Psyket och meskalin

På Tamaulipas och Jaliscos mesas, i de torra, ofruktbara mexikanska

områdena söder om Rio Grande, växer bland klippor och sand en

kaktus. Den är inte magnifikt upprätt som Saguaro och bär inga

praktfulla blommor som den under natten blommande Gereus. Den är

faktiskt bara en helt obetydlig liten nåldyna som skjuter upp tre tum

över marken, en rund, mörkgrön knöl som sitter på en morotsliknande

rot och har ytan täckt av tofsar med fina hår. Fast den är så

oinspirerande till utseendet producerar denna enkla kaktus, Lopophora

Williamsii1 i sin köttiga kropp ett av de egendomligaste gifterna i

farmakologens samling. Egenskaperna hos denna drog har redan i

korthet omnämnts. Nu måste vi beskriva dem mera i detalj.

Kaktuskultens ursprung är höljt i seklernas dunkel. Vi vet inte - och

inte heller är det sannolikt att vi får veta det - av vilken händelse någon

vandrare i de mexikanska öknarna först råkade komma på växtens

verkningar. Vi kan anta att upptäckten av dess narkotiska egenskaper

var resultatet av den vanliga orsaken: någon vandrares sökande efter

föda, då han pressad till det yttersta av hunger och törst slukade vad

som helst som innehöll fuktighet och näring, hur illa det än kunde

smaka. Vi kan för oss se denne sedan länge glömde man - aztek eller en

av aztekernas föregångare - när han tuggar de äckliga, bittra kaktusarna

och lägger sig ned för att vila, för att så i en stigande våg av förundran

finna sig omgiven på alla sidor av fantastiska visioner, av former, färger

och lukter som han aldrig ens drömt om. Inget under att han, när han

funnit vägen tillbaka till sin stam, talade om för dem att det bodde en

gud i kaktusen och att den som åt dess kött kunde se gudarnas värld.

När spanjorerna kom till Mexiko upptäckte de sålunda att aztekerna,

vid sidan av sådana gudar som Quetzalcoatl och Huitzilopochtli, också

dyrkade en treenighet av växter med namnen teonanacatl, ololiuqui och

peyotl. Av dessa var peyotl den viktigaste, sannerligen ett gudomligt

ämne, 'gudarnas kött'. Detta var en utmaning mot de spanska prästerna

som hade sina egna föreställningar om Guds kött och inte hade för

avsikt att tolerera rivaliserande anspråk på denna värdighet. De döpte

genast peyotl till 'raiz diabolica' och förföljde alla som nyttjade den, utan

att bry sig om att undersöka dess natur eller egenskaper. Sålunda

dvaldes den gudomliga peyotl under tre sekler i skuggan av Kyrkans

misshag, officiellt bannlyst men njuten i hemlighet. Indianerna, som

hade andra värden och andra minnen, berördes föga av prästernas

fördömande och dessa representanter för en främmande tro kunde inte

så lätt utrota ett bruk som utövats i århundraden. Fast Montezuma var

död och aztekernas välde fallit fortsatte alltså dyrkandet av den heliga

växten. Den betraktades fortfarande som Guds kött - Kristi kött snarare

än en aztekisk guds. Hade inte Herren då han gav sina lärjungar bröd

sagt: 'Tagen, äten, detta är min lekamen, som för eder utgives. Gören

detta till min åminnelse.' Och vem kunde fördöma en ringa indian om

han i sin iver att lyda Kristi bud framför att äta en helgad hostia föredrog

en växt med så underbara egenskaper, att den för hans ögon

uppenbarade alla Det Nya Jerusalems härligheter?

Över de torra högslätterna i norra Mexiko, i staterna Ta-maulipas,

San Luis Potosi, Nuevo Leon, Coahuila, Queréta-ro, Zacatecas och

Chihuahua, drog sålunda sökare ut för att samla den heliga

kaktusväxten. Gud hade, förklarade de, skapat majs till föda för kroppen

och peyotl till föda för själen. Skulle de då leva som svin på blott majs?

Eller borde de inte hellre gå ut och samla den gudomliga födan så att

såväl kropp som själ fick sin rätta näring?

I San Luis Potosi samlas den heliga kaktusen i oktober strax före den

torra årstiden. En så helig växt kan inte dras upp ur jorden utan den

rätta inställningen, och de som drar

ut för att söka peyotl gör detta i medvetande om sitt ärendes helgade

natur. I flera veckor innan expeditionen börjar förbereder sig deltagarna

genom böner och fasta. Avhållsamhet från könsumgänge åläggs dem,

eftersom både renhet och styrka behövs för att expeditionen skall ha

framgång. Sjungande böner och reciterande heliga verser skrider

gruppens ledare fram över den steniga slätten, följda av packdjur som

skall bära tillbaka skörden. Innan de når fram till den heliga platsen

utför expeditionsmedlemmarna offentlig penitens. Sedan närmar de sig

växterna med alla tecken på vördnad, blottar sina huvuden, bugar sig till

marken och svänger kärl med copalrökelse. De frommaste korsar sig i

Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. Sedan de skjutit pilar till

höger och vänster om plantan för att driva bort onda andar gräver de

upp kaktusarna försiktigt för att inte skada dem, borstar jorden från

rötterna och placerar växterna i krukor. När expeditionen återvänder

härskar stor fröjd i alla byar den passerar. Peyotl offras på altarena och

bitar ges till envar man möter. Man behåller tillräckligt mycket för de

stora festligheterna och resten säljs till dem som inte deltagit i ex-

peditionen.

För förvaring skärs växten i tjocka, köttiga skivor som läggs i solen för

att torka. När dessa skivor torkat blir de skrynkliga, bruna plattor, mer

eller mindre täckta med tofsar av korta vita hår. I denna form kallas de

allmänt 'mescal but-tons'. Ordet 'mescal' är här förvirrande, ty det

används också för att beskriva ett berusningsmedel som framställs ur

aga-ver. Meskalknappen är emellertid helt alkoholfri och med sin

smutsfärg och sitt täcke av taggig ludd är den sannerligen inte det bästa

pass till ett artificiellt paradis man kan tänka sig. Den smakar lika illa

som den luktar; den som tuggat i sig en av dessa 'knappar' måste undra

över de indianska peyotlätarnas härdighet, ty kaktusens kött är inte bara

bittert utan har också en ovanligt motbjudande odör. Och ändå kan

indianen inte bara svälja upp till tolv sådana bitar utan t.o.m. behålla

dem kvar i magen - en bedrift som den mer kräsmagade kan avundas

dem.

Allt eftersom kommunikationerna blev bättre spred sig peyotlriten

bland indianerna. Den gick över gränsen och trängde in i USA. Den

uppträdde först i Rio Grande-områ-det i Texas där kaktusen

förekommer. Den spred sig stadigt bland apacher, omahas, kiowas och

comancher och förekom hos stammar så långt norrut som i Wisconsin.

Som resultat av de kristna missionärernas protester försökte man hindra

indianerna att komma åt växten. Varför missionärerna ville hindra dem

är inte klart, ty det finns inget som helst tecken på att peyotl associeras

med utsvävningar. Deras ansträngningar resulterade emellertid i förbud

och myndighetsingripanden, av vilka ett av de mest kuriösa var

processen mot indianen Nah-qua-tah-tuck i Wisconsin. Hans brott tycks

ha bestått i att importera en sändning peyotl per postpaket från Texas.

Det gjordes avsevärda ansträngningar för att bevisa att peyotl var

skadlig och att bruket av den förde syndaren direkt till helvetet - att den

i själva verket var den 'raiz dia-bolica' som pater José Ortega beskrivit.

Ur den synpunkten visade sig indianerna i målet vara till liten hjälp.

Långt ifrån att beskriva peyotl som en genväg till helvetet insisterade de

på att man med dess hjälp fördes flera steg närmare himlen. Innan de

intog giftet 'åkallade de Gud och bad Honom göra dem alla goda och

avhålla dem från det onda'. De intog peyotl för att deras själar skulle

kunna höja sig till Gud. 'Peyotl hjälpte dem att leva bättre liv och avstå

från alkohol-haltiga drycker.' Pastor Thomas Prescott, som också

vittnade i processen, förklarade att han i sju år tjänstgjort som präst i ett

sällskap med namnet Union Ghurch Society och som de indianska

medlemmarna kallade Peyotl-sällskapet. Man antingen åt peyotl eller

drack den som te vid gudstjänster en gång i veckan, och de som intog

den drog fördel av giftet. 'De slutade att dricka, blev botade och levde

nyktert och flitigt.' Vad honom själv beträffade 'fick det mig att sluta

dricka och sedan jag började använda denna peyotl har jag varit nykter

och det är jag än i dag.' - 'Detta', skriver Norman Taylor, 'var för mycket

för regeringens experter, och Onkel Sam beslöt att dra sig tillbaka till

Washington, där protokol-

len från denna fantastiska rättegång ännu multnar.'

Men dessa snedvridna individer, som bara tycks vara lyckliga när de

kan förbjuda sina medmänniskor något, fortsatte ändå att försöka

undertrycka den nu kristnade formen av peyotldyrkan. Så sent som 1951

gjordes ansträngningar att kriminalisera vissa indianstammars

användande av peyotl. Dessa ansträngningar var så energiska att

LaBarre och fyra andra professionella antropologer, som gjort

djupgående studier av peyotismen och deltagit i dess riter, ansåg sig

böra 'protestera mot en kampanj som bara avslöjar hur okunniga de

inblandade propagandisterna är'. Efter att ha påpekat att peyotl varken

är ett narkotikum eller ett berusningsmedel i ordets egentliga

bemärkelse fortsatte de med att beskriva målen för den intertribala

organisation som fått namnet 'Native American Church of the United

States' så som de framgår av dess statuter.

'Det ändamål för vilket denna sammanslutning bildas är att fostra och

främja religiös tro på Gud Allsmäktig och de många indianstammarnas i

Förenta staterna bruk vid dyrkandet av en Himmelsk Fader och att

främja moral, nykterhet, flit, välgörenhet och rättskaffens leverne samt

att odla en anda av självaktning och broderlig kärlek och enhet bland

medlemmarna av de olika indianstammarna i hela Förenta staterna . . .

med och genom det sakramentala bruket av peyotl.

. . . genom att äta den heliga peyotlen (fortsätter dessa författare)

absorberar indianen Guds Ande, på samma sätt som den vite kristne

absorberar denna ande med hjälp av sakramentens bröd och vin . . .

Det traditionella bruket hos många indianstammar var att bege sig ut i

ensamheten för att öva kontemplation och fasta, tills man uppnådde

övernaturliga visioner. Detta ersätts nu av en kollektiv nattvaka under

vilken peyotisten genom bön, kontemplation och pey-otlätande erhåller

en gudomlig uppenbarelse. För peyotisten äger detta rum emedan han

försatt sig i ett mottagligt själstillstånd och från peyotl erhållit tillräckligt

av Guds kraft för att göra det möjligt för honom att uppnå Gud . . .

Denna rit som tar hela natten är högst formell. En man fungerar som

präst med hjälp av tre assistenter. Under riten ber de med fixerade

intervall för deltagarna medan de andra männen och kvinnorna ber för

sig själva med låg röst. I ritens början tar var och en fyra bitar peyotl;

senare kan envar ta så många fler som han eller hon finner lämpligt.

Den mesta tiden går åt till att låta envar i tur och ordning sjunga fyra

religiösa sånger som motsvarar de psalmer som sjungs i vita kyrkor. . .

Av denna korta beskrivning framgår att Native American Church of the

United States är en legitim religiös organisation som förtjänar samma

rätt till religionsfrihet som andra samfund; och också att peyotl används

sakramentalt på ett sätt som motsvarar de vita kristnas bröd och vin.'

Hos kiowaindianerna äger peyotlätandets rit vanligen rum på en

lördagskväll. Männen sitter tysta på den noggrant sopade marken och

bildar en cirkel runt en fladdrande lägereld. Alla böjer sina huvuden i

bön. Sedan tar ceremonins ledare meskalknapparna från den kruka i

vilken de förvaras och ger fyra till varje man. En av dessa befrias från det

hår som täcker den och stoppas i munnen och blöts upp ordentligt,

spottas ut i handflatan, rullas till en kula och sväljs. På detta sätt kan

man med mellanrum inta ända upp till tolv knappar mellan

solnedgången och kl 3 på morgonen till ackompanjemang av böner och

riter. Under ceremonin hålls lägerelden klart brinnande och

medhjälpare slår hela tiden på trumma. Indianerna förblir sittande från

solnedgången till följande dags middag. När verkningarna försvinner

reser de sig och går till sitt arbete utan att känna obehagliga efter-

verkningar. Följande dag avstår de - helt av rituella skäl -från att

använda salt i maten.

Det var inte förrän vid slutet av 1800-talet som västerländska forskare

blev medvetna om existensen av peyotl och började undra över vilka

egenskaper denna obetydliga kaktus ägde, som kunde få indianerna att

omge den med en så lysande gloria av vördnad. Den förste av dessa

forskare som beskrev sina egna erfarenheter var den amerikanske

läkaren Weir Mitchell, som 'på morgonen en jäktig dag' svalde sex gram

av en dekokt på meskalknappar, följt av ytterligare doser på

eftermiddagen. Kl. '.40 em. fann sig Mitchell 'behagligt slö' och såg

framför sig lysande st järnuddar och fragment av färgat glas flyta i

luften. Han gick in i ett mörkt rum och slog sig ned för att njuta av den

föreställning som igångsatts av den mysteriösa drogens inverkan på

cellerna i hans syncentrum.

'Det fyrverkeri som följde under två förtrollade timmar var sådant att jag

finner det hopplöst att beskriva det i ord som kan visa andra skönheten

och prakten i vad jag såg. Stjärnor, fina flytande skikt av färg, så ett

plötsligt svall av oräkneliga punkter av vitt ljus som svepte över

synfältet, precis som om Vintergatans osedda miljoner skulle flyta förbi

mina ögon i en gnistrande flod ... sicksacklinjer i mycket klara färger. . .

den underbara skönheten i mera svällande moln av bjärtare färger som

försvunnit innan jag gett dem ett namn.

Ett vitt spjut av grå sten växte upp till jättelik höjd och blev ett högt,

rikt smyckat gotiskt torn med högst detaljerad och klar struktur, med

många ganska väderbitna statyer stående i nischer eller på konsoler.

Medan jag beskådade detta blev varje utstående hörn, kornisch och

t.o.m. murstenarnas kanter småningom täckta eller behängda med

klasar av vad som tycktes vara stora ädelstenar - fast oslipade - och

några liknade mera mängder av genomskinlig frukt. De var gröna,

purpurfärgade, röda och orange, aldrig klart gula och inte heller blå. Alla

tycktes ha ett inre ljus, och att ge ens den vagaste föreställning om den

fullkomligt tillfredsställande intensiteten och renheten hos dessa

praktfulla färger ligger helt utom min förmåga. Alla de färger jag

någonsin sett är matta i förhållande till dessa. Medan jag såg på det - och

det varade länge - antog tornet en fin musgrå färg och de tjocka

hängande massorna av smaragdgrönt, rubinrött och orange började

överallt droppa ett sakta regn av färger.

Efter ett ändlöst fyrverkeri av mindre märkliga underverk såg jag något

som gjorde ett djupt intryck på mig. Kanten på en enorm klippa tycktes

sträcka sig ut över en havsbukt med omätligt djup. Min osynlige

förtrollare satte på kanten ned en jättelik fågelfot av sten. Ovanför, från

benet, hängde en skärva av samma ämne. Denna började rulla upp sig

och flyta ut till ett avstånd som för mig tycktes representera Tidens lika

väl som Rummets oändlighet. Här fanns mil av vattrad purpur,

halvgenomskinlig och av outsäglig skönhet. Då och då flöt mjuka

guldmoln från vecken, eller ett skimmer gled över hela den böljande

purpurn, och ting som liknade gröna fåglar föll från den och fladdrade

ned till bukten nedanför. Sedan såg jag klasar av sten som i stora massor

hängde från fotens klor - kilometerlånga tycktes det mig - och sträckte

sig ned i djupet av det svarta havet. Detta var den mest distinkta av mina

visioner.'

I sin sista vision såg Mitchell Newports strand med dess rullande vågor

som 'flytande härligheter, jättelika och hotande, underbart rent gröna

eller röda och djupt purpurfärgade, bara en gång djupt orange, och utan

spår av skum. Dessa vattenberg av färg bröt sig på stranden i myriader

ljuspunkter av samma nyans som vågen'.

Författaren ansåg det vara helt omöjligt att finna ord för att beskriva

färgerna. 'De dröjer fortfarande synliga kvar i mitt minne och de har

efterlämnat känslan att jag bland dem sett färger som i min erfarenhet

är okända.'

Nyheter om peyotls märkliga egenskaper spred sig till Europa, där

Havelock Ellis - berömd för sina banbrytande studier på det mänskliga

sexuella beteendets område - beslöt att göra experiment med denna

enastående drog. Sedan han i London fått tag på en liten kvantitet

meskalknappar slog han sig ned i sina tysta rum i The Temple och

tillredde på tre av knapparna en dekokt, som han drack i intervaller mel-

lan 2.30 och 4.30 em.

'Det första symptom jag observerade under eftermiddagen var en viss

känsla av energi och ökad intellektuell kraft. Denna försvann, och

ungefär en timme efter den sista dosen kände jag mig svag och matt;

pulsen var låg och jag fann det mer behagligt att lägga mig ned. Jag

kunde fortfarande läsa, och jag lade märke till att en blek violett skugga

flöt över boksidan runt den punkt jag fäste ögonen på. Jag hade redan

lagt märke till att föremål som inte låg inom det centrala synfältet - t.ex.

mina händer som höll boken - visade en tendens att verka mer

påfallande, med förhöjd färg, nästan monstruösa, medan efterbilderna

när jag slöt ögonen var kraftiga och långvariga. Bakom slutna ögonlock

uppträdde visionerna först småningom. I början var där blott ett vagt

spel av ljus och skugga, som lät ana bilder men aldrig visade dem. Sedan

blev bilderna tydligare, men alltför förvirrade och mångfaldiga för att

kunna beskrivas - på sin höjd kan man säga att de hade samma karaktär

som kaleidoskopbilder, symmetriska grupperingar av taggiga objekt.

Under aftonens lopp blev de så distinktare, men fortfarande svåra att

beskriva - för det mesta ett stort fält av gyllene juveler, inlagt med röda

och gröna stenar, och som ständigt förändrades. Detta ögonblick var

kanske den ljuvligaste erfarenheten, ty samtidigt tycktes luften kring

mig fylld av svag parfym - vilket tillsammans med visionerna gav en

högst angenäm effekt -och all obehagskänsla hade försvunnit så när som

på en svag mattighet och darrning i händerna, vilket senare gjorde det

nästan omöjligt att föra pennan när jag gjorde anteckningar om

experimentet; med en viss ansträngning var det emellertid alltid möjligt

att skriva med blyerts. Visionerna liknade aldrig bekanta föremål; de var

utomordentligt tydliga, men ändå alltid nya; de närmade sig alltid men

sammanföll ändå aldrig med utseendet på bekanta ting. Jag kunde se

tjocka, praktfulla fält av juveler, ensamma eller i hopar, ibland lysande

och gnistrande, ibland matt glödande. Sedan kunde de inför min blick

resa sig i blomlika skepnader som så tycktes förvandlas till prunkande

fjärilsformer eller ändlösa veck på gnistrande iriserande vingar på

underbara insekter. Ibland tycktes jag stirra in i ett ofantligt roterande

kärl, på vars polerade konkava pärlemoryta nyanserna hastigt växlade.

Jag förvånades inte blott över det enorma antalet bilder utan ännu mer

över deras rika variation. Ständigt uppträdde i synfältet någon

fullständigt ny effekt; ibland var där snabb rörelse, ibland matt och tung

färgrikedom, ibland glitter och gnistor, en gång ett förbluffande regn av

guld som tycktes närma sig mig. Vanligen syntes en kombination av rik,

dyster färg med juvellika punkter av lysande skiftning. Varje färg eller

nyans jag kan tänka mig uppträdde förr eller senare. Ibland sprang på

en gång fram alla de olika nyanserna av en enda färg, som t.ex. rött med

scharlakans-, karmo-sin- och skära nyanser, eller också följde de tätt på

varandra. Men trots denna oändliga rikedom fanns där alltid en viss

sparsamhet och estetisk känsla i de färger som uppträdde. De var

vanligen förbundna med en form och uppträdde aldrig i stora massor -

eller om de gjorde det var nyansen ytterst mild. Vidare imponerade inte

bara färgernas lyskraft, finess och mångfald, utan ännu mer deras

ljuvliga och varierade struktur, nätartad, vävd, polerad, glödande, matt

ådrad, halvgenomskinlig - de juvellikt glödande effekterna och de

nätartade, som liknade insektvingar, var kanske de vanligaste. Ehuru

effekterna var helt nya hände det ofta - som jag redan sagt - att de

påminde vagt om kända företeelser. Sålunda föreföll en gång de föremål

jag såg att vara tillverkade av utsökt porslin, en annan gång såg de ut

som underlig konfekt, och åter en annan gång som maoriarkitektur; och

bildernas bakgrund påminde ofta både till form och färg om de delikata

arkitektureffekter, liknande spetsmönster skuret i trä, som vi associerar

med mouchrabieharbeten från Kairo. Men visionerna växte och

förändrades alltid utan något sammanhang med det typiska för de reella

föremål om vilka de vagt påminde mig, och när jag försökte inverka på

förloppet hade jag mycket liten framgång. På det hela taget kan jag säga

att bilderna vanligen var vad som skulle kunna kallas levande arabesker.

Där fanns ofta en viss ofullständig tendens till symmetri, som om den

bakomliggande mekanismen vore associerad med ett stort antal slipade

facetter. Samma bild upprepades på detta sätt över en stor del av

synfältet, men detta gäller mer formen än färgen, som fortfarande va-

rierade på alla slags behagliga sätt, så att om med en viss enformighet

juvelliknande blommor växte fram och utbredde sig över hela synfältet,

visade de ändå varje tänkbar variant av utsökta färgtoner.

Weir Mitchell fann att han bara kunde se visionerna med slutna ögon

och i ett alldeles mörkt rum. Jag kunde se dem i mörkret och nästan lika

lätt - fast de var inte lika lysande -med vidöppna ögon. Bäst såg jag dem

emellertid när jag blundande satt i ett rum som blott upplystes av

fladdrande eldsken. Detta stämmer uppenbart överens med indianernas

erfarenhet, då de håller en eld klart brinnande under sina meskalriter.

Visionerna fortsatte med oförminskad lyskraft under många timmar,

och eftersom jag kände mig en smula matt och svag i musklerna gick jag

till sängs. När jag klädde av mig gjorde det starkt intryck på mig att

mina lemmar såg ut att vara röda, fjälliga, bronserade och pigmenterade

så snart jag inte såg direkt på dem. Jag hade inte den minsta lust att

sova; där förelåg allmän överkänslighet hos sinnesorganen såväl som

muskulär irritabilitet, och det svagaste ljud tycktes förstorat till

förskräckande dimensioner. Det kan också hända att jag hölls vaken av

en vag oro för det obekanta i mitt tillstånd och hur det skulle utveckla

sig.

Sedan jag iakttagit visionerna i mörkret under några timmar blev jag

en smula trött på dem och vred upp gasljuset. Då fann jag att jag kunde

studera en ny serie visuella fenomen, som tidigare observatörer inte

nämnt något om. Gasljuset (en vanlig flämtande låga) tycktes brinna

mycket klart och utsända vågor av ljus, som expanderade och drog sig

samman på ett enormt överdrivet sätt. Ännu mer intryck på mig gjorde

skuggorna, som åt alla håll förhöjdes av uppblossande röda, gröna och

framför allt violetta färger. Hela rummet med sitt vitkalkade men inte

särskilt vita tak blev på detta sätt färgrikt och vackert. Skillnaden mellan

rummet som jag såg det då och det utseende det vanligen har var den

skillnad man ofta kan iaktta mellan en målning av ett rum och det

verkliga rummet. De skuggor jag såg var de skuggor som artisten sätter

in, men som man inte kan se i verkligheten under normala förhållanden.

Det erinrade mig om Claude Monets målningar, och när jag iakttog

scenen kom det för mig att meskal kanske åstadkommer just samma

tillstånd av visuell hyperestesi - eller kanske snarare utmattning - som

konstnären erfar under inverkan av långvarig visuell uppmärksamhet.

Jag ville fastställa hur det dämpade och stadiga elektriska ljuset skulle

påverka seendet och gick in i det andra rummet. Här var skuggorna

svagt framträdande, men väggarna och golvet tycktes darra och vara

immateriella och allting var av finare beskaffenhet än vanligt.

Ungefär kl. 3.30 på morgonen kände jag att fenomenen tydligt

försvagades - fast visionerna fortsatte, nu huvudsakligen mänskliga

figurer, fantastiska och kinesiska till karaktären - och jag kunde nu falla i

sömn, vilken visade sig vara fridfull och utan drömmar. Jag vaknade vid

vanlig tid och kände ingen trötthet eller annan obehaglig reminiscens av

den erfarenhet jag haft. Blott mina ögon tycktes ovanligt känsliga för

färger, framförallt för blått och violett; jag kan t.o.m. påstå att ända

sedan denna upplevelse har jag varit mer estetiskt känslig än tidigare för

de mer subtila fenomenen på ljusets, färgens och skuggans område.'

Upplevelserna gjorde så starkt intryck på Havelock Ellis att han

övertalade en målarvän att pröva giftet. Efter att ha förtärt fyra knappar

blev denne målare våldsamt sjuk. Kramp-artade anfall av smärta i

hjärttrakten kombinerades med en känsla av omedelbart förestående

död, medan rädslan för ljus och pupillernas utvidgning var så kraftig att

ögonlocken måste hållas mer eller mindre slutna. De färgade visionerna

började faktiskt vid denna tidpunkt, men målaren var så upptagen med

de andra mindre behagliga sensationerna att han inte hade stora

möjligheter att njuta av de egendomliga nyanser han nu iakttog.

'Jag såg ett intensivt lysande blått sken börja spela runt alla föremål. Ett

fyrkantigt cigarrettskrin, violett till färgen, sken som en ametist. Jag

vände bort ögonen och såg nu på ryggen av en stol ett band av färg som

glödde som rubin. Fast jag väntat mig något sådant fenomen som ett av

de första symptomen på berusningen blev jag ändå något skrämd när

detta ägde rum. En sådan tyst och plötslig illu-mination av alla ting

omkring mig, där ett ögonblick tidigare inget märkvärdigt synts, tycktes

som ett slags utifrån kommande galenskap, och dess egendomlighet

påverkade mig kraftigare än dess skönhet. En önskan att undfly det

förde mig till dörren, och jag lade märke till att själva rörelsen hade den

verkan att färgerna förjagades. Men en plötslig svårighet att andas och

en känsla av domning i hjärttrakten kom mig att återvända till den

länstol ur vilken jag rest mig. Från detta ögonblick hade jag en serie av

paroxysmer, som jag bara kan beskriva genom att säga att det kändes

som om jag höll på att dö. Det var omöjligt att röra sig och det tycktes

nästan omöjligt att andas. Jag inbillade mig till hälften att jag snabbt

höll på att duka under och jag kände att för varje sekund försvagades

kraften att göra motstånd mot de våldsamma förnimmelser som höll på

att uppstå inom mig.

De första paroxysmerna var de våldsammaste. De började med

kittlingar i de nedre extremiteterna och med känslan av en äcklig,

kvävande gas som steg upp i mitt huvud. Två eller tre gånger åtföljdes

detta av en färgvision där jag såg gasen flamma upp när den passerade

min hals. Men jag hade sällan visioner under paroxysmerna; de

uppträdde under pauserna. De började med att färger flammade upp; en

gång täckte en flod av klart upplyst, grönt vatten synfältet, delvis

fradgande som när friskt vatten med alla luftbubblor pumpas in i en

simbassäng. Vid ett annat tillfälle tycktes mitt öga förvandlas till en

jättelik droppe av smutsigt vatten, i vilket miljoner små varelser som

liknade grodyngel rörde sig. Men de tidiga visionerna bestod vanligen av

en våldsam följd av färgade arabesker, som steg och sjönk eller gled in i

synfältet från alla möjliga håll. Det skulle vara lika svårt att beskriva

virveln av vatten vid nedre änden av ett vattenfall som att beskriva det

kaos av färger och mönster som kännetecknade denna period.

Nu började också en ny serie av märkliga förnimmelser. De började

med förskräckande plötslighet och följde snabbt på varandra. Jag

antecknar dessa i den godtyckliga ordning i vilken de kommer för mig:

(I) Mitt högra ben blev plötsligt tungt och massivt; det kändes faktiskt

som om hela min kroppsvikt flyttats till trakten av låret och knäet och

resten av min kropp mist all kroppslighet. (2) Lika plötsligt som en

neuralgisk smärta tycktes mitt bakhuvud öppna sig och släppa ut

strömmar av klara färger; detta följdes genast av en känsla som om ett

stormlikt drag blåste genom håret på samma ställe. (3) Vid ett tillfälle

fick färgen grönt smak i min mun; den smakade sött och en aning

metalliskt; blått hade däremot en smak som tycktes likna fosfor; dessa

är de enda färger som tycktes vara förbundna med smak. (4) En känsla

av behaglig lättnad och övernaturlig lätthet i trakten av pannan, åtföljd

av en tilltagande känsla av sammandragning. (5) Ringande i ena örat.

(6) En känsla av brännande hetta i vänstra handflatan. (7) Hetta kring

bägge ögonen. Det sistnämnda fortsatte under hela perioden, utom

under ett ögonblick då jag hade känslan av kyla på ögonlocken, åtföljd

av en färgvision av det rynkiga ögonlocket, av hudens försvinnande från

pannan, dött kött och slutligen dödskalle.

Under alla dessa förnimmelser och visioner förblev inte endast min

tankeförmåga fullständigt klar utan var - tror jag - av ovanlig skärpa. Jag

var fullt medveten om en egendomlig kontrast när jag hörde mig själv

tala förnuftigt med H. E., som strax innan kommit in i rummet, och på

samma gång kände de vilda och extraordinära upptåg som pågick i min

kropp. Mitt förnuft tycktes vara det enda kvarlevande av min varelse.

Ibland kände jag det som om också detta skulle försvinna, men ljudet av

min egen röst återupprättade då kommunikationen med yttervärldens

realitet.

Darrningar pågick nästan konstant i mina nedre extremi-teter. Envis

var också känslan av illamående. Denna, åtföljd av kvävningskänsla och

smärta i hjärttrakten, avhjälptes om jag intog konjak, kaffe eller kex. Att

anstränga musklerna hade jag varken lust eller kraft till, mina händer

behöll emellertid sin fulla styrka.

Det var för mig smärtsamt att hålla ögonen öppna längre än ett par

sekunder; dagsljuset tycktes fylla rummet med bländande sken. Ändå

tycktes alla föremål i de korta glimtar jag såg vara normala till form och

färg. När jag slöt ögonen föreställde de flesta visionerna - efter det första

kaotiska fyrverkeriet - delar av min kropp undergående ett antal märk-

liga förändringar, metamorfoser eller illuminationer. De var oftast

komiska och groteska till karaktären, fast ofta vackra i färgen. Vid ett

tillfälle såg jag mitt högra ben fyllas med svag heliotropfärg; vid ett

annat förvandlades min rockärm till ett mörkgrönt material med ett

inarbetat rött flätmönster och det hela kantades vid manschetten av

sobel. Knappt hade min nya ärm tagit form förrän jag fann mig helt

klädd i en kostym av samma typ, av medeltida snitt, men jag kan inte

säga exakt vilken period den tillhörde. Jag lade märke till att en tillfällig

rörelse - exempelvis av handen - genast frammanade en färgvision av

denna kroppsdel, som till synes helt naturligt förvandlades till något helt

annat. När jag sålunda tillfälligtvis tryckte fingrarna mot tinningarna,

började fingertopparna förlängas och växte så ut till strävor-na i ett valv

eller kupolformat tak. Men de flesta visionerna var av mer personlig

natur. Jag råkade en gång föra en sked kaffe till läpparna och medan jag

för detta ändamål lyfte armen blixtrade en vision förbi mina slutna (eller

nästan slutna) ögon - i alla regnbågens färger - av min arm skild från

kroppen och erbjudande mig kaffe ut ur en mörk och obestämd rymd.

Vid ett annat tillfälle, när jag försökte komma över ett lätt illamående

genom att äta en bit kaka som H. E. räckte mig, flammade denna

plötsligt upp i blåa lågor. Det var en underbart vacker syn. Men detta var

inte allt. När jag placerade kakbiten i munnen slog den återigen ut i

samma färgade eld och lyste upp det inre av min mun och kastade blåa

reflexer på gommen. Jag vågar påstå att ljuset i Blå grottan på Capri inte

på långa vägar är så blått som det inre av min mun för ett kort ögonblick

tycktes vara. Där fanns många visioner vilkas upphov jag inte kunde

spåra. Där fanns spiraler, arabesker och blommor, och ibland föremål av

mer trivial och prosaisk karaktär. I en vision såg jag en rad små vita

blommor, den ena intill den andra som pärlor i ett halsband, börja

snurra i form av en spiral. Jag observerade att varje blomma hade en

porslinsartad yta. I ett ögonblick då jag hade känslan att mina kinder

blev heta och febriga hade jag den mest egendomliga av alla

färgvisionerna. Den började med känslan av att huden i mitt ansikte blev

mycket tunn och fick lika ömtålig konsistens som silkespapper, och

känslan förhöjdes plötsligt av en vision av mitt ansikte, papperslikt,

halvgenomskinligt och litet rödaktigt till färgen. Till min förvåning såg

jag mig själv som om jag sutte inne i en kinesisk lykta och tittade genom

mina kinder ut i rummet.'

Denne målare lade framför allt märke till den egendomliga dualismen,

personlighetsklyvningen, som så ofta observerats av dem som inträtt i

den främmande värld till vilken peyotl är nyckeln. När han återvände till

normalt tillstånd erfor han den känsla av overklighet, som ibland griper

åskådaren när han sett ett speciellt fascinerande skådespel och så plöts-

ligt kommer ut i vardagens gråa ljus.

'När man följer med massan ut på gatan bryter den ordinära världen - på

grund av kontrasten till de uppseendeväckande scener man just

bevittnat - in över en med närmast en känsla av overklighet. Huset,

gatans utseende, t.o.m. dagsljuset tycks för några ögonblick främmande.

Under dessa ögonblick verkar allt för tanken underligt och obekant eller

åtminstone ses det mer objektivt. Sådan var min känsla vad mitt gamla

vanliga jag beträffar. . . Det var som om jag helt oväntat uppnått

objektiv kunskap om min egen personlighet. Jag liksom såg mitt

normala tillstånd med ögonen hos en person som ser gatan när han

kommer ut från teatern mitt på dagen.

Denna känsla framhävde också psykets oberoende under

berusningsperioden. Det ensamt tycktes ha undsluppit giftets

verkningar; det ensamt förblev friskt i ett allmänt delirium och tycktes

hävda majestätet hos sin personliga natur. Jag kände det nu som om det

ett slag hade regerat autokratiskt, utan ministrar och deras

omständlighet. Från och med nu skulle jag vara mer eller mindre

medveten om det ömsesidiga beroendet av kropp och hjärna. En lätt

huvudvärk, en släng av dålig matsmältning eller något sådant skulle

kunna åstadkomma vad en allmän berusning av mina sinnen och nerver

inte förmått.'

Under det år som följde frestades Havelock Ellis att använda fler av sina

vänner som försökskaniner för att avslöja mysterierna i peyotlens värld.

En av dem, en poet med intresse för mysticism och kunskap om olika

visionsalstrande gifter, fann effekten av peyotl huvudsakligen obehaglig

och sade sig vida föredra haschisch. En annan lyriker var framför allt

imponerad av de 'ljudfärger' som flöt runt honom när han spelade piano.

Havelock Ellis själv fann att musik hade kraftig inverkan på hans

visioner. Detta gällde framför allt Schu-manns musik, särskilt hans

Waldszenen och Kinderszenen.

' "Der Vogel als Prophet" frammanade en känsla av atmosfär och av

lysande, befjädrade fågelliknande former som rörde sig fram och

tillbaka. "Ein Blumenstück" framkallade konstanta och bestående bilder

av grönska, medan "Schehe-razade" åstadkom effekten av flytande vita

slöjor, täckta av gnistrande paljetter och juveler. I samtliga fall gjordes

min beskrivning naturligtvis innan jag visste vad stycket hette. Jag

påstår inte att denna enda experimentserie bevisar mycket, men det vore

absolut mödan lönt att följa denna antydan och fastställa huruvida härav

något ljus kastas över kompositörens makt att suggerera fram bestämda

föreställningar eller lyssnarens förmåga att förnimma dem.'

Efter Havelock Ellis var näste peyotlforskare den franske farmakologen Alexandre Rouhier, som beskrev en av sina försökspersoners reaktioner på en dos av 2 gram extrakt av peyotl. Personen i fråga, som intog giftet kl. 8 fm., såg visioner som började en timme och fyrtio minuter senare och 'fortsatte att utveckla sig utan avbrott under de närmaste tjugotre timmarna, och inte heller avtog under denna tid det nöje med vilket L. betraktade utspelandet av dessa färgrika scener'. Visionerna var komplicerade och varierande. Här skall bara ges ett par exempel.

'En utsirad diamantring. Den stora mittstenen utsänder stora mängder

grön, violett eller rosafärgad eld som övergjuter hela scenen med en

egendomlig glöd av sammansatt färg, produkten av blandningen av de

många eldarna. En av diamanterna öppnar sig och blottar en liten ängel

som hoppar från ringen, tar upp den och bär den med möda. En kvinna

uppträder, "skön som en gudinna". Hennes drag är ädla, näsan böjd,

hennes färg bronsartat gul, hennes lockiga kastan-jebruna hår fladdrar

fritt. Hon leker med den lilla ängeln. En grupp av kvinnor uppträder,

några klädda i skära och andra i blå klädnader. Mitt ibland dem finns en

dansös som gör rytmiska rörelser. Snart dansar de alla, ibland parvis,

ibland i mångfärgade grupper. Den lilla ängeln dansar på händerna,

med benen i vädret. Hon går och hämtar ett plakat på vilket är skrivet

"Jag är kärleken". Hon flyger upp på ett moln.

De dansande går bort. Gudinnan blir ensam kvar; hennes drag

präglas av oändlig sorg; hon gråter och kastar sig sedan ned på marken,

snyftande "som om hon skulle dö". Hon blir otydlig och försvinner.

Visioner av en jungfrulig skog, ymnig tropisk växtlighet; träd med

stammarna klädda av gigantiska lianer, marken täckt av tätt tjockt gräs.

Hängande i en gren uppenbarar sig en apa som håller en kokosnöt.

Nedanför visar sig ett stort djur, med egendomligt och vilt utseende och

gapande mun, som visar fruktansvärda vita tänder. Ovanför visar sig

ännu en apa och leker med den första.

En glänta upplyst av solsken, som silar genom det tjocka lövverket. I

skuggorna ser man vackra tonkontraster. I mitten finns en damm, täckt

av näckrosor på vilkas blad det sitter fullt med paddor. Uppskrämda

hoppar de alla snabbt i vattnet. En cinnoberfärgad man närmar sig,

bärande pilbåge och koger. Hans hår är prytt med fjädrar. En vacker

graciös antilop kommer fram ur undervegetationen och går fram till

dammen för att dricka "med oändlig utsökthet". Indianen dödar och

styckar den och ger sig av, bärande dess huvud. L. är överväldigad av

visionens intensitet och utropar: "Vilket odjur! Han kan inte förstå

naturens skönhet! Så graciöst djuret är till och med i döden." '

Flera av Rouhiers försökspersoner lade märke till de små figurer de såg

under peyotlens inflytande. Dessa 'Liliputhallu-cinationer' sätter

Rouhier i motsats till de gigantiska figurer, 'Brobdignagillusioner', som

förekommer under inflytande av yagé, en annan hallucinogen som

senare skall beskrivas.

Efter dessa studier utfördes blott få undersökningar av den

obearbetade peyotlens verkningar. Kemisterna, som alltid håller utkik

efter nya världar att lägga under sig, hade tagit in den gudomliga växten

i sina laboratorier för att finna ut naturen hos de ämnen, som förlänade

den dess visionsfram-kallande egenskaper. Den bruna, illaluktande

dekokten på meskalknappar renades gradvis och den ena kristalliniska

beståndsdelen efter den andra avskildes från råmaterialet. Inte mindre

än nio alkaloider hade slutligen kristalliserats, av vilka flera påverkade

uppträdandet hos experimentdjur. Giftigast av dessa alkaloider var

lophophorin, som i doser om cirka 12 milligram per kilo kroppsvikt hos

kaniner framkallade våldsamma konvulsioner av den typ vi känner från

stelkramp eller strykninförgiftningar. Ämnet pellotin åstadkom hos

människan sömnighet, som antyder att det skulle kunna användas som

sedativum. Anhalonidin hade däremot en stimulerande inverkan på det

centrala nervsystemet.

Men av alla de substanser som isolerades ur denna egendomliga

kaktus var den viktigaste och mest intressanta meskalin. Detta ämne och

enbart det kunde man tillskriva peyotl-ätarens extraordinära visioner.

Meskalin är inget komplicerat ämne. Det tillhör den stora och viktiga

kemiska grupp som kallas aminer, av vilka många (t.ex. adrenalin och

nor-adrenalin) har kraftig inverkan på kroppens kemi. För att vara mera

precis är meskalin ett derivat av ammoniak (NH3) i vilket en av

väteatomerna ersatts av en kolkedja, grupperad som visas i Tillägg. Det

kemiska namnet är 3, 4, 5-trimet-oxy-fenyl-etylamin - ett ämne som kan

framställas syntetiskt utan alltför mycket besvär. De som vill hänge sig

åt de visioner som framkallas av peyotl är alltså inte beroende av växten

för tillgången på sitt gift.

Med tillgång till rent meskalin behövde de som undersökte dess

egenskaper inte längre tugga den äckliga kaktusen eller svälja

motbjudande dekokter, bryggda på dess knappar. De lämnade sådana

tvivelaktiga nöjen åt indianerna och fortsatte sina forskningar med den

heliga växtens renade essens och antingen svalde lösningen eller också

sprutade in den. Forskningarna fortsattes energiskt. Från doktor

Beringers laboratorium i Heidelberg utsändes en volym om 315 sidor

-ett värdigt exempel på tysk Wissenschaftlichkeit - det största bidraget

på området hittills. Beringers försökspersoner fick vanligen meskalinet i

form av en injektion och den använda dosen var oftast 400 milligram.

Deras erfarenheter hade mycket gemensamt med dem Weir Mitchell och

Havelock Ellis beskrivit, men det tyska sinnets metafysiska böjelser,

dess tendens att söka det yttersta, det obegränsade och osägbara, lade

till meskalinupplevelsernas redan rika spektrum ytterligare djupa

nyanser, som de tidigare forskarna inte lagt märke till.

'Jag slutade läsa Weils bok om Inre sekretion därför att dagen var fylld

av de fenomen som framkallas av meskalin. På mattan framför mig

började snart en underbar föreställning. Från synfältets kant kröp över

den gröna mattan djur, som liknade monster ur någon saga och som

sträckte ut tungor och klor. Jag såg deras lek med nöje och beklagade

bara att djuren visade sig i olika nyanser av grått. Denna tanke hade

knappt gått genom mitt huvud förrän bestarnas ögon glittrade av gröna

eller röda ljus. Snart blev deras tungor och klor karmosinfläckiga och

började fladdra som lågornas lek i en brasa ... Något senare fäste jag

mina ögon på en punkt i taket där några små flugor hängde i en

spindelväv. Plötsligt började flugorna mångfaldigas, upplysta av vackra

färger inom spindelnätets ständigt förändrade form.

Nu visade sig för mina ögon praktfulla arkitektoniska former som

tycktes hänga ned från taket, uppdelade i sexkan-tiga segment som

bikakor. Ovanför taket fortsatte varje bikaka och övergick i en målad

gotisk valvbåge. Medan jag njöt av det uppåtsträvande i dessa smäckra

bågar tornade de upp sig till ännu större höjd inför mina ögon.

Utomordentlig glädje överväldigade mig - en stark och skön känsla av

evighet och oändlighet. Detta överväldigade mig så att snart allting

tycktes oändligt. Där fanns de igen, dessa djupa vackra perspektiv som

jag sett under min första erfarenhet av meskalin, men nu var de aldrig

stilla utan blev ständigt djupare. Och med tiden hände detsamma som

med rummet. Den vanliga mänskliga uppfattningen om tid tycktes löjlig.

Jag ville inte ens tänka på den. Känslan av att sväva i det oändliga, att

flyta ut i evighetens ocean upptog mig helt och hållet och var högst

intimt förbunden med mitt självmedvetande. Jag kände ett unikt nöje i

att undersöka ändlösheten hos mitt eget jag, gränslösheten hos var och

en av mina psykiska funktioner ... min psykologiska jämvikt växlade

ständigt. Ena ögonblicket njöt jag av att kunna somna in i min egen lilla

värld, i nästa stod jag undrande inför djupa gåtor, inför mysteriet i den

magiska leken inom mig. Jag kände t.o.m. rädsla vid tanken på den

vilda, hemliga kraft som arbetade inom min varelse.'

Lika genomträngda av vad Baudelaire kallade 'smaken av det Oändliga'

var de erfarenheter en annan av Beringers försökspersoner gjorde:

'Mina föreställningar om rummet var obeskrivligt egendomliga. Jag

kunde se mig själv från huvud till fot. såväl som den soffa på vilken jag

låg. Kring mig var intighet, ett absolut tomt rum. Jag svävade på en

ensam ö i etern. Ingen del av min kropp var underkastad tyngdlagen. På

andra sidan tomrummet - rummet tycktes vara obegränsat stort - upp-

trädde fantastiska figurer för mina ögon. Jag var mycket upphetsad,

svettades och darrade och hölls i ett tillstånd av oupphörlig förundran.

Jag såg ändlösa korridorer med vackra valvbågar, ljuvligt färgade

arabesker, groteska dekorationer, gudomliga, sublima och förtrollande i

sin fantastiska prakt. Dessa visioner förvandlades till vågor och böljor,

byggdes upp, förstördes och återkom i ändlösa variationer, först i två

och sedan i tre dimensioner för att slutligen försvinna i oändligheten.

Soffans ö försvann. Jag kände inte mitt fysiska jag; en ständigt stigande

känsla av upplösning satte in. Jag greps av våldsam nyfikenhet - stora

ting skulle avslöjas för mig. Jag skulle inse väsendet hos alla ting,

skapelsens gåta skulle lösas. Jag hade blivit okroppslig.'

Meskalinupplevelsens mystiska aspekter har helt nyligen åter

undersökts. Aldous Huxley - en representant för den 'universella

människan' som var vanligare under renässansen än i vår

överspecialiserade tid - har studerat ämnet såsom en författare som på

en gång är mystiker och vetenskapsman. Hans egna erfarenheter efter

att ha svalt 400 mg meskalin innebar en förändring, inte av identiteten

hos iakttagna ting men väl i iakttagelsens innehåll. Han beskriver inga

fält av praktfulla juveler, inga av de gotiska valv som är så vanliga hos de

tyska forskarna, inga av de sällsamma vidunder, de 'underbara drakar,

som på sin andedräkt balanserade vita bollar' som besökte en av

Havelock Ellis' poeter. Där finns inget i Aldous Huxleys beskrivning som

ens antyder att meskalin skulle vara vad en del beskrivit det som,

nämligen en hallucinogen -d.v.s. ett medel som kan framkalla

hallucinationer. Det väsentliga för en hallucinogen är att den får dem

som står under dess inflytande att höra, se eller känna saker som inte

finns där. Havelock Ellis' roterande blomsterrabatter, Weir Mitchells

torn som droppade juveler - de var hallucinationer i ordets rätta

bemärkelse. Inga sådana fenomen beskrivs i Aldous Huxleys bok.

Den förändring som meskalinet åstadkom hos honom berörde det

sätt på vilket han uppfattade bekanta föremål. 'Hur underbart

övernaturligt och mirakulöst detta är', skrev Zen-patriarken, 'jag hämtar

vatten och jag hugger ved!' Det är precis denna förvandling av enkla ting

som Huxley beskriver, och detta övernaturliga drag som låg som en

gloria kring vanliga föremål betyder för honom mycket mer än alla färg-

visioner eller raffinerade fantasier. Men visst erfor han de förhöjda

färgvärden som är ett nästan genomgående drag i beskrivningar av

meskalinerfarenheter. Hans böcker började t.ex. glöda som ädelstenar.

'Röda böcker, som rubiner; smaragdgröna böcker; böcker bundna i vit

jade; böcker av agat, av akvamarin, av gul to-pas; lapis lazuliböcker

vilkas färg var så intensiv, så fylld av inneboende mening att de tycktes

stå i begrepp att lämna hyllorna för att mer intensivt tränga sig på min

uppmärksamhet.'

Men detta berikande av färgernas kvalitet var av sekundär betydelse

jämfört med den utomordentliga betydelse som enkla föremål blev

mättade med. Halvannan timme efter att ha intagit meskalin fann sig

Huxley uppmärksamt betrakta en liten vas av glas.

'Vasen innehöll bara tre blommor - en fullt utslagen

Belle-of-Portugal-ros, snäckskalsskär med en anstrykning av en hetare,

mer flammig nyans vid basen av varje kronblad; en stor nejlika,

rödviolett och gräddfärgad; och - blekt purpurfär-gad i ändan av sin

brutna stjälk - en iris' djärva heraldiska blomma. Tillkommen på en

slump bröt den lilla blomsterkvasten mot alla den vedertagna goda

smakens regler. Vid frukosten samma morgon hade jag lagt märke till

den skärande dissonansen i dess färger. Men det var inte längre det vä-

sentliga. Nu betraktade jag inte ett ovanligt blomsterarrangemang. Jag

såg vad Adam hade sett den morgon han skapades - ögonblick efter

ögonblick den nakna existensens mirakel.'

Vad rosen, irisen och nejlikan så intensivt betydde när de betraktades

med ett medvetande som modifierats av meskalin var

'... ingenting mer eller mindre än vad de faktiskt var - en förgänglighet

som dock var evigt liv, en evig undergång som på samma gång var det

rena Varat, en hop små detaljer i vilka man genom någon osägbar och

ändå självklar paradox kunde se den gudomliga källan till all tillvaro.

Jag fortsatte att betrakta blommorna, och i deras levande ljus tyckte

jag mig upptäcka den kvalitativa motsvarigheten till andningen, men en

andhämtning utan återvändande till utgångspunkten, utan någon

återkommande ebb, utan blott ett upprepat flöde från skönhet till

stegrad skönhet, från djupare till ännu djupare betydelse. Ord som "nåd"

och "förklaring" kom för mig, och detta var naturligtvis vad de bland

annat stod för. Mina ögon vandrade från rosen till nejlikan, och från

denna glödande fjäderboll till de släta slingor av känslig ametist som var

irisen. Den Saliggörande visionen, Sat Chit Ananda,

Vara-Medvetande-Sällhet - för första gången förstod jag vad dessa

underbara stavelser åsyftade, inte på den verbala nivån, inte genom

stammande antydningar eller på avstånd, utan exakt och fullständigt.'

Dessa beskrivningar av meskalinets verkningar har förmodligen hos

läsaren efterlämnat intrycket att denna renade produkt av den heliga

kaktusen är nyckeln till en mycket märklig värld. För många människor

är den verkligen en sådan nyckel, och dess positiva sidor har mycket

klart summerats av Havelock Ellis:

'Meskalberusning kan beskrivas som framför allt en saturna-liefest för

de yttre sinnena och mest av allt en orgie för synen. Den visar ett optiskt

sagoland, där alla sinnena då och då kommer med i leken, men psyket

självt förblir en åskådare med självkontroll. Meskalberusningen skiljer

sig sålunda från de andra artificiella paradis som framkallas av

narkotika. Under inflytande av exempelvis alkohol påverkas liksom un-

der drömmen också intellektet, fast man kan vara medveten om en

ovanlig ljusglans; haschisch återigen åstadkommer okontrollerbara

rörelseimpulser och dränker sitt offer i ett hav av känslor.

Meskaldrinkaren förblir lugn och samlad mitt i det sinnestumult som

omger honom; hans omdöme är lika klart som i normalt tillstånd; han

hemfaller inte åt något orientaliskt tillstånd av vagt och vällustigt

drömmeri. Skälet till att i hela denna grupp av gifter meskal är det som

mest talar till intellektet är uppenbarligen att det huvudsakligen

påverkar det mest intellektuella av sinnena. Av denna orsak är det inte

sannolikt att dess bruk lätt utbildas till en last. Dessutom tycks det till

skillnad från andra berusningsmedel inte ha någon speciell frändskap

med ett rubbat och obalanserat nervsystem; tvärtom kräver det en sund

organism och god hälsa för att dess goda sidor helt skall komma till ut-

tryck. Till skillnad från de andra viktigare ämnen det kan jämföras med

avlägsnar meskal oss inte helt och hållet från verkligheten eller

försänker oss i glömska; en stor del av dess charm ligger i den gloria av

skönhet som det kastar kring de enklaste och vanligaste ting. Det är den

mest demokratiska av de växter som för människan till ett artificiellt

paradis. Om det någonsin skulle inträffa att meskalkonsumtionen blir en

last, så kommer med säkerhet meskaldrinkarens favoritpoet att vara

Wordsworth. Inte blott Wordsworths allmänna inställning utan många

av hans mest minnesvärda dikter och yttranden kan inte - frestas man

säga - uppskattas till sin fulla betydelse av en som inte någon gång stått

under inflytande av meskal. Av dessa orsaker kan man hävda att mes-

kals konstgjorda paradis - fast mindre förföriskt - är säkrare och

värdigare än de paradis andra narkotika framtrollar.'

Författaren skulle emellertid inte uppfylla sina plikter som opartisk

rapportör om han inte tillade att t.o.m. meskalinets lysande värld har sin

dunkla sida. Inte alla kan komma in i dess färgrika kungadöme.

'Vid sidan av den lyckligt förklarade majoriteten av

mesk-alinbrukare', skriver Aldous Huxley, 'finns där en minoritet som i

giftet bara finner helvete och skärseld.' Detta är utan tvivel sant, men det

är inte avgjort att det är korrekt att påstå att de 'lyckligt förklarade' är i

majoritet. Tayleur Stock-ings' beskrivning av det allmänna utseendet av

en grupp individer under meskalininflytände tyder knappast på 'lyckligt

förklarade' varelser.

'Läppar och tunga blir torra och täckta av torkad saliv; huden rodnar

först och blir senare torr och grov med grådaskig blekhet; ögonvitan är

blodsprängd och ögonen förefaller onaturligt klara. Urinmängden är

ringa och kraftigt färgad, och det föreligger absolut sömnlöshet, anorexi

(aptitlöshet) och under det senare stadiet rastlöshet. . . Det föreligger

alltid illamående och ibland uppkastningar under det tidigare stadiet.'

Detta illamående behöver inte störa personens avnjutande av sina

egendomliga erfarenheter. Som Klüver påpekar: 'Trots påtagligt

illamående har många försökspersoner det 'härligt'; eftersom de

befinner sig i ett tillstånd av glättighet blir de pratsamma och

skämtsamma, de trampar i klaveret och njuter av att göra det - harmlösa

anmärkningar och t.o.m. en potatissallad eller en ketchupflaska

betraktas som ovanligt lustiga.' Hos andra personer lindras emellertid

inte drogens obehagliga symptom av någon tröstande erfarenhet, visuell

eller annan.

Man skulle kunna tro att sådana individer vore lågtståen-de typer,

vilkas 'förnimmelsekanaler' är så hopplöst tillstoppade att inte ens

meskalinets kraftigt renande verkan övervinner smutslagren. Men detta

kan knappast vara sant. Psykologernas furste, William James, var

sannerligen ingen främling på de mystiska upplevelsernas område. Han

förblir en av de få psykologer av rang som någonsin brytt sig om att

undersöka religiösa fenomen. William James fick peyotl av Weir

Mitchell, men den heliga kaktusen gav honom inget annat än ont i

magen. 'Jag åt en knapp för tre dagar sedan', skrev han i ett brev till sin

bror Henry, 'var våldsamt sjuk i tjugofyra timmar och hade inga som

helst symptom utom detta och Katzenjammer följande dag. Jag får väl ta

visionerna på god tro.' T.o.m. Weir Mitchell, som hade mycket mer

positiva erfarenheter, kommenterade: 'Dessa föreställningar är dyrbara

... Erfarenheten var emellertid värd en sådan huvudvärk och magbesvär

men knappast ytterligare en.'

benägna att upprepa experimentet. . .' [Klüver].

Helt bortsett från illamåendet, anorexin och sömnlösheten är

meskalinvisionerna själva inte alltid så underbara:

'Hos vissa individer kom den "ivresse divine" som Rouhier talar om

mera att likna en "ivresse diabolique". Obestämd skräck och känsla av

hotande katastrof blandades ofta med de kosmiska erfarenheterna.

Oändligheten i de nya områden som blottas kan skrämma

meskalinbrukaren mer än de verkar upplyftande ... det är inte lätt att

glömma erfarenheterna från meskalinruset. Man ser "bortom

horisonten" för den normala världen, och detta "bortom" ger ofta ett så

starkt intryck eller t.o.m. en chock, så att dess efterverkningar blir kvar i

ens minne i åratal. Det är inte att undra på att några personer inte är

Av detta skäl är det inte sannolikt att meskalin någonsin kommer att bli

vida spritt som medel att undfly den grå verkligheten. Det artificiella

paradis till vilket det är nyckeln är ett alltför främmande område för att

tilltala den genomsnittliga smaken, och kostnaderna för att komma dit -

i form av obehagliga fysiska reaktioner - tycks väl höga. Många skulle

nog vara eniga med William James om att erfarenheten av det inte är

värd baksmällan. Som euforiskt medel kan det knappast ersätta alkohol,

fast dess effekter är oändligt mycket intressantare och det inte 'driver

brukaren till det slags ohämmade handlingar som resulterar i gräl,

våldsbrott och trafikolyckor' (Huxley). Det är ingen risk för tillvänjning.

Indianer som använt det i åratal kan ändå klara sig utmärkt utan giftet.

Det tycks inte utöva några kvarstående skadliga verkningar på något av

kroppens organ, inte ens levern som har till uppgift att oskadliggöra just

detta gift - ty meskalin är giftigt, fast verkningarna är intressanta och de

toxiska symptomen sällan alarmerande. Det tillhör den klass av gifter

som den store toxikologen Lewin gav namnet phan-tastica, en grupp av

ämnen som numera vanligen kallas hallucinogener. Det är förmodligen

en av de minst skadliga medlemmarna av denna grupp av gifter, men är

icke desto mindre tämligen toxiskt för vissa människor.

Vad beträffar det sätt på vilket meskalinet utövar sina verkningar

måste vi erkänna att vi nästan ingenting vet. Quastel och Wheatley har

visat att meskalin och flera besläktade ämnen påverkar

oxidationsprocesser i mald hjärnsubstans. Aldous Huxley har accepterat

denna upptäckt som förklaringen till meskalinets verkningssätt. Han

föreställer sig hjärnan som ett slags reduktionsventil, som skyddar våra

små mänskliga själar från det överväldigande trycket från 'Den Stora

Själen'. När reduktionsventilens effektivitet nedsätts av meskalinet

tränger sig 'Den Stora Själen' eller världssjälen in i den mikrokosmiska

själen, vilket förklarar den överväldigande karaktären hos vissa

meskalinerfarenheter. Antagandet att meskalinet utövar sin

karakteristiska verkan helt enkelt genom att sänka hjärnans förmåga att

utnyttja syret tycks emellertid inte bestyrkas av vad man vet.

Barbituraten nedsätter också oxidationen i hjärnpreparat, men dessa

ämnen åstadkommer inte de färgvisioner eller andra upplevelser som är

typiska för meskalinet. De får bara den som tar dem att somna. Vidare

måste man framhäva att det är ett mycket stort steg mellan finfördelad

hjärnsubstans i ett provrör och levande hjärna i en människas skalle. Vi

vågar inte ens anta att meskalin som intas genom munnen eller sprutas

in i blodet med nödvändighet också tränger in i själva hjärnan.

Det kanske stoppas av barriären mellan blod och hjärna. Det kanske i

levern förvandlas till något helt annat kemiskt sett. De tyska forskarna

Patzig och Block säger att detta faktiskt är vad som händer. Om man

'märker' meskalin genom att i det bygga in en atom radioaktivt kol. kan

man iaktta dess närvaro i levern, men man kan knappast finna några

spår av ämnet i hjärnan. Dessa forskare tror att dess effekt beror av att

det kombineras med leverprotein och bildar en giftig substans som - likt

ett antal andra toxiska ämnen - stör hjärnans funktion och förorsakar

hallucinationer.

F. M. Sturtevant och V. A. Drill, som sprutade in meskalin direkt i

hjärnan på katter och sålunda tvingade giftet förbi blod-hjärn-barriären,

har visat att det åstadkommer dramatiska verkningar på försöksdjurets

beteende. Katterna började tjuta högt och kontinuerligt och helt olika

varje normalt kattläte. De kräktes, dräglade, hade tarmtömningar och

andades i korta stötar. Särskilt märklig var förändringen i deras

beteende gentemot möss. Katter, som innan de behandlats med

meskalin genast fångat och dödat en mus, ignorerade helt enkelt djuret

när de stod under giftets inflytande. Deras överseende blev t.o.m. så

stort att en av dem fredligt underkastade sig att mössen gnagde på hans

öron och nos. Giftet gjorde uppenbarligen katterna till pacifister och

fyllde dem med broderskärlek som utsträcktes ända till mössen. De

tycktes finna nöje i att gnugga sina kinder mot mössen och låta dem

kravla över och under sina kroppar. Det lyckliga tillstånd profeten siat

om förverkligades sålunda; lejonet lade sig ned med lammet och varken

sårade eller slog. Denna frid fortsatte under de närmaste arton till tjugo

timmarna; sedan blev smekningarna gradvis hårdare och slutade med

den typiska katt-och-råtta-leken i vilken mössen dödades och åts upp.

Av detta arbete framgår tydligt att meskalin har någon direkt verkan på

hjärnans kemi; naturen hos denna inverkan är för närvarande okänd.