PORTALEN5/2013 Strängnäs stiftstidning www.svenskakyrkan.se/strangnasstift

Det svåraste av uppdrag

5 präster berättarsidan 16

till streckkodrunskrift

sidan 14

Vårt behov

sidan 4

sidan 9

Stig Mårtensson 75 årsöker ljuspunkter och försoning

Från

av att hedra och minnas

2 P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

Temat för detta nummer av Portalen är döden. Eller kanske inte om döden så mycket som om hur vi människor på olika sätt försöker förstå, förhålla oss till och hantera detta att människor runt omkring oss dör. Och att vi själva en dag ska dö.text Christofer Lundgren • foto Magnus aronson

Dessa frågor har människan brottats med så länge hon haft förmåga till reflektion över sig själv, sitt liv och sin plats i till-varon.

Redan från det att vi blir till och väx-er i vår mammas livmoder hör vi sam-man med andra människor. Det hör till våra grundläggande villkor att vi inte är isolerade. Vi blir till i relation till andra. Att lämna denna gemenskap är svårt.

I kristen tradition är döden inte bara detta att våra liv en dag har ett slut. Döden är ett bredare begrepp än så. Det handlar om allt som bryter ner, om ondska och sjukdom, om allt som hotar livet. Men också om mitt eget insomnande.

Guds väsen och vilja är liv. Inte bara liv i meningen att något rör på sig, förö-kar sig. Utan liv i en större och djupare mening. Liv handlar om allt som är gott, skönt och rätt. Om glädje, sprudlande härlighet, harmoni, dynamik, myller av möjligheter, om skapande som sträcker sig utöver sin källa.

Kristen tro ger mig hjälp att förstå och förhålla mig till döden. Jag får tro att

Guds skapande kraft är livgivande inte bara i tillvarons början, utan också i Jesus uppståndelse, i nuet och i framtiden. I aftonbönen får jag öva mig i att över-lämna mig själv och mitt liv i Guds hän-der inför insomnandet.

Nattvarden kallas av kyrkofäder ibland för odödlighetens läkemedel. Tillsammans med människor, vilka lik-som jag en dag ska dö, får jag ta emot försäkran om Guds närvaro och livgi-vande kraft. Jag vet inte vad som en gång händer när jag passerar den gräns som väntar, men jag vet att jag får lita på och bäras av hoppet att Guds liv är mäktigare än allt annat.

I psalmboken finns en psalm som knyter samman dessa perspektiv. Den sjungs inte ofta, trots att den inte är svår. Den är innehållsrik som en buljongtärning och finns att läsa i bildtexten här uppe till höger.

Christofer Lundgren. stiftsdirektor

Att levai förhållande till döden

Innehåll

att leva i förhållande till döden 2

Vårt behov av att hedra och minnas 5

Vacker lyster med gravglas 7

stig söker ljuspunkter och försoning 9

Begravningen – det känsligaste av lägen 13

från runskrift till streckkod 14

ny tv-serie om rädsla för döden 15

det svåraste av uppdrag – 5 präster berättar 16

Läsvärt och sevärt om döden 18

Jourhavande präst 19

På gång i november 2013–februari 2014 19

nyfiken på Bo Jakobsson 20

Psalm 598

I en värld av död

I en värld av död får vi makt att leva. Någon ger oss bröd så att vi kan leva här där allt skall dö.

Döden i oss bor, hotar allt som lever. Jesus ger oss mod så att vi ej bävar här på dödens jord.

Jesus, ur din nöd uppstod du och lever. Ge oss av ditt bröd, så att vi kan leva här där allt skall dö.

I en värld av död uppstår vi till livet, äter av det bröd som han oss har givit här där allt skall dö.

Var vårt bröd, vårt vin, led oss till din källa. Ur din plågas djup evigt liv uppväller. Allt vi har i dig.

Text: M. Jacobse 1961, A. Frostenson 1979

P O R T A L E N 5 / 2 0 1 34

dagarna efter anna Lindhs död 11 september 2003 samlades man på torget i nyköping och lade rosor vid stadshustrappan-för att uttrycka sin sorg.

– och människor strömmade till kyrkorna. allhelgona kyrka var fylld till bredden vid min-nesgudstjänsten berättar ingvar Lindetun som tillsammans med ingegerd sjölin avbröt kyrkoher-dekonferensen på stiftsgården stjärnholm för att öppna kyr-korna i nyköping. Barn ritade teckningar och ungdomar och vuxna skrev hälsningar. Man ville dela med sig av sina tankar och känslor med andra.

5P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

Minnesmärket över Anna Lindh är hugget ur ett stort stycke diabas, krönt med en trädgren, en fågel och ett spirande nytt bladskott i skiraste grönt, allt i gjutet brons.

Framför symbolerna, där den som vill kan tolka in inslag ur hennes liv och värderingar, lade ledande socialdemokra-ter och många andra ner hedrande kransar och blommor under tioårsdagen av hennes bortgång.

Andra dagar kan det hända att konstnären och form-givaren bakom gravstenen, Annie Winblad Jakubowski, promenerar förbi och plockar undan några nedfallna kvistar eller torkar bort lite fågelspillning.

Under några höstdagar hamnade utri-kesminister Anna Lindhs gärning i fokus på nytt, tio år efter hennes död. I hennes hemstad Nyköping hölls en minnes- stund och kameraljuset riktades än en gång mot gravstenen på Katarina kyrko-gård i centrala Stockholm.text ann Lystedt • foto Jens aLVin/söderManLands nyheter (arkiVBiLd)

Vårt behovav att hedra och minnas

P O R T A L E N 5 / 2 0 1 36

När Anna Lindhs make Bo Holmberg och de båda sönerna skulle välja gravsten ringde han upp Annie, vars arbete han tidigare läst om i en DN-artikel.

– Han bad mig komma hem till honom och pojkarna och visa bilder på gravstenar jag formgivit. Jag tog samtidigt med mig ett foto av en av mina skulpturer på Täbys nya begravningsplats, berättar Annie Winblad Jakubowski.

– När jag visade skulpturen, en fågel på en gren, sa de spontant att de ville ha just det på gravstenen. Det var ett svårt möte, men det kändes hedrande att få deras förtroende.

Annie Winblad Jakubowski skulle ju inte bara förse en sörjande familj med ett

minnesmärke över en mamma och en hus-tru – utan även hedra en offentlig person.

Annie Winblad Jakubowski vill inte gärna bli övertydlig när hon väljer bilder och symboler. Var och en får tolka in det som känns relevant. Men visst för tankarna till Noa, när han efter syndafallet skickade ut duvan, som återvände med en olivkvist i näbben – som ett tecken på liv och fred.

När Anna Lindh dog hade redan svenskarnas sed att smycka olycksplatser med blom-mor, ljus och hälsningar pågått i många år. Möjligen inleddes den typen av offent-lig sorgebearbetning och hedrande efter mordet på Olof Palme 1987, då hörnet av

”När jag visade skulpturen, en fågel på en gren, sa de spontant att de ville ha just det på grav-stenen. Det var ett svårt möte, men det kändes hedrande att få deras förtroende.”

foto

an

nie

Win

BLa

d J

ak

uB

oW

sk

i

7P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

Hur ska en bra begravningsplats se ut?

religionssociologerna anna davidsson Bremborg och Curt dahlgren ställde enkätfrågan om hur en bra begravningsplats ska se ut till 5 000 personer för ett par år sedan. de fick 1 620 svar.

de vanligaste önskemålen var att platsen ska vara fridfull, väl-skött, miljövänlig och trygg – och att det ska vara lätt att ta sig fram.

På frågan om vad som påverkar upplevelsen av begravnings-platsen positivt svarade de flesta träd, buskar, blommor och vatten-installationer.

Bland de fria kommentarerna fanns ”att gravplatserna inte är smyckade med plastblommor” och ”att graven är utformad så att den passar den människa som ligger där”.

Källa: Begravning 2011, en rapport kring begravningar och begravningsplatser, beställd av Rådet för begravningsfrågor

Inredning och fasader i glas fanns med sedan tidigare i Trosaföretagets sortiment. Gravstenar i glas kändes därför som ett naturligt steg:

– Ja, vi hade ju jobbat med glastryck i många år. Glas är ett miljövänligt material som gör sig väl på kyrkogårdar och det blir en vacker lys-ter av glaset bland gravarnas blommor, säger Tommy Andersson, vd på X Branding.

– Vi har ett antal grundmotiv som kunden kan välja mellan, men det är också fritt fram att beställa något personligt.

Företaget har invanda metoder för glastryck-ta budskap, där motiv och text sitter på insidan, mellan två glaslaminatskivor som fogats sam-man. Glaset är 20 mm tjockt, och vilar på ett specialdesignat fundament under marknivå.

Efter en olyckshändelse i samband med en omkullvält gravsten för ett par år sedan blev arbetet med fundamentet extra viktigt, även om gravglas väger mindre än en gravsten. Gravglasen finns nu som ett alternativ till grav-stenar och träkors när anhöriga ska välja minnes-märke.

Vacker lyster med gravglasKanske kommer själva ordet gravsten så småningom att varvas med ordet gravglas? De första gravmonumenten i glas har precis tagits fram och börjat säljas i Trosa. text ann Lystedt • foto x Branding

Sveavägen och Tunnelgatan svällde till ett blomsterberg.Behovet av att stanna av i eftertanke och saknad märks inte

minst vid allhelgonahelgen varje år, genom ljuständning och gravsmyckning.

Men många gravar är numera anonyma, genom gemensam-ma minneslundar utan namnplattor. Annie Winblad Jakubowski har mycket konkret, genom sitt senaste konstnärliga uppdrag, förstått att människor ofta efterlyser just namnet när de ska hedra den anhörige:

– Minneslundar bygger ju på en underbar tanke, men man har märkt att de anhöriga saknar namnen.

Hon jobbar nu intensivt med en omfattande beställning till en askgravlund, en variant på minneslund, på Huddinge kyrkogård som ska invigas våren 2014. Hon har designat 15 smidesträd, krönta med varsina skulpterade, förgyllda symboler. Namnen på de avlidna ska ingraveras i hängande ovala löv i metall.

Träden placeras i grupper om tre och tre, och i toppen fästs en ängel, ett fågelbo, ett skepp – eller en uppslagen bok. De efterlevande kan få välja vilken symbol deras anhörigas namn ska placeras under.

– Symbolerna kan nästan uppfattas som tredimensionella dödsannonser. Men jag undviker helst en alltför vildvuxen flora av symboler, säger Annie.

– Det är viktigt att de även förmedlar en andlig dimension. Det behöver inte handla om en uttalad religiositet – men inte heller golfklubbor och motorcyklar.

Annie Winblad Jakubowski litar mycket på sin egen magkänsla när hon skapar – men ser också till att noggrant undersöka behov och bakgrund hos den som ska möta hennes verk. Som när hon fann att rönnen var det mytiskt rätta trädet för utsmyckningen av en minnessten som hon utformat för de finländare som emigrerat till Sverige. De har långt till sina anhörigas gravar i hemlandet och kan vid minnesstenen även högtidlighålla Finlands självstän-dighetsdag. Även den platsen invigs i Huddinge nästa vår. fo

to k

ar

i un

de

rd

aL

8 P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

9P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

söker ljuspunkter och försoningStig

För sjuttiofemåriga Stig Mårtensson var den bästa perioden i livet när barnen kom och de var en familj. En skilsmässa och brusten kontakt med barnen har gett levnadsåren en sorgkant. – Tankar om döden dyker upp ganska ofta. Men jag är inte rädd för döden, säger han.TexT Roland asplund • foTo Magnus aRonson

10 P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

Han bär en välansad skepparkrans i silver, har vänliga litet sorgsna ögon. Stig Mårtensson visar runt på gården där han bor. Här finns en stor verk-stad, gäststuga och bostadshus – allt har han byggt med egna händer. Från tomten kan ögat sträcka ut över det öppna böljande landskapet. Gården är en dröm som har gått i uppfyllelse efter 30 år.

I över fyra decennier har han va-rit egenföretagare och arbetat med mark- och avloppsanläggningar. Idag har han varit och sett på fyra hus för kommunens räkning. Egentligen hål-ler han på att trappa ned, säger han.

– Arbetet har funkat bra, men det är tufft att vara egenföretagare. Ibland är det som att vara gift med verksamheten. Veckorna blev långa. Men när jag var gift var min fru hemma med barnen.

Äldste sonen jobbade med pappa Stig i 15 år och det var meningen att han skulle ta över firman. De vuxna bar-nen bor med sina familjer nära sin far, men idag har de dålig kontakt. Stig Mårtensson är skild sedan 1999. En djup konflikt inom familjen har gjort att han sällan träffar sina barn och barnbarn, något som han plågas mycket av.

I samband med prövningarna gick han in i väggen några gånger. Men Stig fick bra stöd av en psyko-log, och grannarna kom att stötta Stig Mårtensson i allt det svåra.

– De har varit helt fantastiska! När jag har varit låg har de hjälpt mig i mitt sorgearbete. Mina grannar är ett par i 40-årsåldern med barn. På ett sätt har de kommit att ersätta min familj.

I köket visar han en kärleksför-klaring från dem, en inramad tavla med texten: ”Vi vill bara säga att vi tycker så otroligt mycket om dig.”

Han har aldrig läst en bok. Nu skriver han på en självbiografi som han kall-lar ”Återblickar”. En berättelse om släkt, barndom och vuxenliv, om livskraft och perioder av lycka. Det är ett slags livsbok.

Vad har varit viktigast i livet? – Relationerna – att vara två till-

sammans och att inte vara en svikare för mina barn. Men jag har aldrig rik-tigt fått det här med relationer att fungera. Den bästa perioden i mitt liv var när barnen kom och vi var en f amilj. Vi byggde hus, åkte på semes-ter och gjorde saker tillsammans.

Stig Mårtensson och hans fru träf-fades redan som tonåringar.

– Vi sa att vi skulle stötta varan-dra hela livet. Vi var häftigt kära. Men kanske skulle vi ha skaffat mer erfa-renhet och väntat litet med att bilda familj, funderar Stig.

Stig Mårtensson är en görare och gil-lar att snickra. Han visar bilder på en egenhändigt byggd flotte om 70 kvadratmeter. Den glider han om-kring med på Mälaren med vänner och bekanta några gånger om året. Han vill gärna göra något för andra och han funderar på att ta med sig en grupp rullstolsburna med ut på flot-ten. Han ska höra med kommunen om de är intresserade.

När livets höst närmar sig, hur ska man förvalta den tid man har kvar?

– Blod är tjockare än vatten. Jag önskar att jag genom boken ska få en upprättelse, en förståelse från fa-miljen om vad jag har varit med om. Att det ska komma något bra ur det.

Tankar om döden dyker upp ganska ofta, säger han. Ibland mörka tankar om att det är bättre att han inte finns. Stig Mårtensson söker ljus-punkter i tillvaron. Han behöver ha något lustfyllt att göra och han vill känna sig behövd.

Han är inte rädd för döden. – Jag vill absolut inte bli ett paket

”Vi vill bara säga att vi tycker så otroligt mycket

om dig.”

11P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

– drabbas av stroke, hjärtinfarkt och inte läng-re kunna leva ett normalt och rörligt liv. Men döden är jag inte rädd för. Det är inget konstigt med döden. När jag besöker mina föräldrars grav känner jag kontakt. De ställer frågor till mig. Jag tror livet fortsätter efter döden.

Det är hög tid att tänka på testamente och begravning, ta kontakt med en advokat, säger Stig Mårtensson. Han är tveksam till gravsten och funderar mer på en minneslund som al-ternativ. Då och då går han in i en kyrka. Stig Mårtensson har en tro på Gud, om än inte så uttalad.

– Mitt första barnbarn föddes 3 1/2 måna-der för tidigt och jag blev helt knäckt av beske-det. Skulle hon överleva? Jag körde omkring och hamnade i en kyrka i Hedemora. Där satt jag och försökte få kontakt med högre makter för att hon skulle överleva. Matilda överlevde och mår idag bra.

Han tänker mycket på barnen och barnbarnen. I dem när han ett hopp om försoning, att inte minst barnbarnen ska få bilda sig en egen upp-fattning om varför livet blev som det blev för Stig Mårtensson.

stig Mårtensson gillar att snickra och har bland annat byggt en flotte på 70 m2. På den hop-pas han kunna ta ut rullstolsburna och andra som annars kan ha svårt att ta sig ut på sjön, ett sätt att ge av det han kan.

P O R T A L E N 5 / 2 0 1 312

Domkyrkoklockare Stefan Eklund är arbetsledare för vaktmästargruppen i Strängnäs domkyrkoför-samling och möter ofta människor i de känsligaste av lägen. Han ser till att allt det praktiska fungerar, får ibland i förväg visa familjen hur ritualen går till, var de kommer att sitta och hur katafalken och ljusen ska placeras.

– Vi är ju till för att serva människor och lösa problem. Ibland möter jag anhöriga när de efter dödsfallet kommer hit för att tända ljus i ljusbära-ren, och jag kan berätta vad de kan få göra själva och vilka frågor det är klokt att ta upp med prästen. Och det är mycket sällan vi säger nej till något.

Alla känner inte till vad som sker under en begrav-ning och hur mycket man själv kan få bidra med.

– Många lejer ju bort allt, med det finns ju så mycket man kan göra själv om man vill.

Begravningar som berör barn – som avlidna eller anhöriga – blir förstås ofta speciella.

– Vi hade en gång en barnbegravning med många ballonger, och där barnets favoritgosedjur lades ner i kistan.

Att man får svepa sitt barn själv börjar bli alltmer känt, men kanske inte att man även kan köra kistan om man vill det.

Stefan Eklund har också varit med om att hjälpa till att sänka ner kistan vid en jordbegravning, där den döde var en sex månaders baby. Endast föräld-rarna, prästen och en musiker deltog.

– Det är ju alltid mer sorgesamt när det gäller ett barn. Man blir påverkad och får en kort stunds inblick i det mörker familjen hamnat i.

Om sörjande barn behöver stöd under en be-

Begravningendet känsligaste av lägenIbland får en kyrkvaktmästare höra, se och kanske till och med betyda mer än prästen när sörjande anhöriga närmar sig en begravning. Inte minst när barn är inblandade. text ann Lystedt • foto Magnus aronson

13P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

Vad gör en domkyrkoklockare?

rollen kan skifta i olika dom kyrkor, men alla är arbetsledare för de övriga kyrk-vaktmästarna. klockaren ansvarar för säkerheten och för att det dagliga prak-tiska arbetet i domkyrkoförsamlingens kyrkor fungerar vid gudstjänster och förrättningar, i samverkan med kaplan och domprost.

gravning händer det att en församlings-diakon finns med.

Den första kontakten med kyrkan blir ofta mötet med Stefan eller någon av de andra vaktmästarna, innan det är dags för präst och musiker.

– Det är viktigt att vi alltid visar en med-mänsklig sida, utan att gå in på de andras befogenhetsområden. Man måste ju alltid utgå från sig själv för att förstå hur andra tänker. Hur skulle jag själv vilja ha det?

Stefan Eklund har arbetat inom kyrkan i 14 år, varav fem år som domkyrko klockare. Tidigare jobbade han under många år som lantbrukare – även det en roll för problemlösare.

– Jag kom med i kyrkan tack vare att jag gillade att sjunga och började i en kör! Jag trivs i den här miljön, det är roligt att träffa folk och att lösa problem. Och job-bet rymmer ju hela skalan – från sorg till att rensa avlopp…

När det gäller att fördjupa barns kun-skaper om vad som händer när en män-niska dör står Stefan för en särskild skåde-spelarinsats inför varje allhelgonahelg. Då kommer Strängnäs femteklassare för att uppleva en vandring längs dödens väg – från den olycksdrabbade Helge, som om-kommer i en bilolycka, till begravningen

och en avslutande fruktstund – i himlen. Skolbarnen får veta hur det går till när en människa dödförklaras och tas om hand i bårhuset, sveps och begravs, kanske i de egna favoritkläderna.

Stefan Eklund spelar fransiskaner-munken Maximilian Kolbe, som från sitt ”dödsrike” berättar om hur han offrade sitt liv för en annan fånge i nazisternas koncentrationsläger.

– Reaktionerna varierar. An tingen börjar de skoja – eller gråta. Men kan-ske gör vår berättelse barnen lite mer beredda på livet, hoppas Stefan. Och kanske finns kunskapen kvar om de en gång själva drabbas av dödsfall och sorg?

Jag saknar

Jag saknar en pärla i mitt halsband

Ett rum i mitt hjärta står tomt

Nu trär jag min längtan och mina minnen

På finaste halsband för dig

Jag bär på en tillit att få mötas

Där allting är fridlyst och ro

Till dess är jag tankfull och så tacksam

För gåvan du varit för mig

Som ett vetekorn som måste somna

För att det ska växa något nytt

Så är det med våra dagar här på jorden

Var inte rädd min lillprins

farmors lillprins och hjärta

Facebook en plats för sorgI och med internet och de nya medierna hittar människor också nya vägar för att dela sin sorg med andra.

Dikten nedan skrev Carina Nord-lund och lade ute på facebook när hennes barnbarn dog alldeles nyligen. – Att skriva om det svåra känns bra, det är ett sätt för mig att uttrycka min sorg och berätta hur det känns, säger hon.

14 P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

När Jesper Snives bror, Martin, dog 2005 gjorde Jesper en hemsida till minne av honom på nätet.

– När någon dör vill man göra något. Man vill bevara och återupp-leva personen. Martins kamrater till-hör den digitala generationen och är utspridda på olika orter så det kän-des helt naturligt att skapa ett digitalt forum för att minnas min bror och där man också kunde formulera egna tankar.

Efter fyra år och många vandringar vid Martins gravplats började Jesper fundera kring hur man skulle kunna få tillgång till människors berättelser på en kyrkogård. Då kom idén med att man skulle kunna ha en QR-kod vid gravplatserna som är kopplad till en minnessida på nätet för att kunna ge mer information och göra det mer intressant.

– Jag höll redan på med QR-koder.

Det är ett enkelt sätt att koppla sam-man verkligheten med den digitala världen, säger Jesper.

Behovet att berätta om sina an-höriga har alltid funnits hos män-niskan men det har sett olika ut i olika tider. Rökstenen i närheten av Vättern i Östergötland är en av de bäst bevarade exemplen. Runstenen är från 800-talet och skriftraderna berättar bland annat om en fader som vill minnas och hedra sin son. Samma behov från en annan tid.

Jesper berättar att gravplatsen blivit en fin samlingsplats, särskilt vid speciella dagar som Martins fö-delsedag. Man behöver inte vara ensam med sorgen. Och den lilla metallplattan med sin streckkod står där så länge man vill ha den där. För den som tycker den stör och är ett främmande element säger han:

– En QR-kod är mindre än en lite större blomma.

Från runskrifttill streckkod– Tänk så många människoöden som döljer sig bakom gravstenar och som man skulle vilja veta mer om, säger Jesper Snive, som arbetar som digital marknadskommunikatör och är en av de första personerna i Sverige som placerat en metallplatta med en QR-kod vid en anhörigs grav.text anita Jonsson • foto JesPer sniVe

Rökstenen – den första minnesstenen

rökstenen är en av de mest omfat-tande runstenarna i världen och kan ses som sveriges första litterära verk som bevarats fram till vår tid. förutom kända inslag för minnesrunstenar har den unika glömda berättelser och myter som är svåra för vår samtid att tyda. den ristades på 800-talet e kr och är belägen vid röks kyrka i ödeshög i östergötland. På 1100-talet murades den in i röks kyrka med framsidan utåt. när den gamla kyrkan revs 1843 upptäcktes att stenen hade runor på alla sidor.

QR-koden – en tvådimensionell steckkod

Qr-koder började användas i Japan 1991 inom bildindustrin. Qr står för ”Quick respons” och är en tvådimen-sionell streckkod. smarta telefoner har gjort den användbar på flera områden. informationen avläses med hjälp av en Qr-skanner och leder till ett specifikt mål, till exempel en webbsida. för det behöver du en Qr-läsarapp.i sverige finns ännu ingen begravnings-byrå som marknadsför denna möjlighet men öppenheten finns.

Jesper snives

P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3 15

Anna Lindman Barsk är reporter på Sveriges Television med inriktning på religions- och livsfrågor.

Åtta onsdagskvällar med start 6 november sänds ”Döden, döden, döden”.

– Döden är ett jobbigt ämne som kommit upp i alla mina tidigare serier. Jag har längtat efter att koncentrera mig enbart på det, att rota i min egen oro, berättar Anna Lindman Barsk, vars egen rädsla för döden poppade upp på allvar när hon fått barn.

Redaktionen bollade fram och tillbaka, ringde läkare, psykologer, filosofer…

– Vi kom fram till att det finns åtta återkommande rädslor kring döden. Varje program fokuserar på en rädsla.

Ett avsnitt handlar om vad som hän-der med kroppen, ett annat om vårt obehag inför lik.

– Många av oss är rädda för att se lik, säger Anna. Vi möter ofta död i nyheter och actionfilmer, men inte på ett naturligt sätt.

Döden kan slå till när vi minst anar det.

– Att inte ha kontroll över tid-punkten är ett jobbigt livsvillkor, menar Anna Lindman Barsk.

Föräldrar har en skräck för att döden ska ta deras barn. I programmet mö-ter vi människor som drabbats.

Att själva döendet ska bli vidrigt är en annan skräck. TV-tittarna får bland annat träffa personer med den svåra sjukdomen ALS.

Ett annat avsnitt handlar om att vänta på döden. Vi möter människor, som fått veta att de bara har kort tid kvar att leva.

Har du själv förändrats av att göra programmen?

– Ja! Att dela tankar och rädslor med andra är läkande, liksom att träffa människor som varit med om sådant jag själv är rädd för, säger Anna.

– I vår kultur är döden individu-ell. Vi mår mycket bättre när vi kan säga till varandra ”Så vidrigt det är!” ifall vi känner så. Jag har blivit ödmju-kare inför livet.

Har din rädsla minskat?– Jag accepterar döden bättre

idag. Att vara rädd är en del av livet – och jag accepterar det.

Är det någon rädsla som varit extra stark?

– Barnen! Där hjälper det inte att prata om känslorna.

Ny tv-serie om

Rädd för att skiljas. Rädd för att lida. Rädd för att se en död kropp. Tänk om mina barn dör! Åtta tv-program i höst kommer att handla om rädslorna inför döden. text karin reiBring ° foto eLisaBeth ohLsson WaLLin

rädsla för döden

– Jag accepterar döden bättre idag, efter att ha gjort programmen, säger anna Lindman Barsk.

Om döden i TV i höst

onsdagen den 6 november sänder sveriges television första avsnittet av ”döden, döden, döden”. Varje pro-gram fokuserar på någon av de vanliga rädslorna inför döden. när detta skrivs är den inbördes ordningen ännu inte bestämd. Varje avsnitt är en halvtimme långt och avsnitten handlar om:

• Vad ska hända med min döda kropp?

• Liket

• döden kan komma plötsligt

• döden kan ta våra barn

• att få dödsdomen

• det som ska hända efter döden

• Lidandet i döden

• döden skiljer oss från dem vi älskar

16 P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

Hela känslospektrat, från djupaste sorg till tacksamhet över vad livet gav. Lättnad över att den som varit sjuk slipper plågas. Ilska och frustration, främst när en yngre person dör. Kanske behöver vi en livstid för att försona oss med tanken på döden.

Jag vigde ett brudpar med ett litet barn. Bruden hade en obotlig cancertu-mör och, enligt läkarna, 2–7 år kvar att leva. Sju veckor efter vigseln dog hon. Jag var själv nygift och i hennes ålder.

Direkt efter att hon dött hemma ring-de mannen och bad mig komma. Han bad också vänner, släktingar och grannar att ta avsked. Den döda kroppen skulle vara kvar hemma i drygt ett dygn. De bad mig att hålla andakt och att be. Allt var otroligt svårt, och samtidigt vackert.

Efteråt pratade jag av mig om det svåra med en annan präst.

Rädslor inför att dö: Kommer jag att ha ont? Vara ensam? Går jag ut i ingenting?

En gammal människa kan uppleva det befriande att sluta sina dagar. Den som varit sjuk länge är ofta mentalt förberedd. Många uttrycker tacksamhet.

Det är annorlunda när livstråden klipps av utan förvarning. Då möter jag chock, skräck och en insikt om hur skört livet är.

En fredagskväll som ganska ny präst blev jag uppringd av polisen i Ljungby. En man från min ort hade omkommit i en olycka. De ville att jag skulle gå med dödsbudet.

Genom fönstret såg jag frun laga mat i väntan på sin man. Det låste sig totalt, jag klarade inte att ringa på. Efter att ha pratat med min egen fru återvände jag. Att lämna beskedet var fruktansvärt, vidrigt… Ändå fick vi bra kontakt och kvinnan blev så småningom en mycket god vän.

Vilka känslor möter du hos människor i samband med döden?

Vilket var ditt svåraste uppdrag hittills? Hur hante-rade du det?

text karin reiBring

foto Magnus aronson (stora BiLden)

1 11

2

2

2

Gunilla Thelin, komminister, Åkers styckebruk och Länna

Hans-Göran Ericsson, kyrkoherde, Björkvik

17P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

Ensamhet. Förvirring. Uppgivenhet. Sorg. Lättnad. Tacksamhet över det man haft tillsammans. Uttalad vrede, då oftast mot vårdpersonal. Det finns också män-niskor som stänger av helt känslomässigt – då kan jag ha svårt att nå fram.

En mor, som levt ihop med sina tre vuxna döttrar, dog. Döttrarnas grund i livet rycktes bort, de tappade delvis verk-lighetskontakten. En av dem ville inte gå in till begravningen, utan satt apatisk ut-anför kyrkan. Därinne kunde en annan av systrarna inte släppa kistan.

Jag var totalt oförberedd på situatio-nen. Min uppgift blev att behålla lugnet och vara hos dem mitt i kaoset. Det var en utmaning att inse att jag inte kunde göra något, det blev ”Gud, nu får du ta hand om det här”. I sådana situationer får man en kraft någonstans ifrån.

Glädje – tacksamhet över det man haft tillsammans. Lättnad över att ”hon kom till ro”. Andlighet, upplevelse av en annan di-mension. Saknad. Ilska. Smärta. Sårbarhet, många känner sig utlämnade.

Jag vill nämna tre svåra situationer: När jag satt vid en konfirmands dödsbädd och sedan begravde honom. Vid ett sådant tillfälle bärs jag av uppdraget.

Konflikter i sorgehus är svåra att han-tera, de handlar ofta om pengar eller hat. Då gäller det för mig att visa respekt för varje människa i sorgeprocessen, att inte ta ställning för eller emot någon.

Allra svårast är när den efterlevande är helt stängd, när jag inte får någon kon-takt. Jag kan ana att det finnas hundar be-gravda, men får bara fram det ytligaste i livsberättelsen. Det får jag hantera genom att ändå göra mitt bästa.

Rädsla. Aggressivitet, särskilt när unga dör. Avundsjuka från människor som själva tror att allt slutar i och med döden. De avun-das oss som har ett framtidshopp, och me-nar att det är mindre jobbigt för oss om en i familjen dör.

Mycket är relaterat till ålder. Många äld-re längtar efter att ”hämtas hem” av Gud. ”Tänk om jag fått dö istället” säger man när ett barnbarn omkommit. För andra gamla är det tvärtom, de vill fortfarande mycket.

När jag fick döpa, konfirmera och begra-va samma unga människa under samma år.

När jag begraver någon som stått mig nära. Att vara med när föräldrar tar avsked av

döende barn. Visst händer det att jag själv fäller en tår

vid begravningar. Samtidigt måste jag göra det jag ska göra. Jag tror att man får kraft för att klara av sitt jobb.

1 1 1

2

2

2

Katarina Mourath, komminister, Nynäshamn

Petter Wingren, komminister, Trosa

Mårten Ericsson, kyrkoherde, Laxå

Det svåraste av uppdrag5 präster berättar

18 P O R T A L E N 5 / 2 0 1 3

AvskedEn finstämd och överraskande film om en japansk cellist som efter att ha blivit arbetslös söker ett jobb som visar sig vara något helt annat än vad huvudpersonen tänkt sig. Det nya jobbet som begravningsentrepre-nör vänder upp och ner på tillvaron samtidigt som det sakta inträder en känsla av frid och värdighet i hans liv. Det är en känslig, alltemellanåt lätt tragikomisk, film som utspelar sig inför våra ögon och får oss att le – en inkännande och allvarlig be-rättelse om livet och döden. Filmen egisserad av Yjirō Takita och belöna-des med en Oscar för bästa engelsk-språkiga film 2008.

Fler tipsShadowlands. Brittisk film om författaren C s Lewis som sent i livet träffar den betydligt yngre amerikanska författaren Joy gresham som tree år efter deras giftermål dör.

Det sjunde inseglet. en av ingemar Bergmans mest omskrivna filmer.

Bröderna Lejonhjärta. filmatisering av astrid Lindgrens bok om skorpan och Jonathan.

Döden – en film om livet. en dokumen-tär av ulf von strauss från 2000.

Torka aldrig tårar utan handskar. Jonas gardells uppmärksammade tv-serie från 2012 efter den nyligen avslutade roman-sviten i tre delar.

The Big C. en pågåeende tv-serie vars fjärde och sista säsong avslutar berättel-sen om Cathy Jamisons liv efter beske-det om cancer.

Läsvärt och sevärt om dödenPortalen bad Rod Bengtsson, barnboksförläggare och cineast, skriva ner några personliga bok- och filmtips om döden. Några av dem kan kräva lite ansträngning att få tag på men det är det förhoppningsvis värt.

Adjö herr MuffinFör ett barn kan förlusten av ett älskat marsvin vara en omskakande upplevelse. Berättelsen om herr Muffin, som en dag blir sjuk och så småningom dör, berättas lugnt och stilla och med stor kärlek och tilltro till barns förmåga att trots sorgen acceptera döden. Herr Muffin gör en lista över det fina han upplevt i livet. En lista som vi stilla ler åt och som gör det möjligt för oss att för-stå att herr Muffin levde ett gott och lyckligt liv och somnade in i frid. En bilderbok av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm (Bonnier Carlsen).

Fler tipsMysteriet döden. folkbildaren Jonathan Lindströms faktaskildring i bild och text om döden (Bonnier Carlsen).

Dödenboken. annorlunda faktabok av Pernilla stalfelt för mindre barn om dö-den (rabén & sjögren).

ut i USA 2005. Den hänsynslöst ärliga tonen i Joan Didions två böcker om sorgearbetet efter sina närmast anhö-riga drabbar med full kraft. Genom hennes personliga berättelse får vi inblick i hur förlusten av det käraste man har drabbar den som blir läm-nad. Och att livet går vidare om än på ett helt nytt sätt (Bokförlaget Atlas).

Fler tipsDöden i Venedig. en kontroversiell och omdiskuterad klassiker från 1912 av thomas Mann. Även filmatiserad. (albert Bonniers förlag.)

I kroppen min. kristian gidlunds om-talade bok med undertiteln ”resan mot livets slut och alltings början” (Bokförlaget forum) kom ut i våras, några månader före hans död.

Kärleken är starkare än döden. roman av Malin sävstam som förlorade maken och två av sina barn i tsunamin julen 2002. en bok om möjligheten att gå vidare efter en ofattbar förlust (albert Bonniers förlag).

Livet efter dig. en kärleksroman om två människor som är så olika som man kan vara och om hur de kommer förändra varandra för alltid, skriven av Jojo Moyes

(Printz Publishing).

Döden är livsviktig och Om livet, döden och livet efter. elisabeth kübler-ross, författare och pionjär inom vården av

döende (natur & kultur).

Proof of Heaven. en amerikansk bok med undertiteln ”a neurosurgeon’s Journey into the afterlife” skriven av hjärnkirurgen dr eben alexander, som låg i djup koma med hjärnan helt offline i sju dygn (simon & schuster).

Ett år av magiskt tänkandeDen amerikanska författaren Joan Didions bok om första året efter maken Johns bortgång utkom på svenska 2006. Den följdes sex år se-nare av Blå skymning där hon skri-ver vidare om sorgen och saknaden efter maken, men också om dottern Quintanas bortgång som inträffade samma år som den första boken kom

FilmBöcker för barn

Böcker för vuxna

19P O R T A L E N 5 / 2 0 1 2

Webbverkstad 15/11Webbverkstan ger möjligheter för dig som redan arbetar i

Content studio att tillsammans med andra arbeta med våra

respektive webbar. I Örebro.

Ikon ledarutbildning 22–24/11För unga ledare tillsammans med sina handledare från för-

samlingen, den första av två sammanhängande kurshelger

(del två äger rum 7–9/2). På Stiftsgården Stjärnholm.

Pedagogiska samtal om religionsmöten 27/11Om religionsmöten för pedagoger i skola och kyrka. I bi-

skopsgården i Strängnäs.

Julfirande 23–26/12Traditionellt julfirande på Stiftsgården Stjärnholm.

Vuxen väg till tro – katekumenat 24–26/1Ledarutbildning för dig som arbetar med katekumenat i för-

samlingen, två parallella kurser beroende på tidigare erfaren-

het. På Stiftsgården Stjärnholm.

Källan kursomgång 24 11–13/2Om Svenska kyrkans tro och liv för medarbetare utan kyrklig

profilutbildning. Fyra sammanhängande kurstillfällen under

ett år med start i februari 2014.

Konfirmandläger på StjärnholmDet är dags att anmäla sig till konfirmandlägret 2014 på

Stiftsgården Stjärnholm. Lägret består av tre delar med upp-

takt 17–19 januari, påskläger 1–-20 april och sommarläger

med konfirmation 30 juni–20 juli.

november 2013–februari 2014

På gång

Det nya systemet bygger på att varje kontrakt tar ansvar för jouren ett kvartal – ca 61 timmar vartannat år. Alla församlingar förväntas bidra. Biskopen och ett enhälligt prostmöte står bakom denna lösning.

Mellan 2008 och 2011 ökade antalet samtal till jourha-vande präst i landet med 30 procent.

– Jourhavande präst är ett oerhört viktigt varumärke som vi måste slå vakt om! Jag vill här vädja till stiftets kyrkoherdar att detta måste vi klara. Det vore att svika de mest utsatta, om vi inte lyckas med det här, betonar biskop Hans-Erik Nordin.

– Själavård är fundamentalt i prästens uppgifter och Jourhavande präst är ett viktigt arbete. Idag har vi också ett system med kompensation och rätt till ledighet. Så var det inte förr.

ny ansvarig handläggare för Jourhavande präst på stifts-kansliet är eeva-Liisa kettunen, telefon 0152-23416.

STRäNgNäS STifTSTidNiNg

Utgivare Stiftsstyrelsen i Strängnäs stift

ANSvARig UTgivARE

Hans-Erik Nordin

REdAkTöR

Cecilia Bengtsson www.bengtssonx2.se info@bengtssonx2.se 070-252 11 87

REdAkTiONSRåd

Pia Andersson Miriam Arrebäck Christer Björk Johan Brémer Nils-åke Carlsson Jan Eckerdal Agneta Larsson

omslagsfoto Magnus aronson.

gRAfiSk fORM

Anneli Elfving www.solodesign.se

AdRESS

Strängnäs stiftstidning Box 84, 645 22 Strängnäs

TELEfON

0152-234 00

Mer information om kurser och arrangemang samt kontaktpersoner och anmälan finns på www.svenskakyrkan.se/strangnasstift under kurser och utbildningar.

HEMSidA

www.svenskakyrkan.se/strangnasstift

AdRESSäNdRiNg

inger Andersson Månd–tors fm 0152-234 29 inger.andersson@svenskakyrkan.se

Slå vakt omJourhavande prästSträngnäs stift prövar nu ett nytt system för att bättre klara sin bemanning på Jourhavande präst, via 112.

BEGrÄNSAD EFTErSÄNDNINGVID DEFINITIV EFTEr SÄNDNING åTErSÄNDES TIDNINGEN MED

NyA ADrESSEN NOTErAD

POSTTIDNING B

Strängnäs stift, Box 84, 645 22 Strängnäs

www.svenskakyrkan.se/strangnasstiftinternwww.svenskakyrkan.se/strangnasstift

gillar att vara uteDet finns mycket jag tycker om att göra. Utelivet får mig att koppla av och gör att jag fyller på med energi. Jag är inte mycket för att plocka svamp men brukar fiska från min lilla båt som ligger vid sjön Tisnaren, ungefär 1, 5 mil från där jag bor. Ofta ensam, men ibland också med nån kompis.

Min favoritårstidBäst gillar jag hösten, därför brukar jag försöka lägga semestern i augusti och spara två veckor till den årliga fjällresan till Klimpfjäll som jag och min fru brukar göra i september. Vintern är jag inte så förtjust i. Då är jag glad att jag job-bar inomhus, allt har sin tjusning.

nytt intresse för i årI min ungdom spelade jag gitarr, det gick väl så där, men jag tyckte redan då mycket om musik. Nu har min arbetsgivare startat en musikskola med sina musiker och jag hoppade på en kurs i våras. Vi får lära oss noter, hur musiken är uppbyggd och hänger ihop. Jättekul.

om böcker och filmJag försöker klämma en bok varje semes-ter. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson fick mig att skratta högt, den gillade jag. Film ser jag oftast bara på vintern. Vilken genre beror på sinnesstämningen.

om matlagning och städningDet är roligt att baka matbröd tycker jag. Matlagning är snarare nåt nödvändigt. Och stä-dar gör jag hellre på jobbet än hemma. Faktum är att jag städar alltmer sällan hemma, det är inte lika viktigt längre att allt är tipptopp. Städade nog alldeles för ofta förut.

firar i årJag är gift sedan länge. Måste tänka… Vi går in på 25:e året. Som tur är blir jag påmind om jag inte kommer ihåg själv. Jag och min fru har tre vuxna barn och fyra barnbarn.

tankar om mitt jobbMin kollega och jag kremerar varannan dag och vi har tre begravningar per dag, tre dagar i veckan. Det är på sätt och vis en dyster arbets-plats, periodvis kan det vara väldigt tungt. Svårast är det när en ung person eller en förälder med mindre barn dör. Och om någon vi känner ska kremeras. Jag och min kollega brukar täcka upp för varandra då. Ett tillfälle som kändes extra mycket var när den kollega som lärt upp oss dog. En enormt konstig situation. Men jag är glad att jag fortfarande blir ledsen när det är så där svårt, att jag inte blivit okänslig för det som pågår. Om det skulle ske är det bäst att jag slutar och arbetar med något annat.

det här gör jag på alla helgons dagJobbar. Men dagen brukar vara givande och rolig och brukar gå fort. Vi har öppet hus varje alla hel-gons dag. Vi visar upp kapellet och krematoriet och det är andakter varje hel timme. Vi bjuder på enkel fika under dagen som avslutas klockan fyra med en minnesgudstjänst. Det är vackert i minneslunden med alla ljus runt den stora dam-men, som ett ljushav.

här är jag ute och går med två kära familjemedlemmar. ibland får jag stora fiskar när jag åker ut med min båt.

Bo

Jak

ob

sso

n50

år,

kre

mat

orie

vakt

mäs

tare

i K

atrin

ehol

msb

ygde

ns fö

rsam

ling