MEDELPADSSÄGNERNA OM STARKOTTER

AV

VALTER JANSSON

Starkotler är som bekant, sådan han framställes i de gamlakällorna, en av vår forntids ståtligaste och mest tilldragande

gestalter. Det berättas, att han av gudarna begåvats med ettliv, som skulle räcka i tre mansåldrar. Många bedrifter hannhan härunder utföra. Bl. a. var han med i det vida ryktbaraslaget vid Bråvalla, där han trots många och svåra sår käm­pade med en underbar tapperhet och uthållighet. Om hansstridslystna och okuvliga sinnelag vittnar bäst berättelsen,att ännu, då hans huvud blivit avhugget, fortsatte bålen attstrida.

Utförligast finnas Starkotters bragder omtalade i dendanske historieskrivaren Saxo Grammaticus' arbete GestaDanorum från slutet av 1100-talet. Men även i den västnor­diska traditionen är Starkotter känd både i skaldedikter ochsagor. Man har också framhållit, att ännu i sen tradition iSkåne funnits berättelser om Starkotter.1 Mindre bekant tycksdet vara, att även i Medelpad finnas lokala traditioner omStarkotter, den ena anknuten till Alnö socken, den andra tillTuna socken. Här nedan skola vi underkasta dessa tradi­tioner en närmare granskning.

Denna uppsats är av i huvudsak samma innehåll som två tidnings­artiklar, den ena i Sundsvallspostens julläsning den 21 dec. 1929 sid. 5,den andra i SundsvalIs tidning den 10 aug. 1931 sid. 11. Framställningenhar emellertid här helt omredigerats, och en del noter och litteraturhän­visningar ha tillagts.

1 Se härom A. Olrik, Danmarks Heltedigtning 2, sid. 160 ff.

57

1. ALNöTRADITIONEN OM STARKOTTER.

Den till Alnö anknutna traditionen om Starkotter är rättfåordig. Man berättar, att på denna ö funnits en jätte vidnamn Starkotter. Hans gård skall ha legat vid nuvarandebyn Stolpås (uttalat staj!is). Dessa sägner äro allmänt kändabåde bland allmoge och beläst folk. Vid flera tillfällen harockså Alnö tilldelats det något poetiskt klingande namnetStarkotters ö.

Man finner samma tradition redan i skrifter från 1700­talet. I Eric Tunelds arbete Inledning til Geographienöfwer Swerige (1741) finner man följande: »ALö, en liuflig Ö,

i hafvet, wid pass 2 mil lång, och 1 mil bred, består afen Sokn, som är Annex under Skiön. Ther äro twå byar,kallade Påtta och Påttäng, hart wid then behagliga gårdenStålpås, therest, såsom menes, then stora J ätten Starkoter,som för sine hielte-dater, och sparsamma lefwerne, är mycketnamnkunnig, har haft sit tilhåll, emedan Historien wittnar,at han bodt wid Alo Potta, och at han blifwit kallad Alo­dräng». Och Abraham Hiilphers skriver i sina kända sam­lingar från Medelpad (1771) följande på tal om Alnö socken:»Berättelser och Fornsagor anföras här åtskillige, särdelesom Jätten Starkotter, som i Herwara Saga beskrifwes undernamn af Alodräng, och säges hafwa bodt wid Alo Påtta.Af twå här belägna byar Påtta och Påttäng, hardt wid denbehagelige gården Stålpås, wilja någre Antiquarier sluta desshemwist i denna orten, ehuru landet då skulle blifwa nogtidigt bebodt, efter Starkotters lefnad föres til A. M. 3760».

Redan i Hiilphers framställning lyser det igenom, att Stark­otter blivit lokaliserad till Alnön på grund av några lärdaantikvariers funderingar över en uppgift i Hervararsagan ochnågra ortnamn på Alnön. Är man något närmare införsatti den äldre lärdomshistorien, kan man på förhand nästanmed bestämdhet säga, från vilken person denna kombina­tion härleder sig. Det måste vara från Eric Julius Biörner.

58

I E. J. Biörners arbete De Svedia boreali (1717) finnerman också följande: »Att Starkotter, den berömde jättenoch kämpen, varit från Gotunheim (dvs. Norrland enligtBiörners terminologi), kan ej betvivlas; ty Hervararsaganberättar följande om honom: Starkotter Alodräng boddedå vid Alopotta, vilken uppgift i hög grad får sin belys­ning av förhållandena på ön .och annexförsamlingen till Skön,Alnön, med byn Potta och ängen Pottäng: vad är Alodrängannat än den hugstore mannen från Alnön? vad är Alopottaannat än något med detta namn på Alnön?»l

Man kan efter genomläsandet av dessa rader ej gärnatveka om att det är härifrån, som Tuneld och HiUphersmer eller mindre direkt fått sina uppgifter, och det kan hellerknappast betvivlas, att den nu levande folkliga traditionenom Starkotter leder sitt ursprung härifrån. Men låt ossundersöka, i vad mån Biörners konstruktion kan anses hanågon grund för sig. Det kan till en början vara bäst attgranska sagornas uppgifter.

I den upplaga av Hervararsagan, som Verelius gav ut1672 och som Biörner haft till sitt förfogande, står verkligen,att Starkotter bodde vid Alupotta. Men Verelius utgåva äravtryckt efter en handskrift, avskriven efter en papperscodex,i vilken man läsetr Alupolla i stället för Alupotta. Och ien annan, i flera avseenden bättre handskrift står i ställetAlujossa. I övriga handskrifter saknas motsvarighet, och avde nämnda handskrifterna är ingen från äldre tid än 1600­talet.2 Under sådana. omständigheter är det synnerligen rim-

1 »Starkatherum gigantern & pugilem famosissimum, Gotunheimitamfuisse non est quod dubitemus; Hervane namqve historia hlec de eo re­fert: Starkather Alodrängllr bio tha vid Alopotta, qUle sane non paruminsulam & para:ciam ecclesile Skaunensis Alo ejusqve pagum potta & pratumpottäng illustrant: qvid Alodräng, nisi magnal1Jimus vir de Alo? qvid Alo­potta, nisi qvidqvam ejus nominis in Alo?» (A. a. sid. 30.)

2 Se härom HeiClreks saga - -- - udg. - - - ved Jon Helgason(1924).

59

ligt, att denna sägenuppgift först sent kommit alt inrymmasi Starkottersagan och att det här nämnda Alufossa avserUlefoss i nedre Telemarken, liksom ett i fortsättningen nämntEill kan avse en gård med samma namn därstädes. l I varjefall är läsarten AZupotta ej säkert styrkt i handskriftsma­terialet.

Härtill komma nu ett par uppenbara felaktigheter eller ivarje fall onöjaktigheter i Biörners framställning. Biörnertalar om byn Påtta och ängen Påttäng. Men bynamnet Påttaär eljest alldeles okänt och torde ha uppfunnits av Biörnersjälv. Och Pottäng, som är namn på en by, skrives i gammaltid Petteenghe, Pätinge o. dyl. 2, vilket visar, att namnet allsej hänger samman med något ord påtta el. dyl. Delta fram­går ock av det genuina dialektuttalet p~t~lJ,. Bynamnet Pottängkan därför omöjligen räknas som något bevis eller ens in­dicium för att Starkolter bott på Alnön.

Värre kan det synas vara att komma till rätta med förraleden i AZutossa och Starkotters tillnamn AZudrengr. Dettatillnamn förekommer både i Hervararsagan och Gautreks­sagan. De bästa handskrifterna ha formen AZudrengr medlångt a, vilket i nusvensk tid skulle ha resulterat i å. Mendet kunde ju tänkas, att handskrifterna på denna punkt voremindre tillförlitliga och att vi i AZu- trots allt hade att göramed en form av socken- eller önamnet Alnö, såvida ejandra mera avgörande motinstanser funnes. Sådana finnasock.

Det nämnda AZu- i AZudrengr och A.Zutossa kall förklarasoch tydas på många sätt. Om Alutossa, vilket är först s,('ntbestyrkt, se strax ovan. AZudrengr har man förmenat varaför AZadrengr, dvs. Ales man. Eller också har man tänktsig, att AZudrengr var liktydigt med den grekiska sagofigurenAloiden Olos, Ephialtes' broder. Till sist har man äventänkt sig, att AZu- hörde samman med fvn. all 'djup ränna

1 Se Norr. Skr. af sagnhist. lndhold udg. af S. Bugge, s,id. 350 f.2 Se J. Nordlander, Norrl. sam!., ser. 1, sid. 238.

60

en älv eller en vik', motsvarande nyno. ål, åla med sammabetydelse. l Alla dessa förslag till tolkning äro osäkra, mende visa, alt ålskilliga möjligheter till förklaring finnas. Ochatt tolkningen Alu- 'Alnö' ej alls går att upprälthålla, fram­går fullt klart aven granskning av Starkottersagans utveck­ling.

Den danske forskaren Axelalrik har i andra delen av sittarbete Danmarks Heltedigtning (1910) utförligt behandlalStarkottersagan. Senare har också Birger Nerman givit bi­drag för belysande av sagans framväxt. 2 Det synes klart, atti den utförliga form vi känna sagan efter Saxo Grammaticus'Gesta Danorum från slutet av 1100-talet ingå berättelser avsvenskt ursprung. Men det framgår även av nämnda under­sökningar, att sagan nått sin fullständigaste utformning pådansk botten. I sen tid har sedan sagan vandrat över tillNorge, och det är först, sedan sagan blivit hemmastadd isydöstra Norge, som beil'ättelserna om Starkolter Åludrengroch hans vistelse vid Ålufossa infogats i densamma. Menunder sådana förhållanden är det fullkomligt omöjligt attsöka förklaringen till det något gåtfulla Alu- i ett ortnamn idet långt österut belägna Medelpad.

II. TUNATHADITIONEN OM STARROTTER.

De till Tuna socken lokaliserade sägnerna om Starkotteräro betydligt rikare och mera omväxlande än de, som hän­föra sig till Alnö socken. I den tryckta litteraturen ha dedessutom fått en vidsträckt spridning, och i den folkligatraditionen är Starkotter en ofta förekommande person. I detstora geografiska arbetet Sverige utgivet av Ahlenius m. fl.läser man i del 6 (1912-1924) på tal om Tuna bl. a.: "SOom Sjöstadsberget i Valtjom och invid Finnhufvudvägen ärett fyrkantigt kummel, kalladt Starkotters graf». Fylligare

1 Se härom Bugge a. s.; A. Olrik, Danmarks Heltedigtning 2, sid. 180 f.2 Slud. öv. Svärges hedna lilleralur (1913), s,id. 92 ff.

61

upplysningar får man i t. ex. Daniel Aslunds intressanta ochgivande Beskrifning öfver Vesternorrlands län från 1878­1880. Där finner man sid. 306 f. följande både roande ochinnehållsrika berättelse.1

»Starkotter, som också kallas Rödu Pilt och Ala Drängvar en manhaftig jätte. Han var en väldig stridskämpe, satttill bords med sin konung och var den förnämste kämpen iNordisk här. Men då han föll i onåd hos kungen för enprinsessas skull, vandrade han upp till Norrlands skogaroch utförde bland de der boende mången dråplig kämpadatså att han fruktad vardt af alla dem, som i Nordlanden bodde.Han hade en kamrat i Borgsjö vid namn Bahl i Balbo.2 Dessatvå voro goda vänner och fostbröder. En morgon uppstegStarkotter på Klefberget i Tuna och Skjöle by och tilltaladeBahl i Bahlbo sålunda:

- Bahl i Bahlbo! År du vaken?På 9 mils afstånd hörde Bahl i Bahlbo detta tilltal och

svarade:

- Rödu Pilt! Solen och jag vakna alltid på samma gång.Hur är det dig?

- Bahl i Bahlbo! Som du vet, äter man här endastlax. Lax till frukost, lax till middag och lax till qväll. Komderföre upp till Borgsjö3 med en köttbit!

- Ske dig som du vill! - svarade Bahl i Bahlbo och varom ett par timmar nere i Rude med en elg under hvarderaarm'en.

Nästa morgon stod Bahl i Bahlbo på ett berg i Borgsjöoch talade till Starkotter sålunda:

1 Härav finnes ett manuskript i Tuna kyrkas arkiv. På ett tämligenpietetslöst sätt är sägnen avtryckt hos M. Rieck-Miiller-Ol. Högberg,Medelpad och Ångermanland 2, sid. 16 f.

2 Balbo kallas än i dag ett vidsträckt skogsområde i norra delen avbyn Ensillre.

s Uppenbarligen fel för ner till Tana eller dylikt.

62

- Rödu Pilt! Är du vaken?- Bahl i Bahlbo! - svarade Starkotter - solen och

jag vakna alltid på samma gång; hur är det dig?- Rödu Pilt! Som du vet, äter man här i Borgsjö en­

dast kött. Elg till frukost, elg till middag och elg till qväll.Kom derföre npp med en fiskpinne!

- Ske dig som du vill - svarade Starkotter och var omett par timmar hos sin vän med en tunna lax under hvarderaarmen.

På detta sätt underhöllo jättarne hvarandra med färsktfrån skogen och vattnet och utbredde dessemellan fasa ochförödelse hvar i sin hembygd. Men en afton då de åter­vände från ett ströftåg till hafvet och skiljdes åt i Rödu(sannolikt Rude) by ihjälslogs Starkotter af tordön (åskan),och blef så detta stenkummel lagdt öfver honom, hvilketbefinnes på Vattjoms egor, nära elfven, är cirka 40 fotlångt och utmärkt med 5 st. stenar, betecknande jättensfötter, axelben och hufvud. Om detta stenkummel, allmäntkändt under namn af Starkotters graf, förmäler vidare folk­sägnen: att de gräfningar efter jordagods och skatter, hvilkatid efter annan derstädes företagits, varit för dem, som dessagräfningar försökt, åtföljda af sjukdomar och olyckor.»

Vid besök i Tuna har undertecknad även antecknat fleraberättelser om Starkotter. Så har man bl. a. berättat föl­jande.

Käringen till Starkotter tog en gång i sitt förkläde hästmed karl, som var ute på åkern och plöjde, för att bärahem till leksaker åt sina barn. Starkotter lyckades emel­lertid rädda den arme mannen från detta öde genom att fram­hålla för käringen, att människorna skulle utgöra derasefterkommande släktled.

Om graven eller kumlet har man också åtskilligt att be­rätta. Många ha försökt gräva fram de skatter, som uppgesoch tros finnas där, men dessa försök ha alltid misslyckats.Somliga ha råkat ut för olyckshändelser. En sten har ibland

63

helt plötsligt lossnat och ramlat ned över den olyckligeskattgrävaren. Ibland har man lyckats komma ända nedtill gravens botten. Men då man tillat upp, har byn stått ilågor. Hals över huvud har man skyndat hem för atträdda, vad som räddas kunde. Alllsammans har då emel­lertid visat sig vara en synvilla. Och har man sedan åter­vänt för att fortsätta med grävningen, har graven fullständigtrasat igen.

Skattgrävaren måste också iakttaga ovillkorlig tystnad un­der grävningen för att lyckas i sitt företag. Det har emel­lertid ibland under arbetets gång inträffat, att en halt höna,spänd för ett hölass, visat sig. Då grävarna vid den syneninte kunnat hålla sin skrattlusta i styr eller låta bli att säganågot till varandra, har grävningen blivit fruktlös.

Det kan förefalla, som om vi här hade att göra med heltoch hållet folkliga berättelser, fortplantade från släkte tillsläkte i långliga tider genom muntlig tradering. Och dettatycks bekräftas av att berättelsen om att Starkotter liggerbegraven i Vattjorn i Tuna litterärt finnes betygad redanpå 1700-talet.

Förhållandet omnämnes sålunda i Abraham Hiilphers ovannämnda samlingar från 1771. Något utförligare behandlassaken i Eric Tunelds förut citerade Inledning til Geogra­phien (1741), där det heter sid. 279: »TUNA, en Sokn, hwarestwid Elfwen och landswägen berörde Starkoters Graf före­kommer, som är 10 alnar lång, warande then wid hufwudet,axlarna, och fötterna utteknad, med stora stenar: then kallasaf gemene man Rölungs piltens, Rodungs eller Rodu-Jättensgraf; såsom ock Historien intygar, at han blifwit begrafwen,på en slätt, kallad Roiung».

Man bör observera Tunelds synnerligen viktiga och förfrågan till synes avgörande tillägg: »Historien intygar, athan blifwit begrafwen, på en slätt, kallad Roiung». Denhistoria, som här åsyftas, är Saxo Grammaticus' i det förc-

64

gående nämnda arbete Gcsta Danorum fran omkring 1200.Att Rolung legat i Tunaeller ens i Medelpad, uppger emel­lertid den danske lärde aldrig. Hur det kommit sig, attman lokaliserat Rolung till Tuna, framgår aven avhandlingfrån 1700-talet, som behandlar Starkottersagan.

Ar 1724 försvarade en västmanlänning Johannes Ervalliusi Upsala en avhandling om Starkott'er. Bland de meningarhan här hävdar är det en, som i detta sammanhang särskiltintresserar. Enligt Ervallius är nämligen Starkotters gravatt finna i Tuna i Medelpad. Det är av vikt att läggamärke till det sätt, varpå teorien framställes. Framställningenlyder, som följer.

»Detta var slutet för den tappre kämpen, som utförtså lysande bragder. Men var hans gravplats Reling, Rolungeller Rodung är belägen, därom äro vi och historikerna ejalldeles ense. Härom berättar Vormius bl. a. följande: SeclanHatherus dödat Starkaterus, hedrade han honom med enärofull begravning, och för att en så stor kämp'e icke skullevara utan grav, lät han begrava hans kropp på ett fält,allmänt kallat Rolung. Detta fält har än i dag i Skånedetta namn. Vad oss beträffar, omfatta vi i denna fråga sna­rare herr Biörners mening: ty denne norrlänning har bådesett denna gravplats i Medelpad och håller för säkert, attden är belägen därstädes, av följande skäl: på Vattjomsjord, vid kungliga landsvägen, nära älven, som flyter genomTuna socken, finnes en väldig grav, omgiven aven hög avsten, vanligen kallad Gråsten, varav 5 stora stenar av om­kring 2 alnars höjd över marken, till utseendet som någrarunstenar, ses resta, en vid huvudet, en vid vardera axelnoch två vid fötterna, vilken grav invånarna i denna sockenkalla Rölungs-piltens eller Rodungs Gättens Graf, dvs. Ro­lungs-hjältens grav, med namnet härlett från den intillig­gande gamla byn Röde eller Rödäng ; denna grav mäter tioalnar i längd och har avbildats hos herr Biörner. Dessutomöverensstämmer det synnerligen väl med verkliga förhål-

5 65

landet, att Starkotter enligt § VI mot slutet av sitt liv begavsig till sin farfars hem, beläget i Jotunheim. Ty det är till­räddigt bekant, att jättarna vara förhatliga för alla i Man­heim, dock ej i krig. Vi förneka emellertid ej, att även ensådan plats i Skåne ännu har ett dylikt namn; men av an­förda skäl vilja vi hellre försv.ara den andra meningen.»1

Här finner man alltså den meningen vältaligt och tvärsä­kert hävdad, att det är Starkotter, som ligger gömd i detmärkliga stenkumlet vid Rude. Av särskilt intresse är, attförfattaren tydligt säger till om att detta är en tes, som. hanvill försvara. Folktraditionen har därom intet att förmäla.Saxas uppgift är utgångspunkt för hans hypotes, vilkenemel­lertid icke är hans utan till upphovsman har Eric JuliusBiörner. Eric Julius Biörner, som var medelpadsson, kände

1 »Hie erat exitus pugilis fortissimi, qui tot egregia edidit faeinora.Ubi vero sepulturle ejus lobus (sic!) Reling, Rolung sive Rodun!l situssit, inter nos & historieos non plane eonvenit. Hae de re Vormius prleteralios ita tradit: Hatherus occisum a se Starkaterum lIonesta beavit sepul­tura, & ne tantum Atllletam busti inopem jacere patcretur, corpus ejus,.in campa, qui vulgo Roiung, sepu/turre mandandum curavit. Hic veracampus etiamnum in Scania lIoc nomine gaudet. Quod ad nos, hae in reDn. Biörneri potius ampleetimur sententiam: quippe qui Norlandus, hunesepultune loeum in Medelpadia situm & vidit, & pro eerto habet, hoenixus fundamento: quippe in terra Watiomensi, ad regium iter, propefluvium Parochile Tunensis, ingens sepu1crum, lapidum mole, vulgo Grå­sten/ cinetum reperitur, quorum quinque magni lapides, duorum cireitereubitorum altitudinis supra terram, instar lapidum aliquot Runieorum,unus ad caput, unus ad axillam utramque, pariterque ad ambos pedesereeti eonspiciuntur, quod inenlle illius parcccile Rölungs/ piltens siveRodungs Gättens Graf vocant, id est Rolungensis herois sepu1crum, pe­tita denominatione, ex villa antiqua adjacente Röde/ sive Rodäng, deceUleubitorum longitudinem sepu1crum hoeee continet, ipsaque delineatioapud Dn. Biörner prostat. Prleterea veritati maxime eonvenit, quod Star­katerus, in fine vitle SUa', see. VI, ad domieilium avi, in Jotunheimiasitum, iter properavit; Gigantes enim omnibus Manheimitis, nisi in bello,odiosos fuisse, satis constat. Non tamen diffitemur, quin & ejusmodiioeus in Scania etiamnum hoe gaudeat nomine; ob rationes tamen dictasposleriorem hane potius tueri lubet senlentiam» . (A. a. sid. 49 fL)

66

efter all sannolikhet till folk traditionen om jättegraven iTuna redan från sin barndom. Hur denna ursprungligatradition lydde, kan man få en uppfattning om tack vareen märklig urkund från Medelpad från år 1684.

I en handskrift från detta år, förvarad i Kungliga biblio­teket i Stockholm, berättar dåvarande lagmannen i Medel­pad, häradshövding Eric Teet, om en inventering av forn­minnen, som han företagit i Medelpad, och skriver bl. a. 1

»!tem om en Jette benembd Gässen i Rudu referera.s atthan hafft en kammerat Bahl i Bahlbo i Borgsjö Sochen,effter bägges nampn äro godzen än till finnandes. Pilten iRudu besökte Bahl i Bahlboo med en tunna lax under hwararm: sedan besökte åther Pilten i Rudu Baal igen med enung älg under hwar armen. Gossen i Rudu skall blifwitihiälslagen på hwettioms Moen aff Toordöön och der ensteenkummel öfwer hOllOm lagdt warandes åtskillige pers­soner skadde som söökt rubba samma steenkummel medh der­intill belägne högh, såsom PädelT Oloffsson i Hwattiom gräffdeuthi när liggiande hög bleeff siuk och älendig. Oloff Pärsson iSweden skulle taga sig en hälla till graffhälla aff sammakummel, och när han kom hällan att röras bleeff han för­lorat, miste meerendeels sitt förstånd och twingades siedantill döödz.»

Här finna vi alltså sägnen om Rödu pilt i dess ursprung­liga form. Det är en av folkfantasien skapad sägen i an­slutning till de stora stensättningarna och stenanhopningarnavid Rude. Att Starkotter skulle ligga begraven där, däromvet den folkliga berättelsen intet. Men denna gamla sägen­uppteckning sätter oss också i stånd att med säkerhet av­göra, att BiörnelTs hypotes är felaktig.

Hos Saxo uppgives, aLt Starkotter blivit dödad och höglagdpå ett fält kallat RoIung, Rolung el. dyl. Läsarterna varieranågot, men någon form Rodung, som Ervallius åberopar ochsom är nödvändig för att namnet skall kunna sammanställas

1 Finnes förut tryckt i Dybecks Runa 1 (1842), sid. 16.

67

med Röde äng, finnes ej.1 Men härtill kommer, att byn Rudceller Bödc i Tuna eHer all rimlighct aldrig hctat annorlundaoch att Röde äng är uppkonstruerat av Biörncr för att få tillstånd en åtminstone ytlig överensstämmelse mcd Saxos Ro­lung. Ingenstädes finnes varken i gammal ellcr nuvarande tidnamnet Böde äng nämnt annat än i samband med Starkottcr­sägnen. I dagligt tal kallas ifrågavarande områdc numeraHjältmon.

Det är därför fullkomligt klart, att den av Biörner ochErvallius förfäktade meningen i intct avscende håller måttct.Hypotesen har uppbyggts på ett material, som vid cn gransk-'ning visar sig vara otillförlitligt, och tankcn på att Starkottcrskulle ha något med stensättningcn på Hjältmon i Vattjomatt göra måste fördenskull för alltid skrinläggas. 2

* * *Efter denna granskning av medelpadssägnerna om Stark­

otter äro vi fullt på det klara mcd hur dc tillkommit. I enafallet är det uteslutande en lärd kombination. I andra falletha vi att göra med en eller riktigarc flera gamla sägner omen i ctt stenkummcl begravd jätte, vilka sägner på grundav lärda funderingar kommit att tillskrivas Starkotter. I enafallet få vi bevittna, hur en sägen kommcr till på grund aven lärd kombination, i andra fallet, hur en redan befintligsägen ändras om av samma anledning. Hur dessa genom lärtinflytande åstadkomna sägner fått sin nuvarande utbredningoch spridning är också lätt att förstå.

E. J. Biörner, från vilken iden om Starkottcrs mcdelpadskahärkomst leder sitt ursprung, var, som ovan nämnts, född i

1 Se Saxonis Gesta Danorum - - reeognoverunt et ediderunt J. OIrik& H. R:oeder, tom. 1, sid. 229: 10.

2 För fullständighetens skull påpekas här, alt "SlarkotLers grav» harblivit utgräVd av Goltfr. AdIerz. Enligt hOlIOm skulle vi här kanhända ha

aU göra med en gammal harg. Se f. ö. Kongl. Vill. Hi&l. o. Ant. ak.månadsbl. 1900, sid. 23 ff.

68

Medelpad, närmare bestämt i lagmanshemmet på Horsil iTimrå socken. Biörner var som känt en av de mest bemärktarudbeckianerna. Som ung student i Upsala förfäktade hani tal och skrift den meningen, att Starkotter var hemmahö­rande i Medelpad. Andra lärde anslöto sig till hans åsikt,och så småningom ha historiska och geografiska arbeten avolika slag upptagit berättelserna om Starkotter på Alnön ochi Tuna. Men därjämte ha dessa sägner från lagmanshemmetpå Horsil och gellOm prästerna, som utgjorde den tidens lärde,trängt ned bland allmogen. På så vis kommer det sig, attvi än i dag både i litteraturen och folktraditionen påträffaberättelser, som innehålla motiv av utpräglad folksägen­karaktär men även sådana, som ha sitt ursprung i den lärdaoch vetenskapliga litteraturen och som handla om en kämpe,som satt till bords med sin konung, var den främste kämpeni nordisk här osv.

Resultatet av den granskning och utredning vi underkastatsägnerna om Starkotter i Medelpad synes ha blivit i främstarummel negativt. Det finns ingen som helst anledning att tro,att Starkotter hört hemma i detta landskap. Men ovanstå­ende framställning visar också, hur lätt en tradition kankom~a till eller ändras genom ovidkommande inflytandefrån olika håll, och de här avhandlade sägnerna kunnadärför tjäna som en allvarlig varning mot att tillmäta lik­nande traditioner alltför stor historisk vittnesgillhet. Härisynes mig det positiva värdet av ovanstående utredning bestå.

69

--------------~