122309_Route_66.ORIG.indd 3 2012-06-18 07.12

innehåll

Utgångspunkt 7

Vi måste röra oss framåt 39

Modervägen 59

Hitta hem 81

De vackra stenarna 111

Den stillsamme 143

Läsning 175

122309_Route_66.ORIG.indd 5 2012-06-18 07.12

UTGånGSPUnKT

122309_Route_66.ORIG.indd 7 2012-06-18 07.12

9

1.

I hela mitt liv har jag rest och resorna har inte varit utflykter till platser utan till skeenden. Jag vill vara där de stora rörel-serna äger rum, eller ägde rum.

En stor del av mitt yrkesliv ägnade jag åt att skriva om krig, omvälvningar, väpnade konflikter. Jag brukade säga att ett krig är historien i högsta fart. En förändring som kan ta årtionden pressas samman till några dagar eller timmar. Plötsligt kan man gå fram till dörrar som var förbjudet om-råde. Man öppnar porten och träder in i palatset, säkerhets-ministeriet, den övergivna tortyrkammaren. Man bläddrar i härskarens privata album, i ministerns akter över misstänkta som strängt ska förhöras, i dagboken som tjänarna förde hemma hos diktatorns nyckfulle och paranoide son.

Man förundras över banaliteten och sjaskigheten och me-ningslösheten i alltsammans.

2.

Det är slut med det nu, sedan jag plötsligt och brutalt på-mindes om min kropps skröplighet. Inga mer krig. Det finns andra rörelser, lika stora och lika dramatiska om än inte lika uppenbara.

122309_Route_66.ORIG.indd 9 2012-06-18 07.12

10

En höstdag varm som svensk sommar landar jag i Okla-homa City tillsammans med fotografen Urban Andersson. Vi tar den största bilen uthyrarna kan erbjuda, en mörkgrå Chevrolet Suburban med tre rader säten och stort bagageut-rymme. Den är så hög att man får ta ett rejält kliv upp för att komma in i den och så bred att vi sitter en bit ifrån varandra.

Bilen ska vara vår fasta punkt de närmaste tre veckorna. Jag fäller mellansätet och skapar ett litet rum mitt i fordonet. Urban monterar in en transformator så att vi kan ladda dato-rer och kameror, och en router uppkopplad mot mobilnätet så att vi har ett eget nätverk för internet. Vi hivar upp våra tunga aluminiumväskor i bagageutrymmet.

Motorn mullrar tyst när vi kör ut från flygplatsen. Bredvid landningsbanan ser jag två oljekällor. Hävarmarna pumpar makligt, upp och ner, upp och ner.

3.

I utrymmet mellan sätena lägger jag en pocketutgåva av John Steinbecks Vredens druvor. Jag planerar att följa samma rutt som familjen Joad kämpade sig fram i romanen. De for på Route 66, vägen mellan Chicago, Illinois, och Santa Monica i Kalifornien som gick i en väldig båge över den amerikanska kontinenten. Vägen hade öppnat 1926 och var en symbol för det nya, moderna USA. Den var ett cementband som knöt ihop nationen. St. Louis, Tulsa, Oklahoma City, Amarillo, Albuquerque, Flagstaff, Barstow, Los Angeles. Västern var slutgiltigt erövrad.

Modervägen, kallade Steinbeck 66:an. Familjen Joad kom

122309_Route_66.ORIG.indd 10 2012-06-18 07.12

11

österifrån och körde upp på den i Oklahoma City. När den skröpliga lastbilen passerade staden stod barnen på flaket »förkrossade av detta stora och märkvärdiga, skrämda av alla finklädda människor«.

Min blir naturligtvis en resa genom ett annat land, en an-nan värld, än den Steinbeck skildrade. Vredens druvor publi-cerades 1939. Den utgåva jag har med mig är sjuhundrafem-tiosex sidor tjock. Steinbeck skrev den på hundra dagar men han hade förberett sig i åratal, bland annat genom att göra reportage för San Francisco News.

Romanen handlar om 1930-talets stora depression som hade sin grund i börskraschen 1929 men också i människans rovdrift av jorden som förvandlade åkermarken till utarmad öken. Det flacka och vidsträckta Oklahoma som hade bjudit på stora möjligheter blev ett torrt rykande ödeland, centrum för jorderosion av bibliska dimensioner. I november 1933 bildades ett dammoln som täckte sex delstater, i april 1935 tvingades senatorerna nere i Texas ha sammanträde iförda gasmasker till skydd mot dammet. Mörkret fyllde jorden.

4.

Som så många amerikanska städer tycks Oklahoma City öde. Vid övergångsställena säger en mekanisk röst åt fotgängarna att vänta … vänta … vänta … När det blir grönt räknar rösten ner sekunderna flanören har på sig att hinna över.

Men ingen är ute och går. Få bilar rullar på gatorna. Vi kör kvarter efter kvarter utan att se något tecken på liv. Staden är inget rum för gemenskap utan blott en anhopning arbets-

122309_Route_66.ORIG.indd 11 2012-06-18 07.12

12

platser och ett par kvarter med restauranger. Människorna pendlar in från förorterna på morgonen och försvinner ut på eftermiddagen.

Oklahoma City är stort som Göteborg och 300 år yngre. Vi vet alla att USA är en ung nation. Dess tyngd och globala dominans gör att vi glömmer hur ung den är. Oklahoma blev en delstat i Amerikas förenta stater först 1907.

Min lägenhet hemma i Stockholm har en längre historia.Efter en stund når vi en bastant stenbyggnad med bred

uppfart till receptionen. Vi tror att det är hotellet där vi bokat rum men det är stadens fängelse. Hotellet ligger några kvar-ter längre bort.

5.

Människorna finns i gallerior längs motorvägarna. Ett ny-byggt sandstensfärgat betonghus är omgärdat av hårt trafike-rade vägar. Närmast huset är parkeringsplatser som en skyd-dande buffert. Inne i byggnaden finns en bokhandel inredd med mörka bokhyllor och en öppen spis och fåtöljer klädda i rutigt tyg. Kunden får känslan av att röra sig i en bokhandel i London, man ska få en doft av Den gamla världen.

På disken har personalen lagt några böcker:

• How to be a Gentleman.• A Butlers Guide to Gentlemens Grooming.• 50 Things Every Young Gentleman Should Know.• A Butlers Guide to Table Manners.

122309_Route_66.ORIG.indd 12 2012-06-18 07.12

13

6.

Jag har planerat denna resa därför att politiker och ekonomer säger att USA upplever den djupaste krisen sedan den stora depressionen. Tidningarna är fyllda av alarmerande statistik. Antalet långtidsarbetslösa har ökat från 1,7 miljoner år 2008 till 6,2 miljoner 2011.

Krisen har spridit sig till Europa där de utsorterade också blir allt fler.

Den officiella amerikanska arbetslösheten är 9,6 procent men det talet speglar bara en del av verkligheten. Räknar man in dem som har gett upp och inte längre letar, de som studerar därför att de inte kan hitta försörjning, de som arbe-tar deltid men vill gå upp till heltid – det som kallas dold arbetslöshet – blir arbetslösheten 16,5 procent för USA som helhet.

Under depressionen, år 1933, stod tjugofem procent av ar-betsstyrkan utan sysselsättning. Avståndet ner till armod och svält var mycket kortare då, och därför tvingades familjen Joad lämna gården, sälja lösöret, köpa en skrotfärdig Hudson som karlarna byggde om till lastbil, slakta grisarna, salta in köttet och ge sig av västerut för att försöka finna försörjning.

Således kan det verka överdrivet att dra en parallell mel-lan den nuvarande krisen och 1930-talets. Ändå är det en jämförelse som ständigt görs.

122309_Route_66.ORIG.indd 13 2012-06-18 07.12

14

7.

Sallisaw ligger i östra Oklahoma, vid gränsen mot Arkan-sas. Här börjar Steinbecks roman med att unge Tom Joad kommer vandrande längs landsvägen. Han har avtjänat ett fängelse straff nere i McAlester för dråp efter ett slagsmål på en dansbana. Nu är han på väg hem till gården. Han får lift med en lastbil. Tom säger till den pratsamme, nyfikne chauf-fören:

– Jag försöker sköta mig själv och skita i andra.Det är bokens utgångspunkt. Andra tolkningar talar om

Steinbecks berättelse i religiösa termer, att familjen Joads färd från gården mot Stilla havskusten är att likna vid judarnas ut-tåg ur Egypten. För Steinbeck, som för Kristus, är kärlek och omsorg om nästan botemedel mot världens olyckor, skriver professor Barbara A. Heavilin i en översikt av romanen, dess tillkomst och mottagande. Jag förundrar mig över att hon går förbi nyckelrepliken.

Tom vandrar den sista biten till gården och hans fötter rör upp det mjölfina dammet så att det står som en sky efter honom.

Oklahoma upplever än en gång rekordtorka. Från motor-vägen syns det inte. Det böljande landskapet är grönt och fro-digt. Men viker man av och stannar och böjer sig ner ser man att den röda jorden är knastertorr. Jag tar upp en näve. Den rinner mellan fingrarna, orkeslös, utan liv. Med den jorden i handen ändrar landskapet karaktär och blir dött. Det enda som tycks leva är lövgrodorna vars kväkningar fyller nejden. De låter som syrsor.

Nere i sydvästra Oklahoma har de haft över trettioåtta

122309_Route_66.ORIG.indd 14 2012-06-18 07.12

15

grader etthundratvå dagar i sträck. I Fort Smith på andra sidan gränsen i Arkansas hade de fyrtiosex grader i två dagar. Det var rekord.

På familjen Joads tid odlade de bomull i den här trakten. Bomullen utarmade jorden. Nu har bönderna gått över till sojabönor och majs. Men de ärtskidor jag ser har bara en eller två bönor och de är för små. Sojabönorna dör inte i torkan men använder all energi för att överleva. Det blir inget kvar till bonden.

Skörden av sojabönor och majs är halverad. År 1933 hade det betytt katastrof. Det gör det fortfarande i den meningen att många tvingas lämna sina gårdar. Jordbruken övergår från att vara familjeföretag till att bli storindustrier, en utveckling som började under torkan på trettiotalet: »En man och en traktor kan ensam överta samma jord som tolv, fjorton famil-jer skött«, skrev Steinbeck.

Andra småbrukare klarar sig tack vare federalt subventio-nerade försäkringar som täcker sjuttio procent av förlusterna. Det minskar dock inte deras misstänksamhet mot regeringen i Washington, en halv världsdel bort.

Ingen svälter, även om hemmen vi far förbi är rangliga kåkar, några knappt mer än skjul. På en dammig gård leker några smutsiga, skygga pojkar. Jag ber att få prata med någon vuxen. En karl kommer ut. Han är butter och vill inte prata. Säger bara att han arbetat som chaufför åt Coca-Cola men miste jobbet för några månader sedan. Sedan går han in i huset igen. Barnen stirrar när vi kör ut på vägen.

122309_Route_66.ORIG.indd 15 2012-06-18 07.12

16

8.

Sallisaw har niotusen invånare, ett kasino, ett fängelse, en pri-vat verkstadsindustri och tre pantbanker. Det är en stad men den saknar tydligt centrum även om där finns några gator och en samling hus och ett par tre av dem är högre än en våning.

Det är svårare för en stad än för en människa att ändra sitt rykte. En människa kan i värsta fall flytta, byta umgänges-krets, skaffa nytt jobb, ändra sitt beteende och utseende. En stad ligger där den ligger. Om den är berömd för en enda sak, att människor en gång flyttade, eller snarare flydde, blir det knepigt att ändra stadens rykte, särskilt om den fortsatt har problem och är en plats där många har svårt att försörja sig.

Stadsdirektören Bill Baker sitter i ett hörnrum på andra våningen i stadshuset, en tegelbyggnad ett kvarter från coun-tyts, ungefär storkommunens, fängelse där fångarna får be-tala trettio dollar om dygnet för mat och uppehälle.

Baker är en kortväxt, godmodig och humoristisk karl. På väggarna har han bilder på barn och diplom efter många år i det allmännas tjänst. Kontorsmöblerna är skinnklädda. Som så ofta i offentliga amerikanska miljöer är rummet förunder-ligt rent och välstädat, det har ett drag av pedanteri.

Baker säger att den som inte kan betala kommer att dö-mas till fängelse. Han skrattar. Nej, fångarna får göra rätt för sig genom att plocka skräp i parkerna och längs vägarna.

Skatteintäkterna, den lokala momsen, har minskat med tio procent de senaste fyra åren: medborgarna har mindre pengar och handlar mindre. Därför bestämde sheriffen för

122309_Route_66.ORIG.indd 16 2012-06-18 07.12

17

tre år sedan att fångarna måste betala för sig. Sallisaw ligger i Sequoyah county som har den högsta arbetslösheten i Okla-homa, Baker kan inte de exakta talen, han känner bara läget i stort, och det är kärvt.

I likhet med varje stadsdirektör i varje landsbygdskom-mun i hela västvärlden grubblar han över hur han ska locka hit industrier och arbetstillfällen.

– Det är svårt att ändra fördomar.Han syftar på Vredens druvor.– I åratal, långt innan jag kom hit, försökte folk ändra det

intryck boken gav av Sallisaw.Ett tag försökte stadens fäder göra en dygd av ortens litte-

rära berömmelse. Varje år i början av juni ordnade de en Vredens druvor-festival med underhållning, grillad mat och nasare som ställde upp sina stånd.

Efter femton år bestämde handelskammaren att det var nog.

– Det var som om det förflutna aldrig upphörde.Handelsmännen döpte om festivalen till Diamant dagen.

Förr fanns här kolgruvor och kolet kallades den svarta dia-manten och diamanter har onekligen en gladare, mer fram-tidsbetonad klang än depression, torka och påtvingad migra-tion. En diamant är en kvinnas bästa vän sjöng Marilyn Mon roe. Fast det är samma marknadsstånd, samma mat och samma typ av underhållning.

– Vi vill att världen ska se att det finns möjligheter i Salli-saw.

Detta är en trakt där många är misstänksamma mot poli-tiker och myndigheter och ingen litar på regeringen. Bra karl reder sig själv.

122309_Route_66.ORIG.indd 17 2012-06-18 07.12

18

Å ena sidan finns goda skäl till att vara misstänksam mot myndigheter i allmänhet och Washington i synnerhet. En fjärdedel av Sallisaws invånare är indianer vars förfäder de-porterades hit från markerna öster om Mississippi. De spär-rades in i reservat vilka skulle vara fredade områden men som de heller inte fick lämna utan tillstånd. Området kal-lades Indianterritoriet.

Eftersom det fanns odlingsbar mark och kolfyndigheter trängde vita nybyggare in även här och 1907 blev Indian-territoriet delstaten Oklahoma. Tre årtionden senare är kam-pen mot indianerna fortfarande i färskt minne för familjen Joad och andra bönder. Nu är de själva hjälplösa. Indianerna kunde de fördriva. Vem ska de nu slåss mot? De kan inte ge sig på banken eller Shawnee Jordbruks- och Boskaps skötsels-aktie bolag. »Det var så man kunde bli kollrig. Det fanns ingen som man kunde lägga sig i bakhåll för och knäppa«, säger Muley Graves, familjen Joads granne, som förklaring till att han måste lämna sin gård.

Å andra sidan är de fyra största arbetsgivarna i staden finansierade med skattemedel och bidrag från Washington. Det är äldreboenden, ungdomsgårdar, sjukhuset, skolorna och kommunen. På femte plats kommer ett företag som till-verkar oljepumpar för bilar och som har hundratjugo an-ställda. På sjätte plats har vi ett gäng offentliganställda igen, countyts administration.

I det avseendet är Sallisaw som andra småkommuner i den västerländska glesbygden. De hålls uppe av offentliga in-satser.Varje dag grunnar stadens styresmän över hur de ska få folk att flytta hit och bidra till skattebasen.

Bill Baker kommer också att grunna tills han pensionerar

122309_Route_66.ORIG.indd 18 2012-06-18 07.12

19

sig om ett år eller två. Han bekymrar sig över huspriserna som sjunkit med tjugo procent men är också i den lyckliga omständigheten att han har råd att sälja med förlust.

Han tänker flytta med sin fru till Santa Fe i New Mexico som har ett behagligare klimat.

9.

Familjen Joad är stor och färgstark.Tom, svärjande, kraftfull och snar att ta till nävarna.Mamma och pappa, de har inga namn i boken, strävsam-

ma och tålmodiga, deras kraft inriktas på att hålla ihop famil-jen, den enda organisationsform de känner till och den enda garanten för trygghet. »Det enda vi har att hålla oss till är att familjen är samlad. Det är som korna när vargen kommer, de sluter sig ihop«, säger mamma.

Al, Toms lillebror börjar bli karl och älskar att meka med bilar. Han ränner efter flickor och drömmer om en framtid på en verkstad. Brodern Noah gör vad han blir tillsagd men är tystlåten och inbunden och håller sig för sig själv.

Systern Sarons Ros, gravid, lycklig, med stora planer, och hennes unge make Connie.

Småsyskonen Ruthie och Winfield kivas ständigt.Farbror John bär på en ständig sorg och skuldkänslor som

bara tillfälligt kan lindras med en fylla sedan hans fru dog i ungdomen av sprucken blindtarm.

Farmor och farfar är ganska nippriga, de ska med sitt käftande bjuda läsaren på ett leende, kanske till och med ett skratt.

122309_Route_66.ORIG.indd 19 2012-06-18 07.12

20

Till denna skara kommer Jim Casy, en predikant som slutat tro och som följer med familjen på dess resa. »Jag har kallelsen att leda människor, men jag har ingenstans att leda dem«, säger Casy när han träffar Tom i bokens början. Även det är en central replik.

10.

Crystal Seamon drar en sliten städvagn som är dekorerad med en ny dekal: »Life, Liberty and the Pursuit of all who th-reaten it. Navy.« Liv, frihet och jakt efter alla som hotar den. Flottan.

Den patriotiska parollen tycker nog en del passar illa med en städvagn, men andra skulle säga att den visar den vanlige amerikanens kärlek till fosterlandet. Vad säger Crystal? Hon säger att hennes svåger tjänstgör i flottan och hon har många andra släktingar som varit i de väpnade styrkorna, men hon säger inte att hon är stolt eller något sådant.

Solljuset över den tomma parkeringsplatsen framför motel let är så starkt att det svider i ögonen. Crystal går tätt längs väggen i skuggan och kontrasten blir så skarp att hon nästan rör sig i mörker. Hon stannar framför det sista rum-met i raden och öppnar dörren.

Crystal ser äldre ut än sina trettiofem år och jag antar att det har med den senaste tidens svårigheter att göra. Jag vet naturligtvis inte. Hon är överviktig och linjerna i hennes an-sikte drar neråt vilket får henne att se sorgsen ut. Men ansik-tet är uttryckslöst när hon talar.

Hennes man byggde gasledningar, var med om en olycka

122309_Route_66.ORIG.indd 20 2012-06-18 07.12

21

och skadade sig så svårt att han blev sjukpensionär. Motellet där Crystal städade förut gjorde konkurs och i nio månader gick hon utan jobb.

Sedan hade hon tur och fann påhugg här.Hon får 3,56 dollar för varje rum hon städar. Det motsva-

rar tjugofem kronor. Hennes ambition är att städa två rum i timmen. En bra vecka tjänar hon hundraåttio dollar, en dålig hundratio. Det motsvarar knappt åttahundra kronor.

Crystal är svettig i ansiktet. Hon säger:– Vi brukade ha pengar!Hennes man tjänade drygt tolvhundra dollar i veckan.

Som sjukpensionär får han sjuhundrafyrtio – i månaden. Hennes mor är föreståndare för ett äldreboende och anställd av federala regeringen. Den har sänkt hennes lön med två-hundra dollar i månaden och dragit in sjukförsäkringen, vilket ändå är bättre än att få sparken. Uppemot sexhundra-tusen arbetstillfällen har försvunnit från den offentliga sek-torn sedan 2008.

Crystals far brukade också arbeta med gasledningar, Oklahoma är rikt på gas och olja, men orkade inte längre flänga runt bland byggena. Han är sextioett år. Banken har tagit hans hus i utmätning.

Crystals hus skulle också mätas ut men hon och maken lyckades rädda det. De ligger efter ett par månader med amorteringar och räntor och de ligger efter med betalningen på bilarna också.

De är skyldiga tolvhundra dollar för skolböcker till äld-ste sonen Ethan som pluggar på college och siktar på att bli ingenjör. Hans collegeavgift är tjugoentusen dollar om året. Ethan har ett par stipendier och jobbar extra för att finansiera

122309_Route_66.ORIG.indd 21 2012-06-18 07.12

22

studierna. Crystal lyser upp när hon berättar om hans stu-dier. Ethan har blivit familjens hopp, den som ska ge familjen upprättelse.

USA är landet där man inte väntar på hjälp utan förväntas att hjälpa sig själv. Skaffa dig ett jobb! Ligg inte andra till last!

Det är ett moraliskt stridsrop som används mot den som klagar, protesterar eller ställer frågor. Förre presiden-ten George Bush svarade den kritiske dokumentärfilmaren Michael Moore: Skaffa dig ett riktigt jobb! New Yorks borg-mästare Michael Bloomberg har sagt att deltagarna i protest-rörelsen Ockupera Wall Street »försöker förstöra jobben för arbetande människor«.

Crystal har skaffat ett jobb. Hon protesterar inte. Hon ar-betar för en lön det inte går att leva på, hon befinner sig i en konstant, förnedrande fejd med banken. Om den tar bilarna, vad ska hon göra då?

I den här trakten kan man inte ens köpa en liter mjölk utan att ha tillgång till bil.

Tidigare denna dag har jag talat med ett par andra perso-ner. Jag bytte några ord med en åkeriägare som hette Stephen på en rastplats. Han var klädd i snickarbyxor och keps och gav ett lustigt intryck där han gick på asfalten och rastade en liten hund vars ras jag inte kunde bestämma. Jag tänkte på Karlsson på taket när jag såg honom, Astrid Lindgrens sago-figur, inte rallyföraren.

Stephen ville inte gå upp på gräset där det fanns tistlar som kunde skada hundens tassar.

Han hade en stor grå buss med en röd Chevrolet Blazer på släp. Ett mobilt hem, som ett skepp med en jolle bakom. Ste-phen och hans fru Kathy hade varit i Albuquerque på snabb-

122309_Route_66.ORIG.indd 22 2012-06-18 07.12

23

semester och nu skulle de hem till Fort Smith i Arkansas igen.Han hade haft tio lastbilar, sa han, men tvingades sälja

fem för några månader sedan och sparka chaufförerna. Job-ben har blivit färre och stölderna fler, sa han.

– De suger dieseln ur lastbilarnas tankar. Det har jag ald-rig varit med om förut.

Den andre jag talade med var en påstruken och trevlig snickare på en vägkrog som hette Cowboy Inn. Krögaren serverade friterad havskatt med lökringar fast gästerna drack mest öl. Det var en märklig krog som såg ut som ett enormt skjul utan fönster och som var utslängd på en grusplan där det stod några pickuper. Längs bardisken inne i halvdagern satt en grupp män och kvinnor och drack öl.

Snickaren hade fyra anställda för tre år sedan. I dag har han svårt att hitta jobb till sig själv och en av de tidigare an-ställda, en ung kille, ringer ständigt och tjatar: Har du nåt? Har det dykt upp nåt i dag?

I jämförelse med honom får man säga att Crystal Seamon haft tur, att städa motellrum för 3,56 dollar är ändå en syssel-sättning. Hon står utanför rum 114 som hon strax ska snyg-ga till. På andra sidan den stora parkeringsplanen ligger en igenbommad vägkrog som heter Hungry Traveller. I fönstret sitter en skylt med texten: Till salu.

Efter en stund kommer motellets ägare, en kortväxt fet karl med mustasch. Han är förbannad för att vi stör Crystal och gick in i rum 114 utan tillåtelse. Det såg han från recep-tionen. Han skäller och säger att jag gått in på privat område och vad skulle jag säga om han gjorde detsamma mot mig? Om han satte sig i min bil? Han vet inte vem jag är. En tjuv kanske. Han kan inte veta.

122309_Route_66.ORIG.indd 23 2012-06-18 07.12