Till berörda parter,

med anledning av årets nationella prov i svenska 1 (SVESVE01) vill vi, svensklärare på Pauli gymnasium i Malmö, härmed ge en vidare respons än den som ryms i det allmänna lärarformuläret för utvärdering.

Vi menar att årets prov har varit djupt problematiskt på många sätt, vilket har inneburit missvisande resultat. Detta kommer också leda till en större diskrepans mellan betygen på nationella provet och elevernas slutbetyg i svenska 1.

Del A av provet testar elevernas förmåga att hålla ett muntligt framförande. Vår upplevelse av uppgiften är att den förvisso testade flertalet muntliga kunskapskrav. Däremot var kraven i bedömningsmatrisen i vår mening på alltför låg nivå. Vi menar att det inte är rimligt att det exempelvis ska bedömas som C-nivå att ha någon kontakt med sina åhörare. Detta borde ligga på E-nivå. Dessutom blir det orimligt att detta ska jämställas med de andra delmomenten i provet, där kraven var mycket hårdare.

Del B testade elevernas läsförmåga. Denna del var också den del som vi reagerat starkast mot. Inledningsvis menar vi att provet, i linje med den autenticitet som efterfrågas i kursplanerna, så lite som möjligt ska testa elevers läshastighet. Förmågan att läsa fort är inte samma sak som förmågan att förstå vad man har läst. De elever som inte har en hög läshastighet missgynnas av att ha en tidsram på provet.

Där kraven på det muntliga framförandet var, i vårt tycke, alltför låga fann vi oss här i en situation där flera svensklärare menade att de själva inte hade uppnått A. Vi hade många elever som nådde C men oväntat få som lyckades nå B och A. Genom att A-nivå endast kunde uppnås på två frågor gavs eleverna ingen möjlighet att misslyckas på någon fråga och ändå nå de högre betygen. Våra elever föll på fråga 4 och där tycker vi att det svar som bedömdes som korrekt för A-nivå var märkligt. När några av lärarna på skolan gjorde provet innebar förväntningarna på fråga 4 att dessa lärare inte nådde A på läsförståelsen. Det är inte rimligt att ställa krav på eleverna som inte ens deras lärare klarar av. Många elever kom med utvecklade och intelligenta svar som definitivt motsvarar A-nivå i tankarna kring hur man har förstått, tagit till sig och kan använda texter men som inte matchar de krav som ställts i bedömningsanvisningarna.

Samtidigt som det var mycket svårt att nå de högsta betygsstegen så anser vi också att det var för lätt att nå C. E-nivån på provet låg på 9 poäng av 30. I vårt tycke motsvarar inte en så liten mängd korrekta svar en fungerande läsförmåga. Att uppnå E på läsförståelsen är långt ifrån att uppnå E i slutbetyg, inte minst genom att många E-poäng gavs genom flervalsfrågor. Det fanns möjlighet för eleverna att nå ett godkänt betyg på provdelen utan att ett enda egenformulerat svar var korrekt. Det tycker vi inte är rimligt. Vidare var situationen likadan för C. Genom att gissa på flervalsfrågor kunde eleverna nå både D och C utan att med egen text formulera svar på dessa nivåer. Detta ger eleverna en felaktig bild av vad läsförmåga faktiskt är.

Vidare ifrågasätter vi vilka kunskapskrav som motsvarar C-frågorna i läsförståelsen. Enligt bedömningsanvisningarna testas förmågan att lyfta fram huvudtanken i det lästa. Problemet är att kunskapskravet i sin helhet lyder ”De egna texterna lyfter fram huvudtanken i det lästa”. Att svara på en flervalsfråga motsvarar inte att producera egna

texter utifrån det som lästs. Skolverket har tidigare poängterat att vi inte bör bryta ut moment ur de nya kunskapskraven. Därför ställer vi oss frågande till varför detta görs i det nationella provet. Vilka kunskapskrav testas egentligen?

Vi efterfrågar ett nytt sätt att bedöma läsförståelsen. Det ultimata hade varit att frångå poängsystemet och istället bedöma på en mer kvalitativ nivå. Vi menar att ett poängsystem inte går ihop med det arbetssätt vi normalt har i svenskämnet där fokus ligger på process och formativ bedömning.

I fråga om uppsatsen var det inte utformningen av själva provet som var problematisk utan förarbete och den efterföljande bedömningen. Vi menar att man bör eftersträva en så autentisk skrivsituation som möjligt och att detta inte går ihop med det faktum att eleverna inte får förbereda sig på ett rimligt sätt. Att eleverna inte får tillgång till uppsatsämnena i förtid skapar en konstlad situation där eleven på väldigt kort tid ska planera sin framställning. Detta leder till att många elever inte kommer till sin rätta. Dessutom bör eleverna få tillgång till kunskapskraven innan och i samband med provet så att de vet vad som förväntas för de olika betygsstegen. Det är dock orimligt att kunskapsmatrisen för nationella provet inte överensstämmer med de kunskapskrav som gäller för kursen och som är de krav som vi annars bedömer utifrån i all annan examination. Vi upplever också en skillnad mellan vad som står i våra bedömningsmatriser och vad som skrivs ut i uppgifterna som eleverna får. Detta gäller framförallt i fråga om texthäftets användning i uppsatserna. Vi har flera exempel på texter som ligger på en hög nivå men som betygsmässigt fallit på att de inte tillräckligt väl använt texterna i häftet i sin egen produktion. Varken elev eller lärare har haft möjlighet att veta hur detta skulle bedömas förrän efter uppsatsen var skriven.

Nationella provet är ett viktigt verktyg för att säkerställa en likvärdig bedömning och för att klargöra vad som förväntas av eleverna på den nivå de befinner sig. Årets prov var extra viktigt i dessa avseenden eftersom svenska 1 är en kurs som är ny för både lärare och elever. Tyvärr har nationella provet i år inte varit ett tillräckligt bra verktyg för vår bedömning av elevernas kunskaper eller kunskapsnivån på kursen. Detta kan medföra stor diskrepans mellan elevernas betyg på provet och elevernas betyg på kursen vilket innebär en förlust i legitimitet för nationella provet alternativt bristande förtroende för lärares professionella bedömning.

Med vänliga hälsningarMy Zetterman

Katarina Trobäckrepresentanter för svensklärarna på Pauli gymnasium, Malmö