If you can't read please download the document
Upload
hoangdiep
View
227
Download
0
Embed Size (px)
Citation preview
Institutionen fr arkeologi och antik historia
Avdelningen fr Antikens kultur och samhllsliv
Masteruppsats 45 hp
HT 2013
Handledare: Lars Karlsson och Fredrik Tobin
Medborgarskap, etnicitet, sprk och namn.
Identitet och de romerska etruskerna.
Hampus Olsson
ABSTRACT
Frfattare: Hampus Olsson, 2013
Svensk titel: Medborgarskap, etnicitet, sprk och namn identitet och de romerska etruskerna
English title: Citizenship, Ethnicity, Language and Names Identity and the Roman Etruscans
A master thesis in Classical Archaeology and Ancient History, Uppsala University
The Etruscans were, together with the other various populations on the Apennine peninsula,
subdued and finally integrated into the Roman sphere of interest, while Rome expanded her power
and influence in the last two centuries BC. Etruscan descendants became a natural part of Roman
society, and many of them came to hold key roles in the ruling elite. Cilnius Maecenas, Aelius
Sejanus and the short-termed emperor Otho, to mention a few, all reached the top of the power
structure in the Roman state.
The purpose of this thesis is to illuminate different markers of identity such as citizenship,
ethnicity, language and names. It also aims at trying to understand how the Etruscan self-identity
was affected during this specific period, specifically by the revolutionary changes in the aftermath
of the Social War (91-89 BC), and whether, and how, it survived after the complete integration into
Roman society, among the descendants of the Etruscans. The study can be divided into three main
angles of approach around which the whole study circles. The citizenship, the nomenclature and
language, and how the Etruscans are portrayed in Roman historiography.
I have used a comparing method where I have weighed the work of modern researchers and
ancient writers and compared it to funerary inscriptions. Among the most important modern
researchers upon whom this thesis relies I have to mention A. N. Sherwin-White and his The Roman
Citizenship, which has been inestimable to my inquiry of the Roman citizenship. For the
understanding of the Etruscan language and nomenclature I owe much to The Ousting of Etruscan
by Latin in Etruria by Jorma Kaimio, and to Zikh Rasna A Manual of the Etruscan Language and
Inscriptions by Rex E. Wallace. Among the ancient writers my primary source has been Livy, but I
have also consulted many others. The Etruscan inscriptions are to be found in the CIE, Corpus
Inscriptionum Etruscarum, and the TLE, Testimonia Linguae Etruscae, edited by C. Pauli et al. and
M. Pallottino respectively.
This is a study on the Etruscans, Etruscans in the borderland between the old and the new,
and how they became an integrated constituent of the Roman people.
Keywords: Identity, Etruscans, citizenship, iura, civitas sine suffragio, socius, the Social War,
ethnicity, tria corda, name, language, haruspex.
Hampus Olsson, Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University, Box 626,
SE-75126 Uppsala, Sweden.
1
INNEHLLSFRTECKNING
1. INLEDNING .................................................................................................................................... 3
1.1 Syfte ............................................................................................................................................ 4
1.2 Frgestllning: Identitet etnicitet och medborgarskap ............................................................ 4
1.3 Metod. ......................................................................................................................................... 6
1.4 Forskningshistorik ...................................................................................................................... 7
1.5 Kllor .......................................................................................................................................... 8
1.6 Avgrnsningar och kllproblem ................................................................................................. 9
1.7 Presentation ................................................................................................................................ 9
2. MEDBORGARSKAP OCH ETRUSKISK IDENTITET .............................................................. 11
2.1 Romerskt medborgarskap ......................................................................................................... 11
2.2 Ius latii latinska rttigheter ................................................................................................... 13
2.2.1 Caere den frsta italienska stadsstaten att tilldelas civitas sine suffragio?................... 16
2.3 Socii italici/foederati De italienska bundsfrvanterna .......................................................... 17
2.3.1 De etruskiska bundsfrvanterna ........................................................................................ 19
2.4 Bundsfrvantskriget ................................................................................................................. 20
2.5 Etnicitet kontra medborgarskap ................................................................................................ 25
2.6 I klvattnet efter bundsfrvantskriget Augustus och Tota Italia........................................... 29
2.6.1 Ordo haruspicum ............................................................................................................... 30
3. DET ETRUSKISKA SPRKET OCH ETRUSKERNAS NAMN .............................................. 33
3.1 Det etruskiska sprket .............................................................................................................. 33
3.1.1 Sprket frsvinner.............................................................................................................. 35
3.2 Etruskernas namn ..................................................................................................................... 42
3.2.1 Det romerska namnskicket ................................................................................................. 43
3.2.2 Det etruskiska namnskicket ............................................................................................... 44
3.3 De etruskiska namnen blir romerska ........................................................................................ 46
3.3.1 Praenomen ......................................................................................................................... 46
2
3.3.2 Patronymikon, metronymikon och gamonymikon ............................................................. 47
3.3.3 Nomen gentilicium och cognomen ..................................................................................... 48
3.4 Frsvann namnen helt och hllet? ............................................................................................ 49
3.5 Sprk och namn som identitetsmarkrer .................................................................................. 50
3.5.1 Sprk .................................................................................................................................. 51
3.5.2 Namn .................................................................................................................................. 52
4. ETRUSKER I DEN ROMERSKA HISTORIESKRIVNINGEN .................................................. 54
4.1 Romerska frfattare om etrusker Stridsmoral, karaktr, religion och vidskeplighet ............ 55
4.2 Etruskiska kungar i Rom .......................................................................................................... 58
4.2.1 Ett etruskiskt Rom? ............................................................................................................ 65
4.3 De etruskiska kvinnorna ........................................................................................................... 67
5. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER .............................................................................. 71
6. BIBLIOGRAFI .............................................................................................................................. 73
3
1. INLEDNING
Etruskerna blev liksom vriga folk p den apenninska halvn inlemmade i Roms maktsfr i
samband med Roms expansion av sitt territorium och drigenom vxande inflytande. Detta var en
successiv process som tog flera hundra r. Men nr vi kommer in i det tredje rhundradet f.Kr. har
Rom vuxit sig s pass starkt att det inte lngre finns ngon tervndo. En efter en fll de italienska
stderna fr romarna. Rom knt allteftersom dessa till sig genom olika, frdelaktiga eller
ofrdelaktiga, foedera, frdrag, och vid det andra rhundradets f.Kr. brjan, fanns inte lngre en
enda stad som inte var knuten till Rom p ett eller annat stt. De olika folken, som tjnade i den
romerska armn, och som var delaktiga i Roms ervringskrig utanfr Italiens grnser, brjade med
tiden att mer och mer uppfatta sig sjlva som en del av Rom och ville ta del av dess nyvunna
prestige och makt. I takt med detta brjade de ocks alltmer se sig som romare. Samtidigt ville Rom
inte tillerknna dem en plats i sitt samhlle, bland annat ansg de italienska folken, Roms
bundsfrvanter, att de borde tilldelas romerskt medborgarskap. Som de sg p saken var de en del
av Roms framgng. Dessa meningsskiljaktigheter kulminerade s smningom i en konflikt som
brukar benmnas bundsfrvantskriget (91-88 f.Kr.).
Denna studie handlar framfrallt om etrusker. Etrusker i grnslandet mellan det gamla och
det nya. Frn att en gng ha varit den dominerande faktorn p halvn, befann sig etruskerna vid
tiden fr bundsfrvantskriget i stark beroendestllning till den nya makten, Rom. Inom loppet av ett
sekel skulle de mer eller mindre raderas ut som ett enskilt folk. De blev romerska medborgare. Ville
man tillskansa sig inflytande var det som romare man var tvungen att agera. Allteftersom glmdes
mnga urldriga seder och bruk bort. Sprket, som n idag inte har kunnat klassificeras p
tillfredsstllande stt, frsvann inom loppet av knappt tre generationer. Etruskerna hade p stt och
vis lyckats; de hade blivit en del av Rom, och kunde i egenskap av romerska medborgare gra
karrir i huvudstaden och drigenom skaffa sig inflytande i den stad som nu styrde vrlden. Mnga
hgt uppsatta romare rknade sitt ursprung till Etrurien, Kejsar Otho, Cilnius Maecenas, Augustus
frtrogne, samt pretorianprefekten Aelius Sejanus fr att nmna ngra. Det var dock ett hgt pris
etruskerna fick betala fr att lyckas i Rom, sin existens som folk. Samtidigt som seder och bruk fll
i glmska upplevde mnga av dem en renssans; framfrallt under Augustus och hans reformer som
p mnga stt syftade till att terta det gamla. Man skulle komma tillbaka till det som var kt-
romerskt, och eftersom man ville skapa en italiensk enhetsknsla tog man ocks in element frn
Etrurien. Under de fljande julio-claudierna etablerades ett av etruskernas kanske viktigaste
prsterskap som en egen orden, ordo haruspicum, och blev med tiden en integrerad del av den
romerska stadsreligionen.
4
Hur pverkades etruskerna under de hr tiderna? Hur viktigt var etnicitet, medborgarskap,
klantillhrighet, namn och sprk ur ett identitetsperspektiv? Hur sg etruskerna p sig sjlva och hur
sg romarna p etruskerna? Bland annat dessa frgor kommer denna uppsats handla om.
1.1 Syfte
Syftet med studien r att belysa olika identitetsmarkrer, som etnicitet, stadstillhrighet,
medborgarskap, sprk och namn, och hur dessa frndrades under framfrallt de tv sista
rhundradena f.Kr. med fokus p det sista. Jag har ocks intresserat mig fr huruvida ngon, eller
ngra, av dessa identitetsmarkrer verlevt och levt vidare in i romersk kejsartid. Uttryckte och
framhvde mjligen romare med etruskiskt pbr sitt etruskiska ursprung? Jag har lagt stor vikt vid
att frska ta reda p om evidens eller indicier finns som kan styrka eller frneka detta. Frnekar
evidensen frekomsten av dessa uttryck finns inte mycket mer att gra t saken, finns dremot
evidens eller indicier som talar fr, blir en naturlig fljdtgrd att frska ta reda p hur dessa
uttrycktes.
Jag kommer i viss mn behandla hela den apenninska halvn, men kommer allts lgga
strst vikt vid de romaniserade, eller romaniserande, etruskerna. Jag kommer ocks studera
romarnas syn p etruskerna, svl innan som efter att de givits tilltrde till det romerska
medborgarskapet.
1.2 Frgestllning: Identitet etnicitet och medborgarskap
Identitet handlar om hur man uppfattar sig sjlv. Bde som enskild person och som del i en grupp.
Grupptillhrighet r givetvis viktigt fr hur man ser p sig sjlv, och den bottnar i huvudsakligen
tv faktorer: hur en grupp uppfattar sig sjlv, samt hur den uppfattas av andra.1 Identitet kan allts
bde betraktas som passiv och som aktiv.2 E. Isayev frgar sig i ett annat sammanhang: Var de
eller tnkte de p sig sjlva som lukaner? Det enkla svaret p detta torde vara: ngra av dem, vid
givna tillfllen, och beroende p vem som frgar.3 Samma frga och svar kan appliceras p
etruskerna. De sjlva kanske identifierade sig genom sin stadsstat, eller klantillhrighet, frutom om
ett yttre hot hotade, d blev frmodligen enhetsknslan starkare. Och om en romare hade frgat dem
r det mjligt att de hade svarat: etrusker, ven om vi inte kan veta med skerhet.
Sjlvklart finns en mngd olika parametrar utifrn vilka en mnniska bedmer sig sjlv och
andra. Fr att ta ett exempel frn vr egen tid och plats kanske en person boende i Sverige
1 Warden 2013, 355.
2 Hodos 2010, 3-4.
3 Isayev 2010, 223.
5
identifierar sig som snickare, frlder, barn, lastbilschauffr, smlnning, svensk, kurd och ateist.
Som synes finns mnga identitetsmarkrer att ta till och det kanske r sammanhanget som avgr
vilken, eller vilka, vi vljer fr stunden. P liknande stt hade antikens mnniskor ett stort antal
identitetsmarkrer att identifiera sig genom. Jag har inte fr avsikt att redogra fr samtliga
antikens identitetsmarkrer utan har allts valt att i frsta hand fokusera p medborgarskap,
etnicitet, sprk och namn. Vad var d viktigast fr mnniskorna i Italien under de tv sista
rhundradena f.Kr., och framfrallt, vad var viktigast fr etruskerna? Hur frndrades mnniskors
uppfattning om identitet i takt med att Roms inflytande vxte allt starkare? Och vad hade det
romerska medborgarskapet fr roll att spela i sammanhanget? Fortsatte etruskerna att odla sin srart
som etnisk/kulturell grupp ven efter bundsfrvantskriget (91-88 f.Kr.), efter vilket alla italienare
blev romerska medborgare? Och i sdana fall, hur uttryckte man sin identitet som etrusker i denna
nya romerska kontext? Gr det ens att f ett tillfredsstllande svar p den frgan?
Nr man diskuterar etruskisk identitet finns det vissa saker man mste ha i tanke. Identitet
var inte detsamma fr dem som det r fr oss och man mste akta sig fr att lsa sig fast vid en
diskussion som enbart baseras p etnicitet och ras. I sjlva verket tenderade de antika mnniskorna
att i frsta hand identifiera sig med sin stadsstat, allts som pompejaner eller neapolitanare och s
vidare. Lustigt nog finns indicier p att detta inte ndvndigtvis var fallet fr etruskerna.
Etruskerna, som p mnga flt skiljde sig frn mnga av sina samtida, kan mjligtvis ven skilja sig
p denna punkt. Vissa evidens antyder nmligen att familj- och klantillhrighet var lngt viktigare
n stadstillhrighet i det etruskiska samhllet.4
Det r som sagt ltt att man definierar etnicitet och identitet efter vr egen uppfattning om
dessa. Fr en mnniska som levde under antiken fanns ofta mnga olika identitetsmarkrer genom
vilka han eller hon kunde vlja att identifiera sig. Till exempel kunde C. Cilnius Maecenas (70-8
f.Kr.), av etruskisk brd, frmodligen frn Arretium, och en av Augustus frmsta ministrar, hvda
att han var etrusk, kan kanske till och med kallades etrusk av romarna sjlva, men likvl var han
romare. Detsamma gller M. Vipsanius Agrippa (63-12 f.Kr.), brdig frn Pisae och Augustus
hgra hand, och i viss mn kejsar M. Salvius Otho (kejsare 69 f.Kr.). Cicero diskuterar identitet
med vnnen Atticus i sin De Legibus, och beskriver sina tv fderneslnder, sina duae patriae, det
ena naturligt och det andra genom medborgarskap. Jag kommer terkomma till Cicero och hans tv
fderneslnder lngre fram i texten.
Nr man diskuterar etrusker och deras identitet under frsta rhundradet f.Kr. mste man
allts ha allt detta i tanke. Den knde haruspexen, T. Vestricius Spurinna, han som frutspdde
Caesars dd, vars familj stammade frn det etruskiska Tarquinii, ansg sig frmodligen vara
romare, men ocks tarquiniensare, frmodligen var dessa tv epitet lngt viktigare fr honom n att
4 Se Warden 2013, 357-358.
6
han etniskt var etrusk. Lt mig frklara, Spurinna identifierade sig frmodligen som medborgare i
staden Rom, drigenom romare, men hans slkt hrstammade frn Tarquinii, drigenom kunde han
identifiera sig som tarquiniensare. Hans familjetillhrighet spelade skert ocks en stor roll. Ngot
gemensamt etruskiskt medborgarskap har av allt att dma aldrig existerat. Och d man under den
hr perioden, och tidigare ocks, i frsta hand verkar ha identifierat sig genom medborgarskap, och
i Etrurien mjligen genom klan- eller familjetillhrighet, snarare n etnicitet, kan man frmodligen
sluta sig till att det faktum att Spurinna var etrusk, hamnade lngst ned p hans identitetslista.
1.3 Metod
Min metod har p mnga stt varit komparativ, dr jag har vgt kllorna, antika frfattare,
gravinskrifter och moderna forskare mot varandra. Jag har i mitt arbete strvat efter att frhlla mig
s neutral som mjligt till kllorna, och hellre n att utg ifrn en klar teoribildning, eller
frklaringsmodell, har jag i strsta mn ltit materialet leda mig igenom arbetet. Jag r givetvis
medveten om det mer eller mindre omjliga i att frhlla sig helt objektiv till kllorna jag har
studerat, det r ltt att dra slutsatser utifrn frhllanden som hr till vrt eget samhlle. Detta
resulterar i sin tur i en egen tolkning av materialet.
Det litterra materialet har framfrallt hittats genom skmotorn PHI Latin Texts.5 Genom
denna har jag lyckats sortera ut fr mig intressanta passager som jag sedan noggrant har gtt
igenom. Efterhand som mer och mer material har genomgtts har jag utifrn detta frskt bilda mig
en uppfattning av vad detta egentligen har att sga fr frstelsen av identitet, hos framfrallt
etrusker, men i viss mn ocks andra berrda folk p den apenninska halvn i takt med Roms
alltmer ptagliga nrvaro, och slutliga inlemning av dessa folk. Nr det gller de versttningar av
latinska texter som frekommer, har jag i de flesta fallen sjlv sttt fr versttningen.
versttningar av grekiska frfattare kommer i samtliga fall frn den engelska versttningen i
Loeb Classical Library.
Fr att frska frst hur och nr det etruskiska sprket frsvann har jag tittat p daterade
inskrifter, samt den information romerska och grekiska frfattare ibland ger oss i frbifarten i sm
passager i sina verk. Jag har sedan redogjort fr dessa och drefter jmfrt dem fr att frska reda
ut vad man egentligen kan sga i frgan.
5 latin.packum.org
7
1.4 Forskningshistorik
Romerska frfattare tenderar med ngra f undantag att inte intressera sig nmnvrt fr identitet.
Bland undantagen kan nmnas M. Tullius Cicero (106-43 f.Kr.), som i De Legibus med vnnen
Atticus diskuterar medborgarskap och fderneslnder utifrn ett identitetsperspektiv. Samt Aulus
Gellius (ca 125-180 e.Kr.) Noctes Atticae, dr den kalabresiske poeten Quintus Ennius (ca 239-169
f.Kr.) och dennes tre hjrtan beskrivs. Vad gller modern forskning finns det mig veterligen inte
ngot enhetligt verk som behandlar etruskisk identitet i romersk tid. Dremot tas mnet upp i
samband med andra studier. Gary D. Farneys Ethnic Identity and Aristocratic Competion in
Republican Rome, utgiven r 2007, r ett bra exempel, dr han diskuterar de olika etniciteter som
romarna sjlva ansg att deras folk bestod av, sabinare, latinare och nmnda etrusker. Farney har
ocks varit till stor hjlp fr kapitlet om sprk och namn. Jane F. Gardners Being a Roman Citizen
behandlar det romerska medborgarskapet och gr noggrant igenom vad det innebar att vara en
romersk medborgare, frn fdsel till dd. Boken lgger dock vikten p juridiska frhllanden, kn
och klass, och precis som titeln anger gr den inga ansprk p att frska tcka in etruskiska
romare, eller romare med ngon annan etnisk bakgrund heller fr den delen. Andrew Wallace
Hadrill diskuterar identitet och kultur, och hur Rom byggde upp en romersk identitet i Romes
Cultural Revolution. Jorma Kaimios The Ousting of Etruscan by Latin in Etruria, utgiven r 1972,
snuddar vid identitetsbegreppet och vad namnet spelade fr roll nr en etrusk blev romersk
medborgare, men hans intresse och fokus ligger framfrallt p rent lingvistiska frndringar av
namnskicket. Ett mer teoritiserande studium av identitetsfrgor presenteras i: Material Culture and
Social Identities in the Ancient World, redigerad av S. Hales och Tamar Hodos, utgiven 2010.
A. N. Sherwin-Whites The Roman Citizenship, denna utgva utgiven 1973, r, tillsammans
med Titus Livius (59 f.Kr.-17 e.Kr.), min huvudklla fr kapitlet om medborgarskapet och
bundsfrvantskriget, och r ett verk som citeras och hnvisas till flitigt av andra forskare p mnet.
Hans fokus ligger dock inte heller det p identitet, utan han intresserar sig mer fr det romerska
medborgarskapets dragningskraft, vad det innebar att vara en romersk medborgare, samt fr de
diverse quasi-medborgarskap som Rom skapat t sina allierade. Han redogr ocks relativt
grundligt fr de politiska hndelser som senare skulle leda fram till bundsfrvantskriget, men gnar
som sagt en mycket liten del av sin studie t ngon djupare diskussion om identitet. Han tenderar
ocks att frklara diverse meningsskiljaktigheter mellan romare och andra grupper p halvn utifrn
ett rasresonemang. Man skall dock hlla i minnet att frsta upplagan av verket utkom 1939, och jag
anser drfr att han inte br bedmas utifrn vra moderna vrderingar och etiska frhllningsstt.
Sherwin-White r givetvis ett barn av sin tid, och trots sina tillkortakommanden har han
stadkommit ett gediget verk som str sig mer n vl ven idag.
8
Rex Wallaces Zikh Rasna A Manual to the Etruscan Language, utgiven 2008, ger en
introduktion till det etruskiska sprket, med kort historik och en mycket pedagogiskt presenterad
grammatik. Fr en nybrjare p det etruskiska sprket har Wallace varit till stor hjlp. Kapitlet om
etrusker i romersk historieskrivning r, frutom romerska och grekiska frfattare, en hel del
skyldigt H. H. Scullards From the Gracchi to Nero och The Etruscan Cities and Rome, utgivna
1959 respektive 1967, J. Heurgons La Vie quotidienne chez les trusques, utgiven 1961, och Tim
Cornells avsnitt Ethnicity as a Factor in Roman History i Gender and Ethnicity frn 1997.
1.5 Kllor
Jag har i huvudsak anvnt mig av litterra romerska kllor. Vissa frfattare frtjnar att nmnas lite
mer ingende varfr jag hr tnkte ta upp dem som har haft strst betydelse fr underskningen.
Titus Livius stora verk om Roms historia har varit mig ovrderligt nr det handlar om etruskernas
inblandning i tidig romersk historia. Livius har framfrallt varit mig behjlplig fr kapitlet om
medborgarskap och avsnittet om den sena kungatiden. Han berttar tskilliga anekdoter om
exempelvis krig mot etrusker, ingngna fredsavtal, anvndande av etruskiska haruspices fr
romerska syften, och han ger oss ocks beskrivningar av etruskernas karaktr, ngot som fr min
underskning har varit vldigt intressant eftersom det ger mjligheter till att frst romarnas
uppfattning om etruskerna. Jag har ven konsulterat den grekiske historikern Polybios (201-120
f.Kr.), framfrallt fr avsnittet om de italienska bundsfrvanterna. Diverse verk av ovan nmnde M.
Tullius Cicero, exempelvis De Divinatione, som tar upp den etruskiska siarkonsten, De Legibus, dr
Cicero diskuterar identitet med sin vn Atticus, samt tskilliga tal, bland vilka kan nmnas Pro
Caecina, hans frsvarstal av vnnen tillika etrusken Aulus Caecina (frsvarad av Cicero r 69
f.Kr.). Vidare frtjnar L. Annaeus Seneca (d.y.) (ca 4 f.Kr.-65 e.Kr.), L. Annaeus Florus (ca 74-
130 e.Kr.) och Valerius Maximus (1:a rhundradet e.Kr.) att nmnas. Uppgifterna rrande det
etruskiska sprket, dess verlevnad och ddskamp, har frutom nmnda Livius och Seneca, bland
andra M. Terentius Varro (116-27 f.Kr.), C. Suetonius Tranquillus (ca 69-122 e.Kr.), som ven varit
mig behjlplig fr andra stycken, Ammianus Marcellinus (ca 325-391 e.Kr.) och Zosimus (aktiv ca
490-510 e.Kr.) frsett mig med. Av srskild vikt fr studien har, som tidigare nmnts, varit ett par
rader hmtade frn Aulus Gellius Noctes Atticae, i vilken han citerar den kalabresiske poeten
Quintus Ennius, dr Ennius skildrar sin identitet utifrn de tre sprk han behrskar; han beskriver
dessa sprk som tria corda, tre hjrtan.6 Jag kommer terkomma till Ennius lngre fram. Vid sidan
om litterra kllor har jag fr stycket om sprket tittat p inskrifter frn Etrurien och d framfrallt
gravinskrifter frn de etruskiska stadsnekropolerna ssom de presenteras hos Kaimio och Wallace.
6 Gell., Noct. Att. 17.17.1-3.
9
1.6 Avgrnsningar och kllproblem
Det strsta problem en etruskforskare stter p r den minst sagt bristflliga mngden kllor. Alltfr
ofta tvingas den kunskapstrstande etruskologen vnda sig till kllor frfattade, inte av etruskerna
sjlva, utan av romare eller greker. Etruskerna har nmligen knappt lmnat efter sig ngot litterrt
material verhuvudtaget. Vi r slunda helt utlmnade t uppgifter som kommer, i frsta hand, frn
romerska, och i viss mn frn grekiska, frfattare. Vissa av dessa frfattare var dessutom aktiva
flera hundra r efter Etruriens inlemmande i den romerska staten. ven nr det talas om diverse
etruskiska bcker om myter och religion, framfrallt de bcker som ingr i den s.k. disciplina
etrusca, som t.ex. Libri Tagetici, berttelsen om den mytiske pojken Tages, eller Libri Vegoici, om
nymfen Vegoia, rr det sig om latinska versttningar eller tolkningar. Det faktum att uppgifterna
kommer frn personer som s att sga stod utanfr det etruskiska samhllet, och i vissa fall skrev
om freteelser som redan fr dem hrde till en svunnen forntid, r givetvis ngot man mste ha i
tanke. Samtidigt kan dessa kllor av samma orsak inte heller helt avfrdas hur som helst, det r
trots allt de nrmsta kllor vi har till vrt frfogande och nr allt kommer omkring vertrffade
romarnas kunskaper om det etruskiska samhllet vida vra.
De flesta skriftliga dokument etruskerna sjlva har lmnat efter sig kommer till oss i form av
inskrifter, och d framfrallt gravinskrifter. Dessa har varit mig behjlpliga fr att frst hur det
etruskiska namnskicket latiniserades men emedan de r gravt stiliserande och mer eller mindre
endast upprknar titlar och benmningar p mbeten den avlidne innehaft under sin livstid, lmnar
de fga mer information om andra freteelser.
1.7 Presentation
Uppsatsen r indelad i tre huvudkapitel. Ett som framfrallt behandlar medborgarskapets roll ur ett
identitetsperspektiv. Hur man sg p medborgarskap, och d framfrallt det romerska, i frhllande
till andra identitetsmarkrer som exempelvis etnicitet och stamtillhrighet. Vilken roll det romerska
medborgarskapet spelade r en frga som stndigt kommer terkomma.
I det andra huvudkapitlet kommer jag redogra fr det etruskiska sprket samt etruskernas
namnskick och hur detta frndrades i takt med att Etruriens folk blev allt mer integrerat i en
romersk-latinsk kultursfr. Namnet r en av de starkaste identitetsmarkrer som en mnniska
uppfattar sig sjlv genom, och drfr r frndringar av detta som hr samman med en extern makts
kande nrvaro av stort intresse ur ett identitetsperspektiv.
Slutligen kommer jag ven gna ett kapitel t romarnas syn p etruskerna, samt det pstdda
etruskiska herravldet ver Rom under den sena kungatiden. Detta anser jag vara av strsta vikt fr
underskningen d ovan nmnda faktorer ocks spelar in i hur en person eller grupp uppfattar sig
10
sjlv. I etruskernas fall r det srskilt intressant d de sjlva blev romare och drigenom en del av
romarnas samhlle. Vad romarna tyckte och tnkte spelade givetvis en stor roll fr hur romerska
etrusker uppfattade sig sjlva och fr vilka spelplaner de valde att agera p.
11
2. MEDBORGARSKAP OCH ETRUSKISK IDENTITET
Fr att frst utifrn vilka premisser en etruskisk person identifierade sig sjlv r det ndvndigt att
frst studera medborgarskapets vikt p den apenninska halvn, d detta verkar ha haft stor betydelse
fr hur man sg p identitet i allmnhet. Eftersom det romerska medborgarskapet r det mest
kartlagda, och drtill det mest inflytelserika, har jag bestmt mig fr att utg frn just detta fr min
underskning. Dessutom r krnan i min underskning etruskisk identitet i en romersk kontext,
varfr en underskning av det romerska medborgarskapet ocks blir naturligt.
I detta kapitel har jag fr avsikt att redogra fr det romerska medborgarskapet, civitas
romana, quasimedborgarskap som de latinska rttigheterna, ius latii, samt de italienska allierades,
socii, skyldigheter, rttigheter och deras position i frhllande till den romerska staten. Fr detta har
jag i frsta hand lutat mig p Livius. Bland andra antika frfattare jag konsulterat kan nmnas
Dionysios frn Halikarnassos, Cicero, Polybios och Aulus Gellius. Jag kommer ocks ge en kort
redogrelse fr Bundsfrvantskriget (91-88 f.Kr.) som fick till konsekvens att alla fria medborgare
p den apenninska halvn blev cives romani, romerska medborgare. Augustus och dennes Tota
Italia-politik, vad dess syfte var och vad den hade fr effekter, kommer ocks diskuteras. Slutligen
fljer en diskussion om medborgarskapets frhllande till etnicitet ur ett etruskiskt
identitetsperspektiv.
2.1 Romerskt medborgarskap
Fullt romerskt medborgarskap var frn brjan begrnsat till fria personer fdda i staden Rom av
romerska frldrar. Med tiden kom medborgarskapet, antingen i sin fulla form, eller i en reducerad
sdan, att inbegripa mnniskor frn andra delar av den apenninska halvn. Bland de senare finner vi
cives latini, de latinska medborgare som bodde i landskapet Latium och som med romarna delade
en form av quasimedborgarskap, civitas sine suffragio, medborgarskap utan rstrtt. Hr finner vi
ocks en annan grupp, socii italici, de italienska bundsfrvanterna, dessa var inte medborgare i
ordets egentliga mening, utan allierade stater knutna till Rom genom separata och srskilda frdrag.
Det romerska medborgarskapet kom allts efter hand att utvidgas till att omfatta mnniskor
utanfr staden Rom. Denna utveckling hnger samman med Roms successivt kande makt, svl p
det politiska som p det kulturella planet. Romerskt medborgarskap blev efter hand en
statussymbol, ngot att kmpa och vara stolt ver.
I medborgarskapet ingick en serie rttigheter, iura. Dessa var aldrig konstanta och kunde
frndras frn en period till en annan. Dessa rttigheter inbegrep i stor utstrckning ven personer
av annan legal status n civis romanus, exempelvis civis latinus, som jag kommer diskutera lngre
12
fram i texten. ven allierade folk, socii italici, kunde tilldelas vissa iura,7 men bara en civis
romanus innehade samtliga rttigheter. Fljande r de rttigheter som frekommer i kllorna:
Ius suffragium: Rtten att rsta i de romerska folkfrsamlingarna.8
Ius honorum: Rtten att stlla upp i val till mbeten.9
Ius commercium: Rtten att upprtta lagligt bindande kontrakt och att ga egendom som romersk
medborgare.10
Ius gentium: Verkar ha varit ngon form av mnskliga rttigheter eller folkens rtt. Livius berttar
om sammansttningar med Lars Tolumnius, kung av Veji, som skall ha brutiti mot ius gentium d
han lt dda sina fienders sndebud.11
Ett annat exempel kan hmtas frn samme frfattares utsaga
om Roms konfrontation med gallerna ca 390 f.Kr. Gallerna hade gtt in i Etrurien och krvde mark
av staden Clusium, annars hotade de med krig. Romarna undrade d med vilken rtt under hot om
krig de kom med sina krav. Vid samma tillflle skall de romerska sndebuden ha gripit till vapen,
detta stred ocks mot ius gentium.12
Ius conubium: I stder som innehade ius conubium kunde medborgarna ing lagligt ktenskap
mellan sig.13
Ius migrationis: Rtten att behlla sitt medborgarskap om man flyttade till en stadsstat med samma
status som ens egen. Om man dremot flyttade till en stat av lgre status, exempelvis en colonia
latina, reducerades ens rttigheter till ius latii. Denna handling mste alltid vara frivillig.14
Ius migrationis mutandae: Rtten att vid flytt till en annan stadsstat byta in sitt medborgarskap mot
ett i den nya staden. Man kunde inte vara medborgare i tv stater samtidigt.15
Det r oklart om
denna rttighet br listas separat eller om den skall fras till den ovannmnda ius migrationis.
Ius exilium: Rtten att frivilligt g i exil. Denna rttighet verkar ha ftt status som en egen ius
relativt sent.16
I tillgg ingick i det romerska medborgarskapet rtten att stmma ngon i domstol, rtt till
laglig rttegng, rtt att verklaga mbetsmnnens och vissa domstolars beslut. Vidare kunde inte
en romersk medborgare dmas till dden om han inte dmts av comitia centuriata, en av
folkfrsamlingarna. Och om han var anklagad fr frrderi hade han rtt att bli prvad i Rom.17
7 Diod. Sic. 37.15.2.
8 e.g. Gell., Noct. Att. 16.13.7-9; Strab. 5.2.3.
9 Nicolet 1980, 25; Tac., Ann. 11.23.
10 e.g. Tac., Ann. 2.62.10.
11 Liv. 4.32.5.
12 Liv. 5.36.5-7.
13 Diod. Sic. 37.15.2.
14 Cic., Balb. 27-29.
15 Cic., Balb. 27-29.
16 Sherwin-White 1973, 126-127; Liv. 26.3.12; Pol. 6.14.8; Cic., Balb. 27-29.
17 Le Glay et al. 2009, 48.
13
I takt med att Roms dominans p halvn strktes blev ocks romerskt medborgarskap mer
och mer trvrt.
2.2 Ius latii Latinska rttigheter
De latinska rttigheterna har sitt ursprung i det latinska frbundet. Frn brjan en frsvarsfederation
bestende av de stadsstater som talade latin. Nr det latinska frbundet upphrde att existera 338
f.Kr. tilldelades dess forna medlemmar istllet nomen latinum, det latinska namnet, med tillhrande
ius latii, p svenska vanligen i pluralis, latinska rttigheter.
Det latinska frbundet gr enligt A. N. Sherwin-White tillbaka p en religis
sammanslutning av helgedomar i Latium. Dessa skall med tiden ven ha ftt politisk betydelse.18
Anledningen till att ett behov av ett frbund mellan Latiums stammar uppstod, verkar i stor
utstrckning kunna kopplas samman med hur det geografiska landskapet sg ut. Till skillnad frn
exempelvis grekerna, som bodde i dalar omgivna av hga berg, bodde romarna in latio, p en sltt.
Varken de eller de nrliggande latinska samhllena kunde frsvara sig sjlva, om fienden skulle
anfalla. Drfr var en allians i ngon form ndvndig. Att Rom blev den dominerande makten i
Latium br ha att gra med att man kontrollerade en vergng ver Tibern.19
Rom verkar, i alla fall
om man fr tro Livius, ha intagit en srstllning i frbundet redan under Tarquinius Superbus,
traditionellt Roms siste kung och avsatt 510/509 f.Kr. Bde Livius och Dionysios av Halikarnassos
skriver att Superbus tillskansade sig kontrollen ver rdet i Lucus Ferentinae, en av frbundets
viktigaste helgedomar.20
Dateringen r givetvis problematisk, srskilt d vi med skerhet inte kan
sga exakt nr Tarquinius Superbus regerade i Rom. Sherwin-White anser att dessa utsagor inte r
srskilt detaljerade samt att de r fyllda av mytiska element, men att den samlande effekten, nr den
generella berttelsen om utvidgningen av etruskernas makt i Kampanien tas med i berkningen r
ansenlig.21
Denna hypotes stdjer Sherwin-White p antagandet om ett etruskiskt herravlde ver
Rom under de sista kungarna, om detta kommer diskuteras mer ingende i kapitel 4.2 Etruskiska
kungar i Rom. Hur som helst tycks det som att Rom, i ljuset av sin dominerande stllning, tidigt
utvecklade olika frhllanden till olika stder i frbundet. Gentemot vissa verkar man ha varit
jmstlld partner medan man mot andra verkar ha utvat ngon form av herravlde, samtidigt som
dessa stder sjlva var medlemmar i frbundet.22
Under det tidiga 400-talet, enligt Livius r 493
f.Kr. fr att vara exakt, befstes frbundet genom det cassiska frdraget, foedus cassianum.23
Det
18
Sherwin-White 1973, 6-7. 19
Sherwin-White 1973. 6-7. 20
Liv. 1.50-51; Dion. Hal. 3.45-48. 21
Sherwin-White 1973, 15-16. 22
Pol. 3.22; Liv. 1.56.3; 57.1; 60.1. 23
Dion. Hal. 6.95; Liv. 2.33.9; Cic., Balb. 53.
14
har diskuterats om inte detta frdrag istllet br frlggas senare, under 300-talet, men man fr nog
nd sluta sig till den tidigare dateringen d tiden fram till upplsningen av frbundet, r 338 f.Kr.
annars blir lite vl kort. Hur som helst, efter ett antal uppror under 300-talet f.Kr., vilka slutade med
romersk seger, upplstes frbundet r 338 f.Kr. Frn brjan hade det latinska frbundet besttt av
trettio sjlvstndiga stadsstater, triginta populi,24
vid tiden fr frbundets upplsning hade de
sjlvstndiga stadsstaterna reducerats till tretton.25
Efter 338 f.Kr. skedde en frndring i status fr den individuelle homo latinus. Tidigare, nr
Latium bestod av smsamhllen, var en man bara en latinus, ordagrant en som bor p sltten, och
som hrde till en viss by. Sedan de dagarna hade begreppet latinus frndrats och frlorat sin
etniska betydelse, och i stllet vergtt till att beteckna en viss medborgerlig status, med en ius, en
rttighet, som inte hade ngot med etnisk eller geografisk hrkomst att gra.26
I verenskommelsen av r 338 f.Kr. nmns fr frsta gngen conubium och commercium
som srskilda iura, och nu bestmdes vilka rttigheter och skyldigheter som skulle glla mellan
Rom och de fre detta medlemmarna av det latinska frbundet. Tidigare hade det existerat en
ganska vag tanke om msesidiga politiska rttigheter, om vilka Dionysios talar som fortfarande
existerande mellan alla latinare under det tidiga 400-talet f.Kr.27
De forna medlemmarna av det
latinska frbundet tilldelades nu ius latii, latinska rttigheter. De gavs en form av
quasimedborgarskap som kallades civitas sine suffragio, medborgarskap utan rstrtt. ven stder
utanfr Latium kunde tilldelas latinska rttigheter, exempelvis hade Capua, som ju ligger i
Kampanien, och som blivit ett s kallat municipium, tilldelats dessa vid ett tidigt skede. Civitas sine
suffragio gav Rom direkt kontroll ver sina allierade trupper. Livius berttar att Capua avfll till
Hannibal under det andra puniska kriget eftersom dess kampanska medborgare stllde sig ovilliga
till att gra krigstjnst i den romerska armn.28
Civitas sine suffragio innebar att folken mellan vilka
den gllde, officiellt, stod p samma niv, och man innehade de flesta rttigheterna hos varandra,
som ius conubium och ius commercium. Dessutom hade latinarna ius civitatis mutandae, som allts
innebar att de, om de flyttade till en annan stadsstat, kunde avsga sig sitt gamla medborgarskap och
bli fullvrdiga medborgare i den nya stadsstaten. Detta var emellertid helt frivilligt. Denna lag
verkar dock inte helt igenom ha inneburit en positiv utveckling i de latinska stderna; Livius
berttar att latinska ambassadrer r 177 f.Kr. infr senaten beklagade sig ver att alltfr mnga
latinska medborgare flyttade till Rom. Detta medfrde att deras egna stder avfolkades.29
24
Liv. 2.18.3; Dion. Hal. 3.31.4. 25
Sherwin-White, 1973, 31. 26
Nicolet 1980, 30. 27
Dion. Hal. 6.63.4; 7.53.5; 8.35.2; 8.76.2. 28
Liv. 23.7.1. ne civis Campanus invitus militaret. 29
Liv. 41.8.8; 41.9-10.
15
Men det faktum att man accepterade civitas sine suffragio innebar inte att ens egen stat
uppgick i den andra. Res publica campanorum samexisterade med Res publica populi romani, det
ena uteslt inte det andra. Det r ocks drfr som en civis sine suffragio inte hade rtt att hlla ett
mbete, magistratum capere, i Rom; men denna begrnsning gllde fr bda parter, svl fr en
romare som bodde i Capua som en person frn Kampanien som bodde i Rom. De bda
medborgarskapen verlappade.30
Den exakta skillnaden mellan municipia som innehade statusen municeps med civitas sine
suffragio och de latinska stder som tnjt ius conubium, ius commercium och ius civitatis
mutandae, r svr att att reda ut. Sherwin-White skriver att grnslinjen mellan latinare och cives
Romani var tydligare dragen.31
Frvirring drom verkar ha rtt ven under antiken. Festus definierar
municipes bde som de som inte var romerska medborgare och de som var det.32
Enligt Sherwin-
White verkar bda pstendena stmma, lt vara fr olika perioder.33
Skillnaden mellan ett
municipium och en colonia verkar ocks ha varit svrdefinierad. Aulus Gellius skriver att
municipium och colonia stndigt frvxlades. Enligt honom r en municeps en romersk medborgare
frn en fri stad, ett municipium, som har sina egna lagar och rttigheter. Med Rom delar dessa
endast ett hedersprivilegium, ett munus (som att tjna i de romerska legionerna snarare n i
auxilierna, hjlptrupperna). Municipia r enligt Gellius inte bundna av ngra andra tvng eller
romerska lagar n dem som stadsfsts av deras egna medborgare.34
Den huvudsakliga skillnaden
mellan municipia och coloniae r att de senare grundats av staden Rom, och drfr inte har ngra
egna rttigheter eller lagar utan tillfullo r en del av den romerska staten.35
Gellius, som skriver
under mitten p 100-talet e.Kr., pstr att stderna under hans tid fredrog status som coloniae,
snarare n som municipia. Under Hadrianus regeringstid (117-138 e.Kr.), skall medborgare i staden
Italica i Spanien, frn vilken han sjlv stammade, ha bett om att f sin status som municipium
upphvd och i stllet bli en colonia.36
Fenomenet beror enligt Gellius p att municipia, vid den hr
tiden, nd inte hade mycket fr sina rttigheter, d var det bttre att helt och hllet vara integrerad i
den romerska staten.37
Man skall dock inte frvxla municipia under Gellius tid med dem som
diskuteras i denna studie. De municipia Gellius talar om r stder utanfr Italien, i provinserna. De
italienska municipia hade, ven om de nominellt fortfarande kanske gick under namnet municipium,
efter bundsfrvantskriget blivit inlemmade i den romerska staten och deras invnare hade erhllit
30
Sherwin-White 1973, 42-43. 31
Sherwin-White 1973, 46. 32
Fest., De Verb. 11.105; s.v municipium, municipes. 33
Sherwin-White 1973, 51. 34
Gell., Noct. Att. 16.13.6. 35
Gell., Noct Att. 16.13.8. 36
Gell., Noct. Att. 16.13.4-5. 37
Gell., Noct. Att. 16.13.9.
16
fullt romerskt medborgarskap. Gellius skriver exempelvis att Praeneste, under Tiberius regeringstid
(14-37 e.Kr.), bad om att f bli ett municipium.38
2.2.1 Caere den frsta italienska stadsstaten att tilldelas civitas sine suffragio?
Flera frfattare berttar hur caeriterna i samband med gallerstormen den 18 juli 390/387 f.Kr.
hjlpte romerska flyktingar, och hur de gav de vestaliska jungfrurna en fristad i sin stad. En romersk
plebej vid namn Lucius Albinus skall i kaoset ha ftt syn p vestalerna d han var i frd med att
med sin familj fly Rom i en krra. Genast skall han ha kommenderat ned sin fru och sina barn frn
krran och i stllet hjlpt vestalerna att fly till Caere dr de togs emot med djup vrdnad och dr
deras heliga kult kunde fortstta utan avbrott.39
Bde Aulus Gellius (ca 130-170 e.Kr.) och den
grekiske geografen Strabon (ca 63-24 f.Kr.) skriver att Caere tilldelades civitas sine suffragio efter
att caeriterna hjlpt Rom under denna dess frsta riktigt allvarliga kris. Enligt Gellius skall Caere ha
varit den frsta italienska staden, utanfr Latium, som tilldelades civitas sine suffragio.40
Det finns
dock en stor skillnad i hur de bda frfattarna sg p dessa rttigheter; medan Gellius beskriver hur
romarna utav tacksamhet tilldelade Caere denna rttighet, pongterar Strabon det faktum att
caeriterna inte blev fullvrdiga romerska medborgare utan istllet tilldelades ett quasi-
medborgarskap, och antyder att Caere i sjlva verket behandlats med stor otacksamhet av Rom.41
ven Livius nmner hndelsen, men uttrycker varken ngon egen stndpunkt, eller frsker p
ngot stt ta parti fr den ena eller andra sidan, utan njer sig med att konstatera att den flerfaldige
diktatorn, Vejis ervrare, M. Furius Camillus beslutade att ett vnskapligt frhllande mellan den
romerska och den caeritiska staten skulle etableras eftersom Caere under gallernas invasion hade
skyddat Roms heliga skatter och dess prster.42
Dessa heliga skatter nmns ocks av Strabon som
skriver att caeriterna tog emot och skyddade alla som flydde frn Rom, dribland vestalerna och den
eviga elden som brann i Vestas tempel.43
Caeres bistnd i denna svra stund kommer terigen bli
aktuellt ca trettio r senare i samband med att man stllde sig p Tarquiniis sida i ett krig mot Rom.
Efter att romarna hmnats p tarquiniensarna, genom att lta fra till Rom och avrtta de mest
inflytelserika bland dessa (tarquiniensarna hade ngra r tidigare, r 358 f.Kr., ltit avrtta 308
romerska fngar p torget i Tarquinii44
), anslt Caere sig till dem och medborgare hrifrn brjade
hrja i grnstrakterna. Men nr det uppdagades fr caeriterna att Rom verkligen rustade fr krig mot
dem, vergav de helt sonika sina frnder och skickade en ambassad till Rom fr att be om fred.
38
Gell., Noct. Att. 16.13.5. 39
Liv. 5.40.10; Val. Max., Facta et Dicta 1.1.10.1-5. 40
Gell., Noct. Att. 16.13.7. 41
Strab. 5.2.3. 42
Liv. 5.50.3. 43
Strab. 5.2.3. 44
Liv. 7.15.10.
17
Ambassadrerna pminde d romarna om den hjlp de erhllit av Caere nr gallerna hotade, och om
den djupa vrdnad fr de romerska kulterna som caeriterna hade visat. Romarna skall d ha rrts till
trar och ingtt en vapenvila om etthundra r med Caere. Detta skall ha skett r 353 f.Kr.45
Att Caere s tidigt tilldelades civitas sine suffragio r enligt Sherwin-White inte alls
konstigt. Han menar att Caere, som geografiskt ligger mycket nra Rom, tidigt skars av frn vriga
Etrurien och inlemmades i Roms och en latinsk intressesfr.46
Ngot som ven de antika kllorna
vittnar om.47
Roms handlande var givervis ocks strategiskt. Det var nmligen viktigt att vid den
hr tiden skra grnsen norrut. Det torde ocks vara drfr som man knt till sig Caere hrdare n
andra etruskiska stder, ett helt sjlvstndigt Caere kunde helt enkelt bli fr farligt. Samtidigt var,
enligt E. Badian, alternativet att jmna Caere med marken, helt uteslutet p grund av den ovan
nmnda vnskapen de bda stderna emellan.48
2.3 Socii italici/foederati De italienska bundsfrvanterna
Socii italici, de italienska bundsfrvanterna, skiljer sig frn cives latini i den mn att de inte knutits
till Rom genom ervringskrig, utan hade succesivt inlemmats i den romerska intressesfren.
Latinarna hade ju, som tidigare avhandlats, tilldelats nomen latinum och ius latii efter att det
latinska frbundet upplstes r 338 f.Kr. Dessa bildade nu en enhet som alla gde de rttigheter som
det latinska namnet innebar. Bundsfrvanterna hade allt som oftast tvingats in i beroendestllning
gentemot Rom. Utifrn kan de tv fraktionerna likna varandra, bde latinarnas och
bundsfrvanternas frmsta plikt gentemot Rom var att frse armn med soldater. Men medan
latinarna kmpade i legionerna, slogs bundsfrvanterna i hjlptrupperna, auxilierna. Senaten
beslutade om hur mnga soldater en bundsfrvant skulle bidra med, varp konsulerna snde en
order till magistraten i bundsfrvanternas stder om antalet soldater staden skulle skicka, samt nr
och var dessa sedan skulle infinna sig.49
De allierade trupperna stlldes sedan under befl utsedda
av konsulerna, dessa kallades praefecti sociorum.50
Inte ens i hrlgret hade bundsfrvanterna
samma status som sina stridskamrater i legionerna, ty nr man frdigstllt lgret hnvisades
bundsfrvanterna till de eventuellt terstende tomma ytorna till hger och vnster om agger p
bda sidor av lgret.51
Som belning fr sina uppoffringar kunde bundsfrvanterna erhlla ngra av
de iura som det latinska namnet innebar. Diodorus Siculus antyder, ngot vagt, att bundsfrvanterna
45
Liv. 7.19.6-10; 7.20.1-9. 46
Sherwin-White 1973, 124-125. 47
Se Liv. 9.36.1-2; Front., Strat. 1.2.2; Flor., Epit. 1.12.1-17 fr historien om Caeso Fabius och dennes och andra
romares studietid i Caere. 48
Badian 1958, 17. 49
Pol. 6.21.4. 50
Pol. 6.26.5. 51
Pol. 6.31.9.
18
kunde tilldelas ius conubium, rtten till gifterml mellan sina och Roms och latinarnas medborgare,
och ius commercium, rtten att upprtta ett lagligt bindande kontrakt och att ga egendom som
romersk medborgare.52
Samtidigt som bundsfrvanterna hade liknande skyldigheter som latinarna, saknade de de
flesta av dessas rttigheter, som inte kom som ett paket utan som faststlldes mellan Rom och
respektive bundsfrvant.53
Bundsfrvanterna var, precis som latinarna, nominellt sjlvstndiga
stater. Men till skillnad frn latinarna hade de knutits till Rom genom ett frdrag p icke jmlika
villkor, de var socii iniquo foedere. Detta innebar bland annat att de var tvungna att assistera Rom i
krig ven d deras egna intressen inte var hotade.54
I tillgg hade latinarna officiellt rtten att
frklara vem de n ville krig, ngot bundsfrvanterna inte hade rtt till, ty de hade kapitulerat fr
Rom och var tvungna att beskydda freden vare sig de ville det eller ej.55
I sjlva verket hade
bundsfrvanterna endast en kommunal autonomi, men till skillnad frn de latinska stderna, hade de
strre frihet i relationer med andra italiska stater. De kunde exempelvis utbyta medborgarskap med
sina grannstder, och de inbegreps inte i romerska frordningar gllande migration.56
Att ing ett foedus iniquum med Rom innebar att man frivilligt gick med p att underkasta
sig Roms verhghet p den apenninska halvn.57
Livius ger oss ngra exempel p hur det kunde g
till nr en italiensk stad knts till Rom som en bundsfrvant. r 330 f.Kr. skickade volskerna58
sndebud till Rom fr att be om hjlp mot samniterna. I utbyte mot hjlpen lovade volskerna att bli
lojala och underlydande understar. Tydligen var inte volskernas underkastelse fruktls, fr senaten
skall ha snt en ambassad till Samnium som skall ha varnat fr vad som skulle komma att hnda om
samniterna inte tog tillbaka sitt hot mot volskerna.59
ven samniterna sjlva skall ha snt
ambassader till Rom. Livius skriver att de r 318/317 f.Kr. snde en ambassad fr att frnya ett
frdrag som existerade mellan dem och Rom.60
Under 300-talets senare hlft beviljades en rad folk
allianser av olika slag med Rom. r 318/317 f.Kr., samma r som samniterna frnyat sitt frdrag,
skickade teanensarna frn Apulien sndebud till Rom fr att be om en allians. Livius skriver att de
mycket riktigt beviljades en allians, dock inte p de villkor de sjlva nskade, utan p sdana som
52
Diod. Sic. 37.15.2. 53
Sherwin-White 1973, 125-126. 54
Sherwin-White 1973, 121-122. 55
Liv. 8.2.13. Livius beskriver hr skillnaden mellan latinare och medborgare frn Kampanien, och en hndelse som
gde rum r 340 f.Kr., allts tv r innan det latinska frbundet upplstes. Efter 338 f.Kr. kunde inte heller latinarna
frklara vem de n ville krig, utan stod nu ven de under Roms verhghet. 56
Sherwin-White 1973, 127; Liv. 41.8.10. 57
Sherwin-White 1973, 125. 58
Volskerna var ett folk som bebodde omrdet omedelbart sder om Latium. 59
Liv. 8.19.1-3. 60
Liv. 9.20.1-2.
19
gjorde dem till romarnas understar.61
Under slutet av rhundradet tillkom fler stder, r 304 f.Kr.
bad, och erhll folk som marserna och frentanerna status som socii.62
Det fanns dock frdelar med att vara en socius iniquo foedere. Lnegivare som kom frn en
stad med status som socius, utnyttjade det faktum att de inte inbegreps av den romerska kreditlagen
och brjade lna ut pengar till ockerrnta. Detta startade under 190-talet f.Kr. en lntagarkris som
ruinerade mnga mnniskor i Rom. Fr att f bukt med problemet freslog folktribunen M.
Sempronius d att svl latinare som bundsfrvanter, skulle inbegripas av samma lag, nr det rrde
sig om penningutlning, som romerska medborgare.63
Det nya frslaget kan dock inte ha setts
positivt frn bundsfrvanternas sida. Deras medborgare, som inte hade sttt under den lag som
fixerade rntan, hade tidigare tjnat stora pengar p sin verksamhet, en inkomstklla de nu
bervades.
Sherwin-White, som ofta baserar sina hypoteser p rasliga grunder, pstr att den viktigaste
skillnaden mellan romarnas syn p latinarna respektive bundsfrvanterna ligger i deras etnicitet:
De r frmlingar, geografiskt och rasmssigt,64
Detta r dock ingen frklaring som delas av
de antika frfattarna, bland annat beskriver Velleius Paterculus bundsfrvanterna som mn av
samma slkt och blod.65
2.3.1 De etruskiska bundsfrvanterna
De etruskiska stadsstaternas relation till Rom r synnerligen obskyr. Under det andra puniska kriget
verkar romarna ha betraktat etruskerna med misstnksamhet; Livius skriver att romarna fruktade en
revolt i Etrurien.66
Fga frvnande hnvisar Sherwin-White till de etniska motsttningar som enligt
honom mste ha existerat mellan de bda folken.67
Hur frdragen mellan de etruskiska stderna och Rom sg ut r en komplicerad frga. Enligt
Livius skall Rom bara ha ingtt foedus med en etruskisk stad, nmligen Falerii.68
Strikt sett var
Falerii och dess invnare faliskerna inte etrusker, faliskiskan r ett italiskt sprk, men de levde p
den etruskiska sidan om Tibern och hade tidigt hamnat inom etruskernas intressesfr. De var ocks
medlemmar av det etruskiska tolvstadsfrbundet.69
Livius skriver att de efter att ha sttt p Vejis
sida r 394 f.Kr. besegrades av Camillus varp de blev socii, bundsfrvanter.70
Detta hindrade
61
Liv. 8.20.8. 62
Liv. 9.45.18. 63
Liv. 35.7.1-7. 64
Sherwin-White 1973, 119. 65
Vell. 2.15. 66
Liv. 27.21.2-9. 67
Sherwin-White 1973, 124-125. 68
Liv. 5.27.15; 7.38.1. 69
Liv. 4.23; 5.17; 7.17. 70
Liv. 5.27.15.
20
emellertid inte faliskerna frn att ett antal gnger resa sig mot Rom, sista gngen r 241 f.Kr. efter
vilket Falerii frstrdes av romarna.71
Det r ocks vanskligt att reda ut vilka frpliktelser som
ingick i de etruskiska stdernas frdrag med Rom. Vanligtvis var, som tidigare nmnts, en av
bundsfrvanternas primra skyldigheter att frse den romerska armn med soldater. Visserligen
nmner Livius en cohors perusina72
i samband med Hannibalkrigets frsta r, r 216 f.Kr. fr att
vara exakt, men nr Scipio frbereder sig fr att invadera Afrika r 205 f.Kr. verkar de etruskiska
stderna enbart bidra med materiel till en flotta.73
2.4 Bundsfrvantskriget
Quorum ut fortuna atrox, ita causa fuit iustissima:
petebant enim eam civitatem, cuius imperium armis
tuebantur: per omnis annos atque omnia bella duplici
numero se militum equitumque fungi neque in eius
civitatis ius recipi, quae per eos in id ipsum pervenisset
fastigium, per quod homines eiusdem et gentis et
sanguinis ut externos alienosque fastidire posset.74
S grym var deras fortuna, som saken var rttfrdig; ty
de skte det medborgarskap vars makt de frsvarade
med sina vapen; varje r och i varje krig bidrog de med
ett dubbelt antal mn, bde kavalleri och infanteri, och
nd erkndes de inte de medborgerliga rttigheterna i
den stat som, genom dem hade ntt en s hg stllning,
att den kunde hlla sig fr god fr mn av samma slkte
och blod som vore de utlnningar och frmlingar.75
S beskriver Velleius Paterculus (19 f.Kr.-31 e.Kr.) orsaken till bundsfrvanternas uppror r 91
f.Kr.76
Bundsfrvantskriget, som ocks gr under namnet det marsiska kriget, efter ett av de mer
71
Pol. 1.65. 72
Liv. 23.17.11. 73
Liv. 28.45.13. 74
Vell. 2.15.2. 75
Frfattarens versttning. Jag har valt att lmna ordet fortuna oversatt d det svl kan betyda slump som lycka och
de. 76
Det fanns givetvis andra sikter rrande bakgrunden till kriget. Enligt Diodorus Siculus var den strsta anledningen
att romarna hade glmt sina antika dygder och hemfallit t lyx och frosseri. Detta skall i sin tur ha medfrt en slapphet
gentemot bundsfrvanterna och en ofrmga att kontrollera dem; se Diod. Sic. 37.2.
21
tongivande folken i upproret, skakade Italien ren 91-88 f.Kr.77
I de antika kllorna beskrivs det
som ett fasansfullt krig; det strsta i vr historia, skriver Diodorus Siculus, och Velleius skriver
att 300 000 unga mn dog under striderna.78
Med tiden hade Rom strkt sitt grepp om den apenninska halvn. Liknande den utveckling
som skett i frhllandet till latinarna redan p 300-talet, kom ven bundsfrvanterna att frn Roms
sida betraktas som romersk egendom och deras mark som romerskt territorium. Under 100-talet
brjade Rom alltmer tillskansa sig funktionen av en centralmakt. Lnge accepterade
bundsfrvanterna denna utveckling men i takt med att Rom brjade lgga sig i deras inre
angelgenheter trt tlamodet. Bland annat kan nmnas ett dekret som senaten utfrdade r 186
f.Kr. som frbjd festen till Bacchus, Bacchanalia, i hela Italien.79
Romarna hade ocks brjat sko
sig p bundsfrvanternas bekostnad. r 168 f.Kr. skickade den etruskiska staden Pisae sndebud till
Rom som beklagade sig ver att romerska kolonister drev ivg pisanarna frn deras land. Livius
skriver visserligen att senaten beslutade att tillstta en kommitt fr att underska saken,80
men han
fljer inte upp kommittns arbete och det r oklart om ngot egentligen beslutades till pisanarnas
frdel. Trots allt detta frvgrades bundsfrvanterna medborgarskap i den stat de alltmer hade
brjat betrakta som sin.
Det r dock fel att pst att samtliga av bundsfrvanternas stder nskade romerskt
medborgarskap. Cicero skriver exempelvis att bde Neapolis och Heraclea, efter kriget, frst
vgrade acceptera romerskt medborgarskap emedan deras egna separata frdrag med den romerska
staten gav dem bttre privilegier.81
De flesta stder verkar dock ha nskat romerskt medborgarskap.
Vad anledningen till det var, r en frga man br stlla sig; att erhlla romerskt medborgarskap
skulle frmodligen inte tillfra bundsfrvanterna ngot i praktiken, fr att utnyttja den tyngsta av
rttigheterna, ius suffragium, mste den rstberttigade infinna sig personligen i Rom, ngot de
flesta socii frmodligen inte ansg vara mdan vrt. De skulle ocks vid en frsta anblick frlora p
det rent ekonomiskt; som socii var bundsfrvanterna, liksom latinarna, inte freml fr romerska
skatter,82
i tillgg skulle de frlora sin nominella sjlvstndighet. Det fanns dock ngot annat som
gjorde att de gick s lngt som att ta till vapen fr att f sina krav tillgodosedda; knslan av att vara
frfrdelad. Bundsfrvanterna ansg sig vara en del av det imperium som Rom hade byggt upp. Det
var fr ett erknnande mer n fr ngot annat som de kmpade.83
ven om Rom gng efter annan
nekade bundsfrvanterna deras krav p jmlikhet, saknades det inte helt och hllet romare som
77
Diod. Sic. 37.1; Strab. 5.4.2. 78
Cic., De Off. 2.21.75; Diod. Sic. 37.1; Vell. 2.15.1-4. 79
Liv. 39.17.4; 39.18.7. 80
Liv. 45.13.10-12. 81
Cic., Fam. 13.30. 82
Scullard 1959, 18. 83
Appianos skriver att italienarna nskade vara kompanjoner i imperiet snarare n understar;
se App., Rom. Hist. 1.5.34.
22
verkade fr deras sak. Folktribunen M. Livius Drusus frskte f igenom en rad reformer fr att
bland annat frndra maktfrhllandena mellan equites och senaten i domstolarna. Till sin hjlp
stdde han sig p plebs, men ocks p bundsfrvanterna, som han lovade romerskt medborgarskap.
Tyvrr fr bundsfrvanterna blev Drusus mrdad nra sitt hem av en oknd mrdare r 91 f.Kr.
Denna hndelse beskriver mnga av de antika frfattarna som det som slutligen tnde den
upproriska gnistan hos bundsfrvanterna.84
Appianos skriver i sin romerska historia att
bundsfrvanterna, sedan de hade hrt om mordet p Drusus och att andra som talat fr deras sak
snts i exil, inte sg ngon annan utvg fr att erknnas medborgarskap n att revoltera mot
romarna.85
P. A. Brunt hller inte med Appianos i hans frklaring till varfr bundsfrvanterna skte
romerskt medborgarskap. Snarare n att de skte jmlikhet i imperiet menar Brunt att man skte ett
skydd mot det oinskrnkta imperium som de romerska magistraten utvade i de allierades stder.
D de inte var understllda romersk lag kunde magistraten mer eller mindre agera efter eget tycke
och enligt egna intressen. Vidare anser Brunt att det framfrallt var eliten bland bundsfrvanterna
som intresserade sig i frgan och som skte romerskt medborgarskap, utan vilket de var utestngda
frn makt och inflytande. Resten av befolkning hade mycket litet intresse av att ver huvud taget ta
stllning, de fljde helt enkelt enbart sina lokala ledares sikter och beslut.86
Det finns dock all
anledning till att frhlla sig skeptisk till detta pstende. Fr det frsta gr det stick i stv med
Brunts egen tes om beskydd mot de romerska magistratens maktutvning i bundsfrvanternas
stder, ngot som knappast enbart drabbade eliten. Fr det andra mste ven de mindre bemedlade
ha knt av en ojmlikhet i frhllandet till sina romerska gelikar, framfrallt i den romerska armn.
Det var ju italienska bondpojkar som utgt sitt blod fr den romerska statens ra i samtliga Roms
krig, utan att egentligen f ngot av vrde tillbaka frutom ran att f kmpa fr Rom. Som
tidigare nmnts tillts inte ens bundsfrvanterna logi innanfr de romerska hrlgrens palissader.
Nog kan man tnka sig att missnjet trt ven hr.
Revolten brt ut p allvar i staden Asculum, dr folket frst mrdade den romerske
representanten, praetorn Q. Servilius tillsammans med dennes legat Fonteius, drp ddades
samtliga romare som befann sig i staden.87
Ryktet spred sig till de sammansvurna stderna och
kriget var ett faktum. Italienarna bildade en federation som de kallade Italia, och de valde staden
Corfinium som sin huvudstad, vilken de dpte om till Italica.88
L. Annaeus Florus, som visserligen
ansg att bundsfrvanternas krav p romerskt medborgarskap var riktigt, ser nd deras revolt som
ett frrderi. Bittert utbrister han, med viss ironi kan tnkas, att Asiens och Europas ervrare nu
84
Flor., Epit. 2.5.6-9; Liv. 71; Vell. 2.14.1-3; App., Rom. Hist. 1.5.35. 85
App., Rom. Hist. 1.5.38. 86
Brunt 1965, 91-92. 87
Vell. 2.15.1-4; Liv. 72; Flor., Epit. 2.6.1-15; App., Rom. Hist. 1.5.38. 88
Vell. 2.16.1-4.
23
attackerades frn Corfinium.89
Brunt ser bundsfrvanternas nya statsbildning Italia som ett anti-
Rom, en gemensam stat fr alla italienare i Roms stlle.90
Att de italienska bundsfrvanterna
kallade sin nya federation fr Italia, r revolutionerande i sig sjlvt. Rom hade, genom sina frdrag
med enskilda stadsstater och sina expansionskrig, skapat Italia, frn oskiskans Vteli,91
som
mjligen har att gra med ordet fr kalv, p latin vitulus, p oskiska vitlu, frn brjan endast en
beteckning p Kalabrien, eller i alla fall sdra Italien, med de grekiska kolonierna. Men som senare,
genom romarnas expanderingspolitik, kom att beteckna hela den apenninska halvn.92
Romarna
hade dock aldrig en tanke p att det skulle vara ett enat Italia och inte Rom som skulle styra halvn.
Fr frsta gngen i vrldshistorien uppstod nu en tanke om ett enat Italien lett, inte av en
sjlvutnmnd stad, utan av samtliga italienare tillsammans. Denna tanke skulle lta vnta p sig
1952 r fr att frverkligas, nmligen i och med bildandet av Konungariket Italien r 1861.
Det rder delade uppfattningar bland antikens frfattare om etruskiska stder deltog i kriget
eller ej. Florus skriver att hela Latium och Picenum, hela Etrurien och Kampanien och till sist hela
Italien deltog i kriget och han rknar ven upp, bland italienarnas beflhavare, en beflhavare fr de
etruskiska styrkorna, Egnatius.93
Jag har inte funnit etruskerna nmnda i samband med vilka stder
och folk som ingick i revolten hos ngon annan frfattare, och bara en till, nmligen Velleius
Paterculus, nmner hela Italien.94
Vad han menar med hela Italien r dock inte helt klart, det r
nmligen oskert om han till Italien rknade Etrurien. Med detta i baktanke finner jag det
frvnande att Brunt mer eller mindre utan reservation stller sig bakom Florus linje och pstr att
etruskerna faktiskt tog till vapen under slutet av r 90 f.Kr. Som frmsta anledning ger han den
etruskiska aristokratins fruktan att frlora makt och inflytande i Etruriens stder om dessa
tilldelades romerskt medborgarskap.95
Men varfr skulle d vriga Italiens aristokrater s hett ha
traktat efter medborgarskapet med anledning av att ka sitt inflytande och makt i Rom, medan de
etruskiska aristokraterna bara tnkte p mjlig frlorad makt och inflytande i sin egen hembygd?
Och vore det d inte en anledning att stlla sig p Roms sida i kriget, som inte ville tillgodose
bundsfrvanternas krav p medborgarskap, istllet fr att gra gemensam sak med dem som krvde
det? Vore det i sjlva verket inte rentav kontraproduktivt? Livius skriver i bok 72 att fljande folk
deltog i upproret: Picentes, Vestini, Marsi, Paeligni, Marrucini, Samnites och Lucani. I bok 74
89
Flor., Epit. 2.6.1-15. 90
Brunt 1965, 97. 91
Gellius hvdar emellertid att M. Varro i sin nu frlorade Antiquitatibus Rerum Humanarum pstr att ordet Italia
hrstammar frn ett grekiskt ord. ar skall p arkaisk grekiska ha kallats , och i Italien var det p den tiden ett
verfld av boskap, och betesmarkerna var talrika, drav namnet p landet; se Gell., Noct. Att. 11.1. Jag mnar inte att i
denna studie underska saken vidare, men jag lutar mer t frklaringen som framhver ett ursprung frn oskiskan, n
den som fredrar ett grekiskt ursprung. 92
Brunt 1965, 98; Walbank 1972, 153; Badian 1958, 30. 93
Flor., Epit. 2.6.1-15. 94
Vell. 2.15.1-4. 95
Brunt 1965, 94.
24
skriver han emellertid att en Aulus Plotius besegrade umbrer och etrusker sedan dessa bda folk
rebellerat. Detta skall ha intrffat r 89 f.Kr., allts ret efter att Lex Iulia de Civitate, lagen om
romerskt medborgarskap till de bundsfrvanter som frblivit lojala, gtt igenom.96
Appianos rknar
upp Marsi, Paeligni, Vestini, Maruccini, Picentes, Frentani, Hirpini, Pompeiani, Venusini, Apulii,
Lucani och Samnites.97
Dremot skriver han att missnjet sjd ven i Etrurien. Men missnje och
enstaka skrmytslingar betyder inte detsamma som att faktiskt ta till vapen och g med i kriget p
italienarnas sida, vilket Brunt hvdar. r 90 f.Kr. hade etrusker och umbrer nnu inte gjort uppror,
men de var sannerligen eggade till att gra det. Appianos (ca 95-165 e.Kr.) skriver att d Rom
fruktade ett krig p tv fronter, bde i norr och i sder, belnade man samtliga lojala bundsfrvanter
med romerskt medborgarskap, Lex Iulia de Civitate. Etruskerna skall omedelbart ha accepterat den
nya lagen och blev sledes romerska medborgare.98
De latinska stderna frblev, med ett undantag,
Venusia, lojala mot Rom under hela konflikten. Enligt H.H. Scullard har det att gra med att en
majoritet av den lokala eliten i de latinska stderna redan var romerska medborgare. Sedan 130-
120-talet f.Kr. hade Rom brjat dela ut romerskt medborgarskap till dem som hll ett offentligt
mbete i de latinska stderna, och emedan dessa mbeten byttes ut rligen torde andelen
medborgare vid tiden fr utbrottet av bundsfrvantskriget ha vuxit avsevrt.99
ven Brunt r inne
p samma linje, han rknar dock upp fler anledningar n Scullard. Brunt menar att latinarna var
knutna till Rom bde genom blod och sprk och att de och deras elit redan tnjt en rad privilegier,
dr medborgarskapet var det frmsta. Slutligen mste man ha i tanke att latinarna kanske
frvntade sig en romersk seger, och helt enkelt inte ville riskera att st p frlorarens sida nr
kriget skulle summeras.100
Det verkar ocks som att ven personer frn etruskiska stder tilldelats
romerskt medborgarskap fre bundsfrvantskriget. S tidigt som r 389 f.Kr. tilldelades enligt
Livius de som deserterat till Rom frn Capena, Falerii och Veji romerskt medborgarskap.101
Inledningsvis gick kriget bra fr bundsfrvanterna, de intog bland annat de lojala stderna
Alba Fucens och Carseoli, och under romarnas frsk att terta den tidigare, stupade den ene
konsuln P. Rutilius.102
Men sedan romarna brjat attackera de olika folken var fr sig, man delade
upp de olika folken mellan sina beflhavare, och brjat dela ut romerskt medborgarskap,103
avfll
96
Liv. 72; 74. 97
App., Rom. Hist. 1.5.39. 98
App., Rom. Hist. 1.5.49. 99
Scullard 1959, se kap IV, not 7. 100
Brunt 1965, 94. 101
Liv. 6.4.4. 102
Scullard 1959, 68. 103
Lex Iulia de Civitate (90 f.Kr.) innebar att samtliga italienare som inte tagit till vapen mot Rom tilldelades romerskt
medborgarskap, frmodligen gllde den ven dem som omedelbart lade ned sina vapen. ret drp utvidgades denna
lag, genom Lex Plautia-Papiria de Civitate och Lex Pompeia de Civitate, till att glla ven de cisalpinska gallerna och
transpadanerna p andra sidan Po-floden; se Scullard 1959, 69-70.
25
de en efter en nda tills endast de hrdnackade samniterna terstod. Och r 88 f.Kr. var upproret
mer eller mindre krossat.104
Efter kriget upphrde de olika folken p halvn att ur statlig synvinkel betraktas som
srskilda folk. Inom loppet av ngra f r organiserades de gamla stadsstaterna och stamomrdena
om till municipia. Juridiskt var nu en etrusk romare, lika mycket som en infdd sdan, och kunde ta
vrvning i legionerna p precis samma premisser som den senare. Den tidigare status som givits
olika stder, som latinska stder eller allierade, socii, upphvdes sder om Podalen och dessa
samhllen inkorporerades nu i den romerska staten. Genom den tidigare nmnda Lex Iulia de
Civitate (90 f.Kr.), samt Lex Plautia-Papiria de Civitate (89 f.Kr.) och Lex Pompeia de Civitate (89
f.Kr.), tilldelades alla fria medborgare i Italien, romerskt medborgarskap. Nr kriget var slut hade
bundsfrvanterna allts uppntt mlet fr sitt uppror, trots att de hade frlorat kriget.
2.5 Etnicitet kontra medborgarskap
Det r viktigt att man inte gr misstaget att, p modernt vis, knyta det romerska medborgarskapet
till nationalitet. Det romerska medborgarskapet var, efter bundsfrvantskriget, i frsta hand
juridiskt, och inte baserat p en tanke om gemensamt ursprung, slktskap eller etnicitet. Och ven
om medborgarskapet nu utstrckte sig ver hela den apenninska halvn var det till Rom man var
tvungen att bege sig fr att utnyttja sina rttigheter som medborgare, som att rsta till exempel. Det
rrde sig allts inte om ett italienskt medborgarskap utan det var som romare man lade sin rst,
oavsett varifrn man kom eller ens familj hrstammade.105
Ett tmligen osmidigt system kan tyckas,
och tydligen funderade man redan under Augustus tid p att modifiera det, fr Suetonius skriver att
Augustus infrde ett nytt system genom vilket medborgarna tillts rsta p sina hemorter. Efter
slutfrd omrstning skulle rsterna sedan sndas frseglade till Rom fr att dr gs igenom och
rknas.106
Det r dock oklart om det ngonsin genomfrdes, jag har inte sttt p andra kllor som
bekrftar det.
Det vanligaste stadsskicket i det tyrrenska Italien frn brjan av den arkaiska perioden var
stadsstaten, inte ethnos, folk. Detta hade viktiga konsekvenser fr hur man betraktade sig sjlv och
hur man sg p identitet. Man identifierade sig i frsta hand med sin stadsstat, senare genom
medborgarskap, snarare n genom etnicitet. Enligt Tim Cornell skall allt bevis tyda p att
medborgarskap versteg etnicitet.107
Alla r dock inte verrens rrande de etruskiska stderna. P. G.
Warden skriver att det borde ha funnits ngon form av medborgarskap i stderna men att det r
104
Flor., Epit. 2.6.15; Vell. 2.17. 105
Walbank 1972, 153-154. 106
Suet., Aug. 46. 107
Cornell 1997, 10.
26
vanskligt att f en vettig bild av hur detta samverkade med andra typer av identitet och att det r
viktigt att forskning p omrdet fortsttes. Warden argumenterar fr ett samhlle dr familj- och
klanidentitet var viktigare n stadsidentitet och medborgarskap. Exempelvis tar han upp att den
militra organisationen verkar ha varit organiserad efter klantillhrighet. Som evidens tar han upp
ett fynd av 125 hjlmar frn Vetulonia (400-talet f.Kr.), samtliga med inskriften Hapnas, som skall
vara namnet p en klan.108
Warden argumenterar p ett vertygande stt men jag anser nd att
evidensen r alldeles fr skrala fr att man definitivt skall kunna bekrfta att s var fallet. Vidare
kan man tnka sig att under arkaisk tid men att stadsstatens och medborgarskapets roll framemot de
tv sista rhundradena f.Kr. hade blivit mer lik situationen i vriga Italien. Warden skriver sjlv att
evidensen fr hur den etruskiska eliten uppfattade sig sjlv pekar p att identitetsuppfattningen
frndrades ver tid.109
Och pstendet om medborgarskapet fr std ven av Appianos, som
skriver att de italienska bundsfrvanterna brydde sig mer om det romerska medborgarskapet n om
sina egna lnder.110
ven Diodoros Siculus fr fram ett liknande pstende.111
Rom bestod, som
tidigare nmnts, av en mix av olika etniciteter, samtidigt var alla romare. Cicero, som i sin De
Legibus, diskuterar medborgarskapet med vnnen Atticus, pratar om varje medborgares duae
patriae, tv fderneslnder. Ett naturligt och ett juridiskt. ven om man alltid kommer hysa krlek
till det fdernesland som ens slkt stammar frn och dr man sjlv r fdd, fr det inte rda ngot
tvivel om vilket av de tv fderneslnderna man har mest krt, plikten gentemot res publica mste
alltid komma i frsta rummet. Fr Cicero, som uttrycker sig genom en politikers termer,
personifieras denna plikt gentemot staten av kurian. Men den kan ven appliceras p en medborgare
som stod lgre ned p rangskalan; fr en soldat inbegrips denna plikt i krigstjnstgringen, en
vanlig mans huvudsakliga munus, plikt, blir att tjna sitt land som en soldat patria civitatis pro
qua mori debemus.112
Sherwin-White pstr att s lnge som det romerska medborgarskapet
begrnsades till den apenninska halvn mste patria naturae, ha kommit p andra plats, precis som
Cicero anser att det mste vara. Men senare, nr medborgarskapet tilldelades personer i provinserna,
som kanske aldrig hade sett Rom, r det tveksamt om samma pstende r gngbart.113
Men att etnicitet inte verkar ha varit den viktigaste identitetsmarkren betyder inte att den
var oviktig. T. D. Stek tycker dock att det r viktigt att inte verdriva etnicitetens vikt, han ppekar
att andra stt att identifiera sig genom var viktigare.114
Samtidigt finner vi etruskiska aristokrater
som, i varje fall under en vergngsperiod och kanske i tillgg till sitt medborgarskap, verkar ha
108
Warden 2013, 357-58. 109
Warden 2013, 355. 110
App., Rom. Hist. 1.87 (V). 111
Diod. Sic. 37.11; om jag blir en romersk medborgare genom Drusus lag kommer jag betrakta Rom som mitt
hemland. 112
Cic., De Leg. 2.2.5. det medborgerliga fderneslandet, fr vilket vi br/mste d. 113
Sherwin-White 1973, 171-172. 114
Stek 2013, 349.
27
identifierat sig sjlva utifrn sitt etniska ursprung. Detta pstende gller endast etruskiska
aristokrater verksamma i staden Rom. Ett gott exempel terfinns i den s kallade Corsini-tronen.
Tronen r ett romerskt marmorarbete utfrt under mitten av det frsta rhundradet f.Kr. men
utformad efter en trontyp som anvndes i Etrurien under 600- och 500-talen f.Kr. en typ som
traditionellt kopplas samman med furstliga eller kungliga familjer, som ett tecken p hg rang.115
Corsini-tronen hittades p 1730-talet vid Laterankyrkan i Rom i samband med de arkeologiska
utgrvningar som gde rum nr pve Clemens XII: s116
gravkapell byggdes i direkt anslutning till
kyrkan.117
Frn brjan ansg man att tronen var ett helt igenom etruskiskt arbete, men en del
faktorer gr det troligare att det rr sig om ett senare romerskt sdant; fr det frsta materialet,
marmor anvnds sllan i det arkaiska Etrurien, fr det andra fyndplatsen och fr det tredje
relieferna, som helt klart inte gr i etruskisk arkaisk stil, bland annat br en soldat en hjlmtyp som
anvndes frst under 100-talet och det frsta rhundradet f.Kr., dremot r motiven furstliga, de
utgrs av scener i en furstes eller kungs dagliga liv under arkaisk tid118
ryttarprocessioner, jakt,
gravoffer och spel.119
Utformningen av tronen r helt klart etruskisk och gr tillbaka p en typ som
vi knner i form av brons- och till och med troriginal frn 600-talsgravar i Chiusi (Clusium) och
Verrucchio, frn Chiusi finns ven sm miniatyrmodeller i terrakotta (600500-talet f.Kr.), frn
Cerveteri (Caere) reproduktioner i verklig skala frn gravar uthuggna direkt ur klippan (600-talet
f.Kr.), samt bilder p stelai frn Bologna (300-talet f.Kr.). Utifrn bilderna p stelai frn Bologna
verkar tronen ha frlorat sin ursprungliga funktion som symbol fr hg rang och offentlig makt,
anvnd av svl mn som kvinnor, och i stllet ha blivit kvinnans exklusiva egendom och
drigenom ftt mer privata konnotationer. Dessa stelai frn Bologna visar kvinnor sittande p
tronen i en mer privat milj. Mario Torelli anser att tronen frn och med denna period anvndes av
den etruskiska kvinnan i hennes roll som hemmets hrskarinna, och funderar p om den rentav var
frbjuden att anvndas av mn.120
Frlagan till denna marmorkopia, frmodligen i brons, vill
Torelli datera till slutet av 400-talet f.Kr. och frlgga till omrdet mellan Chiusi, Perugia, Arezzo
och Volterra. Kopian anser han vara utfrd under frsta rhundradet f.Kr. av en ganska ansprksls
hantverkare frn centralitalien, som lade till en egen stil samt ngra, frmodligen omedvetna,
uppdateringar av originalets ikonografi, exempelvis den hjlmtyp som tidigare tagits upp.121
Vem
bestllde d kopian, och varfr? Man vet att p platsen fr den nuvarande Laterankyrkan fanns,
under frsta rhundradet f.Kr. och frsta rhundradet e.Kr., en exklusiv villa tillhrande familjen
115
Torelli 1999, 155. 116
Clemens tillhrde en gren av den florentinska adelsfamiljen Corsini, drav namnet p tronen. 117
Torelli 1999, 150-151. 118
Torelli 1999, 155. 119
Torelli 1999, 157. 120
Torelli 1999, 155. 121
Torelli 1999, 156-157.
28
Plautii Laterani,122
vars namn ju fortfarande bevaras i den nuvarande kyrkan. Den siste Plautius
Lateranus, och den ende som bar cognominet Lateranus,123
var inblandad i den pisonska
sammansvrjningen124
mot kejsar Nero (54-68 e.Kr.), och hans egendom konfiskerades tillsammans
med andra konspiratrers efter att sammansvrjningen avsljats.125
Denne Plautius Lateranus
hrstammade frn en rik familj frn en liten stad i nrheten av Tibur, Trebula Suffenas. Hans familj
dyker fr frsta gngen upp i samband med bundsfrvantskriget. Tv medlemmar r knda, A.
Plautius leg. 90 och 87 f.Kr. samt M. Plautius Silvanus folktribun 89 f.Kr. Den verklige stamfadern
r dock en son till den frstnmnde, en A. Plautius, praetor 51 f.Kr. Frn honom delas sedan
familjen i tv grenar, en som br cognominet Silvanus, och en annan som vr Plautius Lateranus r
en medlem av. Silvanusgrenen verkar ha varit mer framgngsrika n Lateranusgrenen, och detta
torde ha att gra med deras kopplingar till den kejserliga familjen. Modern till familjens frste
konsul, M. Plautius M.f.A.n. Silvanus, cos. ord. 2 f.Kr. tillsammans med Augustus, nrde ett nra
vnskapsfrhllande med kejsarinnan Livia. Hennes namn var Urgulania, och skall ha varit av
etruskisk brd.126
Torelli kopplar samman hennes namn med en Orgolnius, en kung i Caere som
skall ha strtats under mitten av 300-talet f.Kr. av Aulus Spurinna. Han anser att Orgolnia r en
arkaisk form av familjenamnet Urgulania, och rekonstruerar bda som ett etruskiskt *Urclna.127
Hur
det n m vara med den saken fungerade denna Urgulania som ktenskapsmklerska t bda grenar
av familjen Plautius. Svl sin son, konsuln r 2 f.Kr. som sin sonson, A. Plautus, quaestor 31 e.Kr.,
gifte hon bort med kvinnor av etruskisk brd. Sonen med en Lartia Cn.f. och sonsonen med en
Vibia Marsi f. Laelia nata128
, men sin strsta affr gjorde hon med sin sondotter Plautia Urgulanilla,
som giftes bort med den blivande kejsar Claudius.129
Urgulanias gren av familjen dog ut r 59 e.Kr. d den siste medlemmen av grenen, A.
Plautius, sonen till den tidigare nmnde A. Plautius, quaestor 31 e.Kr., mrdades av Nero p grund
av att han stod kejsarens mor Agrippina d.y. nra. En del av familjens egendom br d ha tillfallit
slktens andra gren, Plautii Laterani, inkluderat frfadersbilderna, imagines maiores, som en familj
frvarade i husets atrium, samt den s kallade Corsini-tronen. Emellertid dog som sagt ven den
andra grenen ut bara ngra r senare, r 64 e.Kr.130
Tronen som hittades p platsen fr Plautii
Lateranis villakomplex kan ha tillhrt denna starka och inflytelserika kvinna, Urgulania. Den kan ha
122
Juv., Sat. 10.15. 123
Torelli 1999, 159. 124
r 64 e.Kr. 125
Tac., Ann. 11.30.36; 11.13.11; 15.49.53. 126
Heurgon 1961, 105. 127
Torelli 1975, 39-40. 128
Lgg mrke till namnformen Laelia nata. Det rr sig om ett metronymikon, en namnform man rver frn modern.
Metronymikon var den av de etruskiska namnformerna de romerska etruskerna skulle klamra sig kvar vid allra lngst
sedan de latiniserat sina namn. Metronymikon kommer diskuteras mer ingende i kap 3, Det etruskiska sprket och
etruskernas namn. 129
Torelli 1999, 160; Suet., Claud. 26. 130
Torelli 1999, 161.
29
tillverkats som ett monumentum triumphale, avsedd att st synlig i husets tablinum fr att pvisa
Urgulanias furstliga etruskiska hrstamning. Torelli gr ytterligare ett steg och pstr att tronen
tillverkats i samband med Urgulanias gifterml med M. Plautius Silvanus, och skulle d kunna
dateras till runt r 40 f.Kr. Det etruskiska originalet i brons skall ha sttt i brudens barndomshem
och hon fick med sig kopian i marmor till sitt nya hem.131
Tiden fr giftermlet stmmer vl
verens med dateringen av tronen, bland annat utifrn relieferna. S jag hller det fr hgst troligt
att kopian kom i familjen Plautius go i samband med M. Plautius Silvanus och Urgulanias
gifterml. Dremot kan man inte sga ngonting om det etruskiska originalet, att pst att originalet
stod att finnas i Urgulanias familjehem anser jag alldeles fr spekulativt. Hur som haver, det viktiga
i sammanhanget r nd marmorkopians funktion av identitetsmarkr. En identitetsmarkr fr en
svunnen kunglig makt, men kanske ocks fr etnicitet. Det r visserligen oskert vad som hr var
viktigast, det faktum att familjen kunde spra sina rtter till kunglig brd, eller att kunna visa upp
ett statusobjekt tillverkat efter ett etruskiskt original och med etruskisk formgivning. Eller rr det
sig om en kombination av de tv?
2.6 I klvattnet efter bundsfrvantskriget Augustus och Tota Italia
ven om samtliga italienare, sder om floden Po, nu officiellt var romare,