D E N F Ö R S T A K O P P E N K A F F E ,

D R Ö M M E N & F Ö R V E R K L I G A N D E T

P Å T Å R P Å A N D R A S I D A N

T E X T & F O T O :

O L A & I N G R I D H O E L S T A D

W H O L E M E A L . S E

I N L E D N I N G : D E N F Ö R S T A K O P P E N K A F F E

F Ö R O R D : D R Ö M M E N & F Ö R V E R K L I G A N D E T

F Ö R S T A K A P I T L E T

K A S T A L O S S

F Ö R S T A R E S A N

A N D R A K A P I T L E T

H I T T A D I N S J Ä L V S T Ä N D I G H E T

A N D R A R E S A N

T R E D J E K A P I T L E T

F Å N G A T I L L F Ä L L E T

T R E D J E R E S A N

F J Ä R D E K A P I T L E T

D E N T R Ä G N A V Ä G E N

F J Ä R D E R E S A N

F E M T E K A P I T L E T

D E N S T O R A U T M A N I N G E N

F E M T E R E S A N

S J Ä T T E K A P I T L E T

P Å T Å R P Å A N D R A S I D A N

S J Ä T T E R E S A N

A T T S T A R T A E N S U R D E G

9

14

19

23

53

57

83

87

135

139

195

199

239

243

274

F A M I L J E N H O E L S T A D P Å N Y A Z E E L A N D

D E N F Ö R S T A K O P P E N K A F F E

Vi blickade ut över Stilla havet som vi så länge hade längtat efter. Men det enda vi kunde känna inombords var tomhet.

Drömmen var att resa längst bort länge för att varva ner och hitta oss själva. Uppleva lugnet i den böljande naturen och betrakta några betande får. ”Ta ut och lägg till, res vart ni vill” hade det stått på bröllopsgästernas gåvokort och pengarna hade räckt till våra första flygbiljetter runt klotet. Vi hade lämnat ekorrhjulet på Kristinagatan och hade äntligen nått det mytomspunna Nya Zeeland.

Vi vet fortfarande inte vad vi hade förväntat oss mer än den abstrakta bilden av en rogivande, grön kulle. Spontaniteten som skulle göra oss fria hade istället mynnat ut i osäker gråt och tandagnisslan. Som nygifta, naiva backpackers på det nya millenniets första dagar var vi nu osams, förvirrade och utan kunskap om vare sig valutan eller klimatet. Ett sunkigt vandrar-hem kostade oss hundralappar vi inte hade och fåren var långt utom syn-håll. Drömmens uppfyllelse låg för våra fötter, men hade den redan slukats av havets vågor?

En brun Toyota Corolla blev vår trogna vän som tog oss runt utmed Nya Zeelands spektakulära kuster. Vi arbetade för mat och husrum hos själv-försörjande farmare och tomheten ersattes dag för dag av inspirerande Möten. I februari 2000 drack vi en kopp kaffe på the Wholemeal Café i Golden Bay. Där och då fick vi hela visionen till det som blev vårt svenska företag Englas Skafferi med surdegsbageri och lantcafé. Vi fastnade för Wholemeals förmåga att förmedla livet som en helhet. Där fanns tid och plats för möten – mellan människor, kultur och kvalitativ mat. Vi inspi-rerades av entreprenörsandan, kreativiteten och det ekologiska tänkandet.

Cafélokalen var en ombyggd gammal teater med en flygel på läktaren för söndagspianistens improvisation, meterhöga konstverk på väggarna och ljuvliga dofter direkt från köket. Vid borden satt en fascinerande bland-ning av slipsklädda affärsmän, stickande tanter och trendiga äventyrare.

Vi fann vår gröna kulle på fårfarmen Te Hapu strax intill och några helande veckor där gav oss modet att bejaka vår dröm.

F A M I L J E N H O E L S T A D P Å N Y A Z E E L A N D

Väl hemma igen antog vi utmaningen att börja omvandla drömmen till verklighet. Vi sökte, fann och köpte Lännäs Södra Skola. 60 dygns reno-vering och en bebis senare skojade vi om att med så mycket nyfikna besö-kare kunde vi lika gärna öppna ett café. Sagt och gjort – när bebisen hade blivit två år skruvade vi upp en bänkskiva i dörröppningen till köket, satte upp en lapp på Ica och öppnade Englas Skafferi under vår semester som-maren 2004. Vi serverade tusen besökare på fem veckor och anordnade en kulturscen med tio konserter.

I den takten fortsatte det. ”Hur svårt kan det vara?” tänkte vi och körde på. Under den första sommaren blev bebis nummer två till – vi minns inte riktigt hur, men vi tog det som ett tecken på att vi mådde bra! Det blev rockkonserter, chokladprovning med klassisk gitarr och prova-på-square-dance. Vi arrangerade salsakvällar med ett liveband, en dansinstruktör och en livekock som lagade mexikanskt. Temakvällen ”Kärlek Het som Chili” besöktes av en känd kokboksprofil, en präst och en tangodansare. Joybells kom med luciatåg på våra julmarknader och vi erbjöd sconesbufféer och kanelbullsfester. Transportstyrelsen var på bakkurs, Läkemedelskommittén på brödprovning och vi stod som konferensvärdar för företag som tränade kommunikation genom teatersport. Bussresor mumsade nybakat från plåten och hundratals hemmabagare kom på bakkurs.

För oss som kulturarbetare inom musik och teater – Ingrid som skivpro-ducent, Ola som fritidsledare och dramapedagog – var det hela tiden Mö-tet i gruppen som stod i centrum. Vi drevs av att inspirera andra till mer än de själva trodde var möjligt. Att erbjuda en genuin, kreativ kvalité på allt från Mat till Möte.

Efter några år släppte Ingrid sitt andra jobb, byggde bageriet och började utveckla surdegsbakandet på heltid. Ola släppte så småningom sitt andra jobb och verksamheten rullade hela året med konferenser, bakkurser, evenemang och café.

Efter sex somrar hade orken tagit slut och nästan vi också. Ända sedan vi lämnade Nya Zeeland som nygifta hade vi hoppats på att kunna återvända.

Men så blev vi husägare, småbarnsföräldrar och egenföretagare. Då passar det aldrig att resa till andra sidan jordklotet.

F A M I L J E N H O E L S T A D P Å N Y A Z E E L A N D

Men till slut den där regniga, gråa novemberdagen 2009 följde Ingrid den lilla, svaga rösten inuti och köpte fyra flygbiljetter. Utan att ta upp det i familjerådet först. Det var det bästa hon kunde ha gjort.

Vi reste tillbaka till Nya Zeeland med fyra resväskor och varsitt barn i handen. På första dagen köpte vi en bil som vi kunde sova i och under tio veckor arbetade oss runt på farmer för mat och husrum. Precis som vi hade gjort tio år tidigare, men nu tillsammans som familj.

Vi fick återkoppla till drivkraften vi i vår slitenhet trodde vi hade förlorat. Vi fick tillbringa tom tid tillsammans och återupptäcka värdet i varandra. Vårt familjeäventyr gav mersmak och inspirerade till en livsstil där vi som familj har pendlat runt klotet i sex år.

På vår tredje resan fick vi möjlighet att arbeta högsäsong hos vår förebild Wayne på the Wholemeal Café i Takaka. Cirkeln var sluten. Som bagers-ka och barista har vi nu möjligheten fortsätta pendla mellan våra två hem-länder och leva ett liv efter högsäsong i det bästa av två världar. Redan över den första koppen kaffe drömde vi om att en dag leva som familj på Nya Zeeland. Efter oväntade utmaningar, dramatiska äventyr och envist slit kan vi nu unna oss påtår på andra sidan.

Vi gav aldrig upp och vi bestämde oss för att hålla ihop. Vi föll, reste oss och fattade nytt mod. Om och om igen. Med öppna sinnen fann vi alltid nya vägar och bakom varje krök förväntade vi oss optimistiskt att få se målsnöret. Det tog femton år, men det var värt varje steg. Vår resa har egentligen bara börjat!

”Twenty years from now you will be more disappointed by the things that you didn’t do than by the ones you did do. So throw off the bowlines. Sail away from the safe harbour. Catch the trade winds in your sails. Explore. Dream. Discover.”

Attributed to Mark Twain

6 S T E G F Ö R A T T

F Ö R V E R K L I G A S I N D R Ö M

6 S T E G F Ö R A T T F Ö R V E R K L I G A S I N D R Ö M

F Ö R V E R K L I G A N D E T

D E S E X S T E G E N

Likt våra sex resor har vi som familj kunnat urskilja sex steg som man går igenom från dröm till förverkligande. I en inledningsfas behöver man läm-na det tillrättalagda och kasta loss. För att sedan möta sig själv och hitta sin självständighet. När möjligheten väl passerar behövs modet att fånga tillfället.

Vad som ska bli bra och vara länge tar lång tid att bygga upp. För att kunna förankra drömmen i verkligheten behöver den plockas ner från molnen och planteras i myllan. Drömmen behöver få rötter för att växa sig stark, och det tar tid. Frustrerande nog är hårt och träget arbete är det enda förverkligande sättet. När målet är i sikte och belöningen borde vara runt hörnet, överraskar ofta av en utmaning större än man trodde var möj-lig. Då kommer det slutgiltiga valet mellan att vända tillbaka eller att fort-sätta.

Det finns alltid en lösning. Det omöjliga tar bara lite längre tid. Ju bättre rötter drömmen har hunnit få i verkligheten, desto lättare är det att för-verkliga den när utmaningen kommer.

Belöningen kommer om man övar sin uthållighet. Det finns påtår att få på andra sidan.

M O D

I varje steg handlar det om mod. Mod att kasta loss. Att hitta sin identitet och möta sig själv. Att faktiskt göra slag i saken och fånga tillfället. Mod att vara nybörjare och tillåta sig att göra misstag. Våga möta stora utmaningar med självkänslan i behåll. Och inte minst: våga ta emot belöningen.

Modet behöver vara något större än rädslan. Rädslan för att inte ha kontroll.

F A M I L J E N H O E L S T A D

P Å N Y A Z E E L A N D

F Ö R S T A R E S A N

j a n u a r i - m a r s 2 0 1 0

Resefeber på Facebook

den 13 november 2009

Jorå, så att… det blir Nya Zeeland i tio veckor. Ville bjuda familjen på en liten tripp. Köpte biljetter bara så där.

den 14 november 2009

... eller så kan man skriva så här: Jag är så innerligt tacksam för att vi äntligen kan förverkliga vår dröm sedan tio år; att åka tillbaka till Nya Zeeland! Tacksam att jag ska få njuta sommar efter sex svenska somrar inne i ett bageri och att vi äntligen ska få tid som familj. Vi ska åka längst bort, länge.

den 29 december 2009

Planerar reserutten och fäster post it-lappar på den inplastade Nya Zeelandskartan.

den 29 december 2009

Vi har fått klartecken att återvända till paradiset på jorden efter tio år och jobba tillsammans med våra barn! 200 kor, 1500 får och sju fårhundar. Hästar, ankor, kalkoner, höns, vita sandstränder, berg, gröna kullar... Te Hapu!

den 13 januari 2010

I morgon flyger jag från kylan och Facebook för att landa down under. Ses till påsk!

F A M I L J E N H O E L S T A D P Å N Y A Z E E L A N D

F Ö R S T A R E S A N

tisdagen den 19:e januari 2010

Detta underbara land har mottagit familjen Hoelstad med öppna armar. En klarblå himmel, strålande sol, varma vindar och leende människor. Som vi har längtat tillbaka sedan vi var här för tio år sedan! Vi var ganska nervösa att landet skulle ha förskönats för mycket i våra tankar. Men tänka sig, vi är till och med överväldigade av allt positivt vi möter.

Vi befinner oss nu i miljonstaden Auckland och bor på ett fantastiskt bra lägenhetshotell. Vi landade i fredags efter en utmanande 40-timmars resa och har nu börjat vänja oss vid att allting är upp och ner. Barnen skrattar mycket åt att uppåt är nedåt och nedåt är uppåt. Vi hänger ju upp och ner på jordklotets undersida. Natt blev dag och vinter blev sommar. Superunderställ och fleecetröjor är nu bytt mot shorts och linne. Vi hop-par i sandalerna och kliver ut i sommaren. Utan att driva café. Fantastiskt efter sex intensiva cafésomrar i Lännäs.

fredagen den 22:e januari 2010

En hård nöt att knäcka

Vi vaknade någonstans längs vägen söder om Auckland efter premiärnat-ten i bilen. Vi hade parkerat vår van vid vägkanten när mörkret lagt sig så tätt att det var för riskabelt att fortsätta köra. Stärkta av frukost från mat-kartongen i bagaget reste vi igenom en floddal. Den var så spektakulär att vi efter några timmars färd var helt utmattade av alla intryck. Vid lunchdags kom vi till slut fram till farmen The Jury Garden, där vi ska arbe-ta mot mat och husrum i en vecka.

Under dagen idag har vi plockat nötter, tusentals nötter. Vi har krattat rent under macadamiaträden och format högar av löv, kodynga, fårlortar och nötter. Macadamianötterna har vi tillsammans med barnen sorterat ut och lagt i säck efter säck. I konstant ösregn långt ute på nötfarmens

ägor. Vi har fått samma feta fårkorv med coleslaw till både lunch och middag. Korven serverade kall med grönfläckigt bröd på kvällen. Jag undrar om den alls besökte kylskåpet under eftermiddagen… Vi har lagt hungriga barn och duschat oss mindre smutsiga i en vattenskadad del av ett gammalt skjul utan ordentlig handduk att torka oss med.

Nu är det kväll och vi sitter i det mögliga hus vi fått att sova i och undrar över livet. Hur blev det här egentligen? Inte var det för dessa upplevelser som vi åkte till andra sidan jordklotet? Vi försöker i vår trötthet att tugga i oss erfarenheterna som en del av resan, men det smakar inte mycket godare än korven… Vi anstränger oss till det yttersta för att inte fokusera på det jobbiga, utan vill se det knasigt befriande i hela situationen!

Idag har våra tålmodiga änglar till barn fått fler upplevelser än på länge. De har vaknat av morgonsolen som sken in genom immiga bilrutor och sken ut över fårhagars oändliga, böljande kullar. De har matat flasklamm, sörjt en död sparv, fodrat hönsen och ätit solmogna plommon direkt från trädet tillsammans med Cassie, den fyraåriga flickan på farmen. Här på the Jury Garden finns vildkaniner, meterlånga ålar, hästar, får, kor, höns, kalkoner och små gulliga kycklingar – som en 4H-gård, fast på riktigt!

Men det mögliga huset är också på riktigt. Och likaså förbudet att gå in i värdarnas hus för att ens tvätta händerna före maten.

Nu är det dags att sluta sina intrycksfyllda ögon. Det som inte dödar härdar tänker vi, men minns samtidigt att vår fyraåring och sjuåring fak-tiskt aldrig bett om detta äventyr. Hur ska vi kunna ge dem samma goda erfarenheter som vi själva bär med oss av farmlivet på Nya Zeeland? I morgon serveras det gröt klockan halv åtta, sedan väntar fyra timmars nötkrattning innan vi efter lunch kan åka till närmsta samhälle och köpa några bananer, eller åka till havet, eller… Ja, det är ju som sagt i morgon.

onsdagen den 27:e januari 2010

Himlen runt hörnet

Vi rymde från nötfarmen. Till och med vår äldsta, som är en väldigt tap-per och förnöjsam själ, fick nog. Drömmen om att få mata flasklammet morgon och kväll kunde inte längre överskugga läskig mat och otrevligt boende. Vi hade lovat värdarna att stanna och arbeta med nötterna i en vecka och vi försökte verkligen härda ut. På sjunde dagen skulle ett

shearing gang komma till farmen för att klippa alla hundratals, om inte

tusentals, får. Fårklippning på Nya Zeeland är sedan tidigare erfarenheter

vår stora passion och detta var ett tillfälle vi inte ville missa. Men helt

omoget och härligt befriat bestämde vi oss morgon nummer tre för att

det fick vara nog! Värre än så här kunde det knappast bli tänkte vi, skrev

en lapp till farväl och drog!

Busigt fnittrande firade vi med glass på vårt rymmarstråt och strax sö-derut fick vi oväntat slå följe med goda vänner från trygga minnen. Till-sammans körde vi ut till den dramatiska kustremsan vid Stilla havet och grillade kvalitetssäkrad korv i den ljumma kvällen. Vi somnade ovaggade i varsin bil till vågornas brus. Väl där bland härliga människor kände vi alla hur vi landade i både själ, kropp och hjärta. Vi hade äntligen tillåtit oss att varvat ner och skrämdes av att förstå vilket övervarv vi gått på de senaste sex åren.

I kväll sitter vi på farm nummer två. Lika ruffig med nästan lika fuktiga madrasser, men hos en familj som vikt några dagar åt att vara våra vär-dar. Vilken skillnad det gör med en varmt välkomnande familj och väl-lagad, god mat i riklig mängd. Då kan man stå ut med många osköna madrasser... Vi vaknade i morse till nygräddade plättar och hemgjord yoghurt. Frun i huset meddelade att hon precis skulle gå ut och mjölka geten för att kunna erbjuda färsk mjölk till kaffet.

Familjen har fem barn i alla storlekar mellan bebis och tonåring. Vi delar arbetsuppgifter på farmen med en kines. Under förmiddagen fick vi i uppgift att sätta upp stängsel runt dammen för att inte getterna ska falla däri, rensa ogräs runt majsplantorna och åka till en nybyggd väderkvarn för att köpa stenmalet, lokalproducerat mjöl. Himlen för en bagerska! Kvällens BBQ i trädgården toppade dagen med kött från farmen, nyplockade färskpotatisar, gudomliga oliver, nybakt bröd och härligt sällskap.

Vi träffar dagligen en nioveckors hundvalp, två katter, trettio getter med fascinerande långa öron, två kor, fem hästar, trettio höns och några myg-gor. Havsvattnet är korallgrönt, luften fuktig och varm. Barnen sover sött, teet smakar gott, bilen går bra och reserutten ligger klar. Vi är friska och krya, solbrännan börjar grundas och en skön natts sömn väntar un-der de tindrande stjärnorna. Vi är lediga och bäst av allt – vi börjar förstå att vi faktiskt är det.

måndagen den 1:e februari 2010

Wholemeal Café

Tänk att ett café på andra sidan jordklotet kan betyda så mycket i två människors liv. Ikväll har vi nått ett av resans viktigaste mål. The Wholemeal Café i Takaka serverade oss en kopp kaffe för tio år sedan. Där och då fick vi visionen till det som idag utgör Englas Skafferi i Lännäs Södra Skola. Vi fick inspiration, drivkraft och en gemensam dröm att skapa en kreativ mötesplats med genuina, kvalitativa värden.

Vi har nått Sydön på Nya Zeeland och känner igen oss så väl. Hela mil-jön känns väldigt hemvan och det är ganska märkligt med tanke på hur långt hemifrån vi egentligen är. Resan har gått över kullar och berg, längs kringelikrokigare vägar än de flesta har upplevt. Vi har njutit böljande fårhagar på de mest avlägsna platser och vyerna har till och med fått det att kittlas i magen på barnen, som mest sitter med näsorna i Bamsetid-ningar när vi kör bil. Vi har nått ner i dalen där Golden Bay ligger, en bukt som verkligen gör skäl för namnet. Gyllene sand, turkost vatten, regnskogsbeklädda berg med lianer och laguner med delfiner.

Att stå utanför skylten till caféet denna söndagskväll efter stängningsdags var nästintill magiskt. Det fanns kvar. Denna inspirationskälla som vi under alla år har refererat tillbaka till. Besöket på the Wholemeal Café i Takaka år 2000 var en viktig milstolpe i vårt liv.

I morgon ska vi få gå dit och åter dricka en kopp kaffe – två barn rikare. Ödmjukt ska vi fråga caféet vad som ska hända i vårt liv de nästkom-mande tio åren. Skämt å sido, att vara här är väldigt stort. Kanske inte för någon annan, men för oss. Det berör det där allra innersta man bär på. Det berör platsen inuti där sköra visioner och drömmar formas. En del av drömmarna har vi som entreprenörer omvandlat till verklighet under de senaste tio åren, men där finns också de drömmar som nu letar efter en väg ut