RAPPORT Juridisk tolkning och tillämpning av lagstiftning ... · Nuvarande lagstiftning och tillämpning leder i många fall istället till en hantering som styr mot en minskad återanvändning

RAPPORT

Juridisk tolkning och tillämpning av

lagstiftning för masshantering

2019-12-02

Sida 2 (42)

Trafikverket

Postadress: Adress, 78170 Borlänge

E-post: [email protected]

Telefon: 0771-921 921

Dokumenttitel: Juridisk tolkning och tillämpning av lagstiftning för masshantering

Författare: Susan Odervång, Lisa Cullhed, Johan Wahrby, Sofia Widengren, Katharina Nyström

Foto framsida: Per Pixel, E6 vid Munkedal

Dokumentdatum: 2019-11-29

Version: 1.0

Publikationsnummer: 2019:181

ISBN: 978-91-7725-533-8).

TM

ALL 0

004 R

ap

po

rt g

en

ere

ll v 2

.0

Sida 3 (42)

Innehåll

1. INLEDNING .................................................................................................................... 4

2. SYFTE OCH OMFATTNING ........................................................................................ 4

3. BEGREPP OCH ORDFÖRKLARINGAR .................................................................... 6

4. AVFALLSFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER OCH AVFALLSHIERARKIN .......... 10

4.1. Avfallsförebyggande åtgärder .......................................................................................... 10

4.2. Avfallshierarkin ................................................................................................................ 10

5. PRAXIS ......................................................................................................................... 11

5.1. Värmlandsdomen (Mål nr M 7806-16) ............................................................................. 11

5.2. Sveviadomen (Mål nr M 1832-17) .................................................................................... 12

5.3. Skabersjödomen (Mål nr M 5961-18) ............................................................................... 13

6. MARKÅTKOMST OCH ANVÄNDNING AV JORDMASSOR FÖR

LANDSKAPSANPASSNING ........................................................................................... 14

6.1. Bakgrund .......................................................................................................................... 14

6.2. Möjlighet till markåtkomst ............................................................................................... 15

6.3. Användning av massor ..................................................................................................... 16

7. BIPRODUKTER .......................................................................................................... 17

8. ÖVERLÅTELSE AV MASSOR ................................................................................... 18

8.1. Överlåtelse av massor till entreprenör ............................................................................. 19

8.2. Överlåtelse av massor till annan verksamhetsutövare ..................................................... 20

9. UNDERLAG FÖR JURIDISK BEDÖMNING ........................................................... 20

9.1. Juridiska bedömningar utifrån gällande lagstiftning ......................................................... 21

10. ÅTERANVÄNDNING AV MASSOR .................................................................. 22

10.1. Användning av massor i aktuellt trafikverksprojekt ......................................................... 22

10.2. Användning av massor i annat trafikverksprojekt ............................................................ 27

11. ÅTERVINNING AV AVFALL FÖR ANLÄGGNINGSÄNDAMÅL .................. 28

11.1. Användning av massor för anpassning av det omgivande landskapet till anläggningen ... 28

11.2. Överlåtelse av massor till annan verksamhetsutövare ..................................................... 31

11.3. Överlåtelse av massor till entreprenör ............................................................................. 35

12. BORTSKAFFNING AV AVFALL ........................................................................ 36

12.1. Hantering utan eget syfte ................................................................................................. 36

BILAGOR Bilaga 1. PM Biprodukt eller inte?

Bilaga 2. Markåtkomst genom plan för landskapsanpassning

Bilaga 3. Användning av massor

Sida 4 (42)

1. Inledning

Enligt 15 kap 1 § miljöbalken avses med avfall varje föremål eller ämne som innehavaren gör

sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Ibland kan ett ämne eller föremål

vara en biprodukt istället för avfall. Avfallsdefinitionen innebär att det alltid är nödvändigt

att pröva innehavarens syften eller skyldigheter i fråga om att förfoga över ämnet eller

föremålet. Uttrycket ”göra sig av med” ska tolkas objektivt och blir utifrån detta kriterium

svårt att tolka. Var går gränsen mellan vad som utgör en fortsatt användning av ett material

och vad som utgör en återvinning av ett avfall?

Schaktmassor som är lämpliga att använda med avseende på kvalitet och renhet i sin

befintliga form och för sitt ursprungliga syfte, ska inte betraktas som avfall om

verksamhetsutövaren har ett verkligt behov av dem. Med återanvändning avses i

miljöbalken att något som inte är avfall används igen för att fylla samma funktion som det

ursprungligen var avsett för.

Om Trafikverket inte har något behov av massorna eller om massorna inte är lämpliga

uppkommer ett avfall och avfallslagstiftningen blir tillämplig. Men ett avfall kan komma till

nytta för olika anläggningsändamål om det har rätt egenskaper och godkända

föroreningshalter. Om man gör sig av med avfall utan att återvinna det eller utan att lämna

det till någon som samlar in eller transporterar bort det, så utgör hanteringen en ren

bortskaffning av avfall.

Ett av miljöbalkens mål är att minska uppkomsten av avfall och att i så stor utsträckning

som möjligt använda det avfall som ändå uppstår. Nuvarande lagstiftning och tillämpning

leder i många fall istället till en hantering som styr mot en minskad återanvändning och

återvinning, med negativa miljökonsekvenser som bl a långa transporter av massor för

deponering och att täkter för naturmaterial tas i anspråk som följd.

Ambitionen med rapporten är att ge en för Trafikverket gemensam tolkning av nu gällande

miljö- och avfallslagstiftning för att på så sätt uppnå en praktiskt tillämpbar hantering av

schaktmassor.

2. Syfte och omfattning

Trafikverket ser att myndigheter i olika delar av landet tolkar miljö- och avfallslagstiftningen

olika och att hanteringen även inom Trafikverket skiljer sig åt. Under år 2016 togs en

juridisk analys fram – rapport ”Avfallsjuridiska frågeställningar vid hantering av uppgrävda

massor” - av Magnus Fröberg och Ingela Sundelin, daterad 23 maj 2016.

För att förbättra förutsättningarna för en hållbar masshantering initierades projektet

”Avfallsjuridiska frågeställningar” som sedan år 2017 har drivits av verksamhetsområdena

Investering, Stora Projekt och Underhåll. Med ovan nämnda rapport som utgångspunkt har

projektet utvecklat tolkningar av lagstiftningen kopplat till olika exempel baserat på

Trafikverkets investerings- och underhållsverksamhet.

Vid formuleringen av exempel för användning av schaktmassor krävs kunskap och insyn i

hur markupplåtelser kan regleras. Förutsättningarna för att genom väg- eller järnvägsplan

Sida 5 (42)

åstadkomma markåtkomst för landskapsanpassning har analyserats, både genom

anpassning av väg- eller järnvägsanläggningen till landskapet och omvänt. Analysen framgår

av PM ”Markåtkomst genom väg- eller järnvägsplan för landskapsanpassning” (Bilaga 2).

Föreliggande rapport utgör grunden för tolkningar av miljö- och avfallslagstiftningen

avseende hantering av schaktmassor. I rapporten redovisas vad som avses med

avfallshierarki, praxis utifrån vägledande domar samt en juridisk bedömning av

användningen av schaktmassor utifrån olika exempel.

Syftet med denna rapport innehållande juridiska tolkningar är:

Att ge kunskap om regler och lagstiftning som styr masshanteringen i våra projekt

och hur vi ska tolka dessa.

Att ökad kunskap ska underlätta hanteringen av schaktmassor i Trafikverkets

verksamheter i och med att vi kan bli tydliga och enhetliga i vår tillämpning av

lagstiftningen.

Att göra rätt i projekten och säkerställa en juridiskt korrekt och miljömässigt god

hantering av massor i investerings- och underhållsprojekt.

En för Trafikverket gemensam tolkning av nu gällande miljö- och avfallslagstiftning

för att på så sätt uppnå en praktiskt tillämpbar hantering av schaktmassor som sker

likartat i hela landet.

I föreliggande rapport redovisas inga malltexter på t ex kontraktshandlingar,

överlåtelsehandlingar eller nöjdförklaringar. Dock finns ett identifierat behov av att ta fram

denna typ av handlingar.

Sida 6 (42)

3. Begrepp och ordförklaringar

Anläggningsändamål Användning av material för att skapa t.ex.

vägar, järnvägar, parkeringsplatser och

bullerskyddsvallar.

(Naturvårdverkets handbok 2010:1)

Anmälnings-/tillståndsplikt

Om risken för förorening av mark,

vattenområde eller grundvatten är ringa,

gäller anmälningsplikt för att återvinna

icke-farligt avfall för anläggningsändamål

(35 §). Är risken istället större än ringa,

gäller tillståndsplikt för att återvinna icke-

farligt avfall för anläggningsändamål

(34 §). (29 kap. miljöprövningsförordningen)

Anteckningsskyldighet

Den som bedriver en verksamhet med

återvinning eller bortskaffande som är

tillstånds- eller anmälningspliktig ska för

varje slag av avfall som hanteras i

verksamheten föra anteckningar.

Anteckningar ska föras om varifrån avfallet

kommer, de metoder för återvinning eller

bortskaffande som används, den mängd

avfall som återvinns eller bortskaffas

årligen samt var avfallet lämnas när det

återvinns eller bortskaffas. Anteckningarna

ska föras i kronologisk ordning och bevaras

i minst 3 år.

(54 § avfallsförordningen)

Avfall

Varje ämne eller föremål som innehavaren

gör sig av med eller avser eller är skyldig att

göra sig av med. Brett begrepp som utgår

från vad innehavaren vill eller måste göra

sig av med. Det som styr är innehavarens

s.k. ”kvittblivningsintresse”.

(15 kap. 1 § 1 st. miljöbalken)

Behandla avfall

Återvinna eller bortskaffa avfall


Sida 7 (42)

Behov av massorna i anläggningen

eller på grund av anläggningen

Massor som behövs för konstruktion av

väg- eller järnvägsanläggningen och dess

funktion eller för nödvändig anpassning till

omgivningen (objektspecifik bedömning).

Biprodukt

Ett ämne eller föremål ska anses vara en

biprodukt i stället för avfall, om ämnet eller

föremålet:

1.har uppkommit i en produktionsprocess

där huvudsyftet inte är att producera

ämnet eller föremålet,

2.kan användas direkt utan någon annan

bearbetning än den bearbetning som är

normal i industriell praxis, och

3.kommer att fortsätta att användas på ett

sätt som är hälso- och miljömässigt

godtagbart och som inte strider mot lag

eller annan författning

(15 kap. 1 § miljöbalken)

Se PM om biprodukter för juridisk analys

(Bilaga 1).

Bortskaffning Att göra sig av med något som är avfall

utan att återvinna det eller utan att lämna

det till någon som samlar in eller

transporterar bort det, ex att deponera

avfall.


Deponi En upplagsplats för avfall som finns på eller

i jorden.

Som deponi räknas inte en plats där avfall:

1. lastas om för att förbereda det för vidare

transport till en annan plats där det ska

behandlas,

2. lagras innan det återvinns, om lagringen

sker för en kortare period än tre år, eller

3. lagras innan det bortskaffas, om

lagringen sker för en kortare period än ett

år.


Sida 8 (42)

Hantera avfall

Med hantera avfall avses att:

1. samla in, transportera, återvinna,

bortskaffa eller ta annan fysisk befattning

med avfall, eller

2. vidta åtgärder som inte innebär fysisk

befattning med avfall men som syftar till att

avfall samlas in, transporteras, återvinns,

bortskaffas eller byter ägare eller

innehavare.


Kontrollskyldighet För att få lämna avfall som uppkommit i en

yrkesmässig verksamhet till någon annan

för transport eller annan hantering krävs

att den som hanterar avfallet har gjort den

anmälan eller har det tillstånd som krävs

för hanteringen. Det krävs dessutom att

den som lämnar avfallet har kontrollerat

att den som hanterar avfallet har gjort

sådan anmälan eller har sådant tillstånd

som krävs.


Landskapsanpassning

Anläggningen eller annan åtgärd utformas

med utgångspunkt i de nationella

miljömålen och med anpassning till

landskapets karaktär och funktioner.

Landskapsmodellering

Medveten topografisk utformning för att

åstadkomma en landskapsanpassad

anläggning eller åtgärd.

Mervärdesskapande åtgärd Åtgärd som stärker ett landskaps karaktär

och/eller funktioner alternativt åtgärdar en

brist eller behov.

Ringa föroreningsrisk Föroreningsrisken varierar beroende på

förutsättningarna på platsen och

föroreningshalter. Nivåer för då halterna

bedöms medföra mindre än ringa

föroreningsrisk finns angivna i

Naturvårdsverkets handbok Återvinning av

avfall i anläggningsarbeten 2010:1

Samla in avfall Med att samla in avfall avses bl.a. att

sortera, lagra eller på annat sätt ta

befattning med avfall innan det

transporteras vidare till den plats där

Sida 9 (42)

behandlingen ska påbörjas, om åtgärden

inte utförs av avfallsproducenten på den

plats där avfallet uppkom. Har ersatt

tidigare ”mellanlagring”.


Undantagsparagrafen

Avfallsförordningen ska inte tillämpas på

icke-förorenad jord och annat naturligt

material som grävts ut i samband med en

byggverksamhet om det är säkerställt att

materialet kommer att användas för

byggnation i sitt naturliga tillstånd på den

plats där grävningen utfördes och att den

användningen inte skadar eller innebär

någon olägenhet för människors hälsa eller

miljön.

(11 § 3 p. avfallsförordningen)

Eftersom undantagsparagrafen är

införlivad i avfallsförordningen och inte i

miljöbalken så betraktas massorna ändå

som ett avfall enligt miljöbalken 15 kap. 1 §.

Det innebär att reglerna i

miljöprövningsförordningen om hantering

av avfall är tillämpliga på massorna.

Mot denna bakgrund finns det således

ingen anledning att åberopa

undantagsparagrafen då den inte leder till

några lättnader vid hantering av icke-

förorenad jord och annat naturligt material

som grävts ut i samband med en

byggverksamhet.

Återanvändning

När något som inte är avfall används igen

för att fylla samma funktion som det

ursprungligen var avsett för


Återvinna avfall

Att vidta en åtgärd som innebär att avfall

kommer till nytta som ersättning för något

annat material eller förbereda det för sådan

nytta eller en åtgärd som innebär att avfall

förbereds för återanvändning.


Sida 10 (42)

4. Avfallsförebyggande åtgärder och avfallshierarkin

4.1. Avfallsförebyggande åtgärder

Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd ska hushålla med råvaror och energi

samt utnyttja möjligheterna att

1. minska mängden avfall,

2. minska mängden skadliga ämnen i material och produkter,

3. minska de negativa effekterna av avfall, och

4. återvinna avfall.

Regleringen om avfallsförebyggande åtgärder framgår av 2 kap. 5 § miljöbalken.

Bestämmelsen syftar till att ge alla aktörer en tydlig skyldighet att nyttja möjligheterna att

vidta olika avfallsförebyggande åtgärder. Syftet med ett sådant krav är att styra

samhällsutvecklingen mot att i ökad utsträckning hushålla med resurser genom att sträva

mot slutna kretslopp.

En skälighetsavvägning ska ske vid tillämpningen av paragrafen.

4.2. Avfallshierarkin

Trafikverket ska i investerings- och underhållsprojekt eftersträva massbalans genom att

återanvända de jordmassor som uppkommer för att minska uppkomsten av

överskottsmassor. De massor som Trafikverket inte har något behov av och som

Trafikverket därför gör sig av med utgör ett avfall och ska hanteras i enlighet med

avfallslagstiftningen.

Det ska däremot inte glömmas bort att även om överskottsmassor klassas som ett avfall så

kan det finnas ett värde i att återvinna dem. Antingen genom att Trafikverket identifierar ett

eget behov eller att massorna överlåts till en annan verksamhetsutövare med behov av

massor för anläggningsändamål.

Den behandling av avfallet som bäst skyddar människors hälsa och miljö som helhet ska

anses som lämpligast, om behandlingen inte är orimlig. Regleringen om avfallshierarkin

framgår av 15 kap 10 § miljöbalken.

Den som behandlar avfall eller är ansvarig för att avfall blir behandlat ska se till att det

1. återvinns genom att det förbereds för återanvändning,

2. materialåtervinns, om det är lämpligare än 1,

3. återvinns på annat sätt, om det är lämpligare än 1 och 2, eller

4. bortskaffas, om det är lämpligare än 1 – 3.

Sida 11 (42)

Utgångspunkten är att det är avfallsinnehavaren som är ansvarig för att behandlingen sker

korrekt och då bl.a. i enlighet med hierarkin. Prioriteringsordningen i hierarkin är inte

absolut. En behandlingsmetod som anges längre ner i hierarkin ska bara väljas om den är

lämpligare än en behandlingsmetod som anges högre upp i hierarkin. Den

behandlingsmetod som bäst skyddar människors hälsa och miljön som helhet ska anses vara

den mest lämpliga, om behandlingen inte är orimlig.

Figur 1. Avfallshierarkin

5. Praxis

5.1. Värmlandsdomen (Mål nr M 7806-16)

Mark- och miljööverdomstolen meddelade den 12 september 2017 dom i ett mål som

hanterade massor som omfattas av undantagsparagrafen (11 § 3 p. avfallsförordningen).

Målet handlar om Trafikverkets uppläggning av massor i anslutning till byggandet av en

vägsträcka (E 18 utanför Karlstad). Trafikverket hade anmält verksamheten för samråd till

tillsynsmyndigheten enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Länsstyrelsen, som var

tillsynsmyndighet, avvisade anmälan då man ansåg att verksamheten var tillståndspliktig

enligt miljöprövningsförordningen. Trafikverket överklagade beslutet. Frågan avgjordes

slutligen av Mark- och miljööverdomstolen.

Av domen framgår bl.a. att massorna i det aktuella fallet är att anse som avfall enligt 15 kap.

1 § miljöbalken och att uppläggningen är ett bortskaffande av avfall. Det framgår också av

domen att undantaget i 11 § 3 avfallsförordningen (icke-förorenad jord och annat naturligt

material som grävts ut i samband med en byggverksamhet […] är tillämpligt i det aktuella

fallet. Oaktat att massorna omfattas av undantaget är massorna fortfarande att se som avfall

enligt 15 kap. 1 § miljöbalken och omfattas därmed av miljöprövningsförordningens

bestämmelser. Detta leder till att uppläggningen utgör deponering av avfall och därmed en

tillståndspliktig verksamhet enligt 29 kap. miljöprövningsförordningen.

Mark- och miljööverdomstolen är tydlig med att den uppläggning som avses i det aktuella

fallet visserligen är ett bortskaffande då det saknas syfte, men att uppläggningen omfattas av

Sida 12 (42)

undantag som avses i avfallsdirektivet. Avslutningsvis menar Mark- och

miljööverdomstolen att det kan finnas skäl för lagstiftaren att överväga om det finns behov

av att förändra bestämmelserna i något avseende.

Om undantagen i avfallsförordningen istället varit genomförda i 15 kap. miljöbalken, hade

den aktuella verksamheten inte bara varit undantagen från avfallsförordningens

tillämpningsområde, utan även från andra förordningar under miljöbalken som reglerar

avfall, t.ex. miljöprövningsförordningen och deponeringsförordningen. I sådant fall skulle

uppläggningen av massor inte ha prövats som en tillståndspliktig deponi, utan en anmälan

för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken (12:6-samråd) hade varit aktuellt i detta fall.

Ovanstående problematik leder till att uppläggning av icke förorenade massor, som i vissa

fall lämpligast hanteras i anslutning till den plats där de grävts upp, istället tillståndsprövas

som deponier. Detta trots att de omfattas av avfallsdirektivets undantag. I och med domen

från MÖD kan dessa ärenden heller inte hanteras som ett 12:6-samråd. Bedömningen att

uppläggningen ska ses som en deponi innebär betydligt större kostnader för

verksamhetsutövaren men också en tidsmässigt mer omfattande hantering.

Mot denna bakgrund har Naturvårdsverket gjort bedömningen att det behövs en översyn av

det svenska genomförandet av undantagen i artikel 2 avfallsdirektivet 2008/98/EG, vilka

genomförts i 11 § avfallsförordningen. Naturvårdsverket bedömer att det finns starka skäl

för en översyn av undantagets placering i avfallsförordningen, och i den mån det bedöms

lämpligt, bör undantaget flyttas till miljöbalken.

En hemställan enligt ovan har gemensamt arbetats fram av Naturvårdsverket och

Trafikverket och tillsänts miljö- och energidepartementet under sommaren 2018.

5.2. Sveviadomen (Mål nr M 1832-17)

Mark- och miljööverdomstolen meddelade den 18 januari 2018 dom i ett mål där man

prövat en anmälan om samråd för användning av schaktmassor. Anmälan gavs in av Svevia

och avsåg uppläggning av massor som utfyllnad för möjliggörande av skogsbruksåtgärder i

ett otillgängligt skogsskifte. Skogsstyrelsen hade under samrådet anfört att man inte bereder

en fastighet för framtida skogsbruk genom att lägga upp jordmassor och att om den aktuella

ytan är så kuperad och otillgänglig ska det betraktas som ett impediment som bör lämnas

orört ur skogsbrukssynpunkt.

Mark- och miljööverdomstolen ansåg inte att Svevia hade visat att de anmälda massorna

behövts för att möjliggöra skogsbruksåtgärder. Detta trots att bolaget i sin anmälan tydligt

angett att ytan där uppläggning skulle ske var kuperad och otillgänglig för skogsmaskiner

och att schaktmassorna skulle användas för att bereda marken för framtida skogsbruk. Den

anmälda uppläggningen ansågs inte vara återvinning utan istället bortskaffande av avfall för

vilket krävdes tillstånd för deponi. Uppläggningen skulle därför prövas i en annan ordning

än genom anmälan om samråd.

Avslutningsvis menar Mark- och miljööverdomstolen att det kan finnas skäl för lagstiftaren

att utreda behovet av och möjligheterna att genomföra förändringar av bestämmelserna om

hantering av icke-förorenade massor.

Sida 13 (42)

En annan för Trafikverket intressant aspekt som mark- och miljööverdomstolen tog upp i

Sveviadomen är om massorna utgjorde en biprodukt eller inte. Av domskälen framgår att

”De massor som omfattas av Svevias anmälan har grävts ut i samband med utbyggnaden av

järnvägens dubbelspår genom Gamla Uppsala. Av utredningen framgår inte annat än att den

anmälda uppläggningen är ett sätt för Svevia att göra sig av med massorna. Mark- och

miljööverdomstolen instämmer i underinstansernas bedömning att massornas ska betraktas

som avfall enligt det angivna lagrummet. Massorna kan inte klassas som en biprodukt enligt

bestämmelsens andra stycke eftersom de inte har uppkommit genom en

produktionsprocess.”

Se PM ”Biprodukt eller inte?” för juridisk analys (Bilaga 1).

5.3. Skabersjödomen (Mål nr M 5961-18)

Mark- och miljööverdomstolen meddelade den 28 oktober 2019 dom i ett mål där man

prövat om det var rätt av bygg- och miljönämnden i Svedala kommun att förbjuda Skabersjö

Gods AB (bolaget) att använda avfallsmassor i syfte att anlägga en bullervall och att fylla ut

åkermark.

Bygg- och miljönämnden ansåg att det inte var visat att det var fråga om återvinning av

avfall för anläggningsändamål utan snarare fråga om bortskaffning av avfall. Bolaget

överklagade nämndens beslut till länsstyrelsen som i sin tur höll med nämnden och

beslutade att avslå överklagandet.

Bolaget överklagade vidare till mark- och miljödomstolen som ändrade länsstyrelsens beslut

genom att upphäva förbudet. Domstolen återförvisade målet till kommunen för att pröva

frågan om försiktighetsmått.

Av mark- och miljödomstolens domskäl framgår det att kommunen inte har anfört sådana

uppgifter som med tillräcklig styrka talar mot bolagets uppgifter om syftet med bullervallen

och utfyllnaden av vattensjuk mark. Av domskälen framgår att bolaget visat att det finns ett

behov av att reducera bullernivåerna inom fastigheten och en bullervall kan reducera

bullernivåerna.

Domen överklagades av kommunen och upphävdes av Mark- och miljööverdomstolen.

Bygg- och miljönämndens beslut fastställdes. Mark- och miljööverdomstolens avgörande

ska därför ses i ljuset av nämndens bedömning att det inte var visat att det var fråga om

återvinning av avfall för anläggningsändamål. D.v.s. den anmälda åtgärden saknade ett

fullgott syfte.

Av Mark- och miljööverdomstolens domskäl framgår förvisso att domstolen inte finner

anledning att ifrågasätta det angivna syftet med den anmälda åtgärden, men att det inte är

tillräckligt för att det ska vara fråga om återvinning av avfall. Enligt domstolen krävs det att

åtgärden faktiskt skulle ha utförts med annat material än avfallsmassor om sådana inte

fanns att tillgå. Domstolen anser att utredningen i detta fall inte ger stöd för att bolaget har

för avsikt att uppföra bullervallen i dess anmälda omfattning om det inte kan ske med

avfallsmassor. Mot denna bakgrund anser domstolen att det inte är fråga om återvinning av

avfall i den mening som avses i 15 kap. 6 § miljöbalken. Avfallsmassorna utgör nämligen inte

Sida 14 (42)

ersättning för traditionella anläggningsmaterial som annars skulle ha använts. Domstolen

anser således att nämnden haft fog för sitt beslut att förbjuda den anmälda verksamheten.

Beslutet att förbjuda den anmälda verksamheten togs emellertid inte av nämnden med

anledning av att massorna inte ”utgör ersättning för traditionella anläggningsmaterial”.

Mark- och miljööverdomstolens kategoriska formulering ger olyckligtvis bilden av att en

återvinning aldrig kan komma ifråga om det inte kan bevisas att åtgärden ändå skulle ha

utförts även om avfallsmassorna inte fanns att tillgå. Men hur ska man bevisa vad som

skulle ha inträffat i en hypotetisk situation, eller vad man har för avsikter? Om denna

tolkning av lagstiftningen skulle vara rådande skulle färre återvinningsåtgärder komma till

stånd. Många anläggningar möjliggörs endast av den anledningen att det finns tillgång till

lämpliga massor och åtgärden i sig bedöms lämplig.

Det som Mark- och miljööverdomstolen åsyftar bör rimligtvis vara att avfallet ska komma

till nytta som ersättning för annat material. D.v.s. att det ska vara fråga om en reell

användning av avfallet som ersättning för annat material. Det ska således vara fråga om en

nyttig användning – ett fullgott syfte. Om avfallsmassorna används för ett nyttigt ändamål

så innebär återvinningen en reell användning av avfallet som ersättning för annat material.

Det innebär i praktiken att verksamhetsutövaren inte behöver bevisa att åtgärden ändå hade

utförts om det inte hade funnits överskottsmassor. Det viktiga är att kunna bevisa att den

åtgärd som överskottsmassorna ska användas till innebär ett nyttigt ändamål, d.v.s. att

återvinningen uppfyller ett fullgott syfte.

Att minska uppkomsten av avfall samt att i så stor utsträckning som möjligt använda det

avfall som ändå uppstår som en resurs så att ett kretslopp uppstår är ett av miljöbalkens

mål. Nuvarande lagstiftning och tillämpning leder i många fall till en hantering av massor

som styr ifrån målet om kretslopp istället för att leda till en ökad återanvändning och

återvinning. Mark- och miljööverdomstolens uttalande i det aktuella målet riskerar att leda

till en hantering av massor som styr ytterligare från målet om kretslopp. Det kan mot denna

bakgrund inte vara domstolens egentliga vilja att så ska vara fallet. Att förbjuda

återvinningen mot bakgrund av att det saknas ett fullgott syfte med åtgärden är förståeligt,

men att förbjuda återvinningen mot bakgrund av att åtgärden inte skulle ha utförts om det

inte fanns överskottsmassor är inte en rimlig tolkning av gällande lagstiftning. Det strider

både mot avfallsdirektivets uttryckliga krav på medlemsstaterna att främja återanvändning

och materialåtervinning samt mot miljöbalkens mål om kretslopp.

6. Markåtkomst och användning av jordmassor för landskapsanpassning

6.1. Bakgrund

Sveriges transportpolitiska mål presenterades i propositionen "Mål för framtidens resor och

transporter" (prop. 2008/09:93) och antogs av riksdagen 2009. Målen består av ett

övergripande mål samt ett funktionsmål och ett hänsynsmål. Hänsynsmålet innebär bland

annat att transportsystemets utformning, funktion och användning ska bidra till att

miljökvalitetsmålen nås. I Riktlinje landskap 3.0 (TDOK 2015:0323) uttrycks den

Sida 15 (42)

ambitionsnivå och de åtgärder som krävs för att bidra till uppfyllelse av miljökvalitetsmålen

och därmed en landskapsanpassad infrastruktur.

Riktlinjen innehåller mål för naturmiljö, för kulturarv och kulturmiljö, samt för landskapets

form och skala. Det sistnämnda målet anges innebära bland annat att

transportinfrastrukturen ska formas i samspel med landskapet så att trafikanter, resenärer

och omgivning erbjuds positiva upplevelser i en vacker och väl fungerande miljö.

Trafikverkets Riktlinje landskap lägger fast Trafikverkets grundläggande förhållningssätt till

vägar, järnvägar och landskap. I riktlinjen anges bland annat som ett övergripande mål att

all infrastruktur skall vara landskapsanpassad. Med landskapsanpassning menas att

anläggningen eller annan åtgärd utformas med utgångspunkt i de nationella miljömålen och

med anpassning till landskapets karaktär och funktion.

Förutsättningarna för att genom väg- eller järnvägsplan möjliggöra markåtkomst för

landskapsanpassning, både genom anpassning av väg- eller järnvägsanläggningen, till

landskapet och omvänt har undersökts och redovisas i PM ”Markåtkomst genom väg- eller

järnvägsplan för landskapsanpassning” (Bilaga 2). En sammanfattning av PM:et redovisas i

avsnitt 6.2.

Promemorian har kompletterats sedan Regeringen i november 2018 beslutade att upphäva

delar av Trafikverkets beslut om fastställelse av järnvägsplan för Norrbotniabanan, delen

Umeå-Dåva. Järnvägsplanen upphävdes i de delar som redovisar vallar som bullerskydd och

visuellt skydd för ett rekreationsområde samt ett koloniområde.

6.2. Möjlighet till markåtkomst

Riktlinje landskap får närmast uppfattas såsom att vägen eller järnvägen måste anpassas till

landskapet och inte tvärtom. För det lägger inte lagstiftningen några hinder i vägen, även

om det inte får leda till så omfattande markanspråk att bestämmelserna om egendomsskydd

träds för när. Det förutsätter förstås att det går att motivera utifrån landskapets karaktär och

värden. Även för vissa skyddsåtgärder går det bra att ta mark i anspråk, i vart fall så länge

det går att motivera med en skyldighet enligt miljöbalken. Det förutsätter att

skyddsåtgärden har form av en fast anordning, till exempel en bullerskyddsvall, och därmed

betraktas som en del av väg- eller järnvägsanläggningen. Marken kan i järnvägsplan tas i

anspråk med äganderätt och i vägplan med vägrätt, eller i den mån den alltjämt kan brukas

av markägaren, genom servitut eller inskränkt vägrätt.

I vissa särskilda fall bör det även kunna vara möjligt att tvångsvis ta mark i anspråk för att

anpassa det omgivande landskapet, så att det harmonierar med vägen eller järnvägen. På

grund av egendomsskyddet, men även för att undvika åtaganden avseende skötsel, bör det

vara fråga om åtgärder i begränsad omfattning samt i direkt och nära anslutning till

järnvägen. När landskapsanpassning sker enbart med stöd av bestämmelserna om en

estetisk utformning, hänsyn till landskapsbilden m.m. krävs starka skäl. Utgångspunkten är

alltid att åtgärderna ska vara väl motiverade och beskrivna i väg- eller järnvägsplanens

handlingar samt förankrade i samråd med länsstyrelsen och andra. Normalt bör

markåtkomst för landskapsanpassning komma ifråga främst där åtgärden syftar till att

skydda ett särskilt utpekat och angeläget allmänt intresse.

Sida 16 (42)

Eftersom inskränkt vägrätt/servitut är mindre ingripande är detta i princip att föredra

framför äganderätt. Tillfällig nyttjanderätt ska inte användas för lanskapsanpassning av

omgivande landskap utan endast för återställning av markområde som har använts vid

byggnation. Återställande av tillfälligt nyttjade ytor ska ske till såvitt möjligt samma skick

(RH 2001:80). Återställandet ska i möjligaste mån ske på ett landskapsanpassat sätt.

Tillfällig nyttjanderätt kan inte användas som markåtkomst för ett återställande som syftar

till att ändra markens ursprungliga skick. För den typen av åtgärder behöver särskild

överenskommelse i så fall ske med markägare.

Någon mer omfattande markåtkomst för anpassning av det omgivande landskapet, som

exempelvis medför önskvärda förbättringar av markanvändningen, ger lagen dock inte

utrymme för. Denna typ av åtgärder behöver i stället ske genom överenskommelser med

markägarna.

Markåtkomst för landskapsanpassning

Landskapsanpassad utformning av

vägen/järnvägen med fasta anordningar

(inklusive skyddsåtgärder)

Vägrätt eller äganderätt

Begränsad och väl motiverad anpassning

av omgivande landskap i direkt anslutning

till vägen/järnvägen

Inskränkt vägrätt eller servitut

Landskapsanpassning av omgivande

landskap som kräver mer omfattande

markåtkomst

Överenskommelse med markägare

Återställning till tidigare markanvändning Tillfällig nyttjanderätt

Figur 2 Markåtkomst för landskapsanpassning genom väg- eller järnvägsplan eller överenskommelse.

6.3. Användning av massor

Olika anläggningars lokalisering och utformning ger i olika landskap upphov till olika typer

och mängder av massor. Redan då alternativa lokaliseringar studeras är uppkomst och

lämplig användning av massor en jämförelseaspekt vid val av korridor. Även i fortsatt

projektering när anläggningen utformas ska uppkomst och användning av massor i

anläggningen vara en del av projekteringsarbetet och massorna ses som en resurs i

projektet. Utformningen av en landskapsanpassad anläggning ska också tillse att

anläggningen kan samspela med landskapets karaktär och funktioner. Det kan både

medföra behov av massor samt ge upphov till massor. Landskapskaraktärsanalysen är ett

viktigt kunskapsunderlag i sökandet efter en lämplig utformning av anläggningen i det

specifika landskapet.

Om markanspråk i form av vägrätt alternativt äganderätt eller inskränkt vägrätt alternativt

servitut efterfrågas för att kunna landskapsanpassa väg- eller järnvägsanläggningen måste

det finnas tydliga motiv och syften. Motiv, syften och föreslagen landskapsanpassning ska

även samrådas via MB- eller MKB- processen och redovisas i gestaltningsprogrammet.

Återställning inom tillfällig nyttjanderätt är endast menad för att återskapa den terräng och

markanvändning som var innan markområdet användes för byggnationen.

Sida 17 (42)

Om uppkomna massor används med annat tydligt syfte utanför själva projektet eller utan

tydligt syfte i anslutning till projektet behöver markåtkomst hanteras i överenskommelse

med markägare. Även vid sådan användning krävs modellering och anpassning till

omgivande landskap. Avsedd användning och utformning bör även samrådas med bland

annat länsstyrelsen via MB-eller MKB-processen. Denna typ av användning kräver, enligt

nuvarande lagstiftning, tolkning och praxis, tillstånd eller anmälan enligt

miljöprövningsförordningen. Undantaget är om massorna behövs i ett annat

Trafikverksprojekt, i eller på grund av den anläggningen.

Figur 3. Projektet bör sträva efter att använda massor i eller på grund av anläggningen i aktuellt

projekt i första hand (gröna rutor) och i andra hand till användning med annat tydligt syfte (gul-orangea

rutor). Den markåtkomst som är aktuell vid olika typer av användning, samt den process där

användningen behöver motiveras eller hanteras, beskrivs på lapparna med knappnålar. Annat projekt

eller annan part kan också behöva söka tillstånd eller anmäla användningen, men det illustreras inte i

denna bild.

Uppkomsten och användningen av jordmassor är en av utgångspunkterna för ett projekt.

Egenskaperna hos jord och berg påverkar anläggningens behov och vad som kan användas.

Vilka mängder som uppstår och kvaliteten på dessa beror på vilket landskap man har att

göra med. Utgångspunkten bör vara att i första hand optimera användningen i eller på

grund av anläggningen. Se figur 3 och bilaga 3. Alla åtgärder för en hållbar masshantering

och landskapsanpassad anläggning bygger på kunskap om landskapet och på tydliga motiv.

7. Biprodukter

Av 15 kap. 1 § miljöbalken framgår vilka förutsättningar som gäller för att ett ämne eller

föremål ska anses vara en biprodukt i stället för avfall. Om samtliga förutsättningar är

uppfyllda betraktas massorna inte som ett avfall utan massorna kan då användas i den

omfattning som medges av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken.

Bedömningen av om ett material utgör en biprodukt eller inte ska i första hand göras av

innehavaren av materialet. Innehavaren måste alltså kunna visa att jord- och bergmassorna

uppkommit i en produktionsprocess då de grävts ut i samband med ett infrastrukturprojekt.

Mot bakgrund av gällande svensk domstolspraxis är det inte självklart att Trafikverkets

infrastrukturprojekt faller in under begreppet produktionsprocess. Praxis talar snarare mot

Sida 18 (42)

en sådan tolkning att anläggandet av en väg- eller järnvägsanläggning utgör en

produktionsprocess.

Innehavaren av materialet måste därutöver visa att det finns en planerad användning och

att den användningen kommer att bli verklighet. Det ställs därtill krav på att massorna

kommer att fortsätta att användas på ett sätt som är hälso- och miljömässigt godtagbart och

som inte strider mot lag eller annan författning. Det innebär i princip att ett fullgott syfte

med massorna behöver säkerställas för att massorna ska kunna utgöra biprodukt. Annars

blir det ingen biprodukt.

Man får således inte göra vad man vill med massorna bara för att de utgör en biprodukt.

Därtill, om naturmiljön väsentligt kan komma att ändras i samband med användningen av

en biprodukt skall en anmälan för 12:6-samråd göras hos tillsynsmyndigheten. Lagring av

massorna på obestämd tid är heller inte möjlig. I princip ställs det således krav på syfte med

användningen av massorna inte bara vid återvinning av avfall för anläggningsändamål utan

även för att massorna ska kunna klassificeras som en biprodukt.

Det är innehavaren av massorna som i första hand måste bedöma om massorna utgör en

biprodukt eller inte. Trafikverket kan i de fall verksamheten bedömer att samtliga

förutsättningar enligt 15 kap, 1§ miljöbalken är uppfyllda, välja att argumentera för att jord-

och bergmassor som uppkommer vid anläggandet av väg- och järnvägsanläggningar utgör

en biprodukt. Det är således upp till varje projekt att göra en sådan bedömning i dialog med

tillsynsmyndigheten. Om tillsynsmyndigheten är av en annan uppfattning än Trafikverket,

d.v.s. anser att massorna i det enskilda fallet utgör ett avfall kan Trafikverket räkna med ett

föreläggande från tillsynsmyndigheten med ett beslut som innebär krav på att anmäla

alternativt söka tillstånd för hantering av avfallet för anläggningsändamål.

En generell rekommendation är mot denna bakgrund svår att ge. Det finns administrativa

fördelar med att klassificera överskottsmassor såsom biprodukt istället för avfall men

eftersom varken gällande lagstiftning, tillsynsvägledning eller domstolspraxis är självklar är

det upp till varje projekt att bedöma om samtliga förutsättningar är uppfyllda samt om det

är värt att argumentera för massornas klassificering såsom biprodukt eller inte.

Se PM ”Biprodukt eller inte?” för djupgående juridisk analys (Bilaga 1).

8. Överlåtelse av massor

De massor som Trafikverket inte har något behov av och som Trafikverket därför gör sig av

med utgör ett avfall och ska hanteras i enlighet med avfallslagstiftningen. Den fortsatta

hanteringen av massorna, efter en överlåtelse, kan dessutom vara att betrakta som en

miljöfarlig verksamhet i enlighet med miljöbalken, t.ex. om massorna ska användas för

utfyllnads-, konstruktions- eller anläggningsarbeten. Vid utövande av miljöfarlig

verksamhet kan tre typer av ansvar uppkomma enligt miljölagstiftningen;

verksamhetsutövaransvar (ansvaret för att miljölagstiftningen följs), skadeståndsansvar

(skyldighet att betala skadestånd till den som lider skada till följd av den miljöfarliga

verksamheten), och efterbehandlingsansvar (ansvaret för att efterbehandla de miljöskador

som uppstår till följd av verksamheten).

Sida 19 (42)

Om avsikten är att köparen/mottagaren ska ta det fulla miljörättsliga ansvaret för massorna,

efter överlåtelsen, är det viktigt att det tydligt framgår i överlåtelsehandlingarna (annan

verksamhetsutövare såsom privatperson eller kommun) eller kontraktshandlingarna

(entreprenör) att det är köparen/mottagaren som övertar ansvaret i samtliga dessa delar.

Det är viktigt att överlåtelsehandlingarna eller kontraktshandlingarna tydligt reglerar vad

Trafikverket överlåter och i vilket syfte, samt att det tydligt framgår vilket ansvar som faller

på den som tar emot massorna. Det fullständiga miljörättsliga ansvaret ska gå över på den

som tar emot massorna. D.v.s. ansvaret hamnar slutligen på den verksamhetsutövare som

avser att återvinna avfallet för anläggningsändamål. Om förvärvaren av massorna agerar i

strid med överenskommelsen och gällande avfallslagstiftning ska ansvaret inte längre ligga

på Trafikverket. Både den faktiska och den rättsliga rådigheten över massorna/avfallet ska

ha gått över till den som förvärvar massorna/avfallet.

Inför en överlåtelse behöver Trafikverket ha vetskap om i vilken omfattning massorna är

förorenade eller inte. Massorna måste därför vara undersökta/provtagna i sådan omfattning

som får anses nödvändig för de specifika massorna.

För att få lämna avfall som uppkommit i en yrkesmässig verksamhet till någon annan för

transport eller annan hantering krävs att den som hanterar avfallet har gjort den anmälan

eller har det tillstånd som krävs för hanteringen. Det krävs dessutom att den som lämnar

avfallet har kontrollerat att den som hanterar avfallet har gjort sådan anmälan eller har

sådant tillstånd som krävs (kontrollskyldighet).

I föreliggande rapport redovisas inga malltexter på t ex kontraktshandlingar,

överlåtelsehandlingar eller nöjdförklaringar. Dock finns ett identifierat behov av att ta fram

denna typ av handlingar.

8.1. Överlåtelse av massor till entreprenör

Om massorna överlåts till Trafikverkets entreprenör är ansvarets övergång omhändertaget i

standardtexterna för AF genom skrivning i AFC.159/AFD.159 Tillvarataget material,

överblivna massor: ” Med övertagande av material och massor följer miljörättsligt ansvar.

Entreprenören ska uppvisa de erforderliga tillstånd som den fortsatta hanteringen

eventuellt kräver.”

Vid överlåtelse till entreprenör är den framtida hanteringen av massorna inte känd.

Lämplighetsbedömningen görs då i ett senare skede av entreprenören. Om entreprenören i

sin tur överlåter massorna till någon annan, såsom en privatperson eller kommun, ligger

ansvaret på entreprenören att bedöma den planerade användningens lämplighet. Mängden

massor som används får inte vara större än vad som behövs för själva anläggningsarbetet.

Likaså ska anläggningen uppfylla ett syfte och alltså inte utgöra kvittblivning. En samlad

bedömning av risker måste göras av entreprenören huruvida massorna är lämpliga att

använda till de av mottagaren angivna ändamålen. I entreprenörens kontrollskyldighet ingår

att göra en samlad bedömning av risker avseende den fortsatta hanteringen. Entreprenören

ska även kunna uppvisa eventuell anmälan eller tillstånd för Trafikverket.

Sida 20 (42)

8.2. Överlåtelse av massor till annan verksamhetsutövare

Som en del av Trafikverkets kontrollskyldighet har Trafikverket vid överlåtelse till annan

verksamhetsutövare (exempelvis privatpersoner, kommuner etc.) ett ansvar att bedöma den

planerade användningens lämplighet. Mängden massor som används får inte vara större än

vad som behövs för själva anläggningsarbetet. Likaså ska anläggningen uppfylla ett syfte och

alltså inte utgör kvittblivning. Trafikverket måste bedöma eventuella negativa miljö- och

hälsoeffekter med hänsyn till användningsområde, mottagningsplatsens beskaffenhet och de

analyserade halterna i massorna (föroreningsinnehåll och kvalitet). En samlad bedömning

av risker måste göras huruvida massorna är lämpliga att använda till de av mottagaren

angivna ändamålen. Kontrollskyldighetens omfattning varierar beroende på om mottagaren

är en privatperson, kommun etc. En kommun eller en professionell exploatör kan förväntas

inneha en helt annan möjlighet att avgöra den planerade användningens lämplighet än vad

en privatperson kan förväntas ha och i det senare fallet blir Trafikverkets ansvar för kontroll

större.

Utöver vad som anförts i stycket ovan är det viktigt att det av överlåtelsehandlingarna

framgår att det är ett avfall Trafikverket överlåter. Om provtagning av massorna visar på

halter under MRR (mindre än ringa risk) krävs varken anmälan eller tillstånd för

återvinningen. Däremot kan det bli aktuellt med ett samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken.

Om mottagaren av massorna/avfallet är en privatperson och den planerade återvinningen är

anmälnings- eller tillståndspliktig enligt miljöprövningsförordningen kan det vara lämpligt

att Trafikverket erbjuder mottagaren hjälp med att upprätta en anmälan/ansökan. Oavsett

om den planerade återvinningen kräver en anmälan/ansökan eller ett samråd enligt 12 kap.

6 § miljöbalken är det viktigt att mottagaren förstår vilket ansvar det innebär att vara

verksamhetsutövare enligt miljöbalken.

I de fall Trafikverket upplåter till upphandlad entreprenör att utföra anläggningsarbeten av

de överlåtna massorna ska en nöjdförklaring inhämtas från verksamhetsutövaren. Detta för

att säkerställa att massorna har återvunnits enligt överlåtelsehandlingarna.

9. Underlag för juridisk bedömning

För att tolka och bättre förstå miljö- och avfallslagstiftningen och hur den påverkar

Trafikverkets hantering av massor i både investerings- och underhållsprojekt har ett antal

exempel där uppgrävda jordmassor hanteras med utgångspunkt ifrån verkligheten tagits

fram. Exemplen har delats in under tre olika kategorier.

Kapitel 10. Återanvändning av massor

Användning av massor i eller på grund av anläggningen, inom aktuellt projekt eller i annat

trafikverksprojekt. Användning i konstruktion och uppbyggnad – i investerings- och

underhållsåtgärder. Åtgärder som Trafikverket är skyldigt att vidta inom ramen för

verksamheten.

Sida 21 (42)

Kapitel 11. Återvinning av avfall för anläggningsändamål

Användning av massor till åtgärder med annat tydligt syfte. Mervärdeskapande åtgärder

som Trafikverket inte är skyldigt att vidta eller användning av annan verksamhetsutövare.

Kapitel 12. Bortskaffning av avfall

Användning av massor till uppfyllnad utan eget syfte alternativt överlåtelse/bortskaffning av

för Trafikverket oanvändbara massor.

9.1. Juridiska bedömningar utifrån gällande lagstiftning

Fiktiva exempel har identifierats utifrån investerings- och underhållsverksamheten och en

juridisk bedömning har gjorts för varje exempel. Varje fiktivt exempel innehåller olika

förutsättningar som är avgörande för om massorna utgör ett avfall eller inte och därmed

också hur lagstiftningen skall tillämpas.

Trafikverkets bedömning är att tidsaspekten, d.v.s. när i tiden massorna uppkommit eller

dess hantering har planerats, inte är avgörande för om de utgör ett avfall eller inte.

Exempel på frågor som kan komma att bli aktuella vid en bedömning av hur massor ska

hanteras:

Har användningen av massorna ett syfte?

Ersätter massorna annat material?

Skapar massorna ett mervärde?

Är åtgärden fastställd i väg- eller järnvägsplanen?

Finns hanteringen med i MKB/miljöbeskrivning eller i gestaltningsprogram?

Är massorna lämpliga att använda och på vilket sätt?

Ska massorna användas inom det område de uppkommit inom?

Överlåts massorna till annan verksamhetsutövare?

Sida 22 (42)

10. Återanvändning av massor

10.1. Användning av massor i aktuellt trafikverksprojekt

Massorna används inom aktuellt projekt i konstruktion och uppbyggnad – i investerings-

och underhållsåtgärder, dvs. åtgärder som Trafikverket är skyldiga att vidta inom ramen för

projektet.

10.1.1. Fiktivt exempel

Bullerskyddsvall fastställd i plan

Användningen har ett syfte, d.v.s. massorna kommer till nytta. Massorna ersätter dessutom

annat material/annan åtgärd. Användningen har planerats under planläggningsprocessen,

beskrivits i tillämpliga delar i gestaltningsprogrammet och konsekvenserna har beskrivits i

MKB/miljöbeskrivning. Åtgärden finns med på fastställd plankarta.

Juridisk bedömning

15:1 MB Avfall eller inte?

Eftersom Trafikverket har behov av massorna i eller på grund av anläggningen och de är

lämpliga för fortsatt användning betraktas de inte som avfall.

15:4 MB Återanvändning

Syftet med användningen av massorna är att i dess befintliga form och för ett ursprungligt

syfte anlägga en bullerskyddsvall inom det område där de uppkommit, d.v.s. inom

verksamhetsområdet. Massorna ersätter dessutom annat material eftersom det enligt

fastställd plan ska anläggas en bullerskyddsvall, d.v.s. Trafikverket är skyldigt att anlägga

vallen. Hade det funnits ett underskott på massor i projektet hade andra massor behövt

lokaliseras, alternativt hade annan bullerskyddsåtgärd fastställts i planen. Konsekvenserna

av masshanteringen har tidigt beskrivits i MKB/miljöbeskrivning.

MPF Anmälan/tillstånd, 12:6 MB Samråd

Eftersom massorna inte klassas som avfall krävs varken tillstånd eller anmälan enligt

miljöprövningsförordningen (MPF) för den återanvändning som är aktuell.

Skyldigheten att göra en anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken gäller inte

byggande av allmän väg eller byggande av järnväg om verksamheten eller åtgärden anges i

en fastställd vägplan eller fastställd järnvägsplan.

2 kap. MB Allmänna hänsynsregler

Vid all miljöfarlig verksamhet, exempelvis grävning eller utfyllnad, ska de allmänna

hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken följas. Det innebär att den som utför åtgärderna ska

visa att lagstiftningen följs och att man som verksamhetsutövare har tillräckliga kunskaper

om hur miljön och människors hälsa påverkas och ska skyddas. Det innebär också att det

finns en skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga att åtgärden medför skada eller

olägenhet för miljön.

Sida 23 (42)


Landskapsanpassning av anläggningen med syfte att minska den visuella barriäreffekten

och påverkan på riksintresse för kulturmiljövården.


annat material/annan åtgärd. Användningen har planerats under planläggningsprocessen,

beskrivits i tillämpliga delar i gestaltningsprogrammet och konsekvenserna har beskrivits i

MKB/miljöbeskrivning. Åtgärden finns med på fastställd plankarta.

Juridisk bedömning





Åtgärden är av sådan karaktär att den ryms inom planen. Syftet med användningen av

massorna är att i dess befintliga form och för ett ursprungligt syfte utföra nödvändig

landskapsanpassning. Avsikten är att mildra anläggningens negativa påverkan på

landskapet (riksintresse för kulturmiljövården). Massorna ersätter dessutom annat material

eftersom åtgärden enligt fastställd plan är nödvändig för att mildra projektets påverkan på

kulturlandskapet. Hade det funnits ett underskott på massor i projektet hade andra massor

behövt lokaliseras. Konsekvenserna av masshanteringen (landskapsanpassningen) har tidigt

beskrivits i MKB/miljöbeskrivning.



miljöprövningsförordningen för den återanvändning som är aktuell.

Skyldigheten att göra en anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken gäller inte

byggande av allmän väg eller byggande av järnväg om verksamheten eller åtgärden anges i

en fastställd vägplan eller fastställd järnvägsplan.








Sida 24 (42)


Återskapande av en naturmiljö som ersättning för en miljö som påverkas av projektet, t.ex.

ett småvatten som omfattas av det generella biotopskyddet eller en sandmiljö inom

strandskyddsområde. Det finns en fastställd väg- eller järnvägsplan för projektet och

åtgärden är därmed undantagen från krav på prövning enligt miljöbalken. Samråd har

istället skett inom ramen för planprocessen, detta innefattar bland annat beskrivning av

planerad kompensationsåtgärd.


annat material/annan åtgärd. Användningen har planerats under planskedet och

konsekvenserna har beskrivits i MKB/miljöbeskrivning/planbeskrivning. Åtgärden har inte

fastställts med anledning av att den inte utgör en del av anläggningen och finns därför inte

med på fastställd plankarta.

Juridisk bedömning






syfte återskapa en naturmiljö. Återskapandet av naturmiljön innebär en kompensation för

sådan miljö som påverkas av projektet, t.ex. ett småvatten eller en sandmiljö. Massorna

ersätter dessutom annat material. Hade det funnits ett underskott på massor i projektet

hade andra massor förmodligen behövt lokaliseras. Återskapandet av naturmiljön har

planerats redan i planskedet. Dock finns åtgärden inte fastställd i plan, men konsekvenserna

av masshanteringen (återskapande av naturmiljö) har beskrivits i MKB/miljöbeskrivningen.

MPF Anmälan/tillstånd


miljöprövningsförordningen för den återanvändning som är aktuell.

12:6 MB Samråd

Eftersom aktuell åtgärd finns beskriven i fastställd väg- eller järnvägsplan med tillhörande

planbeskrivning, MKB/miljöbeskrivning är den undantagen från krav på prövning enligt

miljöbalken. Om planerad åtgärd däremot skulle avvika från det som beskrivits i väg- eller

järnvägsplanen kan en anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken behöva ske.








Sida 25 (42)

Överenskommelse

Eftersom åtgärden inte finns med i fastställd plan och utformas på fastighet som inte tillhör

Trafikverket krävs att en överenskommelse träffas mellan Trafikverket och fastighetsägaren

vad gäller åtgärdens utförande.


Lätt förorenade massor används som släntbeklädnad på järnvägsbanken (terrassen)

Användningen har ett syfte, d.v.s. massorna kommer till nytta inom järnvägsfastigheten.

Massorna ersätter dessutom annat material. Användningen har planerats under planskedet

och konsekvenserna har beskrivits i MKB/miljöbeskrivning/planbeskrivning. Åtgärden

finns inte med i fastställd plan.

Juridisk bedömning




Föroreningshalten har ingen betydelse för avgörandet om massorna ska betraktas som avfall

eller inte.



syfte utföra nödvändig släntbeklädnad för att anpassa järnvägsbanken till landskapet och för

att genom vegetation minska erosion. Massorna fyller samma funktion som de

ursprungligen var avsedda för.



miljöprövningsförordningen. Eftersom åtgärden utförs inom ett område som normalt sett

inte utgör en naturmiljö krävs inget samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken.


Massorna har med avseende på föroreningshalt och kvalitet bedömts som lämpliga att

använda, d.v.s. återanvändningen av massorna är laglig enligt hänsynsreglerna i 2 kap

miljöbalken.





Sida 26 (42)




Lätt förorenade dikesmassor används inom samma vägområde som de kommer ifrån i syfte

att utföra vägtekniska och trafiksäkerhetshöjande åtgärder (en s.k. vidmakthållandeåtgärd

för att optimera anläggningen i ett tekniskt, miljömässigt och säkerhetshöjande perspektiv).

Användningen har ett syfte, d.v.s. massorna kommer till nytta. Massorna ersätter annat

material. Användningen har planerats inför upphandling av entreprenad.

Juridisk bedömning




Föroreningshalten i massorna har ingen betydelse för avgörandet om massorna ska

betraktas som avfall eller inte.


I det här fallet bedöms massorna lämpliga för fortsatt användning. Syftet med

användningen av massorna är att i dess befintliga form och för ett ursprungligt syfte utföra

vägtekniska och trafiksäkerhetshöjande åtgärder inom det område där massorna

uppkommit, t ex att säkra dikets funktion. Eftersom massorna fyller samma funktion som de

ursprungligen var avsedda för handlar det om en fortsatt användning (återanvändning).



miljöprövningsförordningen. Eftersom åtgärden utförs inom ett område som normalt sett

inte utgör en naturmiljö krävs inget samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken.


Massorna har med avseende på föroreningshalt och kvalitet bedömts som lämpliga att

använda, d.v.s. återanvändningen av massorna är laglig enligt hänsynsreglerna i 2 kap

miljöbalken.







Sida 27 (42)

Alternativt scenario – återvinning eller deponi

Eftersom massorna återanvänds inom vägområdet uppkommer inget avfall. Om

Trafikverket däremot inte har behov av massorna inom vägområdet och det finns ett verkligt

behov i omgivningen, kan istället en återvinning av avfall bli aktuell hos den som tar emot

massorna.

Om massorna läggs i bakslänt dike utan att det finns ett verkligt behov, betraktas de som ett

avfall. Hanteringen av massorna utgör ett rent bortskaffande av avfall och de upplagda

massorna är att betrakta som en deponi.

10.2. Användning av massor i annat trafikverksprojekt


Ett överskott av massor från ett trafikverksprojekt lagras tillfälligt och nyttjas i ett annat

trafikverksprojekt, alternativt körs direkt till det angränsande projektet

Juridisk bedömning


Det finns ett reellt behov i ett annat trafikverksprojekt och eftersom Trafikverket har behov

av massorna i eller på grund av anläggningen och de är lämpliga för fortsatt användning

betraktas de inte som avfall.

Behov av att lagra massorna tillfälligt innan de kan användas är inte avgörande för om de

betraktas som ett avfall eller inte.

Tillfällig lagring eller deponi

Om de lagrade massorna inte återanvänds inom tre år räknas upplaget som en

tillståndspliktig deponi enligt 4 § 2 p. avfallsförordningen.




kunna visa att lagstiftningen följs och att man som verksamhetsutövare har tillräckliga

kunskaper om hur miljön och människors hälsa påverkas och ska skyddas. Det innebär

också att det finns en skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga att åtgärden medför

skada eller olägenhet för miljön.

Alternativt scenario - återvinning

Om massorna inte nyttjas till avsett ändamål uppkommer ett avfall. Om massorna klassas

som ett avfall och Trafikverket därefter hittar en avsättning för massorna blir det tal om en

återvinning av massorna.

Avfallet kan lagras i maximalt tre år innan upplaget betraktas som en tillståndspliktig

deponi.

Sida 28 (42)

11. Återvinning av avfall för anläggningsändamål

Massor används till mervärdeskapande åtgärder som Trafikverket inte är skyldiga att vidta, i annat trafikverksprojekt eller av annan verksamhetsutövare.

11.1. Användning av massor för anpassning av det omgivande

landskapet till anläggningen


Landskapsanpassning av yta i anslutning till anläggningen med syfte att maximera arealen

brukbar jordbruksmark – ett sätt att minimera det permanenta intrånget från anläggningen

(ej fastställd i plan)

Användningen har identifierats som möjlig under planläggningsprocessen men går inte att

genomföra utan frivilliga överenskommelser med fastighetsägare. Den möjliga

användningen framgår av planbeskrivningen och konsekvenserna har beskrivits i

MKB/miljöbeskrivning.

Juridisk bedömning


Eftersom Trafikverket inte har något behov av massorna i eller på grund av anläggningen

betraktas de som avfall.

15:6 MB Återvinning för anläggningsändamål

Massorna bedöms som lämpliga att använda för tänkt ändamål. Massorna placeras, i sin

ursprungliga form och för ett ursprungligt syfte, på baksidan av en bullerskyddsvall i

anslutning till anläggningen med syfte att maximera arealen brukbar jordbruksmark.

Massorna ersätter inte annat material men de skapar ett mervärde. Användningen av

jordmassorna uppfyller ett fullgott syfte och behandlingen utgör en återvinning för

anläggningsändamål.

Om syftet med återvinningen inte är fullgott blir det istället fråga om ren bortskaffning och

reglerna om deponi blir tillämpliga.

Överlåtelseavtal


med utgör ett avfall och ska hanteras i enlighet med avfallslagstiftningen.

Överskottsmassorna tillfaller fastighetsägaren enligt överlåtelseavtalet. Massorna är

undersökta/provtagna i sådan omfattning som ansetts nödvändig för de specifika massorna

och den planerade användningen har bedömts som lämplig.

Sida 29 (42)

Av överlåtelseavtalet framgår syftet med behandlingen (återvinningen) och massornas

lämplighet avseende föroreningsinnehåll och kvalitet. Det framgår även tydligt att

fastighetsägaren övertar det fullständiga miljörättsliga ansvaret för massorna/avfallet.

MPF 29 kap Anmälan/tillstånd, samråd med kommunen

Om föroreningsrisken är ringa krävs en anmälan till kommunen vid användning på ett sätt

som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten. Verksamheten räknas då som en

C-verksamhet. Om föroreningsrisken är mindre än ringa räknas anläggningen som en U-

verksamhet och varken tillstånd eller anmälan behövs.

En riskbedömning av platsens lämplighet ska dock alltid göras, och samråd bör ske med

kommunen för att säkerställa att även kommunen anser att syftet med masshanteringen är

fullgott, dvs. att det är ett faktiskt anläggningsändamål.

Det är fastighetsägaren som övertar och återvinner massorna och som därför ses som

verksamhetsutövare för behandlingen. Trafikverket kan vara behjälpligt med att ta fram

anmälnings-/ansökningshandlingar och sköta kontakter med kommunen för att underlätta

för den enskilde fastighetsägaren.

12:6 MB Samråd

Om hanteringen bedöms väsentligt ändra naturmiljön och inga övriga anmälningar eller

tillstånd behövs, krävs samråd med länsstyrelsen enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Hänsyn

måste även tas till fornlämningar i enlighet med 2 kap 11 § kulturmiljölagen.








Undantagsparagrafen - 11 § 3 p avfallsförordningen

Hanteringen omfattas av undantaget i 11 § 3 p. avfallsförordningen om massorna utgörs av

icke-förorenad jord och annat naturligt material. Det finns dock ingen anledning att åberopa

undantagsparagrafen eftersom massorna ändå betraktas som ett avfall enligt miljöbalken.

Undantagsparagrafen leder således inte till några lättnader vid hantering av icke-förorenad

jord och annat naturligt material som grävts ut i samband med en byggverksamhet.

Sida 30 (42)


Skapande av mervärde i ett böljande landskap genom att anlägga moränkullar med

ekplantering.

Juridisk bedömning



betraktas de som avfall.


Massorna bedöms som lämpliga att använda för att anpassa en yta i det omgivande

landskapet. Massorna används i sin befintliga form och för ett ursprungligt syfte dels för att

nå det övergripande transportpolitiska målet att ”All infrastruktur ska vara

landskapsanpassad”, dels med syftet att minska anläggningens påverkan i landskapet.

Massorna ersätter inte annat material. Användningen av jordmassorna uppfyller dock ett

fullgott syfte och behandlingen utgör en återvinning av avfall för anläggningsändamål.

Överlåtelseavtal



Överskottsmassorna tillfaller fastighetsägaren enligt överlåtelseavtalet. Massorna är






MPF 29 kap Anmälan/tillstånd, samråd med kommunen

Om föroreningsrisken är ringa krävs en anmälan till kommunen vid användning på ett sätt

som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten. Verksamheten räknas då som en

C-verksamhet. Om föroreningsrisken är mindre än ringa räknas anläggningen som en U-

verksamhet och varken tillstånd eller anmälan behövs.

En riskbedömning av platsens lämplighet ska alltid göras, och samråd bör ske med

kommunen för att säkerställa att även kommunen anser att syftet med masshanteringen är

fullgott, dvs. att det är ett faktiskt anläggningsändamål.

Det är fastighetsägaren som övertar och återvinner massorna och som därför ses som

verksamhetsutövare för behandlingen. Trafikverket kan vara behjälpligt med att ta fram

anmälnings-/ansökningshandlingar och sköta kontakter med kommunen för att underlätta

för den enskilde fastighetsägaren.

Sida 31 (42)

12:6 MB Samråd

Om hanteringen bedöms väsentligt ändra naturmiljön och inga övriga anmälningar eller

tillstånd behövs, krävs samråd med länsstyrelsen enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Hänsyn

måste även tas till fornlämningar i enlighet med 2 kap 11 § kulturmiljölagen.








11.2. Överlåtelse av massor till annan verksamhetsutövare


En kommun har behov av Trafikverkets massor för ett anläggningsändamål med fullgott

syfte (t ex att genomföra ett översvämningsskydd för klimatsäkring eller att jämna till en

slalombacke för att minska behovet av snö).

Juridisk bedömning



uppkommer ett avfall.


I det här fallet finns ett reellt behov av massorna. Användningen av jordmassorna uppfyller

ett fullgott syfte och behandlingen utgör en återvinning för anläggningsändamål.

Massorna bedöms som lämpliga att använda för tänkt ändamål. Massorna placeras i sin

ursprungliga form och för ett ursprungligt syfte. Massorna ersätter annat material och de

skapar ett mervärde. Användningen av jordmassorna uppfyller ett fullgott syfte och

behandlingen utgör en återvinning för anläggningsändamål.

Om syftet med återvinningen inte är fullgott blir det istället fråga om ren bortskaffning och

reglerna om deponi blir tillämpliga.

Överlåtelseavtal



Överskottsmassorna tillfaller fastighetsägaren (kommunen) enligt avtalet. Massorna är

Sida 32 (42)






Mottagaren har därför en skyldighet att följa gällande miljö- och avfallslagstiftning vid

återvinning av avfallet. I ansvaret ligger även ett efterbehandlings- och skadeståndsansvar.

29 kap. MPF Återvinning för anläggningsändamål §§ 34-35

(tillstånd/anmälan). Samråd med kommunen

Behandlingen (återvinningen) kräver tillstånd eller anmälan enligt

miljöprövningsförordningen beroende på föroreningsrisken. Om föroreningsrisken är

mindre än ringa räknas anläggningen som en U-verksamhet och varken tillstånd eller

anmälan krävs. En riskbedömning av platsens lämplighet ska dock alltid göras, och

verksamhetsutövaren (kommunen som exploatör) bör samråda anläggningsändamålet med

kommunens miljökontor (tillsynsmyndigheten) för att säkerställa att även

tillsynsmyndigheten anser att syftet med masshanteringen är fullgott, dvs. att det är ett

faktiskt anläggningsändamål.

Då massorna behandlas (återvinns) av en annan verksamhetsutövare än Trafikverket är

denne att anse som verksamhetsutövare för återvinning av avfall för anläggningsändamål.

Om massorna innehåller föroreningshalter över nivå för mindre än ringa risk ska

verksamhetsutövaren (kommunen) anmäla/söka tillstånd för återvinningen och

Trafikverket begär in kopia på beslutet.

Tillstånd från länsstyrelsen krävs vid användning av massorna på ett sätt som kan förorena

mark, vattenområde eller grundvatten, om föroreningsrisken inte endast är ringa.

Verksamheten räknas då som en B-verksamhet.

Anmälan till kommunen krävs vid användning av massorna på ett sätt som kan förorena

mark, vattenområde eller grundvatten, om föroreningsrisken är ringa. Verksamheten räknas

då som en C-verksamhet.








Alternativt scenario – bortskaffning

Om fastighetsägaren inte använder massorna till avsett ändamål utan massorna blir

liggande längre tid än tre år eller om massorna används till något som inte utgör ett

anläggningsändamål utgör hanteringen inget återvinningsförfarande utan anses vara ett

bortskaffande av avfall. Uppläggningen av massorna är därmed att jämställa med en deponi.

Sida 33 (42)

Verksamhetsutövaren (fastighetsägaren) som övertagit ansvaret för massorna är ansvarig

för deponin och hanteringen av denna.


Inför ett underhållsarbete kontaktar en fastighetsägare Trafikverket om ett behov av massor

för utfyllnad. Utfyllnaden har ett fullgott syfte, t ex insynsskydd, uppställningsyta, av

fastighetsägaren efterfrågad bullerskyddsvall m.m.

Juridisk bedömning





I det här fallet finns ett reellt behov. Användningen av jordmassorna uppfyller ett fullgott

syfte och behandlingen utgör en återvinning för anläggningsändamål.

Massorna bedöms som lämpliga att använda för tänkt ändamål. Massorna placeras i sin

ursprungliga form och för ett ursprungligt syfte. Massorna ersätter annat material och de

skapar ett mervärde. Användningen av jordmassorna uppfyller ett fullgott syfte och

behandlingen utgör en återvinning för anläggningsändamål.

Om syftet med återvinningen inte är fullgott blir det istället fråga om en ren bortskaffning

och reglerna om deponi blir tillämpliga.

Överlåtelseavtal



Överskottsmassorna tillfaller fastighetsägaren enligt avtalet. Inför överlåtelsen måste

massorna vara undersökta/provtagna i sådan omfattning som får anses nödvändig för de

specifika massorna. Trafikverket har även ett ansvar att bedöma den planerade

användningens lämplighet.


lämplighet avseende föroreningsinnehåll och kvalitet. Det framgår även tydligt att den som

övertar massorna även övertar det fullständiga miljörättsliga ansvaret för massorna/avfallet.

Mottagaren har därför en skyldighet att följa gällande miljö- och avfallslagstiftning vid


29 kap. MPF Återvinning för anläggningsändamål §§ 34-35

(tillstånd/anmälan). Samråd med kommunen

Behandlingen (återvinningen) kräver tillstånd eller anmälan enligt

miljöprövningsförordningen beroende på föroreningsrisken. Om föroreningsrisken är

Sida 34 (42)

mindre än ringa räknas anläggningen som en U-verksamhet och varken tillstånd eller

anmälan krävs. En riskbedömning av platsens lämplighet ska dock alltid göras, och

verksamhetsutövaren (fastighetsägaren) bör samråda anläggningsändamålet med

kommunens miljökontor (tillsynsmyndigheten) för att säkerställa att även

tillsynsmyndigheten anser att syftet med masshanteringen är fullgott, d.v.s. att det är ett

faktiskt anläggningsändamål.

Då massorna behandlas (återvinns) av en annan verksamhetsutövare än Trafikverket är

denne att anse som verksamhetsutövare för återvinning av avfall för anläggningsändamål.

Om massorna innehåller föroreningshalter över nivå för mindre än ringa risk ska

verksamhetsutövaren (fastighetsägaren) anmäla/söka tillstånd för återvinningen och

Trafikverket begär in kopia på beslutet. Trafikverket kan vara behjälpligt med att ta fram

handlingar för att underlätta för verksamhetsutövaren.

Tillstånd från länsstyrelsen krävs vid användning av massorna på ett sätt som kan förorena

mark, vattenområde eller grundvatten, om föroreningsrisken inte endast är ringa.

Verksamheten räknas då som en B-verksamhet.

Anmälan till kommunen krävs vid användning av massorna på ett sätt som kan förorena

mark, vattenområde eller grundvatten, om föroreningsrisken är ringa. Verksamheten räknas

då som en C-verksamhet.








Alternativt scenario - bortskaffning

Om fastighetsägaren inte använder massorna till avsett ändamål utan massorna blir

liggande längre tid än tre år eller om massorna används till något som inte utgör ett

anläggningsändamål utgör hanteringen inget återvinningsförfarande utan anses vara ett

bortskaffande av avfall. Uppläggningen av massorna är därmed att jämställa med en deponi.

Verksamhetsutövaren (fastighetsägaren) som övertagit ansvaret för massorna är ansvarig

för deponin och hanteringen av denna.

Sida 35 (42)

11.3. Överlåtelse av massor till entreprenör


I aktuellt projekt har Trafikverket inget behov av massorna (överskottsmassor). I

entreprenadens förfrågningsunderlag överlåts massorna till entreprenören.

Juridisk bedömning




Kontraktshandlingar

Överskottsmassorna tillfaller entreprenören enligt kontraktet. Vid en överlåtelse av massor

är det viktigt att det av kontraktet framgår att det är ett avfall Trafikverket överlåter. Det

måste tydligt framgå att den som övertar massorna även övertar det fullständiga

miljörättsliga ansvaret för massorna/avfallet.

Vid upphandling av entreprenör är detta omhändertaget i standardtexterna för AF genom

skrivning i AFC.159/AFD.159 Tillvarataget material, överblivna massor: ” Med övertagande

av material och massor följer miljörättsligt ansvar. Entreprenören ska uppvisa de

erforderliga tillstånd som den fortsatta hanteringen eventuellt kräver.”

Mottagaren har en skyldighet att följa gällande miljö- och avfallslagstiftning vid återvinning

av avfallet. I ansvaret ligger även ett efterbehandlings- och skadeståndsansvar.

Vid överlåtelse till entreprenör är den framtida hanteringen inte känd.

Lämplighetsbedömningen görs då i ett senare skede av entreprenören. Om entreprenören

överlåter massor till privata fastighetsägare ligger ansvaret på entreprenören att bedöma

den planerade användningens lämplighet. Mängden massor som används får inte vara

större än vad som behövs för själva anläggningsarbetet. Likaså ska anläggningen uppfylla ett

syfte och alltså inte utgöra kvittblivning. En samlad bedömning av risker måste göras av

entreprenören huruvida massorna är lämpliga att använda till de av mottagaren angivna

ändamålen. I entreprenörens kontrollskyldighet ingår att göra en samlad bedömning av

risker avseende den fortsatta hanteringen. Entreprenören ska även kunna uppvisa eventuell

anmälan eller tillstånd för Trafikverket.

Om entreprenören inte har något behov av massorna kommer hanteringen att utgöra en

bortskaffning av avfall, jämför med fiktivt exempel 12.4.

Sida 36 (42)

12. Bortskaffning av avfall

Massor som används av Trafikverket eller av annan verksamhetsutövare för anpassande

åtgärder utan eget syfte och som inte utgör anläggningsändamål, eller som utifrån

geotekniska förutsättningar (kvalitet) och/eller föroreningsinnehåll inte bedöms som

lämpliga.

12.1. Hantering utan eget syfte


Ett massöverskott används inom aktuellt projekt för anpassande åtgärder, exempelvis

igenfyllnad av en sänka i naturmark som i sig inte bedöms ha några förhöjda

landskapsvärden. Åtgärden har inget tydligt syfte förutom ren bortskaffning.

Juridisk bedömning




15:6 MB Bortskaffa avfall

I det här fallet bedöms massorna lämpliga att använda. Användningen av massorna har

inget egentligt syfte utan de avses användas för utfyllnad av en sänka i naturmark, vilken i

sig inte bedöms ha några förhöjda natur-, kultur-, eller landskapsvärden. Utfyllnaden

anpassas till omgivande terräng men skapar dock inte ett mervärde eftersom det inte finns

något fullgott syfte med åtgärden. Eftersom användningen av massorna inte har något

egentligt syfte och inte heller ersätter annat material kan det inte bli aktuellt med någon

återvinning av avfall. Det rör sig således om ett rent bortskaffande av avfall.

11 § 3 p Avfallsförordning Undantag

Avfallet (massorna) är icke-förorenad jord som grävts ut i samband med en

byggverksamhet, och det är säkerställt att materialet kommer att användas för byggnation i

sitt naturliga tillstånd på den plats där grävningen utfördes. Planerad användning skadar

inte och innebär inte någon olägenhet för människors hälsa eller miljön. Undantagsregeln i

11 § 3 p avfallsförordningen blir därför tillämplig, d.v.s. avfallsförordningens regler blir inte

tillämpliga på de aktuella massorna.

För att undantaget ska bli tillämpligt är det nämligen inte nödvändigt att användningen av

materialet uppfyller ett självständigt syfte. Materialet behöver alltså inte skapa något

mervärde eller ersätta annat material.

Oaktat att undantaget i 11 § 3 p avfallsförordningen är tillämpligt så betraktas massorna som

avfall enligt 15 kap. 1 § miljöbalken. Därför blir miljöprövningsförordningens regler om

hantering av avfall i 29 kapitlet tillämpliga. Eftersom lagstiftningen ser ut som den gör finns

Sida 37 (42)

det därför ingen anledning att åberopa undantagsparagrafen då den inte leder till några

lättnader.

4 § Avfallsförordningen Deponi

Eftersom användningen av massorna inte har något egentligt syfte och inte heller ersätter

annat material kan hanteringen inte betraktas som återvinning av avfall. Det rör sig istället

om ett rent bortskaffande av avfall. Att bortskaffa avfall är detsamma som att göra sig av

med något som är avfall utan att återvinna det eller utan att lämna det till någon som samlar

in eller transporterar bort det.

Genom att utan något egentligt syfte använda massorna/avfallet för utfyllnad av sänka är

det att se som en deponi. Med deponi avses en upplagsplats för avfall som finns på eller i

jorden, d.v.s. en upplagsplats för avfall som inte endast är tillfällig.

29:20 – 25 §§ MPF Tillstånd eller anmälan

Uppläggningen av massor utgör en deponering av avfall i den mening som avses i 5 §

avfallsförordningen. Av 29 kap. miljöprövningsförordningen framgår att verksamheten

utgör en tillståndspliktig deponi.









Inom ramen för projektet avverkas skogsmark och på förfrågan från markägaren används

projektets massor för att höja och tillgängliggöra skogsskiftet utan att detta påverkar

landskapsvärdena.

Juridisk bedömning




15:6 MB Bortskaffa avfall

I det här fallet bedöms massorna lämpliga att använda. Inom ramen för projektet avverkas

skogsmark utanför vägområdet och marknivån på denna skogsmark höjs med de aktuella

massorna (landskapsmodellering). Åtgärden innebär inte någon påverkan på befintliga

natur-, kultur- eller landskapsvärden.

Sida 38 (42)

Åtgärden skapar inget mervärde och hade inte utförts om det inte funnits ett överskott på

massor inom projektet. Eftersom användningen av massorna inte har något egentligt syfte

och inte heller ersätter annat material kan det inte bli aktuellt med en återvinning av avfall.

Det rör sig således om ett rent bortskaffande av avfall.

11 § 3 p Avfallsförordningen Undantag

Eftersom de överblivna massorna klassas som avfall kan undantagsparagrafen i 11 § 3 p.

avfallsförordningen bli tillämplig. Massorna utgör icke-förorenad jord (eller annat naturligt

material) som grävts ut i samband med en byggverksamhet, och det är säkerställt att

materialet kommer att användas för byggnation i sitt naturliga tillstånd på den plats där

grävningen utfördes. Det är dessutom säkerställt att användningen inte skadar eller innebär

någon olägenhet för människors hälsa eller miljön. Användningen uppfyller inget

självständigt syfte genom att skapa ett mervärde eller ersätta ett annat material, men detta

är inte nödvändigt för att undantaget skall bli tillämpligt.

Oaktat att undantaget i 11 § 3 p avfallsförordningen är tillämpligt (d.v.s. att

avfallsförordningens regler inte är tillämpliga på de aktuella massorna), så betraktas

massorna som avfall enligt 15 kap. 1 § miljöbalken. Det medför att

miljöprövningsförordningens regler om hantering av avfall i 29 kapitlet ändå blir

tillämpliga. Undantagsparagrafen leder således inte till några lättnader.


Eftersom användningen av massorna inte har något egentligt syfte och inte heller ersätter

annat material kan hanteringen inte betraktas som återvinning av avfall. Utfyllnaden av

skogsmarken är inte endast tillfällig, den saknar egentligt syfte och massorna ersätter inte

annat material vilket innebär att hanteringen utgör ett rent bortskaffande av avfall.

Genom att utan något egentligt syfte använda massorna/avfallet för utfyllnad blir

utfyllnaden att se som en deponi. Med deponi avses en upplagsplats för avfall som finns på

eller i jorden, d.v.s. en upplagsplats för avfall som inte endast är tillfällig.

Av 29 kap. miljöprövningsförordningen framgår att verksamheten utgör en tillståndspliktig

deponi.

29:20 – 25 §§ MPF Tillstånd eller anmälan

Uppläggningen av massor utgör en deponering av avfall i den mening som avses i 5 §


utgör en tillståndspliktig deponering.








Sida 39 (42)

Alternativt scenario

Om syftet med utfyllnaden hade varit att förbättra skogsmarkens avkastning hade det

inneburit ett mervärde och förmodligen ett fullgott syfte med användningen. Under dessa

förutsättningar kan det vara aktuellt med en återvinning av avfall för anläggningsändamål

av annan verksamhetsutövare.


Trafikverket har inget behov av uppkomna massor (överskottsmassor). Massorna tillfaller

entreprenören som fall B-massor, entreprenören har ingen avsättning för massorna.

Juridisk bedömning




Kontraktshandlingar

Överskottsmassorna tillfaller entreprenören enligt kontraktet. Vid en överlåtelse av massor

är det viktigt att det av kontraktet framgår att det är ett avfall Trafikverket överlåter. Det

måste tydligt framgå att den som övertar massorna även övertar det fullständiga

miljörättsliga ansvaret för massorna/avfallet. Vid upphandling av entreprenör är detta

omhändertaget i standardtexterna för AF genom skrivning i AFC.159/AFD.159 Tillvarataget

material, överblivna massor: ” Med övertagande av material och massor följer miljörättsligt

ansvar. Entreprenören ska uppvisa de erforderliga tillstånd som den fortsatta hanteringen

eventuellt kräver.”

Entreprenören har en skyldighet att följa gällande miljö- och avfallslagstiftning vid


Om entreprenören har behov av massorna kommer hanteringen att utgöra en återvinning av

avfall för anläggningsändamål, jämför med fiktivt exempel 11.5.

29 kap. MPF Återvinning för anläggningsändamål (tillstånd/anmälan).

Entreprenören har ingen användning med fullgott syfte för massorna, varken eget eller hos

annan verksamhetsutövare. Användning som inte utgör anläggningsändamål utgör en ren

bortskaffning.


Uppläggning av massor utgör en deponering av avfall i den mening som avses i 5 §


utgör en tillståndspliktig deponi.

Sida 40 (42)

Om entreprenören lägger upp massorna otillåtet och det kommer till Trafikverkets

kännedom, är det Trafikverkets ansvar att ha en konstruktiv dialog med entreprenören,

informera tillsynsmyndigheten samt fastighetsägaren om uppläggningen. Kommunens

miljökontor informeras om massornas uppläggning, och länsstyrelsen informeras avseende

eventuell påverkan på natur- och kulturmiljön.


Inför ett underhållsarbete kontaktar en fastighetsägare Trafikverket om ett behov av massor

för utfyllnad. Utfyllnaden har ett fullgott syfte, t ex insynsskydd, uppställningsyta, av

fastighetsägaren efterfrågad bullerskyddsvall. Dock blir massorna liggande utan att nyttjas

för överenskommet anläggningsändamål.

Juridisk bedömning




Överlåtelseavtal

Överskottsmassorna tillfaller fastighetsägaren enligt överlåtelseavtalet. Inför överlåtelsen

måste massorna vara undersökta/provtagna i sådan omfattning som får anses nödvändig för

de specifika massorna. Inför en överlåtelse behöver Trafikverket ha vetskap om i vilken

omfattning massorna är förorenade eller inte. Trafikverket har även ett ansvar att bedöma

den planerade användningens lämplighet. Vid en överlåtelse av massor är det viktigt att det

av överlåtelseavtalet framgår att det är ett avfall Trafikverket överlåter. Syftet med

behandlingen (återvinningen) ska om känt framgå och massornas lämplighet avseende

föroreningsinnehåll och kvalitet ska framgå. Det måste även tydligt framgå att den som

övertar massorna även övertar det fullständiga miljörättsliga ansvaret för massorna/avfallet.

Mottagaren har en skyldighet att följa gällande miljö- och avfallslagstiftning vid återvinning

av avfallet. I ansvaret ligger även ett efterbehandlings- och skadeståndsansvar.

Det miljörättsliga ansvaret ska gå över på den som tar emot massorna. D.v.s. ansvaret

hamnar slutligen på den privata fastighetsägaren som avser att använda avfallet för

utfyllnaden.

I de fall Trafikverket upplåter till upphandlad entreprenör att utföra anläggningsarbeten av

de överlåtna massorna ska en nöjdförklaring inhämtas från fastighetsägaren. Detta för att

säkerställa att massorna har återvunnits enligt överlåtelsehandlingarna.

Om förvärvaren av massorna agerar i strid med överenskommelsen och gällande

avfallslagstiftning ska ansvaret inte längre ligga på Trafikverket. Både den faktiska och den

rättsliga rådigheten över massorna/avfallet ska ha gått över till den som förvärvar

massorna/avfallet.

Sida 41 (42)

29 kap MPF Återvinning för anläggningsändamål

I det här fallet finns ett reellt behov. Planerad användning av jordmassorna uppfyller ett

fullgott syfte och behandlingen utgör en återvinning för anläggningsändamål.

Massorna blir dock liggande längre tid än tre år (4 § avfallsförordningen) eller används till

något som inte utgör anläggningsändamål och hanteringen utgör därför inget

återvinningsförfarande utan anses vara ett bortskaffande av avfall. Uppläggningen av

massorna är därmed att jämställa med en deponi. Verksamhetsutövaren (fastighetsägaren)

är ansvarig för deponin och hanteringen av denna.

Trafikverket, 78170 Borlänge. Besöksadress: Röda vägen 1.

Telefon: 0771-921 921, Texttelefon: 020-600 650

www.trafikverket.se

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

1(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge

Besöksadress: Röda vägen 1

Texttelefon: 010-123 50 50 Telefon: 0771 - 921 921 [email protected] www.trafikverket.se

Susan Odervång

Juridik och planprövning

Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

Biprodukt eller inte?

Innehåll

1 Inledning och syfte ............................................................................................................ 1

2 Vad säger 15:1 miljöbalken? ............................................................................................. 2

3 REACH-förordningen ...................................................................................................... 3

4 Hur definieras biprodukt i avfallsdirektivet? .................................................................. 4

5 Vad framgår av Europeiska kommissionens tolkningsmeddelande om avfall och biprodukter? ........................................................................................................................ 5

6 Guidance on the interpretation of key provisions of Directive 2008/98/EC on waste 7

7 Ändringar i avfallsdirektivet genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/851 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2008/98/EG om avfall. ............. 8

8 Naturvårdsverkets vägledning ....................................................................................... 10

9 Från tillverkningsprocess till produktionsprocess ........................................................ 11

10 Praxis från svensk domstol .......................................................................................... 13

10.1 Sulfidjordsdomen ................................................................................................... 13

10.2 Förbifartsdomen .................................................................................................... 13

10.3 Sveviadomen .......................................................................................................... 14

11 Juridisk analys ............................................................................................................... 16

11.1 Massor från infrastrukturprojekt och biproduktbegreppet ................................. 16

11.2 Avfall eller biprodukt – vad blir skillnaden? ........................................................ 16

11.3 Rekommendation ................................................................................................... 19

1 Inledning och syfte

Det finns inom Trafikverket en önskan att vid hantering av överskottsmassor från infrastrukturprojekt kunna klassificera jord- och bergmassor som biprodukter. För biprodukter gäller nämligen inte avfallslagstiftningen.

Syftet med denna PM är att bidra till kunskap om den lagstiftning, tillsynsvägledning och praxis som avser biprodukter. Det finns en förhoppning om att ökad kunskap kommer att bidra till en enhetlig tolkning och tillämpning av avfallslagstiftningen vid hantering av överskottsmassor inom Trafikverkets investerings- och underhållsprojekt.

Bilaga 1

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

2(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

2 Vad säger 15:1 miljöbalken?

Av 15 kap 1 § miljöbalken framgår att ett ämne eller föremål ska anses vara en biprodukt i stället för avfall, om ämnet eller föremålet

1. har uppkommit i en produktionsprocess där huvudsyftet inte är att producera ämnet eller föremålet,

2. kan användas direkt utan någon annan bearbetning än den bearbetning som är normal i industriell praxis, och

3. kommer att fortsätta att användas på ett sätt som är hälso- och miljömässigt godtagbart och som inte strider mot lag eller annan författning.

Den första förutsättningen som måste vara uppfylld är att produktionen av restprodukten (ett material som inte avsiktligt framställs i en produktionsprocess och som kan var ett avfall eller inte) är en nödvändig del i den huvudsakliga produktionsprocessen. Om ett material lämnar en anläggning eller en fabrik där det produceras för att genomgå ytterligare bearbetning, kan det vara tecken på att materialet inte längre ingår i samma produktionsprocess, vilket diskvalificerar det som en biprodukt.

Den andra förutsättningen som måste vara uppfylld är att restprodukten ska kunna användas direkt utan någon annan bearbetning än normal industriell praxis. Vilken industriell praxis som avses är inte tydligt, men kravet att restprodukten ska kunna användas direkt indikerar att det inte får finnas behov av något särskilt mellanbehandlingsled som annars normalt inte förekommer i den fortsatta industriella produktionen. Om vi tänker massor som behöver krossas, siktas eller avvattnas skulle det mycket väl kunna vara en normal industriell praxis som kan ske utan att det måste beaktas som återvinning av avfall.

Den tredje förutsättningen som måste vara uppfylld är att det ska vara säkerställt att restprodukten kommer att fortsätta att användas. Innehavaren måste alltså kunna visa att det finns en planerad användning för restprodukten och att den användningen kommer att bli verklighet. Det är därför inte möjligt att lagra en restprodukt på obestämd tid. Omständigheter som talar för att ett fortsatt användande är säkerställt är t.ex. om det finns avtal mellan producenten och en användare, ekonomisk vinning för producenten, en bra marknad för användandet eller att materialet har samma funktion som andra produkter på marknaden. Den fortsatta användningen ska också vara laglig, d.v.s. uppfylla alla relevanta produkt-, miljö- och hälsoskyddskrav för den specifika användningen och inte leda till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa.

Om samtliga nämnda omständigheter i MB 15:1 är uppfyllda, är restprodukten att betrakta som en biprodukt och inte ett avfall. Det är då inte nödvändigt att pröva om innehavarens förfogande över restprodukten är ett nyttiggörande eller ett ”göra sig av med” i betydelsen kvittblivning, eftersom det inte är frågan om ett avfall.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

3(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

3 REACH-förordningen

För biprodukter gäller inte avfallslagstiftningen. Användning och hantering regleras istället i produktlagstiftning som t.ex. Reach och förordningen om klassificering, märkning och förpackning (CLP).

EU:s kemikalielagstiftning REACH utgör ett omfattande regelverk för tillverkning, försäljning och användning av såväl ämnen i sig som ämnen som ingår i beredningar och varor. REACH-förordningen ska tillämpas på ämnen, ämnen som ingår i beredningar och ämnen som ingår i varor. Bestämmelserna gäller tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen.

REACH är en renodlad produktlagstiftning och är tydligt avgränsad från EU:s avfallslagstiftning genom att avfall undantas från förordningens tillämpningsområde. Definitionen av avfall är således delvis avgörande för när REACH-förordningen ska tillämpas. REACH och avfallslagstiftningen står sida vid sida och de båda regelverkens respektive tillämpningsområden är tydligt avgränsade mot varandra. Någon samtidig tillämpning av bägge regelsystemen på ett och samma material kan således inte ske. Antingen utgör materialet en produkt eller så är det avfall. Biprodukter är inte att anse som avfall, utan kan utgöra ämnen, beredningar och möjligen varor. Utgångspunkten är således att REACH kommer att behöva tillämpas på biprodukter.

Tillämpningsområdet för REACH regleras uttömmande i artikel 2 i REACH-förordningen. Enligt artikel 2.2 i förordningen omfattas inte avfall av förordningen, d.v.s. avfall är inte ett ämne, en beredning eller en vara i den mening som avses i artikel 3 i REACH-förordningen. Enligt punkten 11 i förordningens ingress är skälet till det ett önskemål att bevara incitamenten till återvinning och återanvändning av avfall och se till att denna verksamhet fungerar väl.

Enligt artikel 2.7 b i REACH-förordningen ska också ämnen som omfattas av bilaga V undantas från avdelningarna II, V och VI i förordningen eftersom registrering anses olämpligt eller onödigt för dessa ämnen, samtidigt som syftet med förordningen inte påverkas av att de undantas från dessa avdelningar.

I bilaga V i REACH-förordningen anges att bl.a. följande är undantaget från registreringsplikten i enlighet med artikel 2.7 b:

5. Biprodukter, såvida de inte själva importeras eller släpps ut på marknaden.

7. Följande ämnen som förekommer i naturen, om de inte modifieras kemiskt: Mineraler, malmer, slig, cementklinker, naturgas, gasol, naturgaskondensat, processgaser och beståndsdelar därav, råolja, kol, koks.

8. Andra ämnen som förekommer i naturen än de som förtecknas i punkt 7, om de inte modifieras kemiskt, och om de inte uppfyller kriterierna för att klassificeras som farliga enligt direktiv 67/548/EEG.

De nämnda undantagen motsvarar eller i vart fall kan anses vara närbesläktade med material som enligt EU-domstolens praxis faller utanför avfallsdefinitionen i EU:s avfallsdirektiv eller som är undantagna dess tillämpningsområde, t.ex. biprodukter och icke-förorenad jord.

För det fall jord- och bergmassor betraktas som en biprodukt gäller dock följande inskränkning. Enligt artikel 2.7 b och bilaga V i REACH-förordningen undantas biprodukter från registreringsplikt, informationsskyldighet för nedströmsanvändare

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

4(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

samt utvärdering av registreringsunderlagen, d.v.s. avdelningarna II, V och VI i REACH, förutsatt att biprodukterna inte släpps ut på marknaden. Grunden för undantaget är att registrering av biprodukterna anses vara olämplig eller onödig samtidigt som syftet med REACH inte påverkas.

Undantaget gäller således endast om biprodukterna används i den egna verksamheten. Användningen kommer då främst att regleras genom den lagstiftning som reglerar själva verksamheten. Om biprodukterna ska släppas ut på marknaden och användas av någon annan, oavsett om betalning erlagts, gäller inte undantaget från bl.a. kravet på registrering, förutsatt att inga andra undantag är tillämpliga på den aktuella biprodukten.

Begränsningen av undantaget för biprodukter är logisk. I annat fall skulle samma produkter kunna tillämpas helt olika utifrån kemikaliesynpunkt beroende på om de hade producerats som biprodukter eller som vanliga produkter. Ovanstående innebär dock inte med nödvändighet att de aktuella biprodukterna behöver registreras ens om de släpps ut på marknaden. Det finns nämligen andra undantagsbestämmelser som de aktuella biprodukterna kan falla in under.

Schaktmassor, d.v.s. jord, grus eller stenmaterial, består av naturliga material och ämnen. Oavsett om schaktmassorna är en beredning eller en vara enligt REACH bör undantaget rörande bl.a. registreringsplikten enligt artikel 2.7 b jämte bilaga V, punkterna 7 och 8 vara tillämpligt. Där undantas nämligen naturliga ämnen som inte modifierats kemiskt från registreringsplikten. Punkten 7 i bilaga V undantar mineraler, malmer, slig, cementklinker, naturgas, gasol, naturgaskondensat, processgaser och beståndsdelar därav, råolja, kol. För schaktmassor kanske snarare punkten 8 i bilaga V blir tillämplig, d.v.s. andra ämnen som förekommer i naturen än de som förtecknas i punkt 7 undantas, om de inte modifieras kemiskt, och om de inte uppfyller kriterierna för att klassificeras som farliga. Någon registrering är därför inte aktuell.

För det fall schaktmassorna inte är en produkt, utan någonting som innehavaren ”gör sig av med”, utgör massorna avfall och avfallslagstiftningen gäller för hanteringen av dessa. För att REACH-lagstiftningen ska bli tillämplig på uppgrävda massor måste den nog sannolikt innehålla så höga halter föroreningar att det ändå aldrig hade varit aktuellt att använda massorna i ett anläggningsprojekt.

4 Hur definieras biprodukt i avfallsdirektivet?

I artikel 5 i Europaparlamentets och Rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv, det s.k. avfallsdirektivet, regleras biprodukter. Innan ändringar i avfallsdirektivet genomfördes i maj 2018 (se avsnitt 7) hade artikel 5 följande lydelse.

1. Ett ämne eller ett föremål som uppkommer genom en produktionsprocess vars huvudsyfte inte är att producera detta kan endast betraktas som biprodukt i stället för som avfall enligt artikel 3.1 om följande villkor är uppfyllda:

a) Det ska vara säkerställt att ämnet eller föremålet kommer att fortsätta att användas.

b) Ämnet eller föremålet ska kunna användas direkt utan någon annan bearbetning än normal industriell praxis.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

5(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

c) Ämnet eller föremålet ska produceras som en integrerad del i en produktionsprocess.

d) Den fortsatta användningen ska vara laglig, d.v.s. ämnet eller föremålet ska uppfylla alla relevanta produkt-, miljö- och hälsoskyddskrav för den specifika användningen och inte leda till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa.

2. På grundval av de villkor som fastställs i punkt 1 får åtgärder antas för att avgöra vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att specifika ämnen eller föremål ska betraktas som en biprodukt och inte som avfall enligt artikel 3.1. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 39.2.

5 Vad framgår av Europeiska kommissionens tolkningsmeddelande om avfall och biprodukter?

Kommissionens tolkningsmeddelande daterat 2007-02-21 syftar till att skapa ett tydligare rättsläge när det gäller avfallslagstiftningen och till att göra definitionen av avfall lättare att förstå och tolka. Meddelandet syftar till att förklara definitionen av avfall enligt artikel 1 i avfallsdirektivet, såsom den tolkas av EG-domstolen, för att säkerställa att direktivet genomförs korrekt. I EU:s avfallslagstiftning har begrepp som biprodukt eller returråvara ingen rättslig innebörd – ett material utgör antingen avfall eller inte, och ingenting annat. Den belysning av definitionerna av produkt, restprodukt och biprodukt som ges i meddelandet gäller således endast i meddelandet.

Det framgår förvisso av tolkningsmeddelandet att begrepp som biprodukt eller returråvara inte har någon rättslig innebörd i EU:s avfallslagstiftning. Ett material utgör antingen ett avfall eller inte, och ingenting annat. Den belysning av definitionerna som ges i meddelandet gäller således endast i meddelandet. Detta kan dock tyckas märkligt då exempelvis begreppet biprodukt faktiskt används som begrepp både i avfallsdirektivet och i miljöbalken. Frågan är således om den belysning av definitionerna som ges i 2007 års tolkningsmeddelande bara ska gälla i meddelandet eller har tolkningen fått en bredare tillämpning idag.

Produkt – alla material som avsiktligt skapas i en produktionsprocess. I många fall kan man identifiera en ”primär” produkt (eller flera), som också är det huvudsakliga material som produceras.

Restprodukt – ett material som inte avsiktligt framställs i en produktionsprocess och som kan var ett avfall eller inte.

Biprodukt – en restprodukt som inte är ett avfall.

Bedömningen huruvida ett material utgör en biprodukt eller inte måste i första hand göras av producenten/innehavaren av materialet tillsammans med tillsynsmyndigheten mot bakgrund av gällande lagstiftning i medlemsstaten.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

6(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

Är det berörda materialet en restprodukt eller en produkt? Den första fråga som ska ställas för att fastställa om ett material är avfall eller inte är om tillverkaren avsiktligt valt att producera det berörda materialet.

Om tillverkaren kunde ha producerat primärprodukten utan att producera det berörda materialet men ändå valt att göra detta, tyder detta på att det berörda materialet inte är en restprodukt. Ett annat tecken på att produktionen av det berörda materialet varit ett teknikval är om produktionsprocessen ändrats för att ge det berörda materialet särskilda tekniska egenskaper – i sådant fall har en produkt tillverkats.

Omständigheter då en restprodukt inte är ett avfall En restprodukt ska uppfylla tre kriterier för att anses vara en biprodukt. Kriterierna är kumulativa och därmed måste alla tre kriterierna uppfyllas. Ett material är inte ett avfall i de fall då det inte bara kan utan verkligen kommer att återanvändas – utan föregående bearbetning – i den fortsatta produktionen. Därtill måste den avsedda användningen av biprodukten vara laglig. Biprodukten är därmed inte något som tillverkaren är skyldig att göra sig av med och det får inte röra sig om en användning som är förbjuden enligt EU-lagstiftning eller nationell lagstiftning.

Följande tre kriterier måste således vara uppfyllda för att en restprodukt ska anses utgöra en biprodukt:

1. Om det är säkerställt att materialet verkligen kommer att användas då materialet uppfyller de tekniska kraven för att användas och det finns en marknad för materialet utgör materialet inget avfall.

Om materialet behövs som en del av tillverkarens huvudsakliga verksamhet tyder det på att det berörda materialet inte är ett avfall. I fallet med reststen (Avesta Polarit och Palin Granit) skulle domstolen avgöra under vilka omständigheter som reststen från gruvor och stenbrott skall betraktas som avfall. Domstolen fastställde att om reststenen lagras före en eventuell framtida användning eller framtida obligatorisk avfallsbehandling var den ett avfall. Om vissa restprodukter, som kan identifieras fysiskt, lagras före en eventuell men inte garanterad återanvändning, utan att undergå någon bearbetning, för att användas som utfyllnad av gruvgångar av stabilitetsskäl och detta krävs för gruvans huvudsakliga verksamhet (utvinning av malm) är de inte ett avfall.

Om det existerar långfristiga kontrakt mellan materialinnehavaren och de senare materialanvändarna kan det ses som ett tecken på att det material som omfattas av kontraktet kommer att användas och att det därmed är säkerställt att det verkligen kommer att användas.

Om en tillverkare kan sälja det berörda materialet med vinst kan detta tyda på att det är mer sannolikt att materialet verkligen kommer att återanvändas (Palin Granit). Detta är dock inte ensamt avgörande för även ett avfall kan ha ett ekonomiskt värde.

2. I en biprodukts värdekedja finns det ofta en kedja av uppgifter (normal industriell praxis) som måste utföras som ett led i återanvändningen av materialet. Först produceras materialet, sedan kan det behöva tvättas, torkas,

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

7(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

raffineras eller homogeniseras, egenskaper eller andra material som är nödvändiga för återanvändning kan tillföras och kvaliteten kan kontrolleras och så vidare.

Om ytterligare återvinningsprocess krävs före återanvändning är detta ett tecken på att materialet är ett avfall.

3. Om materialets bearbetning inför återanvändning ingår som ett led i den fortsatta produktionsprocessen är materialet att anse som en biprodukt enligt de kriterier som fastställts av EG-domstolen.

Om materialet lämnar anläggningen eller fabriken där det har producerats för att undergå bearbetning kan det vara ett tecken på att sådana uppgifter inte längre ingår i samma produktionsprocess.

Andra faktorer som används av domstolen för att skilja mellan avfall och biprodukt Även andra faktorer har använts av EG-domstolen för att skilja mellan avfall och biprodukter. Exempelvis om ingen annan användning än bortskaffande är tänkbar, eller användningen ger stora miljöeffekter eller förutsätter särskilda skyddsåtgärder. Om en biprodukt ger större miljöeffekter än ett alternativt material eller en alternativ produkt som den ersätter, kan detta påverka gränsdragningen för beslutet om avfall/icke-avfall i situationer då en jämförelse är möjlig och relevant.

En omvänd situation, då ett material saknar tydliga miljörisker, bevisar dock inte att materialet inte är ett avfall. I Palin Granit ansåg domstolen att även om det styrks att materialet i fråga inte utgör någon verklig risk för människors hälsa och miljön är detta inte något relevant kriterium för att anse att ett material inte är ett avfall. I samma mål fastställde domstolen att varken lagringsplatsen för ett material eller materialets sammansättning var relevant vid fastställandet av om materialet var ett avfall. I en del fall – som exempelvis brytning av marmor – kan avfallsrestprodukterna bestå av exakt samma material som primärprodukten. Om man kommer att göra sig av med restprodukterna är de ändå avfall.

I Palin Granit konstaterade även domstolen att om företaget försöker begränsa den mängd som det producerar av materialet kan detta vara ett tecken på att materialet är ett avfall. Detta är inte något definitivt kriterium, eftersom man kan vilja variera den mängd som produceras av ett visst material på grund av faktorer kopplade till kostnader, pris och marknader, snarare än på grund av en önskan att minimera mängden av ett material som man måste göra sig av med. En strikt tillämpning av det här kriteriet skulle också under vissa omständigheter kunna få företag att avstå från att införa strategier för att minska avfallet.

6 Guidance on the interpretation of key provisions of Directive 2008/98/EC on waste

I december 2012 trädde en reviderad version av avfallsdirektivet i kraft. Mot bakgrund av de ändringar som gjordes upprättade kommissionen sitt vägledande dokument Guidance on the interpretation of key provisions of Directive 2008/98/EC on waste.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

8(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

Dokumentet innehåller icke-bindande tolkningar och vägledning avseende avfallsdirektivet. Dokumentet utgör en uppdaterad version av tolkningsmeddelandet från år 2007. Det bör därtill noteras att EU-domstolen är den yttersta uttolkaren av EU:s avfallsdefinition och det finns inte något utrymme för nationella förtydliganden som inte har sin grund i EU-rätten.

Av dokumentet framgår bl.a. följande gällande biprodukter:

Den reviderade versionen av avfallsdirektivet ändrar inte de juridiska tolkningar som EU-domstolen gjorde i Palin Granit, Case C-9/00 Palin Granit Oy (2002) ECR I-3533 och Saetti, C-235/02, Saetti Order, 15th Januari 2004. Tolkningarna har istället kodifierats i artikel 5.

Bedömningen huruvida ett material utgör en biprodukt eller inte måste i första hand göras av producenten/innehavaren av materialet tillsammans med tillsynsmyndigheten mot bakgrund av gällande lagstiftning i medlemsstaten.

Av dokumentet framgår att det finns ett behov av att definiera vad som avses med begreppet produktionsprocess.

7 Ändringar i avfallsdirektivet genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/851 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2008/98/EG om avfall.

Den 30 maj 2018 infördes ändringar i Avfallsdirektivet 2008/98/EG. Artikel 5 gällande biprodukter ändrades och lyder nu som följer:

1. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att ett ämne eller ett föremål som uppkommer genom en produktionsprocess vars huvudsyfte inte är att producera detta ämne eller föremål inte betraktas som avfall utan som en biprodukt om följande villkor är uppfyllda:

a) Det ska vara säkerställt att ämnet eller föremålet kommer att fortsätta att användas.

b) Ämnet eller föremålet ska kunna användas direkt utan någon annan bearbetning än normal industriell praxis.

c) Ämnet eller föremålet ska produceras som en integrerad del i en produktionsprocess.

d) Den fortsatta användningen ska vara laglig, d.v.s. ämnet eller föremålet ska uppfylla alla relevanta produkt-, miljö- och hälsoskyddskrav för den specifika användningen och inte leda till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa.

2. Kommissionen får anta genomförandeakter för att fastställa närmare kriterier för enhetlig tillämpning av de i punkt 1 angivna villkoren för specifika ämnen eller föremål.

Dessa detaljerade kriterier ska säkerställa en hög miljö- och hälsoskyddsnivå och underlätta en varsam och rationell användning av naturresurser.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

9(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 39.2. Kommissionen ska, när den antar dessa genomförandeakter, utgå från de strängaste och mest miljöskyddande kriterierna som medlemsstaterna antagit i enlighet med punkt 3 i den här artikeln, och ska prioritera reproducerbara metoder från industriell symbios vid utarbetandet av de närmare kriterierna.

3. Om inga kriterier har fastställts på unionsnivå enligt punkt 2 får medlemsstaterna fastställa närmare kriterier för tillämpningen av de villkor som anges i punkt 1 på specifika ämnen eller föremål.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om dessa närmare kriterier i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 (1) om så krävs enligt det direktivet.

Som skäl för de ändringar som infördes i avfallsdirektivet den 30 maj 2018 anges bl.a. följande:

1) Avfallshanteringen i unionen bör förbättras och omvandlas till hållbar materialhantering, i syfte att skydda, bevara och förbättra kvaliteten på miljön, skydda människors hälsa, säkerställa att naturresurser utnyttjas varsamt, effektivt och rationellt, främja principerna om den cirkulära ekonomin, förbättra användningen av förnybar energi, öka energieffektiviteten, minska unionens beroende av importerade resurser samt åstadkomma nya ekonomiska möjligheter och bidra till konkurrenskraft på lång sikt. För att göra ekonomin verkligt cirkulär är det nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för hållbar produktion och konsumtion, genom att fokusera på produkters hela livscykel på ett sätt som bevarar resurser och sluter kretsloppet. En mer ändamålsenlig resursanvändning skulle också ge betydande nettobesparingar för unionens företag, myndigheter och samtidigt minska de sammanlagda årliga växthusgasutsläppen.

2) Att effektivisera resursanvändningen och se till att avfall värderas som en resurs kan bidra till att minska unionens beroende av råvaruimport och främja övergången till en hållbarare materialhantering och en modell för cirkulär ekonomi. Övergången bör bidra till Europa 2020-strategins mål om en smart och hållbar tillväxt för alla, skapa betydande möjligheter för lokala ekonomier och aktörer, bidra till att öka synergierna mellan den cirkulära ekonomin och energi-, klimat-, jordbruks-, industri- och forskningspolitiken och innebära fördelar för miljön i form av minskade växthusgasutsläpp och för ekonomin.

16) För att främja en hållbar resursanvändning och industriell symbios bör medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att göra det enklare att erkänna ett ämne eller föremål som uppkommit genom en produktionsprocess som inte primärt syftar till produktion av detta ämne eller föremål som en biprodukt om de harmoniserade villkoren på unionsnivå uppfylls. Kommissionen bör ges befogenhet att anta genomförandeakter för att fastställa närmare kriterier för tillämpningen av statusen som biprodukt genom att prioritera reproducerbara metoder från industriell symbios.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

10(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

61) För att underlätta korrekt tolkning och genomförande av de krav som fastställs i direktiv 2008/98/EG bör riktlinjer för kraven tas fram och ses över regelbundet och utbyte av information, och bästa praxis bland medlemsstaterna om det praktiska genomförandet och verkställigheten av dessa krav bör säkerställas. Sådana riktlinjer och sådant utbyte av information och bästa praxis bör bl.a. främja en gemensam förståelse och praktisk tillämpning av definitionen av avfall inbegripet termen göra sig av med och bör beakta cirkulära affärsmodeller där t.ex. ett ämne eller föremål överförs från en innehavare till en annan innehavare utan att avsikten är att göra sig av med ämnet eller föremålet.

Av ändringsdirektivets artikel 2 framgår att medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa ändringsdirektivet senast den 5 juli 2020. Det är i dagsläget oklart huruvida Naturvårdsverket avser att föreslå ändringar och/eller tillägg till nuvarande lagstiftning för att följa ändringsdirektivet.

Det bör emellertid noteras att Naturvårdsverket ställde sig tveksamt till det krav som infördes i artikel 5 på varje medlemsstats skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att se till att ett ämne eller ett föremål som uppkommer genom en produktionsprocess, vars huvudsyfte inte är att producera detta ämne eller föremål, inte betraktas som avfall utan som en biprodukt om villkoren i a – d är uppfyllda. Av Naturvårdsverkets yttrande (2016-02-18) inför ändringen i direktivet framgår att Naturvårdsverket anser det lämpligare att varje medlemsstat istället ges en möjlighet att klassa restprodukterna som biprodukt. Inte att det ska finnas en sådan skyldighet hos medlemsstaterna. Ändringen genomfördes dock i enlighet med vad som redogjorts för ovan.

8 Naturvårdsverkets vägledning

Naturvårdsverket har på sin hemsida en vägledning som hjälp för att fastställa om en restprodukt ska klassas som en biprodukt eller ett avfall.

En av de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att restprodukten ska klassas som en biprodukt är att ämnet eller föremålet ska produceras som en integrerad del i en produktionsprocess (tidigare tillverkningsprocess). Av vägledningen framgår att ”EU-kommissionens tolkning av begreppet tillverkningsprocess pekar mot att de processer som avses är sådana med en mer industriell framställning av enheter med hjälp av mekanisk eller kemisk kraft och där råmaterial eller sekundära material används. Kommissionen har på fråga från Naturvårdsverket angett att de inte anser att tunneldrivning och vägbyggen kan utgöra sådana tillverkningsprocesser som avses.”

Av Naturvårdsverkets vägledning framgår att om du som verksamhetsutövare är osäker på om klassningen av din restprodukt som en biprodukt är korrekt, så bör en avstämning göras med tillsynsmyndigheten (kommun eller länsstyrelse). Huruvida klassningen är korrekt kan kontrolleras av tillsynsmyndigheten inom ramen för tillsynen. Om en tillsynsmyndighet delar verksamhetsutövarens bedömning behöver tillsynsmyndigheten inte fatta något särskilt beslut i frågan. Om tillsynsmyndigheten däremot har invändningar mot klassificeringen bör det hanteras inom ramen för ett föreläggande.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

11(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

Naturvårdsverket har därtill en vägledning ”Hantering av massor i infrastrukturprojekt” från januari 2016 vari det framgår att Naturvårdsverket anser att massor som uppkommit i infrastrukturprojekt inte kan vara biprodukter. Vägledningen utgör i grunden Naturvårdsverkets svar på frågor från Södra Roslagens miljö- och hälsoskyddskontor i Täby som ställdes i slutet av år 2015 med anledning av utbyggnaden av Roslagsbanan.

Av vägledningen framgår att Naturvårdsverket har frågat kommissionen om termen tillverkningsprocess kan tillämpas t.ex. vid vägbyggnation. Kommissionen svarade att en tillverkningsprocess kan definieras som omvandlingen av material genom mekanisk eller kemisk väg för att skapa flera enheter av samma objekt som i allmänhet innebär användning av råa eller sekundära material, maskiner och arbetskraft. Enligt vägledningen skulle därför de restprodukter som uppstår vid t.ex. vägbyggen inte falla in under begreppet tillverkningsprocess och därmed ska de inte klassas som biprodukter.

9 Från tillverkningsprocess till produktionsprocess

”Tillverkningsprocess” är det begrepp som tidigare användes i MB 15:1. Det har nu ersatts med begreppet ”produktionsprocess” för att bättre överensstämma med avfallsdirektivets terminologi.

I prop. 2015/16:166 föreslås ordet ”produktionsprocess” användas istället för ordet ”tillverkningsprocess” i den första punkten (MB 15:1 p 1) i bedömningen om ett ämne eller föremål är att anse som en biprodukt; detta för att bättre spegla det bredare tillämpningsområde som paragrafen är avsedd att ha. Även andra processer än tillverkningsprocesser är avsedda att omfattas av bestämmelsen, exempelvis djuruppfödning.

Det man kan fundera på är om ändringen från ”tillverkningsprocess” till ”produktionsprocess” har bidragit till det bredare tillämpningsområde som det påstås att paragrafen är avsedd att ha. Ändringen har dessvärre inte fått Naturvårdsverket att ändra sin inställning i frågan. Exempelvis ifrågasätter Naturvårdsverket även fortsatt att schaktmassor från väg- eller järnvägsproduktion utgör en restprodukt.

Av Naturvårdsverkets vägledning Avfall eller biprodukt, senast uppdaterad i mars 2019, framgår att kommissionen på fråga från Naturvårdsverket har angett att man inte anser att tunneldrivning och vägbyggen kan utgöra sådana tillverkningsprocesser som avses. Kommissionen svarade att en tillverkningsprocess (production process) kan definieras som omvandlingen av material genom mekanisk eller kemisk väg för att skapa flera enheter av samma objekt som i allmänhet innebär användning av råa eller sekundära material, maskiner och arbetskraft. Enligt Naturvårdsverkets vägledning - Avfall i anläggningsarbeten (Hantering av massor i infrastrukturprojekt) från januari 2016, skulle därför de restprodukter som uppstår t.ex. vid väg- och järnvägsbyggen inte falla in under begreppet tillverkningsprocess och därmed ska de inte klassas som biprodukter.

Det kan dock tyckas märkligt att Naturvårdsverket i sin vägledning benämner de överskottsmassor som uppstår vid väg- och järnvägsbyggen såsom en restprodukt eftersom Naturvårdsverket anser att tunneldrivning och vägbyggen inte utgör en

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

12(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

tillverkningsprocess. En restprodukt kan enligt kommissionens tolkningsmeddelande endast framställas i en produktionsprocess…

Den 3 februari 2014 ställde Naturvårdsverket följande fråga till kommissionen:

We have encountered problems when interpreting the EU-law with regards to the term

“production process” in the Waste framework directive 2008/98/EC.

We would like clarification regarding when the term “production process” is applicable.

Specifically if it can be considered in the following example:

Can the construction of a road and a tunnel be considered a “production process”?

A specific case that we have been involved in concerns a road construction

project. During the construction of the road soil and other naturally occurring material

are excavated along with rock generated from the blasting work for the construction of

a tunnel. These soil and rock masses cannot be used on the site from which it was

excavated/blasted. Can this rock and soil be viewed as substances or objects that are

produced as an integral part of a production process? And can they be considered to be

by-products if the other criteria for by-products are met?

Den 6 februari 2014 fick Naturvårdsverket följande svar/rekommendation från Julio García Burgués, Head of Unit, Directorate-General for Environment, European Commission. Dock bör det noteras att svaret inte utgör kommissionens officiella ståndpunkt. Med hänsyn till den vikt som Naturvårdsverket lagt vid svaret från EU-kommissionären García Burgués så kan det lätt tolkas som att det utgör kommissionens officiella ståndpunkt. Det bör dock noteras att den yttersta uttolkaren av EU:s avfallsdefinition är EU-domstolen.

Recital 11 of Directive 2008/98/EC (Waste Framework Directive – WFD) provides that:

"The waste status of uncontaminated excavated soils and other naturally occurring

material which are used on sites other than the one from which they were excavated

should be considered in accordance with the definition of waste and the provisions on

by-products or on the end-of-waste status under this Directive". This means that the

road soil and other naturally occurring material during the blasting and excavation

process could be regarded as a by-product if it meets the cumulative conditions under

Article 5 (1) of the Directive.

However, the question remains whether blasting and excavation activities can be

regarded as a "production process" in the sense of Article 5 (1) of the WFD. Although the

term "production process" is not defined in EU waste law, we believe it is related to the

transformation of material by mechanical or chemical means in order to create multiple

units of the same item which generally involves the use of raw or secondary materials,

machinery and manpower. In our opinion, road construction activities such as those you

describe would not qualify under the term "production process" and thus the generated

residues would be considered as construction waste. In any case, it should be

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

13(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

emphasised that according to CJEU jurisprudence (Joined cases C-418/97 and 419/97

Arco) whether or not a substance or object is waste must be determined on a case-by-

case basis, in the light of all the circumstances, and in a way which does not undermine

the effectiveness of the WFD.

I hope you find this useful. I would like to note, however, that the views expressed above

are not to be construed as an official position of the Commission and that it is the Court

of Justice of the EU institution that has the exclusive competence to interpret EU law.

Som nämnts ovan kan det dock ifrågasättas om ändringen från ”tillverkningsprocess” till ”produktionsprocess” har bidragit till ett bredare tillämpningsområde. Exempelvis har Naturvårdsverket i ett yttrande (2016-02-18) om EU-kommissionens förslag till cirkulär ekonomi respektive ändrade avfallsregler framfört att EU-kommissionen bör överväga att definiera vad som är att betrakta som en produktionsprocess. Naturvårdsverket har i sitt yttrande framfört att det vore positivt om det framgår att produktionsprocess inte omfattar vägbyggen och tunneldrivning.

10 Praxis från svensk domstol

10.1 Sulfidjordsdomen

I detta avgörande från mark- och miljööverdomstolen (mål nr M 6274-13, 2014-01-14) kom domstolen fram till att jordmassorna inte utgjorde någon biprodukt eftersom syftet med förfarandet var att bli av med jordmassorna. Massorna ersätter inte användning av något annat material. Mark- och miljööverdomstolen ansåg därför att terrängmoduleringen inte uppfyllde kravet på fortsatt användning.

Trafikverket anförde att bestämmelserna om biprodukter var tillämpliga på jordmassorna därför att de uppkommer i en tillverkningsprocess och kan användas utan vidare bearbetning. Trafikverket ansåg att det inte krävs att massorna nyttiggörs på det sätt som Naturvårdsverket påstod för att massorna ska kunna utgöra en biprodukt.

Mark- och miljööverdomstolen prövade emellertid aldrig om massorna uppkommit i en sådan tillverkningsprocess som är ett krav för att begreppet biprodukt ska vara tillämpligt. Domstolen konstaterade enbart att syftet med terrängmoduleringen inte uppfyller kravet på fortsatt användning och redan av det skälet kan jordmassorna därför inte anses utgöra en biprodukt. Syftet med förfarandet är att bli av med jordmassorna och massorna ersätter inte användning av något annat material.

10.2 Förbifartsdomen

I Mark- och miljödomstolens deldom 2014-12-17, mål nr M 3346-11 gällande Förbifart Stockholm har mark- och miljödomstolen gjort bedömningen, mot Naturvårdsverkets argumenterande i målet, att de bergmassor som inte används i projektet ska anses som en biprodukt. Naturvårdsverket överklagade inte mark- och miljödomstolens ställningstagande. I Mark- och miljööverdomstolens dom 2015-12-04, mål nr M 11838-14 var därför inte frågan om bergmassorna uppe till prövning.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

14(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

Av mark- och miljödomstolens bedömning i målet framgick följande:

Mark- och miljödomstolen finner av följande skäl att de bergmassor som inte används inom projektet utgör en biprodukt och att de därmed inte utgör avfall.

Frågan om bergmassorna utgör avfall ska bedömas med utgångspunkt från att massorna är en restprodukt från byggandet av vägtunnlar och andra berganläggningar i vägprojekt Förbifart Stockholm. Det kan hävdas att Trafikverket inte i sig eftersträvar att framställa bergmassorna. Trafikverket har dock uppgett att hela projektet har planerats utifrån att bergmassorna ska användas i andra bygg- och anläggningsprojekt.

Den första förutsättningen för att bergmassorna ska anses vara en biprodukt är att de har uppkommit i en tillverkningsprocess, eller produktionsprocess, där huvudsyftet inte är att producera massorna. Bestämmelserna om vad som är en biprodukt ger utrymme för att omfatta även en industriell byggverksamhet för anläggande av vägtunnel. Denna förutsättning är därför uppfylld i detta fall.

Den andra förutsättningen är att bergmassorna kan användas direkt utan någon annan bearbetning än den bearbetning som är normal i industriell praxis. Vid anläggande av vägtunnel kan det i ett expansivt storstadsområde anses som normalt i industriell praxis att krossa bergmaterial så att det direkt kan användas i andra bygg- och anläggningsprojekt. Trafikverket har i hamnmålen angett att krossning av entreprenadberg görs till storlek 0 – 150 mm, vilket ger en marknadsmässigt gångbar produkt. Denna förutsättning är därför uppfylld.

Den tredje förutsättningen är att bergmassorna kommer att fortsätta att användas på ett sätt som är hälso- och miljömässigt godtagbart och som inte strider mot lag eller annan författning. Trafikverket har redovisat uppgifter om årlig användning av bergmassor i regionen och om vilka mottagningshamnar som är tänkbara för att ta emot de massor som kommer att transporteras bort sjövägen. Trafikverket har i tillräcklig utsträckning styrkt att bergmassorna kommer, genom externa mottagare, att användas vid andra bygg- och anläggningsarbeten i regionen utan att massorna lagras under så lång tid eller i övrigt hanteras på ett sådant sätt att det finns risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Denna användning strider inte mot lag eller annan författning. Denna förutsättning är därför också uppfylld.

(Det bör noteras att målet inte omfattade hanteringen av jordmassor.)

Det kan mot bakgrund av denna dom konstateras att mark- och miljödomstolen gör bedömningen att Trafikverkets byggverksamhet vid anläggandet av vägtunnel omfattas av begreppet produktionsprocess. Domen överklagades dock inte, och ett avgörande från mark- och miljödomstolen är inte prejudicerande på det sätt som ett avgörande från Mark- och miljööverdomstolen är.

10.3 Sveviadomen

I Mark- och miljööverdomstolens dom 2018-01-18, i mål nr M 1832-17 gällande användning av schaktmassor i Uppsala kommun, gör domstolen bedömningen att Svevias uppläggning av schaktmassor som grävts ut i samband med utbyggnaden av järnvägens dubbelspår genom Gamla Uppsala är ett sätt för Svevia att göra sig av med massorna. Svevia hävdar att massorna inte utgör ett avfall och att återanvändning av

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

15(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

massorna, genom utfyllnad för att möjliggöra skogsbruksåtgärder i ett otillgängligt skogsskifte, utgör en fortsatt miljömässigt godtagbar användning av massorna. Med domstolens bedömning innebär det att Svevias uppläggning av schaktmassor ska betraktas som bortskaffande av avfall och därmed är det fråga om deponering.

Av Mark- och miljööverdomstolens domskäl framgår även väldigt kortfattat att massorna inte kan klassas som en biprodukt eftersom massorna inte har uppkommit genom en produktionsprocess. Detta med hänvisning till Naturvårdsverkets vägledning. Det framgår emellertid inte varför det inte bedöms vara en sådan produktionsprocess. Men hänvisningen till Naturvårdsverkets vägledning talar för att domstolen anser att överskottsmassor som uppkommer vid infrastrukturprojekt inte faller in under begreppet produktionsprocess och därmed kan massorna inte klassas som biprodukter.

Av Svevias skrivelser i målet finns inget som tyder på att Svevia argumenterat för att det skulle vara så heller. Om Svevia ansett att massorna utgjorde ett avfall och därtill även en biprodukt hade en sådan argumentation rimligtvis framförts i Svevias talan. Svevias argumentation utgår istället från att massorna inte utgör ett avfall redan eftersom det inte fanns något kvittblivningssyfte.

Det kan tyckas märkligt att Mark- och miljööverdomstolen tar upp frågan om biprodukter. Bedömningen huruvida ett material utgör en biprodukt eller inte ska i första hand göras av innehavaren av materialet. Åberopas det inte av innehavaren att det är en biprodukt utgör materialet antingen ett avfall eller inte. Svevia ansåg att schaktmassorna som grävts ut i samband med utbyggnaden av järnvägens dubbelspår genom Gamla Uppsala inte var ett avfall. Domstolen gjorde dock bedömningen att massorna utgjorde ett avfall och skulle hanteras därefter. Eftersom det inte fanns något fullgott syfte med användningen blev det fråga om ett rent bortskaffande.

Det finns en risk att mark- och miljööverdomstolens utspel i Sveviadomen utgör en markering att man anser att det är tydligt att överskottsmassor som uppstår vid infrastrukturprojekt inte faller in under begreppet produktionsprocess. Om domstolen ansett att rättsläget var oklart hade domstolen kunnat begära in yttranden från parterna.

Det bör noteras att i samband med Mark- och miljööverdomstolens prövning har Naturvårdsverket inkommit med yttrande i målet. Naturvårdsverket har tagit ställning i frågan huruvida massorna utgör ett avfall eller inte. Frågan om biprodukt har inte alls tagits upp i Naturvårdsverkets yttrande.

Även tidigare instanser tog upp frågan om biprodukt. Mark- och miljödomstolen gjorde bedömningen att anläggandet av en ny järnväg inte är att se som en produktionsprocess varför de massor som uppstår i samband med anläggningsarbetet redan av denna anledning inte kan ses som en biprodukt. Inte heller i mark- och miljödomstolen har Svevia anfört att man anser att massorna utgör en biprodukt.

Redan länsstyrelsen för ett eget resonemang kring biprodukt. Att överskottsmassor från infrastrukturprojekt utgör avfall och att massorna inte heller kan ses som biprodukt då det inte är fråga om produktion. Svevia har emellertid aldrig hävdat att massorna ska ses som en biprodukt. Svevia hävdar genom sin anmälan om samråd enligt MB 12:6 att massorna inte utgör ett avfall utan istället en återanvändning av rena schaktmassor.

Det är svårt att bedöma vilken prejudicerande verkan som Mark- och miljööverdomstolens dom får. Frågan om biprodukt har behandlats ytterst kortfattat.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

16(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

Varken Svevia eller Naturvårdsverket har argumenterat i frågan, endast prövningsinstanserna själva. Hänvisningen i domen till Naturvårdsverkets vägledning i frågan talar emellertid för att varken berg- eller jordmassor kan ses som en biprodukt.

11 Juridisk analys

11.1 Massor från infrastrukturprojekt och biproduktbegreppet

En av förutsättningarna som måste vara uppfylld för att det ska kunna bli tal om en biprodukt är att produktionen av restprodukten är en nödvändig del i den huvudsakliga produktionsprocessen. Frågan är om schaktmassor kan anses vara en restprodukt från Trafikverkets byggverksamhet vid anläggandet av en väg- eller järnvägsanläggning.

Med utgångspunkt från den bedömning som mark- och miljödomstolen gjorde gällande Förbifart Stockholm torde svaret på denna fråga bli att så är fallet. De bergmassor som uppkommer vid anläggandet av Förbifartens vägtunnlar uppkommer i en sådan produktionsprocess (en industriell byggverksamhet) som utgör en förutsättning för att bergmassorna ska anses vara en biprodukt. Frågan är dock om samma bedömning kan göras vad avser jordmassor?

Mark- och miljödomstolens avgörande gällande Förbifart Stockholm överklagades förvisso inte, och det är trots allt bara ett avgörande från mark- och miljödomstolen. Det kan således inte anses prejudicerande på det sätt som ett avgörande från Mark- och miljööverdomstolen. Mark- och miljööverdomstolens bedömning i Sveviadomen gör dock rättsläget mer (eller mindre) komplicerat. Domstolen redogör inte för varför infrastrukturprojekt inte bedöms utgöra en sådan produktionsprocess, men domstolens hänvisning till Naturvårdsverkets vägledning talar för att domstolen anser att restprodukter som uppstår vid infrastrukturprojekt inte faller in under begreppet produktionsprocess och därmed ska massorna inte klassas som biprodukter.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det är tveksamt huruvida Trafikverkets infrastrukturprojekt faller in under begreppet produktionsprocess. Svensk praxis talar mot en sådan tolkning att anläggandet av en väg- eller järnvägsanläggning utgör en produktionsprocess.

11.2 Avfall eller biprodukt – vad blir skillnaden?

Bedömningen huruvida ett material utgör en biprodukt eller inte ska i första hand göras av innehavaren av materialet. Vi måste därför ställa oss frågan om det finns någon egentlig nytta för Trafikverket med att argumentera för att verksamhetens överskottsmassor ska utgöra biprodukter. Uppkommer ingen nytta, varför ska vi då argumentera för att massorna ska utgöra en biprodukt? Vi behöver därtill komma ihåg att även om verksamhetens överskottsmassor klassificeras som ett avfall så innebär det inte att massorna inte kan komma till användning igen genom återvinning.

Frågan är således hur hanteringen av massorna skiljer sig åt beroende på om massorna utgör en biprodukt eller ett avfall.

Om Trafikverket har ett behov (i eller på grund av anläggningen) av att använda jord- och/eller bergmassor som uppkommit inom den egna verksamheten och de är lämpliga

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

17(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

för fortsatt användning så betraktas de inte som ett avfall. Massorna återanvänds då för att fylla samma funktion som de ursprungligen var avsedda för.

Om Trafikverket inte har något behov av massorna, i eller på grund av anläggningen, betraktas de som ett avfall. Vid en återvinning av avfall för anläggningsändamål ställs det som krav att massorna ska uppfylla ett fullgott syfte genom att komma till nytta igen. Hanteringen av massorna regleras i avfallsförordningen och miljöprövningsförordningen. Det är föroreningsnivån i massorna som avgör om hanteringen kräver en anmälan eller ett tillstånd. Om föroreningsrisken vid återvinningen är mindre än ringa behövs varken anmälan eller tillstånd. Istället kan det bli aktuellt med ett MB 12:6 samråd i de fall användningen av massorna bedöms väsentligt komma att ändra naturmiljön.

Däremot om överskottsmassorna klassificeras som en biprodukt gäller inte avfallslagstiftningen. Det innebär att massorna inte betraktas som ett avfall och massorna kan då användas i den omfattning som medges av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. Det ställs emellertid krav på att massorna kommer att fortsätta att användas på ett sätt som är hälso- och miljömässigt godtagbart och som inte strider mot lag eller annan författning. Det innebär i princip att ett fullgott syfte med massorna behöver säkerställas för att massorna ska kunna utgöra en biprodukt. Man får således inte göra vad man vill med massorna bara för att de utgör en biprodukt. Därtill, om naturmiljön väsentligt kan komma att ändras i samband med användningen av en biprodukt skall en MB 12:6 anmälan göras hos tillsynsmyndigheten.

Innehavaren av massorna måste alltså kunna visa att det finns en planerad användning och att den användningen kommer att bli verklig. Annars blir det ingen biprodukt. Det är därför inte heller möjligt att lagra en restprodukt på obestämd tid. I princip ställs det således krav på syfte med användningen av massorna inte bara vid återvinning av avfall för anläggningsändamål utan även för att massorna ska kunna klassificeras som en biprodukt.

För att tydliggöra skillnaden mellan hanteringen av ett avfall och hanteringen av en biprodukt kan det vara bra med några exempel.

Trafikverket överlåter överskottsmassor till en kommun för att förbättra en skidbacke. Trafikverkets bedömning är att samtliga förutsättningar för en biprodukt är uppfyllda, d.v.s. massorna uppkommer i samband med anläggandet av väg- eller järnvägsanläggningar och omfattas (eventuellt) av begreppet produktionsprocess. Massorna kan användas direkt utan någon annan bearbetning än den bearbetning som är normal i industriell praxis. Kommunen kan garantera att massorna kommer att fortsätta att användas på ett sätt som är hälso- och miljömässigt godtagbart och som inte strider mot lag eller annan författning. Det finns således ett fullgott syfte med användningen av massorna. Eftersom naturmiljön väsentligt kan komma att ändras i samband med användningen av massorna skall en MB 12:6 anmälan göras hos tillsynsmyndigheten.

Om massorna inte klassificeras som en biprodukt innebär det att Trafikverket inte har något behov av massorna och de betraktas som ett avfall. Eftersom massorna ska återvinnas för anläggningsändamål ställs det som krav att massorna ska uppfylla ett fullgott syfte genom att komma till nytta igen.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

18(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

Hanteringen av massorna regleras i avfallsförordningen och miljöprövningsförordningen. Det är föroreningsnivån i massorna som avgör om hanteringen kräver en anmälan eller ett tillstånd. Om föroreningsrisken vid återvinningen är mindre än ringa behövs varken anmälan eller tillstånd. Istället kan det bli aktuellt med ett MB 12:6 samråd i de fall användningen av massorna bedöms väsentligt komma att ändra naturmiljön. Eftersom massorna ska användas av en kommun för att förbättra en skidbacke är det kommunen som verksamhetsutövare som ska säkerställa att hanteringen följer miljöbalken, avfallsförordningen och miljöprövningsförordningen.

Om Trafikverket har en överenskommelse med en annan byggherre om mottagandet av en mängd överskottsmassor som uppkommit i samband med Trafikverkets arbeten med att anlägga en väg eller järnväg är förutsättningarna enligt Trafikverkets uppfattning uppfyllda för en klassificering som biprodukt, om mottagaren kan garantera att massorna kommer att fortsätta att användas på ett sätt som är hälso- och miljömässigt godtagbart och som inte strider mot lag eller annan författning. Massorna kan användas direkt utan någon annan bearbetning än den bearbetning som är normal i industriell praxis. Det finns således ett fullgott syfte med användningen av massorna. Eftersom naturmiljön väsentligt kan komma att ändras i samband med användningen av massorna skall en MB 12:6 anmälan göras hos tillsynsmyndigheten.

Om massorna inte klassificeras som en biprodukt innebär det att Trafikverket inte har något behov av massorna och de betraktas som ett avfall. Eftersom massorna ska återvinnas för anläggningsändamål ställs det som krav att massorna ska uppfylla ett fullgott syfte genom att komma till nytta igen. Hanteringen av massorna regleras i avfallsförordningen och miljöprövningsförordningen. Det är föroreningsnivån i massorna som avgör om hanteringen kräver en anmälan eller ett tillstånd. Om föroreningsrisken vid återvinningen är mindre än ringa behövs varken anmälan eller tillstånd. Istället kan det bli aktuellt med ett MB 12:6 samråd i de fall användningen av massorna bedöms väsentligt komma att ändra naturmiljön. Eftersom massorna ska användas av en annan byggherre är det denne som verksamhetsutövare som ska säkerställa att den fortsatta hanteringen följer avfallsförordningen och miljöprövningsförordningen.

Trafikverket har ett överskott av massor som uppkommit i samband med anläggandet av väg- eller järnvägsanläggningar och omfattas (eventuellt) av begreppet produktionsprocess. Massorna kan användas direkt utan någon annan bearbetning än den bearbetning som är normal i industriell praxis. Trafikverket har dock ett senare behov av massorna. Restprodukten kan identifieras fysiskt, den behöver inte ytterligare bearbetas och kommer att lagras före en eventuell men inte garanterad återanvändning i väg- eller järnvägsanläggningen. Massorna utgör i sådant fall inte ett avfall utan en biprodukt.

Om det senare visar sig att Trafikverket inte hade något behov av massorna utgör de ett avfall och ska hanteras enligt nedan.

Om massorna inte klassificeras som en biprodukt betraktas de istället som ett avfall. Eftersom massorna ska återvinnas för anläggningsändamål ställs det som

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

19(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

krav att massorna ska uppfylla ett fullgott syfte genom att komma till nytta igen. Hanteringen av massorna regleras i avfallsförordningen och miljöprövningsförordningen. Det är föroreningsnivån i massorna som avgör om hanteringen kräver en anmälan eller ett tillstånd. Om föroreningsrisken vid återvinningen är mindre än ringa behövs varken anmälan eller tillstånd. Istället kan det bli aktuellt med ett MB 12:6 samråd i de fall användningen av massorna bedöms väsentligt komma att ändra naturmiljön. Det är Trafikverket såsom verksamhetsutövare som ska säkerställa att den fortsatta hanteringen följer miljöbalken, avfallsförordningen och miljöprövningsförordningen.

Mer tveksamt blir det i de fall Trafikverket överlåter överskottsmassor till upphandlade entreprenörer. Massorna har uppkommit i samband med Trafikverkets arbeten med att anlägga en väg eller järnväg, och massorna kan förmodligen användas direkt utan någon annan bearbetning än den bearbetning som är normal i industriell praxis, men huruvida entreprenören kan garantera att massorna kommer att fortsätta att användas på ett sätt som är hälso- och miljömässigt godtagbart och som inte strider mot lag eller annan författning är oklart. När överskottsmassorna omhändertas av entreprenören ska denne åta sig ett fullständigt miljörättsligt ansvar för massorna, men en icke-garanterad användning och ett oklart syfte med massorna innebär att förutsättningarna för att en restprodukt ska kunna klassas som en biprodukt inte är uppfyllda. Överskottsmassorna som Trafikverket överlåter till entreprenören utgör därför ett avfall som entreprenören ska hantera därefter och således inte en biprodukt.

11.3 Rekommendation

Så vad blir då rekommendationen? Är det värt för det enskilda projektet att jobba för att få massorna klassificerade som biprodukt? Är fördelarna med en sådan klassificering tillräckligt stora?

Det finns administrativa fördelar med att klassificera överskottsmassor såsom biprodukt istället för avfall. En mer omfattande administrativ hantering innebär förmodligen ökade administrativa kostnader. Eftersom varken gällande lagstiftning, tillsynsvägledning eller domstolspraxis är övertygande blir det emellertid svårt att lämna en generell rekommendation för hur det enskilda projektet ska agera.

Huruvida jord- och bergmassorna uppkommit i en produktionsprocess då de grävts/sprängts ut i samband med ett infrastrukturprojekt är fortfarande relativt oklart. Det enskilda projektet kan därför, i de fall projektet bedömer att även övriga förutsättningar för en biprodukt är uppfyllda, välja att argumentera för att de massor som uppkommer vid anläggandet av väg- och järnvägsanläggningar utgör en biprodukt. En sådan bedömning bör dock göras i dialog med tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheternas tillämpning av gällande lagstiftning varierar dock. Detta i kombination med det faktum att det är tveksamt huruvida Trafikverkets jord- och bergmassor uppkommit i en produktionsprocess så är risken stor att tillsynsmyndigheten anser att Trafikverket hanterar ett avfall istället för en biprodukt.

PM Dokumentdatum

2019-06-27

Sidor

20(20)

Trafikverket

781 89 Borlänge



Susan Odervång


Direkt: 010 - 123 10 61

Mobil: 070 - 724 64 54

[email protected]

TM

ALL 0

423 P

M v

1.0

Som tidigare nämnts är det förvisso innehavaren av massorna som i första hand bedömer huruvida massorna utgör en biprodukt eller inte. I de projekt där det är möjligt bör bedömningen kunna göras tidigt i planprocessen när Trafikverket planerar för en massbalans avseende berg- och jordmassornas eventuella fortsatta hantering/användning. Men även i projekt där det sent i bygg- eller underhållsskedet uppstår ett överskott på massor ska en bedömning kunna göras huruvida förutsättningarna för en biprodukt är uppfyllda eller inte.

Huruvida den bedömning Trafikverket gör i det enskilda fallet är densamma som tillsynsmyndighetens kontrolleras inom ramen för dess tillsyn. Det innebär att en avstämning bör göras med tillsynsmyndigheten innan massorna hanteras såsom en biprodukt. Om tillsynsmyndigheten är av en annan uppfattning än Trafikverket, d.v.s. anser att massorna i det enskilda fallet utgör ett avfall och därmed bör hanteras i enlighet med gällande avfallslagstiftning kan Trafikverket välja att stå fast vid bedömningen att massorna utgör en biprodukt. I sådant fall kan Trafikverket som verksamhetsutövare förmodligen räkna med ett föreläggande från tillsynsmyndigheten med ett beslut som innebär krav på att anmäla alternativt söka tillstånd för hantering av avfallet för anläggningsändamål.

Trafikverket har då att ta ställning till huruvida man ska stå fast vid den bedömning som gjorts och överklaga tillsynsmyndighetens beslut för att få frågan om avfall eller biprodukt prövad i domstol. Alternativet är att följa tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande och hantera massorna såsom ett avfall.

Dokumentdatum

2018-06-25

Sidor

1(6)

TM

ALL 0

422 B

rev v

.1.0

Markåtkomst genom väg- eller järnvägsplan för landskapsanpassning

Inledning

Trafikverkets riktlinje landskap (TDOK 2015:0323) lägger fast verkets grundläggande

förhållningssätt till vägar, järnvägar och landskap. I riktlinjen anges bl.a. som ett

övergripande mål att all infrastruktur skall vara landskapsanpassad.

I denna PM undersöks förutsättningarna för att genom väg- eller järnvägsplan

åstadkomma markåtkomst för landskapsanpassning, både genom anpassning av vägen

eller järnvägsanläggningen till landskapet och omvänt. Det som kan komma i fråga är för

järnväg äganderätt och servitut och för väg vägrätt och inskränkt vägrätt.

Närmare om kraven på landskapsanpassning i riktlinje landskap

Sveriges transportpolitiska mål presenterades i propositionen "Mål för framtidens resor

och transporter" (prop. 2008/09:93) och antogs av riksdagen 2009. Målen består av ett

övergripande mål samt ett funktionsmål och ett hänsynsmål. Hänsynsmålet innebär bl.a.

att transportsystemets utformning, funktion och användning ska bidra till att

miljökvalitetsmålen nås.

I riktlinje landskap uttrycks ambitionsnivå och åtgärder som krävs för att bidra till

uppfyllelse av miljökvalitetsmålen och därmed en landskapsanpassad infrastruktur.

Riktlinjen innehåller mål för naturmiljö, för kulturarv och kulturmiljö, och för

landskapets form och skala. Det sistnämnda målet anges innebära bl.a. att

transportinfrastrukturen ska formas i samspel med landskapet så att trafikanter,

resenärer och omgivning erbjuds positiva upplevelser i en vacker och väl fungerande

miljö.

Tillämpliga bestämmelser i lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, LBJ

och väglagen (1971:948)

Allmänna förutsättningar som är gemensamma för de bägge lagarna

Den som avser att bygga en väg eller järnväg ska upprätta en väg- respektive

järnvägsplan. Planen ska innehålla en karta över det område som planen omfattar. Kartan

ska visa vägens/järnvägens sträckning och huvudsakliga utformning samt den mark eller

det utrymme och de särskilda rättigheter som behöver tas i anspråk för vägen/järnvägen

och för att bygga den. Planen ska också innehålla uppgifter om bl.a. skyddsåtgärder och

försiktighetsmått som ska vidtas för att förebygga störningar och andra olägenheter från

trafiken eller anläggningen. (Se 14 a och 16 a §§ väglagen samt 2 kap. 1 och 9 §§ LBJ.)

Bilaga 2

Dokumentdatum

2018-06-25

Sidor

2(6)

TM

ALL 0

422 B

rev v

.1.0

Vid planläggning av järnväg samt vid prövning av ärenden om byggande av järnväg och av

ärenden enligt väglagen ska 2–4 kap. och 5 kap. 3 § miljöbalken tillämpas. Fastställande

av vägplan och järnvägsplan ska då jämställas med meddelande av tillstånd enligt

miljöbalken. (Se 3 a § väglagen och 1 kap. 3 § LBJ.)

Vid planläggning, byggande och underhåll av väg eller järnväg ska hänsyn tas till både

enskilda intressen och allmänna intressen såsom miljöskydd, naturvård och kulturmiljö.

En estetisk utformning ska eftersträvas. (Se 4 § väglagen och 1 kap. 3 § LBJ.)

När en väg eller järnväg byggs ska den ges ett sådant läge och utformas så att ändamålet

med vägen/järnvägen uppnås med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

Hänsyn ska tas till stads- och landskapsbilden och till natur- och kulturvärden. Om en

vägplan eller järnvägsplan medför att mark eller annat utrymme eller särskild rätt till

mark eller annat utrymme kan komma att tas i anspråk enligt 31 § väglagen respektive 4

kap. 1 § LBJ, ska planen utformas så att de fördelar som kan uppnås med den överväger

de olägenheter som planen orsakar enskilda. (Se 13 § väglagen och 1 kap. 4 § LBJ.)

Bestämmelser om markåtkomst i respektive lag

Den som i enlighet med en gällande järnvägsplan skall bygga en järnväg som tillgodoser

ett allmänt transportbehov får lösa sådan mark eller sådant utrymme som enligt planen

inte endast tillfälligt skall användas för järnvägsändamål (se 4 kap. 1 § LBJ).

Om mark eller annat utrymme i närheten av järnvägsmarken i en fastställd järnvägsplan

har avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av järnvägen, får

marken eller utrymmet tas i anspråk med nyttjanderätt tillfälligt i enlighet med vad som

anges i planen. (se 3 kap. 3 § LBJ).

Med järnväg avses i LBJ spåranläggning för järnvägstrafik. Till en spåranläggning hör

spår och de övriga fasta anordningar som behövs för spårens bestånd, drift eller

brukande, signal- och säkerhetsanläggningar i övrigt, trafikledningsanläggningar samt

anordningar för elförsörjning av trafiken. (Se 1 kap. 1 § LBJ.)

Vägrätt uppkommer genom att en väghållare tar mark eller annat utrymme för en väg i

anspråk med stöd av en fastställd vägplan. Vägrätt innefattar rätt för väghållaren att

nyttja mark eller annat utrymme som behövs för en väg, trots den rätt som någon annan

kan ha till fastigheten. I den mån någon inskränkning inte har gjorts i vägplanen, ger

vägrätt även i övrigt väghållaren rätt att i fastighetsägarens ställe bestämma över markens

eller utrymmets användning under den tid vägrätten består, och tillgodogöra sig alster

och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken eller utrymmet. (Se 30-31 §§ väglagen.)

I en vägplan ska det anges om den vägrätt som väghållaren avser att förvärva ska vara

inskränkt. Det ska framgå av planen var inskränkningen ska gälla och hur vägrätten ska

vara inskränkt. (Se 3 kap. 10 § vägförordningen, 2012:707.)

Om det i en fastställd vägplan för ett vägbyggnadsprojekt har avsatts mark eller annat

utrymme som behövs för att bygga vägen, ska nyttjanderätt till marken eller utrymmet

upplåtas till väghållaren för den tid som har angetts i planen (se 35 § väglagen).

Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som stadigvarande behövs

för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens

försorg eller övertagits av denne, är väganordning. En anordning för skydd mot

vägtrafikbuller får räknas som väganordning endast om den ligger på eller i anslutning till

ett område som har tagits i anspråk för någon annan väganordning. Mark intill vägbanan

Dokumentdatum

2018-06-25

Sidor

3(6)

TM

ALL 0

422 B

rev v

.1.0

eller annan väganordning som är avsedd till kantremsa får vara väganordning endast till

en bredd av högst två meter. (Se 2 § väglagen och 2-3 §§ vägförordningen.)

De formella möjligheterna till markåtkomst enligt väglagen och lagen om

byggande av järnväg

Att mark får lösas enligt LBJ för tankarna närmast till markåtkomst med äganderätt, men

även tillskapande av servitut omfattas (jfr 1 kap. 1 § och 2 kap. 2 § expropriationslagen).

Den mark som får lösas är sådan som (inte endast tillfälligt) ska användas för

järnvägsändamål. Begreppet järnvägsändamål kan i och för sig ges en vid betydelse.

Tillämpningsområdet begränsas dock av vad som ska anges (och därmed vad som kan

fastställas) i järnvägsplanen. Mark som ska användas för järnvägsändamål kan således

inte omfatta mer än mark som behöver tas i anspråk för järnvägen och för att bygga

järnvägen.

Även när det gäller väg är det den mark som behöver tas i anspråk för vägen och för att

bygga vägen, som får tas i anspråk.

Mark som behöver tas i anspråk för att bygga vägen/järnvägen tar sikte på tillfälliga

nyttjanderätter för upplag eller liknande ändamål. Återställande av tillfälligt nyttjade ytor

ska förstås i möjligaste mån ske på ett landskapsanpassat sätt.

När det gäller den mark som behöver tas i anspråk för själva vägen/järnvägen omfattar

lagens definition av både väg och järnväg de (fasta) anordningar som behövs för

vägens/spårens bestånd, drift eller brukande.

Det innebär till att börja med att mark får tas i anspråk för t.ex. en banvall eller vägslänt,

även om den gjorts större än vad som krävs rent byggnadstekniskt, därför att den

utformats för att passa ihop med landskapet (jfr dock nedan om minsta intrång).

Vägens/spårens drift och brukande förutsätter vidare att tillämpliga regler för driften och

brukandet respekteras. Det innebär att mark måste få lösas för anordningar som tjänar

till att uppfylla kraven i 2 kap. miljöbalken på skyddsåtgärder och försiktighetsmått, t.ex.

bullerskydd i form av vall1. Denna kan på samma sätt utformas med hänsyn till

landskapsbilden.

Även andra åtgärder för anpassning av det omgivande landskapet kan i sig vara

nödvändiga för att uppfylla kraven på bl.a. hänsyn till naturmiljö, kulturmiljö,

landskapsbild och en estetisk utformning. Sådana åtgärder behöver inte bara utföras utan

även bibehållas, varför man i vissa fall bör kunna betrakta resultatet av åtgärderna som

fasta anordningar. Även de är då en del av vägen/järnvägsanläggningen, och mark kan

därmed tas i anspråk för dem enligt väglagen/LBJ.

Man kan också tänka sig att mark i vissa fall kan ianspråktas för åtgärder som inte följer

direkt av specifika lagkrav, men som utan oskälig kostnad minskar olägenheter, jfr 13 §

väglagen och 1 kap. 4 § LBJ. Exempel är bullervallar som inte krävs enligt 2 kap. MB och

s.k. visuella vallar.

1 Däremot kan tvångsvis markåtkomst inte komma ifråga för ekologisk kompensation.

Dokumentdatum

2018-06-25

Sidor

4(6)

TM

ALL 0

422 B

rev v

.1.0

Generella restriktioner för tvångsvis markåtkomst

Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen kan ingen tvingas avstå sin egendom genom

expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker

användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för angelägna allmänna

intressen. I konsekvens med det ska som ovan angetts enligt 13 § väglagen och 1 kap. 4 §

LBJ en järnvägsplan utformas så att de fördelar som kan uppnås med den överväger de

olägenheter som planen orsakar enskilda.

En väg eller en järnväg representerar normalt ett angeläget allmänt intresse. Det gäller

själva vägen/järnvägen och det som krävs för att bygga den. Man kan tänka sig att en

markåtkomst utöver detta i och för sig kan representera angelägna allmänna intressen,

men som ovan framgått saknas stöd i väglagen/LBJ för sådan markåtkomst.

De nämnda restriktionerna för intrång i rätten till egendom får betydelse som

begränsning för hur långt de markintrång som väglagen/LBJ tillåter kan sträcka sig.

Som exempel kan nämnas att utsidan på en bullervall jämnas ut och görs mer flack. I vart

fall om vallen på grund av miljökrav är nödvändig för drift av vägen/järnvägen så ska den

enligt vad som ovan angetts betraktas som en del av vägen eller järnvägsanläggningen,

varför LBJ tillåter tvångsvis markåtkomst. Det bör då finnas utrymme för att göra vallens

sida flack av hänsyn till landskapet. Men typiskt sett bör fördelarna med en estetisk

utformning och hänsynstagande till landskapsbilden inte kunna motivera några särskilt

stora markanspråk. Ju längre från vägen/järnvägen man kommer desto mindre lär

nämligen både det allmänna intresset och fördelarna bli, samtidigt som olägenheterna för

den enskilde blir större i och med det mer omfattande markintrånget. Bestämmelserna

begränsar på samma sätt också möjligheterna att ianspråkta mark för anpassning av det

omgivande landskapet.

Utrymmet för sådana åtgärder som inte nödvändiggörs av direkta lagkrav, såsom visuella

vallar, är litet. Endast i sådana fall då de motstående intressena av någon anledning är

mycket begränsade bör det kunna komma ifråga att tvångsvis ta mark för sådana

ändamål.

Men dessutom medför de ovan nämnda bestämmelserna att ianspråktagandet av mark i

princip ska ske på det sätt som är minst ingripande för markägaren (minsta intrång och

olägenhet utan oskälig kostnad). Om anläggningen och landskapet kan anpassas på flera

olika sätt vilka alla i och för sig i övrigt är godtagbara enligt de hittills behandlade

bestämmelserna, så ska alltså det minst ingripande sättet väljas. De nu aktuella

bestämmelserna får därmed bäring även på frågan om i vilken form marken ska tas i

anspråk.

Former för markåtkomst

Särskilt om servitut

Ett servitut är en rättighet för ägaren till en fastighet att i visst hänseende nyttja eller på

annat sätt ta i anspråk en annan fastighet eller byggnad eller annan anläggning som hör

till denna, eller att råda över den andra fastigheten i fråga om dess användning i visst

hänseende. Servitut får avse endast ändamål som är av stadigvarande betydelse för den

härskande fastigheten. Ett tvångsvis genomförande av en järnvägsplan sker normalt

genom fastighetsreglering. Enligt 7 kap. 1 § fastighetsbildningslagen ska ett servitut som

Dokumentdatum

2018-06-25

Sidor

5(6)

TM

ALL 0

422 B

rev v

.1.0

bildas genom fastighetsreglering vara av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga

användning. Samma krav lär behöva ställas upp om inlösen enligt VL/LBJ tillämpas.

Banvallar, bullervallar och liknande

Vid fall av ett totalt ianspråktagande av marken, som inte är begränsat i tiden, ska det ske

med äganderätt. Med ägandet följer förstås ett ansvar för förvaltning och skötsel.

För sådana fasta anordningar som ska betraktas som en del av järnvägsanläggningen

(inklusive skyddsåtgärder i form av bullervallar) ska marken således ägas av Trafikverket

i den mån de helt ianspråktar marken. Om en banvall eller bullervall breddas för att

tillgodose hänsyn till landskapsbilden m.m., så kan marken däremot många gånger

fortsatt användas av markägaren, varför servitut kommer ifråga, jfr nedan.

För väg är det på motsvarande sätt oinskränkt vägrätt som gäller vid totalt

ianspråktagande, medan inskränkt vägrätt ska användas i den mån marken alltjämt kan

brukas av markägaren.

Anpassning av det omgivande landskapet

Som ovan angetts bör i viss utsträckning markåtkomst för anpassning av det omgivande

landskapet kunna motiveras med lagkrav på vägens/järnvägens utformning.

Markbehovet är i dessa fall strängt taget temporärt – när landskapsanpassningen är

genomförd kan marken återlämnas till markägaren. Det som då kan tyckas ligga närmast

till hands är en tillfällig nyttjanderätt. Då emellertid mark får tas i anspråk enbart för

upplag och liknande ändamål, kan en tillfällig nyttjanderätt knappast komma i fråga. Det

skulle dessutom i princip förutsätta att landskapsanpassningen återställs när tiden för det

tillfälliga nyttjandet löpt ut.

En permanent markåtkomst kan motiveras med att Trafikverket stadigvarande behöver

kunna förvalta marken och se till att den inte ändras så att landskapsanpassningen går

om intet. Om mark ska lösas in med äganderätt respektive ianspråktas med full vägrätt

för detta ändamål måste det – med hänsyn till egendomsskyddet – ske i mycket

begränsad omfattning och begränsa sig till mark i direkt anslutning till järnvägen. Det är

vidare knappast önskvärt att Trafikverket påtar sig ansvaret för skötsel av större

markområden.

Något mer omfattande markåtkomst för anpassning bör för järnväg kunna åstadkommas

genom servitut. Det skulle kunna inbegripa en rätt för Trafikverket i egenskap av ägare till

järnvägsfastigheten att utföra landskapsanpassande åtgärder och därutöver inskränka

fastighetsägarens förfoganderätt över fastigheten så att landskapsanpassningen bibehålls.

Någon underhållsskyldighet för fastighetsägaren går inte att ålägga tvångsvis (jfr 7 kap. 1

§ fastighetsbildningslagen och 14 kap. 1 § jordabalken). I stället skulle servitutet även

behöva innehålla en rätt för Trafikverket att utföra skötsel och underhåll.

Även här skulle det då vara av stadigvarande betydelse för järnvägsfastigheten att

landskapsanpassningen bibehålls. Med ett servitut av detta slag är inskränkningen i

fastighetsägarens egendomsskydd avsevärt mindre, eftersom den pågående

markanvändningen i många fall bör kunna fortsätta efter landskapsanpassningen. Å

andra sidan begränsas möjligheterna av att servitutet behöver vara av väsentlig betydelse

för järnvägsfastighetens ändamålsenliga användning. Rimligen kan detta motiveras bara

Dokumentdatum

2018-06-25

Sidor

6(6)

TM

ALL 0

422 B

rev v

.1.0

för åtgärder av begränsad omfattning i anslutning till järnvägen. Vidare gör sig det ovan

nämnda argumentet om skötsel av större markområden gällande även för servitut.

För väg är det på motsvarande sätt inskränkt vägrätt som kommer i fråga. Vägrätten får

inskränkas t.ex. så att Trafikverket inte får hindra markägaren att bruka jorden och inte

heller tillgodogöra sig alster. Möjligheterna till markåtkomst lär då vara av samma

omfattning som när det gäller servitut för järnvägsanläggning. Även om det inte finns

något lagkrav på väsentlig betydelse, så begränsas möjligheterna på samma sätt som för

järnvägen av egendomsskyddet.

Sammanfattande slutsatser

Riktlinje landskap får närmast uppfattas så att vägen/järnvägen måste anpassas till

landskapet och inte tvärtom. För det lägger inte lagstiftningen några hinder i vägen, även

om det inte får leda till så omfattande markanspråk att bestämmelserna om

egendomsskydd träds för när. Det förutsätter förstås att det går att motivera utifrån

landskapets karaktär och värden. Även för skyddsåtgärder går det bra att ta mark i

anspråk, i vart fall så länge det går att motivera med en skyldighet enligt miljöbalken. Det

förutsätter att skyddsåtgärden har form av en fast anordning, t.ex. en bullervall, och

därmed betraktas som en del av vägen eller järnvägsanläggningen. Marken kan i

järvägsplan tas i anspråk med äganderätt, eller i den mån den alltjämt kan brukas av

markägaren, genom servitut. I vägplan kommer på motsvarande sätt i fråga vägrätt som, i

de fall marken fortfarande kan brukas, ska inskränkas.

I vissa fall bör det även kunna vara möjligt ta mark i anspråk tvångsvis för att anpassa det

omgivande landskapet, så att det harmonierar med vägen/järnvägen. På grund av

egendomsskyddet men även till undvikande av åtaganden avseende skötsel bör det vara

fråga om åtgärder i liten omfattning och i direkt och nära anslutning till järnvägen.

Eftersom inskränkt vägrätt/servitut är mindre ingripande är det i princip att föredra

framför äganderätt. Tillfällig nyttjanderätt synes inte gå att använda.

Någon mer omfattande markåtkomst för anpassning av det omgivande landskapet,

motiverad t.ex. av att det medför önskvärda förbättringar av markanvändningen, ger

lagen dock inte utrymme för. Denna typ av åtgärder behöver i stället ske genom frivilliga

överenskommelser med markägarna.

/Olle Bergsten, JPjm

Sidor

1(1)

Trafikverket Texttelefon: 010-123 50 50

Telefon: 0771 - 921 921

[email protected] www.trafikverket.se

TM

ALL

042

2

Bre

v

2.0

[Titel]

Komplettering till PM 2018-06-25, Markåtkomst genom väg- eller järnvägsplan för landskapsanpassning

Regeringen har den 1 november 2018 beslutat att upphäva delar av Trafikverkets beslut

om fastställelse av järnvägsplan för Norrbotniabanan, delen Umeå-Dåva. I beslutet ges

en del ledning i de frågor som jag behandlar i min PM Markåtkomst genom väg- eller

järnvägsplan för landskapsanpassning. Jag kompletterar därför i det följande PM:en med

en analys av regeringens beslut, med avseende på dessa frågor.

Regeringen upphävde järnvägsplanen i de delar som redovisar vallar som bullerskydd

och visuellt skydd för ett rekreationsområde och ett koloniområde. Regeringen

konstaterade att vallarna är vidsträckta med ett betydande behov av ny järnvägsmark och

att de inte utgör skydd för att klara riksdagens riktvärden för buller vid bostäder.

Länsstyrelsen hade tillstyrkt järnvägsplanen och ställt sig positiv till skyddsåtgärderna.

Regeringsbeslutet visar att regeringen accepterar att mark tas i anspråk med äganderätt

för vallar som bidrar till att klara riksdagens bullerriktvärden för bostadsfastigheter, om

detta sker med rimliga markanspråk. Regeringen accepterar däremot inte att mark tas i

anspråk för vallar utanför det normala järnvägsområdet, som syftar till att allmänt

minska bullerstörningar eller att allmänt avskärma järnvägen visuellt, åtminstone inte

när detta medför ett stort intrång.

Beslutet ger uttryck för en restriktiv hållning, som bör ses i ljuset av grundlagens

egendomsskydd vilket hindrar tvångsvis markianspråktagande, utom när det krävs för

att tillgodose angelägna allmänna intressen. Denna restriktivitet måste antas gälla

generellt och därmed ha tillämpning inte bara på åtgärder i form av vallar utan även på

landskapsanpassning av annat slag.

Jag bedömer att slutsatserna i PM:en alltjämt håller men att regeringsbeslutet illustrerar

vikten av återhållsamhet. Utrymmet för markåtkomst för åtgärder som inte föranleds av

konkreta lagkrav lär vara litet (sålunda accepterades bullervallarna när de tjänade till att

innehålla riktvärdena men inte annars). När landskapsanpassning sker enbart med stöd

av bestämmelserna om en estetisk utformning, hänsyn till landskapsbilden m.m. krävs

starka skäl. Utgångspunkten är alltid att åtgärderna är väl motiverade och beskrivna i

järnvägsplanen samt förankrade i samråd med länsstyrelsen och andra. Normalt bör

markåtkomst för landskapsanpassning komma ifråga främst där åtgärden syftar till att

skydda ett särskilt utpekat och angeläget allmänt intresse.

/Olle Bergsten, JPjm, 2019-06-03

[Skapat av] [Dokumentdatum]

Användning av massorutifrån det projekt där massorna uppkommer

ANVÄNDNING i eller på grund av anläggningen ANVÄNDNING utan eget syfte/OANVÄNDBARA MASSOR

ANVÄNDNING med annat tydligt syfte

Mervärdes-skapande åtgärd *

Utifrån brist eller behov för att stärka värden

Annat Trafikverks-projekt

Kan kräva mellanlagring

Projekt annan verksamhets-utövare

Sluttäckning av befintlig deponi

Andra byggprojekt

I projektet *

Uppfyllnad anpassad till landskapet i närliggande område

Överlåtelse/ bortskaffning

Tillfaller entreprenören

Mottagnings-anläggning/deponi

Återställning

Återställning av tillfälligt använda ytor

Skydds- och kompensations-åtgärder

Skapa särskilt utformade miljöer på annan plats

Anläggningen

Begränsad och väl motiverad anpassning av omgivande landskap i direkt anslutning till anläggningen

Markåtkomst: ÖK markägareProcess: GP, MKB och samråd

Markåtkomst: ÖK markägareProcess: MKB och samråd

Process: MKB och samråd

Markåtkomst: ÖK markägare mmProcess: GP, MKB och samråd

Avtal med entreprenör /mot-tagare

*) Kräver idag tillstånd eller anmälan enligt miljöprövningsförordningen i det projekt där massorna uppkommer. Annan part kan också behöva söka tillstånd eller anmäla användningen men det illustreras inte i denna bild.

Konstruktion och landskapsanpassad utformning av anläggningen med dess fasta anordningar

Markåtkomst: Tillfällig nyttjanderättProcess: Järnvägsplan/ vägplan

Markåtkomst: ÖK markägareProcess: GP, MKB och samråd

Markåtkomst: Servitut/ inskränkt vägrättProcess: Järnvägsplan/ vägplan

Markåtkomst: Äganderätt/vägrätt

Process: Järnvägsplan/ vägplan

Bilaga 3 Användning av massor

Trafikverket, 78170 Borlänge. Besöksadress: Röda vägen 1.

Telefon: 0771-921 921, Texttelefon: 020-600 650

www.trafikverket.se

Documents

RAPPORT Juridisk tolkning och tillämpning av lagstiftning ... · Nuvarande lagstiftning och tillämpning leder i många fall istället till en hantering som styr mot en minskad återanvändning