Rev R 1

Mannarätten

Av Yggdrasil

Rev R 2

Förord

Denna text har ambitionen att beskriva den inneboende rätt som varje människa föds

med och inte kan fråntas av någon orsak, med någon lag, eller något medel.

Jag, författaren, kallar denna rätt Mannarätt, men den har många namn. Natural Law på

engelska, Naturrätt eller Mannarätt.

Denna lag är inneboende i skapelsen och upptäcktes av stoiska filosofer, och utvecklades av

tidiga tänkare såsom Aristoteles. Även äldre nordiska texter såsom Eddan och Havamal har

strofer som visar på att den tidens människor levde med, och i vetskap om, Mannarätten.

Dagens samhälle med alla sina lagar, skapade av människor, och som oftast tjänar till att

driva in pengar till myndigheter eller företag saknar en grund i rättvisa och insikten i

nödvändigheten att inte skada andra eller omgivningen.

Att dessa, av människor skapade lagar inte kan förstås intuitivt, eller ens med stor möda,

visar hur långt från människans väsen samhällets struktur har drivits.

För att vända den utvecklingen, och visa på vägen där medvetenheten om rätt och tradition för

samhället närmare en hållbar utveckling, har författaren haft för avsikt att sammanfatta de

grundläggande visdomarna som ger grunden för Mannarätten.

I denna text bjuds läsaren att återta kontakten med de urgamla traditionerna om Naturrätten,

Mannarätten, Natural Law, eller vilket namn man nu känner den som.

“There is in fact a true law - namely, right reason - which is in accordance with nature, applies

to all men, and is unchangeable and eternal.”

"Faktum är att det finns en sann lag - nämligen, ett högre medvetande - som i samstämmighet

med naturen är giltig för alla människor, och är oföränderlig och evig."

(Cicero)

Rev R 3

Mannarätten

Mannarätten, eller Naturrätten, bygger på treenigheten tanke, känsla, handling, och att dessa är i

harmoni.

Hela lagen, Mannarätten (Naturrätten, lagen om människans inneboende rättighet) bygger på den

medfödda, av Skaparen förlänade oförfalskade rättigheten att vara sin egen skapelses (kropps)

styrande medvetande (ande).

Att vara Suverän, och handha Suveräniteten baserat på förståelse av de mänskliga processerna

utifrån det man tänker, känner och agerar.

Att inte påtvingas någon annans vilja i någon form, vare sig det gäller indrivning i någon form,

kroppsskada, saker man tvingas att göra eller annan ofrivillig verksamhet som kan påtvingas av

yttre omständigheter.

De yttre omständigheterna kan tvinga människor till banklån, skola, sjukvård eller annan

institutionell verksamhet som av naturen inte är frivillig.

Den Brittiska motsvarigheten till Mannarätten, Natural Law, visar också på att de givna ramarna för

Mannarätten är att agera så att skada inte uppstår för annan, direkt eller indirekt.

Om ett agerande skapar skada för någon, skall skadan anses som hinder för agerandet.

All ofrivillig verksamhet som frammanas med tvång eller indirekt tvång skall anses som våld och

kunna lagligen mötas med motvärn, hämtad ur Mannarätten.

Mannarätten tillerkänner en oinskränkt rätt att skydda egna och andras liv, egendom, säkerhet och

fria vilja.

Att stå inom ramen för sin inneboende rätt är att göra rätt enligt moral och medvetande, därav

namnet Rätt-ighet.

Devisen är att göra mot andra, vad du vill de skola göra mot dig.

Rev R 4

Våld skall i första hand mötas med den Kvinnliga vägen (ande) att med vishet avvärja våld med

samförstånd om Naturrättens principer.

Förövare som tillbakavisa, eller helt vägrar vidkännas den Kvinnliga rätten till försvar av rättigheter,

skall då kunna mötas med den grad av motvärn, Maskulin kraft ( kropp), som den våldsutsatte finner

skälig eller uppfattat som lämplig. Graden av motvärn är helt avhängig av den utsattes egen upplevda

utsatthet, och begränsas inte i grad eller styrka, för att neutralisera hot eller våld.

Den som kringgår den Kvinnliga vägen frånsäger sig rätten till skydd mot motvärn.

Den Kvinnliga vägen och Maskulina rätten till försvar av rättigheter, vilar på varandras stöd, och kan

inte särdelas eller tolkas separat. Balansen mellan båda måste alltid beaktas, och ges lika värde.

Det är de två pelarna varpå Moral och Rätt vilar.

Harmonins treenighet

Maskulin aspekt Feminin aspekt

(Kropp) (Ande)

Rättighet att agera utifrån förståelse. Förståelse för de inneboende rättigheterna.

Tanke

Rev R 5

Förståelse för rätten till Suveränitet är centralt i Mannarätten, och dess centrala tema åskådliggörs i

följande illustrationer:

MOTVÄRN VÅLD Kapaciteten att utföra arbete

eller orsaka fysisk förändring;

energi, styrka, fysisk kraft.

Det lagstridiga användandet av

fysisk styrka i syfte att tvinga,

framtvinga, spärra in eller hålla

tillbaka.

Agerande som är i harmoni med

moral och Mannarätt, då den inte inkräktar på andras rättigheter.

Initiativ till tvingande handling

som står i strid med moral och Mannarätt, då den inverkar på

andras rättigheter och fria vilja.

Agerande som man alltid har rätt

att genomföra, för att tillvarata

egna rättigheter och fria vilja.

Inkluderar aktivt motstånd mot

våld.

Agerande som man aldrig har rätt

att genomföra, då den strider mot

andras rättigheter och fria vilja.

Vägen till Mannarätten är förståelsen om den mänskliga naturen och hur vördnad för skapelsen, i

samklang med sökande efter den inneboende visheten, formar hur självständighet och suveränitet i

själen byggs genom att förstå att allt är ett och att lagen byggs i denna insikt.

Mannarättens uttryck Positiva manifestationer Negativa manifestationer

Genererande kraft eller Polaritet

VÖRDNAD/KÄRLEK FRUKTAN/RÄDSLA

Initial manifestation Kunskap/visdom.

(sökande sanningen)

Medvetet avfärdande av kunskap, eller

avsaknad av sökande efter densamma.

Intern manifestation Suveränitet (intern monarki)

Förvirring (intern anarki)

Extern manifestation Frihet

(extern anarki)

Kontroll

(extern monarki)

Genererad manifestation

Ordning / Godhet i agerande Kaos / Ondska i agerande

Den inneboende förståelsen för Mannarätten innebär den självklara rätten att vara sin egen

skapelses ledsagare på alla plan, och i Mannarättens inneboende väsen ligger rätten att tillvarata sina

intressen mot våldsverkare, med den kraft som så krävs.

Olaus Petris domarregler kan med vishet och förstånd ledsaga i ting.

Rev R 6

De tio budorden tjäna som en Skaparens fingervisning i vad den gyllene regeln åsyftar, och kan i

Mannarätten sammanfattas till åtta inneboende påbud:

Du skall följa ditt samvete i alla lägen så att tanke, känsla, agerande är i harmoni, och på det

sättet tjäna ett högre medvetande.

Du skall följa ditt samvete i alla lägen så att tanke, känsla, agerande är i harmoni, och på det

sättet undgå att missbruka ett högre medvetande.

Du skall följa ditt samvete i alla lägen så att tanke, känsla, agerande är i harmoni, och på det

sättet avsätta tid för återhämtning.

Du skall följa ditt samvete i alla lägen så att tanke, känsla, agerande är i harmoni, och på det

sättet vörda dina medmänniskor.

Du skall följa ditt samvete i alla lägen så att tanke, känsla, agerande är i harmoni, och på det

sättet vörda livet på de som vördar ditt och andras liv.

Du skall följa ditt samvete i alla lägen så att tanke, känsla, agerande är i harmoni, och på det

sättet vörda dina medmänniskors relationer.

Du skall följa ditt samvete i alla lägen så att tanke, känsla, agerande är i harmoni, och på det

sättet vörda andra människors egendomsrätt.

Du skall följa ditt samvete i alla lägen så att tanke, känsla, agerande är i harmoni, och på det

sättet vörda ditt ord genom att följa sanningens väg.

Mannarätten har anknytning till karmiska förlopp och speglar förhållandet att man skördar det man

sår. Den ger en inblick i konsekvens, och inte i straff. Att man själv skapar sitt eget öde, och inte bara

på kort sikt, utan även i kommande existenser.

Rev R 7

Mannarätten siktar till ett uppvaknande av den inre, Suveräna egenskapen hos själen som i sin insikt

om att allt är ett, skapar en vänligare, mjukare, vårdande, medkännande värld.

Detta genom att tanke, känsla i harmoni ger ett agerande som verkar för en större förståelse för

andra, och att syfte och passion verkar i samma riktning.

Ett rättesnöre för ett medvetet och medkännande folk.

En kort sammanfattning av Thelema

Thelema är namnet på den filosofiska skolan grundad 1904 med författandet av Liber AL vel Legis

(The Book of the Law) av Aleister Crowley (1875-1947) och baserar sig på det centrala axiomet, the

Law of Thelema. The Law är sammanfattad i två fraser från boken:

• “Gör vad du vill är helheten av lagen” (AL I:40) och • “Kärleken är lagen, kärlek under vilja” (AL I:57).

Det centrala målet för en Thelemit (som anhängarna kallar sig själva) är att upptäcka och praktisera

hans eller hennes Fria Vilja, vilken generellt är definierad som det innersta väsendet Natur eller det

korrekta livsvalet för individen. Teknikerna som används för att uppnå målet faller under kategorin

Magi.

Det finns också starka politiska, etiska, estetiska, och kulturella kopplingar till Thelema. Även om det

inte finns någon strikt doktrin i dessa frågor, så skrev Aleister Crowley många artiklar och essäer

rörande hans ideer om ett korrekt beteende för individuella Thelemiter och för ett renlärigt

Thelemiskt samhälle. Dessa ideer har fortsatt att utvecklas till våra dagar. Även om de centrala

teserna primärt handlar om personlig frihet, tillerkänns att män och kvinnor har en medfödd och

inneboende gudomlig natur, och att kärlek är basen för Det Stora Arbetet.

Crowley var en mångfacetterad person och hans arbete innehåller stora sanningar, medan hans

personliga liv kanske inte är ett rättesnöre. Hans filosofiska bedrifter och litterära verk kan man dock

inte bortse från, oavsett Crowleys val i hans eget liv.

Många tolkar ”Gör vad du vill” som ego-baserad, egen, kortsiktigt materialistiskt självförverkligande

vilket inte är korrekt. Thelema måste ses i relation till Natural law och Kybalion. Fri Vilja är närmast

att betrakta som Fria Vilja inom ramen att inte skada andra, och i samklang med gudomlig vilja och i

enlighet med de lagar som styr Universum.

Rev R 8

Mannarättens ordning i förhållande till dagens lagsystem.

Mannarätten är en inneboende Sanning, en oskiljbar del av en människas födslorätt. Baserad på

Principerna från Skaparen, och ej för världslig makt att separera från den enskilda människan.

Mannarätt alias Naturrätten Lagar, mänskligt skapade Baserad på Principer. Baserad på dogmer.

Harmoniserad med, och beroende av Kunskap

& Förståelse.

Efterlevs beroende på rädsla för straff.

Oföränderlig, existerar så länge universum

existerar.

Ändras efter lagstiftarnas önskemål. (moralisk

relativism)

Principer vilka ge grund och sammanhang till Mannarätten.

Mentalism: allt börjar i sinnet. Materian får sin form, gestalt, i sinnet.

Korrespondens: det lilla finns i det stora (As above, so below. Holografiskt tänkande )

Vibration: allt är energi.

Polaritet: allt har en positiv och negativ polaritet

Rytm: allt rör sig i cykler ( året, himlakroppar, energier.)

Orsak och verkan: allt har en motsvarande och motverkande kraft.

Kraftens olika sidor: maskulin och feminin aspekt.

Rev R 9

Principernas inverkan på Skapelsen.

Principerna har giltighet på allt som ingår i skapelsen, vare sig man tror på Skaparen eller inte, vare

sig man tror på eller har vetskap om Mannarätten eller inte, vare sig man erkänner dessa eller inte.

Tro, vetskap eller erkännande av giltighet har ingen inverkan på Principerna, lika lite som att tron på

att gravitationen inte existerar sätter densamma ur spel.

Mannarätt alias Naturrätten Principernas effekter

Lag om orsak och verkan

Effekt eller verkan är undantagslöst en

produkt av orsak.

För varje aktion, finns en likvärdig och motverkande reaktion.

Lagen om attraktion

Energin du sänder ut är energin du drar

till dig.

Energin styrs dit uppmärksamheten

styrs.

Du blir vad du tänker.

Karma eller lagen om moral Som du sår skall du skörda.

Gyllene regeln Gör mot andra vad du vill att dessa skall

göra mot dig.

Rev R 10

Texter vilka ge grund och sammanhang till Mannarätten.

Referenser, utdrag ur:

Constitution of the United States of America.

Tankar ur den rika floran av texter från Mikhail Bakunin.

Mark Passio och föreläsningen "New" age bullshit and the suppression of the sacred masculine.

Mark Passio och föreläsningen Natural Law and Hermetic Principles.

Ubuntu-movement, the guiding principles. Tellinger, Mikael.

Havamal kan i stycken ge vägledning om Mannarättens väsen och mening.

Olaus Petris domarregler ( att rätta sig efter i mycket, men inte i allt )

En naturlig lag? – om kanonisk rätt och naturrätt PILTZ, ANDERS

Trivium och Quadrivium.

UN UNIVERSAL DECLARATION OF HUMAN RIGHTS

EUROPEISKA UNIONENS STADGA OM DE GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETERNA

Mark Passio on Thelema - Interviewed On Occult Empire - January 17, 2013

Referenser:

Natural Law and Natural Rights By James A. Donald

The Kybalion: A Study of The Hermetic Philosophy of Ancient Egypt and Greece

Allemansrätten

http://www.thelema.org/

Rev R 11

Allemansrätten.

Allemansrätten lärs ut tidigt I skolan som en urgammal rätt I den svenska traditionen.

Vad som kan läsas mellan raderna I gamla urkunder är dock att ursprunget och utformningen från

början varit en helt annan. Den nuvarande utformningen och namnet allemansrätten är inte äldre än

början av 1900-talet, och kan nog snarare betraktas som ett surrogat för Naturrätten, Natural Law,

då ett totalt borttagande av denna sannolikt hade väckt för stora frågor i folkdjupet.

Den valda vägen verkar ha varit att i skolsystemet omforma Naturrätten till Allemansrätten för att

kunna definiera även denna och bana väg för rättspositivismen. Unisont med Eus stadga om

mänskliga rättigheter och FNs stadga om mänskliga rättigheter är borttagandet av värnrätten för

eget liv och egendom, och likaledes för andras liv och egendom.

En sakta avväpning av samhället i form av den mentala aspekten, rätten till nödvärn.

Rev R 12

Utdrag ur Constitution of the United States of America.

When in the Course of human events, it becomes necessary for one people to dissolve the political

bands which have connected them with another, and to assume among the powers of the earth, the

separate and equal station to which the Laws of Nature and of Nature's God entitle them, a decent

respect to the opinions of mankind requires that they should declare the causes which impel them to

the separation.

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by

their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of

Happiness.

That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from

the consent of the governed, That whenever any Form of Government becomes destructive of these

ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its

foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most

likely to effect their Safety and Happiness. Prudence, indeed, will dictate that Governments long

established should not be changed for light and transient causes; and accordingly all experience hath

shewn, that mankind are more disposed to suffer, while evils are sufferable, than to right themselves

by abolishing the forms to which they are accustomed. But when a long train of abuses and

usurpations, pursuing invariably the same Object evinces a design to reduce them under absolute

Despotism, it is their right, it is their duty, to throw off such Government, and to provide new Guards

for their future security.

Bill Of Rights ger en utökad förståelse för de Rättigheter en människa har som sin födslorätt.

Rev R 13

Citat av Mikhail Bakunin.

The freedom of all is essential to my freedom.

The liberty of man consists solely in this: that he obeys natural laws because he has himself

recognized them as such, and not because they have been externally imposed upon him by any

extrinsic will whatever, divine or human, collective or individual.

Unity is the great goal toward which humanity moves irresistibly. But it becomes fatal, destructive of

the intelligence, the dignity, the well-being of individuals and peoples whenever it is formed without

regard to liberty, either by violent means or under the authority of any theological, metaphysical,

political, or even economic idea.

Ubuntu, principer.

Ubuntu: "I am what I am because of who we all are." (From a definition offered by Liberian peace

activist Leymah Gbowee.)

Archbishop Desmond Tutu offered a definition in a 1999 book :

A person with Ubuntu is open and available to others, affirming of others, does not feel threatened

that others are able and good, based from a proper self-assurance that comes from knowing that he

or she belongs in a greater whole and is diminished when others are humiliated or diminished, when

others are tortured or oppressed.

Tutu further explained Ubuntu in 2008:

One of the sayings in our country is Ubuntu – the essence of being human. Ubuntu speaks particularly

about the fact that you can't exist as a human being in isolation. It speaks about our

interconnectedness. You can't be human all by yourself, and when you have this quality – Ubuntu –

you are known for your generosity.

We think of ourselves far too frequently as just individuals, separated from one another, whereas you

are connected and what you do affects the whole World. When you do well, it spreads out; it is for the

whole of humanity.

Rev R 14

Nelson Mandela explained Ubuntu as follows :

A traveller through a country would stop at a village and he didn't have to ask for food or for water.

Once he stops, the people give him food and attend him. That is one aspect of Ubuntu, but it will have

various aspects. Ubuntu does not mean that people should not enrich themselves. The question

therefore is: Are you going to do so in order to enable the community around you to be able to

improve?

Tim Jackson refers to Ubuntu as a philosophy that supports the changes he says are necessary to

create a future that is economically and environmentally sustainable.

Judge Colin Lamont expanded on the definition during his ruling on the hate speech trial of Julius

Malema:

Ubuntu is recognised as being an important source of law within the context of strained or broken

relationships amongst individuals or communities and as an aid for providing remedies which

contribute towards more mutually acceptable remedies for the parties in such cases. Ubuntu is a

concept which:

1. is to be contrasted with vengeance;

2. dictates that a high value be placed on the life of a human being;

3. is inextricably linked to the values of and which places a high premium on dignity,

compassion, humaneness and respect for humanity of another;

4. dictates a shift from confrontation to mediation and conciliation;

5. dictates good attitudes and shared concern;

6. favours the re-establishment of harmony in the relationship between parties and that

such harmony should restore the dignity of the plaintiff without ruining the

defendant;

7. favours restorative rather than retributive justice;

8. operates in a direction favouring reconciliation rather than estrangement of

disputants;

9. works towards sensitising a disputant or a defendant in litigation to the hurtful

impact of his actions to the other party and towards changing such conduct rather

than merely punishing the disputant;

10. promotes mutual understanding rather than punishment;

11. favours face-to-face encounters of disputants with a view to facilitating differences

being resolved rather than conflict and victory for the most powerful;

12. favours civility and civilised dialogue premised on mutual tolerance.

Rev R 15

Havamal (utdrag )

6.

Över sitt förstånd

skall man stolt ej vara,

fasthellre i väsendet varsam!

När en klok och sluten

kommer till gården,

sällan den försiktige sig skadar,

ty osvikligare vän

man aldrig får

än mycket mannavett.

23.

Ovis man

alla nätter vakar,

grubblar och grämer sig för allt;

matt är han,

när morgonen kommer;

vedermödan är, som den var.

25.

Ovis man

tror alla vara

vänner, som vänligt le;

när på tinget han kommer,

det ter sig klart,

att få hans talan föra.

28.

Klok den synes,

som kunnig är

att spörja och spörsmål besvara.

Hemligt aldrig

kan hållas sådant,

som går ifrån mun till mun.

Rev R 16

37.

Ett bo är bäst,

fast blott helt litet,

herre är hemma envar.

blödande är hjärtat

på den, som bedja skall

sig mat till varje mål.

38.

Från sina vapen

ej vike en man

på fältet ett enda fjät,

ty ovisst är att veta,

när ute på vägen

spjutets spets kan tarvas.

39.

Ej så givmild man

eller gästfri jag fann,

att ej åt gåvor han gladdes,

eller så litet snål

på sitt gods,

att led vore lön, om han finge.

40.

Den som välstånd

förvärvat har,

skall torftighet ej tåla;

ofta spars åt okär,

vad åt älskling var ämnat;

mycket går värre, än man väntat.

Rev R 17

Olaus Petris domarregler

(Giltig i mycket, men skall noga vägas mot moral och medvetande. Förf. anm.)

När 1734 års lag första gången skulle tryckas. beslöts att dessa domarregler som sannolikt författats

av Olaus Petri omkring ar 1540 skulle bifogas "som tillförne alltid vanligt varit” Det har sedan blivit

praxis att ta med dem i senare utgåvor av lagboken, och så sker fortfarande.

Några allmänna regler, där en domare skall sig alldeles efter rätta:

En domare skall först besinna, att han är en Guds befallningsman, och det ämbete han förer, det

hörer Gudi till, och icke honom själv, och därföre hörer domen, som han avsäger, Gudi till, efter det

han avsagd varder i Guds ämbete, på Guds vägnar, så att det är visserligen Guds dom, och icke

människors. Och ty ligger domaren där makt uppå, att han ser sig visligen före, att han icke på Guds

vägnar dömer en falsk dom, med vilken han dömer sig till evig fördömelse, efter det han missbrukar

Guds dom och befallning till övervåld och orätt, som till rätt av Gud insatt är. Men där han haver vilja

till att döma rätt, och rannsakar grant efter sitt yttersta förstånd om rätten, och kan dock icke för sin

oförståndighet finna på rätten, och säger så en falsk dom, då haver han någon ursäkt, att han är

kommen på den falska domen emot sin vilja av våda, och icke av berått mod, och om där skall gå

straff efter, då bör det vara vådabot.

1. Efter det att domaren förer Guds befallning till att döma rätt, därföre bör honom med all makt

vinnlägga sig därom, att han vet vad rätt är: ty såsom han icke tjänar till en predikare, som icke vet

vad i skriften står, och vad grund och mening däruti är, så tjänar han ock icke till en domare, som icke

vet vad lagen innehåller, och vad grund och mening däruti är, och huru de brukas skola. Och därföre

stå de farligen och göra uppenbar orätt, som skicka dem ut för domare, som intet förstånd hava.

Förty huru skola de döma rätt, som icke veta vad rätt är? Och de som sådana oförståndiga domare

utskicka, skulle befrukta sig, att de bliva visst delaktiga med i de falska domar, som avsagda varda. De

stå ock själva farligen, och föra sig i obestånd, som taga sig domarämbete uppå, och kunna det dock

icke förestå.

2. Så skall ock domaren tänka däruppå, att såsom han är själv Guds befallningsman, så hörer ock

folket, som han döma skall, Gudi till, så att han skall med Guds, och icke sin egen befallning, döma

Guds och icke sitt eget folk. Ty skall han så döma Guds folk, som han vill stå till svars inför honom,

som folket tillhörer.

Rev R 18

3. Desslikes skall han ock besinna, att domarämbetet är för den menige mans bästa insatt, och icke

för domarens eget bästa, och därföre skall han bruka det den menige man, och icke sig själv, till

godo, ändock det är honom väl själv med till godo, när det rätt brukat varder. Dock skall han söka det

meniga bästa med ämbetet och icke sitt eget. Ty domaren är för den menige mans skull, och icke den

menige man för domarens skull.

4. Och av det nu sagt är, kan man klarligen märka, att de stå farligen för Gud, som driva all lagen

därefter, att de skola få stora sakören, ty lagen är icke given för saköre skull, utan för rätt skull, den

menige man till nytta och gagn, och icke till olaglig beskattning, skada och fördärv. Och de fogdar och

befallningsmän, som allt söka därefter, att de skola draga deras herrar stora sakören till handa, de

äro herrens skadliga fiender. Förty det som så orättfärdeligen sammanlägges, det drager bort allt det

herren haver själv rättfärdeligen sammanlagt. Och därföre då haver herren inga så skadliga fiender

som sådana hans egna fogdar äro: ty en orättfärdig penning drager tio rättfärdiga bort med sig. Och

därföre kan ingen göra herren större skada, än att han låter komma orättfärdiga sakören in i herrens

fatbur, förty allt rättfärdigt gods, som där är inne, det drager han ut med sig, och såsom man säga

plägar: det skall vara starka lås, som skola kunna hålla inne en orättfärdig penning, och det med

synden fås, det med sorg förgås. Saken är därtill, att när Gud, som domarämbetet insatt haver, ser

att det så begynner komma i missbruk, att man söker sitt eget gagn därmed, som man skulle söka det

meniga bästa med, och brukar det därtill att göra övervåld med, som övervåld skulle förtagas med, så

låter han då komma därtill, att där vi mena att hava gagn utav, där få vi allra största skada av, och det

är vår girighets rätta lön. Och så uppväcker Gud oss örlig och krig, eller andra skadliga bekostningar,

där både rättfånget och orättfånget gods måste förspillas, och sker där rätt utinnan, medan vi bruka

övervåld på dem, vi skola beskärma, och draga där penningar in med, så måste de komma, som göra

övervåld på oss igen, att det måste då med övervåld utläggas, som med övervåld inlagt är.

5. Den det icke tro vill, han måste av förfarenheten det väl förnimma. Gud låter övervåld intet

ostraffat bliva, besynnerligen när de det bruka, som på deras ämbetes vägnar det avvärja skola.

Därföre må var och en herre se sig visligen före vem han sänder ut för befallningsman eller fogde,

och må han väl så säga till honom: far ut och var mig huld och trogen, och låt ingen orättfärdig

penning komma mig till handa, eller orättfärdiga sakören, ty där gör du mig skada med. Och detta

vare nu sagt om dem, som lagen vränga efter saköre, görande mången fattig man övervåld och orätt

med, men om lagliga och skäliga sakören är det icke sagt och förståendes.

6. Domaren skall grant veta lagen, där han efter döma skall, ty lagen skall vara honom för en rättelse.

Rev R 19

7. Alla lagar skola vara sådana, att de tjäna till det meniga bästa, och därföre då lagen bliver skadlig,

så är det icke mera lag, utan olag, och bör avläggas.

8. En god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten. Där en

ond och orättvis domare är, där hjälper god lag intet, ty han vränger och gör dem orätt efter sitt

sinne.

9. Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag: för de skäl som lagen haver med sig, gillas

hon.

10. All lag bör med beskedlighet driven varda: förty högsta rätt är största orätt, och måste nåden

vara med rätten.

11. Lagen gillar icke allt det hon icke straffar: förty all misshandel kan icke uppräknas i lagboken.

12. Domaren akte i all lag, vad hans uppsåt var som lagen gjorde, annars varder hon missbrukad och

vändes till ett annat sinne, än hans mening var som lagen gjorde.

13. Den menige mans bästa är den yppersta lagen, och därföre det som finnes den menige man till

nytta vara, det bör hållas för lag, ändock att beskriven lag efter orden synes annorlunda lyda.

14. Landssed, när hon icke haver oskäl med sig, bör räknas för lag, där man efter döma må.

15. Oseder bör ingen hjälpa, det är: ingen kan hjälpa sin sak därmed, att han säger många vara, som

så göra som han gjort haver, efter det finnes vara emot lagen, det som han gjort haver.

Rev R 20

16. Allmänneliga ordseder brukas ofta för lag, vilka äro också lag, sådana som dessa här efterfölja:

1. Den som går i borgen, han går i betalning.

2. Hött är med intet bött, dock icke på alla rum.

3. Avundsman bör icke vittna.

4. Förord bryter lag.

5. Olaga fång är ofång.

6. Man skall icke bättra ont med hälften värre.

7. Ingen må vara domare i sin egen sak.

8. Efter ens tal skall ingen dömas.

9. En ärelös man bör icke vittna.

10. Den där slår, han bryter.

11. Vilja eller våld är icke landsrätt.

12. Det är icke allt sant som sanning är likt.

13. Var och en är sin välds vän.

14. Det man gärna ser, där vittnar och håller man gärna med.

15. Man äger lag och ej slag med andra hava.

16. Den icke haver fä, han böte med kropp.

17. Känd sak är så god som vittnad.

18. Gjord gärning haver ingen återvändning.

19. Där en bryter med, där skall han ock bättra med.

20. Okänd man givs icke vitsord.

21. Den sin frihet missbrukar, är värd att mista henne.

Och många andra sådana uppenbarliga och allmänneliga ordseder pläga brukas för lag, så att där må

dömas efter. Förty sådana allmänneliga ordspråk äro såsom andra regler, och en grund där lagen är

utdragen av, vilka en domare bör veta.

Rev R 21

17. Det konung med skäl vill, det skall räknas för lag, och det som menige man samtycka.

18. Den gör emot lagen, som gör emot lagens mening, ändock han synes göra som orden lyda i lagen,

och sådant sker ofta här i Sverige, där man vränger lagen efter saköre, icke aktande hans mening,

som lagen gjorde, och våld och avund gör här mycket.

19. All lag är insatt för rätt och skäl, och icke för saköre skull. Förty saköre är ett straff, som dem går

över, som lagen bryta, men lagen vill hellre vara obruten än bruten, och såge så hellre att inga

sakören skulle behövas.

20. Där man haver icke beskriven lag uppå, där skall man bruka landets skäliga sedvänja för lag, och

döma därefter.

21. Lika brott kräver lika straff, och därföre skall man icke se därefter, att en är fattig eller rik, utan

straffa den ena som den andra, där lika brott äro.

22. Domaren skall tala saktmodeligen med dem som komma för rätten, annars varder han misstänkt,

att han icke skall döma rätt, och den misstanken får den till honom som illa tilltalad varder. Förty att

man kommer icke för domaren i den akt, att man skall där bannad bliva eller illa tilltalad, utan till att

söka sin rätt. Men där saken så begiver sig, att någon part måste straffas med ord, då skall det ske

när saken är rannsakad, och domen är avsagd, och icke förr.

23. När domaren sitter för rätta, skall han icke vara på någon part vred, förty vreden förhindrar

honom, att han icke kan besinna vad rätt är i saken.

24. Domaren skall icke vara för hastig till att döma, förrän han saken väl begrundat haver, ty en hastig

dom är sällan god och rätt.

Rev R 22

25. Ingenting är domaren så storligen av nöden som beskedlighet, att han vet när han skall vara

sträng, och när han skall vara mild i lagen, ty allt straff bör vara till förbättring, och straffet bör vara

sådant, om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig. Såsom

sker med dem, där stulit hava, de stå vid stupona, mista öronen och visas av by, om sådana

människor rymma bort i främmande land, där ingen känner dem, och vilja sedan bättra sig, och föra

ett gott leverne, så varda de aldrig betrodda, och är det straffet honom, som straffad är, ett hinder,

och bliver han däröver förtvivlad, och värre än han var tillförene, och hade fördenskull bättre varit,

att han hade strax mist livet. Sådant sker ock med horkonor som sättas på kåken, och visas av by, att

där de tillförene bedrevo hor med en eller två, de bliva sedan var mans horor, vilket är icke till

förbättring, utan givs med sådana straff tillfälle till att bliva värre än man var tillförene. Därföre skall

domaren i sådana saker bruka beskedlighet, att man icke tager ett ont och gör det hälften värre, men

lagen kräver alltid förbättring, och till förbättring bör hon driven varda.

26. Domaren skall icke vara för hastig till att döma, att någon mans ära och goda rykte förkränkt

varder, och därföre göra de ganska obeskedligt, ja ock stor orätt därtill med, som komma en god

oberyktad man eller kvinna i uppenbart rop och rykte, och tvinga honom eller henne gå lag före, på

det de kunde få saköre därmed, ändock att de intet skäl hava därtill, som de lägga honom eller henne

före. Sådana domare göra tvärt emot sitt ämbete och befallning: förty domarämbetet är sådant, att

man skall ju alltid vara snarare till att hjälpa, än till att stjälpa, beskydda en mans ära och goda rykte,

och icke förkränka, med mindre än att saken är så uppenbar vorden med skäl och bevis, att intet

beskydd hjälpa kan. Och därföre är det ett förbannat ting, där Gud vill högeligen straffa över, att man

söker så saköre, att en god mans rykte, heder och ära varder däröver förkränkt. Och sådant gillar icke

Sveriges lag, den där icke tillåter, att man skall vara hastig till att tro det som går en mans heder och

ära eller liv uppå, med mindre än att till äro sex manna vittnen. Av vilket är klart på taga, att lagen

icke vill att vart och ett löst rykte som uppkommer, skall hava vitsord, därföre skjuter hon till så

många vittnen.

27. Det är uppenbart orätt, och kan mycket ont av komma, att domaren för ett löst tal eller rykte

skull, kan komma en eller tvinga någon till lagen, med mindre att där är någon annan liknelse till:

förty en mans ovän kan snart komma en ett ont rykte uppå gång för avund och illvilja skull. Man ser

ock uppenbarligen och för ögonen, huru ofta många falska rykten komma på gång och gå vitt

omkring, skulle man nu strax tvinga dem till lagen, som i sådana rykten komma, då skedde dem stor

orätt, den skulle hellre tilltalas, som sådant rykte förer, att han det bevisa skulle.

28. En domare skall icke lätteligen låta någon till laggång, med mindre att nöden tvingar honom

därtill, utan han skall hellre söka annat medel till att ställa dem till freds som saken står emellan: ty

det är befruktandes, att där som ofta gånges lag, där sker ock ofta falska eder, det domaren bör

förhindra, besynnerligen här i Sverige, där man är ganska redobogen till att svärja.

Rev R 23

29. Där åklagaren haver intet skäl med sig, eller bevis, eller ock liknelse till sitt klagomål, där är

svarandens nej så gott som åklagarens ja, och bör ej tvingas till lagen. Men när åklagaren haver något

skäl, bevis eller liknelse, eller ock ett vittne med sig, där är hans ja bättre än svarandens nej, och då

kommer han honom till lagen. Där så icke är, sker svaranden orätt, om han tvingas till lagen, förty

honom bör icke strax gå lag, att honom något vites eller förekastas, med mindre än klagaren haver

halvt skäl med sig, då kommer han honom till lagen. Men där åklagaren haver fullt vittne och skäl, på

det, som han svaranden viter, där kommer han icke till lagen. Ty att emot uppenbara skäl och vittnen

skall ingen städjas till ed, utan han varder då fälld till saken. Men det honom vites med halvt skäl, det

må han lägga ifrån sig med lagen.

30. Där åklagaren haver intet annat skäl med sig på sitt klagomål, utan vill hålla det med sin ed, att

han haver rätt. med sådan ed kommer han icke svaranden till lagen: förty ed skall icke gå mot ed, ej

bör heller eden (efter som man nu där talar om) vara på åklagarens sida, utan på hans sida som

svarande är. Med ed skall man svara och icke klaga, och ingen må svärja sig penningar till.

31. Där en varder beslagen med något högmåls ärende eller annan svår sak, det som går på livet,

eller heder och ära, och är ej sådant skäl till, att han kan bindas till saken, ej kan han heller komma

lag åstad, då säger lagboken att uppsättas skall tolv manna nämnd, värja de honom, vare varder, fälla

de honom, vare fälld. Nu är saken stundom så blind att nämnden säger sig varken kunna värja eller

fälla, och är så när sedan som förr. Men det är icke rätt sagt, förty om de icke kunna fälla honom, så

är han varder nog. och bör givas lös, ty att den, som icke kan bindas till saken, han skall varda fri. Och

vad rätt vore det, om man skulle pina och plåga den, som man intet kunde betyga över? Skall man

ock alltid mera vara benägen till att hjälpa än stjälpa. Så skall man hälla det för en allmännelig regel i

all rättegång, att där som så blinde saker äro, där man icke kan utleta vad rätt är, då skall man giva

honom lös som beklagad är, där han än vore brottslig. Förty det är fast bättre att giva en brottslig lös,

än pina och plåga honom som obrottslig är. Domaren bör ingen plåga med mindre han haver

uppenbara skäl och bevis för sig, gör han däröver, så är det övervåld och orätt, det honom icke väl

bekommandes varder.

32. Efter det att vårt folk här i Sverige äro ganska redobogna till att gå lag, vore tillbörligt, att

domaren sporde dem till som lagmän äro, vad skäl de veta därmed, och om de hava varit med, och

kände honom obrottslig, eller ock annan liknelse hava därtill, där de kunna svärja uppå, och skall

domaren ingalunda vara för hastig att städja någon gå fram och svärja, med mindre han först haver

rannsakat, om det är den man, som bör tillåten varda.

Rev R 24

33. Där som svaranden haver skäliga bevis eller vittne för sig, med vilket han kan nederlägga

åklagarens klagomål, då är det orätt, att honom lägges ändå därutöver lag före. Förty honom bör

vittne och bevis njuta, om de skäliga äro och domaren kan gilla dem. Men där skälen icke göra fyllest,

där tvingas han till lagen: där man icke kan försvara sig med skäl och vittne, där skall man då försvara

sig med laggång och ed.

34. De där gå lag med en, pläga så svärja vid detta eller annat sådant sätt; jag beder mig så Gud

hjälpa, att hans ed är ren och icke men. Sådan är en farlig ed, med mindre att en förvet sig desto

bättre i saken, och är befruktandes, att många falska eder ske, där Gud varder högeligen igenom

förtörnad, vilket domaren bör avställa. Därföre borde lagmännerna svärja vid detta eller annat

sådant sätt: jag beder mig så Gud hjälpa, att av de skäl och liknelser som jag vet av sakerna, och av

den umgängelse, som jag haver haft med denna mannen, tror jag att hans ed är ren och icke men.

Och så kunde lagmännerna svärja rätt och icke orätt, ändock han, som saken gäller på, haver själv

svurit orätt, och så är bättre att Guds förtörnelse bliver desto mindre, att en haver svurit orätt, än att

så många skola falskeligen svärja. När då sex eller tolv mera eller mindre goda betrogne män hava

det svurit. att de tro honom som saken givs vara obrottslig, så skall då domaren efter sådana gode

mäns tro döma honom fri, och så hänger då domen på hans egen ed som lagen går, och deras tro

som med honom svärja, och skall det vara domaren skäl och grund nog till att döma honom fri. Och

där sådan lag sedan driven varder, bliver ingen menedig, utan den som saken gälde uppå, med

mindre att det kan bevisas, att någon av lagmännerna visste det med honom att han brottslig var, då

äro de (om så finnes) menedare och böra straffade bliva.

35. All dom skall befästas med uppenbara skäl och bevis, ty domaren skall intet döma utan efter skäl

och bevis. Där åklagaren intet kan bevisa, där är svaranden fri, ty åklagaren bör hava med sitt

klagomål skäl och bevis.

Man skall icke alltid döma om gärningar, såsom de gjorda och skedda äro, utan man måste tillse, i

vad akt och mening de äro gjorda. Man skall döma gärningen efter hans mening, som henne gjorde,

om det skett är av berått mod eller ej. Och därföre kan man icke alltid komma honom tjuvsak uppå,

som andra något hemligen avhänder, förty det kan hända att en haver tagit vilt, och ment det hava

varit sitt som icke var hans, eller annat sådant, eller där en stjäl av vanartighet, och annan av rätt

fattigdom. Ingen kommer man tjuvsak uppå, med mindre än han haver vetande och med vilja

lönnligen tagit en annan sitt ifrån. Så är det ock i alla andra saker, att man måste mera se uppå

uppsåtet och meningen, än man ser på gärningen.

Rev R 25

36. Efter att gemenligen ske plägar här i Sverige, att där två träta och kiva samman, då plägar ofta

den ena kalla den andra en tjuv, eller annat sådant, och den som så kallad varder, stämmer honom

till ting eller rätta, och säger att han haver lagt honom tjuveri före, eller annat vad som så är, och vill

så komma honom på skada, att han antingen skall stå samma rätt, eller bliva ärelös. Där skall då

domaren vara beskedlig, och göra åtskillnad emellan okvädinsord och fullt vite, det är fast annat i

vrede och av ett hastigt mod kalla en tjuv eller annat sådant, än med avunds vilja binda honom med

lagen av berått mod därtill. Efter det är icke lika brott, så skall det heller icke vara lika straff. Skall ock

domaren rätt se till, om det är okvädinsord eller ej, som lagboken därom innehåller.

37. Domaren skall icke tillstädja någon oskäligt vittnesbörd, efter att det plägar ofta ske falska eder

med, utan rannsaka om det är icke väldiga vittnen, eller avunds vittnen, eller om det är sådana

vittnen, eller skäl med som bör, eller om det är en menedare eller ärelös, eller om han är så känd, att

någon vet av honom om han är troendes eller ej, där sådana fel finnas, där gillas icke vittnesbördet.

Ingen må heller vittna i sin egen sak, med mindre han är vittne emot sig, ty då är det bekänd sak.

38. Efter den bekännelse, som en varder pint och plågad till, skall ingen dömas, ty sådana

bekännelser pläga vara falska, och ofta sker, att många bekänna det som aldrig sant var eller skedde,

för den pina skull de lida, med mindre att så kan hända, att av sådan vederkännelse finnas de skäl,

som väl må dömas efter. Och hörer där stor beskedlighet till, huru man med sådan pina och pläga

umgå skall, att man icke pinar eller plågar den, som ingen skuld haver, och det är ett uppenbart

övervåld med jungfrur och andra sådana plågor som brukas, det dock bättre vore hava fördrag, efter

där sker så ofta orätt med. Så skall det icke ske utan i högmåls ärende, för dråpeliga saker skull, och

därföre göra många fogdar orätt, som så obeskedeligt tvinga dem de gripit hava, till bekännelse, och

strax efter samma bekännelse, evad hon är rätt eller orätt, låta de gå straffet där efter, antingen till

liv eller penningar, och fatta där uppå att han stod sina gärningar till, ändock han det sedan nekar,

när han icke plågas. Där sådant sker, det sker mest för penningar skull, och är ett uppenbart våld och

orätt, det herrarna icke tillstädja borde.

39. Många äro ock så till sinnes, att när en mans dom driven varder, att det skulle stå hans ära förnär,

och därav kommer ofta, att många säga sig vilja försvara deras ära, då de försvara deras dom, men

sådant tal går av oförståndighet. När en domare dömer efter sitt yttersta förstånd, och efter de skäl,

som honom föregivna varda, då är han utan skuld. Där saken sedan kommer för en annan, som mera

förstånd haver, och bättre bevis framkommer, och varder sedan annorledes dömd, det skall han väl

kunna lida, och det är honom intet förnär. Men om det kan förnummet varda, att han för mutor och

gåvor, våld eller vänskaps skull haver avsagt en falsk dom, så haver han föga ära inlagt därmed. När

någon tvivelaktig sak framkommer, där man haver intet om skrivet, antingen i stads- eller landslagen,

ej är heller landssed där man kan döma efter, där må man ju höra gode mäns råd, och döma efter sitt

yttersta förstånd och samvete, att saken må ju åtskild vara, ty så kräver domarens ämbete, att han

trätor åtskilja skall.

Rev R 26

40. Där saken är blind, skall man vara snarare till att hjälpa honom som beklagad är, än honom som

klagar, den skall hava båtnaden som faran står, den skall ock stå faran som båtnaden och profiten

haver.

41. I alla saker skall domaren veta först, vad namn saken skall givas, om det är edsöre, tjuveri,

såramål med vilja eller våda, eller vad som helst det skall räknas före som gjort är, och sedan skall där

dömas om, efter som ärendet sig begivit haver.

42. Den vränger lagen, som icke bliver vid hans mening, som lagen gjorde, och det är råds eden emot,

att man icke skall lagen vränga. Ingen kan giva annan större rätt än han haver själv, och så kan icke

barnet ärva större rätt än föräldrarna, och ingen kan giva annan större fullmakt, än han själv haver.

43. Och detta vare nu sagt domaren till en liten rättelse, och bekänner man det väl, att när man

denna ,eget efterfölja vill, som det med rätta bör, varda sakören något mindre, så bliver ock Guds

förtörnelse desto mindre, och rätt och skäl ibland menige man bliver desto större, och där ligger

mera makt uppå.

Orätt saköre gör ingen herre rik:

Men lag och rätt är Herrans pris.

Rev R 27

Trivium, latin, egentligen en plats, där tre vägar möts (av ordstammen tri, tre, och via, väg).

Ordet användes sedan i överförd bemärkelse om tre kunskapsarter, som lades till grund för

undervisningen, i det att dessa betraktades som tre till ett gemensamt mål ledande vägar, liksom de

fyra kunskapsarter, som lärdes ut vid högre undervisning, erhöll benämningen quadrivium (egen där

fyra vägar möts). Tillsammans bildade dessa två grupper vad medeltiden kallade "de sju fria

konsterna" (jämför de fria konsterna). Hos romarna blev grammatik, retorik och dialektik ("trivium")

grundläggande.

De fyra vetenskaper, som bildade "quadrivium", är, såvitt det är känt, först uppfattade som ett helt

av nyplatonikern Iamblichos, vilken som undervisningsämnen uppställde aritmetik, geometri, musik

och sfärik (läran om klotet, d.v.s. astronomi). Dessa två ämnesgrupper blev under 400-talet

sammanställda av Martianus Capella från norra Afrika i ett encyklopediskt verk, vilket länge under

medeltiden stod högt i anseende som skolbok. En annan för medeltidens undervisningsväsen viktig

sammanfattning av samma sju vetenskaper gjordes av den något senare Cassiodorus. Hos dennes

samtida, Boetius, påträffar man, så vitt är känt, för första gången benämningen "quadrivium".

Den här ovan som "trivium" betecknade sammanställningen iakttogs inte alltid i medeltidens skolor,

utan som trivium räknades ibland latin, räknekonst och sång.

Quadrivium, (plural: quadrivia[1]), betecknar de ämnen som under Antiken undervisades efter trivium. Begreppet är latin och betyder ”de fyra vägarna” eller ”platsen där fyra vägar möts”.

Quadrivium bestod av aritmetik, geometri, musik, och astronomi och var tillsammans med trivium de

sju fria konsterna,[1] i motsats till praktiska ämnen som medicin och arkitektur.

Begreppet sägs ha myntats av den romerske filosofen Boëthius eller den romerske statsmannen Cassiodorus på 500-talet.[2][3] Dessförinnan var av allt att döma quadrivium underförstått i de tidiga

pythagoriska skrifterna.[4]

Rev R 28

Författarens egna noteringar:

Basen i den egna kunskapen är Trivium som består i följande byggstenar som kan tydliggöras i tre kategorier: modern, klassisk och esoterisk tolkning.

Input är i grunden insamlande av fakta och att förutsättningslös hantera informationen.

Logiken består till stor del av filtering, knyta samman punkter och analysera, och det är här Quadrivium passar in.

Outputen är att agera på den samlade informationen, och att göra detta enligt Mannarätten. Att förstå sambandet mellan den kvinnliga aspekten och den manliga aspekten i Mannarätten.

Det finns även referenser till geometrin i den klassiska läran där den rätvinkliga triangelns sidor med längderna 3, 4 och 5 symboliserar sambandet mellan Trivium, Quadrivium och de Fem sinnena.

Mark Passio har flera föreläsningar som pedagogiskt och rakt på sak, ibland väldigt rakt, beskriver

metoderna i Trivium och hur tolkningarna kan uttydas, bland annat i datortermer.

Det underliggande budskapet är att medvetandet kan liknas vid programmering. Att output från en

människa i värsta fall, när input och bearbetning är i överflöd, saknas, är felaktig eller bearbetandet

inte ges tid eller utförs på felaktiga data ger en reflexmässig, inlärd respons.

Inte helt olika svaret från en dator.

Steg Modern tolkning Klassisk tolkning Esoterisk tolkning

3 Output Retorik Visdom

2 Bearbetning Logik Förståelse

1 Input Grammatik Kunskap

Rev R 29

En naturlig lag? – om kanonisk rätt och naturrätt PILTZ, ANDERS

Varför uppstår konflikter mellan kyrklig och civil lagstiftning? Artikeln utreder begreppen kanonisk rätt och naturrätt och sätter in de två begreppen i deras respektive historiska sammanhang.

Det finns från början en inbyggd spänning mellan kyrka och stat. Kejsaren har rätt till lydnad och skatt, och Gud har rätt till lydnad och totalt engagemang, enligt Jesus. I händelse av konflikt måste man lyda Gud mer än mänskliga myndigheter, hävdade apostlarna Petrus och Johannes när tempelmyndigheterna ville förbjuda dem att tala offentligt i Jesu namn (Apg 4:19–20). Med all respekt för att all överhet har sin makt från Gud (Rom 13:1) kan det tänkas att den kristne med berått mod måste gå emot dess dekret för att lyda en högre lag, som kanske ingenstans är nedskriven men i det innersta rummet dikterar vad man måste göra eller låta bli att göra – för att inte förlora sin självaktning och svika de moraliska imperativ man hyllar. På ett långt mindre dramatiskt plan uppstår ibland konflikter mellan kyrklig och civil lagstiftning. Den katolska kyrkan har lång erfarenhet på denna punkt, och kyrkan har inte alltid och automatiskt stått på Guds sida mot kejsaren. Sådana konflikter kan bli fler och mer laddade i framtiden, efterhand som religion i många kretsar uppfattas mer som ett samhällsproblem än som ett positivt bidrag till det allmänna bästa. I Norge pågår för närvarande en oavgjord rättstvist mellan det katolska biskopsämbetet och Oslo tingsrätt angående en kyrkoherde som mot sin vilja blivit förflyttad från en församling av sina kyrkliga överordnade och därför har vädjat till de statliga trygghetslagarna. Kyrkan hänvisar till den kanoniska lagen, medan Oslo tingsrätt ålägger stiftet att återinsätta honom. Detta är ett relativt harmlöst exempel på en rättskonflikt. Men skulle den civila lagen kunna tvinga en katolsk läkare att utföra en abort eller assistera vid aktiv eutanasi, om riksdagen eventuellt i framtiden beslutar att sådan skall kunna ske på patientens uttryckliga begäran? Förutom själva samvetsfrågan skulle då en principiell konflikt uppstå mellan kanonisk lag (som i sin tur hänvisar till naturrätten och i vissa fall till den s.k. gudomliga lagen) och den civila lagen, som gäller oinskränkt i Sverige, i kraft av riksdagens majoritetsbeslut. Kanonisk rätt och naturrätt hör knappast till allmänbildningen i vår miljö, vilket kan motivera en kort presentation. Kanonisk rätt Ingen gemenskap kan bestå utan lag och umgängesregler. Lagen skyddar de svagare och garanterar harmonisk samexistens och samverkan och värnar således gemenskapens syften. Laglöshet leder till lidande. Den kristna kyrkan är inget undantag. Kyrkans lag har funnits med från början. Trots kritik av den ”gamla lagen” räknar Paulus i sina brev upp en rad moraliska principer och ger precisa disciplinära förhållningsorder för sina konvertiter. Han uttolkar Jesu undervisning om äktenskapet. Om en hednisk hustru vägrar att ha ett fortsatt samliv med en nyomvänd kristen löser Paulus problemet i kraft av sin egen apostoliska auktoritet genom det s.k. paulinska privilegiet (1 Kor 7:15), som fortfarande tillämpas i den kanoniska rätten. Apostlamötet i Jerusalem (år 49) löste frågan i vilken utsträckning hedningar som ville bli kristna måste underkasta sig de mosaiska reglerna.

Rev R 30

Kristna lagstiftare fortsatte under de första århundradena att formulera konkreta lösningar i den ordning problemen uppstod. Efter kejsar Konstantins toleransedikt (313) genomgick kyrkan en explosionsartad utveckling, som krävde ett detaljerat regelverk för en långt mer komplicerad sociologisk situation. Första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea (325) sammankallades av Konstantin för att trygga kyrkans och därmed imperiets enhet. Detta koncilium behandlade som bekant dogmatiska frågor (med nicenska trosbekännelsen som mest kända resultatet) men uppställde också en rad regler för pastoralt handlande och kyrkotukt, hur man skulle välja biskopar och fördela deras jurisdiktion, hur klerkerna skulle leva och sakramenten förvaltas. Varje sådan av ett kyrkomöte antagen bestämmelse kallas med ett grekiskt ord kánon, ’regel’ eller ’rättesnöre’. Kyrkolagen kallas därför den kanoniska lagen. Andra regler som formulerats av kyrkofäderna eller de romerska biskoparna antogs underhand av hela kyrkan och sammanställdes för att användas som resurs för framtiden. Efter imperiets kollaps försvann den romerska rätten som levande rätts-system. När Karl den store återupplivade det romerska imperiet i medeltida version kring 800 tydde man sig till den kanoniska rätten för att få stadga och enhet bland de många folkstammarna i norra Europa. Den gregorianska reformen på 1000-talet strävade att lösgöra kyrkan från beroendet under sekulära herrar, och den kanoniska rätten blev där ett mäktigt instrument i befrielseprocessen. Det var i denna situation som Gratianus, en munk som undervisade vid det nyfödda universitetet i Bologna, framställde sin ”Harmoni mellan motstridiga kyrkorättsliga regler” (Concordántia discordántium cánonum). Han tillämpade den dialektiska metod, hämtad från den aristoteliska logiken, som samtidigt började användas i den skolastiska teologin. Gratianus analyserade de olika bestämmelserna, fastställde deras grad av förbindlighet och föreslog lösningar i fall av uppenbara motsägelser. Den kanoniska rätten blev nu fullfjädrad vetenskap. Den mest inflytelserika av medeltida påvar, Innocentius III (1198–1216) hade som personlig specialitet att lösa konkreta problem som framlades för honom. Också dessa lösningar samlades och kodifierades. Omkring år 1500 hade man sålunda sammanställt hela den dittillsvarande lagstiftningen i ett massivt verk som kallades Corpus iuris canonici. (Sitt personliga exemplar av denna tjocka bok brände Luther offentligt år 1520 vid Elster-porten i Wittenberg, som symbolladdat svar på det påvliga hotet om exkommunikation.) Denna lagsamling var oerhört svåröverskådlig, eftersom den tillkommit genom ackumulation av rättsregler som tillfogats under resans gång. Den var ändå i kraft ända till Codex iuris canonici, promulgerad av Benedictus XV år 1917, det första samlade greppet om hela den kyrkliga lagstiftningen, där alla bestämmelser hade ordnats i ett logiskt schema: 1. allmänna rättsprinciper (t.ex. den romerska rättsregeln leges instituuntur cum promulgantur, ”En lag har inte retroaktiv verkan om så inte tydligt utsägs”), 2. personrätt (klerkernas ställning, rättigheter och skyldigheter), 3. sakrätt (sakramenten, gudstjänsten, läroämbetet; beneficialrätt), 4. processrätt (inklusive förfaringssättet vid helgonförklaringar), samt 5. straffrätt. Påven Johannes XXIII tillkännagav 1959 sin avsikt att inkalla ett allmänt koncilium, Vaticanum II, och sin intention att revidera hela den kanoniska rätten från grunden. Den kommission som skulle genomföra detta höll sitt första sammanträde bara några dagar efter konciliets avslutning 1965. En ny Codex promulgerades 1983 av Johannes Paulus II. Den avviker markant från sin föregångare. Lagboken från 1917 uttryckte ett rättssystem som såg ut som vilken civilrätt som helst – med det viktiga undantaget att kyrkan, det fullkomliga samhället, har ett övernaturligt syfte, att bereda människor för det eviga livet. Man kände tydligt igen struktur och innehåll från de europeiska civilrätterna från 1800-talet. Civila och kanoniska jurister talade samma språk: vissa universella principer härflöt från ett och samma genus, samhället, som hade två underarter, kyrka och stat.

Rev R 31

Andra Vatikankonciliet förkastade denna parallellism mellan kyrka och stat. Det talar om kyrkan som ett unikt folk, vars lagstiftning också måste vara unik. Inte så få canones innehåller precisa teologiska synteser, till exempel canon 205: ”Till den katolska kyrkans fulla gemenskap här på jorden hör de döpta som är förenade med Kristus i hennes synliga organism, med trosbekännelsens, sakramentens och den kyrkliga ledningens band.” Lagboken utmärker sig framför allt genom sin knapphet. Den behandlar den romersk-katolska kyrkans samtliga strukturer i färre än 2 000 canones. Den är disponerad i sju böcker. Här finns bestämmelser som berör kyrkans konstitution (1–203), mänskliga och kyrkliga rättigheter (204–223) och kyrkans hierarkiska struktur (330–572). Den innehåller olika litterära textsorter: trossatser, uppmaningar, metafysiska principer och vetenskapliga utsagor, bland annat från psykologins och psykiatrins fält. Den kanoniska rätten innehåller också element av en ”oskriven lag”. Naturrättens princip och sedvanerätten (consuetudo optima legum interpres, ”sedvanan är lagens bästa tolk” can. 27) är en integrerad del i lagstiftningen. Observera en viktig skillnad: i civilrätten utövas samhällsadministrationens tre funktioner (lagstiftning, exekutiv myndighet och domsrätt) av tre separata instanser. Kyrkans styrelse är mycket annorlunda. Inte bara påven utan varje biskop är både lagstiftare, administrator och domare (can. 135, 331, 391). Katolska kyrkan är ingen demokrati. Kyrkostyrelsen bygger inte på folkets viljeyttringar. Inspirationskällan för kyrkolagen är ytterst evangeliet, sådant det tolkats av den obrutna traditionen. Å andra sidan erkänner den nuvarande lagstiftningen på ett helt annat sätt än tidigare alla döptas fundamentala likställighet och lekmännens särart och egenvärde. Man har skiftat fokus från auktoritet till tjänst och har stadgat om konsultativa strukturer på alla nivåer. Ingenstans hänvisar den kanoniska lagen explicit till naturrätten. Kyrkolagen från 1983 innehåller dock ett antal rättigheter som inte garanteras av lagen, eftersom de anses existera före lagen och oberoende av den skrivna lagen och ha sin grund i människans natur. Sådana rättigheter är förenings- och församlingsfrihet (can. 215), rätten till teologisk forskning och yttrandefrihet, i respekt för kyrkans läroämbete (can. 218), rätt att välja civilstånd och yrke (can. 219), rätten till vars och ens goda namn, integritet och privatliv (can. 220), rätten till en korrekt rättegång och rättsenlig behandling (can. 221), samt respekten för kyrkans allmänna bästa (can. 223). Begreppet ”det allmänna bästa” formulerades av konciliet så: ”Det allmänna bästa är summan av alla de betingelser för socialt liv som gör det möjligt för individer, familjer och grupperingar att fullständigare och mera obehindrat förverkliga sig själva” (Gaudium et spes, 74). För att inte missförstå den kanoniska lagens idé måste man förstå att olika bestämmelser har mycket skiftande grad av förpliktande kraft. Vissa bestämmelser sägs vara de iure divino, av gudomlig rätt, och är således oföränderliga och icke möjliga att reformera, som till exempel sakramentens substans, det som i skolastisk terminologi kallas forma och materia (vid dop treenighetsformeln respektive nedsänkning i eller begjutning med rent vatten, oberoende av olika gestaltning i skilda liturgiska familjer). Kyrkan har ingen rätt att ändra sakramentens substans och kan därför inte ersätta bröd och vin i eukaristin med exempelvis ris och öl, även om dessa element vore mer välbekanta i den lokala kulturen (can. 924). Genom samma princip, att inte ändra ett sakraments substans, kan det inte bli tal om att öppna det vigda ämbetet för kvinnor (”Den heliga vigningen kan giltigt mottagas endast av en döpt man”, can. 1024) eller att utsträcka den kyrkliga vigseln till samkönade förbindelser (”Det äktenskapliga förbundet, vari en man och en kvinna ömsesidigt ingår en livsvaraktig samhörighet, syftar genom sin natur till makarnas bästa och till avkommans födsel och fostran, har av Herren Kristus bland döpta upphöjts till värdigheten av ett sakrament”, can. 1055 & 1).

Rev R 32

Andra kanoniska regler är däremot de iure ecclesiastico, dvs. kyrkliga disciplinära lagar som kan ändras eller avskaffas, till exempel det klerikala celibatet i den latinska kyrkan, sättet för påveval, eller liturgiska böcker. Alla dessa ting har utvecklats under århundraden och kodifierades strikt först under senmedeltiden. Den gudomliga rätten gäller alla under det att kyrkliga lagar endast förpliktar katoliker. En romersk-katolsk kristen måste således ingå ett giltigt äktenskap i katolsk ordning, medan en gift icke-katolik som upptas i katolska kyrkan förutsätts redan leva i ett giltigt äktenskap, om båda makarna är giltigt döpta (oberoende av samfund), och deras förening betraktas således som ett redan existerande sakramentalt äktenskap. Vad är då naturrätt? Begreppet naturrätt är lika gammalt som vår västerländska civilisation. Filosofen Herakleitos talade på 500-talet före Kristus om en gemensam visdom som genomtränger hela världsalltet; alla mänskliga lagar vilar på ett och samma fundament, den gudomliga lagen. Enligt antik föreställning är hela universum styrt av en kosmisk lag som omfattar allt, trots att den är oskriven. Aristoteles skilde mellan mänskliga, positiva lagar (’positiv’ betyder i detta sammanhang ’stiftad’), som skiljer sig från samhälle till samhälle, och den naturliga lagen, som är universell (Nikomakiska etiken, 1134b18). Den naturliga lagen låter förnuftet skilja på gott och ont, på sanning och lögn. Den befaller samvetet att handla rätt och förbjuder det att handla orätt. Vi bör fritt och frivilligt instämma i dess påbud, om vi inte vill komplicera vårt eget och andras liv och öka lidandet i världen. För att ta ett konkret nutida exempel: trafiken måste regleras, vilket är ett naturrättsligt imperativ, men om man skall färdas på höger eller vänster sida på vägen bestäms av den positiva rätten och kan således ändras, så som skedde i Sverige 1967. Den positiva rätten har ingen inneboende moralisk kvalitet (höger är inte bättre än vänster) utan får sin giltighet genom att vara promulgerad av staten. Naturrätten är lag därför att den är rätt, positiv lag är rätt därför att den är lag, som man brukar säga. Den romerske statsmannen och filosofen Cicero (d. 43 f.Kr.) säger att rättvisan är något som är rotat i den mänskliga naturen och artikuleras i regler som har bevisat sin hållbarhet och därför har kodifierats och därigenom tillmäts en religiös auktoritet som kan uppfattas intuitivt av alla. Han sammanfattar: ”Det finns en sann lag: det välfungerande förnuftet (recta ratio). Denna lag överensstämmer med naturen, är utbredd bland alla människor, är oföränderlig och evig. Dess bjudande röst kallar till plikten och dess förbjudande röst avskräcker från bedrägeri … Det är en helig förpliktelse att inte ändra den, att inte inskränka den, och den kan aldrig helt och hållet avskaffas” (De re publica 3,22,33). Den romerske juristen Gaius (omkring 160 e.Kr.) kallade den naturliga rätten för ius géntium (folkrätt) och den positiva rätten ius civíle (civilrätt). Den förstnämnda är något som ”det naturliga förnuftet dikterar bland hela människosläktet och som iakttas likadant överallt”. Här finns en svaghet i det antika resonemanget: romarna gjorde aldrig någon skillnad mellan positiv lagstiftning som den faktiskt föreligger och lagen sådan den borde vara. Man kan ju aldrig av det faktum att en lag iakttas dra slutsatsen att den bör iakttas, och omvänt. Inte heller utvecklade antika rättslärda närmare den revolutionära aspekten: att den naturliga lagen har potential att ogiltigförklara den positiva lagstiftningen.

Rev R 33

Ändå var det som vi kallar samvetskonflikter inget okänt för det antika samhället. Grekerna tänkte att det finns en rättvisa som råder eller bör råda mellan människor, och mellan gudar och människor. Denna rättvisa kallade de dike, ’norm, rättesnöre, regel, fixpunkt’. I Sofokles tragedi Antigone uppträder kung Kreon som den arketypiske rättspositivisten: han menar att det värsta som kan drabba ett samhälle är anarki. Den som har samhällets förtroende att styra har därför alltid rätt när han bestämmer något. Den som lyder kan då aldrig göra fel. Kreon hade förbjudit begravningen av sin fiende Polyneikes. Dennes syster Antigone trotsade förbudet och dömdes till döden. Kung Kreon anklagades av sina motståndare (och av Sofokles) för att inte respekterade de eviga, gudomliga regler som varje lagstiftare måste rätta sig efter. Ingen vet varifrån Dike kommer, men hon (dike på grekiska är femininum) har evigt liv (Antigone 744 f.). Naturrätten under medeltiden Idén att det finns en naturlig lag och en allmängiltig uppsättning regler som kan härledas från en ordning som är uppenbar i det fysiska världsalltet och avspeglas i människans förnuft blev en retorisk självklarhet, i synnerhet i den stoiska traditionen, som predikade ett liv i enlighet med förnuftet. Filosofer, rättslärda och teologer spann vidare på temat. Grundläggande är den romerske juristen Ulpianus (d. 228) definition av naturrätt som naturalis aequitas, naturenlig rättvisa. I den senantika lagsamlingen Corpus iuris framställdes denna som något som vilar i Guds försyn och är ett uttryck för denna. De kristna fann att den stoiska läran om den naturliga lagen överensstämde med vad de tänkte. Aposteln Paulus insisterar ju på att det finns en naturlig, medfödd lag i människornas hjärtan: hedningarna har inte den mosaiska lagen men gör av naturen det som lagen kräver (Rom 2:14). På 500-talet skrev Isidorus av Sevilla att den naturliga lagen iakttas överallt av den mänskliga rättskänslan. Kyrkliga författare citerade gärna bibelställen som talar om den allmänmänskliga förmågan att skilja ont från gott. Man anförde den gyllene regeln och olika Paulus-ställen. Augustinus säger att den positiva rätten måste lämna mycket som är orätt ostraffat. Med andra ord: lag och moral är två skilda ting. Det som inte straffas av lagen straffas förr eller senare av den gudomliga försynen. På 1200-talet infogades dessa tankar i teologernas Summor. Thomas av Aquino (d. 1274) säger att en lag är en regel eller måttstock som reglerar eller förbjuder handlingar för att uppnå ett mål, nämligen det gemensamma bästa. Lagen är ett diktat av det praktiska förnuftet. För att gälla måste varje lag vara promulgerad av en kompetent instans. Alltså är den naturliga lagen promulgerad av Gud när han skrev in den i människornas hjärtan som en form av medfödd kunskap. Denna princip är oavvislig, säger Thomas, eftersom varje ting och varje varelse har en naturlig böjelse mot det som är dess specifika handling och mål. Den naturliga lagen är inget annat än en ofullkomlig delaktighet i lex aeterna, den eviga lagen. Den eviga lagen är det högsta förnuftet, och den är känd mer eller mindre av alla, åtminstone vad gäller dess mest allmängiltiga principer. Förmågan att skilja mellan gott och ont kallas ”det naturliga förnuftets ljus”. Samma tendens finns i djurens instinkter, men dessa kan inte kallas lagar, eftersom lag förutsätter förnuft.

Rev R 34

Thomas anför fyra skäl till att det finns en gudomlig lag vid sidan om den mänskliga: 1. människans mål är evig salighet, vilket går utanför hennes naturliga kapacitet, 2. den mänskliga ofullkomligheten skapar en rad motstridiga regler, och därför måste det också finnas en ofelbar lag, 3. mänsklig lagstiftning kan omöjligt påverka individernas motivation, bara uppställa skrankor för den yttre handlingen, under det att den gudomliga lagen hjälper människan att bli dygdig, och 4. mänsklig lag kan inte påbjuda allt som är gott eller förbjuda allt som är ont – en lagstiftning som försökte täcka alla tänkbara fall skulle i verkligheten förhindra en massa goda ting – och därför är det nödvändigt att en gudomlig rättvisa straffar det som den mänskliga lagen inte kan förhindra. Den gudomliga lagen är dubbel, det Gamla och Nya testamentet. Evangeliet är överlägset den gamla lagen. Kristus kräver att hans lärjungars rättfärdighet övergår de skriftlärdes och fariséernas. Den gamla lagen tyglar handen, den nya lagen hjärtat (lex vetus cohibet manum, lex nova animum). Den gamla lagen avskräcker från det orätta, den nya lagen inbjuder till det rätta. Några ord av Augustinus visar skillnaden mellan Gamla och Nya testamentet: timor et amor, fruktan respektive kärlek. Thomas skisserar det som långt senare skulle kallas mänskliga rättigheter, en doktrin som bygger på föreställningen om universella och medfödda idéer om vad som är gott och skall eftersträvas och vad som är ont och därför bör undvikas. Alla varelser har en naturlig strävan efter liv och överlevnad, samhörighet, fortplantning och vård av avkomman, efter kunskap och fredlig samverkan med andra. Dessa principer är sanna och desamma i alla kulturer. Det är emellertid inte självklart, menar Thomas, att varje individ eller varje samhälle uppfattar vad som är sant och rätt, på grund av förvillelser, förvärvade ovanor och dåliga anlag. Fastän röveri är något orätt enligt naturrätten ansågs det bland germanerna som ett legitimt näringsfång, enligt Julius Caesar i hans bok om det galliska kriget (Summa theologiae, I–II, a. 90–97). Senare utvecklingar Den holländske juristen Hugo Grotius, d. 1645, (i sin tur inspirerad av dominikanen och thomisten Francisco de Vitoria, d. 1546), och en tid Sveriges ambassadör vid franska hovet, anses som grundare av den moderna naturrätten. Hans brott med skolastikerna är mer en fråga om metod än om innehåll. Hans definition av naturrätten som en samling regler som kan identifieras med hjälp av förnuftet är traditionell. Men hans hypotetiska argument att lagen också skulle gälla om det inte funnes någon Gud, eller om mänskliga handlingar inte vore någonting som Gud lägger sig i, förberedde skilsmässan mellan naturrätten och dess teologiska förutsättningar och jämnade vägen för 1600- och 1700-talens rent rationalistiska teorier. Ytterligare en innovation av Grotius var hans åsikt att lagen är deduktiv och oberoende av erfarenheten: precis som en matematiker behandlar figurer abstraherade från kroppar, så talar han om naturrätten utan att tänka på enskilda fall (De iure belli ac pacis, 1625). Samuel von Pufendorf, d. 1694, professor vid Lunds universitet på 1600-talet, utvecklade läran ytterligare: naturrätten omfattar bara detta liv och reglerar bara handlingar, inte avsikter. Thomas Hobbes och John Locke antog ett naturtillstånd i vilket ett samhällskontrakt hade ingåtts. Lockes teorier om oförytterliga rättigheter inkorporerades i den amerikanska självständighetsdeklarationen. (Till skillnad från Hobbes menade Pufendorf att naturtillståndet inte var allas krig mot alla utan ett tillstånd av fred.)

Rev R 35

Första gången man appellerade till begreppet brott mot mänskligheten var när de allierande regeringarna hänvände sig till Höga Porten, det osmanska rikets regering, efter folkmordet på armenierna 1915. United Nations Charter, FN:s grundläggningsdokument från år 1945, var en trosbekännelse: man tillkännagav sin faith på de mänskliga rättigheterna, och den Universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna av 10 december 1948 är mer en moraliskt förpliktande överenskommelse än ett juridiskt bindande fördrag. Begreppet ’brott mot mänskligheten’ definierades dock i detalj av den internationella brottmålsdomstolen i Haag år 2002. Under denna rubrik nämns sådant som slaveri, tvångssterilisering och apartheid. Den listan är särskilt intressant ur svensk synpunkt, eftersom den svenska riksdagen 1934 i fullkomlig partipolitisk enighet antog en lag om tvångssterilisering, ett år efter det att en liknande förordning genomförts i Tyskland. Lagen var i kraft till år 1976. Ungefär 63 000 personer, kvinnor mest, steriliserades under denna period. 1999 beslöt samma riksdag att offren för detta skulle gottgöras med en summa av 175 000 kronor var. Sanctum Officium, föregångaren till Troskongregationen i Rom, hänvisade till naturrätten år 1936 och sade att tvångssterilisering, vidtagen i akt och mening att omöjliggöra fortplantning, är en i sig ond handling som strider mot den naturliga lagen och därmed mot samhällets gemensamma bästa. Under 1800-talet betraktades naturrätten i allmänhet som obevisbar och ersattes allmänt av utilitarismen, formulerad av Jeremy Bentham som största möjliga lycka till största möjliga antal, och av rättspositivismen, enligt vilken en lag helt enkelt baseras ”på härskarens befallning”, med ett uttryck av den engelske rättspositivisten John Austin – också om härskaren är en demokratisk majoritet. Man kan aldrig göra fel om man lyder sina rättmätiga överordnade, enligt denna positivistiska princip. Right or wrong, my country, sade lojala amerikanska soldater under Vietnam-kriget. En sådan attityd är förstås problematisk. De vedervärdigheter som begicks under andra världskriget återupplivade intresset för naturrätten. Nazikoryféerna anklagades för ”brott mot mänskligheten”, ett lagrum som förvisso inte existerade i det tredje rikets rättssystem – eller någon annanstans heller, vid denna tid. De ställdes till svars, och dömdes i flera fall till döden, enligt en lag som inte fanns i någon lagbok. Den naturliga lagen i dag Andra Vatikankonciliet (1962–65) upprepade väsentligen den thomistiska läran om den gudomliga lagen. Konciliet talar uttryckligen om de mänskliga rättigheterna som okränkbara, universella och i ständigt behov av skydd. De innefattar religionsfrihet, samvetsfrihet, rätten till egendom (och även rätten att ta från andra i extrema nödsituationer), frihet till giftermål med den man själv väljer och rätten att bilda familj, sätta barn till världen och uppfostra dem efter egen övertygelse, rätten till arbete, kultur, förenings- och samfundsfrihet, rätten till privatliv, forskning, opinionsbildning, migration, röstning och yrkesval.

Rev R 36

Den naturliga sedelagen förklaras av Katolska kyrkans katekes (1992) som något som möjliggör för människan att skilja mellan gott och ont. Lagen är oföränderlig genom århundradena. Dess viktigaste innehåll återges i tio Guds bud. Den måste tillämpas med hänsyn till olika samhällsförhållanden, men dess gemensamma principer bildar tillsammans en regel som är allmänmänsklig. Emellertid är den inte så tydlig att alla uppfattar dess föreskrifter i detalj. Den kristna uppenbarelsen är förvisso inte den naturliga lagens primära källa (utan förnuftet), men uppenbarelsen är likväl nödvändig för att undvika misstag i tillämpningen. (Ett analogt resonemang till första Vatikankonciliets lära om möjligheten att få kunskap om Gud: en rudimentär idé om Gud kan man få redan genom förnuftet, men för säker kunskap krävs uppenbarelsen.) Johannes Paulus hänvisade många gånger till naturrätten i sina stora etiska encyklikor, Veritatis splendor (1993), Evangelium vitae (1995) och Fides et ratio (1998), framför allt med tanke på livets okränkbarhet, och (inte lika allmänt recipierat, men i anslutning till Humanae vitae från 1968) i avvisandet av artificiell födelsekontroll. Påven Benedictus XVI upprepade i ett tal till den internationella kongressen om naturrätten som hölls i februari 2007 det huvudsakliga innehållet i denna lära. De praktiska konklusionerna är att människolivet måste respekteras från konceptionen till det naturliga slutet, eftersom livet inte är människans egendom utan en fri gåva från Gud. Rättvisa och solidaritet är värden som uttrycks i obligatoriska normer som inte är beroende av lagstiftarens vilja eller staternas samtycke, därför att de föregår varje mänsklig lag. Nutida lagstiftning, sade påven, uppvisar starka influenser från rättspositivismen. På detta sätt blir lagstiftning ofta bara en kompromiss mellan partsintressen. Privata intressen och begär förvandlas till lag. Men alla rättssystem hämtar sin legitimitet från den naturliga lagen, det etiska budskap som är inskrivet i varje människas samvete. Påven tillämpade detta resonemang på tre områden: äktenskapet, teknologin och miljön. Inte allt som är tekniskt och juridiskt möjligt är också moraliskt legitimt. Teknologin slutar med att utlämna den svage till den starkares makt, när den förvandlar människan till objekt för de resursstarkas experimenterande. Vetenskapen måste därför fostra till ansvar för medmänniskan och för den natur vi har fått att förvalta. Den naturliga lagen möjliggör en fruktbar dialog mellan troende och icke-troende, mellan teologer, filosofer, jurister och naturvetare, enligt denna optimistiska syn. Kan alla instämma? Detta sätt att presentera den naturliga lagen är inte bekymmersfritt. Naturrättsteoretikerna menar att de (oskrivna) mänskliga rättigheterna kodifierats mer eller mindre lyckat i deklarationer och konventioner, medan rättspositivisterna hävdar att dessa lagtexter i sig är grunden för de mänskliga rättigheterna, som endast existerar i den mån sådana regler har ratificerats och följs. Det finns inget sätt att bevisa den naturliga lagens existens, och långt mindre då att en tolkning av den är mer korrekt än en annan. Jag tror inte det finns något annat kriterium med vars hjälp man kan fastställa existensen av en naturlig lag (och validera den genom tillämpning på enskilda fall) – än tiden. Tiden bekräftar eller avslöjar allt, i lyckliga fall till och med juridiska principer. Det som är giltigt består tidens prövning och visar sig giltigt.

Rev R 37

Enligt den katolska moraltraditionen, sådan den uppfattas i dag, är den naturliga lagen mer ett instrument för att upptäcka moraliska värden än ett antal sanna principer. Detta leder till tre fundamentala övertygelser: 1. den naturliga lagen hävdar att det finns en objektiv moralisk ordning, 2. denna är tillgänglig för alla människor oberoende av religiös tillhörighet, och 3. kunskapen om moraliska värden kan generaliseras och inses av varje människa av god vilja. Begreppet naturlig lag har enligt min mening presenterats övertygande av thomisten Servais Pinckaers. Den mänskliga naturen kan jämföras med de anlag och kvaliteter som gör det möjligt för människan att utvecklas till en person som är värd beundran. I denna mening är natur detsamma som potentialitet till det bästa. Varje människa har något begrepp om vad som är rätt och gott, även om detta sensorium inte är högt utvecklat. Detta kan jämföras med musikalitet eller språkbegåvning. Alldeles som musik och språk måste det uppövas, upprätthållas och utvidgas. För att spela fiol krävs viss talang, i annat fall är övning till ingen nytta. Övningen kräver självdisciplin, kanske i början yttre påtryckning. Efter den första plågsamma tidens skal- och greppövningar kommer en dag den punkt där musicerandet förvandlas till något njutbart, till en angenäm utmaning. Ingen behöver längre tvivla på att musikanten kan sin sak. Själv behöver han eller hon inte tvivla på sin förmåga. Lika litet behöver någon tvivla på att en moraliskt högtstående handling har blivit utförd, när den väl blivit utförd. Man förstår det intuitivt men också rationellt. Moralisk frihet är heller inte friheten att göra vad som helst, lika litet som musik är möjligheten att hamra och slamra fritt och ohämmat på klaviaturen. Verklig frihet är att gestalta och stärka sin förmåga att utöva det man lärt sig. En människa som behärskar ett instrument efter tusentals övningstimmar åtnjuter och utövar en suverän frihet. Hon kan spela musiken, hon kan leka med musiken, ge den en personlig tolkning, med precision, talang, intelligens, ja till och med bryta mot reglerna, om det sker avsiktligt – med andra ord, uppvisa de egenskaper som gör en artist beundrad. Den naturliga lagen handlar om denna frihet, som inte är godtycklig utan strävar efter att förvärva en högre färdighet. Till en början är frihet ren potentialitet. Den måste övas, eftersom den är en förmåga att utföra det rätta, det goda, det sanna och det sköna (The Sources of Christian Ethics, Edinburgh 1995, 354 ff.). Den naturliga lagen uthärdar tidens test och historiens skiften. Det som är moraliskt skönt visar sig med tiden. Det inbjuder till andras beundran. På detta sätt kan man konstatera att den handlingsväg som valdes av Mahatma Ghandi, Martin Luther King, Nelson Mandela och moder Teresa – och Jesus Kristus! – har visat sig vara i överensstämmelse med den naturliga lagen, eftersom den har tjänat som ovärderlig inspiration för andra, och kommer att så vara. Utan dessa exempel och dessa ideal hade världen varit fattigare, alldeles som världen skulle vara fattigare utan den stora musiken och kons-ten, också för dem (alla vi) som inte kan nå upp till idealen utan bara gläder oss åt att några i några lyckliga fall har nått ända fram. Denna artikel var från början en föreläsning på engelska vid Workshop on Law, Religion and Ethics i Sigtuna i januari 2008. Originaltexten med fullständigare källhänvisningar kan läsas på nätadressen http://www.law-religion.com/Norfa/Articles.html

Publicerad 2008 i nummer 7

Rev R 38

Författarens egna noter