Filip Bergman

2

Kapitel 1Kraschen

Jag sitter i ett flygplan med min flickvän. Vi småpratar om hur trev-ligt väder det ska bli i Nya Zeeland den här veckan, hon och jag ska vara där helt ensamma. - Det ska bli så härligt, säger min flickvän Jane. Hon ser orolig ut. - Hur är det? frågar jag. - Jag är rädd för att flyga, väldigt rädd, jag ser på hennes blick att det är något jag ska ha klart för mig. Och jag är även mer höjdrädd, förklarade hon.Jag kramar om henne hårt och kysser henne på pannan och säger att det ska gå bra. Jane tar upp sin bok ur hennes handväska. Så jag ser ut igenom fönstret och ser under den vackra himlen, att vi just åkt ut över södra Indien samtidigt som serveringsvagnen kommer fram till mig och Jane. Servitrisen frågar: - Är ni sugna på något? - Ett glas vatten tack, säger Jane. - Är du sugen på något då? frågar värdinnan. - Det är bra tack, svarar jag. Jane tar emot sitt vatten och tar sig en klunk. Då från ingenstans kommer en rejäl luftgrop, sen en till. Jag ser att serveringsvagnen börjar rulla bakåt mot oss igen. Sekunden där på börjar flygplanet kränga till farligt mycket. Jag vrider blick-en till vänster om mig där Jane sitter, full av rädsla och tom i blick-en. Jag ser in i hennes vackra djupa blå ögon. Jag sätter på mig säkerhetsbältet och ser mig omkring. Besättnin-gen kollar på varandra och de ser inte särskilt roade ut direkt. Nu kommer en till luftgrop samtidigt som planet drar sig uppåt och till vänster, och då helt plötsligt så rycks en del av vänstra vingen av. - Nu har det blivit stora problem och jag ber er att hålla er lugna och sätta på er säkerhetsbälten och sätta pannan mot stolen fram-för er, hör jag flygkaptenen utropa. Jag hör folk skrika och jag letar mig fram till Janes hand och kramar den hårt med min egen och säger att allt kommer att bli bra. Själv tror jag inte så mycket på det men Jane är det enda som jag håller mitt fokus på. Besättningen försöker hålla alla på planet lugn och växlar många känslomässiga blickar med varandra. Alla passagerare skriker av panik medan jag försöker hålla Jane lugn. Planet fortsätter att åka neråt i full fart mot havet. Ytan kommer

3

närmare och närmare samtidigt som allt går snabbare och snab-bare. Jag blundar. Jag vill inte veta av någonting och jag försöker hålla paniken borta men det går inte. Det blir så hårt tryck att jag svimmar.

Kapitel 2Ön

Jag vaknar upp på en strand där de höga vågorna piskar mot sand-en och palmträden gungar med vinden. Jag börjar se mig omkring och ser bitar av planet där eldslågorna dansar vilt. Jag reser mig upp och inser att någonting fattas… Jane! Jag letar överallt, jag skriker hennes namn och tårarna rinner ner för kinderna. Jag letar under flygplansdelarna och under andra döda människor, men jag hittar henne inte, så jag sjunker ner under en palm och känner hur min livsgnista ger upp. Efter en stund vänder jag mig om mot den väldiga djungeln och inser att jag måste fortsätta utan henne. Ungefär tre kilometer ifrån mig så sträcker sig ett berg upp mot molnen. Jag börjar gå mot berget bakom djungeln och det känns som att berget kallar på mig. Jag börjar gå fram mot djungeln tills jag står precis framför den. Jag kommer på att jag behöver skor så att jag inte ska trampa på något giftigt eller en tagg. Jag går tillbaka till stranden där alla döda människor ligger med deras panikslagna blickar. Äckligt nog tar jag några skor, från en död man. De verkar tillräckligt flexibla och anpassade efter djungelterrängen. Medan jag ändå håller på så kan jag plocka på mig andra saker också, tänk-er jag. Jag ser en kökskniv som ligger och väntar på mig så jag går och hämtar den och studerar den noga. Kniven måste komma från kökspersonalen tänker jag. Även en tjock tråd stirrar på mig och väntar på att få en ny ägare. Jag knyter fast den runt midjan och gör en ögla där jag fäster kniven efter att jag skärt av resten av repet som jag borde kunna använda till annat. Jag känner hur djungeln verkligen sträcker sig mot mig och jag känns som född för att leva här. Jag ger toppen av berget en sista blick innan jag ger mig av in i djungeln igen.

Där inne i djungeln är det som rena labyrinten, men jag lyckades komma ut ur djungeln hel och nu letar jag efter delar som jag kan lyckas bygga ett läger med. Jag kapar några grenar eftersom det är för svårt att skära smalare och större trädstammar. Jag letar även efter en vass sten som jag kan slipa kniven med,

4

5

kanske göra den till en mindre machetes till och med. Men jag letar först och främst efter grenar. Jag går från träd till träd och slänger alla grenar som jag skärt av i en stor hög. Tänk att en födelsedag-spresent till min flickvän kunde leda till att jag hamnar på en öde ö där jag inte ens vet om hon lever eller inte, den tanken fick mig att nästan bli gråtfärdig. Jag fortsätter att skära av grenar, nu har jag runt fyrtio grenar, det borde räcka för att bygga en “djungelsäng”. Jag tar ungefär tio grenar i famnen och bär iväg dem mot berget som inte var mer än sextio meter bort, sen gjorde jag det tre gånger till och snabbar på att bygga min “säng”. Nu börjar mörkret kry-pa fram över den blå himlen, så jag går skyndar med att hämta tre stora blad i närheten, som jag kan lägga mig på. Jag lägger bladen på grenarna och sen kliver jag försiktigt i min, nu för tillfället, lilla säng. Det är svårt att somna och jag måste anstränga mig för att lyckas. Allt det som har hänt under det här senaste dygnet känns verkligen overkligt.

6

Kapitel 3Att överleva i djungeln

Jag öppnar ögonen och gäspar samtidigt som det vrider sig i ma-gen, jag vill bara skrika och det känns som att tårarna bara vill rin-na ner från mina kinder. Jag kommer nog aldrig glömma det som hänt, det som händer. Jag reser mig upp ur min lilla övernattning-splats och börjar gå till andra sidan berget.

När jag är där så syns en velondrom med en större pöl i, så jag hoppar ner i velondromen och börjar dricka vattnet, det var sötvat-ten i pölen. Efter att ha fyllt min mage med vatten så hör jag prassel i några buskar ovanför sänkan där jag sitter hukad. Jag vänder mig om helt och hållet från pölen. Nervöst ser jag mig omkring, men hittar ingenting. Men just när jag ska ställa mig upp, ser jag en pil som släpps lös precis när jag ser den, instinktivt slänger jag mig åt vänster samtidigt som jag känner trycket från pilen mot min hud, men jag lyckades akta mig från den. Snabbt efter att jag landat på marken igen så kommer en person fram ur buskarna där pilen kom ifrån, jag ser inte vem personen är men det ser ut som att mannen eller kvinnan viftade med en pinne, jag får panik och min fötter fry-ser fast i marken. Personen var bara några meter ifrån mig och det såg ut som att det är en kvinna, och den där pinnen var tydligen en machete. Jag gör det enda som känns naturligt och lutar mig till höger så att kvinnan sprang över mitt ben och faller hårt i marken. Hennes vapen landade inte långt ifrån henne så jag hoppar på henne och tar tag i macheten och slänger iväg den.Hon försöker göra mot stånd med sina armar så jag håller ner henne hårdare mot marken tills hon ger sig. Efter en stund så ställer jag mig upp. Förvånat stirrar jag på hon som precis attackerade mig. - V- vem är du? Och vad vill du mig? frågar jag henne medans hon reser sig upp. - Jag tänker inte berätta någonting för dig! fräser hon tillbaks. - Nähä, då får jag väl ta i med hårdhandskarna då, säger jag med en hotfull stämma.- Vänta! Jag kan berätta vad som helst, hennes röst darrade av oro.

7

- Bra, varför hoppade du på mig sådär? - Jag trodde du var en spion.- En spion? Varför skulle jag vara en spion?!- Jag vet inte, du såg ut som en.- Okej. Vem är du?- Jag heter Johanna, och du?- Jack... jag heter Jack.Vi klättrar upp ur “skålen” så att vi kan fortsätta. - Det är nog bäst om vi fortsätter, säger Johanna- Det tror jag är det ända vi kan göra.- Vi går söderut, följ efter mig.Hon springer som hastigast in i den största djungeln jag någonsin sett.

8

Kapitel 4Valet

Dagarna har gått och gått, jag har börjat lita på denna Johanna som jag mötte nära berget.Under den tiden vi har överlevt tillsammans har varit fylld med spänning. Vi har båda varit nära döden, men vi lyckades klara oss även om oddsen var emot oss, som gången när vi stod med hälarna utanför ett stup som var minst hundra meter långt medan vi hade fyra män som stod med spjut tryckta mot våra strupar, men precis när de skulle trycka till med sina vapen så duckade vi och lyckades springa i blixtens hastighet där ifrån med en av männen hack i häl. Men det var även något annat som hade börjat växa inom mig… känslor, ja, jag har börjat gilla henne, dock var jag säker på att Jane fortfarande lever och jag kan ju inte bara lämna henne utan ett enda ord. Det har gått runt en vecka sen vi träffades och vi är fortfarande på väg söderut. Hon har sagt att vi var på väg till en ö, vi är snart där, berättade hon hela tiden.Jag vill tro på henne men det har gått tre dagar sen hon började säga det.- Vakna, vakna! Jag vaknar till med ett ryck.- Schh! Spioner några meter framför oss, jag kan se Johannas oro i blicken.Jag reser mig upp väldigt sakta och ser två stora starka, men också smidiga män gå förbi.Vi gör inte ett enda ljud ifrån oss medan vi lyssnar på vad spioner-na pratar om.- Varför måste vi ha just den här posten? Detta är ju det värsta stäl-let av dem alla.- För att Otieno sa att vi måste hålla denna post.- Men bara för att han säger det så måste väl inte vi gå hit. Han är ju bara militär ledare, inte boss.- Det har du väl rätt i, men du vet väl inte vilka order Otieno har fått från bossen?- Jaja, det är väl sant…Plötsligt hör jag ett morrande och fäster mina ögon på Johanna, hon

9

gav mig samma blick som jag gav henne. Spionerna ser ut att vara mycket oroliga och sprang där ifrån. Bom. Jag hör en smäll mot marken och ser att en av männens kniv hade lossnat, jag plockar upp denoch tar en titt på den. Kniven hade en sorts persisk stil, bladet var lite böjt vid toppen, det stod en text på den som jag inte kan tyda, det kanske stod på persiska.Mer morrande, nu lät det mycket närmre, mycket.Jag ser mig omkring, jag känner hur oron växer inom mig. Jag kol-lar om Johanna är kvar, det är hon också. Bakom henne ser jag en färg som sticker ut från dem andra här i djungeln, det är en gulak-tig orange färg, och en svans.- Johanna, b- bakom dig.Hon vänder sig om sakta men säkert. Min panik har nått kokpunk-ten nu, jag skulle bara kunna springa därifrån, men jag kan inte bara lämna Johanna här.- Kliv åt sidan, jag tar hand om den här, säger jag. Spring du, jag tar hand om lejonet.Jag försöker låta så modig som jag kan.- Vi möts vid sjön. Jag vet att jag aldrig kommer hinna ikapp henne om jag ska ta hand om lejonet, så det är lika bra att vi gör en mötesplats, om jag skulle överleva detta.Lejonet stirrar aggressivt i mina ögon medan Johanna sprintar iväg från oss.Jag slänger en snabb blick på Johanna. Jag tar ett djupt andetag innan jag ropar så att lejonet ska bli nervöst. Sen låtsas jag hoppa på den så att den flyttar på sig. Jag försöker ta fram min machete, men jag hittar inte den. Sen kom jag på att jag gav den till Johanna innan, så jag tar fram kniven från snöret runt min midja. Lejonet ryter så högt att jag nästan tappar andan. Den hoppar framåt mot mig, men jag lyckas undvika djuret, sam-tidigt som jag hugger mot den. Jag missar och känner hur jag följer med kniven så att jag står med ryggen vänd mot lejonet. Jag vänder mig snabbt om och springer mot den men den hoppar undan.Jag vrider på kroppen så att jag kan se odjuret, försent, precis när jag vänder mig om helt så hoppade lejonet på mig. Jag vart stel av skräck, vilken sekund som helst så kommer den äta upp mig. Vänta

lite, den flyttar på sig. Jag reser mig snabbt upp men märker inte att lejonet hoppar på mig igen. Rent instinktivt hugger jag till med kniven i buken på djuret och han ryter till. Jag hoppar på den och blundar medan jag får slut på lejonets lidande.Jag reser mig upp och tittar på solen, det måste vara mitt på da-gen. Jag ser mig omkring för att försöka komma ihåg åt vilket håll Johanna stack. Efter några sekunder så kom jag ihåg vilken väg hon tog.Jag springer så snabbt och rakt jag kan för att inte tappa bort mig.

Tio minuter senare så kommer jag till en korsning med två vägar utan skyltar som visar åt vilket håll man går.- Hmm, vart ska jag gå? säger jag till mig själv.Den ena vägen ser ut att gå igenom två gigantiska klippor, den an-dra såg ut att vara mer säker. Men jag tror att jag hör skrik därifrån, jag är dock inte riktigt säker.Jag tar ett djupt andetag och tar vägen där skriken kommer ifrån. Lite längre in såg det ut som ett djungelparadis, det var ett stort vattenfall i närheten och en synnerligen vacker djungel. - Ur vägen! En kort, smal man springer emot mig.- Akta sa jag! Utan att tänka mer på hans utseende så flyttar jag på mig samtidigt som jag hör en mörk och hård man skrika; Stoppa honom! Nu blir jag riktigt förvirrad. Jag sträcker ut mitt ben så att den lilla mannen ramlar.- Vad gör du?! Gapar mannen.Jag svarar inte. Det kändes som det uppenbara att göra för att jag ska överleva, om jag inte hade gjort detta så hade antagligen den där gigantiska mannen och hans vänner krossat mig.Så jag väljer att inte kliva på mina egna skosnören helt enkelt.Mannen jag fick att ramla såg ut att vara några år äldre än mig, men även livrädd.- Tack för att du stoppade honom, säger en av jättarna.- Inga problem. Föresten, vet ni hur man kommer till en sjö i närheten?- Absolut, jag kan ta dig dit om du vill, säger en av den största av dem.

10

- Tack så hemskt mycket.- Är det verkligen en bra idé, George? frågar en av dem andra.- Han kommer ju inte igenom tornen annars. Och han ser ju så fred-lig ut så det är nog lugnt.- Okej, då går vi.- Då var vi här då, säger George när han sätter sina stora nävar på midjan.- Återigen, tack så mycket för hjälpen.- Det var så lite så, han såg ut att vara ganska stolt över sin insats.- Jag ska nog hitta min grupp igen, säger han någon sekund efter. - Jag måste hitta Johanna, säger jag efter att George har gått.- Jag kan i alla fall gå runt strandkanten, hon borde ju inte ha sprungit till andra sidan ju.Plötsligt slår det mig att det är en ganska stor ö mitt i sjön. Träden är så täta längs stranden så att jag inte kan se igenom dem. - Jack! det är Johanna som kommer rusande mot mig. Jag blir så överraskad att jag inte vet vad jag ska göra, men det spelar ingen roll för hon är redan på väg att hoppa upp i min famn.Jag greppar tag i henne samtidigt som hon kränger fast sig runt min midja.Jag håller henne hårt i några sekunder. Hon hoppar ner från mig och när hon landar säger hon; - Vi ska bara komma på den där lilla ön så är vi i säkerhet.- Eh, hur ska vi göra det, jag är alldeles för trött för att simma och det finns ingen väg in dit.- Följ bara med mig så ska det nog gå bra. Om du inte pillar på något det vill säga.- Som om jag skulle göra det, svarar jag lite kaxigt.Johanna ger mig en menande blick, som att hon menar; du borde inte skämta om det där.Vi går närmre sjön tills vi kommer till en ganska stor sten.- Lyft stenen, säger Johanna bestämt.- Tror du verkligen att jag orkar lyfta den där?- Den är tom på insidan så det borde inte vara så jobbigt för dig.- Du låter ganska säker på den saken.- Lyft den bara, tack.- Visst.

11

Jag böjer mig ner för att ta tag under stenen och när jag fått till ett bra grepp så lyfter jag upp den med all kraft, Johanna hade faktiskt rätt, den var ganska lätt.- Det där räcker, håll den så, säger Johanna.Hon kryper in under stenen och utropar; kommer du eller inte?- Vänta då, ropar jag till henne.Jag lyfter stenen högre så att jag kan böja mig ner samtidigt som jag håller i stenen.När jag tittar ner i marken så ser jag ett stort hål.- Johanna?! Är du där?- Ja, kom ner hit nu.Det är verkligen kolsvart där nere och om jag ska vara ärlig så är jag väldigt rädd,man vet ju liksom aldrig vad som finns inuti.Men jag kliver ner även fast jag inte vill.- Det är verkligen kolsvart här.- Ja, det är väl klart, Jack. Det kommer ju inte in något solljus in hit.- Men det finns ju lampor, nämner jag.- Det visste jag inte, Johanna låter extremt sarkastisk.

12

Kapitel 5Jane

- Jack! Jack! Kolla vad jag kan göra, det är lilla Amber som kommer springande mot mig.- Titta, titta! hon är en sådan gullig liten flicka som man aldrig vill se bli äldre. I hennes lilla hand kramar hon en läderdocka med ett litet hårstrå högst upp på den.- Kolla noga nu.- Absolut.Hon tar tag i den högra armen och drar lite i den, sedan drar hon i alla fem fingrar på dockans högra hand. Plötsligt börjar läderdock-an gå upp i rök, jag blir så häpen att jag tappar andan samtidigt som jag tappar hakan. - Hur l- lyckades du med det där?!- Det är enkelt, man måste bara tänka på vad dockan ska göra så gör den det, hon fick det att låta som det mest simpla som finns, det är det inte.Jag försökte tio gånger och gör det fortfarande.- Okej nu ska det fungera, säger jag ganska övertygad om saken faktiskt. - Testa då, säger hon hastigt.- Ja, ta det lugnt, säger jag och skrattar, det gör hon också, det är så underbart att höra hennes glada, mjuka och söta röst.- Då kör vi, mumlar jag för mig själv.Jag drar i både högra armen och fingrarna, fokuserar på den, “sätt dig på Ambers hand”.Den går upp i rök och dyker upp i Ambers handflata.- Du lyckades, du lyckades! Hon låter som den lyckligaste männi-skan i världen.- Ja! Jag gjorde det! Jag är mer glad för henne än för mig om jag ska vara ärlig.- Vad har ni för er då? säger Johanna medan hon går sakta mot oss.- Jack lärde sig ett magiskt trick!- Jaså? Kan man få se?- Ja! Visa henne, Jack, lilla Amby lät entusiastisk.

13

- Okej då, svarade jag lite uppgivet.Amber ger mig dockan, jag tar tag i den och känner först nu hur len det beiga lädret verkligen är. Jag drar i samma saker som förra gången och vill att den ska sitta på Johannas huvud, den går upp i rök och växer fram på hennes huvud. Amber skrattar nästan ihjäl sig när hon får syn på den, jag ler för mig själv när jag ser dockan. Johanna ser dock lite skeptisk ut, men skrattar till slut.- Jack, kan jag få prata med dig, enskilt? Johanna ser rätt så seriös ut.- Självklart. Amber, gå och lek med Iris och James.- Okej då, hon lät lite besviken, men hon kilar i alla fall iväg till dem andra sexåringarna.Jag vänder min blick till Johanna igen, hon kollar ner i marken.- Vad var det du ville säga?- Eftersom att du har varit här i en månad utan att starta något bråk eller så, bestämde Casteros att du äntligen får vara “en av oss”, berättar Johanna glatt.- Det var ju bra, jag försöker låta så positiv som jag bara kan.- Han ville också träffa dig, själv, så det är nog bästa att du går till honom… snabbt. Hon lät inte så positiv när hon yttrade dem orden, tänker jag för mig själv.- Okej, då går jag väl till honom då, säger jag uppmuntrande.- Det är nog bäst.Jag springer bort mot trähusen på andra sidan av “sjöön” som vi kom till för fyra veckor sedan, den är rätt så stor för att få plats i en sjö, fast, ön är ju nästan lika stor som sjön. När jag går in i Casteros stora hus ser jag honom vänta där på mig.- Slå dig ner, min vän, han låter rätt så trevlig.- Tackar.Jag sätter mig ner i en trästol med en liten lädermatta på.- Vad var det du ville mig?- Rakt på sak alltså? Det gillar jag, detaljer behövs inte. Så här ligger det till, vi vet att du kom till den här ön med din flickvän, Jane.- Ja, vad vill du komma fram till?- Vi tror att vi har hittat henne, nära östra ön.

14

15

- Arunas ö?- Ja, jag tror att de är ute efter henne och eftersom att hon litar på dig så kan väl du gå dit, hämta henne och komma tillbaka. Väldigt enkelt, han lät rätt så övertygad.- Vi får väl se hur lätt det är. Jag kommer nog behöva hjälp på vä-gen dit, jag önskar verkligen att deras information stämde.- Vad sägs som Johanna? Hon är smidig och snabb.- Nej, nej, Jane kommer bara flippa ur om hon skulle se mig med henne. George blir nog bra… hoppas jag.- Okej, kör till, så länge du får in henne på denna ö.

Dagen efter så gick jag till George och hans vänners post.Nu har vi redan kommit till andra sidan “sjöön”.- Jag hör att du kallas för Gorillan föresten, varför? det var så tyst mellan oss så jag kände att jag behövde säga någonting.- Mm, jag kallas så för att jag är den starkaste personen på den här ön.- Intressant…- Spioner! Där borta, han pekar snett till vänster, djungeln är så tät här så att det är svårt att se dem. Jag tar fram min kniv men när den precis glidit ur skyddet lägger George sin stora hand på min och skakar på huvudet.- Det är bättre att smyga förbi, viskar han.- Visst, mumlar jag tillbaks. Vi smyger runt dem sakta men säkert.Det gick perfekt. När vi kommit tillräckligt långt ifrån dem spring-er vi allt vad vi har österut mot spionernas ö. Folk har berättat att det är ett hemskt ställe, fångar blir torterade, piskade och andra hemska straff. - En mil kvar tills vi är där de såg henne.- Vi måste skynda på nu, visa varför du kallas Gorillan nu.Vi ökar takten med hästlängder och är framme på tjugo minuter.- Här är det, George pekar mot stranden.- Jag ser inga spår av att hon har varit här.- Nej, men de kanske har det, han tittar till vänster, där havet når den blåa horisonten.

Vi hukar oss men det verkar som att det redan är försent.- Kolla där! en av spionerna pekar mot oss och alla vänder sig mot mig och George.- Orkar du, George? frågar jag honom.- Så klart jag gör, han flinar en aning och rusar mot dem andra.Jag suckar och följer efter, drar fram min kniv och gör mig beredd.George har redan knockat ner två män, på den tiden har inte ens en av dem kommit i närheten av mig. Men nu så kommer tre av dem till mig.Den första slår till med en vänster krok, jag duckar och boxar honom i magen så att han tappar andan. Sen vänder jag mig om och blir slagen i vänstra axeln, jag hann knappt reagera. Jag hugger till med kniven men han hoppar baklänges. Jag tacklar killen till höger så att han ramlar, den första mannen har rest sig upp nu men ser väldigt trött ut. Jag fortsätter slåss med han som slog mig, men han är för snabb. Han duckar och slår till varje gång.Plötsligt tar han tag i min högra arm och tar kniven ifrån mig. Han trycker in den i magen på mig och jag känner mig yr, jag känner hur blodet rinner, hur mitt hjärta slår. Allting blir svart och jag hör ett skrik…

17

18

Kapitel 6Hemfärden

Jag vaknar upp på en säng i ett litet hus, ett trähus faktiskt. Jag ry-cker till och känner hur oron växer inom mig.- Jane!- George hittade henne, rösten låter deprimerande, men jag känner igen den.Fortfarande yr och omskakad som jag är frågar jag; v- vem är det?- Det är jag, Johanna, det är skönt att få höra hennes lugna, milda röst igen, men någonting är fel.- Hur ä- är det med henne?- Inte bra. Hon har vissa skador som inte är möjliga att göra något åt, inte ens med magi.- M- men Amber, är det inte något speciellt med henne?- Jo, hon har vissa.. eh.. krafter, men de har inte blivit tillräckligt kraftfulla för att kunna hela någon.Jag känner hur tårarna bara vill rinna, jag får en klump i halsen och en grop i magen.Jag glömmer bort att andas och vill inte veta av någonting. Jag försöker resa mig upp men har för ont i magen.- Ta det lugnt, det är bättre om du är stilla. Se det från den ljusa sidan, du lever ju fortfarande.- J- jag vill inte leva! en tår rinner ner längs min kalla kind. - Hon betydde allt för mig, och nu finns hon inte längre. Jag blir hellre lämnad hos henne för att dö en att lämna denna ö utan henne!- Vänta lite, hon lever fortfarande. Det där du gjorde med dockan, Amber ville att jag skulle försöka men det funkade inte, det låter som att hon har en idé.- Så du t- tror att jag också är speciell. Och att jag kan hjälpa henne?- Du kan ju i alla fall försöka, hon låter positiv nu.- Hjälp mig upp, jag vill inte att hon ska dö utan att någon åt-mistånde försökt hjälpa henne,mina förhoppningar växer och växer.- Okej, jag hjälper dig upp, jag kan se ett leende på Johannas läppar. - Är du säker på det här, Jack? Casteros verkar osäker på saken.

19

- Ja, det är jag.- Okej, försök då.- Tack.Jag lägger min hand på Janes hjärta, blundar och känner hennes puls. Jag tänker på hennes sår och vill att de ska försvinna.- D- det- det funkar, hör jag Johanna säga.Jag öppnar ögonen och ser att hon inte längre har några sår.- Jack, jag ser Janes ansikte och hennes vackra leende.- Jag är här Jane, jag ler tillbaks till henne.-Okej, vi måste sticka nu, de väntar nog på oss vid stranden, Cast-eros lät stressad.- Han har rätt, vi måste gå nu, instämmer Johanna.- Vänta, va? Vad menar ni?- Jack… vi ska åka här ifrån, Johanna ser så lättad ut att jag blir ännu gladare.- Hur? jag är extremt nyfiken på hu vi ska kunna komma här ifrån.- Det är en båt vid stranden, kom nu.Jag lyfter upp Jane från sängen och vi går ut ur huset, jag ser George stå utanför och vänta på oss.- Kan du stötta mig? Jag har fortfarande ont i magen, jag tittar på George med ett leende.- Givetvis kan jag det, han flinar.

Vi går ombord på den gigantiska färjan och där inne ser jag alla personer från “sjöön”.- Jack! Jag var rädd att du inte fanns längre, Amber kom och kra-made om mig.- Åh, Amber, det är så kul att se dig, jag ger henne en kärleksfull kram innan hon springer tillbaka till Iris och James. Jag känner båten gunga till och hör ur en högtalare att kaptenen säger att vi börjar åka nu.- Hur kom båten hit föresten? frågar jag.- Vi såg den åka förbi så vi brännde ner några träd så att den skulle se oss, säger en av vakterna.- Okej, tack för informationen.

20

- Ska vi gå upp och se på vädret där ute?- Självklart, svarar Jane, Casteros och Johanna samtidigt och vi alla skrattar.Vädret var underbart och det såg inte ut att bli någon storm på en väldigt lång tid, man såg faktiskt inte ens ett endaste moln. Jag kra-mar om Jane och kysser henne i pannan innan vi går in under tak igen. Jag tar en sista titt på himlen och tänker på allt som har hänt mig under de senaste två månaderna. Det vart tydligen ingen resa till Nya Zeeland.

21