2 • 2 0 1 2 K U N D T I D N I N G E N F R Å N D I T T E N E R G I V E R K

Till kunderna hos Esse Elektro-Kraft, Herrfors, Jakobstads Energiverk, Kronoby Elverk, Nykarleby Kraftverk och Vetelin Sähkölaitos.

* Ekenäs Energi är via Katternöbolagen delägare i elproduktionsbolagen Rajakiiri och Kanteleen Voima

samt Fennovoima kärnkraftsprojekt.

Kvinnorna som bestämmer

Går också til

l Ekenäs

Energis kunder *

Innehåll

Framtiden stavas multi-utility 4

Kvinnorna som bestämmer 6

Varför är vi som vi är? 12

Mat för alla sinnen 18

Tre vänners viktminskning 26

Vinland det goda 32

Vår naturresurs torven 44

Lokalbolagen rustar till kamp 46

Alla länder har olika geografi. Det betyder att de har olika förutsätt-ningar för kraftproduktion. Till exempel får Norge praktiskt taget all sin el av vattenkraft, Sverige omkring hälften, Finland drygt en

tiondel och Danmark i stort sett ingenting.Tyskland, Polen, England och andra länder har stora mängder kol.

Länder som Ryssland och Norge har gigantiska olje- och gasfyndigheter. Finlands enda riktigt betydande energikälla är torv. Bioenergi i olika vari-anter finns i alla länder, men räcker ingenstans till som bulkvara.

Frankrike och Sverige har byggt ut kärnkraften storskaligt. Danmark, Spanien och Tyskland har satsat stort på vind och sol, intermittenta ener-gikällor som inte producerar el utgående från samhällets behovskurvor.

Geografin har också andra konsekvenser. I norra Europa behöver vi mycket värme och ljus. I södra Europa be-hövs luftkonditionering och kyla. I tättbefol-kade områden kan värme- och elförsörjning-en utformas koncentrerat och storskaligt. I glesbygd måste man tänka småskaligt.

Det som ännu komplicerar saken är att el måste produceras samtidigt som den används och att överföring av el över långa avstånd ger mycket svinn. Enorma investe-ringar behövs, om elnäten ska uppgraderas för att kunna klara överföring i stor skala genom Europa.

Trots dessa ytterst varierande förutsätt-ningar har politikerna tagit sig an utmaningen att skapa enhetliga euro-peiska regler för energibranschen. Argumenten handlar om energibespa-ringar, omställning till förnybara bränslen med mera, vilket man kan ha respekt för.

Samtidigt går det inte att undvika frågan om politikerna verkligen vet vad de gett sig in i. Inom energibranschen råder stor oro över den utveck-ling som skett och över nya EU-direktiv som förbereds ner på en förbluf-fande detaljerad nivå.

För bara Femton år sedan gjordes en historisk avreglering av elmarknaden. Nu har redan en påreglering skett som, enligt Europaparla-mentarikern Eija-Riitta Korhola, ”med sin djungel av stödsystem allt mer börjar likna jordbrukspolitiken”.

För oss i Katternögruppen gör detta det ännu viktigare än förr att följa trenderna och den politiska diskussionen, både internationellt och hem-mavid. Vi måste bli bättre på att beskriva vår verklighet för politikerna. Kan vi som lokala aktörer göra detta i samlad tropp, kan det vi säger få särskild tyngd. Det gryende samarbetet inom Lokalkraft och mellan de nordiska lokala energibolagen bådar i det avseendet gott.

Alla skulle må bra av ett rejält kunskapslyft om energibranschen och dess villkor. Kanske ska vi våga ställa frågan: Förstår man i Bryssel de specifika förutsättningarna i olika regioner? Är det läge för en timeout och en nystart som vi inleder med en förutsättningslös analys av energi-frågorna?

peter boströmStyrelseordförande, Katternö Ab

Dags för timeout?Tre frågor

n  Caj Södergård är forsk-ningsprofessor i digitala medier och teknologichef vid VTT. Caj växte upp i Larsmo och doktorerade vid Tekniska Högskolan i datorstödd bildbehand-ling. Före VTT-tiden arbe-tade Caj inom industrin med att utveckla seende robotar. Han har skrivit fle-ra böcker och innehar fem patent. Han ledde i flera år den finlandssvenska TekNatur-tävlingen för skolungdomar.

Tekniken utvecklas hela tiden. Hur förändras vårt sätt att leva av det? Hur bra kan vi förutse förändringarna? Teknik och vetenskap står bakom det enorma uppsvinget i levnads-standard sedan industrialismens födelse för 200 år sedan. Vi är allt friskare, lever allt längre, är bättre utbildade och vet via me-dier och resor mycket mera om vår omvärld. Arbetet blir fysiskt lättare. Vi träffar allt flera människor och kommunicerar med dem över telefon och Internet. En global medvetenhet växer fram. Förstås har tekniken också fört med sig problem, men nettoeffekten är positiv många gånger om.

Teknikutvecklingen kan förutsägas ganska väl inom begrän-sade fack. Till exempel har datorernas beräkningskapacitet sedan sextiotalet fördubblats ungefär var adertonde månad, helt enligt ’Moores lag’ som formulerades för över 40 år sedan. De tekniska grundpelarna för 2020-talet finns redan i labora-torierna.

Tittar man på hur tekniken tillämpas blir det mera komplice-rat. Olika teknikslag växelverkar, till exempel informationsteknik tränger igenom på de flesta områden liksom nanotekniken också väntas göra. Det finns täta kopplingar till vetenskap, ekonomi, samhälle och politik. Det gör det svårt att föreställa sig föränd-ringarna på länge sikt. Ett exempel är just Internet, som ingen förutsåg på sextiotalet trots att beståndsdelarna redan då fanns.

Vilka energikällor är det realistiskt att vi satsar på i fram-tiden? Jag anser att Finland bör satsa på förnybara energikäl-lor samt på kärnkraft. Vårt kyliga klimat, vår energiintensiva exportindustri samt utsläppsbegränsningarna ger inte mycket alternativ till kärnkraft. Satsningen på kärnkraft bör dock inte ta luften ur utvecklingen av förnybar energi, såsom sol-, vind och bioenergi, där stora exportmarknader håller på att öppna sig. Vi bör också lära oss att bättre hushålla med energin. Ute i världen varierar förhållandena mycket från region till region. Varje region bör förstås utnyttja sina starka sidor.

Vad betyder livskvalitet för dig? Det betyder å ena sidan sta-bilitet: hälsa, familj och vänner, ett arbete där jag kan göra en insats, god boendemiljö och natur. Å andra sidan är livskvalitet också omväxling och möjligheter att lära sig och uppleva nya saker. Ett ställe där mitt sinne vilar är när jag sitter på bryggan på sommarstället i Larsmo och tittar ut över Hästöfjärden.

Katternö 2 • 2012 Ansvarig utgivare Stefan Storholm, Storgatan 8, 68600 Jakobstad, tel. (06) 781 5300, fax (06) 781 5322, stefan.storholm@katterno.fi, www.katterno.fi Adressändringar Siv Granqvist, tel. (06) 781 5333, siv.granqvist@katterno.fi Produktion Botnia Information, www.botniainformation.fi Projektledare Peter Appel, Annika Lillkvist Redaktörer Svenolof Karlsson/Storkamp Media, www.storkamp.com, Peter Appel, Johan Svenlin, Susanne Strömberg, Sonja Smedlund Layout Glenn Nylund, Annika Lillkvist, Janne Nylund Pärmbild Karl Vilhjálmsson Tryck Forsberg 2012

n  Jani Lundqvist:

”Man får ta löftena med en nypa salt! Mycket beror på hur nära det är till nästa val! Hur det sen blir hänger ju inte bara på den som ger löftena. Ca 70 procent av löftena håller.”

n  Ritva Ahlvik:

”Hmm… Inte helt och hållet. Jag har följt med en hel del och noterat att politikerna inte alltid håller vad de lovar. Till 70 procent, kanske.”

Kan man lita på politikernas löften?

n  Anneli Enroth:

”Det var en svår fråga. I vissa fall! Hoppeligen! Men man lovar nog för mycket! Cirka 40 procent av löftena håller!”

n  Mats Östman::

”Både ja och nej. Enskilda politiker lovar ibland mera än vad partiet kan hålla. Ett annat problem är att det i verkligheten blir annorlunda än man har tänkt sig. Men jag tycker ändå att man håller omkring 80 procent av sina löften.”

Mikael Nybacka

Karl Vilhjalmsson

ÖGONFRÖJD. ”Hur maten ser ut betyder ungefär hälften av hur den smakar”, säger krögaren Richard Hardeling på Restaurang Hästöskatan. Sidan 18.

2  katternö katternö  3

’ Framtiden stavas multi-utility ’

n  Det finns olika historiska skäl till att man upp-rätthåller infrastrukturfunktionerna inom separata enheter. Nykarleby är något av ett undantag genom sin flerbranschmodell, där el, värme, vatten och av-lopp i snart tjugo år har skötts inom samma bolag.

I Sverige är denna så kallade multi-utility-mo-dell vanlig. Fördelarna är uppenbara. I synnerhet för mindre bolag som ensamma har svårt att klara de krav som både lagstiftarna och den moderna verksamheten i sig ställer.

Ett exempel är den fjärravläsning av elmätare som snart måste göras varje timme. I stället för 1 mätarvärde ska vi då kunna hantera 8 760 mätvär-den per kund och år.

Tidigare använde en montör halva sin arbetstid till att manuellt läsa av kundernas el- och vattenmä-tare. Var är vi om tjugo år, med de regler som skärps allt mer? Mätning per minut? I så fall över 525 000 årliga värden per kund!

En konsekvens av multi-utility-lösningen är att vi i Nykarleby kan dela system-, underhålls- och lö-nekostnaderna mellan el, fjärrvärme och vatten. Fakturering, bokföring, kartprogram, fjärrövervak-ning och styrning av de olika distributionsnäten och

produktionsanläggningarna är direkta exempel på funktioner där det lönar sig att samanvända resur-ser.

En annan klar fördel är att vi kan erbjuda en bre-dare kundbetjäning. Kunderna behöver inte sepa-rat besöka ett fjärrvärmebolag, ett vattenbolag, ett avloppsbolag och ett elbolag för att göra upp anslutningsavtal.

Österbotten i dagHur mår infrastrukturen i Österbotten i dag?

Statistiken visar att transportvolymerna bara växer. Vägarna är alltså viktigare än någonsin, men samtidigt ser vi att pengarna inte räcker till för att upprätthålla vägnätets standard. Vi vet att också en stor del av de offentliga fastigheterna står inför ett saneringsbehov.

Hur är det med den infrastruktur som ligger ned-grävd och undangömd, det vill säga el-, vatten-, av-lopps- och fjärrvärmelinjerna? Har ägarna satsat på underhållet?

Erarenheten i den offentliga sektorn är att de pengar som behövs för saneringar efterfrågas

också på annat håll. Andelslagen präglas för sin del av talkoanda och en – förståelig – strävan att hålla priserna maximalt låga. Men på lång sikt är detta inte hållbart.

Faktum är att de distributionsnät för el, vatten och avlopp, som dramatiskt byggdes ut på sextio- och sjuttiotalen, nu närmar sig femtioårsåldern och måste saneras. Enligt Vattenverksföreningen har man under lång tid sanerat bara en tredjedel av det verkliga behovet. Saneringsunderskottet i Finland är helt enkelt oerhört!

Till bilden hör en rikspolitisk strävan att bygga ut vatten- och avloppsnäten till allt mer glesbebodda områden. Konsekvensen av denna resurspriorite-ring är ofrånkomligt att underhållet försummas.

Den goda nyhetenDen goda nyheten är att saneringsunderskottet inom vatten- och avloppsnäten enligt beräkningar kan åtgärdas långsiktigt, om vattentaxorna höjs med 30–40 procent.

Som höjning kan detta låta mycket, men siffran bör jämföras med nivån på förbrukningsavgiften, vilken för vatten i Nykarleby och Pedersöre ligger på drygt en euro per kubikmeter. Är det verkligen en hög kostnad för att transportera 1000 kg vatten av god livsmedelskvalitet tiotals kilometer?

Vad vårt Nykarlebyexempel visar är att en an-samlad saneringsskuld kan betas av långt effek-tivare med en multi-utility-lösning. Tack vare sam-ordningen kunde vi under nittiotalet i snabbt takt amortera hela den stora skuldbörda som tyngde det tidigare vattenbolaget i landskommunen.

Resurserna kunde med andra ord göra större nytta om de användes till att underhålla lednings-näten och samordna grävprojekt än till att upprätt-hålla en gammal organisationsstruktur.

Slutligen: I dag ivrar myndigheterna för att el-näten ska ’vädersäkras’ mer än förr. Närmast till hands ligger att gräva ned elnätet i snabb takt, även i glesbygden, trots de stora kostnaderna. Men om vi nu gräver ned elnäten, vad väntar oss då elnätet nästa gång måste förnyas? Har vi då byggt upp en övermäktig saneringsskuld på landsbygden även för elnätens del?

tony eklund

n Ropen om människan som moder jords fiende hörs fortfarande, men den hårda kärnan bakom larmen krymper allt mer. Nyligen skedde ett uppmärksammat avhopp, då David Evans, doktor från Stanford och under tolv år rådgivare för Australiens klimatministerium, gick ut med ett skeptiskt manifest mot klimat-alarmismen.

Nu har en av de ledande klimatprofilerna i Tyskland, Fritz Vahrenholt, gjort samma sak genom boken Die kalte Sonne. Warum die Kli-matkatastrophe nicht stattfindet (Den kalla solen. Varför klimatkatastrofen inte kommer att äga rum).

Vahrenholt, kemiprofessor, var under sju år mil-jöminister i delstaten Hamburg (för socialdemokra-terna). Senare har han suttit i ledningen för två av de stora tyska bolagen för förnybar energi och varit rådgivare till förbundskansler Angela Merkel.

Vahrenholts skepsis väcktes då han inbjöds som vetenskaplig granskare för en IPCC-rapport om för-nybar energi och upptäckte att rapporten noncha-lerade vetenskapen och var full med fel (Vahrenholt identifierade 293 sådana). Rapporten slutredigera-des av Greenpeace och hävdade att 80 procent av världens energibehov fram till 2050 skulle kunna täckas med förnybara energikällor (ett uttalande

som spreds av media också i Finland).

Samtidigt konfronterades Vahrenholt, i sin roll som VD för

RWE Innogy (med vindkraft som sin största affär), med ett annat

problem: bolaget var i färd med en femmiljardersinvestering i vind-

kraft i Nordsjön, men tvärtemot mo-dellerna avtog vindarna för varje år.

Vahrenholt började undersöka sa-ken och fann att trenden hade ett di-

rekt samband med havscirkulationen NAO (den nordatlantiska oscillationen).

Denna hade gått in i en negativ fas, vilket öppnade för den rysskyla med stiltje som

Tyskland nu haft tre vintrar i rad.Erfarenheterna föranledde Fritz Vahrenholt till

ett intensivt studium av klimatfrågorna. Han kom ut som skeptiker och analyserar i Die kalte Sonne tillsammans med sin medförfattare Sebastian Lü-ning och fyra prominenta klimatforskare med tysk grundlighet IPCC:s huvudpåståenden.

Allt säckar ihop. I stället växer en förklaringsbild fram där solen har den stora huvudrollen i klimat-förändringarna. Solens egna förändringscykler och cyklerna i jordens bana runt solen styr huvudtren-derna.

Också vad gäller koldioxiden (där en fördubbling av koldioxidhalten matematiskt innebär ungefär en grads temperaturhöjning) kommer Vahrenholt till att skeptikerna har rätt, nämligen att det snarare finns faktorer som försvagar denna höjning än för-stärker den.

Baserat på de nämnda cyklerna gör Vahrenholt och Lüning prognosen att jorden under de närmas-te årtiondena blir några tiondels grader kallare, för att mot slutet av århundradet åter värmas med upp till en grad.

Die kalte Sonne har fått avsevärd uppmärksam-het i Tyskland, bland annat genom artikelserier i de stora tidningarna Die Welt och Der Spiegel. Säkert studeras boken nu ivrigt också av vår egen finländ-ska klimatpanel och miljöminister Ville Niinistö.

svenolof karlsson

Infrastrukturen handhas på de flesta orter av separata vattenbolag, elbolag, sophanteringsbolag, telefonbolag och olika slags lokala andelslag. Det är skäl att räkna på fördelarna i att sammanföra de olika funktionerna till en och samma enhet, skriver Tony Eklund, VD för Nykarleby Kraftverk.

Tony Eklund tillsammans med tf arbetsledare Magnus Forsén i driftcentralen vid Nykarleby kraftverk,

där Magnus övervakar fjärrvärme, vatten, kraftverk samt eldistribution.

Fritz Vahrenholt, VD för vindkraftbolaget RWE

Innogy och känd klimatprofil i Tyskland, tror inte

längre på någon klimatkatastrof.

n  Ibland är boktitlar speciellt informativa. Så är åtminstone fallet med Maria Erikssons studie om elmarknaden i Sverige, Dubbelspelet. Så höjde politikerna elpriset, skyllde på marknaden och lät dig betala.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tid-skrift och tidigare ledarskribent på Svenska Dag-bladet. Studien, utgiven av tankesmedjan Timbro, faller som titeln antyder inte särskilt väl ut för po-litikernas del.

Detta gäller i stort oberoende av politikernas hemvist. Alla partier säger sig vara bekymrade över det höga elpriset. En närmare syn visar emel-lertid att priset faller tillbaka på politikerna själva. Problemet är inte att elmarknaden avreglerades, inte heller den så kallade marginalprissättningen, utan att elpriserna vridits upp genom en mångfald politiskt beslutade mekanismer.

Elskatt, moms, elcertifikat och utsläppsrätter står i dag för mer än häften av det elpris som en svensk elkund betalar. De två sistnämnda meka-nismerna har till och med effekten att svenska kon-sumenter gör det billigare för konsumenter i andra länder att släppa ut koldioxid.

Varför allt detta? Brist på kunskaper är en given

orsak. Medvetet politiskt spel en annan. Olikartad energipolitik i olika länder en tredje. För närings-livet hämmar den politiska osäkerheten helt klart investeringsviljan.

Finland har enligt Maria Eriksson åtminstone en fördel jämfört med Sverige. Hos oss är det vanligt att storkonsumenter av el blir delägare i kraftverk: det ger incitament att producera elen så billigt som möjligt.

Politikerna glömmer att el i grund och botten är något positivt. Bara när de kommenterar elavbrott låter det annorlunda, säger Maria Eriksson.

svenolof karlsson

Handbok för politiker

DEBATTK A T T E R N Ö

Klimatprofilen som vände

Mats Sandström

4  katternö katternö  5

Tre toppolitiker från var sin öster-bottnisk stad. Vi frågade finans-minister Jutta Urpilainen, justitie-minister Anna-Maja Henriksson och Miapetra Kumpula-Natri, ordförande i riksdagens stora utskott, vad man kan lova som politiker.

Anna-Maja Henriksson: Demokrati är det bästa system som vi hittills har kommit på. Man är aldrig ensam om att fatta beslut. Man gör upp egna mål och kan sedan lova att arbeta för det målet. Men jag kan aldrig garantera att jag får gensvar hos de andra. Det måste man vara väl-digt noga med när man ger löften.

Miapetra Kumpula-Natri: En politiker måste vara ärlig med sina tankar – och följa någon linje, ha idéer, det som också kallas ideologi. Om man är ärlig med vad man vill hela tiden, då vet också väljarna vad man kämpar för. Se-dan är man inte ensam om att bestämma, så realiteten är att det blir kompromisser. Man ska inte ge löften som inte är realistiska.

Jutta Urpilainen: I politiken är det absolut nöd-vändigt att ord och handling motsvarar varan-dra. Därför bör man ge löften bara med mycket eftertanke.

Socialdemokratiska partiet lovade inför riksdagsvalet tre centrala saker: vi ville ge-nom en samhällsgaranti ha nolltolerans för ungdomsarbetslösheten, skärpa kapitalbe-skattningen och behålla pensionsåldern som den är. Alla de löftena har förverkligats redan i det här tidiga skedet av valperioden.

Anna-Maja: Det handlar väldigt mycket om att lyssna på andra. Och att lägga fram sina egna argument och kanske kunna säga: ’Nu är det kloka att vi väljer den här linjen.’ Det lönar sig att tänka bredare. Och att ha ett långsiktigt perspektiv och försöka klarlägga konsekven-serna.

Särskilt före ett val är det jättenoga hur man för ut budskapet. Jag kan bara lova att jag kom-mer att jobba för de och de sakerna. Även om väljarna vet att det sedan kommer att vara fler som är med om att fatta beslutet.

Miapetra: Det är inte möjligt att i förväg kon-kret beskriva allt som man ska arbeta med de kommande fyra åren. Jag har nu inlett min tredje riksdagsperiod, och varje fyraårsperiod har det inträffat överraskande saker. Förhopp-ningsvis blir det fler positiva än negativa över-raskningar.

En fråga jag ofta får som politiker är varför saker tar så lång tid att genomföra. Trots att det kan vara fråga om ganska enkla åtgärder.

Ett exempel är reglerna för ekonomiskt stöd till studerande. Lagen säger att föräldrarnas inkomster ska beaktas för institutstuderande, men inte för universitetsstuderande. Det här är helt fel, oacceptabelt, och står inte i över-ensstämmelse med grundlagens tanke att alla medborgare är jämlika.

När man skriver regeringsprogram kan man inte få med allt, och världen blir inte färdig un-der en mandatperiod. Men det här var just en sådan sak som glömdes bort i regeringspro-grammet i fjol. Jag lovar att övervaka att frågan inte glöms bort då studiestödsreformen görs!

Jutta: Visst måste man hålla fast vid sina löf-ten. Det är ändå viktigt att skilja mellan mål och löften. Löften måste hållas, men i fråga om mål finns visst utrymme för flexibilitet.

Finland är ett mångpartiland, där besluts-fattandet nästan alltid grundar sig på att man söker kompromisser. Det begränsar hur fram-gångsrik man kan vara i sina egna målsätt-ningar. Samtidigt är detta en rikedom hos det finländska samhället: vi har en stark tradition av att komma överens, och den traditionen är det lönt att hålla fast vid också i fortsättningen.

Jag tror att människor har realistiska för-väntningar på politikerna. Man förväntar sig konkreta förbättringar i människors vardag och ledarskap byggt på värderingar.

En särskild kategori är symbolfrågorna.

Anna-Maja: Jag är rätt pragmatisk till min na-tur och vill låta fakta och siffror tala, men har insett att så fungerar det inte alltid i rikspoli-tiken. Symbolfrågorna har stor betydelse när partier ska sälja sitt budskap.

Ett exempel är arvsskatten. Min åsikt är att vi borde följa Sveriges exempel och avskaffa den. De tillgångar som människor lämnar ef-ter sig har de redan skattat för.

Men det finns kolleger i regeringen som vill ha skatten kvar, inte för att den har betydelse för statsbudgeten, mer än marginellt, utan för att den är symboliskt laddad. Man vill kunna säga väljarna att man såg till att behålla arvs-skatten och skärpa den.

Hur mycket måste man kunna själv som politiker?

Jutta: För en politiker är det viktigt att kunna använda sig av all kunskap som ges av tjäns-temän, andra politiker, medborgare, organi-sationer och media. Den egna kunskapsnivån måste dock alltid vara sådan att politikern själv kan bära ansvaret för alla sina beslut.

Anna-Maja: Naturligtvis måste man välja vilka frågor man verkligen fördjupar sig i, ingen kan hinna med allt. Man behöver ha förtroende för politikerkolleger som kan de ämnen man själv inte behärskar så bra. Till exempel litar jag i jordbruksfrågor på Mats Nylund.

Det viktiga är alltid att försöka få helhets-bilden. Men i vissa situationer är man till sist ensam med beslutet. Till exempel i fråga om domstolsreformen satt jag i slutskedet med alla fakta, och ändå var det oerhört svårt att fatta beslut. Vilka konsekvenser skulle beslu-tet få, och vad skulle ur ett helhetsperspektiv vara det bästa för rättsväsendet på sikt?

I kommunpolitiken i Jakobstad har jag lärt mig att man i vissa frågor måste veta lika mycket som tjänstemännen. Man lär sig också att det genom dem inte alltid går att få fram det man behöver veta som politiker.

Vi borde på allvar se på det svenska syste-met med kommunalråd (det vi hos oss bru-kar kalla borgmästarmodell). Vi borde ha en klarare arbetsfördelning mellan den politiska ledningen och tjänstemannakåren i kommu-nerna. Invånarna ska veta vem det i slutändan är som bär ansvar!

Vilken roll har media?

Miapetra: Att synas är en del av jobbet, även om jag inte såg något nöje i att ta fram nya bil-der i samband med den senaste valkampanjen. Jag fick säga mig att fotografierna var en del av kampanjarbetet och inte något annat.

Miapetra Kumpula-Natri, Vasa,

Anna-Maja Henriksson, Jakobstad,

och Jutta Urpilainen, Karleby.

Kvinnorna som bestämmerVad kan man lova som politiker? Och hur mycket måste man kunna själv?

Karl Vilhjálmsson

6  katternö katternö  7

Kimmo Mäntylä / Lehtikuva

Viktigast för mig är att jobba med sakfrå-gorna. Men samtidigt måste den politik jag arbetar med vara synlig. Jag representerar väljarna, de måste få en chans att utvärdera det jag gör.

En svår sak är att varje gång hitta en slående rubrik, att kunna uttrycka budskapet i några få ord som alla kan förstå. Förr kunde man säga ’Sovjet’ eller ’ondskans axelmakter’ och alla visste vad man syftade på. Sedan är det viktigt också hur man uttrycker budskapet. När man får fyra minuter i en debatt, så måste man gå rakt på ämnet och använda bilder som fungerar.

En del är bättre på det än andra. Men det blir fel när politiker bara försöker sälja sitt budskap med en vits, och denna sedan blir en rubrik i medias nyhetssändningar. Så gör lata jour-nalister, de låter politikerna göra deras eget arbete…

Anna-Maja: Media har intresse av sådant som går att förenkla och sälja till läsarna, medan de frågor som politiker lever med ofta är kompli-cerade. Det här är ett problem, inte minst när man ska ge kommentarer i korta intervjuer. Svårast är det med ’skjutjärnsjournalisterna’, som i första hand är ute efter att spåra upp eller skapa konflikter.

Ett exempel är när någon fånge rymt och jag som justitieminister förväntas ge kraft-fulla kommentarer. Det är sällan så enkelt att du löser problemen genom att ändra någon paragraf.

Att veta att det man säger kanske klipps in med tolv sekunder i TV-nyheterna är inte en tacksam utgångspunkt. Det är bättre med längre intervjuer där man i varje fall får av-sluta den mening man påbörjade. Det här är en ständig balansgång, där det också har bety-delse vilket humör man är på.

Jutta: I politiken måste man alltid sträva till klarhet – man måste kunna presentera saker-na så att människorna förstår grunderna för besluten. Alltför mycket förenkling är dock farligt. Enkla svar är sällsynta i politiken: till exempel i eurokrisen står vi om och om igen inför svåra avgöranden. Några undermedici-ner finns inte, men följderna av att inte fatta några beslut alls skulle vara ännu värre.

Ibland har journalisterna nog sakkunska-per. Det ingår dock i medias natur att skapa rubriker som väcker uppmärksamhet, och det finns ett tryck på att få ihop innehållet snab-bare än förr. Det här leder ibland till att fakta fördunklas.

Till exempel i fråga om eurokrisen har vi i

finansministeriet gjort uppskattningen att risken för Finland för att delta i stödet till Eu-ropas krisländer även vid ett mycket pessimis-tiskt scenario är i storleksklassen en miljard euro. Men om man följer vissa media skulle man kunna tro att risken handlar om summor som är flera tiotals gånger större än så.

Hur svåra är energifrågorna?

Politikerna har lagt sig i energifrågorna på ett detaljerat sätt. Först avreglering på 1990- talet, nu allt mer påreglering. Vet politikerna vad de gör? I branschen är man genuint bekymrad över att inte veta hur regelverket förändras på längre sikt.

Jutta: På nittiotalet handlade målet i energi-politiken mer än nu om att öka konkurren-sen. Syftet var inställt på effektivisering av produktionen och lägre konsumentpriser. Nu på 2000-talet har miljövärdena fått en större plats i samhället. Politikernas svängning är en avspegling av detta. Den här förändringen i värderingarna har inte skett bara i Finland, utan i hela Europa. En stor del av regelverket bestäms på EU-nivå.

Anna-Maja: Energifrågorna har inga enkla svar. Alla samhällen behöver energi. Ett av Finlands problem är beroendet av omvärl-den. Det finns en allmän politisk förståelse för att vi borde vara självförsörjande i fråga

om energi. Men det skiljer när det gäller me-toderna.

Det är oerhört svårt som politiker att ge löf-ten långsiktigt i detta. Vad en regering har be-slutit kanske inte nästa regering vill ställa sig bakom. Jag förstår att detta ger svårigheter för energibranschen, att den behöver regler som ligger fast.

Det finns en allmän vilja att leva upp till de mål i fråga om energin och klimatet som satts upp av EU och globalt. Men hur ska sakerna skötas i praktiken? Ju mer detaljerat man går in i frågorna kring biobränslena, desto mer komplicerat blir det. Redan definitionen av biobränslen ger stora problem.

Miljöministern vill förbjuda torv, hur ser övriga ministrar på saken?

Anna-Maja: Synen på detta är helt olika inom regeringen. Är torven ett biobränsle? Det här är ett bra exempel på svårigheten med att ge löften och utmaningen när det gäller att hitta kompromisser. Jag ser på torven som ett lång-samt förnyelsebart bränsle.

Jutta: Skillnaderna i perspektiv och åsikter mellan partierna är en del av demokratin, även i det fall att partierna sitter i samma regering. Att förhandla utgående från åsiktsskillnader hör till politikens vardag.

Torven är en av de energifrågor där åsikterna är delade. Enligt min åsikt är det centralt att om torv används för energiproduktion, bör också torvskörden – inte bara förbränningen av den – ske så miljövänligt som möjligt.

Miapetra Kumpula-Natri, ingenjör till utbild-ningen, har de senaste fem åren varit ansvarig för socialdemokraternas energipolitik.

Miapetra: I ett 10–20 års perspektiv finns en ganska bred överenskommelse om vissa sa-ker, till exempel åtaganden som hör ihop med ambitionen om en hållbar resursanvändning. Mycket baseras dock på den politik som förs av EU och FN, det är knappast avgörande vilken regering Finland har.

Feed-in-stödet är nu högt och motiverar ener-gibolagen att bygga ut vindkraften. Samtidigt finns en oro för att systemet rivs upp av kom-mande regeringar. Vindkraften anses inte ha någon chans att nå lönsamhet utan stödet.

Miapetra: Ingen kommer att ändra riktningen i fråga om vindkraften. Men en fråga är förstås om styrmedlen ska vara skatter, marknadsbe-gränsningar eller något annat.

Det är knappast klok energipolitik om man gör snabba nedskärningar och inte vet vad de ersättande alternativen kostar. Om vi har en fungerande anläggning, kan vi inte bara lägga ned den. Just i en sådan frågeställning blir det här med att ta ansvar för helheten centralt.

Kan vindkraften bli lönsam utan stöd? Det är ett dilemma. Tanken är att vindkraften ska kunna klara sig på egna premisser i och med att elpriset höjs. Å andra sidan är det inte önskvärt att elpriset stiger alltför högt.

Samtidigt är det svårt att vara nöjd med hur energimarknaden fungerar. Det är inte bra att den dyraste produktionen vid kolkondens-kraftverk sätter elpriset för hela marknaden. Och jag kan inte se att man i energibranschen försöker göra något åt detta.

Är energifrågan för komplicerad? Det är ett svårt ämne, bland annat för att det inte kan hanteras isolerat för Finland. Vi måste beakta EU-regler, de globala frågorna, Ryss-land… Elproduktionen borde bli utsläppsfri, klimatvänligare… Det finns argument för och emot olika alternativ. Till exempel vet jag att för många av dem som i riksdagen röstade ja till kärnkraften var klimatfrågan ett viktigt argument.

Karl VilhjálmssonKarl Vilhjálmsson

’Grunden är att jag kan motivera beslutet för mig själv’ ’En sak får man inse: Folket röstar alltid rätt’

MIAPETRA KUMPULA-NATRI: Jag tänker inte i vardagen på den makt jag har. Inför en beslutssituation vill

jag ha sakargumenten på plats. När jag är förtrogen med dem och kan motivera beslutet för mig själv, kan

jag motivera det också för andra. Då är jag bekväm i maktrollen.

JUTTA URPILAINEN: Politisk makt utövas i ett kollektivt sammanhang, baserat på ett förtroende hos

individerna. Folket röstar alltid rätt och politikernas uppdrag är att lyssna på folket. God politik leder inte

bara till inval om fyra år, utan till ett förtroende som varar längre än så.

katternö  98  katternö

’Man måste våga lägga sig själv i blöt’ ’Det var frågan om att någon måste agera’

n Miapetra Kumpula-Natri var aktiv redan i klassrummet.

”När jag såg något som inte var bra och lärarna inte tog tag i saken, gick jag till rektorskansliet. Det var inte en fråga om varför just jag, utan om att någon måste agera.”

Kanske är det en personlighetsfrå-ga, säger hon: ”Jag ville vara vän med de tysta, men också med de stökiga. Det var viktigt att få bra klassrumsan-da. Om de högljudda var lite tystare, så vann hela klassen på det.”

Engagemanget i sakfrågorna ut-vecklades småningom till ideologi:

”Det måste finnas något man ba-

serar sitt arbete på när man ska navi-gera bland allt som händer. Viktigt för mig är att arbeta för dem som av olika skäl inte själva kan föra sin talan.”

Processen mot att bli politiker gick stegvis. Miapetra Kumpula-Natri del-tog i Ahtisaaris presidentvalskam-panj i Vasa, gick med i socialdemo-kratiska unga och upptäckte sitt in-tresse för de internationella frågorna.

En dag fick hon frågan om hon ville arbeta för statsminister Lipponen. Hon sa ja, blev intervjuad och vald – och efter det har politik varit en del av hennes vardag.

n Jutta Urpilainen växte upp med politiken; fadern Kari satt i riksda-gen i fyra valperioder.

Som äldst av fyra syskon tog hon ett visst ansvar för dem alla, särskilt för den femton år yngre Anni. ”Jag skötte henne ofta som liten och hon var med mig när jag träffade kompisar.”

Jutta deltog aktivt i det mesta: församlingens ungdomsklubb, Unga örnar, idrottsklubben Jymy. Hon spe-lade piano och skulle börja på konser-vatorium, då nittiotalsdepressionen fick henne att studera till ett säkrare yrke: lärarens.

”Tändmedlet till politiken för mig

var när jag fick veta att en person i närkretsen använde droger. Jag kom fram till att det här var något jag måste engagera mig i: unga männis-kor måste ha tillgång till aktiviteter som leder in dem i annat än droger. De ungas situation är fortfarande en hjärtefråga.”

2008 valdes hon 32 år gammal till partiledare för socialdemokraterna. I fjol tillträdde hon som finansminister, som första kvinna i ordningen efter 51 män på posten.

”Efter att jag gav mig in i politiken har jag upplevt hur viktig den är, och jag trivs i mitt arbete.”

n Anna-Maja Henriksson deltog i sin första politiska aktion som fjor-tonåring.

”Vi behövde akut ett nytt högsta-dium i Jakobstad, eftersom Rådmans skola hade blivit olidligt trång. Hela skolan strejkade en dag, vi gick med banderoller och ropade ’Itälä, Itälä, Itälä’…”

Undervisningsministern hette Jaakko Itälä. Följande år fick Jakob-stad statspengar för det som blev Oxhamns skola. En ny regering hade då tillträtt, den nye undervisningsmi-nistern hette Pär Stenbäck.

Som nybliven jurist återvände

Anna-Maja Henriksson till Jakobstad. ”Senare, med två småbarn, blev jag intresserad av dagvårds- och skol-frågorna. Jag ville veta hur staden styrdes. Min nyfikenhet ledde mig in i politiken.”

Hon gick till Svenska gården, där hon aldrig förr varit på ett politiskt möte. ”Jag minns att Siv Sundberg frågade: ’Och vem är du?’ Jag sa att jag var intresserad av att delta i kom-munalvalet. Sivs svar var: ’Varmt välkommen!”

Anna-Maja Henriksson valdes in i första försöket och sedan har poli-tiken varit en del av hennes tillvaro.

Miapetra…

Jutta…

Anna-Maja…

Hur är relationen Vasa–Jakobstad–Karleby?

Vasa, Jakobstad och Karleby har sedan 1600-talet stått i ett konkurrensförhållande, mer eller mindre. Hur ser ni som politiker på detta?

Jutta: Jag kommer inte omedelbart på någon sak där städerna skulle ha allvarliga intres-sekonflikter. I stället kan man i alla de tre städerna vinna mycket på att samarbeta. Till exempel gynnas hela området av satsningar på trafikleder och utveckling av näringslivet.

Anna-Maja: Det är sant att det alltid har fun-nits en viss konkurrens mellan städerna. Ur Jakobstads synvinkel har vi dock alltid varit måna om goda relationer såväl norrut mot Karleby som söderut mot Vasa. Vi har många exempel på väl fungerande samarbetsformer i bägge riktningarna, exempelvis inom yrkes-utbildningen och yrkeshögskoleutbildning-en. Österbottens Handelskammare fungerar som organisation väl i alla tre regioner.

Till en del lider vi av att städerna inte längre hör till samma län. Samtidigt kan det vara sunt med konkurrens. Tillsammans utgör vi det ledande båtklustret i landet. I framtiden kan vi kanske få den ställningen också inom energiområdet.

Miapetra: Som riksdagsledamöter är vi väl nästan de enda som har ett särskilt ansvar för helheten. Visst är det så att vi har våra egna städer som en bas, de flesta av mina väljare hör säkert hemma i Vasatrakten. Men min överty-gelse är att om hela området mår bra, så vinner de enskilda orterna på det.

Varje ort har sina styrkor. Vasa har sitt en-ergikluster, Jakobstad har trä och papper, Karleby sin kemiindustri. Det finns dock gränsdragningar som är olyckliga och skapar obalans, till exempel EU-gränser som påver-kar stödet till båtindustrin.

Det vi borde fokusera på är att skapa syner-gier, så att alla har nytta av varandra. Om en ort har ett starkt varumärke – som Vasa som energistad – så är det till nytta också för de andra.

svenolof karlsson

ANNA-MAJA HENRIKSSON: Den som inte eftersträvar makt får inte heller inflytande. Den andra sidan av

myntet heter ansvar. Man kan inte särskilja ansvaret från makten. Det viktigaste budskapet jag har är att

det går att påverka. Men man måste våga lägga sig själv i blöt.

Karl VilhjálmssonKarl Vilhjálmsson

Karl Vilhjálmsson

Karl Vilhjálmsson

10  katternö katternö  11

Inledningsvis är det nödvändigt att de-finiera vad vi menar med Österbotten. Ursprungligen syftade namnet på det

som efter länsreformen 1998 är splittrat i da-gens landskap Österbotten, Södra Österbot-ten, Mellersta Österbotten, Norra Österbot-ten och Kajanaland samt delar av nuvarande Lapplands län.

”Den nya logiken är inte lätt att begripa. Det är märkligt att åka över kommungränsen in i Pedersöre och på skyltarna informeras om att man anländer från Södra Österbotten till Öst-erbotten”, säger Nils Erik Villstrand.

Namnet Österbotten uppstod under senare halvan av 1400-talet, drygt hundra år efter de äldsta skriftliga dokument som berättar om området.

”Det var en verklig glesbygd”, säger Nils Erik Villstrand. ”Antalet bondgårdar i Öster-botten var i mitten av 1300-talet ungefär 1 000. De flesta fanns i söder och vid kusten. Cirka 850 var belägna i de dåtida storsocknar-na Kyro, Mustasaari, Pedersöre och Närpes.”

Vid 1500-talets mitt hade antalet gårdar ökat till omkring 3 300. Det talar för att be-

folkningen i Österbotten var omkring 10 000 personer vid mitten av 1300-talet och drygt 30 000 tvåhundra år senare.

Crysseborghs fästning”På 1300-talet fanns både den svenska stats-makten och den katolska kyrkan definitivt på plats i Österbotten. Centralmakten lät upp-föra en försvarsanläggning vid namn Crys-seborgh, senare kallad Korsholms slott. Från borgen, förmodligen till största delen byggd i trä, kunde handeln och trafiken längs Kyro älvdal och den österbottniska kusten kontrol-leras”, berättar Nils Erik Villstrand.

Korsholms slottslän omfattade hela den dåtida ”Bottnen”, det vill säga kustområdena på vardera sidan av Bottenviken. Man talade och skrev också om ”Norrbotten”. Kyrkligt hörde den östra delen till Åbo och den västra till Uppsala stift.

Omkring 1440 delades det stora slottslänet i två, och småningom uppkom namnen Väs-terbotten och Österbotten.

Vid medeltidens slut, under perioden 1500 –1555, uppfördes stora stenkyrkor i Mustasaari, Pedersöre, Storkyro, Karleby och Närpes socknar. Man levde då mitt i en religiös och kulturell brytningstid, reformationen, och endast två av byggena – Mustasaari och Pedersöre –slutfördes.

ÄlvdalslandskapÖsterbotten är älv- och ådalar, med bebyg-gelse och odlingar som följer vattendragen.

Byarna var av tre olika slag: skärgårds-, kust- eller ådalsbyar. I skärgårdsbyn kretsade livet kring säljakt och fiske. Folket i kustby-arna kombinerade fångstnäringarna med åkerbruk och boskapsskötsel. I den typiska ådalsbyn låg gårdarna vid åstranden, bakom

Varför är vi som vi är? Som österbottningar är vi alla bönder, mer eller mindre.

den fanns byns åkrar i ett smalt bälte, följda av ängarna och bakom dem skogen.

”Den österbottniska ekonomin tog fart på 1600-talet. Efterfrågan på tjära och beck växte enormt. Växande handels- och örlogsflottor i Europa gjorde det ekonomiskt lönsamt att bränna tjära på avlägsna orter i norr”, säger Nils Erik Villstrand.

Genombrottet för tjärbränningen kom

under Gustav II Adolfs tid på 1620-talet. Det flacka landskapet i Österbotten med åar och älvar erbjöd bästa tänkbara transportvillkor för en så tung och skrymmande vara som tjä-ran. 1641 stod Österbotten för 34 procent av tjäran inom Sveriges gränser, 1805 hade ande-len stigit till 78 procent.

”När tjärproduktionen var som störst in-om det österbottniska området – så sent som år 1863 – överskred den gott och väl 200 000 tunnor [en tunna = 125 liter]. Skogarna töm-des på tallar, och granen bredde ut sig på karga marker där den växte dåligt”, säger Nils Erik Villstrand.

Med Uleåborg 1605 och Vasa 1606 fick Österbotten sina första städer, snart följda av bland andra Gamlakarleby, Nykarleby och Jakobstad. Förklaringen är just tjärekonomin, som förutsatte ett handlande borgerskap med kapital och kontakter till världsmarknaden.

”På 1600-talet kom man också på att mossar

kunde uppodlas till åker. Detta tog dock sin tid, och först på 1800-talet hade man skapat de vida slättlandskap som utgör bilden av det ty-piska Österbotten”, säger Nils Erik Villstrand.

Tjärbränningens spårTjärbränningen lämnade djupa spår i öster-bottningarnas sätt att tänka.

”En vanlig bonde som tänkte traditionellt gjorde som far och före honom farfar alltid hade gjort. Livsmålet var inte att förtjäna så mycket som möjligt. Familjens överlevnad var det centrala, och bonden tog därför ogärna några risker. Ändå vågade bönderna i Öster-botten språnget, de blev tjärbrännare och gjorde sig mera beroende av en opålitlig och nyckfull omvärld”, säger Nils Erik Villstrand.

Ekonomiskt, politiskt och kulturellt har Österbotten alltid varit böndernas landskap mer än något annat. Byn och bysamhörig-heten har spelat en viktig roll. Det manifes-terades inte minst i slagsmål mellan byarna. ”Slogs man så fanns man”, som Nils Erik Vill-strand uttrycker saken.

”Det gamla bysamhället upprätthöll en strikt gräns gentemot grannbyarna. Fiend-skapen upprätthölls genom att man förstörde egendom i grannbyn. Öknamnen flög genom luften och knytnävarna talade i byslagsmål på ’slagfält’ som låg lämpligt mellan byarna, vid bröllop och på danser. Stenarna haglade och man slogs med trodor och störar ur gärdesgår-darna eller med speciella tjärdaggar.”

Det sistnämnda vapnet bestod av en flä-tad och tjärad repstump med en omvirad blyklump i den ena ändan och en ögla i den andra. Tjärdaggen spändes runt midjan eller fästes i hängselstroppen och gömdes i byxbe-net. Man skiljdes ur striden med blåmärken, blödande sår, utslagna tänder och sönderrivna kläder. Det hände att misshandeln var död-lig”, berättar Nils Erik Villstrand.

© Yellow Film & TV

ÖSTERBOTTEN DEL 1

Vad är Österbotten? Varför tänker vi som vi tänker och gör som vi gör? Vi inleder här en serie där Öster botten beskrivs och analyseras från olika utgångs-punkter. Först ute är Nils Erik Vill strand, professor i nordisk historia vid Åbo Akademi, född och uppvuxen i Vilobacka, Purmo, Peders öre, Öster botten. Hur vi än vänder och vrider på oss är vi präglade av vårt arv och tänker och agerar på många sätt som bönder, säger han.

» Bysamhörigheten manifesterades inte minst i slagsmål. Slogs man så fanns man. «

Österbotten har ingen tradition av underdånighet.

Ett uttryck för det är knivjunkarna, i typ fallet en

hemmanslös bondson som frustrerad över sina usla

framtidsutsikter spritpåverkad protesterade mot

tingens ordning. Scen ur filmen Härmä, som gick

upp på biograferna i vintras.

12  katternö katternö  13

Vilken storlek hade en typisk österbottnisk by?

”Kanske 1000 individer är ett bra mått. Det måste vara tillräckligt många för att ett socialt vi ska konstrueras”, säger Nils Erik Villstrand.

Det handlar också om geografiskt avstånd. När kommunerna bildades från och med 1870-talet följde de i stort kapellgränserna. Man behövde kunna ta sig till och från kapel-let på en dag.

”Purmo är ett intressant exempel. Purmo beskrivs genomgående som ’avlångt’. Neder-purmo och Överpurmo har ofta haft svårt att

samarbeta, vilket på Purmospråk återkom-mer i konstaterandet ’he ska va två åv allt’. Jag minns från min egen barndom i Vilobacka när vi en gång besökte Nybränn [i andra ändan av kommunen] hur jag tyckte det var som att åka nästan till världens ände”, säger Nils Erik Vill-strand.

Från Österbotten till FinlandGenom de många krigen under 1500- och 1600-talen blev österbottningarna i högre grad än tidigare kungens undersåtar. Mot-

stånd gjordes mot centralmaktens krav med kulmination på 1590-talet i Klubbekriget.

”Bönderna förlorade kampen, men inte sitt politiska inflytande. De bytte till en anpass-ningsstrategi. Tjärbränningen gav dem möj-ligheten. Den österbottniska ekonomin var beroende av fria flöden av varor”, säger Nils Erik Villstrand.

Tjärbränningen och penningekonomin banade väg för individualismen. Österbott-ningen formade sin egen världsbild och levde i en personlig gudsrelation inom olika väckel-serörelser. Pietismen i sin såväl radikala som kyrkliga variant och herrnhutismen nådde på 1700-talet Österbotten som direktimporter från huvudstaden Stockholm. Väckelserörel-serna riktade sin vassa udd mot den förkun-nelse som överheten ville ha.

Kopplingen mellan Österbotten och Fin-land var svag. Storskogen kring Suomenselkä utgjorde en naturlig gräns, och Österbotten utelämnades oftare än inbegreps i det dåtida Finlandsbegreppet. När den ryska ockupa-tionsmakten år 1716 utfärdade en proklama-tion, riktades den till alla som bodde i ”fur-stendömet Finland, och Öster båtenska Pro-vincien”.

Man färdades ”emellan Finland och Öst-erbotten” eller flyttade från Österbotten ”till Finland eller till Sverige”. Det ”östra Sverige” bestod av ”Finland med Österbotten”.

Österbotten och Västerbotten lydde under 1600-talet tidvis under en och samma ståt-hållare eller landshövding. Som samlande benämning på landet i norr användes ofta ”Norlanden”, med de två delarna ”Wester Norlanden” och ”Öster Norlanden”, berättar Nils Erik Villstrand.

”När den östliga halvan år 1642 för en kort tid delades i två län behövde man inte mindre än tre väderstreck för att namnge dem. Det södra länet, också kallat Vasa län, ståtade med namnet ’Öster Norlandz Södre Landzhöf-dingzdöme’!”

BefolkningsexplosionEfter 1860-talets nödår omvandlades det österbottniska lantbruket väsentligt. Rågod-lingen gav vika för vallodling, mjölkboskap och smörframställning. Mjölkförädlingen revolutionerades av separatorn i kombination med ångmaskinen.

”Vid samma tid utkonkurrerades de öster-bottniska seglande träfartygen av ångfartyg i järn och stål. Strömmarna av folk och varor började gå mot sydost med S:t Petersburg som motor i ekonomin. Den nybyggda Saima kanal

’Suomenselkä var en naturlig gräns. Man sade att man åkte från Österbotten till Finland.’

Möjligheter Hotlivsmedel småskalig industrienergiproduktion

storskalighetstänketavundsjuka

Styrkorflit påhittighet

Svagheterknutpatriotism splittring

Nils Erik Villstrands snabb-SWOT om Österbottenoch de nya järnvägarna gjorde transporterna lättare till lands. Stockholm försvann inte, men hamnade längre bort. Det ekonomiska livet i Österbotten hamnade på efterkälken”, säger Nils Erik Villstrand.

Samtidigt blev österbottningarna i rask takt allt fler. Under åren 1805–1880 ökade befolk-ningen i södra Österbotten med över 170 pro-cent. Allra snabbast växte den jordlösa befolk-ningen. Allt färre kunde förverkliga livsmålet att bli en självägande bonde.

”I denna situation uppstod knivjunkaren. En typisk sådan var en hemmanslös bondson som frustrerad över sina usla framtidsutsikter spritpåverkad protesterade mot tingens ord-ning genom våldsbrott. Inemot 2000 perso-ner miste livet i våldsbrottsvågen”, säger Nils Erik Villstrand.

Attityden var ändå att var och en hade att ta ansvar för sin egen framtid. Ett alternativ som öppnade sig just från 1870-talet var emi-grationen. Man räknar med att över 150 000 emigranter från Vasa län företog resan över Atlanten fram till första världskrigets utbrott

Ett typiskt mått på en österbottnisk by är tusen individer. Det är tillräckligt många för att ett kollektivt ’vi’

ska konstrueras, säger Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia vid Åbo Akademi.

Den breda åsen Suomenselkä

enligt miljöministeriets karta

över landskapstyper i Finland.

Suomenselkä fungerar som

vattendelare. Mot nordväst

rinner de österbottniska

älvarna ut i Bottniska viken.

På sydöstra sidan ligger

insjösystemen.

Under århundradena var

Suomenselkä en effektiv

gräns mellan Österbotten och

Finland. Det var enklare att

ta sig till Stockholm än till

Helsingfors eller Petersburg.

Först med järnvägen på

1880-talet förändrades detta.

Notera att landskapstypen

Österbotten inte är det

samma som det historiska

Österbotten.

Sveriges län åren 1660–1721.

Större delarna av Torneå,

Övertorneå, Pello och

Kolari kommuner hörde

till Västerbotten.

Pedersöre var

ursprungligen

en verklig

storsocken;

nordgränsen

gick vid

Kemi älv.

1914. Det var över hälften av alla emigranter från Finland.

”Egentligen var Amerikaemigrationen bara en annan variant av den österbottniska traditionen med arbetsvandringar. Man reste ut för att lägga grunden till en bättre framtid hemma”, säger Nils Erik Villstrand.

Minst en tredjedel av emigranterna åter-vände. Ofta med ett kapital stort nog att betala bort skulderna på hemmanet, köpa sig ett eget hemman eller skaffa tilläggsjord och effektiva jordbruksmaskiner.

Nils Erik Villstrand: ”Emigrationen till Amerika kom att påverka österbottningarnas sätt att tänka, tala och leva. De återvändande hade med sig såväl vänsterradikalism som fri-kyrklighet. Med pengar på fickan, fina kläder, klackring på fingret, manligt myndig med klockked på magen eller feminint mondänt med örhängen i öronen kände man sig inte underlägsen bönderna.”

Språket en tredje rangens frågaGränsen mellan svenskt och finskt bosätt-ningsområde var länge suddig i Österbotten. I söder låg stora skogar och kärr mellan svenskt och finskt område, och i norr fanns vid åarnas övre lopp ett stort gemensamt kolonisations-område som först på 1600- och 1700-talet blev finskt.

”Särskilt i fråga om den materiella kultu-ren saknas en tydlig gräns mellan svenskt och finskt. Språket var en tredje rangens fråga, om

ens det. Det var näringslivet som avgjorde hur redskapen såg ut och vilka byggnader som bonden ansåg sig behöva”, säger Nils Erik Villstrand.

Älv- och ådalarna var leder för en tvåvägs-kommunikation, ett ömsesidigt utbyte av varor, tjänster, teknik och kunnande mellan orter vid kusten och upp i landet. Tvister om rätten till olika resurser förekom, men oenig-heten berodde inte på vilket språk man talade.

Med 1800-talets nationella rörelser föränd-rades synsättet. Särskilt folkskolorna blev en starkt polariserande mekanism, som grun-dade en uppdelning i svensk och finsk bosätt-ning.

”Framför allt järnvägen knöt Österbot-ten till Finland. 1883 invigdes järnvägslinjen Tammerfors–Vasa, 1887 nådde järnvägen Ja-kobstad. Stockholm detroniserades därmed definitivt som österbottningarnas huvud-stad”, säger Nils Erik Villstrand.

Den nya tiden manifesterades rent bokstav-ligt genom järnvägen. Denna använde rikstid, för att möjliggöra enhetliga tidtabeller. År 1903 var man i Vasa efter lång tvekan mogen att gå över från lokal tid till Helsingforstid. Stadens klockor vreds då fram 13 minuter.

svenolof karlsson

_________fotnot. Artikeln bygger i hög grad på Nils Erik Vill-strands artikel ’Hur ligger landet eller Österbotten 1 000+’, publicerad i Tusen år i Österbotten, utgiven av Österbottens museum.

PERÄPOHJOLA–LAPPI

KAINUUNJA

KUUSAMONVAARAMAA

ÖSTERBOTTENOULUNJÄRVEN

SEUTU

SUOMEN-SELKÄ VAARA-

KARJALA

ITÄINENJÄRVI-SUOMI

HÄMEENVILJELY- JAJÄRVIMAALOUNAISMAA

ETELÄINENRANTAMAA

Väster- botten

Öster- botten

Mikael Nybacka

14  katternö katternö  15

Karolina Isaksson

Kivioja växlar över VD-pinnen till Kauppinen

LEDARBYTE. Det har flutit mycket vatten under broarna sedan Jouko Kivioja tillträdde som chef för Vetelin

sähkölaitos. Under våren har Juha Kauppinen tagit över som VD.

L E K T R I S G Ä N G E T

n Efter nästan 40 år som chef för Vetelin sähkö-laitos har Jouko Kivioja gått i pension från och med första maj. Han tillträdde 1973 som chef för det då nygrundade kommunala verket Vetelin sähkölai-tos. Verket omformades femton år senare till bolag.

”På 1970-talet var elkonsumtionen en tiondel av dagens förbrukning och bolaget hade ingen egen produktion. Vetelin sähkölaitos har genomgått en stor förändring under de nästan 40 år som jag ar-betat på bolaget”, säger Jouko Kivioja.

Vetil anslöt sig till nationella elnätet 1947 och fram till 1970-talet sköttes eldistributionen av ett tiotal olika andelslag.

”Det fanns stora variationer mellan de olika lo-kala nätverken när andelslagens nät förenades. En viktig uppgift var att rusta upp elnäten så att de höll samma skick.”

Jouko Kiviojas målsättning med bolaget har varit att producera ren och förmånlig energi och leverera el med så få avbrott som möjligt åt kommunens invånare.

”De två viktigaste milstolparna under min tid har

varit dels att Vetelin sähkölaitos blev aktieägare i Katternökoncernen och dels att vi byggt våra två vattenkraftverk”, säger Jouko Kivioja.

I mars 1997 invigdes Patana vattenkraftverk och nio år senare startades turbinen på Pihlajamaa vat-tenkraftverk. Nu planeras ett tredje vattenkraft-verk, men den processen får efterträdaren Juha Kauppinen leda. Han kommer närmast från pap-perskoncernen M-real och dess kraftverk på pap-pers- och kartongfabriken i Kyröskoski. Kauppinen inledde sin nya tjänst under våren och arbetade ett par månader parallellt med Jouko Kivioja för att komma in i bolagets verksamhet.

”Det är litet, välskött och därför lätt att ta över”, konstaterar Juha Kauppinen.

Som nybliven pensionär funderar Jouko Kivioja på att damma av och utveckla sitt gamla flygintres-se. Innan han kom till Vetelin sähkölaitos arbetade han nämligen två år som tekniker på flygvapnet.

”Jag har inget certifikat, men skulle gärna flyga. Efter en paus på 20 år har jag återupptagit intresset för modellflygplan”, ler Jouko Kivioja.

n Engångsblöjan är det största enskilda avfallet som barnfamiljer bidrar med till sopberget. Ett barn med en normal blöjkarriär på 2,5 år bidrar med 1,5 ton blöjor till sopberget. Vad är alternativet? Att stå tre timmar om dagen och gnugga vadmalsdynor i drygt två års tid?

Nja, dagens moderna tygblöjor liknar inte de mo-deller som på 1960-talet ersattes av de plastbaserade engångsblöjorna. Nu finns en uppsjö av återanvänd-bara, färgglada modeller och hippa formgivare tävlar om att designa de coolaste tygblöjorna. Sedan 2007 har ImseVimses tygblöjor ingått i den låda som omodernt nog kallas Moder-skapsförpackningen.

Ännu väljer de flesta föräldrar att med bekvämlighetsargument hålla sig till engångsblöjan, men tygblöjan vinner terräng. För att göra tygblöjorna att-raktiva har nya metoder och material utarbetats. Arbetsinsatsen i tid är inte många minuter mer per dygn med tygblöjor, jämfört med engångsblöjor. Ur ett livscykelperspektiv förbrukar engångsblöjan tre gånger mer naturresurser än tvättbara tygblöjor. Kostnadsmässigt blir engångsblöjor ungefär dubbelt så dyra som totalkostnaderna för inköp av tygblöjor och energiförbrukning för tvätt. Tack vare en växande andrahandsmarknad för tygblöjor slipper man också stå där med panten när barnet är torrt. För att citera tygblöjsdesignern Anna Paz:

”Att använda tygblöjor är lika naturligt som att man inte äter varje måltid från papperstallrik.”

n En stor blombukett pryder Ulf Sundviks arbets-bord när Katternötidningens reporterteam kommer för att träffa honom i lagerkontoret på Nykarleby Kraftverk. Arbetskamraterna har just tackat av honom på hans sista arbetsdag med blommor och roliga hågkomster.

”Jo, det har hänt mycket sedan den dagen 1970, när jag för första gången kom till Kraftverket som linjemontör. Den största förändringen är nog att fordon och verktyg underlättat arbetet radikalt”, berättar han.

När Ulf Sundvik började på Nykarleby Kraftverk som linjemontör var spaden det viktigaste verk-tyget. Undantagsvis kunde man få tillgång till gräv-maskin för att gräva ner stolpar, men för det mesta restes elstolpar med handkraft. Fordonsparken bestod av en jeep med släpvagn, som skulle täcka området mellan Öja i norr och Gunilack i söder.

”Som linjemontör skjutsades man ut till dagens uppdrag av arbetsledaren, och sedan blev man hämtad igen när arbetsdagen var slut.”

Då rådde ett annat tidsperspektiv och en annan syn på effektivitet än i dagens samhälle.

”Elnätet var känsligare än i dag och därför inträf-fade elavbrott oftare på den tiden. Det tog också längre tid att få tillbaka elförsörjningen till elkun-derna.”

Efter tekniska studier och femton år på olika ar-betsplatser såg han en annons om att Nykarleby Kraftverk sökte en arbetsledare. Han tvekade inte.

”Jag har aldrig ångrat att jag sökte jobbet. Det är en arbetsplats som gett mig både utmaningar och omväxling”, säger Ulf Sundvik.

Barnskyddshus byter till Herrfors bergsvärmen Den gamla Isokoskiskolan utanför Ylivieska ska få bergvärme. I det totalrenoverade stockhuset från början av 1900-talet har Raudasmäen So-siaalipalvelut Oy sedan år 2000 fortsatt med barnfokuserad verksamhet, efter att den kommunala skolverksamheten flyttat ut. Företaget erbjuder barnskyddstjänster och strävar efter att kapa kostnader som inte direkt gynnar kärnverksamheten. Med en årlig oljeförbrukning på 22 000 liter i de två byggnaderna blir det ekonomiskt lönsamt att byta till jordvärme. Dess-utom får projektet investeringsbidrag från Norra Österbottens ELY-central.

För att täcka värmebehovet borras det totalt 1,4 kilometer på gården. Oy Herrfors Ab gör jordvärmeinvesteringen och ansvarar även för driften och servicen av anläggningen.

Sommarträning i väntan på nästa nedsläppn Det har blivit en tradition för många ishockeyföräldrar att tillbringa se-mesterns värmebölja påpälsade på läktaren inne i Anders Wiklöf Arena. I juli ordnas Katternö Ice Camp för nionde året i rad. Liksom tidigare år fungerar femdagarslägret som en start på säsongen, där juniorer från nio till sexton år får utveckla sina hockeyfärdigheter.

”Vi riktar oss främst till nejdens juniorer, men det har blivit populärt också bland mera långväga deltagare”, säger Frej Öst, vice ordförande i arrangörsföreningen IFK Lepplax.

Juniorerna delas in i fem grupper utifrån ålder och får slipa på hockey-teknik i olika övningar.

”Tanken är att de som deltar ska bli mångsidigare idrottare och lära känna också andra jämnåriga ishockeyspelare än de lagkompisar de spelar med till vardags”, säger Frej Öst.

Är du miljövänlig , lille vän?

Johanna Forsman

Johanna Forsman

Johanna Forsman

Pirjo Salonen

LOKALTK A T T E R N Ö

KÖP OCH SÄLJ. Det finns en fungerande andrahandsmarknad för tygblöjor som

gör det möjligt att avyttra urvuxna blöjor.

SLIPAR TALANGER. På sommarlägret Katternö Ice Camp får juniorerna

komma ut på is igen, men de tränar också andra grenar än ishockey.

LEDIG LEDARE. Ulf Sundvik ser fram emot lediga

dagar på sommarstugan och mer tid tillsammans

med barnbarnen.

Nu kopplar Ulf Sund vik av på riktigt

katternö  1716  katternö

Att äta ska vara en njutning. Inte enbart för gommen utan också för ögat och själen. Det här har varit krögarna Richard Hardeling och Teresa Hanssons ledstjärna medan de utvecklat sitt koncept Restaurang Hästöskatan. Deras åttonde hög-säsong tar vid i juni ute i Kronoby skärgårdsmiljö.

Mikael Nybacka

Mat för alla sinnen

KONSTFORM. Upplägget betyder femtio procent av hur maten smakar.

I köket får Maria Hansson och Malin Hummel det att vattnas i munnen.

katternö  1918  katternö

K rögarparet Terese Hansson och Ric-hard Hardeling vet vad de vill med sitt Hästöskata. Ingen brådska med

marknadsföring eller med att ”allt-borde-fun-ka-på-en-gång”. De litar på att nöjda besökare kommer tillbaka och att kunderna dessutom sprider budet om att det är lönt att besöka res-taurangen, även om landsvägen till Hästöska-tan är lång och gropig. Det ska få ta sin tid att bygga upp kundrelationer och ett gott rykte.

På åtta år har de uppenbarligen lyckats skapa en ny image för paviljongen, som visserligen även tidigare fungerat som ett sommartida utflyktsmål för många i närregionen, men där ingen egentligen väntat sig något extraordi-närt. I dag driver de en à la carte-restaurang med tre rätters menyalternativ samt en vin-terrestaurang i ett nybyggt hus för beställ-ningsgäster. I juni, juli och augusti är det nu-

förtiden full rulle, medan det under hösten, vintern och våren är lugnare. Men även kund-underlaget vintertid växer sakta men säkert.

”Allt fler företag i regionen har upptäckt Hästöskatan som en rekreationsmöjlighet och som konferensplats. Framför allt som en möj-lighet att ge sina gäster från utlandet en upple-velse. Enbart i vinter har vi haft besök av över trettio olika nationaliteter”, säger Richard Hardeling och tar en klunk av sin nybryggda cappuccino, trendigt serverad ur ett glas.

Snöbollskrig i bubbelpoolenKrögarparet färdigställde år 2009 en strand-bastu och i anslutning till den ett litet konfe-rensrum, bubbelpool under bar himmel och möjlighet till vakbad. Bastuklädseln består till största delen av en vacker klibbal som huggits

på den mark där vinterrestaurangen i dag står.Bland de utländska gästerna brukar bastun

och vakbadet uppskattats – de erbjuds möjlig-het att delta i något som anses vara specifikt finländskt.

”Jag glömmer inte i första taget när till en början rätt strikta kinesiska affärsmän tydli-gen slappnat av i bastun och sedan hade snö-bollskrig i bubbelpoolen. De njuter av att få lägga ner den professionella sidan av sig själ-va”, säger Teresa Hansson.

Att ge service åt människor från andra län-der har å andra sidan sina utmaningar. ”Man lär sig hela tiden”, säger Richard, och ger som exempel att det lär vara ofint för ryssar att dricka alkohol om de inte samtidigt har något att äta. Och fransmännen är de enda, avslöjar han oblygt, som gör honom nervös när han ska servera en kötträtt.

”Frankrike är, som jag ser det, köttets land, och det är lite pirrigt med deras åsikter. Därför kändes det extra bra när en fransman sade till mig att det var den godaste biff han någonsin ätit”.

Diskussionen fortsätter kring kött och an-dra råvaror och hur dessa bäst kommer till sin rätt.

”Vår filosofi är att det goda är det enkla. Det behöver inte nödvändigtvis vara så krångligt”, säger Teresa.

Richard spinner vidare kring temat; det handlar om att ta fram råvarornas egna sma-ker, om ”slow cooking” och om kött som ska få vila före och efter tillredning och om gäster som hellre får stå ut med att vänta lite längre på en maträtt gjord med kärlek och grädde, fram-om att snabbt bli serverade en portion som stresstillretts till ätbarhet. Helst ska grunden

bestå av närproducerade råvaror, men inslag av långväga produkter är också välkomna för att ge finess och variation.

”Till exempel använder vi oss av fransk chèvre, men det kompenserar vi med att vi odlar vår egen potatis, säger Teresa.

Vi äter också med ögonenI den inramning som Teresa och Richard vill ge maten de serverar åt sina kunder, spelar inte minst uppläggningen på tallriken en stor roll.

”Hur maten ser ut betyder ungefär hälften av hur den smakar”, säger Richard.

Dekorationer i form av ätbara blommor som till exempel violer och blåklint används flitigt i deras kök, enkom för att försköna och ge färg-klickar.

Vid serveringen har de för vana att berätta

för gästerna om maten de har framför sig, en gest som de ofta själva saknat när de besökt andra restauranger i regionen.

”Men kanske viktigast av allt är att våra gäs-ter känner sig välkomna. Vi vill ge dem kvali-tet, service och omtanke, inte bara god mat”, säger Teresa, när de förklarar tanken bakom sitt koncept.

Att en svensk man i sina bästa år drar öst-erut efter femton år i restaurangbranschen på olika håll i Sverige för att driva en restaurang långt ute på landsbygden i Kronoby kan tyckas långsökt. Det ansåg åtminstone en del av hans svenska vänner.

”Vad ska du göra i Finland? Du kan ju inte ens finska, fick jag höra”, säger Richard, som då kontrade med att det faktiskt pratas fin-landssvenska i Kronoby.

TRENDSKAPARE. Teresa Hansson och Richard Hardeling är krögarparet som bygger upp en ny image för Hästöskatan i Kronoby. NÅGOT FÖR ALLA. I Hästöskata-menyn hittar både småfolk, kaptener, matroser, jubilarer och arbetare sådant som passar deras magar.

’Vi vill ge våra kunder kvalitet, service och omtanke, inte bara god mat.’Mikael NybackaMikael Nybacka

20  katternö katternö  21

Nakna, resgalna och tävlande kockar påverkar…■ Den svenska krögaren Richard Hardeling och sambon Teresa Hansson är övertygade om att de många matprogrammen som un-der det senaste årtiondet översållat pro-gramutbudet i såväl svenska som finländska teverutor även har påverkat oss österbott-ningar. ”Halv åtta hos mig”, ”Den nakna kocken”, ”MasterChef Suomi/Sweden” är några av underhållningsprogrammen som gör att vi intresserar oss för kokkonsten som aldrig förr. Vi blir inspirerade, medvetna och kräsnare, inte minst när vi äter ute. Det ska vara kvalitet, goda råvaror, helst även så närproducerat som möjligt.

Men fortfarande finns skillnader mellan den svenska och den finländska restaurang-gästen.

”I Sverige är kunden inte rädd för att be-rätta om han eller hon inte varit nöjd med sin mat. Den österbottniska gästen vill däremot hålla god min, men kanske kommenterar maten när servitören inte hör på eller när restaurangbesöket redan är över. Och då är det försent att göra något åt saken.”

”Därför uppskattar vi gästernas ärliga svar när vi frågar om maten är till belåten-het. Som restaurangföretagare utvecklas man inte om man inte får ärlig respons.”

”Men nu kan jag inte ens säga det längre, för andelen finskspråkiga som hittar hit till Häs-töskatan blir allt större”, säger han och försö-ker inte dölja sin belåtenhet innan han åter tar emot ett samtal på mobilen.

Inte alldeles överraskande har kärleken ett finger med i spelet när det gäller Richards flytt till Kronoby i och med Teresas rötter i bygden. Denna gång också i allra högsta grad kärlekens far, berättar Richard:

”Medan vi båda två ännu jobbade och bodde i Sverige besökte vi en smällkall vinter Teresas föräldrar i Karleby. Hennes pappa tog mig ut på en lång körtur längs med en lång skogsväg i minus 25 grader. Jag hade ingen aning om vart vi var på väg eller vart det hela skulle leda. Han ville visa mig Hästöskatan och föreslog att vi skulle börja driva restaurangen där. Min första reaktion var ett blankt ”nej”. Men när vi sedan började fundera närmare på saken, tänkte vi att vi ska ge stället en chans. Första somma-ren utvecklade vi konceptet litegrann och vi märkte att vi trivdes på stället. Vi tyckte att det var vackert, naturskönt. Vi tyckte att det hade potential. Den andra sommaren, 2006, be-slöt vi att satsa helhjärtat och började då själva bygga ”vinterrestaurangen”, berättar Richard.

”Däremellan byggde vi bastun”, säger Te-resa och pekar på den blåa byggnaden vid stranden på andra sidan den gula, lite äldre paviljongen, som krögarparet hyr av Kronoby båtklubb.

FramtidsvisionerLite längre bort, uppe i skogen, skymtas ett tiotal betongpålar i marken som skvallrar om att det även finns visioner för framtiden. Pa-ret har bygglov för sex fritidshus, men något egentligt husbygge har de ännu inte påbörjat. Utöver det husvagnsområde som redan finns i anslutning till restaurangen, ser Richard och Teresa en ny nisch – stuggäster.

”Men blir det fritidshus ska det vara kvali-tet”, säger Teresa, som även hon efter tretton år inom restaurangbranschen på Åland och på olika håll i Sverige trivs bra med att igen spela på hemmaplan.

sonja smedlund

’Vår filosofi är att det goda är det enkla, det behöver inte nödvändigtvis vara så krångligt.’

TRÄFFPUNKT. Sommartid laddar många båtfarare

sina batterier på Hästöskatan. Här njuter Nisse

och Birgitta Långbacka med barnbarnen Emilia

(till vänster) och Cecilia Niemi av mat och service

på sommarterassen.

Mikael Nybacka

Mikael Nybacka

Mikael Nybacka

ÄRLIGT. Richard uppskattar raka svar från

kunderna.

För fyra personer:4 st toastbröd200 g chèvreost1/4 röd chilica 2 msk honungca 10 blad rosmarin1 msk olivolja rucolasallat

Gör så här:1. Värm ugnen till 200 grader.2. Rosta toastbröden lätt på ena sidan.3. Mixa ihop rosmarin, chili och olivolja.4. Skär chèvren i lika tjocka skivor, lägg dem

på toastbrödet och täck dem med ett lager honung och ringla därpå krydd blandningen.

5. Värm chèvretoasten ca 5 minuter i ugnen.6. Lägg toasten på en rucolabädd och servera.

Till förrätten passar till exempel ett torrt, vitt vin med druvan Gewürztraminer från Alsace, Frankrike.

Chèvretoast

katternö  2322  katternö

Text och illustrationer: Annika Lillkvist

När vi färdas med båt eller flyg, är det väldigt viktigt att kunna bestämma position, kurs, fart och rutt. Vi vill alltså veta var vi är, vart vi är på väg, hur snabbt vi färdas och kunna planera vilken väg vi ska ta. Det kallas navigering. Idag har vi GPS till vår hjälp, men hur gjorde man förr?

NavigeringWikipedia

När upptäckts resanden Christofer Columbus år 1492 åkte västerut från Spanien för att finna sjövägen till Indien, använde han sig troligtvis av ett navigations redskap likt jakobs staven.

Så här kunde en världskarta se ut för femhundra år sedan.

n Vissa gamla navigationsin-strument används fortfarande, men nu för tiden används mest elektroniska hjälpmedel.

GPS är ett navigeringssystem som fungerar med hjälp av 24 sa-telliter uppe i rymden. Om du har en GPS-mottagare i din bil, båt eller kanske i din mobiltelefon, skickar satelliterna signaler till

den – oberoende av väder och var på jorden du befinner dig. Tiden det tar för signalen att komma fram gör att systemet kan räkna ut var på jorden du befinner dig. Man kan säga att varje punkt på jordklotet har en egen adress.

GPS används också till en massa annat, exempelvis till mätningar i skog och mark.

Vad är GPS? n Med hjälp av GPS-systemet kan man också både övervaka och spåra saker, till exempel husdjur. Man fäster ett elektroniskt kort i djurets halsband. Då kan man via Internet spåra sin hund eller katt hur lätt som helst! Man kan också programmera in ett så kallat geo-staket, så att din mobiltelefon alarmerar när din hund eller katt går utanför det område du bestämt. Tekniken är speciellt bra för husse eller matte till jakthundar, som springer fritt i skogen och ibland går vilse.

Spåra hunden

Några gamla navigationsinstrument

Den röda linjen kallas nollmeridian. Därifrån

börjar man räkna längraderna. Den blåa linjen är

ekvatorn, nollpunkten för jordens breddgrader.

Den lilla röda pricken är vår huvudstad Helsingfors.

I Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson

reste pysslingen Nils genom Sverige på

tamgåsen Mårtens rygg.

Wikipedia

Jag letade efter Indien, men det land jag hittade började

kallas Amerika.

Wikipedia

Illustrationer: Wikipedia

Astrolabiet var ett av de allra första navigationsin-strumenten. Det nämns i skrifter redan på 400- talet.

Astrolabiet var en cirkelformad mätare i metall. Genom att hålla det lodrätt och vrida siktet mot en viss stjärna, fick man reda på vinkeln mellan stjärnan och horisonten. Med hjälp av gradtalet kunde man räkna ut stjärnans höjd. Så kallade fixstjärnor har alltid samma höjd ett visst klockslag en viss dag

på året. Då visste man ungefärlig tid på dygnet och kunde räkna ut vilken breddgrad man befann sig på. (Läs mera om längd- och breddgrader på nästa sida.)

Jakobsstaven var ett vin-kelmått i form av en stav med en gradskala och en eller flera

flyttbara tvärpinnar. Staven lades mot kinden och riktades mot solen eller andra stjärnor. Genom att flytta tvärpinnen fick man fram vinkeln och solens höjd över havet. Måttet var inte så exakt. Det var ganska svårt att använda och att titta mot solen kunde göra ont i ögat. Sextanten kom några

hundra år senare. Den fung-erade ungefär som astro-labiet och jakobsstaven, men var noggrannare och

lättare att använda. Solen och horisonten kunde ses samtidigt, och för att göra mätningen behagli-gare för ögat användes sotat glas. Man utvecklade också en särskild almanacka med siffertabeller för att få reda på exaktare tid och breddgrad. Genom flera mätningar kunde man också räkna ut unge-färlig längdgrad.

Vid mulet väder fick man dock länge lita på så

kallad död räkning. Om man visste hur länge, hur fort och åt vilket håll man hade förflyttat sig från en viss punkt, så kunde man räkna ut var man befann sig. Utvecklandet av kronografen, en klocka som visade exakt tid, gjorde att det blev mycket lättare att göra beräkningar.

Kompassen var en viktig upp-täckt inom sjöfarten. Den upp-fanns troligen i Kina och bestod till en början av en bit magne-tiskt järn på ett halmstrå i en vattenskål. Senare fäste man

ett stift på en skiva och på stiftet lades en visare som kunde snurra fritt. Man upptäckte att visaren alltid pekar mot jordens magnetiska nordpol. Att inte längre vara beroende av landmärken, himla-kroppar och väder gjorde det mycket lättare att planera sin färd, segla i rätt riktning och komma fram till rätt hamn.

 T ransport av människor och varor till sjöss skedde redan långt tillbaka i tiden. Sjömän-nen var tvungna att hålla sig till kända vat-ten, men allt eftersom man blev modigare

gav man sig iväg på längre sjöfärder. Till en början navigerade man med hjälp av solen,

månen, planeter, stjärnor, vågor och vindar. Små-ningom lärde man sig att ta hjälp av enkla redskap.

Ett sätt att ta reda på hastighet var att låta en trä-bit driva en viss sträcka. Senare hittade man på att

fästa en träskiva vid ett rep med knutar. Skivan kas-tade man överbord, och vartefter skeppet fortsatte sin färd drogs repet och knutarna över relingen. Så fick man fram hastigheten i knutar, eller knop, en måttenhet som används än idag.

Navigatören kunde då räkna ut hur långt skep-pet hade färdats och rita in sträckan på kartan. Genom att dag och natt noggrant mäta, räkna och rita kunde man skickligt navigera till sjöss redan för tusentals år sedan.

Visste du att gäss har ett utmärkt

synminne. När vuxna gäss på hösten flyger söderut med sina

ungar, lär sig ungarna hela flyttvägen utantill, så att de

på våren kan återvända till samma ort.

Vår kära hund är bortsprungen!

Om du sett den, ring 123 4567

Hur navigerar djur?Man vet inte exakt hur djur gör för att hitta rätt, men man vet att olika djur använder sig av olika metoder. Så här tror man att de gör:

n Det var till sjöss som man först behöv-de exakta kartor. För att kunna pricka in exakt var man befann sig, delade man upp jordgloben i ett rutnät. De lodräta streck-en från nordpolen till sydpolen kallade man längdgrader, longituder. De vågräta strecken runt jorden kallades breddgra-der, latituder.

Längdgraderna börjar räknas vid den linje som går genom orten Greenwich utan-för London. Den kallas för nollmeridianen.

Breddgraderna börjar räknas vid ekva-torn. Det är linjen som delar jorden i norra och södra halvklotet.

Olika punkter på jordens yta anges med olika koordinater. Exempelvis Helsingfors ligger på ca 60 grader nordlig latitud och 25 grader östlig longitud.

Longitud och latitud

Flyttfåglar håller koll på solen och stjärnor och ändrar sin flygriktning beroende på solens läge. En del fåglar lär sig också att känna igen olika landmärken, t.ex. berg och sjöar. De kan uppfatta ljus som vi människor inte kan se och tycks dessutom ha ett slags inre klocka, karta och kompass i sin hjärna, så att de kan känna skillnader i jordens magnetfält. Även synen, hörseln och luktsinnet har visat sig kunna hjälpa vissa fåglar att hitta till samma

boplats varje sommar. De kan lära sig att vissa vindar alltid luktar på samma sätt, och på så

sätt göra sig en luktkarta.

Fladdermusen rör sig mest på natten. Den navigerar med hjälp av ekopejling. När fladdermusen kommer nära ett föremål så piper den allt mer ju närmare föremålet den kommer, upp till 30 gånger i sekunden. Vi människor kan inte höra ljudet, men det studsar tillbaka som ett eko och fladdermusen vet då hur nära föremålet den befinner sig. Fladdermusen styr

sin flygning också med hjälp av luftströmmar som träffar de små håren på dess vingar.

Fiskar kan också styra sin färd med hjälp av solen och jordens magnetfält, och man vet att vissa fiskar lätt simmar vilse när det är mulet. Minnet av strömmar och vindar kan också hjälpa fiskarna att hitta rätt. Vissa arter,

t.ex. laxen, använder också luktsinnet, som faktiskt fungerar bra även under vattnet.

24  katternö katternö  25

TRE FLICKBEBISAR!

katternö  2726  katternö

I VÅGRÄTT LÄGE. Mamma-barnjumpa när den är som bäst. Bakom till vänster

Ulla Reinikainen med dottern Aino, i mitten Elina Pöytiö och Amalia och i

förgrunden Henna Sinkkonen och Hilla.

Resultatet av de tre vännernas viktminskning:

Henna, 34, Ulla, 42 och Elina, 30 är tre vänner från Himango som har mycket gemensamt. Alla har de kämpat mot sin övervikt och alla blev de mammor ifjol. Gravida blev de i tur och ordning efter att de började banta. Förklaringen till den här naturliga kedjereaktionen är sannolikt att de hade lyckats gå ner i vikt. Hennas Hilla-bebis föddes i juni medan Ullas Aino och Elinas Amalia kom i september.

Johanna Forsman

H enna, som på den tiden hade två barn, hade lyckats gå ner sex kilo på två veckor. Men sen blev det stopp. Hon

märkte att hon väntade sitt tredje barn. ”Mitt viktindex har alltid varit under 30

och därför har jag aldrig känt att jag varit svårt överviktig. Men en liten trimning ville jag ha”, minns Henna.

Henna, liksom också Ulla och Elina, ban-tade med Cambridge-metoden. Den består av sex olika nivåer där den första är VLCD (very low calory diet). Som måltidsersättningar använder man påspulver som innehåller alla nödvändiga näringsämnen.

”När jag blev gravid gav jag alla mina påsar åt Ulla, som också hade bestämt sig för att bli av med några kilon. Jag kunde ha hoppat direkt till nivå fem, för på den nivån kan man också vara som gravid. Det betyder 1 500 kalorier om dagen och en färgglad tallriksmodell, men jag fick en stark känsla av att Ulla behövde påsarna mer än jag”, säger Henna.

Alla tre kvinnorna kände varandra från för-ut och hade utan att veta om det börjat banta var för sig. Mystiskt nog hade alla dessutom sökt sig till samma ställe för att få hjälp med viktminskningen. Henna, Ulla och Elina ha-de alla tagit kontakt med Teija Lehtinen från Himango, som jobbar som Cambridge-coach och massör.

”Himango är en mycket lite ort, så ryktet om var man kan få hjälp med till exempel bantning sprider sig ganska fort”, skrattar Henna.

Viktminskning har som bekant både stora och små positiva följder. En av de största posi-tiva följderna kan faktiskt vara en bebis, skulle det visa sig.

Ett skojande navelbråck?Ulla, som jobbar som bokförare, var den som hade allra mest övervikt. Under den värsta perioden visade vågen nästan ett tresiffrigt nummer.

”Jag var sjukligt överviktig, med tanke på att jag bara är 150 cm lång. Jag stod faktiskt i kö för en viktminskningsoperation. Men jag tänkte ändå att jag ska försöka gå ner i vikt på egen hand före det, så att jag inte skulle behöva operationen. Det var frågan om ett allra sista försök, för försökt har jag gjort många gånger förut…”

Också Ulla hade två barn; 7-åriga Anni och 4-åriga Eino. I samband med att Eino föddes blev Ulla steriliserad.

”Läkaren hade konstaterat att jag har en skör livmoder och att en tredje graviditet skulle innebära en risk för att livmodern spricker.”

Ulla hade också plågats av navelbråck sen hennes första barn föddes och hon väntade därför också på att bråcket skulle opereras i slutet av april förra året.

Babyn pratar i magenVid den här tiden låg Ulla en gång hemma på sängen medan Eino låg på hennes mage.

”Eino sa plötsligt: du har en bebis i magen mamma, den pratar med mig. Jag svarade att nej älskling, det är nog bara mitt navelbråck som för oljud.”

Ulla hade vid den här tidpunkten lyckats med ett verklig hjältedåd: hon hade under ett halvt års tid gått ner 30 kg!

”Jag tänkte att viktminskningen gör att bråcket känns mera än förut.”

Men hur fel kunde hon inte ha.”Jag gick till läkaren för att prata om bråck-

operationen. Där frågade de när jag hade haft mens senast. Nå, jag hade ju inte haft mens på några månader, men jag tänkte att det berodde på viktminskningen, hormonförändringarna och den mörka årstiden. Också läkaren tyckte att det lät som en rimlig förklaring. Men anes-tesiläkaren var av annan åsikt och tyckte att jag för säkerhets skull borde göra ett gravidi-tetstest.”

Det bästa stödet kan komma från någon annan som också gått ner i vikt.

Teija känner till bantningens fallgropar■ ”Det som avgör om viktminskningen lyckas är viljan hos den som bantar. Utan vilja finns det ingen motivation att ändra matvanor och livsstil”, säger massören och Cambridge- coachen Teija Lehtinen från Himango.

Oftast behöver den som bantar stöd från en eller flera personer. Coachen har här en viktig roll, om inte den allra viktigaste. Åt coachen kan man i förtroende berätta om de faktorer som ligger bakom övervikten.

”Människor som äter för mycket gör det näs-tan alltid i något särskilt känsloläge. En äter för att den är ledsen, en annan för att den är glad. Någon kanske äter för att den helt enkelt inte har något bättre att göra. Som coach försöker jag ge både mentalt stöd och praktiska råd och tips på vad man ska äta och hur man ska rö-ra på sig. Att gå ner i vikt och att hålla vikten handlar mycket om att bemästra sina tankar.”

Viktminskningen innebär en stor förändring, en process där en positiv sak leder till en an-nan. Alltid går det förstås inte som på räls.

”I något skede kanske viktminskningen stannar upp, eller så utsätts man för olika fres-telser och fällor. I det läget kan jag ösa ur mina egna erfarenheter för att hjälpa. Eftersom jag själv har varit en överviktig gottegris har jag stor förståelse för andra i samma situation.”

Cambridge-programmet är en helhet, där man lär sig att hålla vikten för resten av livet med hjälp av smarta val – inte bara att snabbt bli av med kilona. Själv gick jag för tre år sen ner 20 kg med Cambridge-programmet och jag har inte gått upp igen”, berättar Teija.

Finländarna bantar också så härLCHF och GI är två metoder där man drar ner på andelen kolhydrater, och framförallt de snabba kolhydraterna.

Keventäjät är en bantningsmetod som grun-dar sig på service via nätet. Servicepaketen är tre, sex eller tolv månader långa och priset bestäms enligt längden. De som anlitar ser-vicen får ställa frågor via e-post till olika häl-sovårdsproffs. Till servicen hör också tusen olika recept och en dagbok över kost, motion och hälsa. Via nätforumet kan man också ut-byta tankar med andra medlemmar.

Laserlipolys eller Smartlipo är en ny teknik, som har utvecklats för att bli av med fettan-samlingar. Den kan till och med ersätta tra-ditionell fettsugning och resultatet är bestå-ende.

INTRESSE. Cambridge-coachen Teija Lehtinen

från Himango har inga problem att få kunder.

ETT PAKET VÄGKOST. Cambridgecoachen

Teija Lehtinen ger ett nytt paket ”vägkost”

åt Elina Pöytiö. Än är viktminsknings-

projektet inte klart.

Johanna Forsman

Johanna Forsman

28  katternö katternö  29

Ben Furman och bant ningens psykologi■ ”Det dummaste är att fråga varför det är så svårt att banta. Den springande punkten är varför en människa är överviktig, så istället borde man fråga vad som kunde få en person att gå ner i vikt.”

Det här säger Ben Furman, internationellt känd specialläkare inom psykiatri. Furman är specialiserad på lösningsinriktad psykotera-pi. Han säger att han försöker få människor att förstå att det inte hjälper att räkna upp hinder, för då fastnar man i dem.

”Det här är det radikalaste med den lös-ningsinriktade psykoterapin. Det är lönlöst att räkna upp olika svepskäl. Istället ska man fokusera på styrkorna, samla ihop dem och göra dem till en ”multivitamininjektion”. Då kan dina styrkor så att säga börja dra tåget framåt och snart är alla tågvagnar fulla av motivation och inget kan stoppa Pendolinon”, säger Furman engagerat.

Han ger också ett motsatt exempel:”Om vi bara talar om depression är vi alla

snart deprimerade. Om vi istället talar om livs-lust, så främjar vi välmående.”

Furman säger att han inte har någon djupare syn på övervikt och bantingsresultat.

”Det finns inget mysterium med det. Det största mysteriet är hur några lyckas gå ner i vikt, trots att det inte är lätt. Får man veta det så kan idéerna och optimismen smitta av sig.” En ljusröd chock

”Så jag gick iväg till apoteket, och hemma stängde jag in mig på toaletten. När två ljus-röda streck uppenbarade sig på stickan var förvåningen total. Hur var det möjligt?! Jag kunde ju inte vara gravid, jag var både sterili-serad och över 40 år gammal.”

Ulla var redan i fjärde månaden när hon in-såg att hon var gravid.

”På ultraljudet viftade Aino med handen som för att säga: Hej här är jag, helt på riktigt. Snart vill jag ut och se världen.”

”Den här tredje graviditeten gick bäst av alla. Jag mådde inte illa och hade inga andra komplikationer. Och det bästa av allt var att graviditeten kändes så kort eftersom jag fick veta om den så sent.”

Trots att Ulla var steriliserad var Aino ett välkommet barn.

”Den här flickan har gått igenom så många

hinder för att alls bli till, att jag är säker på att hon klarar av det mesta här i livet”, funderar Ulla med tindrande ögon.

Inte två utan tre30-åriga Elina, som studerar turism, höll ock-så hon på med att gå ned i vikt. I förbifarten fick hon ett par Cambridge-påsar av Henna, som ju inte hade användning för dem längre.

”Jag levde enbart på påsnäring under en ganska lång tid. På två månader gick jag ner tio kilo. Sen sa det plötsligt klick och jag blev gravid.”

Ulla och Henna blev inte så lite förvånade när det kom fram att också Elina var gravid. Slumpen ville dessutom att Elinas och Ullas beräknade tider var med bara en veckas mel-lanrum.

Det roligaste av allt var att alla tre hade samma coach. Coachen Teija har inga egna

barn men hon brukar skrattande säga att hon är ”påsbebisarnas” mamma.

Vad fanns det då egentligen i Teijas påsar?”Det har vi ofta funderat på, speciellt som

alla barnen är så lika till utseendet”, skrattar Henna.

Alla tre mammorna brister ut i ett hjärtligt skratt. Teija blir en aning röd om kinderna, men är märkbart stolt.

”Jag tror nog att jag haft ett finger med i det här spelet”, säger hon.

Kilona ska bort igen!Elina har alltid tänkt att det vore bra att få barn innan man fyller 30.

”På den punkten blev det en fullträff, för Amalia föddes bara två timmar och 40 minu-ter före min 30-årsdag”, avslöjar Elina. ”Det finns nog utan tvekan en viss magi i den här gruppen.”

Efter graviditeterna har alla mammorna gått upp några kilo igen, vilket förstås är gan-ska naturligt. Elina är på bantningskur igen, naturligtvis på samma kur som senast.

”Den här gången är det allvar, jag har redan gått ner sex kilo. I augusti ska jag gifta mig och då vill jag vara 20 kilo lättare.”

Efter att Aino föddes har också Ulla fått till-baka 20 kg.

”Det är ingen fara. Nu har jag tagit tjuren vid hornen och börjat på samma diet som Elina. Vi stöder varandra än en gång och jag har redan tappar nästan 10 kg. Vi får se hur det går den här gången, men min plan är att 20 kg till ska bort. Min motivation är på topp, men den här gången har jag nog faktiskt bara tänkt gå ner i vikt och inget annat”, skrattar Ulla och tittar med beundran på Aino som ligger i hennes famn.

susanne strömberg

Bens tips1. Skaffa dig stödtrupper, t.ex. vänner,

coacher eller andra som också vill gå ner i vikt.

2. Utforma en positiv framtidsbild av dig själv. Det är tillåtet att drömma!

3. Ställ upp ett klart, konkret och specifikt mål, som du kan börja jobba mot.

4. Ta reda på alla positiva effekter av att gå ner i vikt.

5. Observera också de minsta framstegen. Det finns knappt något som ökar motiva-tionen så mycket som att märka att en del av jobbet redan är gjort.

6. Fundera vilka de följande framstegen på väg mot målet kunde vara.

7. Erkänn att det är svårt att gå ner i vikt, men erkänn samtidigt att det inte är omöj-ligt. Det är mer belönande att nå svåra mål än lätta.

8. Tro på att du ska gå ner i vikt och förstärk den tron. Utomstående kan ofta lättare märka sådant som du inte själv ser. Ta i bruk tidigare upplevelser när du lyckats med någonting.

9. Ge löften om viktnedgången. Det är lätt-tare att hålla sådana löften som avgetts offentligt i närvaro av andra.

10. Observera hur saker och ting framskrider och skriv upp dem.

11. Förbered dig på motgångar. Utveckla en attityd som gör att du kommer förbi hinder.

12. Fira framgången. Stanna upp för att fun-dera vad du uppnått, vilka metoder du använt och hur olika personer hjälpt dig. Tacka dem och dig själv.

BONUSGÅVA. Ulla Reinikaines dotter Aino påminner henne varje dag om livets mirakel. Trots att Ulla var

steriliserad var Aino en välkommen gåva.

UPPIGGANDE. Henna Sinkkonen blir uppiggad av motion, oberoende av väder. Viktminskningen har haft

många positiva bieffekter – och överraskningar.

LÖSNINGSORIENTERAD. Ben Furmans

problemlösningsmetoder går att applicera

också på viktminskning.

Johanna Forsman Johanna Forsman

Lehtikuva / Tor Wennström

Ett steg och en stund åt gången mot målen.

» På två månader gick jag ner tio kilo. Sen sa det plötsligt klick och jag blev gravid. «

30  katternö katternö  31

Vinland det goda

Jorden är bördig, bäckarna fulla av fisk. Träden växer höga och ger utmärkt virke för hus- och skeppsbygge. På skyddade ställen växer rankor med härliga aromatiska små druvor. För 1009 år sedan anlände nordborna för att bosätta sig i det som i dag heter Amerika. De kallade landet Vinland det goda.

Peter V. Bianchi/National Geographic Stock

Nordborna bygger för att bosätta sig i Vinland.

Målning av Peter I. Bianchi (1920–2001) för

National Geographic omkring 1960.

katternö  3332  katternö

Sommaren 1937, 934 år efter nordbornas kolonisering av Vinland, seglar Väinö Tanner, professor i geografi vid Helsingfors universitet, längs Amerikas nordostkust, från New York till nordligaste Labrador. Kustlandet är storslaget och havet ombytligt och det finns mycket att undersöka för en nyfiken geograf.

G ång på gång insvepte oceandimman fullständigt kusten och vi hade inget annat val än att ligga för ankar, ofta

flere dagar i sträck. Under sådana väntans tider brukade jag lugna humöret med min gamla hobby: studium av Vinlandssagorna. Jag var där i tillfälle att på själva originalscenen för-djupa mig i sagotexternas händelser”, berättar Väinö Tanner.

Om och om igen begrundar han de gamla beskrivningarna av vägen till Vinland. Han diskuterar detaljerna med sina två reskamra-ter, Håkan Kranck (sedermera professor i fy-sisk geografi i Schweiz och Kanada) och Ilmari Hustich (sedermera professor i ekonomisk geografi i Helsingfors).

”Med traktens natur och folk för ögonen tyckte jag att det blev både liv och rörelse i de knapphändiga berättelserna. Det var som om jag hade kommit Vinlandsdramats urpremiär betydligt närmare än det någonsin hade varit möjligt i en dammig studerkammare.”

Väinö Tanner känner alltså väl till sagor-na, men redan på 1930-talet finns dessutom en närmast oöverskådlig litteratur i ämnet. Hundratals forskare har spekulerat om nord-bornas tidiga färder, och förslagen är många om Vinlands verkliga läge. Gissningarna är vilda också om detta med vin, som allmänt anses för otroligt för att vara sant.

Det äldsta omnämnandet av Vinland finns i Adam av Bremens bok Gesta Hammabur-gensis ecclesiae pontificum från mitten av 1070-talet. Vi vet att Grönlands förste biskop, Erik Gnupsson, seglade för att ”söka Vinland” 1121 – och att han inte återkom. De två huvud-källorna är emellertid Erik Rödes saga och Grönländingasagan, som båda sammanställ-des i slutet av 1200-talet.

Det finns väsentliga olikheter i sagorna, men också väsentliga likheter. Först nådde nordborna ett land fullt av stora stenhällar och

gav det namnet Helluland. Efter ytterligare två dagsresor nådde de ett skogbevuxet land, som kallades Markland (= skoglandet). På väg mot söder namngav de sedan olika platser tills de nådde Vinland.

Väinö Tanner jämför nu beskrivningarna i de gamla berättelserna med den geografi han själv iakttar. Bilden blir tydligare, men han är inte nöjd.

Ny seglats Två år senare, sommaren 1939, åker Väinö Tanner i väg på en ny färd längs Kanadas öst-

kust, denna gång i sällskap av Alexander For-bes, professor i fysiologi vid Harvard Medical School, och Carl-Gösta Wenner, sedermera professor i geologi i Stockholm.

Under denna resa, på s/s Strathcona, skriver Tanner mer systematiskt ner sina iakttagelser och reflektioner. Att färdas i samma vatten som nordborna en gång gjort ger förståelse för realiteterna, och Väinö Tanner kan inte låta bli att raljera över alla dessa höglärda som nedhu-kade vid sina skrivbord lämnat sin ingivelse alltför fria tyglar.

Trots att fysiska bevis ännu saknas, fin-ner Väinö Tanner det höjt över allt tvivel att nordborna verkligen besökt den amerikanska kontinenten och menar sig kunna lokalisera Helluland, Markland och Vinland. Vinland lokaliserar Tanner till den norra delen av Newfoundland.

Sagornas detaljer om vinrankor och själv-sått vete avfärdar Tanner. De är alltför otroliga och har säkert i efterhand lagts till berättelsen. Det sannolika ursprunget till benämningen Vinland finner han i ett fornnordiskt ord vin (med kort i-ljud) för en tilltalande gräsäng.

svenolof karlsson

_________fotnot. Politikern Väinö Tanner (1881–1966) bör inte förväxlas med geografen Väinö Tanner (1881–1948).

I nordbornas kölvattenAllt börjar med Erik Röde■ Allt går tillbaka på Erik Röde, Eiríkr rauði Þorvaldsson, född i Norge 940, men till stor del uppväxt i Västfjordarna på nordvästra Is-land. År 982 dömdes han fredlös efter ett dråp och ägnade tre år åt att undersöka det land i väst som vinddrivna sjöfarare berättat om. Åter hemma berättade han att han utforskat det han kallade Grönland. Han ville nu få med sig kolonisatörer dit.

Sammanlagt 25 skepp ska ha seglat mot Grönland år 985. Elva förliste, de fjorton som nådde fram gav upphov till två livskraftiga samhällen, Österbygden (på Sydgrönland) och Västerbygden (vid det nuvarande Nuuk). Som mest under de följande århundradena kom Österbygden att ha omkring 4000 och Västerbygden omkring 1000 invånare. Erik Röde bosatte sig på gården Brattalid (i dagens Qassiarsuk) i centrala Österbygden.

Enligt Erik Rödes saga vistades så vintern 999–1000 Erik Rödes son Leif Eriksson (Leifr Eiríksson, född 970) i Norge som hirdman hos kungen Olav Tryggvason. På hemvägen till Grönland drevs Leifs fartyg av en storm långt mot väster och strandade, varvid han hittade ett land ”med självsådda vetefält och vinran-kor och sådana träd, som kallas masur, några så stora, att de kunde begagnas till bygg-nadsvirke”. Med prov på vad han funnit kom Leif Eriksson hösten år 1000 hem till Grönland, där det nu blev mycket tal om att undersöka det nya landet närmare.

En expedition utgick följande år med 20 man under ledning av Leifs bror Torsten och den gamle Erik Röde själv. Denna expedition återkom resultatlös till följd av ständig mot-vind och Torsten dog strax efter återkomsten till Grönland.

Våren 1003 gav sig en ny expedition med tre fartyg och 160 mans besättning jämte några kvinnor i väg under Torfinn Karlsämnes (Þor-finnur Karlsefni Þórðarson) ledning. Torfinn var islänning och hade anlänt till Grönland året innan, 1002, och gift sig med Torstens änka Gudrid.

Expeditionen blev borta i tre år, till 1006, och är troligen huvudkällan till de berättelser om Vinland som överlevt till eftervärlden.

Väinö Tanner, blivande geografi professor,

fotograferad som studerande i Helsingfors.

Från bosättningen på Grönland var det vid gynnsam vind ungefär en veckas seglats till Vinland. Labrador-kusten kallades av norborna Helluland, Newfoundland kallades Markland och Nova Scotia var det goda landet Vinland.

Väinö Tanners expeditionskamrater 1937, strax nordväst om Petitsikapau Lake på Labrador.

Unga eskimåer i Nain, den nordligaste fasta bosättningen av betydelse på Newfoundland, sommaren 1939.

I bakgrunden expeditionens skepp.

KANADA

GRÖNLAND

Maine

New Brunswick

Cape Cod

Chegoggin

Cape Sable

L’Anse aux Meadows

Cape Breton

Cape Freels

Fogo Island

Chedabucto Bay

Vinland

Markland

Helluland

St. Lawrencefloden

Hamilton Inlet

Strait of Belle Isle

St. Lawrence-bukten

USA

Labrador

Västerbygden

Österbygden

Carl-Gösta Wenner

Museiverket

Väinö Tanner

34  katternö katternö  35

Vindruvor finns de facto historiskt be-skrivna i området så tidigt som 1535, då frans-mannen Jacques Cartier på ön (med det nuva-rande namnet) Île d'Orléans längst inne i St. Lawrencebukten upptäckte en sådan mängd av druvor att han döpte ön till Île de Bacchus (Bacchus ö).

Det självsådda vete som sagorna talar om kan syfta på den vildråg, Elymus virginicus, som i olika varianter påminner om vete, råg och korn.

Vägen till HopMats G. Larsson identifierar den sydöstra La-bradorkusten som Helluland och östra New-

foundland som Markland. Men var ligger Vin-land?

Erik Rödes saga berättar att nordborna på sin fortsatta färd från Markland söderut nådde ett land med en lång strand av sand-bankar, namngiven till Furdustränderna. Här upptäckte de kölen av ett fartyg och kallade platsen Kjalarnäs. Kanske härstammade kö-len från ett av de förlista skepp som 985 skulle till Grönland.

Nordborna kom sedan till en fjord med osedvanligt starka strömmar; namnet blev Strömfjorden. På en ö, Strömsö, fanns så mycket fågel att man måste gå varsamt för att inte trampa på äggen. Här stannade expedi-tionen över vintern, som blev hård. Fåglarna och fisken försvann och nordborna led brist på mat.

På våren, år 1004, splittrades expeditionen. Torhall, som styrde ett av skeppen, ville segla mot norr i avsikt att vid Furdustränderna vika mot väster. Han fick följe av nio män. Ödet vil-le att de i stället av en storm drev österut ända till Irland, där de gjordes till trälar, enligt vad köpmän senare berättade.

Torfinn Karlsämne fortsatte med de övriga söderut och nådde det som blev slutmålet. Be-skrivningen i Erik Rödes saga är distinkt:

De kom till en å som föll uppifrån landet till en sjö och så till havet. Det var stora sand-örar utanför mynningen, och de kunde inte komma in i ån annat än vid högvatten. Då seglade Karlsämne och hans följe in i åmyn-ningen och kallade landet Hop.

”Min tanke var att den här platsen måste gå att hitta. Och enligt all rimlighet måste den finnas på Nova Scotia, som jämfört med alla geografiska alternativ stämmer överlägset bäst med det som nämns i sagorna”, säger Mats G. Larsson.

Kartan som inte stämdeUnder flera av 1990-talets somrar utforskade Mats G. Larsson den amerikanska östkusten, efterhand med allt mer fokus på Nova Scotia.

”Bara där får tidvattnet den storlek och strömmarna den styrka som beskrivs i sagor-na. Men trots att jag besökte alla å- och flodut-lopp längs Nova Scotias kust hittade jag ingen plats som ens hjälpligt överensstämde med Hop.”

Ett ställe gjorde honom ändå konfunderad, mynningen av Chegoggin River strax norr om hamnstaden Yarmouth längst söderut

på Nova Scotia: ”Jag stod vid högvatten på en vägbro över en å och undrade varför den lilla sjön innanför vägbron hade lägre vattenstånd än havet utanför?”

Sjön var dock för liten och den topografiska kartan visade att här inte fanns någon ebb-strand värd namnet.

”Jag avfärdade alternativet, men tankarna återvände till platsen, så jag återvände till stranden när det var ebb. En härlig ebbstrand mötte mig. Jag insåg att den moderna kartan hade vilselett mig och att jag äntligen hade hit-tat en sådan plats som jag sökte.”

En fördämning var gjord i ån så att en lucka stängdes när havsvattnet tryckte på vid hög-vatten och öppnades vid ebb när tvärtom åvattnet trängde på inifrån. Innan fördäm-ningen fanns måste sjön ha varit mångdub-belt större.

”På stadsingenjörskontoret i Yarmouth be-kräftade gamla kartor detta. Den tidvattensjö som funnits före fördämningen hade sträckt sig cirka fyra kilometer in i landet. Då fanns här en vidsträckt havslunga som förgrenade sig längs småvikar och fjärdar.”

Bevis?Det här var sommaren 1993, och upptäckten höjde pulsen rejält, säger Mats G. Larsson. Det är svårt att motsäga att Chegoggin är ett lämp-ligt ställe att satsa på, om man söker spår efter nordbor i Amerika.

Men, frågar han, hur långt räcker en serie indicier? Går det att hitta riktiga bevis? En husgrund eller ett föremål som kan dateras?

”Tyvärr är större delen av strandområdet runt den gamla tidvattensjön numera röjd och upplöjd. Där lövdungarna och stenbackarna en gång legat breder nu åkrar och vidsträckta gräsmarker ut sig.”

Mats G. Larsson är förutom docent i arkeo-logi (vid Lunds universitet) också ingenjör. Han tog examen i maskinteknik vid Tekniska högskolan i Stockholm och arbetade tretton år i industrin, bland annat på ASEA, innan han som 38-åring tröttnade på att vara anställd och bytte yrkesinriktning.

Ingenjörskunskaperna har kommit till god användning i Chegoggin. Det finns olika metoder att söka spår efter tidigare mänsklig bosättning – fosfatkartering, markradar, me-talldetektor, magnetometer – men de kräver i regel tekniska kunskaper.

År 1990, 53 år efter Väinö Tanner, gör den svenske ingenjören och arkeologen Mats. G. Larsson sin första resa längs Kanadas nordöstkust. Precis som Tanner vill han se hur geografin faktiskt ter sig om man försöker följa nordbornas gamla väganvisningar.

M ats G. Larsson är välkänd bland his-torieintresserade som författare till böcker om vikingar som rest i öster-

led, bland annat om Ingvar den vittfarne, död i Särkland efter många drabbningar och stora bedrifter.

Nu intresserar han sig för färderna väster-ut, och drömmen är att lokalisera platsen för nordbornas bosättning i Vinland. Utgångslä-get är långt bättre än på Tanners tid. Oveder-sägliga bevis finns för att nordborna besökt den amerikanska kontinenten, och det många gånger.

De facto gjordes ett fynd redan 1930. Intill en nordisk gravplats på Grönland hittades en pilspets av kvartsit som bara kunde härstam-ma från den amerikanska sidan.

1957 påträffades vid utgrävning av en in-diansk boplats i Maine ett silvermynt med prägling från den norske kung Olaf Kyrres tid (regentskap 1067–1093). Hur än myntet ham-nade här är det ett bevis för förbindelser med nordborna. Myntet skulle kunna härstamma från den nämnde biskopen Erik Gnupsson, som ju 1121 seglade i väg mot Vinland.

Beviset för en nordisk bebyggelse i Ame-rika gavs sedan i L’Anse aux Meadows, på Newfoundlands nordspets, där norrmannen Helge Ingstad och hans hustru, arkeologen Anne Stine Ingstad 1960 efter envist sökande hittade smältgropar, slaggklumpar och rester av järnnitar, och sedan en kopparbit och ben-nål av nordisk typ.

Några år senare påträffades en sländtrissa av täljsten i samma utförande som på skandina-viska boplatser. Sedan en vikingatida ringför-sedd bronsnål, en glaspärla, ett litet nålbryne, ett fragment av en förgylld mässingsring…

I dag är L'Anse aux Meadows en historisk park och uppsatt på Unescos världsarvslista.

Anhalt på vägenNordbor vistades alltså på L'Anse aux Mea-dows för tusen år sedan, men ingen kan säga hur ofta och hur länge. Rester av flera hus-grunder finns kvar. Troligen var detta en an-halt på vägen. Kanske var det här Leif Eriksson strandade efter stormen år 1000.

”Men säkert är detta inte Vinland”, säger Mats G. Larsson. ”Klimatet är för hårt för det, och marken för karg.”

Tack vare nyare utgrävningsresultat från L'Anse aux Meadows finns emellertid bevis för förbindelser söderut.

”Rester har hittats efter butternuts, den amerikanska valnöten. Den växer inte på

Newfoundland, utan längre söderut, faktiskt på samma breddgrad som de amerikanska vil-da vindruvorna”, säger Mats G. Larsson.

Det finns alltså vildväxande vindruvor i rim-lig närhet. Arten heter Vitis riparia, fruktköttet har en speciell och aromatisk smak, men skalet är surt. Efter den första frosten blir druvorna sötare och duger gott för att framställa vin.

”Jag visste inte detta först, men vetska-pen om druvorna blev en viktig ledtråd. Till exempel växer druvor på skyddade ställen i bäckraviner på Nova Scotia, den halvö söder om Newfoundland som utgör Kanadas syd-östra hörn. Säkert var de vanligare för tusen år sedan, då klimatet var varmare”, säger Mats G. Larsson.

Är Chegoggin platsen för nordbornas bosättning?

Flygkartan från 1925 avslöjar intressanta mönster vid platsen med fosfatkoncentrationen. Det skulle kunna

vara spår efter en palissad eller ett stängsel, säger Mats G. Larsson.

Staffan Claesson

36  katternö katternö  37

38  katternö

De två huvudkällorna till Vinlands-berättelserna är Erik Rödes saga och Grönländingasagan. Många episoder förekommer i båda sagorna, men ibland skiljer sig sammanhangen. En väsentlig skillnad är att Erik Rödes saga beskriver två Vinlandsbesök, medan Grönländingasagan omfattar fyra sådana.

T ack vare den långa isländska sagotradi-tionen kan många händelser tidfästas tämligen exakt. Utgår man från Erik

Rödes saga upptäckte Leif Eriksson Vinland sommaren 1000, medan den stora kolonise-ringsexpeditionen, ledd av Torfinn Karlsäm-ne, ägde rum 1003–1006.

Nedan några utdrag ur berättelserna:

Upptäckten av vindruvornaGrönländingasagan berättar att Leif Eriksson var en storväxt och stark man, den mest fram-stående att se, klok och hovsam på alla sätt. Så här beskrivs upptäckten av vindruvorna:

En kväll hände det att det saknades en man i följet, och det var södermannen Tyrkir [rimligen med härstamning från det tyska området, troligen en frigiven träl]. Leif tog mycket illa vid sig, för Tyrkir hade varit länge med honom och hans far och hade älskat Leif mycket i hans barndom. Leif klandrade nu sina följeslagare mycket och gav sig ut på en färd för att söka honom till-sammans med tolv män.

Men de hade inte kommit långt från hu-sen förrän Tyrkir kom emot dem, och han blev väl mottagen. Leif fann snart att hans fosterfar var väl till mods. Han hade platt ansikte, livliga ögon och oansenligt utse-ende, var liten till växten och ynklig men skicklig när det gällde all slags händighet.

Leif sade till honom: ’Varför blev du så sen, fosterfader, och skildes från de öv-riga?’ Han talade då först länge på tyska, sköt blickar åt alla håll och grimaserade, men de förstod inte vad han sade. Efter en stund började han tala nordiskt språk: ’Jag hade inte gått mycket längre än ni men kan berätta en nyhet: Jag har hittat vinrankor och vindruvor.’

’Kan det vara sant, fosterfar?’ frågade Leif.

’Visst är det sant’, svarade han, ’ för där jag föddes saknades det varken vinrankor eller vindruvor.’

Ankomsten till VinlandErik Rödes saga beskriver Torfinn Karlsämnes ankomst till Vinland så här:

De for länge till dess de kom till en å som föll uppifrån landet till en sjö och så till havet. Det var stora sandörar utanför mynning-en, och de kunde inte komma in i ån annat än vid högvatten. Då seglade Karlsämne och hans följe in i åmynningen och kallade landet Hop.

De fann självsådda veteåkrar där landet var lågt och vinrankor överallt där det var skogsdungar. Varje bäck var full av fisk. De gjorde gropar där landet mötte och tidvatt-net gick som högst, och då det föll ut var det hälleflundror i groparna. Det var rikligt med djur av alla slag i skogarna.

De var där en halv månad och roade sig och lade inte märke till något särskilt. All sin boskap hade de med sig.

Men en tidig morgon när de såg sig om-kring upptäckte de nio skinnbåtar, och från dem viftades det med käppar. De lät som slagor och svängdes medsols.

Då sade Karlsämne: ’Vad kan detta be-tyda?’

Snorre svarade honom: ’Det kan vara så att detta är ett fredstecken. Låt oss ta vita sköldar och bära mot dem.’

Mötet med skrälingarna [nordbornas benäm-ning på indianer och innuiter, här är det med all sannolikhet fråga om mikmaqindianer, som fortfarande lever på Nova Scotia] förlöpte väl. Båda grupperna förundrades. Indianerna rodde sedan bort söderut.

Den Snorre som nämns är Snorre Tor-brandsson, som styrde över det andra av de två skepp som ankommit till Hop.

Handel med skrälingarnaNordborna stannar på platsen över vintern. Det kommer ingen snö och all boskap kan gå ute.

När våren kom såg de en tidig morgon att ett stort antal skinnbåtar roddes från söder förbi näset, så många som om man strött kol utanför hopet, och på varje båt sväng-des käppar. Karlsämnes följe höll då upp

sköldarna, och när de möttes började de hålla en köpstämma sinsemellan.

Det detta folk helst ville ha var rött tyg. För detta gav de skinnvaror och helgrå skinn. De ville också köpa svärd och spjut, men det förbjöd Karlsämne och Snorre. För ett oblekt skinn tog skrälingarna ett spann [längdmått som motsvarar avståndet från tumspetsen och långfingerspetsen när man sträcker ut handen] rött tyg, som de band om sina huvuden.

Så pågick deras köpstämma en stund. Då började tyget ta slut för Karlsämnes folk, och de skar det då så smått att det inte var mer än fingerbrett, men skrälingarna gav lika mycket som förut eller mer.

Då hände att en tjur som tillhörde Karls-ämnes följe kom springande ut ur skogen och bölade högt. Då blev skrälingarna skrämda och sprang ut i båtarna och rodde sedan söderut.

Den stora stridenSedan såg de dem inte på tre veckor. Men när den tiden hade gått såg de ett mycket stort antal skrälingbåtar komma söderi-från, som om de vore en ström. På alla svängdes det motsols med käppar och alla skrälingarna tjöt mycket högt.

Då tog Karlsämnes folk röda sköldar och gick emot dem. Skrälingarna sprang ur bå-tarna, och sedan stötte de ihop och började strida.

Det blev hård skottväxling för skräling-arna hade stridsslungor. Karlsämne och Snorre såg att de på en stång satte upp en stor kula, liknande en fårmage och mest blå till färgen. Den flög av stången och upp på land över Karlsämnes män, och det lät otäckt när den slog ner.

Av detta kom en stor skräck över Karls-ämne och allt hans folk, så att deras enda tanke var att fly och hålla undan upp efter ån, för de tyckte att skrälingarnas skaror kom emot dem från alla håll. De stannade inte förrän de kom till några klippor och bjöd där hårt motstånd.

Frejdis [dotter till Erik Röde, gift med Torvard] kom ut och såg att de höll undan och ropade: ’Varför ränner ni undan såda-na oansenliga män, så dugliga karlar som ni är? Jag tycker att ni skulle kunna dräpa dem som boskap. Om jag hade haft vapen tror jag att jag skulle ha kunnat slåss bättre än någon av er!’

Möte med skrälingarnaFosfatkartering innebär att man mäter fos-

fathalten i jorden med kemiska metoder. Mat-rester och annat avfall från mänskliga bosätt-ningar avger nämligen fosfater som kan ligga kvar i jorden i årtusenden.

”En stor hjälp ges ofta av flygfotografier, som kan visa färgningar i grödan eller ned-sänkningar efter husgrunder. Lyckligtvis är hela Nova Scotia flygfotograferat, det finns flygfoton från Chegoggin tagna så tidigt som 1925”, säger Mats G. Larsson.

Och Mats G. Larsson har verkligen hittat en tydlig fosfatkoncentration på en höjdrygg strax intill den djupaste delen av den forna sjön.

”Vi grävde på platsen med stora förhopp-ningar och hittade till sist lite träkol. Men tyvärr visade C14-undersökningarna att ko-let var mer än 6000 år gammalt. Kanske här-stammar det från någon urgammal indianbe-byggelse.”

Ger inte uppEtt annat fynd gjordes sommaren 2011. Det var en liten bit sintrad sandig lera med träkols-fragment som påminde om så kallad teknisk keramik, det vill säga sådan keramik som an-vänds vid exempelvis gjutning och järnfram-ställning. Träkolet i fyndet C14-analyserades samma höst, vilket ledde till en ny besvikelse – lerbiten daterades till 1951/52.

”Men området är stort och vi har bara haft resurser att undersöka en mindre del. Vi måste också ta hänsyn till de bönder som äger mar-ken, samtidigt som vi måste ha tillstånd från myndigheterna. Bägge har visat välvilja till utforskningarna, men vi kan ju inte gräva hur som helst.”

Mats G. Larsson ger emellertid inte upp. Så-väl markradar som magnetometer har visat sig ge intressanta mönster vid platsen med fos-fatkoncentrationen, bland annat något som skulle kunna vara spår efter en palissad eller ett stängsel. Dessutom kan man se tydliga av-vikelser i marken på samma plats på det äldsta flygfotot, det från 1925.

”Så vi planerar fortsatta grävningar. Jag ger mig inte förrän vi klarlagt vilken verksam-het som en gång bedrivits här”, säger Mats G. Larsson.

svenolof karlsson

Mats G. Larsson vid ingenjörsbordet på vinden i sitt hus långt ute på Upplandsslätten.

Druvan Vitis riparia växer fortfarande vilt på Nova Scotia.

Vikingtida pejlskiva för navigering med

hjälp av solhöjden, hittad på Grönland.

(Ur Vinland det goda)

’Jag ger mig inte förrän gåtan är löst!’

Ebbstranden där Chegoggin River möter havet.

Mats G. Larsson

Åkrar i Chegoggin – var det här nordborna bosatte sig?

Mats G. Larsson

Staffan Claesson

38  katternö katternö  39

De gav ingen akt på vad hon sade. Frejdis ville följa dem, men hon blev efter för hon var med barn. Hon gick efter dem in i skogen och skräling-arna försökte få fatt i henne. Hon fann en död man framför sig; det var Torbrand Snorrason och det satt en flat sten i huvudet på honom. Svärdet låg bredvid honom och hon tog upp det och beredde sig till försvar. Då kom skrälingarna mot henne. Hon tog fram bröstet ur klädnaden och slog på det med svärdet. Av detta blev skrälingarna skrämda och sprang undan till sina båtar och rodde iväg.

Två av Karlsämnes män har fallit i striden och minst fyra av skrälingarna.

Karlsämnes följe tyckte sig nu förstå att fastän landet erbjöd goda villkor så skulle det alltid råda rädsla och ofred på grund av dem som bodde där tidigare. Så gjorde de sig redo för att återvända till sitt land.

Gudrids ödeEn fascinerande person i berättelserna är Gudrid, som ju är gift med Torfinn Karlsämne. Hon beskrivs som en framträdande kvinna att se på, ”hon var också förståndig och visste väl att föra sig bland okänt folk”.

Första vintern i Vinland föder hon sonen Snorre, som därmed blir det första ’blekansikte’ som föds på den amerikanska kontinenten. Efter återkomsten till Grönland följer Gudrid och Snorre med Karlsämne till Island (’det sägs att inget rikare skepp har lämnat Grönland än det Karlsämne styrde’). På Island köper Karlsämne Glaumbys land och bygger en gård och blir den mest ansedde man.

Karlsämnes mor tycker först att sonen fått ett dåligt gifte och vill inte bo hemma, ”men när hon fick reda på vilken duglig kvinna Gudrid var så blev sämjan god”. Karlsämnes och Gudrids ättlingar blev framstående och tre av dem blev biskopar, berättar Erik Rödes saga.

Efter Karlsämnes död tar Gudrid över gården till-sammans med Snorre. På äldre dagar reser hon till släktingar i Norge och ”gick söderut”, vilket inne-bär att hon gör en pilgrimsfärd till Jerusalem. Hon återvänder till Island, där Snorre har byggt henne en kyrka i Glaumsby. Sedan blir Gudrid nunna och er-emit och bor där så länge hon lever.

svenolof karlsson

_________fotnot. De citerade partierna ur Grönländingasagan och Erik Rödes saga har översatts av Mats G. Larsson.

Pet

er V

. Bia

nchi

/Nat

iona

l Geo

grap

hic

Sto

ck

Striden mellan nordborna och skrälingarna,

med all sannolikhet mikmaqindianer.

Målning av Peter I. Bianchi.

katternö  4140  katternö

Karolina Isaksson

Tyskt solcellsfiasko

Fyra av fem underkändes

Solceller i den tyska staden Markranstädt fotograferade i juni i fjol.

STOLT FLYGARE. Havsörnen förväntar

sig inte anfall i luften och förstår inte

att vindkraftverkens vingar är farliga.

n Tyskland lyfts ofta fram som fö-regångsland när det gäller solceller. Ännu i fjol sades att solcellsbrans-chen snart skulle sysselsätta fler än landets stora bilindustri.

Men framgången byggde på väl till-tagen subventionering (inmatnings-tariffer) för solel. I slutändan betalas stödet alltså av elkunderna. Fram till i fjol hade de tyska solinstallationerna garanterats osannolika 100 miljarder euro i subvention.

När siffrorna lyftes fram i offent-ligheten, fick det snabbt följder. Förbundsdagen har nu skurit ned stödnivån och de tyska solkraftsbo-

lagen går i konkurs på löpande band. Q-Cells, Solon, Solar Millennium och Solarhybrid är bara några av dem. Andra, som Sunways, har övertagits av kineser.

Till råga på fiaskot har solcellerna visat sig producera bara en bråkdel av den installerade effekten.

”Den politiska risken i subventio-nerad energiproduktion är enorm. Blir systemet för framgångsrikt blir det sin egen fiende. Räkna med det hos oss också”, kommenterade An-ders Ydstedt i Svensk Tidskrift nyli-gen.

n Elsäkerhetsmyndigheter i aderton EU-länder har i ett gemensamt oan-mält test undersökt om de energi-snåla lysdiodlamporna (led-lampor) på marknaden uppfyller kraven på så kallad elektromagnetisk kompatibi-litet, för att de inte ska störa andra elektriska apparater.

Bara 29 av totalt 168 lampor be-fanns fylla kraven för att få säljas inom EU.

Nästan hälften av lamporna spred för mycket störningar via elnätet eller genom radiostrålning. Följden är flim-rande bild på skärmar, brus i radion och kortare livslängd hos elanslutna apparater. Även trådlöst bredband och telefoni kan påverkas.

Testet omfattade led-lampor med olika typer av socklar från både stora och små tillverkare. Tyvärr kan man inte på utsidan avgöra om en led-lam-pa klarar EMC-kraven. Sannolikheten att lampan har godkända värden är större om den har CE-märkning och typbeteckning.

n  Januari var i Finland en varm månad, februari var kall, mars varm, april kall. Som tempera-turkartorna visar var mönstret likadant för största delen av Europa.

Särskilt för centrala Europa sticker februari ut som en ex-tremt kall månad. Till exempel var hela Donau frusen, ner till Svarta havet, och ett tusental människor frös ihjäl i Europas östra del.

En väsentlig vintertrend var att den arktiska kölden lade sig långt i riktning mot Stilla havet, vilket återspeglas i två mycket kalla månader för Alaska och den värsta isvintern i manna-minne i Berings hav.

Det markerade varma om-rådet över Karahavet (röd hotspot), tolkas av professor Ole Humlum som en interpola-tion artefact, alltså en överdrift som beror på de extrapolering-ar som görs av GISS, det institut som levererar temperatursta-tistiken.

Extrapoleringarna beror på avsaknad av mätstationer. Man låter alltså dataprogrammen göra mer eller mindre kvalifice-rade gissningar.

Trenden för den globala med-eltemperaturen var att den gick ner i januari och februari, men vände uppåt i mars. Trenden stämmer med det skifte som i Stilla havet är på gång från den kalla havscirkulationen La Niña till den varma El Niño.

Angående istäcket över Ark-tis kan noteras att det i april var på den högsta jämförelsenivån sedan 2004.

Vad gäller solaktiviteten ver-kar den under senhösten i fjol ha nått toppen för den pågående solcykeln. Det innebär i så fall den lägsta aktivitetsnivån för en solcykel på ungefär hundra år.

Kloten visar månadens tem-peraturavvikelse från medelta-let 1998–2006. Illustrationerna har gjorts av professorn i fysisk geografi Ole Humlum.

Omväxlandevarmt och kallt

n De två kurvorna nedan visar den globala medel-temperaturens utveckling under två femtioårsperio-der, närmare bestämt för åren 1895–1946 respektive 1957–2008. Men vilken är vilken?

Frågan ställdes av klimatprofessorn Richard Lindzen från MIT (Massachusetts Institute for Technology), när han talade vid ett seminarium i det brittiska underhu-set i februari i år.

Svaret är att åren 1895–1946 visas till höger och åren 1957–2008 till vänster. Följdfrågan är vad det är som säger att temperaturstegringen åren 1896–

1946 berodde på naturen medan temperaturstegringen 1957–2008 berodde på människan. Det enda säkra svaret är att inget säkert svar kan ges.

Havsörnensnya fienden En studie ”Vindkraftens effekter på fåglar och fladdermöss” har nyli-gen publicerats av Naturvårdsverket i Sverige.

Rapporten betonar att man vid tillståndsgivningen bör beakta också risken för djuren. Risken är för fåglar-nas del naturligt nog störst på ställen dit de gärna söker sig, som vid våt-marker och sjöar och i höjdlägen som åsryggar och krön.

Ett väldokumenterat exempel är ön Smøla på den norska västkusten. 2005 öppnades där en vindkraftpark med 68 vindturbiner. Fem år senare hade minst 39 havsörnar dödats av vindkraftsvingarna. Dessutom minst 74 dalripor och en lång rad andra fåg-lar.

Före bygget häckade tretton havs-örnpar i området. 2010 fanns bara fyra par kvar och endast ett av dem lyckades med häckningen, enligt en studie av Norsk institutt for natur-forskning. Åtta partnerbyten hade observerats. Fem berodde på att partnern dött i kollision med vind-kraftverken.

Forskarna noterade att örnarna inte ändrade beteende, förmodligen för att de inte är vana vid angrepp från luften.

I en artikel i tidningen Vår Fågel-värld häromåret ansåg skribenten Ulla Falkdalen att vindkraftverken borde ha skyldighet att regelbundet söka efter kollisionsdödade fåglar och fladdermöss.

På Smøla kontrolleras området un-der vindturbinerna en gång i veckan med hjälp av specialtränade hundar. En hund uppskattas vara tio gånger effektivare än en människa när det gäller att finna fjädrar och kadaver.

Mer skattpå elprisetn Skatternas andel av priset på hushållselen steg i Finland från 24,7 procent 2010 till 29,8 procent 2011. Finland tog därigenom steget från ti-onde till femte plats på Europalistan över skattegraden för hushållselen, enligt Eurostat.

Överlägsen förstaplats håller Dan-mark, där 56,6 procent av fjolårets elpris var skatt. Tyskland (44,4 pro-cent), Portugal (38,6) och Sverige (34,2) placerade sig också före Fin-land. Den åtråvärda sistaplatsen på listan hade Storbritannien, där bara 4,7 procent av elpriset var skatt.

Den nämnda statistiken ger dock inte hela bilden, då till exempel feed-in-tariffer och elcertifikat inte räknas in. Genom de stödformerna subven-tionerar slutkunderna elproduktion från vissa energikällor, som vind, utan att pengarna klassificeras som skatt.

Magasinenväl fylldan Efter tre år med låga vattennivåer i de nordiska magasinen för vatten-kraft har nivåerna under 2012 stigit till klart över medelvärdena. Detta bi-drar till att sänka priset på el i Norden.

I mitten av maj fanns i magasinen i Norge vatten motsvarande 33900 GWh (gigawattimmar), i Sverige 11600 GWh och i Finland 2900 GWh. Vid samma tid på året 2011 var mot-svarande siffror 22000, 8500 och 2100 GWh.

I Finland var månadsmedelpriset el på den nordiska elbörsen 38,82–52,81–36,51–36,48 euro per MWh under januari–april 2012. Lika billig har elen inte varit sedan 2009.

Februari

Januari

Mars

April

Knut Löschke

Wikipedia

katternö  4342  katternö

Tid

Tem

per

atur

Tid

Tem

per

atur

TRENDERK A T T E R N Ö

Från 0 till 100n Vad är det som går upp och ned som världens häftigaste berg- och dalbana?

Kurvan nertill visar vindkraftens variationer i Finland under 2011. Av en installerad effekt på ungefär 200 megawatt (MW) producerade vind-kraftverken från 0 till drygt 100 MW beroende på hur det blåste.

Vindkraftverken producerar el omkring 25 procent av tiden. Vinden måste hålla sig inom intervallet 4–25 sekundmeter, för att produktionen ska hållas i gång.

Tyvärr kan vindkraftsel inte kopp-las in på kraftnätet hursomhelst. Dels för att el måste produceras i samma ögonblick som den används. Dels för att variationerna i spänning och strömstyrka kan förorsaka irrepara-bla skador både i kraftnätet och på känslig utrustning hos kunderna.

Observera att kurvan gäller ut-jämnade medelveckovärden. I verk-ligheten varierar vindelproduktionen mycket mer än kurvan visar.

Vindkraftskapacitet Faktiskt producerad vindkraftsel

1 4 7 10 13 16 19 22 25 28 31 34 37 40 43 46 49

200

0

20

40

60

80

100

120

140

160

180

Vecka

mw

GISSAKURVAN

Två uppvärmnings-perioder

14131211109876543210–1–2–3–4–5–6–7–8–9–10–11–12–13–14

C°

42  katternö katternö  43

Nu måste vi äntligen få en seriös diskussion om torven. Varför beskrivs den så ofta som något fult? Torven är en naturresurs som just i Finland finns i över-flöd, säger Antti Vilkuna, energi-direktör på Katternö.

För Katternögruppen och många ener-giföretag i Finland är torven en viktig energikälla. Att den är det beror bland

annat på att torven ansetts politiskt önskvärd. Torven minskar vårt importberoende, skapar betydande sysselsättning och genererar stora skatteintäkter.

Så vad är problemet?”Att torven allt mer målas upp som en mil-

jö- och klimatbov och att många politiker har köpt den bilden”, säger Antti Vilkuna.

Det är sant att torvhanteringen haft en del oönskade miljöeffekter. Framför allt har hu-mus från torvtäkterna ibland runnit ut i när-liggande vattendrag.

”Humus är inget gift, men med de kunska-per och erfarenheter vi nu har ska det gå att motverka all väsentlig miljöpåverkan utanför torvtäkten”, säger Antti Vilkuna.

Han påpekar att man alltid måste jämföra alternativen. Användning av alla energikällor har miljöeffekter. Men torven har den stora för-delen att den till hundra procent är biologisk.

Vad betyder torven för klimatfrågan?”All bioenergi producerar koldioxid när den

förbränns. Ungefär lika mycket när man brän-ner torv och trä.”

Atmosfären gör ingen skillnad på koldi-oxidmolekylernas ursprung. Varför gynnas då förbränning av trä, bland annat med skat-tesubventioner, medan förbränning av torv straffas, bland annat med extraskatter?

”Det är den logiska gåtan”, säger Antti Vil-kuna.

PolitikFörklaringen är politisk, och den är formule-rad och framdriven av de gröna. Argumentet går ut på att torven växer för långsamt. Medan ett träd normalt blir ungefär hundra år, kan torven bli tusen år gammal. Med den motive-ringen vill de gröna inte betrakta torven som förnyelsebar.

Det politiska spelet beskrevs av Europapo-litikern Eija-Riitta Korhola i förra Katternö-numret:

I november 2000 godkände Europaparla-mentet definitionen att torven skulle betrak-tas som förnyelsebar till den del den tillväxer årligen. En torvskörd som inte överstiger den årliga torvtillväxten skulle alltså betraktas som förnyelsebar.

Även EU-kommissionen ställde sig bakom definitionen, men då saken kom till avgörande i EU:s ministerråd fälldes den. Av Finlands egen miljöminister, de grönas Satu Hassi.

Det här är att göra politik genom hårklyve-rier, anser Antti Vilkuna. ”Då bör ju också den torv som tillväxt de senaste hundra åren vara förnyelsebar, enligt definitionen. Och då har vi en sådan mängd förnyelsebar energi i Fin-land att den kunde räcka för hela vårt energi-behov under lång tid framåt.”

”Om man vill motverka koldioxidhöjning-en, och framför allt om det är bråttom, är saken logiskt enkel. Då borde man stoppa förbrän-ning av all biomassa. Inklusive trä.”

Var seriösLåt oss se på de seriösa argumenten, säger Antti Vilkuna.

Faktum är att våra torvmossar genom sin tillväxt varje år binder mer koldioxid än den mängd som produceras när vi bränner den skördade torven.

Ett annat faktum är att de torvmarker, som i skogsvårdssyfte utdikats under årens lopp, läcker ut koldioxid. Oavsett om man använder torven eller inte. Denna mängd koldioxid är ungefär lika stor som mängden koldioxid från torvförbränningen i kraftverken.

”Skulle vi skörda torv på dessa redan utdi-kade marker skulle vi alltså minska koldiox-idläckaget betydligt – och få energi på köpet”, säger Antti Vilkuna.

Det hör samtidigt till bilden att Finland importerar energi för mer än 4 miljarder euro årligen. Ju mer torv vi använder, desto mer kan vi minska importen.

”Torvsektorn genererar vidare omkring 15000 arbetsplatser i Finland, till stor del i områden med stor arbetslöshet. Årligen ger det skatteintäkter för stat och kommun på omkring 250 miljoner euro”, säger Antti Vil-kuna.

Effekten av den torvfientliga politiken är med stor säkerhet nationalekonomiskt nega-tiv.

”Norge och också Danmark utvinner enor-ma mängder olja. Tyskland nysatsar på kol. USA går in för skiffergas. Varför ska Finland inte använda den enda energikälla som vi har ett överflöd av”, frågar Antti Vilkuna.

svenolof karlsson

_________fotnot. Vi välkomnar synpunkter i torvfrågan. Kontakta redaktionen på katterno@katterno.fi

Varför ska vi tycka att torven är ful?

Vi måste äntligen ta en diskussion om torven

baserad på fakta, säger Katternös energidirektör

Antti Vilkuna.

När all torv skördats från en myr, lämpar sig kärr-

bottnen i regel utmärkt för odling av olika grödor.

Ett alternativ kan också vara att odla ny torv.

Finlands torv

finns framför allt

i Österbotten och

Lappland.

TorvtäkterUppodlad torvmark

Skyddad torvmark

Orörd torvmark

• Torv används som bränsle i 60–70 kraftverk i Finland. Dessutom används torv i hundratals större och mindre pannor för produktion av värme.

• Omkring en miljon finländare får sina hem värmda med torv.

• Torv behöver blandas in vid förbränning av trä och andra biobränslen, för att motverka korrosion i pannorna.

• Kartan visar var torv används som bränsle i Finland och den årliga mängden energi som produceras vid förbränningen.

Torvmarkerna i Finland Torvens användning

Torvtillgångar(milj. m3 / 100 km2)

Utdikad torvmark

‹ 55–10

10–2525–5050–75

› 75

› 2 000 000 MWh

1 000 000–2 000 000 MWh

500 000–1 000 000 MWh

100 000– 500 000 MWh

50 000– 100 000 MWh

3 000– 50 000 MWh

Mats Sandström

Vacker? Ful?

Båda ger vid förbränning ifrån sig koldioxid.

• För trä är mängden 109,6 gram/Mj

• För torv är mängden 106 gram/Mj

Enligt regeringen är det fint att bränna trä,

men fult att bränna torv.

Vad tycker du?

Vapo

katternö  4544  katternö

De små och medelstora kraftbolagen har grundat en samarbetsorganisation, Lokalkraft, där Katternö-bolagen har en aktiv roll.

E tt fyrtiotal energibolag har redan an-slutit sig och fler förväntas göra det.

Initiativet kan ses som en reaktion på den tilltagande politiseringen av energi-frågorna. En politik som utformas på tre olika nivåer: den europeiska, den nordiska och den finländska.

”Politikerna är i sin rätt att agera som po-litiker. Men speciellt för mindre energibolag innebär utvecklingen både principiella och praktiska bekymmer. Vi behöver ett forum där vi kan tolka vad som händer och samordna de aktiviteter vi nu nödgas till för att försvara våra och våra kunders intressen”, säger Kat-ternögruppens VD Stefan Storholm.

”Till exempel sker allt mer av beslutsfat-tandet i energifrågorna i Bryssel. Det vi måste fråga oss är hur väl man i Bryssel känner för-hållandena i Österbotten.”

Den 7 februari deltog Stefan Storholm till-

sammans med ett sjuttiotal andra represen-tanter för Lokalkrafts medlemmar i ett semi-narium i Helsingfors, där framtidsfrågorna dryftades i de lokala kraftbolagens perspektiv.

Eija-Riitta Korhola, mångårig ledamot i Eu-ropaparlamentet, kommenterade de stora för-ändringar som man från politiskt håll drivit fram i energibranschen genom olika direktiv, beslut om utsläppshandel och annat:

”De politiska ambitionerna inbegriper allt mer och gör det angeläget också för de lokala kraftbolagen att föra fram sina synpunkter. Det handlar om allt från statusen för de in-hemska energikällorna i framtiden till villko-ren för detaljhandeln med el.”

”Regelverket inom energibranschen har vuxit kolossalt. Den europeiska energipoli-tiken med sin djungel av stödsystem börjar allt mer likna jordbrukspolitiken”, sade Eija-Riitta Korhola.

Mankalaprincipen hotadEtt fokusområde för Lokalkraft gäller den klassiska Mankala-principen (som innebär att delägare kan producera el till självkostnads-pris), som man från grönt håll vill avskaffa.

En annan fråga gäller torven som energikäl-

la, också den något som de gröna vill avskaffa.En tredje gäller ett förslag från Nordreg om

att de nordiska länderna ska övergå till enfak-turaprincipen, det vill säga att elkunderna ska få bara en räkning, även om elleverantören och nätoperatören är olika bolag.

Det här skulle innebära ett system där nät-bolagen inte hade någon direktkontakt med sina kunder. Detta trots att det är just de som förutsätts serva kunderna och har den lokala kunskapen.

Förslaget har väckt starka reaktioner och blivit en väckarklocka för de lokala bolagen om följderna av de allt mer detaljerade direktiv som förbereds på europeiskt och nordiskt håll.

Många frågor måste lösasVid seminariet den 7 februari kommenterade industrirådet Arto Lepistö på arbets- och nä-ringsministeriets energiavdelning en ordning där elförsäljaren på den kommande nordiska marknaden ska handha all kommunikation med slutkunden.

”Många frågor måste i så fall lösas. Måste ett centralt IT-system byggas för ändamålet? Hur ska skatterna uppbäras? Hur blir det med servicen vid störningar och avbrott? Vi har

n  Den 15 mars togs steget till ett nordiskt samarbete, då representanter för Lokalkraft och samarbetsorganisationerna för de svens-ka och norska lokala energibolagen, Forum för gemensam nordisk elmarknad respek-tive KS Bedrift, träffades på Arlanda utanför Stockholm.

Lokalkraft representerades av sin verk-samhetsledare Roald von Schoultz, tillika chef för energiverket i Ekenäs, och styrel-semedlem Tony Eklund, VD för Nykarleby Kraftverk, vilka beskrev bakgrunden till Lo-kalkraft och syftet med organisationen.

Det svenska perspektivet beskrevs av Jon-ny Blomqvist från Skara Energi, det norska av Svein Eriksen, KS Bedrift Energi Oslo, och Olav Forberg, Notodden Energi.

Utmaningarna befanns vara likartade. En-ergipolitiken har i allt högre grad kommit att utformas på villkor som passar de stora börs-noterade bolagen, som har helt andra möjlig-heter än de små att anpassa sig till de politiska konjunkturväxlingarna.

En skillnad finns också i att småbolagen i regel är lokalt ägda och vanligen verkar ut-gående från mer kundnära prioriteringar än vinstmaximering.

En iakttagelse vid Arlandamötet var att storbolagen aktivt kommunicerar med po-litikerna på riksnivå, medan lokalbolagen i

bästa fall upprätthåller politikerkontakter på lokal nivå.

Mötet fann ett nordiskt samarbete mel-lan de lokala energibolagen önskvärt, för att kunna göra sin stämma hörd. Redan nu re-presenterar lokalorganisationerna över 200 bolag (110 i Norge, 70 i Sverige, 40 i Finland).

En akut gemensam fråga konstaterades vara den föreslagna enfakturaprincipen.

Kort efter Arlandamötet kom beskedet att det finländska arbets- och näringsministe-riet i ett utlåtande tagit avstånd från denna princip.

En motivering är att obligatorisk samfak-turering försvårar verksamhetsförutsätt-ningarna för de små aktörerna och även till-trädet av nya elförsäljare på marknaden. En annan att stormarna efter julen 2011 visade att de stora bolagen hade svårt att ta hand om skadorna.

Ministeriets konklusion är att enfaktura-modellen har större nackdelar än fördelar för slutkunderna.

Det här är en stor nyhet också i Sverige och Norge, där de lokala energibolagen redan ha-de trott att kampen om fakturaprincipen var förlorad. Som en konsekvens är man nu också i Sverige i färd med att bilda en organisation av Lokalkrafts typ.

svenolof karlsson

Lokalbolagen rustar till kamp Lokalbolagen börjarsamarbeta nordiskt

Eija-Riitta Korhola, Europaparlamentariker,

och Jussi Lehto, VD för Kervo Energi.

Ralf Bertula, Katternögruppen, på Lokalkrafts seminarium i Helsingfors.

Arlanda den 15 mars 2012. Tony Eklund, till vänster, beskriver Katternögruppen och Lokalkraft för de

nordiska representanterna.

Roald von Schoultz och Juha Lindholm, verksamhets-

ledare respektive ordförande för Lokalkraft.

10–20 års hårt arbete framför oss, om vi ska bygga upp ett sådant nordiskt system”, sade Arto Lepistö bland annat.

Ett givet exempel gavs av den gångna för-vinterns stormar, som åstadkom långa avbrott i eltillförseln till hundratusentals hushåll och visade att de stora bolagen inte hade beredskap för de nödvändiga åtgärderna.

Akke Kuusela, VD för energigruppen Suo-men Voima, varnade för att förändringstren-derna, som de nu ser ut, kommer att tvinga bort de mindre aktörerna i branschen och på ett allvarligt sätt försämra alternativen för den vanliga elkunden.

I en avslutande paneldiskussion lyfte Mia-petra Kumpula-Natri, riksdagsledamot från Vasa, fram de lokala energibolagens stora be-tydelse i det innovationsarbete som görs inom energiklustret i Vasa.

”Många angelägna saker kom upp. Semi-nariet visade att vi själva måste driva den här diskussionen. Annars kommer vi i de små och medelstora energibolagen inte att kunna göra oss gällande mot de stora”, sammanfattade Juha Lindholm, Lokalkrafts ordförande.

svenolof karlsson

Karl Vilhjálmsson Karl Vilhjálmsson Karl Vilhjálmsson

Svenolof Karlsson

46  katternö katternö  47

Märktes Earth Hour? Den 31 mars skulle vi delta i Earth Hour och släcka lamporna i en timme, enligt WWF. En del kom-muner och företag ställde upp på saken. Syntes detta i den faktiska elförbrukningen?

Jalle: Det går inte att se någon tendens i elstatisti-ken. Elförbrukningen var den samma som en vanlig lördagskväll. Som bilden här intill visar använde vi i Finland omkring 10 000 megawattimmar varje timme kl. 18–24.

I våra grannländer var profilen likadan, med den lilla nyansen att elförbrukningen faktiskt var en aning högre just de timmar som Earth Hour varade.

Inte heller jämfört med elförbrukningen den fö-regående lördagen, den 24 mars, ser man någon signifikant skillnad.

Personligen förstår jag inte symboliken i att vi ska rädda världen genom att släcka lampor. Värl-den behöver inte mer mörker. Jag noterade att Svensk Energi, branschorganisationen i Sverige, gjorde en annan sorts manifestation. Man delade ut hundra solcellsdrivna lampor till skolor i Kenya och Uganda som saknar teknisk och elektrisk infra-struktur. Lamporna lånas sedan ut till skolbarnen för att de ska ha bättre möjlighet att läsa läxor och göra sitt skolarbete efter mörkrets inbrott.

Strålningen från rymden Är kosmisk strålning farlig?

Jalle: Det korta svaret är nej. Inte för den som lever ett vanligt liv nere på jorden. Det långa svaret kan göras väldigt långt: kosmisk strålning kan under extrema omständigheter troligen i någon mån öka risken för cancer.

Just i år är det faktiskt precis hundra år sedan den kosmiska strålningen upptäcktes. Den österrikiske fysikern Victor Hess upptäckte under en ballong-uppstigning 1912 att den joniserande strålningen tilltog med höjden. Man visste tidigare att det fanns en bakgrundsstrålning, men den allmänna teorin var att den härstammade från jorden själv.

Hess visade att detta var fel, vilket gav honom nobelpriset i fysik 1936. Däremot tog det länge än innan man kunde fastställa att strålningen uppstår genom att jorden ständigt bombarderas av kärn-partiklar med hög energi från rymden.

I dag vet vi att det allra mesta av strålningen består av protoner, vätekär-nor, alfapartiklar och heliumkärnor. En liten bråkdel är oerhört energirika partiklar, joner av tyngre grundämnen, som med hastigheter nära ljusets når jordens atmosfär. Ursprunget till dem är supernovor och andra enorma explosioner på olika håll i rymden.

Frågan om strålningens farlighet är knepig. Joniserande strålning slår sönder celler i våra kroppar och vi kan inte skydda oss mot det. Samtidigt är faktum att livet på jorden utvecklats i denna miljö och att cellerna normalt reparerar sig själva mycket snabbt.

Det hör till bilden att det mesta av den kosmiska strålningen aldrig når jordytan, då den avlänkas av jordens magnetfält. Astronauter på långa rymdbesök kanske har skäl till oro, men inte en vanlig människa nere på jorden.

Vad är C14-metoden?Man brukar åldersbestämma gamla föremål med något som kallas C14-metoden. Vad är det och hur går det till?

Jalle: Här har du nytta av svaret i den föregående frågan om kosmisk strål-ning. När protoner från rymden kolliderar med kväveatomer i atmosfären, bildas kolatomen C14, som är en radioaktiv isotop av kol med en halverings-tid på 5 730 år. C-14-atomen förenas sedan med en syreatom och bildar koldioxid (CO2), som sedan tas upp av växternas fotosyntes eller regnar ned i vattendropparna.

Organismer får därför ständigt i sig färska C14-atomer. Med döden upphör intaget och det radioaktiva C14 börjar ticka bort. Genom att mäta mängden C14 i förhållande till den vanliga kolisotopen C12 kan man avgöra hur länge organismen har varit död.

C14-metodens uppfinnare Willard Frank Libby fick nobelpriset 1960. En bortre gräns för metodens tillförlitlighet är cirka 60 000 år. Äldre fynd måste alltså åldersbestämmas på annat sätt.

Varför sprängs stenen?Om man lägger en dynamitgubbe på en sten och täcker laddningen med lera, krossas stenen effektivt. Men varför flyger leran inte uppåt i stället? Varför går sprängverkan nedåt?

Jalle: Det beror på att leran ska lyfta hela luftpelaren ovanför. Trycket från luftpelaren är mycket stort, ungefär ett kilo per kvadratcentimeter. (Varje liter luft väger cirka ett gram.)

Du kan göra ett enkelt experiment. Ta en bräda som inte är tjockare än att du klarar att slå av den. Lägg den över en bordskant och täck den del som ligger på bordet med en dagstidning. Slå sedan med en hammare kraftigt på brädan, och den går av vid bordskanten.

Sunda förnuftet säger kanske att brädan borde kunna lyfta något så lätt som en papperstidning, men den klarar inte den enorma tyngden av luft-pelaren. För en tidning av ÖT:s storlek (ca 40 cm x 55 cm) väger luftpelaren alltså omkring 2 200 kilo.

Tack vare den radioaktiva varianten av kol, C14, som hela tiden tillförs allt levande, kan vi beräkna hur länge

det som är dött varit dött.

Elförbrukningen i de nordiska länderna på kvällen den 31 mars 2012, enligt Nord Pool.

R.V. Bulck

Faran med medeltal

n Två viktiga böcker i min bokhylla är How to lie

with statistics (Hur ljuga med statistik) och Lies,

damn lies and statistics (Lögn, förbannad lögn och

statistik).

Ett stickprovsurval kan vara för litet. Även om

urvalet skulle vara perfekt slumpmässigt, blir felet

stort om underlaget är för litet. Om man frågar 50

slumpvis utvalda personer om de röstar på Svenska

folkpartiet, blir ett vanligt resultat vad som helst mellan 0 och 5 personer.

Ett annat problem kallas ”Coca-Cola-sambandet”. Drunkningsolyckorna är

vanligast då Coca-Cola-försäljningen är störst (det vill säga sommartid). Alltså

är det farligt att bada då man druckit Coca-Cola!

Vem som helst borde inse att detta är fel. Men vetenskapen är full av ”Coca-

Cola-sanningar”.

För ett par år sedan påstods till exempel att fiskarhustrur i Roslagen på

grund av den högre dioxinhalten i Östersjön föder barn med lägre födslovikt

än fiskarhustrur i Bohuslän. Min hustru som är medicinare fattade direkt att

bohuslänningarna av genetiska orsaker är större till växten än rospiggarna,

och att större kvinnor föder större barn.

Men enklast att ljuga med statistik blir det om man använder medeltal. På

engelska kallas medeltal ”average”, vilket kan betyda precis vad som helst.

Försvarsminister Stefan Wallin påstods nyligen ha gjort en alltför god affär

då han sålde sin bostad tillbaka till Stiftelsen för Åbo Akademi efter åtta års

innehav. Ilta-Sanomat jämförde hans ”vinst” med hur mycket höghusbostäder

i Åbo centrum i medeltal har stigit på åtta år per kvadratmeter, och påstod att

stiftelsen genom att betala överpris medvetet subventionerat Wallin, vilket

skulle ha inneburit grovt skattebrott.

Men prisutvecklingen per kvadratmeter för en höghuslägenhet i ett gammalt

stenhus med tjocka väggar och högt till tak kan inte jämföras med medelvärdet

för (betong-)höghuslägenheter i allmänhet. Man måste givetvis jämföra med

medelvärden för lägenheter av samma kategori. Och deras värde har stigit

mycket snabbare.

Och även vid en sådan jämförelse kan det bli fel. Det finns nämligen väldigt

många sätt att beräkna medelvärden. De vanligaste är aritmetiskt medelvärde

och medianvärde (det sistnämnda är det värde där det finns lika många obser-

vationer över och under värdet).

Om i en liten stad med 1000 invånare 100 personer tjänar 100 000 euro per

månad och 900 personer tjänar 2000 euro per månad, tjänar folk i staden i

medeltal 11 800 euro per månad (aritmetiskt).

Men man kan också säga att de tjänar i medeltal 2 000 euro per månad

(medianvärdet).

När någon vill bevisa något med statistik, ta då alltid på dig skeptikermös-

san!

jarl ahlbeck

Vill du ställa frågor till Jalle – gå in på www.katterno.fiFRÅGA JALLE

48  katternö katternö  49

Ny montör gillar varierat jobb VETELIN SÄHKÖLAITOS

n Det är inte bara VD:n Juha Kauppi-nen som är ny på Vetelin sähkölaitos. I slutet av förra året rekryterades Pasi Lehtimäki som ny montör. Han kän-ner sig redan varm i kläderna efter ett halvt år på nya jobbet.

– Jag har varierande arbetsuppgif-ter och trivs bra. I dag har jag exem-pelvis gjort ett kundbesök, senare ska jag koppla in el på ett nybygge och på eftermiddagen röjer vi upp så att kontoret kan visas upp för allmän-heten, när vi bjuder in till öppet hus, säger Pasi Lehtimäki.

Fritiden ägnar han mest åt famil-jen, som nu väntar tillökning när tredje barnet är på väg.

– Det är fullt upp att skjutsa barnen till ridlektioner och andra aktiviteter. Vi bor bredvid ån så på somrarna brukar jag fiska lite med spö när jag får någon minut över, berättar Pasi Lehtimäki.

Nytt system håller stenkoll HERRFORS

n Till hösten tar Herrfors i bruk sitt nya system Generis för energidata-hantering. Systemet hanterar och lagrar timdataserier från kundernas fjärravlästa elmätare och kan ge mer detaljerade uppgifter för fakturering. Affären slöts sommaren 2011 och pro-jektet tar cirka två att genomföra.

”Det är en fortsättning på AMR-projektet, som nu är i slutfasen. Snart har vi installerat fjärravlästa elmäta-re åt alla våra kunder och med hjälp av det nya systemet kan vi vid behov analysera mätarställningar ner till förbrukning per timme”, säger Seppo Tupeli, VD på Herrfors Nät-Verkko.

För kunden ger det en möjlighet att läsa sin egen elförbrukning i form av detaljerade grafiska kurvor.

Det nya energidatasystemet tas först i bruk på Oy Herrfors AB:s kund-mottagningar och senare hos Katter-nökoncernens övriga bolag.

RYCKER UT. Pasi Lehtimäki trivs med

den omväxling som erbjuds i det nya

arbetet som elmontör.

ELFÖRBRUKNING PER TIMME. Det

nya energidatasystemet ger kunden

möjlighet att detaljgranska sin egen

elförbrukning, förklarar VD Seppo

Tupeli.

Blinkningar minskade i Munsala NYKARLEBY KRAFTVERK

n  En jordfelskompensering har un-der våren installerats i Munsala för att förbättra elkvaliteten för kunder-na. Problemen med korta elavbrott, så kallade blinkningar, är speciellt vanliga under vår- och höstmåna-derna när stormar och flyttfåglar drar förbi. Det har handlat om tiotals korta elavbrott per år i Munsala med omnejd.

"Eftersom de utgående lands-bygdslinjerna i Munsala är så långa föreligger det alltid en risk för blink-ningar, men med den nya kompen-seringsanläggningen borde antalet minska åtminstone med hälften”, säger Tony Eklund, VD på Nykarleby Kraftverk.

Motsvarande teknik installeras även i centrum av Nykarleby där den nya elstationen blir klar senare i år.

”Tack vare jordfelskompensering-en minskar antalet fel där felström-men på ett eller annat sätt går ned i jorden. Men det finns tyvärr även direkta kortslutningar som jordfels-kompenseringen inte klarar av ”, till-lägger Tony Eklund

Ny direkt-kontakt med från skiljare i skogen ESSE ELEKTRO-KRAFT

n Nya fjärrstyrda frånskiljare ska ge elkunderna i Esse Elektro-Krafts elnät snabbare återinkoppling efter elavbrott.

”Jag planerar nu åtta fjärrstyrda frånskiljare på strategiska platser. De är utrustade med kommunikationsra-dio och gasmanöverdon och är därför startsäkra också vintertid”, säger Si-mon Kanckos.

När elnäten utsätts för störningar i form av fallande träd eller olycks-drabbade djur, löser ett reläskydd ut linjen, och strömmen bryts i hela om-rådet. En frånskiljare behövs för att isolera det avsnitt av linjen där ska-dan skett. Inom Esse Elektro-Krafts område finns cirka 250 frånskiljare.

”Genast när vi lokaliserat felet öppnar vi den närmaste frånskiljaren och elkunder i andra transformator-områden får tillbaka sin elförsörj-ning”, säger Simon Kanckos.

Drift-centralen är alltid vaken JAKOBSTADS ENERGIVERK

n  Från den heta stolen på driftcen-tralen i Jakobstad övervakas hela Katternökoncernens elnät. Centra-len är bemannad dygnet runt, året runt för att avstyra störningar i el-distributionen. Dessutom övervakas fjärrvärmenätet i Jakobstad och vat-tenkraftanläggningarna längs Esse å från samma heta stol.

”Vi har alla arbetat här så länge att vi känner anläggningarna väl”, säger Trygve Sandells, en av de fem som cirkulerar på stolen.

Driftcentralen håller också reda på de områden där elen tillfälligt är avstängd under tiden för utförande av service- och byggarbeten utförs.

”Det är viktigt att vi håller kontakt med de montörer som är ute på fältet, så att alla kan arbeta tryggt.”

Olika årstider innebär olika utma-ningar.

”Sommartid har vi fullt upp när åskväder ställer till skador, på hösten orsakar stormar problem och på vin-tern sätts elnätet på prov av kölden”, säger Trygve Sandells.

Nu går linjen på torra land i Emmes KRONOBY ELVERK

n Elledningar som går över träsk-marker innebär speciella utmaningar för den kontinuerliga servicen. I byn Emmes i Nedervetil har en ny 20 kV-linje dragits under våren för att för-bättra tillgängligheten. Sträckan är ungefär två kilometer lång och går längs med Emmesvägen. Den gam-la linjen som gått över nordvästra stranden av Emmes storträsket har varit svår att underhålla, i synnerhet vintertid.

”Den gamla ledningen som drogs på 1950-talet har gått över en mosse som gradvis övergår i träskets dju-pare vatten”, berättar Johnny Haga, arbetsledare på Kronoby Elverk.

Byn Emmes ligger någon kilome-ter sydost om Seljesåsen och har en permanent befolkning på ett tiotal fa-miljer. Dessutom finns en handfull fri-tidshus med elförsörjning i området.

VAKANDE ÖGON. Oftast kan nätfel

åtgärdas från kontrollrummet.

”Annars rycker lokala dejourer ut”,

säger Trygve Sandells.

SPÄNNING. Djur i transformatorblock,

fåglar som flyger in i elledningar och

fallande trädgrenar är de vanligaste

orsakerna till kortslutningar.

PÅ DISTANS. Simon Kanckos kan

snabbt styra om så att strömmen

kommer tillbaka till elkunder i övriga

transformatorområden.

LÄTTSKÖTT. Den nya 20 kV-ledningen

i Emmes går längs vägen och blir

lättare att underhålla än den gamla.

Esse Elektro-Kraft n  Levererar el till delar av Pedersöre, Kortesjärvi,

Alahärmä, Nykarleby (Markby) och Kronoby (Jeussen)

Kunder: 3 700 • Årsleverans: 50 GWh

Tel. växel: 020 766 1900

Felanmälningar efter kontorstid: 766 2023

Kundtjänst: 020 76 6 1912, 020 766 1911

Fakturafrågor: 020 766 1912, Johanna Stubb

www.eekab.fi

Herrforsn  Levererar el till Maxmo, Oravais,

delar av Pedersöre, Terjärv, Ylivieska och Alavieska

Kunder: 14 000 • Årsleverans: 338 GWh

Tel. växel: 781 5300 (Jakobstad),

(08) 411 0400 (Ylivieska), 766 7242 (Kållby),

385 0050 (Oravais), 867 5001 (Terjärv)

Felanmälan, utanför kontorstid: 723 4521 (Oravais,

Pedersöre, Terjärv), (08) 426 350/044 781 5375

(Ylivieska) • Fakturafrågor: 781 5312 (Jakobstad),

(08) 411 0401 (Ylivieska) • www.katterno.fi

Jakobstads Energiverk n  Levererar el till Jakobstad, Larsmo

och Sandsund i Pedersöre

Kunder: 15 427 • Årsleverans: 278 GWh

Tel. växel: 786 3111 • Felanmälan: 723 0079

Fakturafrågor: 786 3448

www.jpenergy.net

Kronoby Elverk n  Levererar el till delar av Kronoby, Pedersöre

och Karleby • Kunder: 3 080 • Årsleverans: 40 GWh

Tel. växel: 824 2200

Felanmälan: 824 2200 /0400 126 005

Fakturafrågor: 824 2200, Å. Hagnäs, M. Käld

www.kronoby.fi/elverk

Nykarleby Kraftverk n  Levererar el inom staden Nykarleby

Kunder: 4 900 • Årsleverans: 110 GWh

Tel. växel: 785 6111

Felanmälan: 785 6111, kvällstid 722 0050, 723 4520

Fakturafrågor: 785 6252, 785 6251

www.nykarlebykraftverk.fi

Vetelin Sähkölaitos n  Levererar el till Vetil

(utom Polso, Kivikangas och Nykänen)

Kunder: omkring 2 000 • Årsleverans: 29,2 GWh

Tel. växel: 866 3600 • Felanmälan: 866 3600

Fakturafrågor: 866 3600, Tarja Naskali

www.vetelinsahkolaitos.fi

VD Ingvar Kulla

VD Ole Vikström

VD Tony Eklund

VD Juha Kauppinen

VD Stefan Storholm

VD Carl-Johan Kronström

Tarja Naskali

Johanna Forsman

Johanna Forsman

Johanna Forsman Johnny Haga

50  katternö katternö  51

Min trädgård ger rum för min

skaparlust och kreativitet – den

ger rum för mig! Där känner jag

att jag är mig själv, helt och fullt.

Jag får nya idéer som jag vill

förverkliga. Och jag märker hur

kroppen och själen får ny, frisk

energi. Trädgården är inte ett

arbete, den är ett tillstånd, ett

meditationstillstånd. Jag pratar

och diskuterar med växterna, tid

och rum försvinner, vore det inte

för kvällarna kunde jag hålla på

dygnet runt! Trädgården gör mig

på gott humör, den ger mig ett

lyckorus. Den är som en kär vän

som jag trivs med och alltid vill

vara tillsammans med…

Nina Gustafsson

Ninas prisbelönta trädgårdsblogg

hittar du på mineden.com

VI JOBBAR FÖR REGIONENS ENERGI

MIN ENERGI Röster om personliga kraftkällor