Murhabazi Namegabe sve

Murhabazi Namegabe

106

”Du kommer att dö ikväll. Ät din sista måltid!” Murhabazi läste det korta meddelandet som pep till i hans mobiltele-

fon. Han satt mitt i ett viktigt möte med FN om barn som tvingas vara soldater i Kongo. Han såg sig försiktigt omkring. Var det någon i rummet som hade skickat dödshotet? Murhabazis kamp för de tiotusentals barn som utnyttjas och plågas i krigets Kongo, har givit honom många fiender.

– Här är kampen för barns rättigheter en fråga om liv och död.Och jag är beredd att dö i den kampen, varje dag, säger Murhabazi Namegabe.

Murhabazi hann inte ens födas innan han fick sitt första döds-

hot. 1964 rasade kriget i Bukavu i östra Kongo, och hans gravida mamma Julienne hade springande flytt i de trånga gränderna för att komma undan striderna. Hon hade inte upptäckt sol-daternas vägspärr i tid. En av soldaterna tryckte sin gevärs-pipa mot hennes stora mage, men just som han skulle trycka av ropade en av ledar-na: ”Döda inte henne! Låt henne gå!”

Två veckor senare födde

Julienne en son. Hon gav honom namnet Murhabazi, som på språket mashi både betyder ”Den som föds i krig” och ”Den som hjälper andra”.

– Mamma säger alltid att vifick leva eftersom det fanns en mening med att jag skulle födas. Och att det var förut-bestämt att jag skulle ägna mitt liv åt att skydda utsatta människor.

Alla ska ha mat!Murhabazi växte upp i ett av Bukavus fattigaste kvarter. Men eftersom hans pappa hade arbete hade familjen all-

tid mat att äta, och barnen kunde gå i skolan. När de hade gjort sina läxor fick de leka med sina kompisar. Murhabazi förstod redan i första klass att alla inte hade det som han.

– Många kompisar var all-tid hungriga och hade inte råd att gå i skolan. Jag tyckte det var orättvist. Varje dag när vi skulle äta samlades det hungriga barn utanför vårt hus. Mamma gav barnen pyt-telite mat direkt i handen innan hon skickade iväg dom. Jag tyckte att barnen kunde få sitta tillsammans med oss och

Te

xT:

AN

DR

eA

S L

ÖN

N

FOTO

: BO

ÖH

LÉN

VArför NoMiNerAs MurhAbAzi?Murhabazi Namegabe nomineras till World’s Children’s Prize 2011 för sin över 20 år långa och farliga kamp för barnen i det krigshärjade Demo-kratiska Republiken Kongo.

Sedan 1989 har Murha-bazi genom organisatio-nen BVES befriat 4 000 barnsoldater och över 4 500 flickor som blivit sexuellt utnyttjade av väpnade grupper, samt tagit hand om 4 600 ensamma flyktingbarn.

Genom sina 35 hem och skolor ger han några av världens mest utsatta barn mat, kläder, ett hem, sjukvård, terapi, möjlighet att gå i skolan, trygghet och kärlek. De flesta av barnen återförenas med sina familjer. 60 000 barn har passerat BVES olika center och fått ett bättre liv tack vare Murhabazi.

Han och BVES för barnens talan i Kongo, genom att ständigt uppmana regeringen, alla väpnade grupper, organi-sationer och alla andra i samhället att ta hand om landets barn.

Alla gillar inte Murhaba-zis kamp. Han har fängs-lats och misshandlats och får ständigt dödshot. Sju av hans medarbetare har dödats.

NOMINERAD • Sidorna 106–125

Kongo_106-125_svenska.indd 106 10-11-03 08.41.40

107

Svårt att rädda barn– Varje gång en barnsoldat blir befriad är det som en stor seger. Men det är svårt att för-handla med dom väpnade grupperna. Vi hotas till livet när vi ber dom släppa barnen. Sedan är det svårt för oss att hantera barnen eftersom dom har blivit så utnyttjade och skadade av vuxna. Till sist är det svårt att få deras familjer, grannar, byar och skolor att acceptera barnen när dom ska återvända hem igen, säger Murhabazi.

Radiopratare för barns rättMurhabazi har pratat i radio om barnets rättigheter en gång i veckan i över 20 år.

äta sig mätta istället. Jag sa till mamma att jag vägrade äta hennes mat så länge det inte blev så!

Murhabazi pratade med några av sina skolkompisar, och tillsammans började de kämpa för att inga barn i kvarteret skulle behöva sväl-ta. Varje eftermiddag gick de

runt och sjöng sånger om att vuxna måste ta hand om alla barn. Barnen förklarade för sina mammor att de tänkte hungerstrejka så länge de fat-tigaste barnen inte också var välkomna på middag.

– I början var det bara jag och några till, men snart var vi över sjuttio barn som demonstrerade varje dag efter skolan!

Till slut bestämde de vuxna att de hungriga barnen var allas ansvar, och att de fi ck äta middag tillsammans med familjer som hade mat så det räckte!

BarnkonventionenMurhabazi och de andra bar-nen fortsatte att demonstrera för att föräldrar och lärare skulle sluta slå barn och att alla barn skulle få gå i skolan. Ju äldre Murhabazi blev, desto fl er problem såg han att barnen i Kongo hade. Han kände att barnen behövde vuxna som kämpade på deras sida och att han själv behövde mer kunskap om han skulle kunna hjälpa barnen på all-var. Därför studerade han om barns utveckling och hälsa på

universitetet. Han fi ck stanna kvar som lärare när han var klar.

Den 20 november 1989 lyss-nade han som alla andra dagar på radionyheterna efter jobbet. Den här dagen kunde han höra nyhetsuppläsaren berätta att FN hade beslutat om något som hette Konventionen för barnets rättigheter. Barnkonventionen slog fast att alla barn i hela världen hade rätt till ett bra liv. Nyhetsuppläsaren sa också att alla länder som skrev under Barnkonventionen måste tänka på barnets bästa i alla beslut.

– Jag var så glad och ordna-de ett möte hemma hos mig med en grupp lärare, elever, läkare och jurister och berät-tade om de fantastiska nyhe-terna. Vi bestämde att vi skulle göra allt vi kunde för att få Kongos regering att skriva under Barnkonventionen.

Organisationen BVESMurhabazis grupp kallade sig för BVES (Frivilligorganisa-tionen för barns hälsa). De

började undersöka hur bar-nen i Kongo egentligen måd-de. Resultatet skulle de sedan visa för regeringen, och påpe-ka vad landet behövde göra för att uppfylla Barnkonventionen.

– Vi hade varken pengar, bilar eller motorcyklar så vi vandrade ofta fl era dagar genom regnskogen för att nå avlägsna byar. På nätterna var vi tvungna att sova uppe i trä-den för att undvika leoparder och andra farliga djur. Ibland fi ck vi mat i byarna, ibland åt

Skyddas av FNMurhabazi samtalar med en barnsoldat framför en FN-jeep. Även om kampen för barnets rättigheter i Kongo är svår har en del saker har blivit enk-lare för honom.

– I början gick vi till fots och jag gjorde ofta räddningsaktioner för att befria barnsoldater helt ensam. Idag får jag skydd genom att åka till olika väpnade grup-per tillsammans med FN. Numera har jag inte ens tillåtelse att åka ensam! skrattar Murhabazi.


108

det svårt här, ansågs det att man ville störta regeringen. Vi blev varnade. Om vi inte slutade skulle vi hamna i fängelse.

GatubarnMurhabazi och BVES slutade inte. De började tala i radio en gång i veckan för att alla skulle känna till Barnkonventionen och hur

vi frukt i skogen, men vi var ofta hungriga.

Murhabazi och BVES käm-pade och fi ck fram fakta om hur barnen i Kongos byar mådde. Fruktansvärda fakta.

– När vi visade våra resultat för regeringen blev dom inte alls glada. På den tiden var Kongo en diktatur. Så fort man sa något negativt om landet, som att barnen har

Mobiltelefoner och dataspel ger krigI Kongo fi nns enorma rikedomar. Exempelvis guld och diamanter, men även tungsten och coltan. Det är mineraler som används i alla värl-dens mobiltelefoner, datorer, data-spel och mp3-spelare.

– Idag handlar kriget om vem som ska kontrollera Kongos alla gruvor och naturrikedomar. Jag tvingades gräva efter både guld och diamanter åt min överste, säger Isaya, 15 år, tidigare barnsoldat som räddades av Murhabazi.

Dagens konfl ikt startade efter folk-mordet i grannlandet Rwanda 1994, då närmare 1 miljon människor ur

folkgruppen tutsi mördades. Tusentals av de skyldiga fl ydde till Kongos skogar där de blev kvar. Misstänksamhet och maktkamp upp-stod mellan Rwanda och Kongo, och snart var sju länder inblandade i ett av världshistoriens mest brutala krig.

Redan 2001 anklagade FN Rwanda, Uganda och Zimbabwe för att hålla igång striderna för att samla på sig så stora rikedomar som möj-ligt. 2008 anklagade FN återigen Rwanda för att hålla igång kriget. 2009 visade organisationen Global Witness att striderna i Kongo nu drivs på av europeisk och asiatisk

handel för tillverkning av mobiltelefo-ner, datorer, dataspel och mp3-spe-lare. Företag från Belgien, Storbritannien, Ryssland, Malaysia, Kina och Indien pekades ut för att de köper mineraler från olika väpnade grupper som brutalt kränker barnets rättigheter. Genom att köpa minera-lerna håller företagen igång kriget. Att politiker, affärsmän och militärer i Afrika, Asien och Västvärlden tjänar mycket pengar på kriget i Kongo gör det svårt att stoppa det.

Kongos barn mådde. Varje gång krävde Murhabazi även att regeringen skulle skriva under Barnkonventionen. Och varje gång hotade reger-ingen med att låsa in honom eftersom de sa att han skapa-de oro i landet. Trots hoten mot Murhabazi anslöt sig landet till Barnkonventio nen 1990, men regeringen gjorde inte alls vad den skulle.

– Bukavus gator kryllade av barn som inte hade någon som tog hand om dom. Föräldrarna var fattiga eller hade dött i aids. Alla dessa hungriga och smutsiga barn försökte överleva på egen hand. Många kallade barnen för ”hundar” men vi sa att dom behöver skydd och kär-lek, precis som alla andra.

1994 öppnade BVES sitt

Lär soldater om barnets rättigheterNär Murbahazi kommer till en väpnad grupp lär han soldaterna om barnets rät-tigheter och förhandlar om att de ska låta barnen gå.


109

ensamma på gatorna i Bukavu och andra städer.

– Visst hade jag tagit hand om hårda killar som bodde på gatan tidigare, men barnsol-daterna var något helt annat. Små killar på kanske tio år som var drogade, bar uni-form och stora maskingevär. Vuxna hade fullständigt för-stört barnen. Jag ville göra allt jag kunde för att rädda så många som möjligt, berättar Murhabazi.

Första räddningsaktionen– En dag mötte jag en grupp förtvivlade mammor som berättade att 67 barn hade

första hem för gatubarn och 260 pojkar och flickor, flytta-de in. Efter några månader hade många av de första bar-nen flyttat hem igen. Men det kom ständigt nya.

Barnsoldater– Vi trodde att vi sett det vär-sta genom arbetet med dom övergivna barnen, men sedan kom kriget och livet för alla barn här blev ett rent helvete, säger Murhabazi.

1996 invaderades Bukavu av olika kongolesiska rebell-arméer med stöd av Rwanda. I kriget som följde blev bar-nen direkta måltavlor.

– Vi hade tagit hand om ensamma flyktingbarn från folkgrupper som arméerna ansåg var deras fiender, och därför förstörde dom våra tre hem för flyktingbarn. Som tur var hade jag hunnit göm-ma undan barnen så alla överlevde. Men min första medarbetare och kompis blev dödad.

Alla grupper som stred, även Kongos armé, kidnappa-de pojkar för att tvinga dem vara soldater och förde bort flickor för att utnyttja dem som sexslavar. Barn tvinga-des sluta skolan och drevs på flykt och hamnade ofta

blivit kidnappade från deras by.

Murhabazi packade ner en klase bananer och böcker om barnets rättigheter och gav sig av. Ensam.

– Jag tog en motorcykeltaxi utan att säga exakt vart vi skulle. Om jag sagt det hade jag aldrig fått skjuts!

När Murhabazi kom fram till rebellarméns läger inne i skogen greps han. Över hundra beväpnade soldater omringade honom. Vakter förde Murhabazi till ledaren som undrade vad han ville.

– Jag sa att i vår kultur tar dom stora alltid hand om

dom små, men att jag nu hade hört att den här armén hade stulit dom små och tvingat dom att kriga istället för att gå i skolan. Jag sa att jag var där för att hämta hem barnen till sina föräldrar igen. Ledaren blev fullkomligt vansinnig! Han trodde att jag tillhörde fienden eftersom jag ville försvaga hans armé genom att ta hans barnsolda-ter. Han befallde sina soldater att riva sönder mina böcker om barnets rättigheter. Sedan började misshandeln.

Befriade barnSlagen från gevärskolvarna haglade över Murhabazi. När han var rejält skadad låste de in honom. De förklarade att han hade två val: att bli soldat i deras armé eller att bli avrät-tad. Nästa morgon innan de skulle döda honom, hejdade sig en av ledarna. Dagen inn-an hade han varit för berusad för att känna igen Murhabazi.

Vi ska bränna uniformenMurhabazi tillsammans med pojkar som han befriat från att vara soldater. På bilden kan de ha varandras uniformer så att ingen vet vilken väpnad grupp de tillhörde. Nu ska de tillsammans bränna upp sina uniformer.

Barn i krig har samma rättigheter

– Även våra barn, som lever i krig, har rätt att få leva, till en familj, hälsovård, utbildning och till att få leka. Dom har även rätt att få utvecklas och göra sina röster

hörda samt att bli respekterade på alla sätt, säger Murhabazi.


110

fiender. Han får hotfulla tele-fonsamtal och sms och sover sällan på samma ställe två nätter i rad. Sju av hans med-arbetare har dödats för sin kamp för barns rättigheter, själv har han misshandlats och fängslats.

– Det är många militärer, politiker och affärsmän, både i Kongo och i andra länder, som tjänar otroligt mycket pengar på kriget. Ju mer oro i landet, ju billigare kan dom roffa åt sig våra naturrikedo-mar som guld och diamanter. I jakten på rikedomarna använder alla väpnade grup-per, även olika länders armé-er, barnsoldater och alla våld-tar flickor. När jag kämpar mot detta får jag mäktiga fiender, eftersom jag stör deras affärsverksamhet. Dom är också rädda för att bli anmälda till FN:s Internationella brottmåls-domstol (ICC) i Haag.

Trots att det slöts en fred 2003, fortsätter striderna och våldet mot barn i Kongo. Murhabazi slutar inte att kämpa för deras rättigheter.

– Vi måste orka vidare. Vet jag att det finns barn i en väp-

Nu sa han:– Han är ingen fiendesol-

dat. Jag vet att den här man-nen hjälper gatubarn i Bukavu.

När de kidnappade barnen hörde detta blev det kaos.

– Barnen grät och skrek att jag skulle hjälpa dom också, precis som jag hjälpte gatu-barnen. Dom ville hem! Jag sa till soldaterna att dom måste släppa barnen. Jag sa att det var en otroligt dålig idé att använda barn som soldater om meningen var att störta regeringen och skapa ett bätt-re land. Barnen måste tillba-ka till skolan! Vilka skulle annars bygga det nya och bättre landet som dom ville ha, om alla unga var drogade soldater istället för ungdomar som fått en bra utbildning?

Ledarna diskuterade vilt. Några höll med Murhabazi, andra inte. Men till slut lyck-ades Murhabazi övertala dem. Soldaterna lät barnen lämna skogen. De första 67 räddade barnsoldaterna sprang mot friheten!

Beredd att döDet har gått tretton år sedan dess. Murhabazi har befriat 4 000 barnsoldater. 60 000 barn som drabbats av kriget - flick-or som utsatts för övergrepp, ensamma flyktingbarn, barn-soldater och gatubarn - har fått ett bättre liv tack vare Murhabazi och BVES. Idag arbetar 209 personer på BVES, som har 35 hem och skolor och ger barnen, ett hem, sjukvård, terapi, möjlig-het att gå i skolan, trygghet och kärlek. De flesta av bar-nen återförenas med sina familjer.

Murhabazi har fått många

nad grupp, finns det ingen-ting som kan stoppa mig. Inga hot om död eller olyckor. När det visade sig att det var soldater som skickat dödsho-ten under FN-mötet, ville alla att jag skulle sluta och lämna landet. FN och Amnesty tyckte att det hade blivit för farligt för mig att stanna. Och dom har väl rätt egentligen. Men hur skulle jag kunna åka härifrån? Jag

har ett ansvar för alla utsatta barn som jag och BVES har tagit hand om. Barnen litar på mig. Jag kan inte svika dom. Varje dag är jag beredd att dö för deras skull.

Murhabazi hjälper pojkarna att få av uniformen, som de tagit på sig för en ceremoni där de bränner upp den. Pojkarna kan ha en annan uniform än den de stred i så att ingen kan veta vilken väpnad grupp de tillhörde.

Nya barnrättskämpar– Jag är övertygad om att vi kommer lyckas till slut. En dag är alla barnsoldater i Kongo fria. Varje dag får jag kraft när jag ser att före detta barnsol-dater nu är barnrättskämpar i sina familjer, skolor och byar!


111

Ett av historiens värsta krig• Kriget i D. R. Kongo är ett av de största och mest brutala krigen i världshistorien. Det har pågått sedan 1998. En fred slöts 2003, men strider pågår fortfarande i östra delarna av landet, där barnen du läser om i Globen bor.

• Cirka 5,4 miljoner männis-kor har dött, antingen i stri-der, eller av hunger och sjuk-domar som är en direkt följd av kriget.

• Som mest fanns över 30 000 barnsoldater i landet. Tusentals av dem har fortfa-rande inte återförenats med sina familjer. FN rapporterar att 848 barn tvingades bli soldater under 2009.

• 200 000 våldtäkter på fl ick-or och kvinnor har rapporte-rats sedan kriget startade, men man tror att många fl er har utsattas för övergrepp. 2009 var hälften av offren barn.

• Över 1,5 miljoner människor i Kongo är på fl ykt.

• Över 5 miljoner barn i Kongo går inte i skolan.

Barn ska leka– Mina föräldrar lät mig alltid leka mycket när jag var barn. Om jag bara hade gjort läxor-na fi ck jag gå ut och spela fot-boll och leka med mina kom-pisar. Det har spelat en stor roll för hur jag ser på barndo-men. Barn måste få leka! Det är viktigt att alla tjejer och kil-lar som är med oss här på BVES får leka så mycket som möjligt, säger Murhabazi.

Här spelar kompisarna Kasereka och Mupenzi Dame på Murhabazis hem för killar som varit barnsoldater.

• Besöker väpnade grupper och informerar om barnets rättigheter, så att alla stridande ska veta hur barn ska behandlas i krig, både enligt FN:s Barnkonvention och kongolesisk lag: Till exempel att barnsoldater är förbjudet.

• Befriar barnsoldater och fl ickor som utnyttjas som sexslavar vid besöken hos de väpnade grupperna.

• Besöker fl yktingläger och tar hand om ensamma fl yktingbarn, samt barn som lever på gatan.

• Ger befriade barnsoldater, utsatta fl ickor, ensamma fl yktingbarn och gatubarn skydd, ett hem, mat, kläder, sjukvård, psykologisk hjälp, chans att gå i skola som förbereder barnen för den vanliga grundskolan igen, samt yrkesutbildning till skräddare och snickare.

• Spårar upp barnens familjer och hjälper barnen att fl ytta hem igen. De

förbereder alltid barnens familjer samt grannar, politiker, religiösa ledare och lärare i byarna i god tid innan barnen återvänder så att de ska accepteras och tas emot på ett bra sätt. Om det inte går att återförena barnet med sin familj, hjälper de barnet att få en fosterfamilj. Ett barn skickas aldrig iväg från Murhabazis hem innan man vet att barnet kommer till en trygg miljö.

• Hjälper ofta barnens familjer ekono-miskt så att de ska ha råd att låta barnen gå i skolan och få mat. Det kan vara att man hjälper en förälder eller ett äldre syskon att komma igång med ett arbete för att kunna försörja familjen.

• Hjälper ofta befriade barn med skolav-gifter och skoluniformer lång tid efter det att de har lämnat Murhabazis hem, en del ända upp till universitetet.

• Informerar hela samhället om barnets rättigheter. Bland annat talar Murhabazi regelbundet i radio.

Så arbetar Murhabazis organisation:


112

Faida

Faida, 15

När Faida var elva år kidnappades hon av en av Kongos många väpnade grupper. Det var början på en fyra år lång mardröm där hon tvingades vara både sexslav och soldat.

– Jag tror inte att jag hade överlevt om inte Murhabazi hade räddat mig. Han riskerade sitt eget liv för mig. Jag ser honom som min pappa, säger Faida.

Gevärskolven träffade Faida med våldsam kraft i ansiktet. Hon

försökte komma loss, men låg som fastnaglad på rygg i det höga gräset. En soldat höll fast hennes armar och en

annan hennes ben. Sex solda-ter turades sedan om att våld-ta henne. Faida kunde höra skriken från sina kompisar alldeles intill. De utsattes för samma sak. Hon tyckte att kompisarnas skrik lät avlägs-

ÄLSKAR: Fred. Det här är första året på otroligt länge som jag inte upplever krig. HATAR: Krig och död.VÄRSTA SOM HÄNT: Att kid-nappas och bli soldat och sexslav. BÄSTA SOM HÄNT: När Murhabazi räddade mig och jag fi ck börja skolan igen. SER UPP TILL: Murhabazi så klart! Han räddade mitt liv. VILL BLI: Någon som kämpar för att barn ska ha det bra. DRÖM: Att alla barn i hela världen lever i fred och är älskade.

na, som i en dröm. Men det var ingen dröm. Faida och hennes kompisar hade arbetat i familjernas kassavafält, pre-cis som de brukade göra på skolloven. Ingen hade upp-täckt soldaterna förrän det

var soldat och slav

Mina rättigheter– I Kongo ska barn lyda när vuxna befaller saker. När vuxna behandlar en på ett visst sätt, även om det inte känns bra, tror man på något sätt att det är så det ska vara. Vet man då inte vilka rättigheter man har, är det väldigt lätt att bli utnyttjad. Innan jag träffade Murhabazi visste jag inte om att barn har rättigheter överhuvudtaget. Nu vet jag att allt det jag utsattes för i kriget är fel och mot mina rättigheter, säger Faida.

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

FO

TO: B

O Ö

HLÉ

N


113

var för sent. Nu var två av Faidas kompisar döda. När en av soldaterna höjde sin mac-hete mot Faida ropade kom-mendanten:

– Döda inte henne! Hon ska bli min hustru!

Beväpnade soldater bevaka-de Faida och hennes kompis Aciza när de vandrade helt nakna genom fältet.

– Vi hade svårt att gå efter-som vi var skadade, men dom tvingade oss.

Till slut kom de fram till en väg där soldaternas lastbil

var soldat och slav Min familj!– Dagen då jag blev kallad till BVES för att se om en fl icka dom hade där var min Faida, är den lyckligaste dagen i mitt liv! Idag är hon som min dotter och tillhör min familj, säger Faidas storasyster Donia.

Rädda grannar blir elakaDen stora bilden visar utsikten från områ-det där Faida bor med sin syster Donia.

– Det är inte alltid enkelt för mig här. Många grannar är rädda och ropar saker efter mig: ”Du är soldat! Gå tillbaks till skogen där du hör hemma! Vi vill inte ha dig här! Hora!” och sånt där. Det gör ont. Men alla gör inte så. Min bästa vän heter Neema, och hon accepterar mig som jag är, säger Faida.

Murhabazi hjälper oss– Murhabazi hjälpte mig att komma igång med försäljning på marknaden. Ibland hjälper han oss med pengar till kläder och mat. Om någon i familjen blir sjuk ser han till så att vi får läkarhjälp. Utan hans stöd vet jag inte hur det hade gått för oss, eftersom pappa dog i kri-get och mamma vägrar ha något med Faida att göra, säger storasyster Donia, med-an systrarna tvättar tillsam-mans.


114

stod parkerad. Flickorna lyftes upp på fl aket där det redan satt sextio soldater och väntade.

– Jag var livrädd för att bli våldtagen igen, säger Faida.

Allas slavUnder den långa färden till soldaternas läger fi ck fl ickor-na vara ifred. Men sedan bör-jade det igen.

– Kommendanten drog in mig i sitt hus. Trots att jag var allvarligt skadad utnyttjade han mig hela natten.

Nästa dag gav sig kommen-danten iväg med några solda-ter på plundring.

– Så fort han hade åkt bör-jade soldaterna som var kvar att utnyttja mig. Det fanns över tjugo andra fl ickor och kvinnor i lägret, men ingen kunde hjälpa mig. Deras situ-ation var likadan som min, och beväpnade soldater vak-tade oss hela tiden.

När kommendanten kom tillbaka var Faida bara hans.

Så fort han gav sig ut i strid eller på plundring blev hon utnyttjad av alla. Dag efter dag. Dygnet runt.

Hemma i byn blev Faidas familj allt mer orolig. Varför kom hon inte hem? De gick från by till by och frågade om någon hade sett henne. Eftersom ingen i byn hade blivit kidnappad av soldater tidigare, var det ingen som ens funderade på det. När det hade gått en månad var alla övertygade om att Faida hade blivit dödad i kriget. De tog farväl av Faida genom att ha en sorgeperiod och en min-nesstund i kyrkan, som när någon dött.

Blev soldatEfter ett halvår hos soldater-na mådde Faida mycket dåligt.

– Jag höll på att bli tokig. Trots drogerna dom tvingade i mig stod jag till slut inte ut med att vara allas slav längre.

Det fanns några tjejer i läg-ret som var soldater, och Faida hade sett att de aldrig blev våldtagna. En dag fråga-de hon kommendanten om inte hon också fi ck bli soldat.

– Han gick med på det och efter två månaders vapenträ-ning med maskingevär, kni-var och pilbågar tillhörde jag hans armé.

Våldtäkterna upphörde, men inte våldet. En tidig morgon var det dags för Faidas första strid.

– Jag var jätterädd, men innan vi lämnade basen fi ck vi droger. All rädsla försvann och jag blev väldigt aggressiv. Soldaterna sa att drogerna gjorde oss osynliga.

Trettio vuxna soldater och sjuttio barn vandrade uppför de skogsklädda bergen med sina tunga vapen. Barnen tvingades att gå längst fram.

Efter ett par

timmars vandring fi ck de syn på fi endens läger nere i en skogsglänta. Ett läger precis som deras eget, med soldater, kvinnor och barn.

Min kompis Neema – Vi fl ätar ofta varan-dras hår, Neema och jag, säger Faida.

– I vanliga fall brukar jag ta tre US-dollar (20 kronor) för en frisyr, säger Neema, men Faida behöver aldrig betala. Vi är ju kompi-sar! Vi träffas varje dag och kan prata om allt, även hemligheter, eftersom vi litar på varandra.

Familje-sysslorFaida lagar majs-gröten ugali till familjen. Ugali är den vanligaste maträtten i östra Kongo.


115

– Min grupp börja-de skjuta och det blev totalt kaos. Folk skrek och kulor ven åt alla håll. Skottsalvorna regnade in i skogen omkring oss så att bark och träfl isor sprutade. Min kompis Aciza, som låg när-

mast mig, blev plötsligt träf-fad i ryggen. Hon dog.

När striden var över skicka-des Faida och de andra bar-nen ner till fi endens läger.

– Vi skulle plundra liken på pengar, mobiltelefoner och vapen. Det kändes konstigt eftersom det var första gång-en för mig.

Det blev många fl er strider för Faida.

Murhabazi Faida längtade så mycket efter sin familj att det gjorde ont. Hon tänkte hela tiden på att rymma. Men det gick inte.

– En gång försökte en liten

kille fl y. Han blev skjuten direkt. Efter det vågade jag inte försöka. Jag skämdes också. Vem skulle vilja ta hand mig efter allt jag hade varit med om? Vem skulle kunna älska mig? Ingen.

Men det fanns en som ville ta hand om Faida. En som gjorde allt för att hon och de andra barnen skulle bli räd-dade. Det var Murhabazi.

– Första gången han kom hade jag just tvättat kläder när några jeepar rullade in i lägret. En obeväpnad man klev ur med armarna sträckta över huvudet och sa: ”Amani leo!”, ”Fred nu!”. Det var Murhabazi. Han hade kunnat bli dödad hur lätt som helst, men han var inte rädd, minns Faida.

Murhabazi gick fram till kommendanten och sa att han var där för att hämta hem barnen. Han sa att barn inte skulle vara soldater utan gå i skolan istället.

– När soldaterna hörde det så gömde dom undan oss så fort dom kunde. Jag försökte skrika på hjälp, men dom knuffade in mig i ett av husen.

Kommendanten vägrade släppa barnen så Murhabazi fi ck åka hem tomhänt. Men

han gav inte upp. Något år senare återvände han men det slutade på samma sätt.

Tredje gången gilltNär Faida hade varit kidnap-pad i fyra år, kom Murhabazi igen. Och den här gången blev det annorlunda.

– Jag trodde inte det var sant när Murhabazi kramade om mig och sa: ”Det här är din chans! Allt kommer att ordna sig.”

Till en början gick allting bra. På Murhabazis hem för utsatta fl ickor fi ck Faida börja skolan igen. Det fanns massor av barn att leka och prata med. Och bra vuxna som all-tid fanns där för henne. Hon kände sig trygg. Det gick så bra för Faida på BVES skola att hon snart kunde börja i den vanliga skolan igen. Även där började det bra.

Men Faida hade svårt att koncentrera sig och fi ck pro-blem med sitt humör.

– Jag kunde bli rasande på mina klasskompisar när jag tyckte att dom inte förstod mig.

Till slut orkade hon inte mer utan hoppade av skolan.

Vid samma tid hade Murhabazi lyckats hitta Faidas mamma. Faida var

Faida och Neema hjälper varandra med en massa saker, som att hämta vatten.

– Jag skulle vara väldigt ensam om jag inte hade en vän som Faida, säger Neema, 16 år.

Älskad syster– Det känns fruktansvärt att vår mamma vägrar att ta emot Faida. Hon var ju så ledsen när Faida för-svann! Och hur kan gran-nar som ropar dumma saker efter henne göra så mot min älskade syster?! Alla barn som utnyttjats i kriget har blivit fruktans-värt illa behandlade. Vi måste ge dom massor av kärlek. Faida drömmer ofta mardrömmar och mår dåligt, och jag försö-ker trösta henne. Jag tän-ker skydda henne med mitt liv, säger storasyster Donia.


116

Krig mot fl ickorFlickor och kvinnor är de som oftast råkar allra värst ut i krig. 200 000 våldtäkter har rapporterats sedan kriget startade, men man tror att många fl er har utsattas för över-grepp. 2009 var hälften av offren barn. De som överlever våldtäkterna får det ofta svårt i samhället eftersom de anses ”orena”. Sammanhållningen och kärleken i famil-jer och byar förstörs. Många drabbade får sjukdomen aids.

– Murhabazi tog mig till sjukhus på en gång för undersökning och hiv-test. Jag hade en otrolig tur, för jag hade inte blivit smittad under tiden hos soldaterna. Men många andra tjejer på hemmet har hiv, säger Faida.

Just nu är 13 av de 68 fl ickorna som bor på Murhabazis hem för utsatta tjejer i Bukavu hiv-smittade. Sedan 2002 har 176 av fl ickorna som fått hjälp av BVES dött i sjukdomen aids.

– Vi försöker ge dom smittade tjejerna allt stöd vi kan och se till så att dom får gratis hiv-medicin, säger Murhabazi.

Skola eller sykurs?– Murhabazi vill att jag ska lära mig att sy tills jag mår bättre och kan börja skolan igen. För att lära mig ett yrke och för att få något annat än allt det jobbiga att tänka på. Och för att jag ska vara närmare honom och psykologerna på BVES. Men jag känner mig osäker. Det vore bättre om jag klarade att fortsätta i en vanlig skola. Har man bra utbildning får man större möjligheter i livet. Och jag vet att jag kan lyckas, jag vet att jag är smart!

överlycklig, men precis som med skolan blev det inte alls som hon hade hoppats.

– Mamma tittade inte ens på mig. Hon var rädd och vil-le inte ha med mig att göra. Som om allt som hänt var mitt fel. Jag kan inte förklara hur ont det gjorde.

Som tur var hittade Murhabazi även Faidas stora-syster Donia, som tog emot henne med öppna armar. Nu tillhör Faida hennes familj.

– Och jag har ju Murhabazi. Även om det inte är så lätt just nu, vet jag att allt kom-mer att ordna sig eftersom han fi nns i mitt liv. Jag ser honom som min pappa. Trots att han riskerade sitt eget liv, försökte han inte bara rädda mig en gång, utan TRE! Han är totalt annorlunda än kom-mendanten och andra vuxna jag har mött som bara utnytt-jar barn. Murhabazi är på vår sida. Alltid!


117

Mutiyabränner uniformenPå Murhabazis hem i Bukavu för killar som varit barnsoldater ska snart en grupp pojkar få åka hem till sina familjer och börja ett nytt liv. Men först ska de bränna sina gamla soldatuniformer.

– Det ska bli helt underbart att byta ut soldatuniformen mot skoluniformen igen, säger Mutiya, 15 år.

Olika uniformerMurhabazi samlar killarna innan de tillsammans går till gårdsplanen där ceremonin med uniformsbränningen ska ske. De bär olika unifor-mer eftersom alla stridande grupper i Kongo använder barnsoldater. Pojkarna på hemmet har tillhört olika väpnade grupper. Men här på bilderna – för pojkarnas egen säkerhet – bär de INTE nödvändigtvis den uniform de använde när de var solda-ter. De kan bära en uniform från en annan stridande grupp än den de själva till-hörde.

Ja till skoluniform!Innan det är dags att bränna uniformerna, gör killarna skyl-tar. Mutiya skriver ”Ja till skol-uniform” på sin.

Vi hade just haft freda-gens sista lektion. Jag och min kompis

Mweusi var på väg hem. Vi gick och berättade historier för varandra. Plötsligt stod tre soldater framför oss och riktade sina maskingevär mot oss. Dom sa: ”Ni kan inte passera här! Den som försö-ker springa iväg skjuter vi på fl äcken!”. Mina föräldrar hade blivit dödade av soldater så jag var jätterädd. Vi börja-de gråta och min kompis kis-sade på sig. Vi bad att dom skulle låta oss vara, och att vi skulle få fortsätta gå i sko-

lan, men dom bara skrattade och sa: ”Vad är det för speci-ellt med att gå i skolan? Vi bryr oss inte, ni ska med oss i alla fall!”. Sedan slet solda-terna av oss våra skolunifor-mer, rev sönder dom och stampade ner tygtrasorna i leran. Dom tog skolväskorna och rev sönder våra böcker. Efter tre dagars misshandel i ett av deras fängelser fi ck vi våra soldatuniformer. Bara några dagar senare skickades jag ut i strid för första gången. Sedan var jag fast i två år. Jag överlevde, men fem av mina kompisar dödades. Jag har sett så mycket död och blod.

Under den här tiden kunde jag aldrig drömma om att jag skulle få byta ut soldatunifor-men mot skoluniformen igen. Jag hade slutat hoppas när Murhabazi räddade mitt liv. Han kom till militärlägret och sa till oss barn som tving-ats bli soldater: ”Ni ska inte vara här. Ni ska tillbaka till skolan igen. Följ mig.” Det kändes overkligt, men Murhabazi höll sitt ord! Jag har börjat skolan igen här på BVES. Nu ska jag hem till mina storebröder och fortsät-ta i skolan i byn. Jag kan inte beskriva hur glad jag känner mig! Men innan vi åker ska vi bränna våra gamla militär-

uniformer. Uniformerna påminner mig om allt dåligt: död, blod, krig, plundring… Det ska bli otroligt skönt att bränna skiten, jag kommer att känna mig fri efteråt. När jag kommer hem till byn ska jag ta på mig skoluniformen istället. I framtiden vill jag rädda barn ur väpnade grup-per, precis som Murhabazi räddade mig.”Mutiya, 15 år, 2 år som barn-soldat

”

TE

XT: A

ND

RE

AS

LÖN

N FO

TO: B

O Ö

HLÉ

N


118

Aldrig mer soldat-uniform!– Titta nu noga på skylten alli-hop. Det står ”Aldrig mer soldat-uniform”. Ni ska aldrig mer ha soldatuniformer, ni ska ha skolu-niformer, glöm aldrig det! Nu bränner vi uniformerna! ropar Murhabazi. Mutiya och de andra killarna börjar under jubel och applåder att ta av sig militärklä-derna och lägga dem i en hög på gårdsplanen.

Lycka till!–Mutiya, du vill börja skolan igen och starta ett nytt liv. Jag vet att du är väl förberedd och jag önskar dig all lycka i framtiden! säger Murhabazi och kramar om Mutiya.

– Tack pappa, tack! Jag ska be för dig så att du orkar fortsätta kämpa, svarar Mutiya.

Murhabazis väskaAlla barn som har varit på ett av Murhabazis hem, får en väska med saker som ska göra livet lite enklare när de kommer tillbaka till sina familjer. I väskan fi nns:

Vi ska hem!Den stora dagen är här. Murhabazi och BVES har-lyckats spåra Mutiyas och femton andra pojkars familjer. Nu ska de äntligen få komma hem efter fl era år i kriget.

– Jag är så lycklig för killarnas skull. Det är det här vi kämpar för hela tiden. Varje gång ett barn blir räddat och kan få ett bra liv igen, är en seger för oss, säger Murhabazi och skrattar.

Tandborste

Tvål

Filt

Ett par skor

Nya kläder

Handduk

Radio

Tandkräm

Viktig radio– Jag ger er radion för att ni ska veta vad som händer i vårt land och i världen. Det är viktigt. Lyssna på stationer som sänder nyheter och som berättar om barnets rättigheter. Hamnar ni på kanaler som predikar hat, våld och krig så byt! Radion går på solenergi så att ni ska slippa köpa batterier.


119

Uniformer upp i rökMutiya och hans kompisar sjunger och hurrar när uniformerna förstörs och brinner upp.

Farväl kompis!Killarna tar farväl av varandra och av Murhabazi. De har blivit bra kompisar och hjälpt varandra när det känts svårt, så även om de längtar hem är det inte lätt att skiljas åt.

Nya drömmar– Jag hade slutat hoppas. Men på BVES fi ck jag chansen att börja skolan igen. Jag var så lycklig, samtidigt som jag tänkte på all den tid jag hade förlorat. Två år som soldat! Tänk vad mycket jag hade kunnat lära mig under den tiden. Nu ska jag börja i sko-lan i byn, och i framtiden vill jag bli som Murhabazi!

Hej då! Nu åker vi hem!

TE

XT: A

ND

RE

AS

LÖN

N FO

TO: B

O Ö

HLÉ

N

Bollar istället för bomber!– Soldaterna tog pojkarnas skol-uniformer och gav dom soldatu-niformer istället. Och vapen istället för pennor. Bomber istäl-let för bollar. Men vi ger killarna fotbollar att ta med sig hem. Dom som bor nära varandra kan starta ett fotbollslag och fortsät-ta att träffas och stötta varandra. Men framförallt ska dom ha roligt! säger Murhabazi.

– Jag är jätteglad just nu! Det enda som oroar mig är att nya strider ska blossa upp i områdena dit killarna återvänder, och att dom återigen tvingas bli soldater. Sånt händer och det gör mig vansinnig. Det är otroligt tufft, men vi börjar om var-je gång det händer. En kille blev tagen tre gånger, av tre olika väp-nade grupper. Varje gång befriade vi honom. Vi överger aldrig barnen, och vi ger oss inte förrän alla är fria, säger Murhabazi.


120

Vi ska hem!

Saknat fred

Aldrig mer militäruniform!

Skola – Ja! Militärläger– ALDRIG MER!

Längtar efter mamma

Tänkte på skolan

Vill skratta och leka

”När jag var soldat var det krig varje dag. Aldrig fred. Förutom min mamma och pappa är det fred jag har sak-nat mest av allt. Jag led hela tiden. Det var fruktansvärt. Jag är lycklig över att äntligen få komma hem. Nu hoppas jag mitt liv ska bli bra. Att jag ska få gå i skolan igen och få många kompisar. Men mina föräldrar är gamla och lite sju-ka. Jag är rädd för vad som kommer att hända med mig när dom dör. När det händer kommer jag kontakta Murhabazi direkt, för jag vet att han kommer kunna ge mig bra råd. Jag älskar honom, han räddade mitt liv. Jag kom-mer sakna honom.” Amani, 15 år, 2 år som barnsoldat

”Jag längtar mycket efter min mamma! I kriget tänkte jag jämt på henne. Innan jag blev tvingad att vara soldat hjälpte jag henne på fälten och häm-tade vatten. Eftersom pappa dog när jag var liten var jag hela tiden orolig för hur hon klarade sig när jag var borta. Jag pratar mycket med min mamma och jag älskar henne. När jag är med henne känner jag mig lugn och säker. Nu vill jag bara hem och vara nära henne igen. Det som oroar mig är att lämna alla kompi-sarna här. Vi har kunnat prata om våra hemska upplevelser med varandra och det har varit väldigt skönt. Så kom-mer det inte att vara hemma. Killarna i byn som inte varit soldater kommer aldrig att förstå vad jag har varit med om.” Obedi, 15 år, 2 år som barnsoldat

”Det jag har saknat mest av allt är skolan. När jag var sol-dat tänkte jag hela tiden att jag var på fel plats, att jag borde vara i skolan istället. Nu kommer Murhabazi att hjälpa mig att börja skolan när jag kommer hem och det känns overkligt bra. Jag äls-kar skolan! Skolan är viktig.

”Jag längtar jättemycket efter mina kompisar hemma. Vi har inte setts på över fyra år, och jag hoppas verkligen att dom minns mig. Jag hoppas också att dom inte ska vara rädda för mig nu när jag har varit soldat. Jag är lite orolig för det. För jag längtar verkligen efter mina kompisar. Att få snacka med dom och spela fotboll och leka. När jag var soldat fanns det ingen plats för skratt och lek.

Den som har gått i skolan har många möjligheter i livet. Själv skulle jag vilja bli presi-dent när jag blir stor. Det för-sta jag skulle göra då är att befria alla barn som tvingas vara soldater. Jag skulle hjäl-pa dom att hitta sina familjer och låta barnen börja skolan igen. Min största rädsla nu är att jag ska bli tagen av solda-ter och tvingas kriga igen. Jag skulle bli så fruktansvärt besviken om det hände.” Assumani, 15 år, 2 år som barnsoldat

Nu är jag lycklig över att få komma hem. Oavsett vad som än händer, att mina kom-pisar är rädda för mig eller så, fi nns det ingenting som skrämmer mig. Ingenting kan vara värre än det som jag råkade ut för som soldat. Ingenting. ”Aksanti, 15 år, 4 år som barnsoldat

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

FO

TO: B

O Ö

HLÉ

N


121121

Drömmer om bra stenar

Murhabazi sviker ingen

– Varje lördag och söndag klockan 17.30 pratar jag i radion om barnets rättigheter, framförallt om hur brutalt tje-jerna utnyttjas i kriget i Kongo, säger Bahati.

”Den väpnade grupp som förde bort mig, tvingade mig att gräva efter guld, diamanter och andra mineraler. Alla stenar jag hittade var jag tvungen att ge till mina ledare. Jag var deras slav. Vi som grävde försökte gömma undan lite, lite, men det var svårt. Den som upptäcktes blev svårt misshandlad. Man kunde till och med bli dödad. Om inte vår grupp grävde själva, plundrade vi andra som arbeta-de i gruvorna. Jag vet inte hur många som dog. För guldet och mineralerna köpte vi sedan vapen av rika vapenhand-lare som kom ut i skogarna. Jag känner att kriget till slut handlade om att olika grupper, både kongolesiska och utländska, ville kontrollera gruvorna i Kongo. Hade vi inte haft alla dessa mineraler hade det varit fred för länge sen. Förmodligen hade det aldrig ens blivit krig. Nu är alla naturrikedomarna dåliga för oss. Men egentligen borde dom vara bra. Om Kongos regering kunde sälja minera-lerna på ett bra sätt skulle vi kunna bygga skolor, vägar, och sjukhus. Allt sånt som människor behöver. Jag dröm-mer om att det blir så en dag. Jag drömmer också om att en dag bli skräddare och få ett bra liv. Eftersom Murhabazi och BVES står bakom mig tror jag att det är möjligt.”Isaya, 15 år, 4 år som barnsoldat

”Trots att Murhabazi inte hittade mina föräldrar efter tre månader, sparkade han inte ut mig från centret. Istället tog han hand om mig som om jag vore hans eget barn i över ett år. Jag ser honom fortfarande som min pappa. Efter skolan på BVES, hjälpte han mig så att jag kunde börja i den vanliga skolan. Han betalade skolavgifter och allt annat. Och eftersom jag alltid har velat bli journalist, sa jag det till Murhabazi. Då hjälpte han mig så att jag fi ck komma och göra ett test för en journalistutbildning för unga på organisationen Search for Common Ground. Jag klarade testet och utbildningen, och idag är jag ung-domsreporter på deras radioprogram ”Sisi Watoto - We Children”! Det är nog världens bästa program för vi pra-tar om det viktigaste som fi nns, barnets rättigheter. Många barn ringer in till oss och hela programmets idé är att ge Kongos barn en röst. Något som inte är vanligt här. För det mesta lyssnar inte vuxna alls på barn här. I framtiden hoppas jag kunna hjälpa BVES att rädda fl er barn, precis som Murhabazi gjorde med mig. Han räddade mig från döden.”Bahati, 17 år, 3 år som barnsoldat

Egentligen är det meningen att barnen som Murhabazi befriar ska stanna på hans center i tre månader. Men ibland tar det längre tid att spåra familjerna och att sedan hjälpa barnen att starta sina nya liv. Som för Bahati.


122

Valentinas dag på Murhabazis tjejhem

”Murhabazi är som min pappa!””En söndag för ett år sedan var jag och mina två systrar i kyrkan när vår by hamnade emellan två stridande grup-per. Soldaterna sköt med maskingevär och bombade precis vid kyrkan så vi kunde inte ta oss ut. Jag skakade i hela kroppen av rädsla. Vad jag inte visste då, var att mamma och pappa samtidigt fl ydde för sina liv ut i skogen. Ett par dagar senare, när skjutandet var över, kom Röda Korset och FN till kyr-kan och körde oss till ett fl yk-tingläger. Jag bodde i lägret i fem månader. Det var jobbigt. Maten späddes ut med vat-ten och madrasserna låg direkt på marken. Och vi fi ck inte gå i skolan. En dag kom Murhabazi och frågade om jag ville bo på hans hem för fl ickor istället. Jag blev jätte-glad för jag hade hört så mycket bra om honom. Vi var 29 barn som följde med honom. Jag är glad över att vara här och det känns som hemma nu. Murhabazi tar hand om mig som min pappa. Men varje natt drömmer jag att mamma och pappa lever och att jag får komma hem igen. Murhabazi fortsätter att leta efter mina föräldrar.” Valentina, 12 år

På en av staden Bukavus kullar ligger Murha-bazis hem för utsatta tjejer. Många av fl ickorna har varit fångar hos olika väpnade grupper. 47 av de 68 tjejer som bor här har utsatts för sexuella övergrepp.

– Jag är lycklig över att vara här och det känns som hemma nu. Murhabazi har blivit som min pappa, säger Valentina, 12 år.

06.00 Dags att gå upp– Vi borstar tän-derna och tvättar oss. Tvål, tand-kräm och olja för håret och krop-pen får vi här. Jag har tappat bort min tandborste och inte hunnit få en ny, så nu använder jag fi ngret istället. Det går faktiskt riktigt bra! säger Valentina och skrattar.

07.00 FrukostTill frukost blir det majsgröten Buyi.

08.00 Lektioner– När jag bodde i fl ykting-lägret gick jag inte i skolan. Jag vet att det är alla barns rättighet att få gå i skolan, till och med för oss som lever i krig och är fl yktingar. Plötsligt fi ck jag inte det och det kändes fruktansvärt. Som om jag förlorade tid att lära mig viktiga saker. Första dagen jag fi ck börja skolan här hos Murhabazi var jag så lycklig! Man måste ju gå i skolan om man vill lära sig saker, så att man fat-tar bra beslut i livet, och för att kunna få ett bra arbete och försörja sin familj.

– När jag blir äldre skulle vilja lära mig sy här på BVES och bli skräddare. Men allra helst skulle jag vilja bli lära-re. Min lärare Ndamuso är inte bara min lärare, utan otroligt snäll och tar hand om mig. Hon ger mig råd, som en mamma. Sån vill jag bli när jag blir stor.

Flickorna som är för små för skolan går i förskolan.

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

FO

TO: B

O Ö

HLÉ

N


123

Valentinas dag på Murhabazis tjejhem

14.30 Lek– Jag älskar att leka med kompisarna. Man känner sig lycklig och tänker inte så mycket på allt det jobbiga. Och så rör man på sig, får muskler och mår bra! Vi hoppar långhopprep, gör sång- och danslekar och olika bollspel.

12.00 LunchIdag blir det ris och bönor.

13.30 VilaDet är skönt att vila en stund när det är som varmast ute. Tjejen bredvid Valentina i sängen heter Noella och är tio år.

– Vi ligger ofta många barn i samma säng. Ibland kan det bli trångt, men samtidigt känns det tryggt att inte vara ensam, säger Valentina.

15.30 Tvätta kläderValentina delar tvättbalja med Donatella.

16.30Läxor– Vi gör ofta våra läxor tillsammans så att vi kan hjälpa var-andra, säger Valentina.


124

18.00 MiddagDet blir ris och bönor till kvällsmat också.

19.00 Kvällssamling– Varje kväll sitter vi tillsammans och berättar om hur dagen har varit. Vi sjunger och berättar historier för varan-dra. Samlingarna är jätteviktiga för mig för då känner jag mig lugn. Jag glömmer att tänka så mycket på var mamma och pappa är. Under samlingarna känns det som om vi är en riktig familj. Vi barn tar hand om varandra, och dom vuxna här bryr sig om oss. När jag mår dåligt fi nns det alltid någon som lyssnar. Murhabazi, min lärare, sjuksköterskan eller psykologen. Precis som det borde vara i alla familjer.

– Jag har alla mina kläder i en säck på rummet.

– Halsbandet med Jungfru Maria är det fi naste jag har. Jag känner mig trygg när jag har det på mig. Som om jag är skyddad.

– Jag lyckades få med mig kläderna i en säck till fl yktinglägret, och jag är jätteglad för det eftersom jag har fått kläderna av mamma. Jag älskar mina kläder. Dom är vackra och påminner mig om mamma.

– Den vackra vita klän-ningen har jag på mig varje söndag när jag går till kyrkan.

– Den här gula fl eece-tröjan är min favorit!

20.00SängdagsEfter tandborstning kryper tjejerna tätt, tätt ihop i sängarna och somnar.

Valentinas garderob


125

Systrarna Benon, Vestine och Valentina bor tillsammans på ett av Murhabazis hem.

Vem är Murhabazi? På hemmet för utsatta fl ickor beskriver tre tjejer Murhabazi så här:

TE

XT: A

ND

RE

AS

LÖN

N FO

TO: B

O Ö

HLÉ

N

Han skyddar tjejer”Jag var fånge hos soldaterna och Murhabazi räddade mitt liv. Det är han som ser till så att vi får leva i trygghet och säkerhet här. Han ger oss allt. Kvinnor och fl ickor har det fruktansvärt i vårt land. Vi lider. Många blir våldtagna och utnyttjade av soldater och andra vuxna män. Murhabazi tar hand om oss fl ickor som om vi vore hans egna döttrar eller systrar. Om inte Murhabazi hade funnits hade många tjejer haft det ännu värre i Kongo. Han skyddar oss.”Donatella, 13 år

Jag älskar honom!”Min familj splittrades i kriget eftersom vi kom ifrån varandra när vi fl ydde. Murhabazi och Röda Korset söker fortfarande efter mina föräldrar. Jag vet inte ens om dom lever. Men under tiden är Murhabazi min pappa. Jag älskar honom och jag vet att han älskar mig för han hjälper mig med allt. Jag tänker jämt på mam-ma, pappa och mina syskon. Det hände hemska saker, men livet är trots allt lite lättare nu när Murhabazi tar hand om mig.”Vestine, 15 år

Det bor 68 tjejer på Murhabazis hem i Bukavu för utsatta fl ickor. På dagarna kommer ytterligare 297 tjejer till hemmet och går på BVES skola. De bodde tidigare på hemmet, men har nu fl yttat hem till sina familjer.

– Familjerna är ofta så fattiga att dom inte har råd att låta barnen gå i vanliga skolor. Hos oss går barnen gratis och får stanna så länge det behövs, säger Murhabazi.

Just nu bor det 71 pojkar på Murhabazis hem i Bukavu för killar som varit barnsoldater.

I hela Kongo har Murhabazi 35 hem och skolor. 15 284 barn får just nu stöd av BVES på något sätt. Bland annat får 8 138 barn hjälp så att de kan gå i vanliga skolor och 37 unga för att gå på universitetet.

Barnen i Murhabazis hem och skolor

Han är min pappa!”Murhabazi tar hand om mig. Han ger mig någonstans att sova, tvål så att jag kan tvätta mig, mat att äta och en chans att få gå i skolan. Och är jag sjuk hjälper han mig till doktorn. Murhabazi är precis så som en förälder ska vara. Han är som min pappa! Utan honom hade mitt liv varit jättesvårt. Jag älskar honom!”Josepha, 10 år


Documents

Murhabazi Namegabe sve