Bilaga till årsmöteshandlingar

Specialklubben för bearded collie 2017-03-05

Motion 1, 2 och 3 med

bilagor

Motion 1 Motion till Årsmöte för Specialklubben för bearded collie 2017-03-05

Motion om ändring av SKK:s hälsoprogram för registrering av bearded collie avseende HD från nivå 3 till nivå 2.

Motivering till motionen:

1. Vi behöver bredda vår snäva avelsbas. (bilaga 1)

2. Vi selekterar redan bort hundar bl a på grund av autoimmun sjukdom. (bilaga 2)

3. Vi är det enda nordiska land som enbart använder HD-A och HD-B i avel av bearded collie. (bilaga 3)

4. Det skulle underlätta användandet av utländsk hund, som har höftleder avlästa i land som inte använder sig av FCI:s internationella HD-certifikat; t ex Storbritannien (rasens ursprungsland) och USA. Då krävs antingen ny avläsning i SKK eller godkänd ansökan om dispens.

5. Se uttalande från SKK:s avelskommitté rörande HD. (bilaga 4)

Vi yrkar därför på att SBC ansöker hos SKK:s Avelskommitté om ändring från nivå 3 till nivå 2 avseende hälsoprogrammet avseende HD. (bilaga 5)

Ängelholm 2016-12-26

Liz Rundberg Anneli Dahl

Bilagor:

1) Utdrag Lathunden (2016-04-26) samt utdrag RASrevidering för bearded collie. (2011-05-05)2) Utdrag RASrevidering för bearded collie. (2011-05-05)3) Statistikjämförelse mellan Nordiska länders HD på bearded collie (1999-2016) hämtat från SKK Avelsdata,

FKK Koiranet, NKK DogWeb samt DKK Hundeweb.4) Uttalande från SKKs avelskommitté rörande HD.5) Beskrivning av de olika hälsoprogramsnivåerna i SKK. (utdrag ur protokoll AK4/2016 §104)

2

Bilaga 1

Sida 1 av 2

LATHUNDEN

OK gräns avråd SVERIGE

1010 295 454 261 COI%

% 29,2 44,95 25,84 1990 3,5 675 59 11,41991 3 618 54 11,41992 4,3 724 64 11,31993 4,6 628 57 11,01994 4 582 58 10,01995 4 435 37 11,81996 4,8 422 43 9,81997 5 383 48 8,01998 4,3 400 37 10,81999 3,9 359 30 12,02000 4,5 308 40 7,72001 4,2 351 34 10,32002 5,3 249 30 8,32003 4,1 306 39 7,82004 2,9 259 36 7,22005 3,5 256 29 8,82006 1,7 226 33 6,82007 2,1 316 43 7,32008 2,3 248 32 7,82009 2 228 22 10,42010 2,1 156 19 8,22011 1,9 174 26 9,22012 1,4 188 22 8,52013 1,6 203 23 8,82014 1,4 195 22 8,82015 1,3 147 18 8,22016 1,2 172 22 7,8

Tot.

Ant. Reg.ant Anv.hanar % (reg/♂)

* Av hanhundarna som ingår i avelsdatabasen får man dessutom räkna med att inte alla är röntgade och inte heller att de röntgade har A eller B, att någon exporterats till utlandet, att någon har avlidit samt att någon har autoimmun sjukdom eller helt enkelt inte lämpar sig för avel av annan anledning.

* Antalet registreringar har de senaste 10 åren stadigt sjunkit från 256 reg/år till runt 150 reg/år.

* Det låga antalet registreringar bidrar även det till att avelsbasen minskar och behovet av att använda utländska och/eller obesläktade hundar i avel ökar.

3

Bilaga 1

NULÄGE POPULATION

Rasen visar från 2005 en fortsatt nedåtgående trend i antal registrerade valpar. Undantaget är år 2007 som visade en liten ökning till 307. Under 2010 registrerades endast148 valpar. Antalet importer ligger på ca 8 stycken/år. Antalet valpar per kull ligger i snitt mellan 5-6 stycken. Uppskattningsvis finns det idag 2500 bearded collies i Sverige.

RASANPASSAD AVELSSRATEGI

Vi har sänkt inavelsgraden till 2,1 (31/12-10). På 5 år har vi kommit ner till 10-årsmålet som är att ha en genomsnittlig inavelsgrad på ca 2,5%.

Mål: Att bibehålla en genomsnittlig inavelsgrad på ca:2,5%

Metod: Fortsätta att verka för så obesläktade parningar som möjligt och därmed öka avelsbasen. Uppmana uppfödare att utnyttja möjligheten att kontrollera inavelsgraden via

SKK:s avelsdata och fortsätta undvika kombinationer med inavelsgrad överstigande 6,25%. Vid import av hund eller sperma uppmana till att välja så långt det är möjligt

obesläktade/nya linjer. En hane bör inte ha mer än ca 60 valpar i Sverige under sin levnad.

Sida 2 av 2

4

Bilaga 2

SJUKDOMSDISPOSITION OCH FÖRSÄKRINGSSTATISTIK

Försäkringsstatistik är ett sätt att få en ungefärlig uppfattning om de hälsoproblem som drabbar en ras där kostnaderna för diagnos/behandling överstiger självrisken. En genomgång har gjorts med hjälp av sammanställningar från fyra försäkringsbolag under åren 1999-2004. Sammanställningarna från bolagen varierar i detaljeringsgrad och antalet försäkrade hundar. Att uppskatta incidensen av en sjukdom inom rasen är dock mycket osäkert då självrisken som skall överskridas är tämligen hög och en del hundar omfattas inte heller av något försäkringsskydd. Försäkringsstatistiken visar dock att samtliga bolag klassar bearded collie som en ”normal hund” avseende veterinärvårdskostnader och att den generella skadefrekvensen inom rasen därför i nuläget inte är oroande. I samtliga försäkringsbolags sammanställningar framgår dock att klokapsel/kloproblem och Addison’s sjukdom är två sjukdomar som drabbar bearded collie och som bör innefattas i en rasanpassad avelsstrategi avseende hälsa.

RASANPASSAD AVELSSRATEGI

Mål: Att minska förekomsten av SLO, klokapselproblem på bearded collie.

Metod: Kartlägga hur stor del av rasen som har SLO genom riktad hälsoenkät. Uppmana uppfödare och ägare att skicka in blodprov på hundar med bekräftad SLO och friska hundar över 8 år till SLU så att forskningen förhoppningsvis kan hitta genvarianter som är förknippade med risk för SLO. Ta del av forskningresultatet gällande ”klolossningsprojektet” som SLU, NVH och UU samarbetar kring. Anordna regelbundna uppfödarmöten där gemensamma erfarenheter kan redovisas och diskuteras. Mål: Att minska förekomsten av Addison´s sjukdom inom rasen. Metod: Kartlägga förekomsten av sjukdomen inom rasen genom riktad hälsoenkät. Uppmana uppfödare och ägare att skicka in blodprov på hundar med diagnos Addison och friska hundar över 11 års ålder så att vi bidrar till att en DNA-analys förhoppningsvis kan tas fram.

REKOMMENDATION ANGÅENDE AVEL GÄLLANDE SLO OCH ADDISON

Rekommendationer är att sjuka djur tas ur avel samt att parningar mellan två individer vilka båda har nära släktingar med sjukdomen undviks.

Källa: RASrevidering för bearded collie 2011-05-05

5

Bilaga 3

Sida 1 av 2

SVERIGE FINLAND

C (1) D, E (>1) C (1) D, E (>1)

1990 93,0% 2,5% 4,6%

1991 92,4% 2,9% 4,7%

1992 92,5% 3,2% 4,4%

1993 92,9% 3,1% 4,0%

1994 93,5% 4,6% 1,9%

1995 93,1% 2,5% 4,4%

1996 94,5% 1,8% 3,6%

1997 91,3% 4,7% 3,9%

1998 92,9% 3,5% 3,5%

1999 83,2% 5,3% 11,4% 70,0 26,2 4,8

2000 90,9% 7,3% 1,8% 47,2 24,5 28,3

2001 84,4% 9,0% 6,7% 88,0 8,0 4,0

2002 93,5% 3,7% 2,8% 68,3 9,8 21,9

2003 81,7% 11,7% 6,5% 73,8 1,7 9,5

2004 85,7% 7,6% 6,7% 66,7 6,0 27,2

2005 86,5% 9,6% 3,8% 69,6 15,9 14,5

2006 91,9% 5,4% 2,7% 76,9 15,4 7,7

2007 90,4% 6,9% 2,8% 80,7 12,3 7,0

2008 88,8% 7,1% 4,1% 75,9 20,4 3,7

2009 95,0% 4,9% 84,6 9,2 6,1

2010 88,3% 11,6% 81,4 13,6 5,1

2011 95,4% 1,5% 3,1% 84,9 13,2 1,9

2012 83,5% 10,4% 6,0% 84,6 15,4

2013 81,1% 13,8% 5,1% 88,0 8,0 4,0

2014 83,6% 11,0% 5,5% 87,2 12,8

2015 75,0% 22,2% 2,8% 69,2 30,8

2016

A, B (Ua) A, B (Ua)

* Andelen höftledsfel C-E på svenska beardisar har pendlat mellan ca 10-20% av de röntgade hundarna från år 2000 och framåt.

* 1987 gick finska beardisklubben med i PEVISA, FKK:s hälsoprogram. Sedan dess har de enbart använt hundar med HD-A, B och C i aveln - inkl C-hundar av andra generationen, dvs där en förälder har C. Tidigare hade de en närmast ”katastrofal” statistik.

6

Bilaga 3

Sida 2 av 2

NORGE DANMARK

C (1) D, E (>1) C (1) D, E (>1)

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999 95,0 2,5 2,5 71,4 28,6

2000 100 80,0 20,0

2001 100 100

2002 100 71,4 14,3 14,3

2003 91,7 8,3 83,3 16,7

2004 81,8 18,2 77,8 22,2

2005 92,3 7,7 93,3 6,7

2006 100 72,2 18,2 9,6

2007 100 75,0 25,0

2008 100 87,5 12,5

2009 95,2 4,8 50,0 25,0 25,0

2010 100 100

2011 100 100

2012 94,7 5,3 100

2013 91,7 8,3 100

2014 100 100

2015 75,0 25,0

2016

A, B (Ua) A, B (Ua)

* Norge och Danmark har väldigt få röntgade hundar per år och deras siffror kan därmed inte anses som statistiskt tillförlitliga.

7

Bilaga 4

Höftledsdysplasi, HDUr protokoll AK 4/2016

§ 104 Uttalande från SKKs avelskommitté rörande HD

SKK/AK vill förtydliga att det inte kan anses förenligt med grundreglernas punkt 2:2 att använda hund med HD-grad E i avel, eller att para hund med HD-grad D med annat än hund graderad som A eller B alternativt i parningskombination där HD-index är större än 100. Oavsett HD-grad är det inte heller förenligt med grundregeln att använda hundar med kliniska symptom på HD i avel.

Höftledsdysplasi, HD, innebär en felaktig utveckling av höftleden som äger rum under hundens uppväxttid. När skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utformning med hjälp av röntgen. Det är dock inte möjligt att enbart utifrån röntgenbilden utläsa om en hund har besvär av sin HD eller inte. Röntgen och avläsning inom SKKs hälsoprogram syftar alltså inte till att fastställa individens kliniska status utan är i första hand en vägledning i avelsarbetet.

Eftersom hundens HD-status påverkas av såväl gener som miljö utgör den enskilda individens HD-grad ett relativt osäkert mått på dess avelsvärde. För en säkrare avelsvärdering finns idag HD-index tillgängligt i flera raser. Genom att se till parningskombinationens HD-index, snarare än till en enskild individs HD-grad, kan en säkrare avelsvärdering avseende HD göras.

I raser som har tillgång till HD-index bör avelsbeslut baseras på avelsdjurens index snarare än deras HD-grad. SKK/AKs generella rekommendation är att parningskombinationens HD-index, d v s föräldradjurens genomsnittliga HD-index vid parningstillfället, ska vara större än 100. Denna rekommendation innebär att avkommorna förväntas få ett index för HD som är bättre än genomsnittet i rasen (referenspopulationen).

I raser som inte har HD-index bör avelsurvalet baseras på såväl avelsdjurens egen HD-grad som tillgänglig information om HD-status hos nära släktingar (föräldrar, syskon och eventuella tidigare avkommor) för en säkrare bedömning av individernas avelsvärde. SKK/AKs generella rekommendation är att använda hundar med normala höftleder (HD-grad A eller B) i avel. I raser med hälsoprogram för HD på nivå 3 är detta ett krav för registrering av avkomma.

SKK/AK menar att det i enstaka fall kan vara motiverat att använda hund i avel med resultat från HD-screening som är sämre än grad B, med hänsyn till andra viktiga egenskaper och/eller populationens långsiktiga utveckling med avseende på genetisk variation. I det fall hund med HD-resultat sämre än grad B används i avel är det viktigt att säkerställa att parningskombinationen inte medför ökad risk för kliniska problem till följd av HD hos avkommorna. Vidare vill SKK/AK understryka att användning av hund med HD-screeningsresultat sämre än grad B i avel ska vara sparsam och åtföljas av noggrann utvärdering av avkommorna. I nästa generation bör i första hand hundar med normala höfter alternativt HD-index över 100 ses som potentiella avelsdjur.

8

Bilaga 5

UR SKKS BESKRIVNING AV DE OLIKA NIVÅERNA:

Nedanstående information avser de av SKK organiserade hälsoprogrammen. SKKs Avelskommitté föreslår dock special- och rasklubbar att överväga att istället för centrala hälsoprogram ha egna, väl motiverade, rekommendationer för undersökningar och vilka avelsbeslut som bör fattas utifrån resultaten.

Nivå 1: Central registrering av veterinära undersökningsresultat.

Eftersom inga särskilda krav på avelsdjur är kopplade till denna nivå fordras i regel enbart att de allmänna kraven och det ovan efterfrågade underlaget bifogas för att SKK ska bifalla ansökan.

Nivå 2: Krav på centralt registrerat resultat avseende specifik sjukdom.Hälsoprogram på denna nivå kan försvåra användningen av utländska avelsdjur. Konsekvensen av detta måste beaktas framför allt i numerärt små raser. I praktiken medför ofta hälsoprogram på nivå 2 en utslagning av avelsdjur och därmed en reduktion av avelsbasen trots att inga krav föreligger på specifika undersökningsresultat.

Nivå 3: Krav på centralt registrerat resultat avseende specifik sjukdom eller krav på visst undersökningsresultat avseende specifik sjukdom.Denna nivå kan omöjliggöra användningen av utländska avelsdjur i de fall då utländska undersökningsresultat ej accepteras. Importerad hund måste vanligtvis undersökas på nytt i Sverige för registrering av avkomma, detta oavsett tidigare resultat. Rasens populationsbild är av stor vikt. Rasens numerär, sjukdomen/defektens utbredning samt övriga problem inom rasen är av avgörande betydelse för AKs beslut om bifall eller avslag.

Källa: www.skk.se

KOMMENTAR:

I dagsläget tillhör bearded collie nivå 3; dvs känd HD-status för avelsdjuren och enbart hundar med A eller B får registreras avkomma efter.

Nivå 2 kräver enbart känd HD-status hos föräldradjuren. Alltså kan hundar med grad C och D gå i avel (SKK avråder å det starkaste att använda hund med E i avel). Naturligtvis får inte hund med kliniska symptom på HD gå i avel, oavsett avläsningsgrad.

9

Motion 2 Motion till Årsmöte för Specialklubben för bearded collie 2017-03-05

Motion om framtagande av riktlinjer för avel gällande bearded collie.

Motivering till motionen:

1. SBC har inga riktlinjer för avel tillgängliga i dagsläget. (bilaga 1)

2. Nya uppfödare kan behöva vägledning. (bilagor 2 och 3)

Jag yrkar därför på att SBC sätter samman tydliga riktlinjer för avel gällande bearded collie. Dessa skall finnas lätt åtkomliga, förslagsvis på hemsidan. De skall dessutom uppdateras vid behov.

Jonstorp 2016-12-26

Anneli Dahl

Bilagor:

1) SKKs text om Etiska riktlinjer för avelsfunktionärer (skk.se)

Exempel på avelsriktlinjer:

2) Svenska Rottweilerklubben (rottweilerklubben.se)3) Alpenländische Dachsbracke (adbklubben.se)

10

Bilaga 1

Etiska riktlinjer för avelsfunktionärerAvelsfunktionären har en viktig roll inom SKK-organisationen. Han eller hon ska ge råd och

information i avelsfrågor och främja aveln av sunda hundar. Här kan du läsa mer om vad det

ansvaret och arbetet innebär i praktiken.

Grundläggande principer och etiska riktlinjer för avel finns uttryckta i Svenska Kennelklubbens avelspolicy. En specialklubb eller rasklubb som är ansluten till SKK förbinder sig att ge information och råd i avelsfrågor. Uppdraget finns närmare beskrivet SKKs riktlinjer för specialklubbens/rasklubbens arbete med avelsfrågor, se länken nedan.

Med utgångspunkt från avelspolicyn och de bakomliggande övergripande styrdokumenten ska avelskommittéer och enskilda avelsfunktionärer verka för att ”väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rasrena hundar” (ur SKKs stadgar § 1 Mål).

Avelsfunktionärens uppgift och ansvar – 5 punkter1. Avelsfunktionären har en framskjuten förtroendepost inom SKK-organisationen och stora

krav ställs därför på innehavarens integritet. I arbetet med avelsfrågorna ska det stå helt klart att avelsfunktionären representerar sin klubbs ställningstaganden avseende RAS och inte agerar utifrån privata preferenser. Detta bör särskilt beaktas vid användandet av sociala medier. Generellt gäller att verksamheten är av informativ och vägledande natur.

2. Bland avelsfunktionärernas uppgifter ingår att förmedla Svenska Kennelklubbens grundläggande värderingar och kunskap om avel och uppfödning, samt att informera om innebörden i grundreglerna. Det innebär att avelsfunktionären är delaktig i ett opinionsskapande och pedagogiskt arbete vilket ställer krav på lämplighet och omdömesförmåga. Avelsfunktionären ska löpande följa kunskapsutvecklingen inom ämnesområdet.

3. Avelsfunktionären ansvarar för den allmänna informationen i avelsfrågor och den information som bygger på utvärderingar och sammanställningar inom RAS. Den enskilda uppfödaren ansvarar för den enskilda parningen.

4. Vid personliga kontakter och information om enskilda djur eller kombinationer ska avelsfunktionären endast vidarebefordra säkerställda uppgifter om djuren eller deras avkomma. I övriga fall ska avelsfunktionären hänvisa till hundägaren, som enligt grundreglerna alltid ska lämna sanningsenliga och fullständiga uppgifter om sina hundar.

5. Specialklubb och rasklubb kan utarbeta ytterligare etiska riktlinjer, anpassade till klubbens specifika behov, för arbetet med avelsfrågorna.

Kommentar: se punkt 5

11

Bilaga 2

RASKLUBBENS RIKTLINJER FÖR AVEL

Svenska Rottweilerklubben har tagit fram riktlinjer för avel på Rottweiler som man önskar att samtliga uppfödare tar hänsyn till vill avel.Föräldradjuren i en kombination skall enligt Rottweilerklubbens riktlinjer uppfylla följande krav innan genomförd parning. Endast valpkullar och avelsdjur som uppfyller följande riktlinjer har rätt till avelsrådgivning och valphänvisning genom rasklubben.

Rottweilerklubbens riktlinjer innefattar:

• Höftleder och armbågar utan anmärkning (HD A eller B, ED 0)• MH 12-24 månader (utan diskvalificerande fel, se nedan) eller genomfört

MT(Hund som har ett underkänt MT äger rätt till valphänvisning om densamma har genomfört ett MH 12-24 månader utan diskvalificerande fel enligt årsmötesbeslut 2014)

• Exteriördel för MT eller MH• Lägst VG i kvalité vid officiell utställning efter 15 mån, eller utställd på SSU

med lägst SG i klassen 18-24 mån och över• Från och med årsmötet 2008 skall också minst ett (1) av föräldradjuren

vara ögonlyst ua

InavelsgradInavelsgraden i på den tilltänkta kullen/kombinationen får ej överstiga 6,25%. Alla kullar som lämnas in för valphänvisning, kommer att kontrolleras angående inavelsgraden, via dataprogrammet Lathunden. Vill Du som uppfödare ta reda på inavelsgraden i en planerad kombination, går det bra att maila din fråga till Avel och Hälsa: halsa@rottweilerklubben.se

ÖgonlysningMinst ett av föräldradjuren skall vara ögonlyst utan anmärkning.

HanhundsanvändningMax 5 kullar/kalenderår gäller för att få valphänvisning samt avelsrådgivning inom AfR. Avkommeutskrifter kan beställas från SKK på aktuella hanar, på så sätt blir det en snabbare utvärdering och sämre avelshanar sanerar sig själva. Om en hane överstiger 5 kullar/kalenderår kommer hunden ej längre att erhålla avelsrådgivning och/eller valphänvisning.

TikarValphänvisning och avelsrådgivning ges ej till tikar som ej erhållit erforderlig vila från föregående kull, det vill säga minst ett löp mellan kullarna.

Diskvalificerande fel vid MHEtt kryss i någon av följande rutor innebär att hunden EJ kommer att beviljas avelsrådgivning och/eller valphänvisning på kull genom AfR.

Från och med årsmötet 2015 är kryss i ruta 1 under moment 7b (Ljud – Nyfikenhet) INTE längre ett diskvalificerande felMoment 1a: Kontakt, hälsning – ruta 1 och 2Moment 1c: Kontakt, hantering – ruta 1Moment 6d: Överraskning, kvarstående rädsla – ruta 5Moment 7c: Ljudkänslighet, kvarstående rädsla – ruta 5Moment 10: Skott – ruta 4 och 5

12

Bilaga 3

RIKTLINJER FÖR AVELgällande för Alpenländische dachsbracke fr.o.m. 2014-10-01

1. STYRELSEN

Svenska Schweisshundklubben (SvSHK) har, enligt klubbens stadgar, till ändamål att främja avel avrasen Alpenländische dachsbracke (ADB).Styrelsen har ansvaret för avelsfrågor och utser inom eller utom sig avelsfunktionär bestående av eneller flera personer (avelskommitté, AK).SvSHK har till mål att inom ramen för klubbens stadgar (§ 1 Mål) tillvarata rasen bl.a. genom att

Väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, jaktligt och exteriört fullgodarashundar Bevara och utveckla rasens specifika egenskaper och verka för utveckling av dressyr och praktiskt

bruk av rasen. Informera och sprida kunskap om hundens beteende, dess fostran, utbildning och vård.

2. TIKÄGARENS OCH HANHUNDSÄGARENS ANSVAR

Hundavel ska bedrivas på ett sådant sätt att det befrämjar avkommans hälsa och välbefinnande.Varje uppfödare/medlem som upplåter sin hund till avel ska vara väl förtrogen med SKKs Grundregler,Avelspolicy och Hälsoprogram samt med rasens standard, provregler, registreringsregleroch rasspecifika avelsstrategi (RAS) samt aktuella bestämmelser i djurskyddslagstiftningen.Uppfödare ska i sitt avelsarbete iaktta god uppfödaretik samt god kynologisk sed.God kynologisk sed innebär att man följer SKKs grundregler, registreringsbestämmelser,rasens hälsoprogram samt har god kunskap om RAS. [protokoll SKK/UKK § 8/2008]

TIKÄGAREN

1. Uppfödaren bör först förvissa sig om att ha resurser för att ge en kull valpar tillräcklig omvårdnad,lämpliga utrymmen och den tid som erfordras för en valpkull med passning och social utvecklingunder de första 8 veckorna och eventuellt under längre tid.2. Före parning förvissa sig om att tiken är frisk och att avelsdjuren uppfyller krav för avel (punkt 3).3. Kontakta avelsfunktionären i god tid före parning (se blankett Avelsförfrågan). Önskas utländsktäckhund görs förfrågan senast 3 månader (helst 6 månader) före beräknat löp.4. Tikägaren tar sedan själv kontakt med hanhundsägaren och underrättar avelsfunktionären om valdtäckhund utifrån AKs förslag.5. Inte försälja valp före 8 veckors ålder. Vid försäljning ska valpen vara avmaskad, veterinärbesiktad(intyg ej äldre än 7 dagar), ID-märkt och registrerad i SKK. SKKs köpeavtal ska upprättas.6. Tikägaren ska alltid lämna sanningsenliga och fullständiga uppgifter om sin hund.7. Förvissa sig om att det finns tillräckligt många köpare och om möjligt, endast försälja valpar till demsom har användning för en jakthund och att de placeras i lämpliga hem.8. Bistå valpköpare med råd beträffande lämplig utfodring, fostran, spår-/jaktträning m.m.9. Meddela avelsfunktionären om valparnas nya ägare samt valpningsrapport (särskild blankett).

HANHUNDSÄGAREN

1. Inte upplåta sin hanhund till tik som inte uppfyller kriterierna för avelsbruk (punkt 3) och försäkra sigom att hanhunden verkligen är föreslagen som täckhund av avelskommittén.2. Hanhundsägaren ska alltid lämna sanningsenliga och fullständiga uppgifter om sin hund.3. Innan parningstillfället förvissa sig om att hanhunden är frisk och inte bär på någon infektion somkan äventyra tikens hälsa och/eller valpning.

Sida 1 av 3

13

Bilaga 3

3. AVELSDJUREN

Var och en som beslutat att ta en kull valpar på sin tik eller upplåter sin hanhund till avel har ettstort ansvar. Detta ansvar gäller mot rasen, valparna, valpköparna och den egna hunden.Granska den egna hunden kritiskt – en avelshund skall vara bättre än genomsnittshunden för attutveckla rasen i en positiv riktning. Kan avkomman förväntas bli bättre än föräldradjuren?Att hunden uppfyller avelskriterierna innebär inte med automatik att den uppfyller avelsmålen.

Allmänt

1. Hunden ska vara registrerad i SKK eller i annan av FCI erkänd kennelorganisation.2. Tik/hanhund ska vara ca tre år gamla (bl.a. för att minimera avel på sjukdomar/defekter).3. Stor hänsyn ska tas till avelsdjurens hälsa, rastypiska jaktliga och mentala egenskaper samt enfunktionell exteriör. Målsättningen med avelsarbetet ska leda till långsiktigt hållbara rashundar.4. Kända nedärvare av en defekt ska inte finnas med i den planerade kullens fars- och morslinje.5. Eftersträva att så många olika obesläktade individer som möjligt används i avel vilket leder till störregenetisk variation samt riskspridning vad gäller negativa effekter. Ingen individ bör överanvändas.6. Inavelsgraden bör inte överstiga 2,5% i den enskilda parningen.7. Den genomsnittliga inavelsgraden för avelsdjuren bör inte överstiga 2,5% beräknat på fem generationer.Inavelsökningen bör inte överstiga 0,5% per generation.8. Samma kombination hanhund-tik ska inte upprepas och samma hane bör inte användas på tikarsom är kullsyskon. Genetisk variation är nyckelordet!9. Till avel använda hund som kan fortplanta sig på ett naturligt sätt.

Antal valpar

Ett enskilt djur ska under sin livstid inte bidra med fler avkommor än max 25% av ett normalårsregistreringar (genomsnitt under fem år) i små populationer. Det skulle för alpenländische dachsbrackeinnebära högst en kull (i nuläget 10 st) varför det enligt rasens strategi istället rekommenderas:

I antal motsvarande högst två normalkullar.

Hälsa

HD: Avelsdjuren ska vara höftledsröntgade före parning med resultat grad A eller B, utländsk hundfrei eller übergangsform. Tik eller hane som har flera avkommor med HD-grad D eller E rekommenderas inte för avel. Avelsdjuren ska inte ha eller haft epilepsiliknande anfall, svårare navelbråck, njurfel,

hjärt-/kärlsjukdomar, ständig klåda eller andra ärftliga sjukdomar eller defekter.

Mentalitet

Rastypisk mentalitet och som fungerar i de jaktliga sammanhang som kan krävas av rasen. Rädslor och/eller aggressivt beteende tolereras inte och är förkastligt i avelsbruk. Hund med mer än

en anmärkning (disqualified eller 0 pris) på mentaliteten av två olika domare vid officiell utställningkommer inte att rekommenderas för avel.

Prov/funktion

Lägst ett 1:a pris öppen klass viltspårprov eller lägst godkänd på eftersöksprov för vildsvinsamt Ett 1:a pris vid officiellt drevprov eller ett 1:a pris vid inofficiellt drevprov (2011/12, 2012/13)

eller Godkänt vildsvinsprov (SWK) eller godkänt anslagstest i vildsvinshägn (SKK)

eller Avelsgodkända på jakt-/spårprov i något av de samarbetande utländska klubbarna inom ILV.

Kommentar: Konstateras drev på vildsvin eller älg (ej godkänt drevdjur i provreglerna) under jaktprovmotsvarande 1a pris på godkänt viltslag så ingår det i avelsmeriteringen. Drevtid och egenskapspoängska framgå av drevprovsprotokollet.

Sida 2 av 3

14

Bilaga 3

Exteriör

Ha en för rasen ändamålsenlig exteriör för att utföra de jaktliga prestationer rasen är avsedd för samt ienlighet med rasstandarden.

Utställning: ”Very good” eller ”Excellent” i kvalitetsbedömning vid officiell utställning vid lägst 15månaders åldereller Formbewertung: Sehr gut eller vorzüglich (bedömning utförd av auktoriserad domare i någon av de

samarbetande utländska klubbarna inom ILV).4. VALPHÄNVISNING

Valphänvisning sker på klubbens hemsida och genom avelsfunktionären för rasen. På hemsidan angesendast officiellt registrerade data på hundarna.

Avelsfunktionären ska ge en opartisk information om de valpkullar som fötts när parningen skett i samråd med AK samt ärligt informera i de fall man har avrått från parning.

Svenska Schweisshundklubbens valphänvisning sker endast om

kullen är född i Sverige och uppfödaren är medlem i SvSHK, föräldradjuren uppfyller riktlinjernas rekommendationer för avel i enlighet med punkt 3. uppfödaren kontaktar avelsfunktionären när parningen skett, kullen är född, antal valpar m.m.

5. UNDANTAG

Styrelsen kan besluta om undantag i dessa riktlinjer under punkt 3 om synnerligen goda skäl finns, t.ex.om en värdefull linje är på väg att gå ur tiden eller om en hund är ur en linje som tidigare inte använts till avel. Hunden ska vara jaktduglig (dokumenteras), rastypisk och mentalt sund. Inga undantag görs betr. hälsa.

Kommentar: Rasen är ännu ung i Norden varför det inte kan bli aktuellt att tillämpa undantag inom denärmaste åren.

Revidering punkt 3 Exteriör, styrelsebeslut 2014-09-24.Revidering fastställt fr.o.m. 2014-08-01, styrelsebeslut 2014-07-10.Revidering Alp. dachsbracke punkt 4 Avelsdjuren, styreslebeslut 2012-11-27.Reviderade april 2009 att gälla fr o m 2010-01-01, fastställda av styrelsen 2009-11-11.Uppdaterad 2005-08-08.Riktlinjerna antagna vid årsmöte 2002-03-16.Förslaget diskuterades 2001-03-24.

Sida 3 av 3

15

Motion 3 Motion till Årsmöte för Specialklubben för bearded collie 2017-03-05

Motion om ansökan om HD-index för bearded collie.

Vi yrkar på att SBC ansöker om införande av HD-index för bearded collie.

Motivering till motionen:

1. Om HD-index. (bilaga 1, 2 och 3)

2. Några exempel ur FKK:s Koiranet. (bilaga 4)

Ängelholm 2016-12-26

Liz Rundberg Anneli Dahl

Bilagor:

1) Artikel HD-index av Sofia Malm (Genetiskt sakkunnig på SKK samt SLU)2) Uttalande från SKKs Avelskommitté rörande HD (skk.se)3) Utdrag ur artikel/föreläsning om bl a HD-index av Prof. Paatsama. (Professor i veterinärmedicin, tidigare

röntgenavläsare FKK, grundare av Finska Veterinärhögskolan m m...)4) Jämförelse av HD-index hos olika individer med olika HD-grader. (Koiranet – FKK:s hund-/avelsdata)

16

17

18

19

20

21

Bilaga 2

Höftledsdysplasi, HDUr protokoll AK 4/2016

§ 104 Uttalande från SKKs avelskommitté rörande HD

SKK/AK vill förtydliga att det inte kan anses förenligt med grundreglernas punkt 2:2 att använda hund med HD-grad E i avel, eller att para hund med HD-grad D med annat än hund graderad som A eller B alternativt i parningskombination där HD-index är större än 100. Oavsett HD-grad är det inte heller förenligt med grundregeln att använda hundar med kliniska symptom på HD i avel.

Höftledsdysplasi, HD, innebär en felaktig utveckling av höftleden som äger rum under hundens uppväxttid. När skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utformning med hjälp av röntgen. Det är dock inte möjligt att enbart utifrån röntgenbilden utläsa om en hund har besvär av sin HD eller inte. Röntgen och avläsning inom SKKs hälsoprogram syftar alltså inte till att fastställa individens kliniska status utan är i första hand en vägledning i avelsarbetet.

Eftersom hundens HD-status påverkas av såväl gener som miljö utgör den enskilda individens HD-grad ett relativt osäkert mått på dess avelsvärde. För en säkrare avelsvärdering finns idag HD-index tillgängligt i flera raser. Genom att se till parningskombinationens HD-index, snarare än till en enskild individs HD-grad, kan en säkrare avelsvärdering avseende HD göras.

I raser som har tillgång till HD-index bör avelsbeslut baseras på avelsdjurens index snarare än deras HD-grad. SKK/AKs generella rekommendation är att parningskombinationens HD-index, d v s föräldradjurens genomsnittliga HD-index vid parningstillfället, ska vara större än 100. Denna rekommendation innebär att avkommorna förväntas få ett index för HD som är bättre än genomsnittet i rasen (referenspopulationen).

I raser som inte har HD-index bör avelsurvalet baseras på såväl avelsdjurens egen HD-grad som tillgänglig information om HD-status hos nära släktingar (föräldrar, syskon och eventuella tidigare avkommor) för en säkrare bedömning av individernas avelsvärde. SKK/AKs generella rekommendation är att använda hundar med normala höftleder (HD-grad A eller B) i avel. I raser med hälsoprogram för HD på nivå 3 är detta ett krav för registrering av avkomma.

SKK/AK menar att det i enstaka fall kan vara motiverat att använda hund i avel med resultat från HD-screening som är sämre än grad B, med hänsyn till andra viktiga egenskaper och/eller populationens långsiktiga utveckling med avseende på genetisk variation. I det fall hund med HD-resultat sämre än grad B används i avel är det viktigt att säkerställa att parningskombinationen inte medför ökad risk för kliniska problem till följd av HD hos avkommorna. Vidare vill SKK/AK understryka att användning av hund med HD-screeningsresultat sämre än grad B i avel ska vara sparsam och åtföljas av noggrann utvärdering av avkommorna. I nästa generation bör i första hand hundar med normala höfter alternativt HD-index över 100 ses som potentiella avelsdjur.

22

Bilaga 3

Utdrag ur

Hundars leder och höfter

Översättning från finska: Anja Ejerstad

HISTORIK:

Professor S. Paatsama (1918-1998) var en av de mest insatta i komplexet höftleder på hund. Under ett halvt sekel var han den officiella HD-avläsaren och senare även utbildare på Finska Kennelklubben. Han var grundmedlem på FCI: s Veterinärmedicinska styrelse och professor emeritius. Han var även förespråkare och grundare till Veterinärhögskolan i Finland. Hans doktorsavhandling på 1950-talet var Finlands första avhandling som berörde hundar. Dessutom en oerhört produktiv bok- och artikelförfattare inom ämnet hund , såsom artikelförfattare i ”Stora finska Hundboken”. Utomlands var han mycket aktad och känd för sina kunskaper i hundens sjukdomar. Skelettförändringar och HD var hans ”hjärtefrågor” men han var också bland de första förespråkarna för finska PEVISA = Bekämpningsprogrammet för ärftliga sjukdomar.

I sin sista artikel ”ångrar han bittert sin entusiasm” - PEVISA blev en tvångströja för uppfödarna i stället för ett upplysnings- och kunskapsunderlag.

PROFESSOR PAATSAMA SKRIVER:

Det är nödvändigt att gå till botten med HD- och OD- (Osteochondros) bekämpningens bakgrund och överväga nutidens tillvägagångssätt. Liksom i den övriga världen började vi även i Finland i slutet av 1960-talet att röntga haltande hundar. Vi blev då förskräckta av förändringar i höftlederna hos ett flertal av hundarna. När undersökningar, dock i små och begränsade populationer, som bland annat gjordes av Svenska Arméskolan påvisade att sjukdomen var starkt ärftlig, började vi i Skandinavien med ett omfattande bekämpningsprogram.

HD-röntgen blev obligatorisk först för importer och för erhållande av godkänd championattitel. Dessutom fick FKK (Finska Kennelklubben) befogenhet att ”syna” de kennlars verksamhet som producerade ”sjuka” hundar. När jag 1964 lade fram en omfattande undersökning angående förändringar i leder (oskopisk undersökning) relaterat till HD, föreföll detta understödja uppfattningen att skada i lederna beroende på dysplasin påverkar hunden så svårt att HD måste bekämpas. I stora kennelländer visade sig detta redan då omöjligt att genomföra. Enligt motståndarna fanns det ännu inte tillräcklig grund för att kunna hävda dysplasins höga ärftlighet procentuellt. Av det undersökningsmaterial, som ansågs värdefullt, kunde inte heller jag dra fram tillräckligt långtgående slutsatser på grund av bristande forskningsunderlag som behandlade själva skelettutvecklingen.

Enligt den senaste forskningen påverkar en rubbning i skelettillväxten i tillväxtzonerna till utveckling av dysplasi och försvåras av slapphet i höften som i sin tur kan orsaka benpålagringar. OD-förändringar syns bättre i frambenen och är vanligast hos stora snabbväxande raser.

Enligt somliga forskare har vi förlorat både förmågan att se hur ett friskt ben skall se ut och även att bedöma hundens normala rörelser. Insikten om dessa ting hade långt tidigare kunnat avslöja att något måste vara fel och galet i uppfödningen av hundar. Snabbt förändrad kost och förändringar i hundens närmiljö, hundhållning avseende djurets tillgång till rörelse m m borde

Sida 1 av 3

23

Bilaga 3

långt tidigare ha undersökts och beaktats inom forskningen. Denna strävan och beundran av valpar med stor massa som belastar skelett och leder hos valparna i hög grad hade då uppmärksammats i ett tidigare skede.

Dysplasin är en utvecklingsstörning och förändringarna är värst i höfter, armbågar och hasleder, eftersom dessa leder sammanfogas av flera skadade tillväxtzoner.

1982 gavs det i USA ut en omfattande undersökning om de i Norden använda bekämpningsåtgärderna. Enligt den, även om den finska bekämpningsåtgärden enligt ovan ansågs vara bäst, kunde dess förmåga att begränsa dysplasins spridning inte bevisas.

Senare har jag ångrat dessa alltför radikala åtgärder i bekämpningsprogrammet, som redan då överskred gränserna av omfattande forskning och krav. Följande år publicerade jag i samband med nobelpristagaren Konrad Lorenz 80 års jubileumssymposium, ett länge utrett och banbrytande forskningsresultat rörande ledarhundens utfordring.

Genom kostförändring, att övergå till mera kötthaltig och för hunden bättre anpassad naturlig kost samt att se till att alltför sjuka eller att hundar med okänd bakgrund, utan att de skulle ha specifika fördelar, inte skulle få användas i aveln, sjönk HD procenten från 34% till 10-15 %.

Smala genpooler ökar risken för dysplasi. I början förstod man inte att ”sjuka” gener som gör individen disponibel för dysplasi även kräver miljöfaktorer för att leda till sjukdom. I och med genteknikens utveckling fick vi klart för oss att minskning av genpoolen ökade risken för sjukdomar. I hela världen är man nu oroad över små djurpopulationers minskade genpooler vilket därmed är en fara för rasen. Hur är det med sällsynta raser? Är vi i vår iver att utrota någon speciell sjukdom eller åkomma beredda att minska genpoolen vilket kan leda till en verklig katastrofsituation?

Under senare årtionden ”upptäckta” och inom humanmedicin mycket utforskade faktorer av skelettets uppbyggnad har en ännu mera omstörtande uppfattning avseende dysplasins utveckling kommit fram. Med min dåtida forskning avseende dysplasta leders broskförändringar kom jag att närma mig dagens vetenskap och forskningsresultat avseende en kosthållning med mer kött och fett och dess positiva inverkan på procenten dysplasihundar.

Speciellt tillväxtstörningar i skelettet har enligt den senaste forskningen samband med dysplasiförändringar. OD är en tillväxtstörning huvudsakligen orsakad av utfordringen. Bristande faktorer för benets - skelettets normala utveckling orsakas av bristen på vissa specifika aminosyror.

I de valpkullar till vilka man under uppväxten gav mer rått kött, benmjöl och fett uppnåddes en bättre utveckling av skelettet. Detta gällde även under den snabba tillväxten 10-15 veckors ålder, jämfört med den numera allmänna torrfoderutfodringen i vilken kött och benmjöl är upphettat. Torrfoder kan dock rekommenderas till valpar som en del av kosten och till vuxna helt och hållet, men med den förbättrade ”färskmatsutfodringen” förblev ledernas utveckling fri från rubbningar och dysplasi.

När jag samlade ihop underlag från olika rasklubbar inför 1997 års vetenskapliga styrelsemöte i FCI rörande forskning om dysplasi fick jag 16 svar, vilket jag tackar för. Jag hade fått uppdraget att framlägga orsakerna och grunderna till varför vi har världens strängaste bekämpningsprogram – PEVISA och att redovisa erhållna resultat. Tyvärr fick jag inget kritiskt försvarbart resultat och statistiken berättar inte heller om framgångar.

När HD-resultaten 1989 kördes på data, var alla rasers HD procent 29,09 och nu 1997 är den 29,59. Vi trampar på en och samma fläck, som på en motionscykel. Jag önskar att man i sin

Sida 2 av 3

24

Bilaga 3

iver att bekämpa något eller några enstaka fel och sjukdomar inte minskar genpoolen – genom att utesluta för rasen i övrigt värdefulla individer från avel. Vi har själva skräddarsytt våra tvångströjor!

Jag tycker att finska uppfödare befinner sig i den ensidiga och av dem själva skräddarsydda tvångströjan, som överskrider världens främsta vetenskapsmäns och forskares rekommendationer. PEVISA som jag var med om att planera och utforma var inte avsedd så.

Målsättningen var att rekommendera och hjälpa finska uppfödare i rätt riktning. De bästa resultaten i bekämpning av världsomfattande sjukdomar får man genom upplysning och genom frivillighetens väg.

Hårdare och avgörande krav infördes 1986. Då var det ingen som fäste sig vid mina synpunkter.

Nya rön fick vi i Birmingham 1997 där det hölls en världskongress för smådjurspraktiker. Det konstaterades bland annat att enstaka individers HD-röntgen såsom det sker i dagsläget inte har något större värde i hundaveln. Situationen kan förbättras något om man koncentrerar sig t ex på att röntga någon speciell hanhunds bakomliggande individer och dennes avkommor.

Röntgen visar ju en individs fenotyp (en organisms observerbara egenskaper) och inte dess genotyp (anlagstyp). En frisk individ kan lämna sjuka avkommor och en sjuk individs avkommor kan vara friska. HDs ärftlighet torde i stora populationer vara 20% eller med andra ord miljöfaktorernas påverkan 80%. Det har konstaterats att även om man alltid skulle använda enbart friska, HD-fria föräldrar, kommer man förr eller senare att hamna i minskning av genpoolen samt i och med förändringar av miljön, även i dysplasisituationen.

Ett bra exempel är armbågsdysplasi, egentligen armbågledens ledbrott (bedömningsskala I-III) som är orsakad av flera faktorer. I senaste tyska boken redogör kanske de främsta experterna i världen på detta område, olika sjukdomar som leder till armbågsdysplasi. Det nämns inte att sjukdomarna skulle vara ärftliga.

Således förefaller det att förbud att använda sjuka individer i aveln grundar sig på FÖRVÄRVADE SJUKDOMARS ärftliga erkännande. Om det är så, så håller vi på att gå tillbaka till det förflutna, till tiden före Darwin. Nu måste vi ge mer uppmärksamhet på att eliminera orsakerna till sjukdomar och undervisa uppfödarna. Om de senaste årens forskningsresultat har jag skrivit ofta. Utan resultat.

Jag frågar mig; kommer det finska hundavelns fromma avsedda bekämpningsprogrammet PEVISA, istället att bli ett hinder i framåtskridandet ?

KOMMENTAR:

Finland har på bearded collie numera HD-index, som redovisas i Koiranet. (se bilaga 4)

Sida 3 av 3

25

Bilaga 4

HD A/A med mellan 100-106% i HD-index:

HD B/B med mellan 86-90% i HD-index:

HD C/C med mellan 99-100 i HD-index:

26

27