response”. I: Russell, B. L. (red.), Perceptions of Female Offenders: How

Stereotypes and Social Norms Affect Criminal Justice Responses, (e-bok) s. 1-8. New York:

Springer.

Shatz, S. F. & Shatz, N. R. (2012). ”Chivalry is Not Dead: Murder, Gender, and the Death Penalty”,

Berkeley Journal of Gender, Law & Justice, 27(1), s. 64-112.

Statistiska centralbyrån (SCB) (1986). Kvinnors rätt och orätt. Statistik och tankar om kvinnor och

brott. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Svensson, B. (2004). ”Könets destabilisering. Kvinnor som våldsverkare och gärningsmän”. I:

Österberg, E. & Lindstedt Cronberg, M. (red.), Våldets mening. Makt, minne, myt, s. 145-165.

Lund: Nordic Academic Press.

Tham, H. (2011). ”Brottsoffrets uppkomst och utveckling som offentlig fråga i Sverige”. I:

Lernestedt, C. & Tham, H. (red.), Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 23-51. Stockholm:

Nordstedts Juridik.

von Hofer, H. & Bogestam, N. (2012). ”Påföljdsutvecklingen”. I: Hagstedt, J. (red.),

Brottsutvecklingen i Sverige år 2008-2011, Rapport 2012:13, s. 302-329. Stockholm:

Brottsförebyggande rådet.

Weare, S. (2013). ”’The Mad’, ’The Bad’, ’The Victim’: Gendered Constructions of Women Who

Kill within the Criminal Justice System”, Laws, 2, s. 337-361.

Westfelt, L. (2012). ”Dödligt våld”. I: Hagstedt, J. (red.), Brottsutvecklingen i Sverige år

2008-2011, Rapport 2012:13, s. 302-329. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

White, K. R. & Dutton, D. G. (2013). ”Perceptions of Female Perpetrators”. I: Russell, B. L. (red.),

Perceptions of Female Offenders: How Stereotypes and Social Norms Affect Criminal Justice

Responses, (e-bok) s. 101-116. New York: Springer.

Winther Jörgensen, M. & Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund:

Studentlitteratur.

Worrall, A. (1990). Offending Women. Female Lawbreakers and the Criminal Justice System (e-

bok). London: Routledge.

Yourstone, J. (2008). Violent female offenders: Facts and preconceptions. Diss., Stockholms

universitet: Psykologiska institutionen.

Åklagarmyndigheten (2007). Domstolarnas påföljdspraxis vid vissa våldsbrott. Stockholm:

Åklagarmyndigheten.

40

7.1 Övriga källor

Advokatsamfundet (2014). Domstolarna.

http://www.advokatsamfundet.se/Hilda/Hilda/Kvinnor-i-rattsvasendet-och-

advokatkaren/Domstolarna (hämtad 2014-04-22).

SFS 1962:700. Brottsbalk. Stockholm: Justitiedepartementet.

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Brottsbalk-

1962700_sfs-1962-700 (hämtad 2014-04-03).

SFS 1974:152. Regeringsformen. Stockholm: Justitiedepartementet.

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Kungorelse-

1974152-om-beslu_sfs-1974-152/?bet=1974:152 (hämtad 2014-04-02).

7.2 Analysmaterial – Misshandelsdomar

Domar med tilltalade kvinnor

B10035-13

B6511-13

B827-13

B4754-13

B7881-13

B11180-13

B9770-13

B14629-13

B15758-13

B10990-13

B16869-13

B15034-13

Domar med tilltalade män

B2516-14

B392-14

B17660-13

B7344-13

B10625-13

B16468-13

B7726-13

B16117-13

41

B18188-13

B18396-13

B18295-13

B15659-13

Dom med tilltalad kvinna och man

B15586-13