2

Kapitel 1

Jag är så glad! Äntligen sitter vi på planet på väg till Turkiet. Jag, mamma, syrran och pappa sitter och bara väntar på att vi ska komma fram. Min lillasyster är rädd för att flyga, så hon frågar hela tiden om vi inte är framme snart. Men det är ungeför två timmar kvar. Jag sitter och tittar ut genom fönstret, det är fortfarande ljust ute. Klockan är åtta på kvällen. Jag ser skogar, sjöar och städer. Helt plötsligt skakar planet till. Jag blir stel av skräck! Vad är det som händer?! Pappa säger att vi ska ta det lugnt, men han är vit i an-siktet. Tanten som sitter bakom mig skriker så jag får ont i öronen! Nu gungar planet så jag nästan mår illa. Plötsligt sjunker planet i rasande fart! Marken kommer närmare och närmare! Jag hinner bara tänka att jag kommer dö! Allt går väldigt fort.

3

Kapitel 2

Jag vaknar upp liggandes på marken. När jag öppnar ögonen så ser jag blå himmel och trädkronor. Det smakar blod i munen, och jag har ont i hela kroppen. Jag ropar ifall det är nån i närheten, men jag får inget svar. Jag känner mig rädd och orolig. Var är jag? Och vad ska hända nu? Jag försöker sätta mig upp, det är svårt, men det går. När jag sitter upp så kastar jag en blick på mina ben. Mina byxor har röda fläckar av blod lite överallt. Men det har jag inte tid att tänka på nu. Jag måste kolla var jag är. Jag lyckas ställa mig upp.

Framför mig ser jag en strand och havet. Bakom mig breder skog av palmer ut sig. Jag försår att jag antagligen har flutit avsvimmad i land. Då måste planet ha kraschat i vattnet! Var är då mamma, pappa och min lillasyster?! Jag ropar igen, men får inget svar. Så jag bestämmer mig för att gå runt lite och se var jag befinner mig. Jag väljer att följa stranden och se vart jag kommer.

Efter att jag hår gått en lång stund så har jag inte sett en enda män-niska. Det finns palmer, så jag är antagligen inte i Sverige.

Efter ytterligare en stunds vandring så ser jag plötsligt mina egna fotspår och märket i sanden där jag tidigare låg, jag har tydligen gått runt. Jag är alltså på en ö. Tårarna börjar rinna! Jag känner mig ensam och rädd. Vad ska jag göra?! Till slut bestämmer jag mig för att försöka klara mig tills någon hittar mig. Fån planet har jag bara med mig jacka, en liten trådbit som jag hittade i fickan, och hörlu-rarna som jag hade i planet. Men jag behöver andra saker för att överleva. Jag går in i skogen och letar, jag hittar mossa, stora palm-blad och pinnar och kokosnötter. Så jag tar med sakerna och går tillbaka till stranden. Där bygger jag upp en liten koja av de stora pinnarna. Sedan lägger jag palmbladen över pinnarna, och tillslut bäddar jag med mossan på marken där inne. Det blev ganska mysigt faktiskt. Kokosnötterna slår jag sönder med två stenar.

Jag sätter mig inne i min lilla koja och äter. Det smakar inte så gott, men jag är vrålhungrig. Jag blir törstig av kokosnötterna. Vattnet i

havet är ju salt så det går inte att dricka. Jag bestämmer mig för att gå och leta efter en bäck eller damm. Jag letar och letar. Det är en ganska stor ö så det borde finnas. Jag ser ett dike lite längre fram, jag springer dit och kollar. Där var det, som jag trodde, en bäck. Jag böjer mig ner och smakar, och det är sött! Kanske att jag kan and-vända skalen från kokosnötterna och ha som skålar.

Jag skyndar tillbaka och hämtar dem. Jag fyller dem med vatten och går tillbaka till min lilla koja. Så jag skyndar mig att ta den smala slingriga stigen mellan träden. När jag är tillbaka där så börjar det mörkna. Skogen susar spöklikt bakom kojan. Jag lägger mig och försöker sova, men det är går inte. Jag ligger vaken hela natten och tänker på min försvunna familj. Men jag inser att jag inte kan leva på kokosnötter. Så imorgon ska jag gå längre in i skogen och leta efter nåt annat att äta.

4

5

Kapitel 3

Jag går upp tidigt på morgonen nästa dag, för att leta efter mer mat. Så jag går en sväng och letar. Plötsligt sett jag en liten svart stuga mitt i skogen. Jag samlar mod och går och knackar på, men ingen öppnar. Jag går runt den lilla stugan och hittar ett fönster men det är trasigt och väldigt litet. Dörren är dålig och kommer nog snart att gå sönder. Det är igen hemma så jag går vidare. Jag letar och letar.

Plötsligt möter jag en gammal dam som ser ut att vara minst 60 år . Hon har vanliga kläder på sig, och är väldigt kort. Hennes hår är tunt, långt och grått. Trotts att hon ser ganska eländig ut så ser hon snäll och vänlig ut. Jag frågar henne om hon kan engelska, det svarar hon att hon kan. Jag frågar var jag är nån stanns. Hon säger att jag är på en liten ö utanför Grekland. Jag berättar att jag har kra-schat med ett flygplan, och att min familj är borta. Hon säger att jag kan få följa med henne hem och få mat, och ringa mammas mobil och se om hon svarar. Jag tvekar, tänk om hon är farlig. Men det är det enda sättet att kanske få komma hem igen.

Den gamla gummans hus visar sig vara en liten stuga med tak av palmblad. Hon har lagat nån sorts gryta som jag får smaka av, den smakar faktiskt bra. Sedan får kag låna en telefån så jag ringer mammas mobilnummer. Signal efter signal går , men ingen svarar. Mina ögon fylls av tårar igen. Den gammla gumman ger mig en kram och säger att det kommer lösa sig. Men jag vågar inte hoppas på det.

Jag får sova hos gumman den natten. Nästa dag så säger gumman att vi ska ta hennes lilla båt in till fastlandet och prata med polisen om kraschen ifall att de vet var de andra från flyget är nu. Vi går bort till hennes båt. Det är inte långt in dit, det tar ca 15 min.

När vi kommer fram så går vi till polisen, och gumman pratar med dem. Polisen ser ut att vara minst 50 år gammal. Han har en uni-form som är väldigt annorlunda mot de som finns i Sverige . De

6

7

pratar och pratar, men jag fattar inget, det är ju förstås Grekiska. Se-dan vänder sig polisen till mig och frågar vad mina föräldrar heter, på engelska så klart. Jag svarar att de heter Anna och Johan. Han ringer upp någon och pratar på grekiska. Sedan säger han till oss att följa med honom. Vi går genom många korridorer innan vi kommer in i ett rum där det sitter massor av folk. Polisen berättar att de är sådana som på olika sätt har kommit hemifrån, som att ha kraschat med flygplan. Men jag kan inte se mina föräldrar där.

Polisen ringer ytterligare en gång och pratar grekiska. Sedan vänder han sig till mig och säger att de som är hittade från det planet jag åkte med har skickats tillbaka i ett annat plan till Sverige. Jag börjar gråta igen! - Jag ska hjälpa dig hem, säger gumman vänligt.

8

Kapitel 4

Vi går tillsammans med polisen till ett kontor där det sitter en ung kille. Polisen pratar med honom. Sedan säger polisen till mig att det går ett plan till Sverige imorgon. Vi åker båt tillbaka till lilla ön där gummans hus ligger.

När jag går och lägger mig den kvällen så kan jag inte sova. Jag bara tänker på min familj, och Sverige. Men jag hoppas att jag kom-mer hem igen.

När jag vaknar är den lilla gumman redan uppe. Vi tar båten in till fastlandet. Jag kan inte sluta oroa mig för om jag kanske inte kom-mer hem igen. Och var kan mamma och pappa vara? Är de redan hemma? I sådana fall måste de undra var jag är. De kanske tror att jag är död.När vi kommer i land så tar vi bussen till flygplatsen. Bussen ser inte ut som de som finns i Sverige, i den här står man upp. Det finns inga säten. Gumman säger att planet går om två timmar. Men jag har ju inga biljetter. Så vi måste övertala de som jobbar där att få åka med ändå. Polisen som vi träffade igår möter upp oss där. Han ska försöka övertala personalen.

När vi kommer till flygplatsen är jag väldigt orolig. Tänk om jag inte får åka med, då skulle jag inte kunna komma hem igen. Vi går till stället där man visar passen, och pratar med de som står där. Men de säger att det absolut inte går att jag, en tio åring, skulle få åka utan biljett. Polisen försöker övertala tanten som står där. Men hon säger bara nej och ser tjurig ut. -Betyder detta att jag inte kommer komma hem igen? frågar jag polisen. -Det verkar så, svarar han och ser ledsen ut.

-Ni kan få prata chefen på den här flygresan, säger tanten. - Ja, tack! säger polisen artigt.

9

Hon vandrar iväg på höga klackar. Efter någon minut är hon tillba-ka med en lång och kraftig kar . -Vad är det som pågår? udrar han argt.

Polisen förklarar allt. -Det går absolut inte för sig! ryter mannen ilsket. -Snälla, ber polisen. Hon har inga som hon känner här. Hela hennes familj är antagligen hemma redan. -Det går absolut inte för sig! skriker mannen ännu argare. -Vad är det som händer här? Frågar en tjej som plötsligt har dykt upp bredvid oss.Hon har långt mörkt hår och mycket smink. Jag skulle gissa att hon är typ 25 år. Det visar sig att hon är svensk.

Hon tittar på mig där jag fortfarande ligger och bölar, och säger att hon är flygvärdinna.-Kan du ta hand om denna lilla flicka på planet? Om hon får åka gratis? frågar polisen. -Självklart! svarar tjejen.

Vi går iväg, hon och jag. Jag vinkar hejdå till den gamla gumman och polisen. -Jag heter förresten Emma. säger tjejen och ler vänligt. -Jag heter Frida, svarar jag.

Vi går tillsammans iväg till planet. När vi är på väg förbi alla som sitter och väntar så känner jag att jag börjar bli nervös. Tänk om planet kraschar igen! Emma ser att jag är lite orolig. -Det är lugnt, jag lovar. säger hon lugnande. Men jag är fortfarande inte lugn.

När vi äntligen får gå in i planet så blir jag lite lugnare Jag har ju åkt flygplan många gånger förut, och det har gått bra. Jag får sitta längst fram med Emma. Vi sätter fast oss och väntar på att planet ska börja åka. Det är väldigt pirrigt och nervöst! Tänk om vi kraschar igen. -Nu ska du få komma hem igen, säger Emma och lägger sin arm

10

om mig. Efter nån minut börjar planet att röra sig framåt, det gasar på lite till och så lyfter vi!

Det kommer en flygvärdinna och frågar oss om vi vill ha nåt att dricka, men jag är varken törsig eller hungrig. Jag längtar bara efter mamma och pappa.

Vi flyger i ungefär tyra timmar. Men det känns som åtta. När vi äntligen går in för landning i Arlanda är jag så glad att jag skulle kunna spricka! Jag klarade det.

11

Kapitel 5

Vi går av planet och in på Arlanda. Vi får våra väskor men jag har ju ingen, bara handbagage. -Men hur ska jag ta mig hem till Falun? frågar jag Emma.-Du får väl ta buss eller tåg, kanske, svarar hon.-Vänta! ropar Emma plötsligt. Din mamma och pappa har väl telefån?-Ja, svarar jag. Men jag fattar inte vad hon ha tänkt riktigt. -Jag har ju min mobil! säger Emma. Kan du deras nummer? -Ja, det kan jag. svarar jag.

Emma tar upp sin mobil och jag slår mammas nummer med bultande hjärta. Det går tre signaler sedan svarar mamma. -Hej, det är Anna. svarar mamma.Hej, det är jag, svarar jag med tårar i ögonen.Mamma blir tyst först.-Är det verkligen du?! sriker hon. -Ja det är jag! svarar jag med lika hög röst.Tårarna rinner ner för mina kinder av lycka. Jag hör att mamma också gråter. -Var är du? frågar mamma. -På Arlanda, svarar jag. -Åh, jag kommer direkt! ropar mamma i mobilen.

Jag vänder mig till Emma och säger att mamma kommer om några timmar. Det tar ju lite tid från Falun till Stockholm.

-Då kan du och jag gå runt här och kolla i affärerna så länge, säger Emma. Det gör vi. Men jag bara tänker på mamma, pappa och syrran. Jag har klarat mig utan dem i en och en halv vecka nu.

Vi går runt och tittar på allt möjligt. Vi går förbi affärer med kläder, smycken, smink och annat. Min blick blir fast på ett silverhalsband med rosa hjärta. Emma verkar ha läst mina tankar. -Är det nåt du har sätt som du vill ha? Frågar Emma.

-Ja ett superfint halsband, men jag har inga pengar med mig, säger jag dystert.-Hur mycket kostar det? undrar Emma.- 150 kr, och det är mycket för ett halsband, säger jag och suckar. Emma tar min hand och petar in något där. Jag öppnar handen och kollar. Där ligger 150 kr. -Åh, tack! säger jag glatt och ger Emma en stor kram. -Det var så lite så, säger Emma och ler.

Efter en stund går vi ut ur affären. Jag med min påse i handen. Plötsligt ringer Emmas mobil. Jag hoppar till av förväntan. Kan det vara mamma som har kommit? Jag bara väntar och väntar. -Okej, då kommer vi snart. Avslutar Emma. -Vem var det? frågar jag otåligt. -Nu ska vi ta bussen till parkeringen, säger Emma. Jag förstår att mamma har kommit. Emma går och jag skuttar framl. Vi går till utgången, och sedan ut. Vi får vänta en stund, men bussen kommer tillslut. Den är inte så stor. Vi hoppar in i baksätet. Chauffören är trevlig och pratar om allting. Men jag lyssnar knappt, jag bara ler. Vi åker i ungefär fem min.

När vi svänger in på parkeringen så börjar jag leta med blicken över den stora parkeringen efter mammas bil. Men jag kan inte se den någon stans. Jag blir genast orolig. - Ser du mammas bil? Frågar Emma. -Nej, svarar jag med gråten i halsen. -Det är inte så konstigt, vi ska till en annan parkering, men vi måste byta buss. Den här har snart slut på bensin. Säger chaffören vänligt. Jag kan pussta ut.

Vi byter buss och åker sedan vidare. Nu tar det bara tre minuter till nästa parkering. Redan när vi börjat svänga in där så ser jag mammas bil. Jag skyndar mig att hoppa ur bussen och rusa fram till mamma. Jag slår armarna om henne och vi gråter och kramas i minst fem minut-er.

12

-Det är nog dags för mig att gå nu, säger Emma. -Hejdå! säger jag och ger Emma en sista kram. Vi tackar Emma för all hjälp.

Mamma och jag går till bilen och åker hem. På vägen hem pratar vi länge om att mamma inte trodde att jag skulle komma hem. -Jag, pappa och din syster hamnade i en stad så vi fick hjälp att ta oss hem igen. -Oj, men nu är jag ju här! säger jag glatt. -Och jag är så glad! säger mamma och ger mig en stor kram.

Vi går till bilen och jag hoppar in brevid mamma. Där står den största godispåsen jag nånsin har sätt! Jag dyker genast ner i den och smaskar högljutt. Mamma sätter på radion på hög volym och så tutar hon. I vanliga fall hade jag tyckt att det var pinsamt med inte nu, det är bara kul nu.

När vi kommer hem så firar hela familjen tillsammans. Vi äter mas-sor av både mat och godis! Det blev ett läskigt äventyr.