1

Självbestämmande eller

underlåtenhet? - ett

dilemma i gruppbostäder Ett annat sätt att se på saken

Gunnel Andersson

Hjördis Gustafsso

FoU Södertörns skriftserie nr XX/XX

Självbestämmande

- ett dilemma i gruppbostäder?

Ett annat sätt att se på saken

Gunnel Andersson Hjördis Gustafsson FoU Södertörns skriftserie nr 149/16

2

FoU Södertörn är en forsknings- och utvecklingsenhet som ägs gemensamt av socialtjänsten i

Botkyrka, Gotland, Haninge, Huddinge, Nacka, Nynäshamn, Salem, Södertälje, Tyresö och

Värmdö. FoU Södertörns arbetsfält är individ- och familjeomsorgen, funktionshinderområdet

och socialpsykiatrin. Arbetet bedrivs i nära samarbete med praktiken. FoU Södertörn har en

egen hemsida, www.fou-sodertorn.se Här presenteras bland annat den egna rapportserien.

Rapporten kan laddas ner från www.fou-sodertorn.se

Självbestämmande – ett dilemma i gruppbostäder?

Ett annat sätt att se på saken

Gunnel Andersson & Hjördis Gustafsson

© FoU Södertörn och författarna 2016

FoU Södertörns skriftserie 149/16

Kristina Engwall

3

Innehållsförteckning

Delaktighet i LSS-bostäder ............................................................................................................................................ 4

Metod ................................................................................................................................................................................ 4

Disposition ...................................................................................................................................................................... 5

Rapport från ett möte med personalgruppen ....................................................................................................... 6

Den enskildes möjlighet att bestämma kontra omgivningens krav ........................................................ 7

Skydds-, tvångs- och begränsningsåtgärder ..................................................................................................... 8

De anställdas balansgång .......................................................................................................................................... 8

Om självbestämmande, delaktighet och inflytande .......................................................................................... 10

Självbestämmande ..................................................................................................................................................... 10

Delaktighet och inflytande ..................................................................................................................................... 11

Kort om tidsgeografi ................................................................................................................................................. 13

En gruppbostad – vad är det? .................................................................................................................................... 14

En lokal ordningsficka .............................................................................................................................................. 14

Tre typer av restriktioner ....................................................................................................................................... 15

Samspel och handlingsutrymme .......................................................................................................................... 16

Samspel och handlingsutrymme: relationellt och kontextuellt .............................................................. 16

Handlingsutrymme i olika situationer i vardagen ............................................................................................ 19

Matprojektet ................................................................................................................................................................. 19

Projektet frukost .................................................................................................................................................. 19

Projektet middag ................................................................................................................................................ 20

Städningen .................................................................................................................................................................... 22

Att komma och gå ....................................................................................................................................................... 23

Närvaron av personal ............................................................................................................................................... 24

En lokal ordningsficka – men vem bestämmer ordningen? .......................................................................... 26

En tankemodell ........................................................................................................................................................... 26

Referenser .......................................................................................................................................................................... 28

4

Delaktighet i LSS-bostäder

Bakgrunden till den här studien står att finna i den uppmärksamhet som begreppet delaktighet

har rönt inom funktionshinderområdet de senaste åren. Exempel på detta är den satsning som

Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) inledde 2013 som bland

mycket annat innebar utbildningar över hela landet i den så kallade Delaktighetsmodellen. Ett

annat exempel är sammanslagningen år 2014 av Handisam och Hjälpmedelsinstitutet till

Myndigheten för delaktighet. Till detta kommer diskussioner som förs inom personalgrupper

vid olika verksamheter om hur delaktighet och andra närliggande begrepp som självständighet

och inflytande skall praktiseras i det dagliga arbetet (Alsterdal, 2010; Assadi, 2012; Steive,

2012).

I samband med att vi beslutat oss för att närmare undersöka begrepp som delaktighet, självbe-

stämmande och inflytande blev vi kontaktade av personalen vid en gruppbostad som ville

diskutera problematiska situationer som de dagligen har att hantera. Dessa handlade ytterst

om självbestämmande för personerna som bor i gruppbostaden och personalens upplevelser

av att de ibland begränsar detta självbestämmande. Deras farhågor handlade om att inte arbeta

i enlighet med lagstiftningen och att inte göra ett tillräckligt bra jobb i gränslandet mellan de

boendes självbestämmande och den funktionsnedsättning/problematik som ligger till grund

för att de fått insatsen gruppbostad. Grundfrågan rör med andra ord självbestämmande för de

boende kontra risken för underlåtenhet från personalens sida.

Syftet med studien är att undersöka hur begrepp som självbestämmande och delaktighet kan

diskuteras och hur de kommer till uttryck i en gruppbostad. Detta sker dels genom dokument-

studier, dels utifrån utsagor från personal och personer som bor i gruppbostaden.

Metod

Vintern (februari) 2015 träffade vi, Gunnel Andersson och Hjördis Gustafsson, som arbetar

vid FoU Södertörn chefen och två anställda i den personalgrupp som tidigare hört av sig till

oss om svårigheter de mötte på sin arbetsplats. De arbetar i ett gruppboende för personer med

kognitiva funktionsnedsättningar som utvecklingsstörning och förvärvad hjärnskada.

Vid mötet beslutades att vi från FoU skulle besöka arbetsgruppen när de hade sin personaldag

för att få mer information om vilka svårigheter de brottades med och hur de tog sig an dem.

När vi kom till gruppbostaden (april 2015) träffade vi åtta anställda. Temat för dagen var

självbestämmande. De reflekterade över och diskuterade brukarnas rätt att bestämma över

sina liv kontra personalens ansvar för deras mående. Samtalet böljade i skiftande riktningar

drivna av deltagarnas funderingar och erfarenheter. Vi ställde frågor och reflekterade för att få

förtydliganden. Diskussionen spelades in. Under samtalets gång uppkom funderingar bland de

anställda på hur de som bodde i gruppboendet såg på sina möjligheter att bestämma och om

de var nöjda med personalens agerande. Beslutet blev att vi skulle återkomma och intervjua

några som bodde på gruppboendet.

5

På hösten (oktober 2015) var vi tillbaka och träffade sex personer från boendet som i förväg

hade tillfrågats om medverkan. De hade enligt personalgruppens bedömning förmåga att svara

på våra frågor och var intresserade av att delta (i gruppboendet bodde ytterligare två personer

som inte intervjuades). Till skillnad från mötet med personalgruppen delade vi upp oss och

intervjuade personerna en och en. Våra frågor tog avstamp i vardagens bestyr som att handla

mat, laga och äta måltider, städa och duscha. Vi ställde frågor om hur de gjorde, vem som

bestämde hur det skulle göras, om de var nöjda med detta och om de ville göra på något annat

vis. I likhet med mötet med personalgruppen spelade vi in intervjuerna.

En reservation som måste göras beträffande intervjuerna med de boende är individernas even-

tuella svårigheter att uttala sig kritiskt om personal, som de är beroende av. Med denna me-

todmässiga komplikation i åtanke har vi ändå sett att det ofta finns en samstämmighet vad

gäller de intervjuades övergripande syn på gruppbostaden och personalens förhållningssätt.

Senare (mars 2016) var vi tillbaka hos personalgruppen med våra reflektioner och preliminära

resultat. När rapporten var klar träffade vi återigen de anställda som då hade tagit del av resul-

taten skriftligt (oktober 2016). Vårt samarbete fortsatte efter att studien genomförts och kom

även att utmynna i en gemensam konferens om dilemman vid gruppbostäder.

Diskussionen vid personalmötet och de individuella intervjuerna har skrivits ut och tematise-

rats. I rapporten benämns de som arbetar i gruppbostaden för personal, anställda eller profess-

ionella. De som bor i gruppbostaden kallas omväxlande för boende, brukare, personer och

individer.

Disposition

I det första avsnittet – ”Rapport från ett möte med personalgruppen” presenteras de teman och

resonemang som avhandlades under ett möte i en gruppbostad. I avsnitt två – ”Om självbe-

stämmande, delaktighet och inflytande” diskuteras dessa, för funktionshinderområdet, cen-

trala begrepp och därefter, i – ”En gruppbostad – vad är det?” introduceras alternativa be-

grepp. Det följande – ”Handlingsutrymmet i olika situationer i vardagen” bygger på intervjuer

med personer som bor i en gruppbostad och rapporten avslutas med – ”En lokal ordnings-

ficka, men vem bestämmer ordningen?” – en diskussion och tankemodell.

6

Rapport från ett möte med personalgruppen

Som personal vid ett LSS-boende ska man enligt lagen stödja de boende i att leva som folk

gör mest, uttryckt med orden ”Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som

andra” (§5 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade). Den säger vidare att

verksamheten ska vara ”grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och in-

tegritet” (6§) och att den ska ge en god omvårdnad, ”det ska finnas den personal som behövs

för att ge ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall kunna ges” (6§ 2005:125).

När personen som bor vid ett LSS-boende äter för mycket, blir överviktig och riskerar sin

hälsa eller dricker alkohol och utsätter sig för fara försätts personalgruppen i bryderi. Dilem-

mat uppstår i skärningspunkten mellan kravet på att stärka de boendes möjlighet att bestämma

(självbestämmanderätt) och skyldigheten att se till att samma personer mår bra (god omvård-

nad). Det finns alltså en återkommande svårighet för anställda i många LSS-boenden.

Vid mötet med personalgruppen diskuterade de hur de balanserar mellan skilda krav som

ställdes på dem, vad de får göra och vad konsekvensen kan bli av att vid vissa tillfällen låta

personer göra som de vill trots att de, som anställda, bedömer det som skadligt.

Inför mötet med personalgruppen skrev en av de anställda ner två exempel från arbetsplatsen.

Exemplen beskriver situationer då de anställda tycker det är svårt att avgöra hur de ska göra.

Två exempel

Så här formulerade den anställde situationen:

Exempel 1: Hygien & integritet

En brukare säger bestämt nej till stöd med hygienen och tar endast emot hjälp med duschning

en gång per vecka. Hen tycker att det räcker. Detta medför att brukaren är mycket ofräsch, har

bl a smutsigt hår och luktar illa. Brukaren vill inte heller byta kläder och sover oftast (även

nattetid) i soffan i sina kläder. Fötterna är nariga, ev förekommer svamp, tånaglarna är långa.

Brukaren vill inte att personalen sköter om hens fötter. Fotvårdstid har bokats, men brukaren

har bokat av tiden. Hen tycker inte att det behövs. Brukaren ifråga är vältalig och har stark

integritet och anser därför att personalstöd är onödigt i många fall.

Exempel 2: Städning, vem avgör när det duger?

En brukare som länge mått psykiskt dåligt har fått renoverat i sin lägenhet. Den förut mörka

bostaden har blivit målad i ljusa färger som brukaren varit med och valt. Personalen upplever

en positiv förändring hos brukaren. Hen har börjat ”småstäda” och pysslar dagligen i bosta-

den. Hen säger att det är fint hemma nu. Gardinerna som alltid varit fördragna är fråndragna

och ljus strömmar in. Tidigare var det oftast mörkt och ostädat och det var vanligt att det kom

dålig lukt från lägenheten. Nu öppnar brukaren fönstren spontant och vädrar. Efter renove-

ringen har brukaren börjat sköta veckostädningen själv. Hen sätter igång på egen hand. När

städningen är klar ber brukaren personalen komma och titta. Då kan det finnas lite damm kvar

längs någon list eller någon yta som inte blivit helt avtorkad, men i det stora hela uppfattar

7

personalen att bostaden är välstädad. Personalen pratar om detta och kommer fram till att det

vore kränkande att påpeka dessa småsaker och kanske ta ifrån brukaren tillfredställelsen av att

ha lyckats med städningen. Brukaren har en nära släkting som är av annan åsikt. Han anser att

brukaren inte städar tillräckligt bra, och att personalen bör städa det brukaren missat. Helst

vill han att personalen är med och städar. Brukaren har stått bredvid och lyssnat på dessa sam-

tal. Släktingen är mycket mån om brukaren men är också väldigt involverad och styrande i

brukarens liv. Personalen kan ha svårt att stå upp för sin uppfattning gentemot släktingen.

Den enskildes möjlighet att bestämma kontra omgivningens krav

I det första exemplet som handlar om en person som, enligt personalens bedömning, inte kla-

rar av att själv sköta sin hygien och som heller inte tar emot stöd har de anställda försökt göra

överenskommelser om att duscha en gång i veckan. De har även åkt till badhus och motiverat

det med att de därefter ska göra något roligt. Detta har löst problemet akut, men inte på lång

sikt. De anställdas bedömning är att personens oförmåga att sköta hygienen gör att hen är

ofräsch och i förlängningen riskerar hälsan. Personalgruppens uppgift att dels stödja personen

i att bestämma, dels se till att hen mår fysiskt bra gör att de undrar: ”Hur länge kan man hålla

på? När är det kränkande? När har det blivit försummelse?”

Det andra exemplet handlar om en person som personalgruppen uppfattar som osjälvständig

gentemot en släkting. Personalgruppen har hittills försökt stödja och stärka personen med

avsikten att få denne självständig. De anställdas bedömning är att personen har utvecklats,

men att det är komplicerat att gå emot släktingens önskan.

På mötet kom också andra situationer upp till diskussion. De anställda berättar till exempel

om personer som bor i gruppboendet, men inte tar emot stöd i sina respektive lägenheter på

flera veckor. Personalgruppen har försökt övertala personerna att få tillträde. Det är alltså

möjligt att bo på ett LSS-boende, som man bedömts behöva utan att ta emot något stöd. Rät-

ten till att bestämma själv kan göra att man inte får något stöd.

Det sista området som diskuterades vid mötet handlar om att låta den enskilde bestämma

kontra fara för livet. Personalgruppen berättar om två situationer där personer riskerar att ut-

sättas för fara. I det ena exemplet har de inte hittat någon lösning, i det andra har de funnit en.

I båda fallen är de osäkra på om de gör rätt.

Det första exemplet handlar om att ytterdörren är olåst. Det gör det möjligt för alla att komma

och gå som de vill. Detta är ett problem för de anställda då en person gärna ger sig av mot en

närbelägen trafikerad väg. Personalgruppens bedömning är att hen kan utsätta sig för livsfara.

”Vilken dag som helst händer det nåt.”

Det andra exemplet handlar om en person som har använt kniv på skadligt vis. Personalgrup-

pen har hittills låst knivlådan.

Att låsa ytterdörr och knivlåda i gruppboende är ett dilemma då det är ett kollektivt boende,

där alla har egna lägenheter, med gemensamma utrymmen. Åtgärderna påverkar alla som bor

8

i gruppboendet. Att begränsa personer med olika åtgärder står i kontrast till att de ska kunna

bestämma själva. Exempel på sådant som sätter hinder för att låta personerna bestämma är att

låsa ytterdörren respektive knivlåda.

De anställda menar på mötet: ”Vi vill sköta oss. Vi vill göra rätt.”, ”Vi kan inte gå emot be-

stämmelser, vi måste ha lagen på vår sida.”, ”Det får inte vara godtycke.”, ”Det är bra att det

finns lagar och förordningar så att inte en personalgrupp bara glider iväg.”, ”Det är så fly-

tande, olika gruppbostäder gör på sitt sätt. På ena stället låser dom kylskåpet, på det andra äter

folk chips till frukost, där är det självbestämmande som gäller.”

De anställdas dilemma är att de dels ska stödja personerna i att vara självständiga, dels se till

att de får ett gott stöd och en god omvårdnad. De vill göra rätt, men det går inte.

Skydds-, tvångs- och begränsningsåtgärder

Med det sista temat som handlar om fara för liv med exemplen om personen som går ut en-

sam och riskerar att utsätta sig för fara och personen som inte kan hantera knivar möter vi det

som kallas skydds-, tvångs- och begränsningsåtgärder (Socialstyrelsen, 2015).

Tidigare fanns Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd som gällde skydds-, tvångs- och

begränsningsåtgärder. År 2010 upphävdes de då de ansågs vara föråldrade och sakna stöd i

lagstiftningen (Socialstyrelsen 2015, sid 13). Insatser inom LSS bygger på frivillighet, de kan

endast ges om han eller hon begär det (§ 8). Att använda tvångsåtgärder för dem som får stöd

och service och/eller är bosatta i ett LSS-boende har inte stöd i LSS.

De anställdas balansgång

FoU Södertörn har givit ut tre rapporter som handlar om hur de anställda försöker hantera

kravet på att både stödja individernas möjlighet att bestämma och att ge en god omsorg. I en

beskriver tolv personer situationer när de stått villrådiga i sitt arbete med personer med ut-

vecklingsstörning (Alsterdal, 2010). I två rapporter är det mat, och i viss mån alkohol, som

står i förgrunden (Assadi 2012; Steive, 2012). De handlar om personer som bor i LSS-

boenden som äter mat eller dricker på ett sätt som utgör en fara för deras hälsa. På olika sätt

tar de tre rapporterna upp dilemmat som uppstår när de som anställda uppmuntrar personerna

på LSS-boendet att göra egna val och de boende å sin sida bestämmer sig för sådant som de

anställda betraktar som mindre bra och rent av skadligt.

Att få insatser genom LSS eller Socialtjänstlagen, som att bo på ett gruppboende eller ha bo-

endestödjare i det egna hemmet, är en konsekvens av att socialtjänstens handläggare bedömt

att individen i fråga har kapacitetsrestriktioner (Ellegård 2001; Kjellman 2003) som gör det

svårt att klara vardagen på egen hand. Kapacitetsrestriktionerna kan bland annat bestå i svå-

righeter att minnas, förutse vad som kan hända, komma sig för, koncentrera sig, förstå tal och

skrift och uttrycka sig. (Läs mer i kapitlet ”Tre typer av restriktioner”). De anställda har upp-

draget att ge individen som bedömts behöva LSS-insatser en god omvårdnad.

9

Diskussionerna med de anställda i gruppbostaden visar att lösningen på kravet att brukarna

ska bestämma själv kontra risken för att de inte får en god omvårdnad blir att personalgrup-

pen:

lirkar, motiverar, peppar, coachar, uppmuntrar, mutar (om du duschar så tvättar jag

ditt hår, om du följer med till badhuset kan vi göra något roligt efteråt). Gör överens-

kommelser, väljer sina ord (till personen som går ut på vägen kan man inte nämna or-

det väg),

använder begränsningsåtgärder (har knivlådan låst).

För att klara balansgången krävs kontinuerlig reflektion och handledning tillsammans med

arbetsledare och kolleger.

Detta avsnitt har handlat om hur personalen balanserar mellan att stödja brukarna att be-

stämma över sin vardag och att ge omsorg. I nästa avsnitt presenteras och diskuteras begrep-

pen självbestämmande, delaktighet och inflytande.

10

Om självbestämmande, delaktighet och inflytande

De begrepp som används i funktionshindersammanhang – som självbestämmande, deltagande

och inflytande – kan alla kopplas till makt i någon form. Maktbegreppet är mångfacetterat och

har en omfattande tolkningstradition. En grundläggande definition av makt är att A har makt

över B om A kan få B att agera på ett sätt som B annars inte skulle ha gjort (Robert Dahls

maktdefinition från 1957 i Börjesson & Rehn 2009). Detta synsätt beskrivs i samma bok som

endimensionellt; att inte fatta ett beslut är också ett sätt att utöva makt (ibid). I rapporten ut-

vecklas och används inte själva maktbegreppet. Istället används andra begrepp som introduce-

ras efter följande avsnitt om självbestämmande.

Självbestämmande1

Idén om självbestämmande kan sägas genomsyra såväl LSS som dess förarbeten. Rätten till

självbestämmande återfinns främst i sjätte paragrafens andra och tredje mening i LSS:

Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt

och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och

medbestämmande över insatser som ges.

Vad som menas med självbestämmande framgår dock inte tydligt, varken i lagtext eller förar-

beten. För att hitta mer omfattande resonemang får man söka i handikapputredningens betän-

kanden. I dessa lyfter man särskilt fram det etiska perspektivet för att identifiera vad som me-

nas med självbestämmande (SOU 1991:46). I utredningen betonas att man gjort ett medvetet

val att utgå från den humanistiska människosynen som grund för sina förslag. Det betyder att

utredningen ´avvisar tanken på människan som ett objekt eller ett föremål för åtgärder´ (ibid

122f). Vidare betonas alla människors lika värde och att alla har samma rättigheter. En viktig

sådan rättighet är, menar man, rätten till integritet och självbestämmande.

Principen om självbestämmande kan sägas vara en etisk princip och därmed en väg-

ledning för våra handlingar. Den gäller inte obetingat – men helt säkert gäller den i

många flera situationer än där den vanligen respekteras. Det finns flera anledningar till

att rätten till självbestämmande nonchaleras. Ett skäl är att vi frikopplar den från den

grundläggande människosynen. Ett annat skäl är att den enskildes förmåga att utöva

sin rätt till självbestämmande inte får någon tilltro. (SOU 1991:46 s 125)

I utredningen konstateras att möjligheten att utöva självbestämmande för personer med funkt-

ionsnedsättning hänger samman med omgivningens förhållningssätt och kunskaper (SOU

1991:46 s 126).

1 Avsnittet är hämtat ur FoU-rapporten När mat och alkohol på gruppbostaden blir ett dilemma - om livsstilsre-

laterad problematik bland personer med utvecklingsstörning. Karin Steive, FoU Södertörn, rapport nr 106/12.

11

Innebörden i begreppet självbestämmande diskuteras alltså i förarbetena till handikapputred-

ningen snarare än i förarbetena till LSS. Begreppet diskuteras utifrån ett etiskt perspektiv och

tar spjärn mot synen på personer med utvecklingsstörning som objekt och som mindre värda.

Självbestämmandebegreppet fördes alltså in i den officiella retoriken för att befästa en hu-

manistisk människosyn och som en motkraft till ett avhumaniserat ”ickebestämmande”.

Självbestämmandebegreppet behöver ses och diskuteras i sitt historiska sammanhang. Det har

gått 25 år sedan handikapputredningen betonade vikten av att personer med utvecklingsstör-

ning har rätt att utöva självbestämmande. Vi vet att utvecklingen inom funktionshinderområ-

dets verksamheter sedan dess har varit minst sagt ojämn. Det finns verksamheter med ett syn-

sätt och en praktik som samklingar väl med de etiska principer som handikapputredningen

framhåller (som också är de grunder som LSS vilar på). Det kan också finnas verksamheter

där synen på personer med funktionsnedsättning fortfarande präglas av de brister som föran-

ledde utredningens uttalande. Så i en mening har begreppet självbestämmande fortfarande hög

aktualitet i kraft av att vara ett grundläggande synsätt som gäller alla människor, även perso-

ner med funktionsnedsättning.

För verksamheter där självbestämmande som grundprincip trängt in i personalens tänkande

och förhållningssätt, tycks det dock som alltför ”trubbigt” och svårtolkat för att kunna använ-

das i det dagliga arbetet.

Det dagliga arbetet inom en verksamhet som en gruppbostad kännetecknas av ett ständigt

pågående samspel mellan de individer som bor och arbetar där. I ett socialt samspel mellan

människor blir självbestämmande ett något ”stumt” begrepp, utan koppling till ett samman-

hang där individer interagerar med varandra. Går det överhuvudet taget att hävda att ”jag be-

stämmer över mig själv”? Befinner sig inte människan i ständigt samspel med andra indivi-

der, med den fysiska miljön, med väder och vind, med lagar och förordningar? Vi menar att

det behövs andra begrepp för att vidare undersöka och diskutera funktionshindrades villkor

när de blir föremål för samhällets insatser. Begrepp som kan fungera både relationellt och

kontextuellt, dvs i förhållande till individens samspel med andra i ett specifikt sammanhang.

Delaktighet och inflytande

Andra begrepp som kommit att användas flitigt i funktionshindersammanhang är delaktighet

och inflytande. Båda är relationella i betydelsen att de endast kan existera i förhållande till

någon eller något; delaktighet i ett sammanhang och inflytande över någon eller något.

Begreppet delaktighet präglar idag svensk funktionshinderpolitik. Det har ersatt det tidigare

begreppet normalisering som användes under 1970- och 1980-talet. I början av 1990-talet

aktualiserades begreppen delaktighet och jämlikhet. Politiken syftade till att ”… identifiera

och undanröja hinder för full delaktighet för människor med funktionshinder” (Prop.

1999/2000:79 s. 23). Delaktighet är idag ett sektorsövergripande politiskt mål där alla sam-

hällssektorer skall arbeta med frågan (Kåhlin 2015).

12

Övergången från normalisering till delaktighet och jämlikhet sammanföll med FN:s anta-

gande av standardregler för personer med funktionsnedsättning år 1993. Regelskrivningarna

är uppdelade på tre kategorier där den första anger förutsättningar för delaktighet. Den andra

berör viktiga huvudområden för delaktighet och det tredje området handlar om hur reglerna

kan omsättas till praktisk handling (Molin 2004). Standardreglerna anses ha haft stor bety-

delse för funktionshinderpolitikens utformning inte minst för att föra in dessa frågor i den

allmänna debatten (Molin 2004).

Ytterligare ett dokument som fått betydelse för delaktighetsbegreppet är världshälsoorganisat-

ionens användning av delaktighet i klassifikationssystemet ICF. Systemet syftar till att kunna

beskriva en individs engagemang och aktivitet i förhållande till kroppsliga funktioner och

omgivningsfaktorer.

I LSS (SFS 1993:387) skrevs målen om ”full delaktighet” in. Detta var en skarpare skrivning

jämfört med tidigare lagar (Blomberg 2006). Trots detta finns fortfarande ingen enhetlig eller

tydlig definition av vad delaktighet innebär.

När det gäller delaktighet skriver Thomas (2007) att det kan definieras på två sätt. Dels som

medverkan i en aktivitet eller verksamhet, dels som en process eller ett resultat av inflytande

och bestämmande.

Överfört till personer med funktionsnedsättning i en gruppbostad kan delaktighet ses som att

de boende deltar i vissa aktiviteter som att städa och tvätta och att det sker tillsammans med

personalen. Frågan är då vilket inflytande de har över sitt eget deltagande i denna aktivitet –

huruvida deltagandet i städningen är ett resultat av delaktighet i det beslut som fattats avse-

ende städningen, eller inte. Resultatet av att vara delaktig i ett beslut kan ju också innebära att

inte vara delaktig i en aktivitet, som att städa tillsammans med personalen; hög grad av delak-

tighet kan innebära att frånsäga sig delaktighet. Begreppet har också en ”air” av underordning

och passivitet: någon tillåts vara delaktig i exempelvis ett beslut men vem är det som har kon-

troll över situationen? Delaktighet kan även definieras utifrån olika perspektiv som objektivt

aktivitetsutförande och subjektiv upplevelse (Kåhlin, 2015).

Inflytandebegreppet ligger nära Thomas (2007) andra definition av delaktighet, som beskrivs

som ett resultat av inflytande. Att ha inflytande är, liksom delaktighet, ett tänjbart begrepp;

det kan handla om mycket eller lite och allt däremellan. Kanske har inflytandebegreppet dock

en tydligare indikation av reell makt, jämfört med delaktighetsbegreppet.

Det visade sig att såväl personaldiskussionerna som intervjuerna blev svåranalyserade med

dessa begrepp. De fungerade inte för att komma vidare i problematiseringen av samspelet på

en gruppbostad. När de intervjuade exempelvis beskrev självbestämmande var det ofta ett

uttryck för något som ägde rum i samspel med personalen. De beskrev således självbestäm-

mande relationellt.

Intervjuperson: De respekterar precis vad man vill och de kommer och frågar och

man får bestämma själv också.

13

Det empiriska underlaget krävde andra begrepp för att komma vidare i analysen av det prak-

tiska arbetet vid en gruppbostad. Det krävde begrepp som var tätt förbundna med det speci-

fika sammanhanget – gruppbostaden - och med de specifika sociala kategorier som figurerar –

personal och brukare. Det krävde begrepp som inte bara visade på möjligheter utan också de

begränsningar som kringgärdar människors handlande. Dessa begrepp fann vi inom tidsgeo-

grafin.

Kort om tidsgeografi

Med hjälp av en tidsgeografisk inramning och terminologi vill vi försöka förstå gruppbosta-

den och dess dilemman på ett annat sätt. Tidsgeografin utvecklades inom kulturgeografin av

Torsten Hägerstrand under slutet av 1960-talet och bidrar med ett synsätt som inkluderar så-

väl det sociala som det fysiska och materiella i tillvaron. Hägerstrand menar att tidsgeografin

är en tankeram för att placera empiriska studier i ”helhetsbilden”, snarare än en teori (Häger-

strand, 1991). Inom tidsgeografin är tid och rum en nödvändig inramning för människans

handlande: allt som sker, sker i tid och rum, i tidrummet. I detta tidrum rör sig människan i så

kallade individbanor. Individbanan är kontinuerlig och odelbar. Att individbanan är kontinu-

erlig syftar på tiden som en “nulinje” och kan liknas vid en väv där nuet är vävens framkant

som ständigt förflyttar sig framåt. Att individbanan är odelbar innebär att individen inte kan

befinna sig på flera platser samtidigt (Hägerstrand 1985; 1991).

Ett av tidsgeografins kärnbudskap är att påvisa människans begränsade handlingsutrymme.

Detta sker genom att påvisa vissa grundläggande restriktioner. Det faktum att allt tar tid och

äger rum och att individbanan inte är delbar blottlägger de tidrumsliga restriktioner som om-

ger människan och hennes projekt (Lenntorp 1976; Åquist 1992).

Tidsgeografin rör sig med ytterligare begrepp för att visa individens begränsade handlingsut-

rymme i en given situation – dessa presenteras i nästa avsnitt.

14

En gruppbostad – vad är det?

En gruppbostad kan beskrivas som en insats enligt lagen om stöd och service för vissa funkt-

ionshindrade (LSS). En gruppbostad kan också beskrivas som någons hem eller som en ar-

betsplats. Med ett tidsgeografiskt språkbruk kan den också beskrivas som en lokal ordnings-

ficka.

En lokal ordningsficka

En gruppbostad kan, precis som vilken annan bostad som helst, en arbetsplats, en buss eller

ett klassrum, betraktas som en lokal ordningsficka (det engelska uttrycket är ”pocket of local

order”). Begreppet lokal ordningsficka myntades av ovan nämnda Hägerstrand (1985) och

kan beskrivas som ett avgränsat fysiskt och socialt sammanhang där samspelet mellan indivi-

der avspeglar både hur resurser fördelas och vilka restriktioner som gör sig gällande. Häger-

strand utvecklade begreppet lokal ordningsficka för att analysera individers maktrelationer

och den fördelning av resurser och begränsningar som finns i ett specifikt avgränsat samman-

hang (Wihlborg 2001).

Det samspel och de händelser som äger rum mellan individerna i en lokal ordningsficka kan

beskrivas i termer av aktiviteter och projekt. Inom tidsgeografin skiljer man mellan dessa två

begrepp. Ett projekt består av en rad aktiviteter som utförs i en viss ordning och som leder

fram till ett visst mål. Ett exempel på ett för många återkommande projekt är måltider som

föregås av aktiviteter som att handla och förbereda maten. Projekt kan vara lång- eller kortsik-

tiga. Vardagen är full av projekt i varierande omfattning. Vissa är rutiniserade; de utförs om

och om igen över en längre tidsperiod (som att laga middag). Andra är mindre vanliga eller

helt unika som att resa jorden runt eller ta studenten. Somliga pågår livet igenom, andra under

särskilda livsperioder (Hägerstrand 1985). Hägerstrand menade att projekt kan ses som ett

kluster av aktiviteter, individer och objekt som måste medverka och interagera för att uppnå

ett särskilt mål. Ett sådant projektkluster kallas med ett tidsgeografiskt begrepp för koppling

(1973) (se nedan om kopplingsrestriktioner).

En lokal ordningsficka definieras av hur projekt och aktiviteter kommer till stånd och hur re-

surser fördelas i ett avgränsat sammanhang. Aktörerna i en lokal ordningsficka, som personal

och boende vid en gruppbostad, hanterar olika typer av restriktioner och nyttjar tillgängliga

resurser för att genomföra olika aktiviteter och projekt (se Wihlborg 2001).

Resurser och restriktioner återfinns på både makro- och mikronivå. En gruppbostad med per-

sonal kan ju, i sig, sägas utgöra en resurs för personer med någon typ av funktionsnedsättning,

liksom den lagstiftning som legitimerar dess existens. Resurser i en lokal ordningsficka som

en gruppbostad kan också vara materiella tillgångar som pengar, teknisk utrustning, standard

etc. men också kapaciteter och kompetenser hos dem som befolkar gruppbostaden, d v s hos

dem som bor och arbetar där (se Wihlborg 2001). Hur kan då restriktionerna beskrivas?

15

Tre typer av restriktioner

En av tidsgeografins hörnstenar är att blottlägga människans begränsade handlingsmöjligheter

genom att påvisa vissa grundläggande restriktioner (Lenntorp 1976; Åquist 1992). Inom

tidsgeografin identifieras tre olika typer av restriktioner som kan användas för att analysera

faktorer som påverkar individens handlingsutrymme.

En restriktionstyp kallas styrningsrestriktioner och avser lagar, regler, förordningar, riktlinjer,

policies etc. Styrningsrestriktioner uppstår på organisationsnivå och påverkar individens

handlingsutrymme men kan vara problematiska för individen att ändra eller påverka (Ellegård

1998; Westermark 2003). Exempel på styrningsrestriktioner i det här sammanhanget skulle

kunna vara socialförsäkringssystemet (som påverkar de boendes ekonomi och därmed materi-

ella resurser), Socialstyrelsens och kommunens riktlinjer och andra policydokument som rör

livet och arbetet vid en gruppbostad, ”husregler”, personalens arbetstider etc. Styrningsre-

striktioner på olika nivåer ”sipprar” in i människors vardagsliv och blir en del av livet – och i

det här sammanhanget en del av livet på en gruppbostad. Både de som arbetar och bor i en

gruppbostad har exempelvis att handskas och leva med Socialstyrelsens rekommendationer

om ”begränsningsåtgärder”, att inte begränsa eller tvinga individen, och det fokus på självbe-

stämmande och delaktighet som genomsyrar den lagstiftning som ligger till grund för insatsen

gruppbostad.

På mellanmänsklig samspelsnivå finns en annan restriktionstyp som kallas kopplingsrestrikt-

ioner, vilka hänger samman med individers möjligheter att interagera, dvs att vara på samma

plats vid samma tidpunkt samtidigt. Kopplingsrestriktioner bygger på överenskommelser,

förhandlingar och förpliktelser och skapas och omskapas ständigt genom det sociala samspel

som sker mellan individer (Ellegård 1998; Westermark 2003). Individers möjligheter att inte-

ragera, som boende och personal vid en gruppbostad, hänger också samman med styrningsre-

striktioner som personaltillgång och personalens arbetstider. En analys av kopplingsrestrikt-

ioner vid en gruppbostad synliggör exempelvis konkurrensen om den begränsade resursen

individuell tid tillsammans med personal.

Den tredje restriktionstypen benämns kapacitetsrestriktioner och har att göra med begräns-

ningar på individnivå. Till kapacitetsrestriktioner hör individens fysiska och psykiska för-

måga, materiella tillgångar (som pengar), kunskap, boendeförhållanden etc. (Ellegård 1998;

2001; Kjellman 2003). Kapacitetsrestriktioner omfattar alla människor men tar sig givetvis

olika uttryck för olika individer. För personer med olika typer av funktionsnedsättning kan det

handla om svårigheter att komma sig för, att våga, att kommunicera, att koncentrera sig, att

förstå, att förflytta sig… (Andersson 2009). Vid intervjuerna framkom även att det kunde röra

sig om svårigheter att minnas och begränsningar i fysisk rörlighet. Även brist på pengar är en

kapacitetsrestriktion som ofta drabbar personer som är beroende av socialförsäkringssystemet

för sin försörjning (Topor m fl 2014).

Kapacitetsrestriktioner kommer till uttryck i samspelet mellan individen och den sociala, ma-

teriella och fysiska omgivningen. Vissa kapacitetsrestriktioner hänger alltså ihop med ekono-

miska och sociala strukturer på samhällelig nivå och därmed med det som ovan beskrivits

16

som styrningsrestriktioner, medan andra kan ses som mer individbetingade. Såväl kapacitets-

som styrningsrestriktioner inverkar på individens handlingsutrymme och möjligheter att leva

sitt liv.

De olika restriktionstyperna som finns på olika nivåer är således ömsesidigt relaterade och

inverkar sammantaget på människors möjligheter att samspela och genomföra olika projekt

och aktiviteter (Westermark 2003). Människans handlingsutrymme betraktas på detta sätt som

begränsat (Lenntorp 1976), oavsett var hon befinner sig och hur hon bor, oavsett om det är i

en storstad eller på landsbygden, i en gruppbostad eller i en bostadsrätt, utan tillgång till sam-

hälleligt stöd.

Samspel och handlingsutrymme

I samspelet om hur resurserna skall fördelas och restriktionerna hanteras, synliggörs maktre-

lationer och ordningar i en lokal ordningsficka (Wilhborg 2001, Gladh 2006). I de förhand-

lingar som äger rum mellan aktörerna i en ordningsficka kan både definitionen av vad som är

resurser och vad som är restriktioner tolkas olika. Vems synsätt som blir rådande är ett uttryck

för maktrelationerna mellan deltagarna i en specifik ”ficka” (Gladh 2006). Vad som betraktas

som resurser och restriktioner avgörs av individerna genom mer eller mindre tydligt uttalade

förhandlingar (Wihlborg 2001).

Överfört till en gruppbostad kan den, av personalen tillagade, gemensamma middagen både

ses som en resurs och en restriktion av personerna som bor i gruppbostaden. Den kan bli till

en resurs för dem som p g a svårigheter eller ointresse föredrar att inte laga sin egen mat. Den

kan även bli en restriktion på grund av den inskränkning av valmöjligheter som kollektiva

middagar innebär.

Lokala ordningsfickor visar alltså hur individerna i ett avgränsat sammanhang agerar, hur de

utnyttjar resurser och upplever och hanterar restriktioner; en lokal ordningsficka avspeglar

således individers handlingsutrymme (Wihlborg 2001).

I analysen av samspelet kring olika aktiviteter och projekt i gruppbostaden kommer vi att an-

vända oss av restriktionsbegreppen tillsammans med begreppet handlingsutrymme.

Först vill vi dock fastslå att det är på grund av olika typer av kapacitetsrestriktioner som per-

soner bor i en gruppbostad. Dessa restriktioner är själva grunden för en sådan LSS-insats.

Vem som helst kan inte flytta till en gruppbostad, det krävs att individen har svårigheter att

klara en bostad och en vardag på egen hand.

Samspel och handlingsutrymme: relationellt och kontextuellt

Det faktum att det handlar om personer som bor och arbetar vid en gruppbostad får givetvis

betydelse för det samspel som äger rum mellan parterna och handlar om kontextens betydelse

för interaktionen.

17

En del av kontextens betydelse handlar om att personalen, genom sin ständiga närvaro i per-

sonernas levnadsmiljö, får insyn i stora delar av de boendes vardag, hur det ser ut i lägenhet-

en, hur personen klär sig, beter sig, mår etc. Personalnärvaron är på det sättet en form av in-

spektion av de boendes allmänna tillstånd och situation. Denna insyn och tillsyn har flera si-

dor – den kan vara både stödjande och kontrollerande (se Andersson 2009).

En sida av personalens närvaro är att stora delar av personens privata sfär kommer till perso-

nalens kännedom. En gruppbostad är uttryck för en samhällspolitisk idé om hur människor

med funktionsnedsättning bör bo och blir genom personalens ständiga närvaro också ett ut-

tryck för samhällelig kontroll. En gruppbostad utövar – samtidigt med dess stödjande funktion

– samhällelig kontroll av individers vardagsliv och privata omständigheter. Den personal som

finns närvarande består av individer med sina individuella värderingar, förhållningssätt och

kapacitetsrestriktioner. Men - de är också en del av ett samhällssystem av insatser och åtgär-

der som sammanflätas med de boendes vardagsliv. Kontrollen och utlämnandet blir en oav-

vislig del av stödet och livet vid en gruppbostad (se Andersson 2009).

Relationen mellan personal och de som bor i gruppbostaden kan inte betraktas som jämbör-

dig. Det råder snarare en grundläggande ojämlikhet i en gruppbostad. Det är själva grunden

för dess existens. Men – i ett socialt samspel som präglas av en humanistisk grundsyn och

idén om självbestämmande och som kännetecknas av gemensamma diskussioner och förhand-

lingar mellan parterna, sker en uppluckring av den ojämlika ordningen; ordningen i den lokala

ordningsfickan omfördelas och ”späds ut”. Ett tydligt tecken på detta är upprinnelsen till

denna rapport: en personalgrupp som kan känna sig maktlös och hjälplös. En personalgrupp

som är orolig för att de inte alltid och i alla lägen kan leva upp till principen om de boendes

självbestämmande, att de av oro och omtanke ibland försöker få personer att göra något de

inte vill, eller att inte göra något de vill. Ett tydligt tecken på denna uppluckring är också per-

sonalgruppens medvetenhet om detta i ständigt pågående diskussioner om risken att inskränka

de boendes handlingsutrymme.

Kontexten är alltså en del av förutsättningarna för de relationer som skapas mellan personal

och de som bor i gruppbostaden. Vad gäller relationen visar forskning att det sociala klimatet

i en relation är avgörande för om en handling med intentionen att vara stödjande också upp-

levs som stödjande (Langford m fl 1997). Ett stödjande socialt klimat i vardagsnära socialt

arbete innefattar:

Intresse för individens individualitet

Omtanke och omsorg

Respekt för individens integritet

Ett visst mått av gillande.

Intresse för individens individualitet handlar om ett genuint intresse och förståelse för den

specifika individen, för ”vem man är”. Omtanken och omsorgen kan beskrivas som att den

professionella på olika sätt förmedlar känslan av att bry sig om. Respekt för individens in-

tegritet kräver en väl utvecklad känsla hos den professionella att uppfatta var gränsen går för

varje individ. Intresset, omtanken, respekten och gillandet tar sig uttryck både genom vad den

18

professionella säger och gör, men också genom själva tonen i språket och handlaget i hand-

lingen. Respekten för individens integritet kommer ofta till uttryck genom den professionellas

hållning, en slags försiktighet i förhållande till individens personsfär (Andersson 2009; 2016).

Både kontexten och relationen har betydelse för det samspel om handlingsutrymmet som äger

rum vid en gruppbostad.

I nästa avsnitt, som tar sin utgångspunkt i intervjuerna med de personer som bor i grupp bo-

staden, analyseras handlingsutrymmet i olika vardagliga situationer.

19

Handlingsutrymme i olika situationer i vardagen

Vilka möjligheter finns då att ”leva sitt liv” i gruppbostaden? Vilka möjligheter och restrikt-

ioner synliggörs i intervjuerna och hur kan de tolkas?

Intervjuerna med de personer som bor i gruppbostaden utgick ifrån en ”vanlig” dag och de

olika aktiviteter och projekt som den kan bestå av. Resultatet presenteras i tre teman: Maten

(frukost och middag), Städningen, samt Att komma och gå. Varje tema avspeglar aspekterna

vad, var, när och hur och analyseras med hjälp av begreppet handlingsutrymme, vilket inklu-

derar resurser och restriktioner. Den väsentliga aspekten vem, d v s betydelsen av den speci-

fika relationen mellan en professionell person och personen i behov av stöd, har inte varit i

fokus i denna studie.

Matprojektet

Till maten vid gruppbostaden räknar vi frukost och middag. De flesta är borta under dagtid

(på vardagarna) och äter lunch på annan plats.

Projektet frukost

Av de sex intervjuade äter tre personer frukost i sina lägenheter och tre personer i det gemen-

samma utrymmet. En av de intervjuade har beställt smörgåsar till sin lägenhet som levereras

på kvällen, en annan fixar sin frukost själv i sitt kök, en tredje ordnar frukosten tillsammans

med personalen i det gemensamma köket. För ytterligare en person är det personalen som gör

frukosten i det gemensamma köket och ytterligare en annan person ordnar frukost i sin lägen-

het men dricker kaffe i det gemensamma utrymmet.

Nedan följer några kommentarer om frukosten som visar olikheterna:

- Jag bestämmer helt själv vad jag ska göra på morgonen. Jag har beställt tre smörgåsar

på morgonen, de gör i ordning dem här i köket (det gemensamma) och kommer in

med dem på kvällen. Det är frukosten.

Personen menar att han själv bestämt vad han skall ha och svarar på frågan om han tycker det

är bra att personalen ordnar hans frukost: ”Ja, det är klart. (…) Nu är man så van, nu är man

äldre och har blivit lite bekvämare.”

En annan person uttrycker:

- Jag gör det själv, där ute (i det gemensamma köket). Jag vill inte ändra någonting, jag

vill ha det så här.

En tredje person säger:

- Det är personalen som gör frukost [i det gemensamma utrymmet]. Vi brukar sitta och

titta på Nyhetsmorgon och fixar frukost.

20

På frågan om vad intervjupersonen tycker om det svarar han: ”Det är bekvämt” och menar

vidare att de tillsammans bestämt vad han ska äta till frukost.

Ytterligare en person menar:

- Jag har kök där uppe [i lägenheten] men det blir att man går ner. (…) De [personalen]

gör i ordning när jag kommer ner.

Den intervjuade berättar vidare att personalen vet vad han vill ha då han bott där länge och att

det är han själv som bestämmer vilken tid han äter frukost och tillägger: ”Det är ganska inru-

tat allt man gör. Jag tycker det är rätt bra.”

Sammantaget kan sägas att projektet frukost präglas av olikhet och individuella lösningar. De

intervjuade ger uttryck för ett relativt stort handlingsutrymme vad gäller frukosten: vad de

äter, var de gör det, hur – d v s ensamma eller tillsammans med andra, och även när, beroende

på hur dagen ser ut och enskilda vanor.

Olika kapacitetsrestriktioner hos personerna gör att de behöver personalens stöd och hjälp för

att genomföra frukostprojektet. De aktiviteter som föregår frukosten (som att inhandla pålägg,

göra smörgåsar, hälla upp fil, brygga kaffe) genomförs på olika sätt. Antingen är det persona-

len som utför dem, de intervjuade eller båda tillsammans. Personalens medverkan kan på det

sättet betraktas som en resurs som frigör personernas handlingsutrymme; det möjliggör för

dem att agera - att genomföra sitt frukostprojekt. En annan typ av personalmedverkan – som

att underlåta att ge hjälp och stöd eller negligera de individuella önskemålen – skulle sanno-

likt medföra ett mer begränsat handlingsutrymme för personerna vid gruppbostaden.

Projektet middag

Middagen serveras i det gemensamma köket kl 17. Det är personalen som lagar maten, dukar,

plockar undan och diskar. Inför varje vecka görs en lista över veckans olika middagar och

personerna som bor i gruppbostaden tillfrågas om de har några önskemål. Tidigare lagade var

och en middag i sin lägenhet tillsammans med personal, och åt sedan antingen tillsammans i

det gemensamma utrymmet eller i sin lägenhet. Personalen berättar att majoriteten av de bo-

ende önskat denna förändring vid ett gemensamt husmöte.

Om frukosten kunde betecknas som ett individualiserat projekt så är middagen kollektivise-

rad.

Middagen kan ses som ett projekt som består av aktiviteter som att skriva handlingslista, åka

och handla, förbereda maten, laga den, duka, äta, duka av, diska etc. I gruppbostaden är detta

personalens projekt och det innebär att även de kringliggande aktiviteterna som krävs för att

genomföra projektet blir en angelägenhet i huvudsak för personalen. Hur ställer sig då de per-

soner som bor i gruppbostaden till detta?

En av de intervjuade svarar: ”Personalen lagar maten. Det vill jag. (…) Jag bestämmer [min

favoriträtt] varannan vecka.”

21

En annan av de intervjuade inleder sitt svar på frågan med att säga: ”De är fenomenala på att

laga mat.” På frågan om huruvida man får välja mellan att äta gemensamt och laga egen mat i

sin lägenhet svarar den intervjuade: ”Det kan jag inte svara på, men jag tror att de helst vill att

vi sitter här och äter.” När intervjuaren frågar om det är någon som frågat om han vill äta i det

gemensamma köket eller i sin lägenhet, svarar han: ”Nej nej. Jag sitter hellre här. Det är

mycket skönare att få maten lagad.”

Det tycks som flera av de intervjuade tar för givet, accepterar, och även uppskattar, att mid-

dagen i stor utsträckning är personalens projekt.

En av de intervjuade hämtar dock sin mat och äter framför TV:n i sin lägenhet, vilket visar att

det finns individuella avvikelser från den gemensamhetsnorm som skapats kring middagen.

Även om flera menar att det är bekvämt och bra att personalen lagar maten finns det också

synpunkter som komplicerar nuvarande middagsupplägg:

Intervjuare: Brukar du handla mat och så, mat och grejer?

Intervjuperson: Inte nu längre.

Intervjuare: Vad kommer det sig?

Intervjuperson: Jag vet inte. Förut, innan personalen lagade mat, då lagade vi egen mat.

Intervjuare: Vad tyckte du om det då?

Intervjuperson: Det var ju bra att laga sin egen mat. (…) Personalen hjälpte till.

Intervjuare: Så då var var och en inne i sin egen lägenhet och lagade sin egen mat tillsammans

med personal?

Intervjuperson: Ja.

Intervjuare: Vilket föredrar du då?

Intervjuperson: Det var bättre att laga sin egen mat.

Intervjuare: På vilket sätt var det bättre?

Intervjuperson: Då fick man bestämma själv vad man skulle ha för mat.

Intervjuare: Satt du och åt ensam?

Intervjuperson: Nej, då kom man hit med sin mat och käkade tillsammans.

Intervjuare: Vad kom det sig att man ändrade då?

Intervjuperson: Det vet jag inte.

I intervjusekvensen framkommer att personen ifråga skulle värdesätta ett ökat handlingsut-

rymme vad gäller middagssituationen: han vill bestämma över vad han skall äta, varje mid-

dag, och inte bara en middag i veckan. Det framkommer också att även vardagsaktiviteten

”handla mat” upphör då den inte längre är relevant för att genomföra projektet middag. Per-

sonens handlingsutrymme kan sägas ha minskat, medan andras kan ha ökat, genom beslutet

om gemensam middag. För vissa en restriktion – för andra en resurs.

I denna situation blir det alltså fråga om att underordna sig kollektivet och i så måtto en styr-

ningsrestriktion. Hypotetiskt skulle det också ha kunnat vara en tänkbar kopplingsrestriktion

(möjligheten för individer att vara på samma plats vid samma tidpunkt) som låg till grund för

beslutet, d v s effektivisering av personalresurser.

22

När vi frågar om möjligheter att påverka vad som serveras svarar en av de intervjuade: ”Jojo,

när de ska göra upp matsedeln för veckan då kommer de och frågar vad man vill äta så man

får själv beställa.” Intervjuaren frågar: ”Så var och en får bestämma en middag?”. Den inter-

vjuade svarar: ”Sen gör de lite som de tycker där också, jadå.”

En annan svarar: ”Det är vi som bestämmer. Sen hjälper personalen till och bestämmer vad

som är bäst.”

Citaten ovan pekar på att veckomenyn skapas i ett samspel mellan personalen och de boende,

att de sistnämnda har ett visst handlingsutrymme när det gäller enskilda måltider men det är

personalen som beslutar om den slutgiltiga veckomatsedeln. Detta kan handla om att persona-

len har överblick över helheten eller att de har kunskap om kost och hälsa som de vill över-

föra till de boende. Det kan också finnas praktiska inslag då det är personalen som står för

matlagningen.

Frukosten betecknas som ett projekt där individen har ett stort handlingsutrymme att – till-

sammans med personalen – forma sina individuella rutiner. Detta gäller inte middagen. De

personer som bor i gruppbostaden har ett visst handlingsutrymme vad gäller vad som serveras

men i det stora hela är det personalen som definierar de resurser och restriktioner som formar

middagens när, var, vad och hur.

Flera av de som intervjuats ser detta som en resurs, även om det gäller att underkasta sig öv-

riga boendes önskemål och personalens slutgiltiga ställningstagande till förslagen. Det faktum

att någon annan – personalen – utför en uppgift kan ju också upplevas som en tillgång, en

möjlighet att göra något annat istället (jmfr ett kollektivboendes gemensamma middagar med

alternerande matlagning).

Oavsett grunden till beslutet om gemensam middag så är restriktionerna alltid närvarande – en

situation är alltid begränsad. Styrningsrestriktioner som begränsade personalresurser leder till

begränsad tid för respektive individ att genomföra sitt individuella projekt, vilket i sin tur

handlar om kopplingsrestriktioner, d v s möjligheten för individer att interagera, att vara på

samma plats vid samma tidpunkt. Som ett motiv till att personalen lagar middag finns de ka-

pacitetsrestriktioner som är grunden till att personerna ifråga bor i en gruppbostad enligt LSS.

Städningen

Att städa är, liksom andra vardagssysslor, ett projekt som består av ett antal aktiviteter. De

intervjuade berättar att det är personalen som definierar ordningen att projektet skall genom-

föras, och när. I det avseendet tycks det inte råda några förhandlingsmöjligheter. Däremot har

intervjupersonerna ett handlingsutrymme vad gäller de aktiviteter som leder fram till att det

blir städat. Detta handlingsutrymme skapas i samspel med personalen där båda har utrymme

att definiera resurser och restriktioner.

23

Intervjuerna visar att städningen kan gå till på olika sätt men de flesta berättar att de brukar

städa tillsammans med personalen. En person menar dock att hon städar själv men att perso-

nalen har bestämt hur det ska gå till. På frågan om vad hon tycker om det säger personen:

”Jättebra.” Det till synes inskränkta handlingsutrymmet – att personalen bestämt hur städ-

ningen skall gå till – blir snarare en resurs än en restriktion för personen ifråga.

En annan berättar: ”Städa brukar jag göra själv men ibland kan personalen göra det också.”

En annan person berättar att hon brukar städa tillsammans med personalen och att det är hon

själv som bestämmer hur det ska gå till.

När det gäller hur detta städprojekt går till tycks det kunna vara på olika sätt. Vad gäller när

den egna lägenheten skall städas hänvisas till ett övergripande regelverk som ligger utanför

det egna beslutsområdet.

Intervjuare: Men om du skulle tänka så här: jag vill inte städa varje vecka, jag vill inte städa

varje [x-dag], hur skulle det bli då?

Intervjuperson: Nej det går inte. Då säger de till. Vi ska städa varje vecka, det är så bestämt.

Intervjuare: Ok, men vad tycker du om det?

Intervjuperson: Det är bra. Det är jättebra. Det luktar gott och det är rent och snyggt. (…) Jag

vill gärna ha det städat.

Att handlingsutrymmet inte utsträcker sig till när man skall städa kan alltså upplevas positivt.

Ett obefintligt handlingsutrymme, här begränsat av styrningsrestriktioner, kan således upple-

vas som en resurs; en möjlighet att regelmässigt uppleva ett nystädat hem. Det skulle också

kunna tolkas som att regelsystemet internaliserats av de intervjuade.

Att komma och gå

De intervjuade kan delas in i två kategorier utifrån huruvida aktiviteter utanför gruppbostaden

är sammankopplade med personal eller ej. Somliga behöver sällskap av personal andra rör sig

i omgivningarna på egen hand. Att behöva sällskap av personal för att handla eller göra andra

typer av utflykter kan vara ett uttryck för individens kapacitetsrestriktioner. Men det kan

också handla om avståndet mellan gruppbostaden och de platser man vill eller behöver be-

söka. Och – hur detta avstånd överbryggs. Vi kommer här åter in på styrningsrestriktioner

som närhet till och tillgång till allmänna kommunikationer eller möjligheter till färdtjänst.

Men även styrningsrestriktioner som personaltillgång och personalens scheman – som i prak-

tiken tar sig uttryck som kopplingsrestriktioner – kan här spela roll för individens möjligheter

att komma och gå och därmed för individens handlingsutrymme.

Just färdtjänst – som flera av de intervjuade har tillgång till och använder – kan ses som en

resurs som vidgar handlingsutrymmet. Färdtjänst kan vara ett sätt att häva både kapacitetsre-

striktioner (som att på egen hand köra bil eller åka buss) och kopplingsrestriktioner (beroen-

det av tillgänglig personal). Även färdtjänst kan dock vara behäftat med restriktioner som

gäller antal resor och avstånd – detta vet vi dock inget om i dessa fall.

En intervjuperson som menar sig vara nöjd med allting kommer till slut på något hon är miss-

nöjd med:

24

- Det är att det att det inte händer så mycket. Det är för stillsamt, åka och fika ofta skulle

jag vilja göra.

Det är möjligt att de kopplingsrestriktioner som gör sig gällande för personer som inte kan ge

sig iväg på egen hand gör vardagen påtagligt rutiniserad med begränsade möjligheter att

iscensätta mer spontana idéer. Det handlingsutrymme som krävs för att komma och gå redu-

ceras av olika typer av restriktioner, sannolikt endast möjliga att omvandla till resurser genom

tillgång till personal.

Andra personer kan lämna gruppbostaden på eget bevåg.

- Sen [efter frukost] är jag fri att göra vad jag vill. Ibland kan jag sticka upp till centrum,

ja jag kan åka vart jag vill.

De personer som på egen hand kan förflytta sig till andra platser och byta omgivning beskri-

ver, som personen ovan, att de kan komma och gå som de vill. Samtidigt framkommer att

man förväntas berätta för personalen vart man tänker ta vägen, säga till om man blir sen och

ha med mobilen. Är då detta att betrakta som restriktioner eller resurser för den enskilde indi-

viden? Är det en inskränkning i individens handlingsutrymme eller snarare en resurs i form av

ökad trygghet utanför gruppbostadens domän? Tidigare beskrevs att vad som blir restriktioner

och vad som blir resurser handlar om vem som har tolkningsföreträde i situationen. Hur tolkar

då de intervjuade detta?

- Intervjuare: Ska du säga till när du sticker iväg?

- Intervjuperson: Ja det gör jag för att de ska veta att man är borta. Då säger jag till per-

sonalen att jag åker dit och dit. Och så har jag mobilen med mig så de kan nå mig om

det skulle vara något. (…) De vill att man ska ta mobilen med sig så de kan nå en om

det skulle vara nånting. (…)

- Intervjuare: Händer det att de ringer till dig då, under tiden?

- Intervjuperson: Det har hänt någon gång, men då har de velat något speciellt, men de

kollar aldrig, det gör de inte. (…) Jag vill att de ska veta att jag uppför mig.

I samspelet i ovanstående situation, uttrycks att personalen har förväntningar på individen att

meddela när han går och att ha med sig telefonen. Detta kan sägas vara en styrningsrestriktion

(husregel) och ett uttryck för kontroll och inskränkning av individens handlingsutrymme.

Men – det kan också handla om omsorg, omtanke och gillande från personalens sida, att man

bryr sig om och vill väl. Den intervjuade personen uttrycker närmast att det rör sig om detta

och att det också är viktigt hur personalen uppfattar honom, att han också är schysst; det tycks

röra sig om ett ömsesidigt samspel mellan individer som vill varandra väl.

Närvaron av personal Genom personalens närvaro i personernas hemmiljö, förmedlas också värderingar om hur det

skall se ut hemma och i en mening hur personerna som bor i gruppbostaden skall se ut.

Personalen kommer i kontakt med vad Lantz (1996) kallar den boendes intimsfär (som krop-

pen och kläderna) och personsfär (hemmet). Personalens stöd inom intimsfären och persons-

fären kan knytas till individens självpresentation (se även Gough och Bennsäter 2001). Att ha

25

en viss ”renhetsstandard” i bostaden, rena kläder och rent hår, blir en del av personens presen-

tation av sig själv. Samtidigt blir individens och hemmets framtoning också en del av perso-

nalens presentation av sitt arbete gentemot chefer och anhöriga och därmed också en bedöm-

ning av personalens insats. Även grannar och andra i omgivningen kan bli en del av denna

bedömning.

När kroppen och det kroppsnära, som kläder och hygien, blir en angelägenhet för personalen,

kan det således delvis ha att göra med både personens och personalens presentation av sig

själv. En individs yttre framtoning har betydelse för omgivningens reaktioner och det samspel

som skapas med andra. En person med ett avvikande yttre, som att vara smutsig eller lukta

illa riskerar att stigmatiseras. En kapacitetsrestriktion kan ju också vara att inte förstå hur om-

givningen tolkar en smutsig kropp.

Även hemmets skötsel har en betydelse som når bortom den ”yttre putsen” – med de olika

uppfattningar som kan gälla om vad som är trivsamt eller städat. Att diska och dammsuga,

exempelvis, hindrar hemmets materiella förfall och blir till handlingar som upprätthåller per-

sonsfären. I det här fallet den egna bostadsytan i gruppbostaden. I intervjuerna med de boende

fanns ofta en samstämmighet i förhållande till personalens synpunkter om sådant som rörde

hemmets skötsel och den egna framtoningen; normerna tycktes vara gemensamma eller så

anpassade man sig efter varandra (se Andersson 2009).

Att personalen har synpunkter på saker som klädsel och ordningen i lägenheten, bör ses i det

samspelssammanhang som inledningsvis benämndes relationellt och kontextuellt. Det har

givetvis betydelse att personerna de facto bor i en gruppbostad med personal.

Den relationella aspekten rör bland annat de olika relationer som uppstår mellan enskilda pro-

fessionella och de olika individer som bor i gruppbostaden. Forskning om stöd i olika typer av

livs- och hemmiljöer visar att relationen har avgörande betydelse för upplevelsen av stöd. Och

– för möjligheten att förmedla stöd (Gough & Bennsäter, 2001; Andersson, 2009, 2016; Skår-

ner, 2012).

Att få synpunkter på att kläderna behöver bytas, håret tvättas, naglarna klippas eller en ut-

tryckt önskan att ta med sig mobiltelefonen, skulle såväl kunna uppfattas som en begränsning

av handlingsutrymmet, som en resurs som istället vidgar handlingsutrymmet. En stödjande

relation (dvs personalen som resurs) kännetecknas bland annat av omsorg och omtanke från

den professionellas sida. I intervjuerna framställs personalens agerande mestadels som en

tillgång, något som möjliggör aktiviteter och projekt. Med den metodmässiga komplikation i

åtanke som beskrivs inledningsvis, finns ofta en samstämmighet hos de intervjuade vad gäller

personalen; personalens synpunkter och åsikter tycks i stor utsträckning uppfattas som om-

tanke och omsorg.

- Intervjuare: Är personalen inblandad i duschning och sånt?

- Intervjuperson: Nej, de påminner mig att jag ska göra det, de säger till mig. Jag gör det

själv, duschningen och borsta tänderna.

- Intervjuare: Vad tycker du om att de påminner dig?

- Intervjuperson: Det är bra. Jag glömmer bort det annars.

26

En lokal ordningsficka – men vem bestämmer ordningen?

Tidigare i denna rapport hävdade vi att det behövs andra begrepp än självbestämmande, del-

aktighet och inflytande, för att diskutera och förstå vad som sker mellan personal och brukare

vid en gruppbostad. Vi menade att det behövs begrepp som inbegriper att en gruppbostad är

en specifik kontext och som inkluderar den relationella aspekten av livet i en gruppbostad.

En gruppbostad kan alltså beskrivas som en lokal ordningsficka; en specifikt avgränsad fysisk

plats och ett specifikt sammanhang med sin specifika ordning. Samtliga som bor i gruppbo-

staden har kapacitetsrestriktioner som påverkar deras förmåga att bo på egen hand och klara

sin vardag. I denna specifika kontext pågår ett socialt samspel mellan två sociala kategorier:

personal och boende. I detta samspel pågår förhandlingar, diskussioner och kompromissande.

I detta samspel finns ibland upplevelser av maktlöshet hos personalen och kanske även hos

brukarna. I detta samspel pågår en slags vardagens kamp om handlingsutrymmet, om vem

som definierar resurser och restriktioner i vardagens olika aktiviteter och projekt.

Ett försök att systematisera olika möjliga utfall av detta samspel presenteras i följande tanke-

modell.

En tankemodell

1. Personalens

projekt

2. Brukarens

projekt

Utfall

a) sammanfaller

med

brukarens

a) sammanfaller

med

personalens

Gemensamma

projekt

b) kolliderar

med

brukarens

b) kolliderar

med

personalens

Konflikter

&

dilemman

Tabellen visar möjliga utfall utifrån att personalen respektive brukaren definierat ett projekt.

Personalens projekt kan sammanfalla eller kollidera med brukarens på samma sätt som bruka-

rens projekt kan sammanfalla eller kollidera med personalens.

När personalens projekt sammanfaller med brukarens, liksom brukarens projekt med persona-

lens, utmynnar detta i gemensamma projekt. Detta utfall har flera tolkningsmöjligheter. Dels

kan personal och brukare ha samma syn på och dela normer och värderingar om vad som skall

27

göras och på vilket sätt. Dels skulle detta kunna vara ett uttryck för en institutionalisering, att

regler och rutiner internaliserats av brukaren för att ”man måste”, för att undvika konflikter

eller repressalier. Det skulle också kunna ses som att brukaren anammar personalens projekt

för att de tycks relevanta.

När personalens projekt kolliderar med brukarens skulle detta kunna vara uttryck för bruka-

rens opposition mot en förtryckande regim. Det skulle också kunna tolkas som ett sätt för

brukaren att försöka vidga sitt handlingsutrymme, att hävda sin existens.

Om brukarens projekt sammanfaller med personalens kan det, precis som ovan, vara ett ut-

tryck för gemensamma värderingar. Det kan också tolkas som att brukaren får ett tillräckligt

stort handlingsutrymme för att genomföra sina projekt. En tredje möjlig tolkning skulle vara

att personalen inte tar hänsyn till personens kapacitetsrestriktioner och därmed negligerar be-

hov av stöd och hjälp.

Om vi tar exemplet med personen som inte ville klippa sina tånaglar upplever sig personalen

inte ha makt att agera och faktiskt klippa dem, mot brukarens vilja. Det skulle strida mot den

humanistiska grundprincipen om självbestämmande. Personaldiskussionerna visar vidare att

de, via förhandlingar och ”knep & knåp”, ändå försöker genomföra sitt projekt. Brukaren bju-

der motstånd, driver sitt projekt, att inte klippa naglarna, genom att avböja hjälp och avboka

fotvårdstider. Detta samspel kan liknas vid en kamp om handlingsutrymmet. ”Striden” blir ett

uttryck för olika tolkningar av resurser och restriktioner. Båda försöker påverka utfallet av

projektet, eller skapa ett annat projekt. Bådas synsätt blir alltså rådande i ett ömsesidigt växel-

spel, där ömsom den ena parten, ömsom den andra, definierar resurser och restriktioner.

Exemplet ovan illustrerar möjliga dilemman för personal och brukare inom funktionshinder-

området. Det blir dilemman i den stund personalen inte tar för givet att de kan bestämma. Att

personalen upplever ständiga dilemman visar att det råder en grundsyn som präglas av

humanism och rätt till självbestämmande. Och att denna grundsyn avspeglas i ett delikat sam-

spel där handlingsutrymmet fluktuerar och utmynnar i såväl gemensamma projekt som kon-

flikter och dilemman.

28

Referenser

Alsterdal, L. (1010). Dilemman i omsorgsarbete- att stödja personer med funktionsnedsätt-

ningar i deras boende - elva berättelser författade av personer som arbetar inom funktions-

hinderområdet. FoU Södertörn, rapport nr 84/10.

Andersson, G. (2009). Vardagsliv och boendestöd – en studie om människor med psykiska

funktionshinder. (Doktorsavhandling). Stockholms universitet, Institutionen för socialt arbete.

Andersson, G. (2016). What makes supportive relationships supportive? The social climate in

supported housing for people with psychiatric disabilities. Social Work in Mental Health,

14:5, 509-529, DOI: 10.1080/15332985.2016.1148094.

Assadi, A. (2012). Att hantera övervikt och alkoholmissbruk. FoU Södertörn, rapport nr.

110/12.

Blomberg, B. (2006). Inklusion en illusion? Om delaktighet i samhället för vuxna personer

med utvecklingsstörning. Umeå: universitetet.

Börjesson, M & Rehn A. (2009). Makt. Stockholm: Liber

.

Ellegård, K. (1998). Under ytan - ingångar till det kulturgeografiska äventyret. I: Gren, M. &

Hallin, P-O (red) Svensk kulturgeografi inför 2000-talet. Lund: Studentlitteratur.

Ellegård, K. (2001). Att hitta system i den välkända vardagen. En tankeram för studier av

vardagens aktivitetsmönster och projekt. I: Ellegård, K. & Wihlborg, E. (2001) Fånga varda-

gen. Ett tvärvetenskapligt perspektiv. Lund: Studentlitteratur.

Gladh, W. (2006). Aktiviteter för passivhus. En innovations omformning i byggprocesser för

energisnåla bostadshus. Avhandling. Linköpings universitet, Institutionen för Tema Linkö-

ping 2006.

Gough, R. & Bennsäter, L. (2001) Boendestöd – och vad det kan bli. Fokus Rapport 2001:7.

Forskning och Kunskaps-Utveckling Socialtjänst. Kommunförbundet Kalmar län.

Hägerstrand, T. (1973) The domain of human geography. I: Chorley, R. J. (red) Directions in

Geography. London: Methuen & Co.

Hägerstrand, T. (1985) Time-geography: focus on the corporeality of man, society and envi-

ronment. Reprinted from The Science and Praxis of Complexity. New York, United Nations

university.

Hägerstrand, T. (1991) Tiden och tidsgeografin. Tidsgeografi. I: Carlestam, G. & Solbe, B.

(red). Om tidens vidd och tingens ordning. Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm:

Ljunglöfs Offset AB.

29

Kjellman, C. (2003) Ta plats eller få plats? Studier av marginaliserade människors föränd-

rade vardagsvillkor. Avhandling. Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi,

Lund: universitetet.

Kåhlin, I. (2015). Delaktig (även) på äldre dar. Åldrande och delaktighet bland personer med

intellektuell funktionsnedsättning som bor i gruppbostad. (Doktorsavhandling). Linköping:

universitetet.

Langford, C.P., Bowsher, J., Maloney, J.P., & Lillis, P.P. (1997). Social support: A concep-

tual analysis. Journal of Advanced Nursing, 25, 95-100.

Lantz, G. (1996) Människan, hemmet och tingen. I: Gaunt, D., & Lantz, G. (red) Hemmet i

vården – Vården i hemmet. Falköping: Liber.

Lenntorp, B. (1976) Paths in Space-Time Environments. A Time-Geographic Study of Move-

ment Possibilities of Individuals. Geografiska institutionen, Lunds universitet.

Molin, M. (2004). Att vara i särklass. Om delaktighet och utanförskap i gymnasieskolan.

(Doktorsavhandling). Linköping: universitetet.

Thomas, N. (2007). Towards a Theory of Children’s Participation. International Journal of

Children's Rights, 15(2):199-218.

Proposition 1999/2000:79. Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för

handikappolitiken.

Skårner, A. (2012) I gränslandet mellan hem och institution. Hyresgästers perspektiv på att ha

bostad med särskild service. FoU i Väst, FoU-rapport 1:2012.

Steive, K. (2012). När man och alkohol på gruppbostaden blir ett dilemma – om livsstilsrela-

terad problematik bland personer med utvecklingsstörning. FoU Södertörn, rapport nr 106/12

SFS 1993:387 Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Sveriges riksdag

SFS 2005:125 Lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions-

hindrade. Sveriges riksdag

SOU 1991:46. 1989 års handikapputredning (1991). Handikapp, välfärd, rättvisa: betän-

kande. Stockholms: Allmänna förlaget.

Socialstyrelsen, (2015). Vård och omsorg om personer med nedsatt beslutsförmåga. Slutrap-

port.

Topor, A., Andersson, G., Denhov, A., Holmqvist, S., Mattsson, M., Stefansson, C-G. & Bü-

low, P. (2014) Coping with poverty and severe mental illness in everyday life. Psychosis, Vol.

6 (2), pp 117-127. DOI: 10.1080/17522439.2013.790070

30

Westermark, Å. (2003) Informal livelihoods: Women´s biographies and reflections about eve-

ryday life. A time-geographic analysis in urban Columbia. Avhandling. Handelshögskolan,

Göteborgs universitet.

Wihlborg, E. (2001) Mångfalden rutiniserad. I: Ellegård, K. & Wihlborg, E. (red) Fånga var-

dagen. Ett tvärvetenskapligt perspektiv. Lund: Studentlitteratur.

Åqvist, A. (1992) Tidsgeografi i samspel med samhällsteori. Avhandling. Geografiska In-

stitutionen, Lunds Universitet.

Kristina Engwall

FoU Södertörns skriftserie nr 115/13