Åskådaren undersöks - Världskulturmuseerna · slagord: »Deutschland Erwache! Juden Verrecke!«. (»Vakna Tyskland! Judar, gå POLEN, 1939 En grupp tyska soldater och civila ser

Åskådaren undersöks

260LEV Spelarolltidning090221final.indd Avs1:1260LEV Spelarolltidning090221final.indd Avs1:1 09-02-20 11.19.4809-02-20 11.19.48

2

Vill du spelaDu ser någon utsättas för övergrepp, bli misshandlad eller mobbad. Chansen att du ingriper är minimal. Du tror kanske att just du skulle agera, att just du har civilkurage när det verkligen gäller. Men historien visar att du förmodligen, liksom de fl esta andra, helt enkelt är för feg.

Faktum är att ju fl er som ser på, desto mindre troligt är det att du eller någon annan gör något. Sannolik-heten blir ännu mindre om offret är född utomlands, är en ung kille eller en fotbollssupporter. Om offret däremot är en hund agerar nästan alla.

Vad innebär det egentligen att vara åskådare? Vad är det som hindrar oss från att ingripa och har vi något ansvar när vi inte gör något?

En sak är säker: Att vara åskådare är inte samma sak som att vara neutral. Med vår tystnad skickar vi signaler till både offer och förövare. Det kan öka offrets känsla av utsatthet medan förövaren kan tolka vår passivitet som ett tyst medgivande.

Spelar roll är ett unikt projekt som tar ett helhets-grepp på ett hittills ganska outforskat område – åskådarens roll. Satsningen görs av Forum för levande historia, en myndighet som med utgångs-punkt från Förintelsen och andra brott mot mänsk-ligheten undersöker och belyser de mekanismer och mönster som möjliggör folkmord och brott mot mänskligheten. Åskådarens roll är en viktig del i detta, vid sidan av förövarens och offrets. Med Spelar roll vill vi undersöka passivitetens orsaker och konsekvenser, och inspirera människor att refl ektera över eget ansvar och agerande. Vågar du bryta normen – vågar du spela roll?

»Världen är alldeles för farlig för att leva i – inte på grund av de människor som gör det onda, men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det.« Albert Einstein


3

la roll?

ME RME RR OMOOM ÅS ÅSÅSK ÅDK ÅDK ÅDARRARARROLLOLLOLLEN EN EN PÅ PÅ Å W W WW W WW . LE. LE VANVANDE HDE HISTISTORIORIR A . SA . SA . SE / PE / PE / PROJROJRO E K TE K TE K T/SP/SP/S EL AEL ARRORROLLL

Varje samhälle har sitt eget regelsystem, det vi med ett annat ord kallar normer. Samhällets, gruppens och individens normer har stor betydelse för hur vi människor beter oss i olika situationer.

Ett tydligt exempel på hur normer påverkar människor, både förövare och åskådare, fi nner vi i 1930-talets Nazi tyskland. Genom att steg för steg förskjuta samhällets normer skapade nazistregimen ett tydligt vi och dom. En rad institutioner – skola, rättsväsende och den privata sektorn – samverkade för att förändra normerna och vad som uppfat-tades som normalt i samhället.

I nazisternas propaganda utmålades judar som en mäktig grupp som bar skulden för allt från krig till ekonomiskt förfall. Teorin om att tyskarna tillhörde den ariska »rasen«, som var överlägsen alla andra, var en av nazisternas starkaste drivkrafter för att vilja utrota det judiska folket och mörda hundratusentals andra, som romer, funktionshindrade och homo-sexuella.

Bilden av judar och även romer som »ohyra« fi ck starkt fäste bland den tyska befolkningen och man vande sig vid att dessa och andra grupper behandlades fruktansvärt illa. Kolleger, vänner och grannar förföljdes och trakasserades bara för att de var judar eller tillhörde någon annan grupp som inte passade in i den nazistiska världsbilden. Men istället för att agera på känslan av empati för de utsatta valde de allra fl esta att stå vid sidan om. Lagar och propaganda bidrog till en normförskjutning där tyskarna till slut inte kände något som helst ansvar för offren. Samma mekanismer spelade roll under andra brott mot mänsklighe-ten, som i folkmordet i Rwanda och de etniska rensningarna i forna Jugoslavien.

Det dröjde många år innan historiska forskare började använda åskådarbe-greppet. Först 1987 slog forskare fast att också åskådarna, de som inte deltog aktivt, hade del i Förintelsen. Förövarna

kunde känna sig stärkta av åskådarnas tysta medgivande och offrens känsla av utsatthet ökade. I dag börjar allt fl er fundera över åskådarnas roll i folkmord och brott mot mänskligheten. Många frågar sig hur likgiltighet och passivitet kan sprida sig så snabbt bland männis-kor. Och vilka möjligheter åskådaren egent ligen har att ingripa i ett totalitärt samhälle utan att själva råka illa ut.

När blir vi åskådare?


4

Offentlig förnedringHur skulle du reagera om du fi ck se dina grannar ligga på knä och skura trottoaren med tandborstar, omgivna av hånfullt skrattande människor?

Offentlig förnedring av judar var en vanlig syn i Tyskland och Österrike efter nazisternas maktövertagande. Attack-erna organiserades av unga nazister som eggades av folkhopens skratt och jubel. Många påverkades av den nazistiska propagandan, som påstod att judarna till-hörde en underlägsen och smutsig »ras« och att de var skadliga för Tredje riket.

I takt med att den negativa bilden av judarna fi ck allt större spridning kunde nazisterna utsätta dem för allt grövre övergrepp. Gradvis blev förföljelsen allt värre, butiker vandaliserades och männis-kor misshandlades och mördades. Folk såg sina judiska vänner, arbetskamrater och grannar trakasseras bara för att de var judar men de fl esta valde att stå tysta och

låta det ofattbara ske. Förföljelsen hade blivit norm, var i vissa fall lagstadgad och en naturlig del av vardagen.

Vittne till förnedringen

En av dem som blev vittne till offentlig förnedring var den då 15-åriga Gitta Sereny. Året var 1938 och Nazityskland hade just annekterat Österrike. I Wien mottogs nazisterna av jublande folkmas-sor och Hitler hyllades som en hjälte när landet införlivades med det tyska riket, i princip utan att möta något motstånd.

Samma kväll som invasionen var i full gång hade Gitta Sereny bestämt möte på stan med sin skolkamrat Elfi e. På långt håll hörde fl ickorna antisemitiska slagord: »Deutschland Erwache! Juden Verrecke!«. (»Vakna Tyskland! Judar, gå

POLEN, 1939 En grupp tyska soldater och civila ser på när en judisk man tvingas klippa skägget av en annan judisk man. Källa: United States Holocaust Memorial Museum

under!«). Ett par dagar senare, den 14 mars, såg Gitta Hitler hålla tal i centrala Wien. Följande dag promenerade hon återigen genom Wien tillsammans med Elfi e. Gitta Sereny beskriver upplevelsen i sin bok »Tyskt trauma«:

»På Graben, en av Wiens vackraste gator, såg vi en grupp män i bruna uniformer med hakkorsarmband, som var omringade av en stor grupp wienbor, varav många skrattade.

När vi kom närmare såg jag i klungans mitt ett dussintal medelålders människor, män och kvinnor, som låg på knäna och sku-rade stenläggningen med tandborstar. En av dem kände jag igen, det var Dr. Berggrün, vår barnläkare, som hade räddat mitt liv när jag var fyra år gammal och ha de fått difteri. Den natten glömmer jag aldrig: han hade gång på gång svept in mig i svala, blöta lakan, och när gryningen kom var det hans röst jag hörde som sade: »Hon kommer att överleva.«. Dr. Berggrün såg mig gå fram till en av de uniformerade männen, skakade på huvudet och mimade ett tyst »nej« medan han fortsatte att skrubba gatan med sin tandborste. Jag frågade de uniformerade vad de höll på med, var de tokiga?


5

WIEN, 1938 Judar tvingas skrubba trottoarer. Källa: Dokumentationsarchiv des Österreichischen Widerstandes

»Hur vågar du!« skrek en av dem.»Hur vågar du?« skrek jag tillbaka, och

sade att en av de män han höll på att förnedra var en stor läkare som räddat många liv.

Elfi e ropade där hon stod, strålande vacker och med en skolad röst ren som en klockas klang: »Är detta vad ni kallar för ›vår befrielse‹?«

Det var egendomligt. Inom två minuter hade den skrattande och fl inande massan upplösts, de brunklädda vakterna hade försvunnit, »gatsoparna« själva var borta. »Gör aldrig om det där«, sade Dr. Berggrün strängt, medan hans lilla runda hustru stod bredvid honom och nickade ivrigt, med ett an-sikte hopsjunket av förtvivlan och utmattning. »Det är livsfarligt«. De blev båda gasade till döds i Sobibor 1943.«

Få av åskådarna till nazisternas trakas-serier valde att ingripa så som Gitta Sereny och hennes kamrat Elfi e gjorde den dagen. Många var säkert rädda för att själva drabbas medan andra inte tyckte att det var nödvändigt eller ens önskvärt att stoppa det som skedde.

Våldsamma attacker

Bara några månader senare, den 7 november 1938, inleddes den så kal-lade novemberpogromen, som också kallas Kristallnatten. Under en vecka pågick våldsamma antijudiska attacker i Tyskland och Österrike. Judiska kvin-nor och män sköts, kastades ut genom fönster, slogs ihjäl med stenar och höggs ihjäl med knivar. Flera begick också självmord. Hundratals synagogor och tusentals affärer plundrades och förstör-des. Omkring 30 000 judar skickades till koncentrationsläger och snart arrestera-des även tusentals tyska och österrikiska romer.

Samtidigt som lokala SA- och nazistiska partiorganisationer misshandlade och dödade människor och satte hus i brand, utan att polisen ingrep för att stoppa dem, stod kanske vanliga människor bakom sina gardiner och kikade ut. Möjligen ville en del protestera men sannolikt upplevde de fl esta att de var maktlösa. Många brydde sig troligen inte alls eller ansåg att attackerna var berättigade.

Novemberpogromen signalerade att Nazityskland var redo att bedriva krig mot försvarslösa människor och att man inte skydde några medel. Pogromen gjorde också tydligt att staten inte längre skyddade sitt lands offer, utan tvärtom stod på våldsverkarnas sida.

ME RME OM KRISTALLNAT TEN PÅ W W W. LE VANDE HISTORIA . SE / FORINTEL SEN / KRISTALLNAT TEN


6

ELIN, 18 ÅR Elin var 14 år och inne i stan för att handla när hon plötsligt märkte att en äldre man följde efter henne.

– Det var mitt på dagen och massor av folk överallt. Mannen kom närmare och började fråga en massa saker, om hur gammal jag var, vad jag hette. Han ville att jag skulle följa med honom.

Elin svarade inte först. Sedan sade hon åt man-nen att lämna henne ifred, men istället tog han tag i hennes arm. Elin skrek och försökte komma loss, men han höll fast henne.

– Jag såg mig omkring efter någon som kunde hjälpa mig, men människor gick bara förbi. De gick liksom i cirklar runt oss istället för att stanna. Det kändes jättekonstigt. Många vände sig om och

tittade. En äldre kvinna såg mig rakt i ögonen men gick vidare.

Till slut lyckades Elin slita sig loss och rusa därifrån

– Just då var jag lättad, det gick ju ändå bra. Men senare, när jag tänkte på det som hänt kände jag mig nästan kränkt. Varför var det ingen som hjälpte mig? Det gjorde situationen värre. Det fi ck mig att inse att man inte kan lita på sin omgivning eller förvänta sig hjälp.

Elin tror att det som hände har gjort henne själv mer benägen att gripa in om hon ser någon råka illa ut.

– Nu vet jag att även om en situation inte verkar så allvarlig så är det jättejobbigt för den som står

där. Man får panik, och då behöver man i alla fall känna att det fi nns någon som kan hjälpa en om det blir värre. Om jag ser att det är bråk på gång när jag är ute med kompisar så stannar vi och kollar tills det verkar lugnt.

Elin tror att man kan bidra till att förändra en hotfull situation genom att stanna upp. Om gärningsmannen känner sig iakttagen är chansen stor att han hejdar sig, menar hon.

– Klart man inte gör något dumt om det står en hel folkmassa och kollar på.

Foto: Å

sa Andersson-B

roms


7

VILHELM, 17 ÅR En sen fredagskväll var Vilhelm och hans fl ickvän på väg genom stan. När de gick över busstorget i centrum fi ck Vilhelm plötsligt syn på något som fi ck honom att stanna till.

– När vi gick förbi en busskur såg jag en kille som slog med knytnäven mot en tjej, förmodligen hans fl ickvän. En annan tjej, antagligen hennes kompis, försökte hindra honom. Hon som blev slagen grät.

Vilhelm kände sig osäker.– Jag sade till min tjej att vi kanske borde ringa

polisen? Men hon ville bara gå därifrån, av rädsla antar jag. Så vi gick. Efteråt kändes det jävligt illa

att jag inte ingrep. Jag blev ju skitförbannad när jag såg det och ville egentligen gå fram. Men jag var samtidigt rädd. Killen var två huvuden längre än jag och väldigt aggressiv, så jag skulle nog ha blivit skadad själv.

Senare på natten passerade Vilhelm och hans tjej busskuren igen.

– Det kändes tryggt och skönt för samvetet att det inte fanns någon blodpöl eller andra spår, säger Vilhelm. Det är ju ändå möjligt att det hände någonting, men man vill ju gärna inbilla sig själv att det gick bra.

Vilhelm tror att han skulle handla annorlunda om samma sak hände igen.

– Absolut. Om jag såg något liknande i dag skulle jag ingripa. Det är ju lätt att säga, men jag hoppas i alla fall att jag skulle gå fram eller kanske ringa polisen.

Vilhelm tror att man ingriper i större utsträck-ning om man har fått lära sig hemma att det är viktigt att ta ställning och visa vad man tycker.

– Om man känner samhörighet med andra människor är det nog större chans att man ingri-per för att hjälpa. Sen har det nog med mod att göra – det krävs att man vågar.

Foto: Å

sa Andersson-B

roms


8

FILIPPA 18 ÅR När Filippa gick i nionde klass blev det slagsmål i klassrummet mitt under en lektion. De två fl ickor som slogs tillhörde inget av kompisgängen i klassen, de stod båda lite utanför gemenskapen, minns Filippa.

– En av tjejerna blev helt galen och slängde sig på den andra och började slåss. Killarna satt och hejade medan resten av oss bara stirrade. Det slutade med att en kompis till den ena tjejen gick förbi i korridoren utanför. Hon kom in och drog isär

dem. Då hade hela vår klass bara suttit där utan att göra någonting.

Filippa har funderat över varför varken hon eller någon annan gjorde något för att hjälpa fl ickan som blev överfallen.

– Det var som att ingen kände ansvar för dem. Ingen ville ta någons parti. Man väntade på att läraren skulle reda ut det. Men efteråt känner man sig dum. Man vill så gärna vara stark och våga gå dit och styra upp en sån där situation. Men när det

väl händer något känner man sig så liten. Som att: »Jag kan inte göra någon skillnad. Det är bättre att jag håller mig utanför det här.« De som gillar att höras är de som vågar gå emellan i bråk. De som är modiga och vågar ta plats.

Filippa tycker att det är svårare att lägga sig i en situation där man inte känner de inblandade väl.

– Man vet inte vad som har hänt eller vem som har rätt eller fel. Och man kan själv råka illa ut för att man lägger sig i.


9

JOHAN, 18 ÅR – Många som jäklas med andra gör det för att de faller för grupptryck eller vill vara tuffa, säger Johan, som blev mobbad under stora delar av sin skoltid.

– De frågar sig inte om det är värt att förstöra någon annans liv för att ha lite roligt i skolan.

Trakasserierna började på skolbussen, när Johan gick i andra klass.

– Det var det ett gäng killar som jäklades hela tiden. Vi åkte buss en halvtimme varje dag och antingen satt de och bara stirrade eller pratade högt med varandra. De kunde säga »Vi tycker inte om tjocka personer«. De trakasserade helt öppet.

Och får man höra att man är tjock och äcklig varje dag blir det ganska jobbigt. Lika jobbigt var det när de jävlades med min kompis som hade glasögon. Det är så simpelt att trycka ner någon på grund av deras utseende eller ett handikapp.

Den enda vuxna personen på bussen var chauf-fören, men han ingrep aldrig för att hjälpa Johan eller andra drabbade.

– De andra barnen vågade inte heller göra något, antagligen ville de inte hamna i samma sits och få skiten på sig, säger Johan. Om jag själv försökte hjälpa andra kompisar fi ck jag höra »Håll tyst jäkla tjockis«.

Johan blev allt tystare och drog sig undan. – I mellanstadiet satt jag ofta bara på en bänk

och tittade ner i marken. Om vänner eller lärare kom fram och frågade hur det var svarade jag alltid samma sak: »Nej, det är ingenting«. Till slut gav de väl upp.

Idag går Johan på gymnasiet och trivs med livet. Han har fått tillbaka självförtroendet och är en person som alltid säger ifrån och hjälper till om en kompis råkar illa ut.

– En liten mening eller blick kan förstöra eller rädda en persons liv. En litet ord som »hej« kan faktiskt lysa upp livet för någon.

Foto: Å

sa Andersson-B

roms


10

Hälsningar frålynchningen»Detta hände på torget i Center, Texas. Han är en sextonårig svart pojke som mördade Earls mormor, som var mamma till Florence. Ge det här till Bud. Från faster Myrtle.«

Hälsningen står skriven på baksidan av ett vykort som skickades 1920 i USA. På framsidan hänger en död ung pojke i en snara i ett träd. Under honom står leende människor, barn och vuxna, fi nklädda och uppsträckta.

Vi vet inte om avsändaren, faster Myrtle, själv deltog i avrättningen av 16-åringen eller bara tittade på. Kanske var hon inte ens där. Men som många andra på den tiden köpte hon ett vykort med bild från lynchningen för att skicka till släkt och vänner.

Det var inte bara bilder av lynch-ningar som spreds på vykort i början av 1900-talet. Det var vanligt att den tidens fotografer ryckte ut för att dokumentera annat som hände på orten, som tåg-olyckor, avrättningar och eldsvådor. Ny teknik som mindre kameror och billigare tryckpressar gjorde det plötsligt möjligt att knäppa snabba bilder och trycka upp stora upplagor billigt.

Vad är »lynchning«?

Med »lynchning« menar man avrätt-ningar som utförs av en folkmobb, utan rättegång. Sådana har skett och sker fortfarande runt om i världen. Lynchmob-ben hävdar alltid att rättvisan utgår från »folket« och att man själv representerar »folket«. De närvarande personerna avgör här och nu vad som är rätt och fel, vem som är skyldig och vilket straffet ska bli. Den demokratiska rättsstaten bygger

däremot på idén om att bara staten, och dess i demokratisk ordning utsedda tjäns-temän, har rätt att använda våld och bära vapen. Och bara de av staten godkända domstolarna har rätt att utdöma straff.

Den sorts lynchning som växte fram i södra USA under 1800-talet och avbilda-des på vykort, hade en tydlig koppling till slaveriet. I de amerikanska sydstaterna och i Texas var det vanligt att lyncha inte bara förrymda slavar, utan även fria svarta och ibland vita, som ansågs ha hjälpt sla-var att rymma. Efter slaveriets avskaffan-de och fram till 1968 anses 4 750 personer ha lynchats i USA. Omkring 3 500 av de lynchade var svarta och de fl esta var män.

Varför finns lynchningar på vykort?

En anledning till att lynchningar efter 1880 är så väldokumenterade är just va-nan att efter en lynchning sälja fotografi er för att »minnas« händelsen. Men vykort från lynchningar var inte bara souvenirer utan också ett sätt att säga till omvärlden att »detta är normalt«. I text och bild för-medlade man att det var så här »folkets rättvisa« ser ut.


11

rån

»Det här är grillpartyt vi hade igår kväll… Din son Joe«


12

Historikern Leon Litwack skriver i en kommentar till Allens kortsamling:

»Det rör sig inte om galningar eller om barbarer som löper amok. Det handlar snarare om ett sätt att tänka där en sorts människor ses som »undermänniskor«. De som utgjorde mobben och de som stillatigande såg på, liksom de som försökte rationalisera och ursäkta det som hänt,

såg mördarna som idealister som gjorde sin »ras« en tjänst … Det allra otäckaste med dessa scener är att förbrytarna var helt vanliga människor, så-dana som du och jag: försäljare, bönder, arbetare, lärare, läkare, poliser, studenter: familjefäder och husmödrar som gick i kyrkan och som ansåg att det var lika nödvändigt att hålla svarta »på plats« som det var att hålla efter ohyra, som ett sätt att försvara sitt samhälle.«

Ett vykort från 1916 avbildar det hängda och förbrända liket av en sjuttonårig pojke. På baksidan står:

»Det här är grillpartyt vi hade igår kväll… Din son Joe«

Det var inte ovanligt med kanniba-listiska uttryck på korten: man talar om »grillfest« eller »huvudrätt«. Bilderna visar döda och stympade, ibland brända, kroppar. En del kort visar bara offrens döda kroppar, andra föreställer hela folksamlingar med offren i mitten eller i bakgrunden. Glada människor poserar runt offret. Ofta ser det ut som om hela familjer har samlats för att delta i lynch-ningen. Väldigt få ser rädda eller oroliga ut, tvärtom tittar de rakt in i kameran. En del står på tå för att vara säkra på att deras roll i lynchningen ska dokumenteras. De utstrålar stolthet och övertygelse om att de har gjort rätt. Många anlägger en myndig min som för att visa att de just har skipat rättvisa.

Vad vet vi om vykorten?

Under 25 år jagade antikhandlaren James Allen efter vykort från lynchningar. Fram till för något år sedan hade han fått tag på nära 100 vykort – ett makabert resultat han sammanställde i boken och utställningen »Without Sanctuary«. Vissa vykort är signerade av fotografen samt uppgifter om offrens namn och brottet de anklagades för. En del kort har handko-lorerats i lysande färger och några gjordes till och med i en slags tidig 3D-teknik.

Ingen vet exakt hur många kort som fi nns, i hur stora upplagor de trycktes eller var de såldes. I en gammal tidnings-artikel berättas att en fotograf tog med sig en portabel tryckpress till lynchningen och sålde vykorten på plats. Vykortsför-säljare gick också från dörr till dörr och krängde sina varor.

Till slut blev handeln med lynchnings-vykorten så omfattande att det amerik-anska postverket 1908 införde ett totalför-bud mot dem. Men folk fortsatte att trycka och sprida vykorten i hemlighet långt in på 1920-talet. De fl esta vykorten i Allens samling är tryckta efter förbudet.


13

SE SE JAMJAME S E S ALLALLENSENS V YV YKORTSSAMLING OCH HÖR HONOM SJÄLV BE R ÄT TA PÅ W W W.WITHOUTSANCTUARY.ORG


Frågor som ställs i det pedagogiska materialet• Vad innebär det

att vara åskådare?

• Vad hindrar oss från att ingripa?

• Varför blir vi åskådare?

• Vilka möjligheter har vi att agera?

• Hur ser vårt ansvar ut när vi inte ingriper?

• Hur tolkas vår passivitet och tystnad?

• Varför väljer vissa människor att agera?

14

passivt såg på när deras judiska grannar eller skolkamrater trakasserades under 1930-talet. Egna refl ektioner kring varför vi är åskådare väcker många frågor och ger aha-upplevelser. En fl icka som deltog i en workshop sade att hon verkligen längtade efter att hamna i en egen sådan situation eftersom hon nu kände sig så väl förberedd. Det var hisnande!

Bearbetning av självupplevda situatio-ner skapar insikt och leder vidare. På så sätt rör sig lärandet från det vardagliga till det generella, från känslor till kunskap och från att veta till att förstå.

– Tonåringar har ofta en ganska tydlig bild av åskådaren och egna tankar om varför en person hamnar i eller väljer den rollen, till exempel när någon blir mobbad på skolgården, säger Christina. Frågorna väcker väldigt starkt engage-mang och eleverna förstår blixtsnabbt vad det handlar om.

Gränsöverskridande arbetssätt

Det pedagogiska materialet följer tre huvudspår – det normativa, det psyko-logiska och det historiska. Med hjälp av övningar och fallstudier undersöker elev-erna allt från fakta om historiska skeen-den till vilka värderingar och psykologis-ka mekanismer som påverkar människors agerande. De olika spåren kan ses som

– Forum för levande historia valde att arbeta med åskådarrollen för att den har en mycket viktig men relativt okänd roll i skeenden som Förintelsen, förklarar Christina Gamstorp. Mycket hade redan gjorts kring offer och förövare, men väldigt lite om den tysta massan. Att stå bredvid och se på är också en roll som de fl esta känner igen – alla har vi någon gång varit åskådare.

Spelar rolls arbete i skolan är i första hand tänkt för elever i åldrarna 12–15 år. Hittills har över 500 lärare i hela Sverige deltagit i fortbildningar som förbereder dem för att att kunna jobba med åskådar-rollen i klassrummet. Lärarna uppmunt-ras att arbeta ämnesövergripande för att eleverna ska få en djupare och mer nyanserad bild av åskådarrollen.

Kopplar ihop då och nu

Arbetet med åskådarrollen skapar många möjligheter till identifi kation och hjälper oss att koppla ihop historia och samtid. Men det kan vara svårt för en 13-åring att sätta sig in i en situation som utspelade sig för över 60 år sedan. Därför fungerar det ofta bättre att ta elevernas egna upplevelser som utgångspunkt, menar Christina.

– Det kan vara samma mänskliga beteende som styr oss när vi ser någon bli mobbad i dag som när tyska medborgare

»Så mycket skulle kunna bli till det bättre om människor inser att åskådar-rollen är lika viktig som förövarrollen!«Anki, lärare Wämöskolan

»Eleverna får upp ögonen för sin egen roll, sina egna ställningstaganden. De får syn på sådant hos sig själva som de inte tidigare sett eller velat se – föder engagemang och vilja att förändra både situationer i stort och sitt eget agerande.«Katarina, lärare NyckelskolanSEDAN STARTEN HAR över 500 lärare

deltagit i lärarfortbildningar över hela landet, som den här på Världskulturmuseet i Göteborg

Forum för levande historias temasatsning på åskådarrollen – Spelar roll – består av ett pedagogiskt material, en utställning, en webbplats samt en forskningskomponent.

Spelar roll


SPELAR ROLLS PROJEKTLEDARE Christina Gamstorp fortbildar lärare i åskådarrollen.

15

pontonerna under en fl ytbrygga – det blir ostadigt med bara en. Allt hänger ihop.

De pedagogiska metoderna har ut-vecklats i nära samarbete med ett 20-tal pilotskolor. Elever och lärare har testat övningarna och gett konstruktiv kritik och förslag till förbättringar.

– Eleverna får upp ögonen för sin egen roll, sina egna ställningstaganden, säger en lärare på Nyckelskolan. De får syn på sådant hos sig själva som de inte tidigare sett eller velat se. Det föder engagemang och vilja att förändra både situationer i stort och sitt eget agerande.

Öppnar elevernas ögon

– Med hjälp av övningar, fakta och au-tentiska berättelser uppstår ny, fördjupad kunskap och förståelse om passivitetens orsaker och konsekvenser. Det handlar om att öppna ungdomarnas ögon för strukturer som påverkar våra sätt att vara, och visa hur egna värderingar samverkar

med gruppens och samhällets värderingar eller normer, säger Christina Gamstorp. Och genom att titta på historiska hän-delser och vad som hände då möjliggör vi refl ektion och eftertanke kring vilka konsekvenser vårt eget agerande kan få, i vår egen tid, och på vilket sätt vi skulle kunna göra annorlunda. Det blir en länk mellan då och nu.

Vad har varit svårast?

– Att inte moralisera utan istället väcka nyfi kenhet och på så sätt skapa ett större manöverutrymme och fl er handlings-alternativ. En fara ligger i att människor ibland vill lägga mer ansvar och skuld på åskådaren än förövaren. Vi får inte glömma bort att förövaren alltid har det största ansvaret.

»Spelar roll är ett bra verktyg för att få igång diskussion och funderingar omkring åskådarrollen. Plötsligt blir det inte lika behagligt att stå bredvid. Varken för elever eller lärare«.Hans, lärare Lysingskolan

»Spelar roll har gett elever och lärare en gemensam begreppsvärld kring något som tidigare var främmande för oss, men som nu känns ovärderligt.«Viktoria, lärare Tungelsta skola

»För att var och en, lärare som elev, måste bli medveten om att just mitt agerande spelar roll!«Anna, lärare Råsunda

»När vi blir åskådare till trakasserier och övergrepp kan det vara nyttigt att ha funderat igenom hur vi vill agera, att ha en handlingsberedskap.«Anna-Karin Johansson, avdelningschef, Forum för levande historia

ANMANMÄL ÄL D IGDIG TI T ILL LL SPESPEL ARL AR RO ROLL SLL S L ÄL ÄR ARR ARFORFORTBITBILDNLDNINGIN HÄR : W W W. LE VANDE HISTORIA . SE / PROJE K T/SPEL ARROLL


16

Utmanande utställningSpelar rolls utställning i Gamla Stan i Stockholm har vänt sig både till allmänheten och till skolor. Hittills har 9 500 skolelever deltagit i pedagogledda visningar och under 2009 går utställningen på turné i Sverige.

Spelar rolls utställning lyfter fram bety-delsen av ett samhälles normer och hur det går till när normer förskjuts. Under de pedagogledda visningarna diskuteras bland annat under vilka omständigheter människor väljer att titta bort och förhålla sig passiva. Utställningspedagogerna för en ständig dialog med besökarna utifrån autentiska fall. »Vad tycker du?« »Vad skulle hon ha gjort istället?« »Kunde han ha agerat annorlunda?«

Pedagogen Angelica Bondesson minns en stark reaktion från en elev som precis innan visningen hade sett en klasskamrat behandla en annan kompis illa.

– Han tog upp det som exempel i dis-kussionen, utan att lämna ut vem som var offer eller förövare. Istället tryckte han på åskådarrollen och dess betydelse. Det

Djupt intryck

– Det som gjorde störst intryck på mig var en berättelse i utställningen om två skoltjejer i Wien under nazisterna, berättar en av de unga besökarna, Tom Boström, 18 år.

– De fi ck en folkmassa att splittras och förtryck att upphöra genom att helt en-kelt höja rösten och säga ifrån. Det tycker jag visar tydligt att du inte behöver vara stor eller ha med dig en grupp människor för att göra skillnad. Utställningen var bra på att visa hur viktigt det är att ta klivet ut ur åskådarrollen och att en sådan hand-ling faktiskt kan betyda mycket.

blev tydligt att alla andra i klassen, även han själv, precis hade varit åskådare och varför det ibland är svårt att bryta rollen.

Angelica blir glad av att många ung-domar ofta ser lösningar på hur man kan förändra situationer genom att ingripa.

– De är medvetna om problem som grupptryck och vet att känslan av att inte ha med saken att göra ofta kan ta över-hand. Ändå ser de lösningar och vill bryta negativa beteenden.

Pedagogerna tycker att utställningen bidrar till att människor inser sin egen roll och betydelse.

– Vi kan hjälpa dem att tänka över var deras egna gränser går och att de faktiskt kan agera om någon går över dessa grän-ser. Besökarna går ofta från utställningen med känslan av att det lönar sig att agera och att de alla kan bidra till något positivt i sin vardag.

»Bra med uppmaningar till civilkurage och eget mod att stå emot grupp-trycket. Jag önskar att alla människor kunde sluta vara rädda för det annorlunda och istället bli meraccepterande.« Anneli G.

»Vi går härifrån berörda och tacksamma för att ni fi nns.«Mia och Mats S

»Ni fi ck mig att tänka till, aldrig mera åskådare!«

»Nästa gång jag ser något misstänkt ska jag inte tveka utan AGERA.«Tova

»Grym utställning! Hoppas ni får hit många människor från olika samhälls-grupper. Alla mår bra av att se en sån här utställning. Väcker tankar och känslor. Peppar till engagemang.« Elenor


17

– Spelar roll är ett bra exempel på hur traditionell kunskaps-förmedling kan kombineras med känslomässig insikt och experimentella arbetsformer, tycker Eskil Franck, överintendent för Forum för levande historia.

Foto: B

jörn Larsson


18

FELIX, 22 ÅR Felix är aktiv i RFSL Ungdom och minns ett tillfälle när han delade ut kondomer på Hultsfredsfestivalen.

– Jag gick förbi tre äldre och lite muskulösa killar och frågade »Vill ni ha kondomer?« Jag såg hur de spände blicken i mig. När man delar ut kon-domer brukar folk bli glada och tycka det är kul, men plötsligt sade en av killarna: »Vi ser att du är en sån där som tycker om att få kuk upp i röven.«

Felix försökte skratta bort kommentaren och låtsas som ingenting. Men när de tre killarna omringade honom blev han rädd.

– De började ta på mig, de klämde, drog och knuffade. Det var mitt på dagen och hundratals människor runt oss. Men ingen hindrade dem, ingen reagerade.

Efter någon eller några minuter lyckades Felix backa ur cirkeln. Killarna tycktes ha tröttnat och lät honom gå därifrån.

– Efteråt var jag ganska skärrad, men samtidigt glad över att inget värre hände, vilket är sjukt. Det här upplever jag ofta som öppen bög.

Felix tycker ofta att många, även han själv, väljer att skratta bort homofoba eller rasistiska kom-mentarer och attityder, hellre än att säga emot.

– Jag tror många har varit med om att någon, till exempel i fi karummet på jobbet, säger något dumt, men man säger inte emot, kanske för att personen som sade det ska ta illa upp eller känna sig utpekad. Det är ju absurt!

Felix kompisar ställer upp för honom liksom han gör för dem, men han tvivlar på att en främling skulle hjälpa honom i en utsatt situation.

– Har man en rosa tröja som kille så bryter man jättetydligt mot heteronormen och då minskar chansen att man ska få hjälp, det är jag övertygad om. Jag vill tro att vi har kommit längre i Sverige, men de homofobiska hatbrotten har ökat åtta år i rad. I vår grupp, HBT-ungdomar, fi nns uppfatt-ningen att »om jag blir utsatt för något är risken stor att ingen hjälper mig«.

Foto: Linnea O

rnstein


19

CAMILA 16 ÅR Under Camilas tid på högstadiet blev det ofta bråk mellan olika grupperingar på skolan. Flera gånger varje vecka uppstod situatio-ner där någon, ofta Camila och hennes kompisar, blev retade eller utmanade av andra tjejer.

– Jag är en person som har svårt att hålla tyst. Om jag såg en kompis bli illa behandlad sade jag ifrån, säger hon, och ger ett exempel.

– En gång satt vi och pluggade utanför klass-rummet. Där fanns också några tjejer från min klass som ofta snackade skit om mig och mina kompisar. En av tjejerna ville låna ett sudd av min kompis, men hon ville inte låna ut det. När hon gjort det tidigare höll de på och larvade sig, typ, låtsades ha oralsex med suddet och sånt.

Camila märkte att hennes kompis blev illa till mods. Hon sade åt tjejerna att sluta tjata och fråga någon annan.

– Då började de tracka mig. De reste sig och började hålla på med mina grejer för att försöka göra mig sur. När de till slut vände för att gå därifrån sade jag »Åh, fuck you«. De reagerade inte först, men sen frågade en av dem plötsligt »kallade du mig tjockis?«. Hon hörde väl fel.

Efter någon minut var Camila omringad av det upprörda tjejgänget och deras kompisar.

– De började kalla mig tjockis och ropade »Du är tjockast i världen« och sånt. Jag var helt ställd, jag visste inte vad jag skulle göra. Och min kompis, som jag nyss hade försvarat, försvarade inte mig. Antagligen ville hon inte att de skulle börja hacka

på henne. Ingen annan stod upp för mig heller, alla bara stirrade.

Camila blev besviken över att hennes vänner inte försvarade henne.

– Jag menar inte att man alltid ska försvara och stå upp för kompisar. Ibland kanske de faktiskt inte vill att man lägger sig i. De tycker att det blir pinsamt eller att man förstorar upp det som hänt. Som vissa tonåringar tycker att deras föräldrar är, så kanske jag är? Men om någon hade försvarat mig någon gång hade jag blivit glad och uppskat-tat det. Men det hände nästan aldrig.

Camila tror att det smittar av sig om man visar civilkurage.

– När man själv står upp mot någon så ser andra det och då kanske de själva vågar.

Foto: Å

sa Andersson-B

roms


20

Eleonore var i 70-årsåldern 1941 och bodde på en bondgård på österrikiska landsbygden, granne med Mauthausen, ett av nazisternas koncentrationsläger.

På kartor från den tiden kan man se hur gränsen mellan lägrets område och det »civila« gick en bit upp på slänten, direkt nedanför Gusenbauers egendom. Gården drivs i dag av Eleonores sonson, Rudolf Gusenbauer. Enligt honom var farmo-dern väl medveten om att ett klagomål direkt till lägerledningen i Mauthausen kunde leda till att hon själv fängslades. Hon vände sig istället till regionens högste polischef. Han var redan i konfl ikt med den lokala SS-styrkan efter att ha framfört klagomål till högre ort i Berlin på hur SS behandlade ortsbefolkningen. Men i princip var han maktlös och fi ck nöja sig med att i hemlighet samla dokument och föra bok över SS framfart. Hans dokumentsamling fi nns bevarad i Mauthausen-arkivet i Wien och innehål-ler ett referat av Eleonores brev.

I september 1941 bestämde sig Eleonore Gusenbauer för att skriva ett farligt brev. Hon klagade hos myndigheterna och sa att utsikten från hennes gård – över en avrättningsplats i koncentrationslägret Mauthausen – gjorde henne till ett nervvrak.

På åskådarplats i Förintelsen

Varför skrevs brevet?

Visste Eleonore Gusenbauer att det kunde vara farligt att klaga på lägret? Och hur farligt var det, egentligen? Tyder bre-vet på mod, på bra självförtroende eller bara naivitet? Trodde Eleonore att hon kunde påverka?

Ville hon rädda liv eller bara slippa se morden och övergreppen?

Forskning visar att lokalbefolkningen var väl integrerad i lägerverksamheten. Bönder i området hyrde in slavarbetare från lägret, även familjen Gusenbauer. När en grupp ryska krigsfångar vintern 1944 rymde från lägret deltog lokala bön-der i jakten, infångandet och mördandet av rymlingarna.

Var Eleonore bara ute efter att bevara sin »sinnesfrid«? Formuleringar i brevet som: »Jag anhåller därför om att ni upp-hör med dessa illdåd eller att de åtmins-tone utförs utom synhåll« låter hårdhjär-tade. Kan hennes syfte ändå ha varit att

upplysa om att lokalbefolkningen visste vad som pågick? Det är frågor vi aldrig kan få svar på, men Eleonoras brev ger anledning till refl ektion och eftertanke om vad hon gjorde och vårt eget agerande och våra egna val.

ELEONORES SONSON RUDOLF berättar att en förrymd lägerfånge en gång gömde sig på familjens gård och stal mat. Det rapporterade familjen genast till SS, som kom och hämtade fången. Rudolf menar att det var enda utvägen eftersom de som skyddade fångar riskerade hårda straff. Lokalbefolkningen hotades och skräm-des på olika sätt för att de inte skulle lägga sig i eller protestera. En lokal poli-tiker, Alois Brenner, dömdes till fl era års straffarbete efter att ha sagt offentligt att ortsbefolkningen upprördes av lägerfång-arnas behandling.

Vilka som var förövare respektive offer i Mauthausen är ganska tydligt. Men åskådarens roll, som profi tör, maktlös, påhejare, tyst men avståndstagande eller okunnig, är oklar. Det ena löper in i det andra. Enligt Rudolf Gusenbauer upphörde i alla fall avrättningarna inom synhåll från gården strax efter att brevet skickats. Frågan är vad som hade hänt i Mauthausen om fl er hade vågat göra som Eleonore Gusenbauer och politikern Alois Brenner.

STENBROTTET »WIENER-GRAVEN« låg i direkt anslutning till Mauthausenlägret. Här fanns den så kallade »dödstrappan«. Utarbetade fångar tvingades springa med tunga stenblock, upp och ned för de 186 trappstegen tills de kollapsade. Var de ännu inte döda slogs de ihjäl eller fi ck ligga tills livet rann ut. Ibland knuffades fångar ner från avsatsen längst upp och slogs ihjäl mot stenbrottets botten. Bild: Holocaust Research Project


21

”I koncentrationslägret Mauthausen har på arbetsplatsen i Wienergraven fångar skjutits ihjäl upprepade gånger. De som träffats dåligt och fortfarande lever blir ofta liggande bredvid de döda i timmar, ibland upp till en halv dag. Min bostad ligger på en höjd bredvid Wienergraven och därför blir man ofta ofrivilligt vittne till dylika illdåd. Jag är hur som helst sjuklig och att se sådant utsätter mina nerver för en sådan påfrestning att jag inte står ut med detta så länge till. Jag ber därför om att sådana omänskliga handlingar upp-hör, eller att de åtminstone utförs utom synhåll.”


22

Det är mulet när vi kommer fram, lägret tornar upp sig på en höjd bara en kort resa från Linz, skräckinjagande liksom alla de minnesmärken som fi nns kvar över nazisternas fruktansvärda brott. Bara 100 meter från koncentrationslägret Maut-hausen, där nazisterna mördade minst 120 000 människor, bodde Eleonore Gusenbauer. Från sitt köksfönster såg hon människor dö.

I september 1941 lämnade hon sitt brev till den lokala polisstationen. Rapporten om brevet fi nns bevarad, men vilka var Eleonores motiv. Ville hon hjälpa andra eller bara sig själv? Vem var hon, varför

På spaning efter Eleonore Gusenbauer

Vad krävs det för att man ska lämna rollen som åskådare? Kan man säga att Eleonore Gusenbauer lämnar åskådarrollen i och med att hon skriver sitt brev? Om ja, vad blir hon då?

lät hon göra sin röst hörd, vad ville hon åstadkomma? Vi har bestämt oss för att söka svaren i dagens Mauthausen.

Inne i Mauthausenlägret, som idag är ett museum och en minnesplats, är det ingen av de anställda som känner till Eleonore Gusenbauer. Så vi sätter oss i bilen och åker upp mot kullarna som omger Mauthausen. Där ligger det lokala gymmet, med utsikt över det som en gång var Mauthausens fruktade stenbrott Wienergraven, där så många människor fi ck sätta livet till. Gymägaren pekar ut mot de gröna fälten och kullarna.

– Där bodde hon, i det vita huset ned-anför backen, säger han.

HUVUDBYGGNADEN ÄR VIT, ganska liten, med en lada på ena sidan. Gården ligger högt, uppe på en slänt, på dörren står det Gusenbauer på en skylt. Vi knackar på, efter en stund öppnar en kvinna. Vi frågar efter Gusenbauer, kvinnan nickar och hämtar snabbt sin man. Och där står vi; »Eleonore Gusenbauer?« säger vi; »Jaa«; säger han. Längre än så kommer vi inte med vår knaggliga tyska, men lyckas ändå komma överens om att återvända dagen därpå.

In i bilen och i ilfart till det lokala hotellet där hotellägaren lovar att skaffa fram en engelskspråkig tolk. Nästa dag får vi sällskap av den lokala engelsklära-ren från en av Mauthausens skolor.

Mitt under arbetet med utställningen Spelar roll, i september 2007, besökte Forum för levande historia Mauthausen. Projektledaren Christina Gamstorp berättar om sökandet efter svar på några av de frågor som väcks av Eleonore Gusenbauers vittnesmål.


23

UTSIKTEN FRÅN GUSENBAUERS gård är nästan densamma i dag som under andra världskriget, men träden har växt sig högre. På bilden intervjuas Rudolf Gusenbauer (t.v) av Christina Gamstorp och Spelar rolls utställningsproducent Anna Livion Ingvarsson.

MAUTHAUSEN-GUSEN var det mest lönsamma av nazisternas koncentrationsläger. Det ägdes och drevs som ett privat företag på entreprenad åt tyska staten. Kringliggande gårdar och företag kunde hyra slavarbetare från lägret och fl era stora tyska koncerner anlade fi lialer i eller i anslutning till lägret.Till Mauthausen fördes många politiska fångar men även intellektuella, homosexuella och romer. Fångarna skulle »utrotas via arbete« i fabriker och stenbrott. Mauthausen-Gusen var också ett läger där nazisterna experimenterade med olika avrättningsmetoder, som fenolinjektioner i hjärtat eller mobila gaskammare, där avgaserna från en lastbil gick rakt in i lastutrymmet där man pressat in en mängd fångar. En fast gaskammare byggdes 1941. Under åren 1938-45 dog minst 120 000 fångar i Mauthausen och systerlägret Gusen. Dödssiffran är osäker och kan vara så hög som 300 000.

RUDOLF GUSENBAUER, Eleonores barn-barn, tar emot i köket. Vi sitter runt bor-det och samtalar om det han fått berättat för sig av sin far. Sin farmor Eleonore har han aldrig träffat, hon dog strax efter kriget. Men av sin pappa har Rudolf Gu-senbauer fått höra historien om vad hon såg, om brevet och om vad som hände.

Det är en svindlande känsla att sitta där i Eleonore Gusenbauers kök och titta ut över slänten, exakt den plats som Eleonore såg ut över 1941. Idag är utsik-ten en helt annan, träden har vuxit sig högre men nere i skogsdungen kan man fortfarande se resterna av SS bevaknings-system.

Vi frågar efter fotografi er men några så-dana fi nns inte kvar. Ett franskt fi lmteam tog med sig dem någon gång på 80-talet. Och några bilder behövs egentligen inte. Det räcker att sitta där, höra köksklock-ans tickande, se ut över slänten från Eleonore Gusenbauers köksfönster, stryka med handen över bordet. Det är hisnande, men frågorna kvarstår. Vi kan bara förundras över hennes brev, refl ek-tera över motiven och hennes mod och inte minst, över att ingen annan av alla de som bodde runt lägret gjorde något liknande.

Eleonore var djupt troende, berättar Rudolf Gusenbauer. Kanske hade det betydelse för att hon skrev brevet och vågade göra sin röst hörd. Han berättar att farmodern hörde sig för med grannarna hur hon borde göra innan hon skred till verket. Men han vet också att Eleonore bara några veckor efter att brevet lämnats upptäcker att det fattas ägg i ladan och omedelbart rapporterar detta till SS. »Varför?« frågar jag. Sonsonen svarar att risken var enorm, man trodde att hela familjen omedelbart skulle skjutas om SS hittade en förrymd fånge på gården.


1 2

24

FÖRST AV ALLT får man kvittera ut en Ipod på byns lilla museum, som egentligen bara rymmer en enda sak: krematorieugnarna. Instruktio-nerna är att gå ut på parkeringsplatsen, sätta på sig hörlurarna och trycka på »play«.

De följande nittio minuterna tillbringar vi inne i ett av de märkligaste konstverk jag upplevt – »Audioweg Gusen – det osynliga lägret”, skapat av den österrikiske konstnären Christoph Mayer. Han är i trettioårsåldern och tillhör de mer uppmärksammade ur sin generation. Numera är han bosatt i Berlin, men växte själv upp i Gusen.

Kören av röster avbryts ibland av vänliga instruktioner: »Gå upp till vägen. Ser du det vita huset där borta? Gå dit.« 1 »Vi går nu längs utkanten av det gamla lägret, fram till ingången till Gusen I.« 2

Under en och halv timme förs vi av rösterna på en vandring genom det lilla samhällets bak-gator och skogsstigar. Hela tiden: landskapet sett genom andras minnesbilder. När vi stannar och tar av hörlurarna är jag kallsvettig.

I dag bor runt 3 000 människor i Gusen. Man kör igenom samhället på någon minut utan att lägga märke till något särskilt: låga, rappade hus med de typiska österrikiska blomsterlådor-na. Det var tillgången på granit och järnvägs-förbindelserna till det närbelägna Linz som lockade hit SS efter Anschluss i mars 1938, då Österrike mer eller mindre motvilligt blev en del

I den österrikiska byn Gusen låg Mauthausens syster läger. Här har konstnären Christoph Mayer gjort en konstinstallation i form av en guidad tur genom det sömniga samhället. Med hjälp av en Ipod framkallar han historien bakom idyllen – och det är en skakande upplevelse.

Det osynliga lägret

En sväng på stan. Med videokamera i ena handen och iPod i den andra gick vi längs Audioweg Gusen.


43

ME R OM CHRISTOPH MAYE RS KONSTPROJE K T PÅ W W W AUDIOWEG GUSEN ORGME R OM CHRISTOPH MAYE RS KONSTPROJE K T PÅ W W W. AUDIOWEG .GUSEN .ORG

25

av Nazi-Tyskland. Redan i maj 1938 köpte SS:s holdingbolag Dest upp stenbrottet i Gusen och började anlägga ett koncentrationsläger. Likadant gjorde man i närliggande Mauthau-sen. Kring de bägge stenindustrierna byggdes tvillinglägret Mauthausen-Gusen.

Allt detta är osynligt i dagens Gusen. Här syns inte ett spår av det vidsträckta läger som under kriget utgjorde större delen av samhället. Om man inte vet var man ska titta går historien inte att urskilja. Den är helt enkelt utraderad.

Det är lätt att i efterhand känna indignation över hur människor hanterar historien på den plats de bor. Att vilja glömma, eller åtminstone att låta vidrigheter sjunka undan, är dock en begriplig reaktion. Livet går vidare, och måste så göra. Men vad innebär det att ens hemort varit skådeplats för vad som blivit själva sinne-bilden för ondska? Hur ska man förhålla sig – odla sin trädgård utan att bry sig om vad man råkar gräva fram?

Christoph Mayer har som konstnär främst koncentrerat sig på verk som försöker fånga det osynliga, det försvunna. Det är han som har samlat in rösterna som nu berättar sina historier på Ipoden. En av dessa röster tillhör »Frau Trude«, som växte upp i Gusen men som

fl yttat därifrån. Under krigsåren var hon anställd vid SS:s egen förskola, och hade hand om lä-gerkommendantens barn. När hon en dag hade svår tandvärk fi ck hon av denne lov att utnyttja lägrets egen tandläkare. Det var första gången hon var innanför lägerportarna.

»Det var blod överallt, och jag visste inte vad det var, och jag klev nästan i det. 3

Plötsligt såg jag vad det var som hände. Det stod en lastbil där, fl aket var fullt av säckar. Två fångar fi ck order av en kapo att slå säckarna mot väggen, med barnen inuti, ett-två-tre, pang, det var så de slog ihjäl dem. Jag stod bara där, förstenad, och såg vad som hände, och när lastbilen var tom släppte de fram mig.«

Den plats där »Frau Trude« berättar sin historia är nu en tom parkeringsplats mellan två fl erfamiljshus. Ingenting visar vad som ägt rum på platsen.

Hon avlöses av en annan röst: »Det är helt normalt här, jag har alltid trivts.«

Vandringen går vidare längs den banvall där en sorts pendeltåg transporterade de utmärglade fångarna inför ögonen på de bybor som valde att se. Järnvägsspåren är borta. Mel-

lan träden skymtar små bondgårdar. Rösten i hörlurarna tillhör nu en äldre kvinna:

»Vissa dagar låg stanken från krematorieug-narna tät. Särskilt mamma brukade bli upprörd, men fi ck svaret: Det måste göras. Vi kan ju inte behålla dem. De är inte mänskliga, mamma. De är inte människor.« 4

Rösterna blandas, talar ur ett fl erstämmigt förfl utet. En av de märkligaste tillhör den gamle lägervakten.

»Har ni levat med skuld? Nej, det har ni inte. Den inre värld, där jag lever, ibland har jag öpp-nat dörren. Jag har alltid varit ensam med min skuld. Och sedan kommer jag fram till nästa dörr. Det fi nns ju ingenting där!«

Han är svår att lyssna till. Ändå är det han som får sista ordet. Vi tar av oss hörlurarna. Den yttre världen kommer tillbaka: biltrafi k, fågelsång, ett tåg i fjärran.

TEXT: OLA LARSMO En längre text om Ola Larsmos besök i Gusen publicerades i Dagens Nyheter den 20 december 2007 och fi nns att läsa på www.dn.se.


26

Spelar medierna roll? 1995 var ett år då rasism och nynazism fi ck ett tydligt ansikte i Sverige. I mars högg en nynazist i Västerås ihjäl en homosexuell man med 45 knivhugg. I augusti misshandlas den 14-årige John Hron till döds av två nazister. Och i Vålberg sattes en invandrarfamiljs hus i brand. Vad var det egentligen som hände?

1995. I det lilla brukssamhället Vålberg går de två lokala industrierna dåligt med stigande arbetslöshet som följd. Här lever familjen L, av palestinskt/jordanskt ursprung, sedan 1990. Familjefadern är busschaufför, modern är hemmafru. Paret har fem barn, två söner och tre döttrar.

Familjen har utsatts för småstölder och vandalisering under lång tid. Äldste sonen, som var elva år 1992, har blivit sla-gen i skolan fl era gånger. En av döttrarna har uppmanats av andra elever att »tvätta sig i klorin«. Sammanlagt gör familjen 19 polisanmälningar under ett antal år. Ingen leder till åtal men fl era av de ungdomar som kallas till polisförhör säger att de sympatiserar med rasistiska rörelser och vill ha bort familjen från orten.

PÅSKAFTONEN 1995 samlas en stor grupp ungdomar utanför familjens hus. Det blir bråk och slag utdelas från båda håll. Någon kastar under tumultet ett järnrör mot pappan som först träffar honom i bakhuvudet och sedan mamman i ansiktet. Flera personer uppger senare att de har hört en pojke skrika: »Vi ska elda upp huset.« När polis kommer till platsen uppfattar de situationen som hotfull. Ett 50-tal personer har då samlats runt familjens hus. Flera anmälningar om misshandel görs mot både familjefadern och fl era ungdomar.

HÄNDELSEN I VÅLBERG blir enormt upp-märksammad i lokal- och riksmedier. Redan på påskdagen kommer journalister från Aftonbladet till Vålberg och ett TT-telegram skickas ut. I Rapport beskrivs hur pappan har blivit slagen med järnrör och att mamman misshandlats. Man upp-ger att familjen förföljts »i tre års tid«… och att »enda anledningen verkar vara att de är invandrare.« TV4:s Nyheterna visar bilder på mammans blåslagna ansikte och Expressen skriver på sin förstasida: »Hon skulle bara skydda sina barn«.

Medierna är först överens: En helt vanlig familj har attackerats av rasister för att de är invandrare. Men snart sker


MEDIERNA PÅVERKADE ÅSKÅDARNA genom sin när-varo och sitt agerande – vare sig de ville eller inteMMMMEDMMMMMMMMMMMMMM I

vvvarvvvvvvvv o IERRRNA PÅVÅVÅVVVÅVÅVVVÅVÅVÅVÅVÅÅ ERKERKERKERKERKERKERKRKERKERKERKEEERKERKERKRKRKKE ADEADEADEADEADEADEADEADEADEADEADEADDEADEADEADEADADEADEEADE ÅSÅSSKÅDKÅDKÅDKÅDKÅDKÅDKÅDKÅDKÅDKÅDÅDKÅDÅDKÅDKÅDKÅDKÅDKÅDKÅKÅDKÅDARARARARARNARNARARNARARARNARNAARNAARNARNARNARNRNA AAAAAAAAAAAAAAAA ge gege ge ge gege geegeegeegeggeegegenomomomomomomommoomomomomomoomomomo si s s si si si si sss ssisisis ss nnnnnn nnnnnnnnnnnnnn är-occh c sitt aaaaaaat aaaat agergegegegegegeggegegegegegegegegeggg andanddddddddddddddde – vavavavavvaaaaaaaaaaare eee sigsigsigigsigsisigsigsigiisigigsigsisigsisisisig dedede deddeedededededededdedededdedd vi vivivivivvvivvvvvvvvvvvivillellellellelelellellelllelllellelllellellellelle eller inte

27


28

en förskjutning i attityden. Den 17 april citerar TT polisen på orten: »Ungdomar i Vålberg anser att medierna tar parti för familjen. Det retar dem och piskar upp stämningen«.

TT:s nyhetstelegram tycks fungera som en vattendelare. Såväl kvällstidningar som morgontidningar, TV och radio ändrar ton och börjar antyda att familjen nog har del i bråket, att de har provocerat ungdomarna i Vålberg.

Den andra juni brinner familjens som-marstuga ned. TT skickar ut ett tele-gram, övriga riksmedier avvaktar. En ny attityd kryper in i nyhetsrapporteringen. Den 12 juni skriver TT om polisens utredning av påskhändelserna: »Ingen rasism bakom bråket i Vålberg«. Samma dag uttalar sig åklagare Peter Hallgren i SVT:s Tvärsnytt: »Någon rasism ligger inte bakom det hela.«

Den 24 augusti 1995 förstörs familjens villa i en anlagd brand. De bestämmer sig för att lämna Vålberg och fl yttar in till Karlstad. I en radiodokumentär en tid senare uttalar sig några anonyma Vålberg-ungdomar: »Görgott att de fl yttar, när de håller på som de gör… helst ned under marken.«

Medierna och åskådarna

Inledningsvis beskrevs alltså familjen L av medierna som en »vanlig familj« som attackerades av högerextremister. Rub-rikerna manade till sympati för offren: bilderna visade en blåslagen mamma, en hotad familjefar och mobbade barn.

Sedan förändras bilden nästan över en natt. Familjen L går från att vara offer till att bli »medskyldiga«. Medieforska-ren Ylva Brune pekar på att medierna slutade beskriva familjen L som »vanlig« och istället började tala om faderns och sönernas påstådda hetsiga temperament och att familjen uppfattades som »annor-lunda«. Samtidigt förändrades bilden av ungdomarna som var inblandade i bråket. Från att ha beskrivits som högerextrema rasister skildrades de som »helt van-liga ungdomar«, som i Nya Wermlands tidning: »Det var ingen rasistisk lynch-mobb som anföll familjen L:s villa … Två tonårspojkar tände påsksmällare utanför villan, familjen blev provocerad, fl era sysslolösa ungdomar samlades och det blev slagsmål. Vems fel det är är kanske svårt att reda ut«.

MÅNGA VÅLBERGBOR STOD vid sidan av och såg på, utan att ingripa eller »välja sida«. På sätt och vis blev hela Sveriges befolkning åskådare, när de tog del av mediernas massiva rapportering.

Få Vålbergbor ville tala med medierna. En kvinna lät sig intervjuas i radio men uppgav inte sitt namn och sade att hon skämdes. Hon umgicks med familjen L, men vågade inte längre parkera utanför deras hus. Hon är den enda »åskådaren« som uttalade sig för medierna, med undantag för en äldre man som i ett Aktuelltinslag sade att han var förkyld under det värsta bråket och därför höll sig inomhus. Vad är det som gör att Vålberg-borna är så ovilliga att »lägga sig i«? Är det rädslan för att själv bli utsatt? Eller

kan det ha något att göra med hur krisen skildras i medierna?

Man kan fråga sig vilken roll tidnings-artiklar och nyhetsinslag spelade för män-niskors val att inte ingripa eller protestera mot attackerna på den utsatta familjen? Under de första dagarna försökte radio, tidningar och TV väcka sympati för famil-jen L. Men snart valde man att byta spår och beskrev händelsen som »ett vanligt bråk«, inget onormalt, inget att fästa sig vid. Budskapet: Låt oss vänta och se. Det är som om många journalister nu plöts-ligt anser att de har brustit i objektivitet genom att skildra angreppen på familjen som rasistiska.

I efterhand framstår mediernas age-rande som en klumpig, kanske omed-veten strategi för att undvika att tala om händelserna i Vålberg som uttryck för rasism. I det svenska 1990-talet verkar det ännu fi nnas en förhoppning om att rasismen inte är »på riktigt«. Att man, genom att beskriva rasism som »något an-nat« – ungdomsbråk, missförstånd, per-sonliga motsättningar – ska kunna hindra den från att bli ett verkligt problem. I praktiken verkar det betyda att man ser det som bäst att »vänta och se«.

Kanske är det den bästa förklaringen till den underliga omsvängningen i me-dias rapportering.

Är det kanske mediernas budskap – till Sverige, till Vålbergborna och till sig själ-va: att man bör förhålla sig avvaktande? Att »problemen« försvinner då? Kanske skulle fl er Vålbergbor och fl er åskådare runt om i Sverige, ha agerat annorlunda om medierna hade gett en annan bild av händelseförloppet.


29


30

Åskådaren undersöksHur kan människor förbli passiva åskådare till massmord? Hur påverkar grupptryck och vår inre moraliska kompass vårt beteende i utsatta situationer? Det är några av de frågor som studeras av forskare med fokus på åskådarrollen.

högt. Men när många människor dör, kan-ske i en annan del av världen, betraktar vi deras liv som nästan värdelöst.

Paul Slovics forskning tar sin utgångs-punkt i hur vi människor (eller den mänskliga hjärnan) tänker och hanterar information. Det gör vi både rationellt och mer intuitivt. Vår första reaktion är helt intuitiv, ofta upplever vi sorg, ilska eller uppgivenhet. Problemet är att våra känslor inte riktigt är anpassade till att omfatta väldigt många människor på långt avstånd från oss själva, de klarar bättre av att hjälpa oss att känna med-känsla med människor i vår absoluta närhet, människor vi känner och kanske har en relation till. Vi har helt enkelt svårt att engagera oss i storskaliga katastrofer, speciellt på avstånd.

PAUL SLOVIC är psykolog och forskar om hur människor reagerar vid massmord och

folkmord, där vi kanske bara tar del av det som sker genom tidningar och media. Hur kan vi veta om allt detta och ändå inte bry oss?

– Det handlar om hur människor som själva uppfattar sig som goda, och som i vanliga fall kanske hjälper sina närmaste och sina grannar, förblir passiva och inte reagerar när informationen om ett pågå-ende folkmord eller massmord når dem.

Det förefaller vara så att ju fl er om dör, desto mindre bryr vi oss, menar Paul Slovic. Det är i alla fall vad forskningen kunnat visa.

– I USA kan vi satsa massor av pengar och energi för att rädda eller förlänga en enda människas liv. Så vi värderar liv

Redan vid så lite som två offer kan man se en minskande medkänsla och engagemang. Vid 200 000 är människorna bara siffror. Då fi nns inga känslor hos oss längre, bara statistik.

Paul Slovic menar att vi måste ta fram institutioner och nya lagar som verkligen kan förhindra att nya folkmord inträffar. Han är besviken på FN och anser att existerande lagar och regelsystem inte fungerar.

– Våra känslor sviker oss men om vi gör en intellektuell bedömning kan vi inte tolerera att sådant händer. Därför måste vi också ha institutioner och verktyg som är kraftfulla nog för att stoppa folkmord och massmord. Världens ledare måste stå till svars när de väljer att inte agera i en folkmordsituation.

»Ju fl er som dör, desto mindre bryr vi oss«

VICTORIA BARNETT är forskare vid United States Holocaust Memorial Museum i Wash-

ington. Hon menar att åskådaren har stor betydelse för både förövaren och offret.

– För offren spelar åskådarna en stor roll. Många av vittnesmålen från Förin-telsen berättar just om hur det kändes att vara omgiven av åskådare, hur de såg någon stå bakom en gardin och titta på. För offret innebär detta ytterligare en kränkning och undergräver också deras tillit till mänskligheten.

– Åskådaren stärker också förövarens känsla av att det han gör är rätt. Om någon protesterat hade förövarna varit tvugna att förhålla sig till det på något sätt. Det hade kanske tvingat dem att rättfärdiga sig själva och försöka hitta ra-tionella argument för sitt eget beteende. Ur den aspekten är åskådarrollen helt central i ett skeende som Förintelsen, säger Victoria Barnett.

Victoria Barnett pekar på att åskådarna i Nazityskland passiviserades under lång tid. Steg för steg införlivades de i det nya systemet. Man lät skolorna rensas på

»Vi kan lära av andras passivitet«icke-renrasiga tyskar och blev medlem i nazistpartiet eller i någon av de många nazistiska fackföreningarna. Gradvis accepterade folk alla de steg som bland annat ledde till införandet av Nürnberg-lagarna och andra radikala samhällsför-ändringar.

– Vid någon punkt var vanliga tyskar tvungna att fatta ett beslut, vill de vara med? Vissa händelser sände chockvågor men de fl esta hittade ett sätt att leva med nazismen. De hittade sätt att resonera så att de kunde leva med det som hände runtomkring dem. Ett sätt att göra detta är förstås att lägga skulden på offren; judarna måste ha gjort något fel, annars kunde de inte behandlas på det här sät-tet.

Barnett är inte säker på att hon själv hade varit en hjälte och protesterat om hon hade levt i Nazityskland.

– Kanske hade jag bara följt med strömmen? Men vi måste lära oss av att se effekten av andras passivitet och fråga oss själva hur vi kan agera annorlunda för att inte upprepa historiska skeenden. Det ansvaret måste vi ta.

Bara ett fåtal forskare har hittills studerat individen och gruppen i ett åskådarperspektiv. För att bidra till ökat intresse och djupare studier har Forum för levande historia initierat ett forskningssamarbete om åskådaren. I oktober 2008 arrangerades en tvärvetenskaplig forskningskonferens i samarbete med Uppsala och Stockholms universitet, där svenska forskare mötte kollegor från bland annat Danmark, Eng-land, USA och Tyskland.


31

MARK LEVINE är forskare i socialpsykologi vid Lancaster University i England. Han

studerar grupper och våld, med speciellt fokus på åskådarens roll i samband med våld. Han tycker att folk pratar för lite om grupptryckets positiva effekter

– Det fi nns en stark uppfattning inom socialpsykologi och i samhället i stort att grupptryck kan påverka individens rationella tänkande och omdöme i nega-tiv riktning, säger Mark Levine. Men… gruppen kan vara nödvändig för att män-niskor ska våga ingripa, speciellt när det gäller våld.

Mark Levine menar att gruppen är ett viktigt stöd för den som ingriper för att hjälpa ett offer som utsätts för våld.

– Om du ingriper kan du själv bli at-tackerad och då blir gruppen som fi nns där viktig som ett stöd. Det är mycket troligare att du ingriper, och att du lyckas med ett ingripande, om du gör det som en del av en större grupp som kan hjälpa dig än om du är ensam.

Ett av Mark Levines mer uppmärksam-made experiment gjordes med anhängare till Manchester United. De bjöds in till universitetet, en och en, och fi ck fylla i ett formulär om hur mycket de älskade Manchester United.

– De skrev hela essäer om vad Man-chester United betydde för dem.

– Vi lät en person komma springande, ramla omkull och bli skadad alldeles framför försökspersonen. Ibland hade offret Manchester United-tröja, ibland Liverpooltröja och ibland en vanlig tröja utan tryck.

I de fl esta fall hjälpte försökspersonen offret som bar Manchester Unitedtröja men inte den som bar någon av de andra tröjorna. Mark Levine menar att det visar att man hellre hjälper någon om man ser tecken på att han eller hon tillhör samma grupp som man själv.

Men forskarna ville också undersöka om gruppen man tillhör kan vidgas. Ett nytt försök gjordes, men nu fi ck Man-chester United-anhängare fylla i ett for-mulär om betydelsen att vara en fotbolls-supporter i största allmänhet.

– Vi försökte förstärka känslan av att de var fotbollsupportrar, inte bara Manches-ter United-fans. Vi spelade upp samma scen, personen sprang, ramlade, fortfa-rande i Manchester Unitedtröja, Liver-pooltröja eller vanlig tröja.

Den här gången hjälpte försöksper-sonen lika gärna offret i Liverpooltröja som personen i Manchester United-tröja. Men fortfarande var det nästan ingen

som hjälpte personen som hade tröja utan tryck och därför inte såg ut som en fotbollssupporter.

Mark Levine tycker att experimentet visar att människor kan inspireras till att ingripa för att hjälpa fl er olika männis-kor, om man ser till att fl er människor i samhället känner sig inkluderade. Det är viktigt att inte skapa och stärka identi-teter som splittrar upp människor i olika grupper.

– Genom att få försökspersonerna att identifi era sig med en större grupp, alla fotbollssupporters, ökade vi antalet män-niskor de var villiga att hjälpa. Det säger något positivt om hur gruppen fungerar.

Samma mekanismer man ser i det som hände de danska och bulgariska judarna. Genom ett använda den nationella iden-titeten som något som även omfattade judarna upplevde icke-judiska bulgarer och danskar ett ansvar som även omfat-tande de grupperna. Genom att inkludera judarna i den nationella gruppen och på så sätt motverka segregering, kunde man rädda de fl esta av dem undan Förintel-sen. Det säger oss något om hur man kan motverka våld genom att använda identitet som något inkluderande snarare än exkluderande.

»Grupptryck kan vara bra«

W W W. LE VANDE HISTORIA . SE / PROJEK T/SPEL ARROLL / INTE RVJUE R

Foto: ©

Matthew

Ashton

/AM

A/C

orbis


..

Övergripande projektledare för Spelar roll: Christina GamstorpUtställningsproducent: Anna Livion IngvarssonKonstnärlig gestaltning: Åsa Andersson BromsTexter: Ola LarsmoPedagogiskt material: Mats AnderssonGrafi sk form/tidning: Direktör Wigg reklambyråText/tidning: Walkietalkie

© Forum för levande historia 2009www.levandehistoria.seISBN 978-91-86261-01-6Tryck: Edita Västra Aros, Västerås 2009

Chansen att du ingriper när du ser någon utsättas för diskriminering eller våld är minimal. Faktum är att ju fl er som ser på, desto mindre troligt är det att du eller någon annan gör något. Du kanske tror att just du skulle agera när det verkligen gäller.

Men historien visar att du förmodligen, liksom de fl esta andra, helt enkelt är för feg. Utmana dig själv i vårt enkla självtest. Prova gärna att fråga både vad du själv respektive vad du tror att någon annan skulle göra. Blir det samma svar?

DArfOr ingriper jag inte

De fl esta av oss stannar i åskådarrollen trots att vi kanske innerst inne skulle vilja handla på ett annat sätt. Vad tror du att det beror på? Rangordna följande från 1–8 utifrån vilken du tror är den viktigaste förklaringen:

Jag ingriper inte för att

jag kan hamna utanför och bli ensam

jag kan drabbas av fysiskt våld

jag vill inte väcka uppmärksamhet

jag vill inte göra bort mig

det kan leda till negativa konsekvenser för min familj, mina vänner etc.

jag kan själv bli ett offer

jag vet inte bakgrunden till det som händer.

annan anledning

Att gora eller inte gora!

Hur ser du på din roll som åskådare? Vad skulle få dig att agera på ett annat sätt än du brukar? Sätt kryss i rutorna för de påståenden som stämmer in på dig

Om ingen annan ingriper då gör inte jag det heller

Det är större chans att jag ingriper om offret är i min ålder

Jag agerar om förövaren verkar vara mindre och svagare än jag

Jag ingriper om jag vet att jag har något att vinna på det

Jag ingriper inte om någon av de inblandade verkar berusad

Jag gör som mina vänner gör

Jag mår psykiskt dåligt om jag inte gör något

Jag tar risker även för personer jag inte känner

DA ingriper jag!

Du kommer till en plats där det pågår ett bråk. Det fi nns en tydlig förövare och ett tydligt offer. Vad skulle få dig att ingripa istället för att titta på? Välj fem faktorer och rangordna dem från 1 – 5 där 1 är viktigast.

Jag vet vem offret är

Jag är god vän med offret

Jag vet vem förövaren är

Jag är god vän med förövaren

Offret kommer från ett annat land

Det är fl era förövare

Jag vet vad bråket handlar om

Förövaren är en känd bråkmakare

Det är många som tittar på

Det är bara jag och någon till som står och tittar på

Förövaren kommer från ett annat land

Offret är en hund

Offret är ett barn

Din underskrift:

ASKADARE?

Vad gor du?

..

..

..

..

Vi har trots upprepade försökt inte kommit i kontakt med upphovsrättsinnehavaren till vykorten på sidorna 10–13. Om du kan hjälpa oss att komma i kontakt med upphovsrättigheter för någon av bilderna, vänligen kontakta oss.

260LEV Spelarolltidning090221final.indd 32260LEV Spelarolltidning090221final.indd 32 09-02-20 11.19.3709-02-20 11.19.37

Documents

Åskådaren undersöks - Världskulturmuseerna · slagord: »Deutschland Erwache! Juden Verrecke!«. (»Vakna Tyskland! Judar, gå POLEN, 1939 En grupp tyska soldater och civila ser