Kriminologiska institutionen

Socialpolitik eller kriminalisering?

En kvalitativ textanalys av narkotikastrafflagens

propositioner från 1968 och 1993

Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Höstterminen 2012 Erik Pleijel

2

3

Sammanfattning

Narkotikamissbruket har under slutet på 1900-talet beskrivits som ett stort samhällsproblem

och krafttag har gjorts för att bekämpa narkotikans utbredning. Dock finns det tecken på att de

många ändringar som gjorts i narkotikastrafflagen kanske inte haft önskad effekt.

Undersökningen syftar till att lägga en grund för framtida forskning om vilket synsätt på

missbrukare som är effektivast för att komma tillrätta med narkotikaproblemet. Skall man ta

hand om och vårda missbrukarna eller straffa de med böter och fängelse? Och hur bekämpar

man bäst problemet i stort, genom att fokusera på de enskilda missbrukarna och på så sätt

minska efterfrågan, eller lägga resurserna på att komma åt langarna och därigenom strypa

tillgången?

Jag har valt ut två propositioner till narkotikastrafflagen, från 1968 och 1993 och gjort en

kvalitativ innehållsanalys av dessa. Propositionerna tolkas för att ta reda på hur författaren ser

på missbrukare när det kommer till vård kontra straff och hur lagstiftaren vill fokusera

resurserna i kampen mot narkotika. Propositionerna jämförs sedan för att se om det finns

någon skillnad mellan dem. Teorierna determinism, rational choice och mjuk determinism

kopplas till hur lagstiftaren ser på missbrukare.

I resultatet av undersökningen upptäckte jag att det inte finns några större skillnader i synen

på missbrukare mellan de två propositioner jag undersökt. Däremot finns det skillnader i

vilket angreppssätt man har på narkotikaproblemet överlag. Även om författarna till båda

propositionerna vill bekämpa både missbrukarna och langarna finns det klara skiftningar när

det gäller vilka man lägger störst fokus på. Det går även att skönja skiftningar när det gäller

de teorier jag använder för att förklara synen på missbrukare, även om dessa skillnader inte

alls är lika stora som när det gäller hur narkotikaproblemet skall bekämpas.

4

5

Innehållsförteckning

1. Inledning ............................................................................................................ 7

1.1 Bakgrund ...................................................................................................... 7

1.2 Problemformulering ..................................................................................... 7

1.3 Syfte & frågeställning .................................................................................. 8

1.4 Disposition ................................................................................................... 8

1.5 Tidigare forskning ........................................................................................ 9

1.6 Definitioner ................................................................................................ 10

2. Teori ................................................................................................................ 12

2.1 Determinism, rational choice och mjuk determinism ................................ 12

3. Metod………………………………………………………………………...11

3.1 Kvalitativ textanalys……………………………………………………...11

3.2 Alternativa metoder .................................................................................... 16

3.3 Vetenskapsteori .......................................................................................... 17

3.4 Material ...................................................................................................... 18

3.5 Avgränsning och urval ............................................................................... 18

3.6 Validitet, reliabilitet & genomskinlighet ................................................... 20

3.7 Forskarroll .................................................................................................. 21

4. Resultat ............................................................................................................ 22

4.1 1968 års proposition ................................................................................... 22

4.2 1993 års proposition ................................................................................... 26

5. Diskussion ....................................................................................................... 29

6. Framtida forskning .......................................................................................... 32

7. Referenser ........................................................................................................ 33

7.1 Litteratur ..................................................................................................... 33

7.2 Offentligt tryck ........................................................................................... 34

6

7

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Under 1900-talet har det svenska välfärdssamhället vuxit fram. Narkotikans utbredning i

samhället och dess skadeverkningar har gått tvärt emot det och blivit som en blemma i

välfärdsstatens ansikte. Detta har vållat stort engagemang och man har gemensamt beslutat att

ta krafttag mot narkotikan, vilket gett oss ideologin ”ett narkotikafritt samhälle” (Träskman

2011, s. 68).

Narkotika har använts världen över i tusentals år. Synen på narkotika har förändrats betydligt

under det senaste seklet. I Sverige har det vi idag klassar som narkotika under början på 1900-

talet använts som vanliga läkemedel, framförallt cannabis och centralstimulerande preparat

(till exempel amfetamin). I takt med att kunskapen om dessa substansers skadliga och

beroendeframkallande effekt ökat har man dock börjat inse att många av dem borde förbjudas

helt och hållet (Olsson 2011, s.24ff).

Från ungefär 1920-talet fick bruk och missbruk av narkotika ordentlig uppmärksamhet men

det sågs då mest som ett individuellt problem. Under mitten på 60-talet började man på allvar

få upp ögonen för narkotikan som nu definierades som ”ett betydande, socialt samhälleligt

problem”. Detta ledde till narkotikastrafflagen som trädde i kraft 1968. Innan dess fanns

narkotikaförordningen, som reglerade vilka preparat och vilken hantering som var förbjuden,

dock utan några större möjligheter till bestraffning. Sedan 1968 har narkotikastrafflagen

ändrats flera gånger, oftast i straffskärpande riktning (Träskman 2011, s. 52ff).

1.2 Problemformulering

Narkotikapolitikens syfte är att minska narkotikabrottsligheten och målet är ett narkotikafritt

samhälle. (Prop. 2005/06:30, s. 2). Med tanke på att det genom åren skett flera större

lagändringar kan det vara så att de tidigare lagarna inte haft önskad effekt. Något som talar för

att lagändringarna inte haft effekt är att det från slutet av 70-talet till slutet av 90-talet skett en

ganska kraftig ökning i antalet tunga narkotikamissbrukare (Tham 2003, s. 11).

Samhället och lagstiftaren vill hitta bästa metod för att minska narkotikabrottsligheten och

olika synsätt kan ge olika typ av lagstiftning. Om man till exempel ser missbrukaren som ett

offer för sociala omständigheter där missbrukaren anses vara i behov av vård ger det en viss

8

typ av åtgärder till skillnad från om man ser missbrukaren som en kriminell person som kan

upphöra med missbruket genom hot om böter och fängelse. Min undersökning kommer inte

bara att ge en bild över de olika synsätt på missbrukare som genomsyrat lagstiftningen utan

visar även hur lagstiftarens fokus skiftat, om denne vill fokusera på den enskilde

missbrukaren eller langningen för att komma tillrätta med narkotikaproblemet.

Undersökningen ger en översikt över på vilket sätt samt varför narkotikastrafflagen förändrats

vilket inte bara bidrar till kunskapen om lagen och dess bakomliggande faktorer utan även om

dess utveckling över tid. Detta är värdefull kunskap eftersom det ger möjligheter att utvärdera

lagens effekt. Resultatet kan användas i mer omfattande undersökningar och även jämföras

med narkotikabrottslighetens utveckling för att se vilka angreppssätt och vilket fokus som lett

till minskad brottslighet och genom det få en så effektiv narkotikapolitik som möjligt.

1.3 Syfte & frågeställning

Syftet med undersökningen är att kartlägga synen på missbrukare i narkotikastrafflagen, hur

synen skiljer sig mellan olika versioner av lagstiftningen samt hur lagstiftaren vill gå till väga

för att komma tillrätta med narkotikaproblemet, mer specifikt om denne vill fokusera på den

enskilde missbrukaren eller den organiserade langningen. Det utmynnar i följande

frågeställningar:

Hur skiljer sig synen på missbrukare mellan narkotikastrafflagens första version

från 1968 och straffskärpningen från 1993, ses missbrukaren som ett offer i

behov av vård eller som en individ med fri vilja som skall straffas?

Hur har lagstiftarens fokus skiftat mellan dessa versioner när det gäller hur man

hanterar narkotikaproblemet i stort, är det främst den enskilda missbrukaren

eller langningen som skall åtgärdas?

Viktiga begrepp såsom missbrukare kommer definieras i ett avsnitt längre ned.

1.4 Disposition

Fortsättningsvis i min uppsats redogör jag för den tidigare forskning jag har hittat i ämnet.

Vidare kommer jag att gå igenom teori, där jag presenterar och diskuterar de teorier jag anser

relevanta för att förklara det resultat jag kommit fram till. På teoridelen följer metodavsnittet.

Här beskriver och diskuterar jag den metod jag valt för undersökningen samt en alternativ

9

metod. Jag diskuterar även validitet, reliabilitet samt beskriver mitt material, avgränsning och

urval.

Den avslutande delen innehåller resultat och diskussion. I resultatdelen presenterar jag vad jag

kommit fram till, det vill säga de olika citat och teman i propositionerna som visar hur man

ser på missbrukare och huruvida man lägger fokus på den enskilda missbrukaren eller

langarna. I diskussionen jämförs först resultatet med tidigare forskning. Sedan diskuteras

resultatet och de eventuella skillnader som finns mellan propositionerna. Detta kopplas sedan

till mina valda teorier och avslutningsvis diskuterar jag hur man skulle kunna utveckla

undersökningen för framtida forskning.

1.5 Tidigare forskning

Genom åren har det producerats mycket forskning och vetenskapliga artiklar om svensk

kriminalpolitik i allmänhet och narkotikapolitiken i synnerhet. Jag har en ganska bred

frågeställning men litet material och det finns ingen författare som behandlar skillnaden i

synen på missbrukaren mellan just de två propositioner jag har valt. I arbetet med min uppsats

har jag inte heller funnit någon litteratur som lägger huvudfokus på synen på missbrukaren i

lagstiftningsprocessen överlag och hur den synen har utvecklats. Många författare diskuterar

runt just synen på missbrukare rent allmänt, bakomliggande orsaker till missbruk och

åtgärdsprogram. Dock har jag funnit en del relevant litteratur kring narkotikapolitikens

utveckling och hur angreppssätt mot narkotikaproblemet skiftat under årens lopp, vilket

presenteras nedan.

I antologin ”Narkotika. Om problem och politik” skriver Träskman om

narkotikalagstiftningens utveckling i Sverige. Han tar upp narkotikastrafflagen 1968 som en

viktig punkt i utvecklingen och beskriver hur lagstiftningen förändrats fram till

straffskärpningen 1993 och även vidare efter det. Enligt författaren låg fokus 1968 på att

komma åt langarna och tillverkarna av narkotika, för att på så sätt minska tillgången på

droger. Träskman tar sedan upp 1988 som ett viktigt årtal i utveckling, då eget bruk av

narkotika kriminaliserades - tidigare var bara innehav för eget bruk straffbart. Vidare påpekar

Träskman att straffskärpningen 1993 var en viktig milstolpe i den svenska narkotikapolitikens

utveckling. Lagändringen medförde att man kunde dömas till fängelse även om gärningen

enbart bestod i eget bruk, och inte innehav. Anledningen till ändringen var att man skulle

kunna komma åt missbrukarna i högre grad, eftersom man tack vare fängelse i straffskalan

10

kunde använda sig av urin- och blodprov. Detta tydliggörs genom en devis som ofta används

inom polisen från 90-talet och framåt och som Träskman tar upp: ”Det skall vara jobbigt att

vara missbrukare” (Träskman 2011, s. 52ff). Även Henrik Tham påpekar att fokus från

ungefär 1980 och framåt skiftade från langarna till missbrukarna (2003, s. 5).

Sahlin skriver i ”Narkotika. Om problem och politik” om hur olika synsätt på narkotikabruk

kommit och gått. Tidigare såg man det mest som ett medicinskt problem, att patienter blev

beroende och skadade av ämnen som då användes som mediciner, men som idag är

narkotikaklassade. Idag är det emellertid en blandning av olika synsätt på missbruk.

Socialtjänsten anses ofta vara ansvarig för att bekämpa individers missbruk, att det alltså

handlar om dessa personers sociala problem. Narkotikans utbredning i stort ses däremot som

ett samhälleligt folkhälsoproblem. Detta tydliggörs av att ansvaret för genomförandet av den

narkotikapolitiska handlingsplanen ligger hos Folkhälsoinstitutet. Ett medicinskt fokus lever

dock fortfarande kvar när det handlar om att inom vetenskapen förklara hur missbruket av

droger kan uppstå. Samtidigt finns strafftänkandet när det kommer till individens användning

och innehav av droger eftersom detta ses som brott och därmed ska ge straff. (Sahlin 2011, s.

74).

I en BRÅ-rapport som publicerades 2000 utredde man effekterna av lagändringen 1988 (som

innebar kriminalisering av eget bruk). Där konstateras att både lagstiftare och polis numera

fokuserar mer på den ringa narkotikabrottsligheten (såsom eget bruk och innehav av små

mängder), snarare än den organiserade narkotikabrottsligheten (BRÅ 2000:21, s. 9).

Det skall tilläggas att det även kan finnas utländsk forskning som tar upp ämnet men att jag på

grund av utrymmes- och tidsskäl här fokuserat på den svenska.

1.6 Definitioner

Då många människor uppfattar begreppet missbrukare olika är ett klargörande på sin plats.

Även narkotika bör definieras för att förtydliga vad en narkotikamissbrukare (som

undersökningen handlar om) är. Eftersom min undersökning handlar om propositioner till

narkotikastrafflagen kommer jag använda mig av narkotikastrafflagens definition av

narkotika:

11

” 8 § Med narkotika förstås i denna lag läkemedel eller hälsofarliga varor med

beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan

omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som

1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse

som Sverige har biträtt, eller

2. av regeringen har förklarats vara att anse som narkotika enligt lagen.

Det ska poängteras att definitionen av narkotika kan förändras över tid och att ovanstående

stycke kommer från nuvarande narkotikastrafflag. Det optimala hade varit att använda

definitionen från 1968 års version av narkotikastrafflagen eftersom det är den jag utgår ifrån.

Varken lagtexten eller propositionen innehåller dock någon klar definition. Den paragraf som

citeras ovan fanns inte med i den version av narkotikastrafflagen som kom 1968. I

propositionen diskuteras löst kring definition men det klargörs aldrig exakt hur lagen

definierar narkotika varför jag valt att använda mig av nuvarande definition.

Ett annat begrepp som bör definieras är missbrukare. Definitionen av detta är enligt den

medicinska ICD-10 som Socialstyrelsen presenterar i en rapport från 2007 (Nationella

riktlinjer för missbruks- och beroendevård, s. 37) att ett av fyra följande kriterier skall vara

uppfyllt för att en person skall klassas som missbrukare:

1. Upprepad användning av alkohol eller narkotika som leder till misslyckande att fullgöra

sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet.

2. Upprepad användning av alkohol eller narkotika i riskfyllda situationer, exempelvis vid

bilkörning eller i arbetslivet.

3. Upprepade kontakter med rättsväsendet till följd av missbruket.

4. Fortsatt användning trots återkommande problem.

Jag kommer dock att använda mig av lagstiftningens definition, eftersom det är en del av

lagstiftningsprocessen jag vill undersöka. I det fallet definieras missbrukare som den som

använder narkotika, oavsett om det är någon gång ibland eller på daglig basis. Lagstiftningens

uppfattning är att ingen skall använda narkotika (Träskman 2011, s. 68). Med ”använda

narkotika” menar jag all illegal användning av narkotika, till exempel användning inom

vården räknas inte dit. Det skall även tilläggas att med missbrukare menas i denna uppsats den

som missbrukar just narkotika. Att jag inte definierar läkemedelsanvändning som att

12

”använda narkotika” och inte räknar in till exempel alkoholmissbruk beror på att det är

narkotikastrafflagens propositioner som undersöks. I uppsatsen kommer ordet ”drog”

användas synonymt med ”narkotika”.

2. Teori

Det jag kommer fram till i min undersökning kommer att kopplas till relevanta kriminologiska

teorier för att på så sätt försöka förklara resultatet. Det är kanske inte så att den/de som skriver

en proposition har arbetat utefter en specifik teori men i en studie gör en jämförelse och

koppling till kriminologiska teorier det dels lättare för läsaren att följa resonemanget och dels

kan man på så sätt bättre jämföra olika studiers resultat. Teorierna kommer endast användas

till att förklara lagstiftarens syn på missbrukare. När det gäller huruvida fokus ligger på

missbrukare eller langare handlar det endast om att beskriva var fokus ligger och inte någon

ingående analys, varför en förklaring kopplad till teori varken är möjlig eller nödvändig.

2.1 Determinism, rational choice och mjuk determinism

Dessa tre teorier är de som jag vill beskriva i samband med min undersökning om synen på

missbrukare i de två propositionerna. De är i grunden allmänt samhällsvetenskapliga men

används ofta inom kriminologin.

Determinismen är en filosofisk ståndpunkt enligt vilken allt som sker är förutbestämt, helt

bestämt av tidigare orsaker eller nuvarande händelser. Determinismens uppfattningar

utvecklades redan under medeltiden och har haft stor utbredning såväl då som under nyare tid.

Determinismen bygger på att människan inte har någon fri vilja och inte är ansvarig för sina

handlingar. Allt människan gör och allt som händer i samhället är på förhand bestämt och

ingenting som vi kan påverka. När detta appliceras på brottslighet får det följden att de som är

brottslingar är av diverse faktorer förutbestämda till att bli det. Straff i individual- och

allmänpreventivt syfte blir således verkningslöst. Istället får man fokusera på att åtgärda de

faktorer som gör att människor begår brott, till exempel sociala faktorer eller faktorer hos

individen själv som gör att denne begår brott utan att själv kunna kontrollera det (Sarnecki

2009, s. 44ff).

Rational choice är en riktning inom kriminologin som i princip innebär raka motsatsen till

determinismen. Man ser den kriminella människan som en rationell person, som fattar ett

13

beslut om att begå eller inte begå ett brott utifrån en avvägning mellan de fördelar och

nackdelar som brottet medför. Människan har alltså en fri vilja att själv besluta om hon skall

begå ett brott eller inte. I det här fallet fungerar straff preventivt för både individ och

allmänhet. Genom tillräckligt hårda straff avskräcker man dels människor från att börja begå

brott, men får även de som begår brott att upphöra med detta (Sarnecki 2009, 43f).

Mjuk determinism är en teori som vill hävda att det deterministiska synsättet går att förena

med frågan om människans fria vilja och fria val. Enligt teorin har människan en fri vilja som

dock inte är fri till 100%, utan begränsad av vissa omkringliggande faktorer, till exempel

sociala. Till skillnad från determinismen styr inte dessa faktorer individens beteende helt och

hållet, utan begränsar eller försvårar snarare den fria viljan i olika utsträckningar (Sarnecki

2009, s. 241f). Till exempel kan en person med låg självkontroll få svårt att avstå från brott,

men den låga självkontrollen är ingen garanti för att personen begår brott. Man kan alltså säga

att mjuk determinism är ett slags blandning mellan rational choice och determinism.

Ett stort problem med de två teorierna determinism och rational choice är att de är ganska

extrema. Antingen har man en helt fri vilja, eller så har man ingen möjlighet att kontrollera

saker och ting över huvud taget. Dessutom anser jag att det är med dessa två som med alla

andra kriminologiska teorier, att eftersom människor är olika och har olika förutsättningar kan

inte en enda teori förklara alla människors brottslighet. Ofta är det en blandning mellan två

eller flera teorier som går in i varandra.

3. Metod

3.1 Kvalitativ innehållsanalys

Som metod för min undersökning har jag valt kvalitativ innehållsanalys. En sak bör påpekas

angående definitionen av metoden: i en av böckerna jag använt som källa, Metodpraktikan,

använder man ett annat begrepp, nämligen kvalitativ textanalys. Kvalitativ textanalys och

kvalitativ innehållsanalys är dock samma sak, bara olika sätt att benämna metoden (Esaiasson

m.fl. 2004, s. 233). Anledningen till att jag valt denna metod är att jag har ett mindre

textmaterial som jag vill undersöka på djupet, för att hitta olika mönster i texten som besvarar

min frågeställning.

14

Den mesta litteratur som behandlar innehållsanalys fokuserar på kvantitativ innehållsanalys.

Och det mesta av den litteratur som behandlar kvalitativ innehållsanalys är ofta mer

berättande om metoden, dess uppkomst och inriktningar snarare än en guide för hur man går

till väga. Esaiasson, Gilljam, Oscarsson och Wängnerud redogör dock i Metodpraktikan för

hur man går till väga vid en kvalitativ innehållsanalys.

Innehållsanalysen går kortfattat ut på att man läser en text upprepade gånger för att få ut den

information man söker. Som första steg skall man som forskare bestämma vilken genre texten

har, alltså vilken typ av text det är man läser. Om man använder sig av avsändarens

tolkningsperspektiv snarare än mottagarens, vilket jag gör då jag undersöker författarens syn

på problemet, är detta väldigt viktigt just eftersom man behöver ta hänsyn till det

sammanhang som författaren texten befinner sig i (Esaiasson m.fl. 2004, s. 247).

Läsningen kan sedan ske på olika sätt och med olika utgångspunkter.

Jag kommer göra en hermeneutisk innehållsanalys. Begreppet hermeneutik innebär tolkning,

och i just det här fallet att jag tolkar texten, för att utläsa författarens synpunkter. Tolkning av

en text kan göras på olika sätt. Enligt Esaiasson och hans medförfattare är det fyra olika

perspektiv som avgör hur tolkningen går till; frågans karaktär, tankens klarhet, valet av

tolkningsperspektiv samt avståndet mellan texten och den uttolkande forskaren.

Frågans karaktär handlar om ifall tolkningen syftar till att få fram textens manifesta eller

latenta budskap. Manifesta budskap innebär att det kan utläsas direkt, i mitt fall till exempel

”vår syn på missbrukare är…”, medan latenta budskap handlar om att man måste gå djupare i

texten och läsa ”mellan raderna” (Esaiasson m fl. 2004, s. 245).

Tankens klarhet syftar på att författaren till texten inte alltid är intresserad av att uttrycka en

klar åsikt i en viss fråga. När det gäller min undersökning handlar det om att författaren

kanske inte medvetet uttrycker en åsikt i frågan, utan att jag måste tolka det som skrivs för att

få reda på hur lagstiftaren ser på missbrukare och hur denne vill komma till rätta med

problemet.

När man tolkar kan man ha tre olika så kallade tolkningsperspektiv. Dels vad texten betyder

för mig och den miljö jag befinner mig i, dels vad den betyder för avsändaren (författaren i

det här fallet) och vad den betyder för en grupp av mottagare.

Avståndet mellan text och uttolkare innebär hur bekant jag som forskare är med den tid och

miljö där texten är producerad (Esaiasson m.fl. 2004, s. 245f)

15

Efter att ha läst igenom mitt material översiktligt har jag insett att när det gäller frågans

karaktär och tankens klarhet har inte någon av propositionernas författare uttryckt någon

specifik syn på missbrukare och jag måste därför leta efter latenta budskap för att besvara den

frågan. När det gäller huruvida författaren fokuserar på missbrukarna eller langarna rör det sig

dock om mer tydliga ställningstaganden kring hur insatserna mot narkotikaproblemet skall

ske. Tolkningsperspektivet i min undersökning är avsändarens, eftersom det är författarens

syn på missbrukare och åsikter kring problemet jag vill ha information om. Frågan om

avståndet mellan text och uttolkare är något mer komplicerad. Tidsmässigt vill jag påstå att

det inte är något stort avstånd då det endast rör sig om 25 år bakåt i tiden. Dessutom har jag

efter min genomgång av boken ”Narkotika. Om problem och politik” fått en uppfattning om

hur narkotikapolitiken förändrats under andra halvan av 1900-talet som ju är den tid

undersökningen rör. Lagstiftningen är inget som jag har några stora förkunskaper i men då jag

läst viss juridik och även gör en grundlig genomgång av materialet får jag en viss insikt i den

kontext som texterna är producerad i.

Jag kommer inte att från början utgå från någon teori för att sedan pröva om den kan kopplas

till mitt resultat. Istället kommer den kvalitativa innehållsanalysen användas som en induktiv

metod (Carlsson 1991, s. 27). Detta innebär att jag undersöker och analyserar materialet, och

därefter plockar fram de teorier som jag anser relevanta för att förklara lagstiftarens syn på

missbrukare och för att se hur teorier (eventuellt) skiftat mellan propositionerna (Esaiasson

m.fl. 2004, s. 121).

Tillvägagångssättet när jag presenterar mitt resultat och diskuterar detta kommer bestå i ett

slags deskriptiv jämförelse. Jag kommer använda den första propositionen som utgångspunkt

och med den jämföra den andra för att se hur de skiljer sig åt utifrån mina frågeställningar.

Visserligen har jag en utgångspunkt som jag jämför den andra propositionen med men till

skillnad från vad Esaiasson m.fl. skriver så kommer jag snarare jämföra på vilket sätt synen

förändrats snarare än hur mycket (Esaiasson m.fl. 2004, s. 149). Deskriptivt innebär att man

beskriver. När jag jämför de två propositionerna kommer jag alltså beskriva lagstiftarens

förhållningssätt till missbrukare och narkotikaproblemet utifrån mina frågeställningar samt

hur propositionerna skiljer sig från varandra (Ejvegård 2009, s. 34).

16

Analysen av materialet kommer vara tematisk. Det innebär att jag söker efter teman i texten.

Teman i det här fallet är uttryck som visar på hur författarna bakom propositionerna ser på

missbrukare och narkotikaproblemet. Citat från texten kommer tydliggöra dessa teman som

jag sedan diskuterar samt redogör för vilken syn på missbrukare citatet representerar och om

citatet visar på ett fokus på missbrukare eller langare (Bryman 2002, sid. 405).

Det kanske största problemet med kvalitativ innehållsanalys är att det handlar om att tolka

textens budskap. I sådana fall föreligger alltid en risk för misstolkning, framförallt när man

letar efter latenta budskap. Det är jag som gör min egen tolkning av något outtalat i texten och

risken finns då att jag tolkar (i det här fallet) författarnas syn på missbrukare på ett annat sätt

än vad som egentligen är fallet. En sådan feltolkning skulle inte bara leda till ett felaktigt

resultat när jag presenterar propositionernas syn på missbrukare var för sig, utan även

jämförelsen mellan dessa skulle fallera. Detta skulle i sin tur leda till att hela undersökningen

får ett felaktigt resultat, ett felaktigt resultat som jag dessutom skulle uppfatta som den

korrekta betydelsen av texten eftersom det är så jag tolkat materialet. Detsamma gäller för

huruvida lagstiftarens fokus ligger på missbrukaren eller langaren. Efter att ha skummat

igenom materialet har jag dock märkt att det här rör sig om tydligare ståndpunkter och inte

samma underliggande budskap som när det gäller synen på missbrukare, varför risken för

feltolkning är mycket mindre. För att få en så djup och korrekt förståelse som möjligt gäller

det helt enkelt att, precis som Esaiasson m fl. påpekar, läsa texten upprepade gånger, både

skumma igenom den och läsa väldigt noggrant, för att minska risken för feltolkning (2004, s.

234).

Den största fördelen med min metod är att den är kvalitativ. Till skillnad från kvantitativa

metoder ger den mig möjlighet att gå på djupet i texten och verkligen analysera budskap

mellan raderna. På grund av att texten skall läsas både övergripande och noggrant samt flera

gånger är metoden visserligen tidskrävande, men inte lika tidskrävande som nedan föreslagna

alternativa metoder.

3.2 Alternativa metoder

Altheide har formulerat en specifik typ av kvalitativ innehållsanalys som heter ECA

(=ethnographic content analysis) med kanske ännu utförligare anvisningar än den ”vanliga”

kvalitativa innehållsanalysen som beskrivs i Metodpraktikan. Denna metod förutsätter dock

att man sätter sig in ordentligt i den miljö som materialet kommer ifrån (Bryman 2002, s.

17

368f). Detta kräver större arbete och mer tid än vad som finns tillgängligt i mitt fall, varför jag

inte kan använda mig av denna metod.

Den metod som kanske hade passat bäst om jag inte använt mig av kvalitativ innehållsanalys

är diskursanalys. Diskursanalys innebär att man undersöker hur kommunikationen och språket

presenterar en sak eller ett fenomen i ett visst sammanhang. Det hade i så fall varit lämpligt

att undersöka språket i propositionerna och på så sätt ta reda på hur man i denna kontext

beskriver missbrukare och narkotikaproblemet samt hur sättet att beskriva det skiljer sig

mellan propositionerna (Bryman 2002, s. 347ff). Diskursanalysen kräver dock att man är mer

insatt i det aktuella sammanhanget och dess diskurs och undersökningen bör ofta göras på ett

större material varför det i den här studien hade blivit alldeles för omfattande att använda sig

av en sådan metod.

En annan alternativ metod hade varit kvalitativa intervjuer. Ett möjligt tillvägagångssätt då

hade varit att intervjua författarna bakom propositionen och på så sätt få deras bild av

missbrukare. Kanske även göra en kombinerad undersökning genom att dels genomföra en

kvalitativ innehållsanalys på själva texten tillsammans med intervjuer av författarna. Ett

problem med detta är dock att den första propositionen skrevs för över 40 år sedan och det

kan vara svårt att komma ihåg exakt vad man tyckte då. Den som skrivit propositionen kan

även vara svåra att få tag på efter så långt tid, vilket gör metoden alldeles för omfattande och

tidskrävande (Bryman 2002, s. 299ff).

3.3 Vetenskapsteori

När det kommer till frågan om kunskapens natur i min undersökning ser jag den som

konstruktivistisk. Det innebär att kunskapen inte är densamma oavsett vem som förmedlar

den, utan att kunskapen konstrueras olika beroende på vem som förmedlar den och i vilken

kontext den förmedlas (Sohlberg & Sohlberg 2009, s. 248). Författarna beskriver missbrukare

och narkotikaproblemet (direkt eller indirekt) på ett visst sätt utifrån vissa förutsättningar.

Eftersom det finns många olika typer av syn på missbrukare och hur man skall komma tillrätta

med narkotikan kan det knappast vara en objektiv verklighet. Lagstiftarna avgör med sin syn

på missbrukare och narkotika hur rättsapparaten skall se på dessa. Dessutom skulle

narkotikastrafflagens många ändringar kunna vara ett tecken på att synen på narkotika (och

även missbrukare) förändrats under årens lopp. Det är dessutom mycket troligt att det var

andra människor som lagstiftade i början på 90-talet än i slutet på 60-talet, vilket kan påverka

18

lagändringarna eftersom olika människor har olika syn på problemet, precis som att olika

teorier och influenser påverkar. Sammanfattningsvis kan man säga att jag skaffar mig kunskap

genom att tolka något som i sin tur är konstruerat av författarna bakom propositionerna och

som dessutom kan skilja sig mellan propositionerna. Det sistnämnda är det som min analys

fokuserar på, att hitta skillnader och likheter mellan propositionerna. Jag kommer alltså inte

kunna få fram någon objektiv verklighet, men det är inte heller syftet med uppsatsen, utan

syftet är just att få fram lagstiftarens subjektiva syn på missbrukare och hur man skall

bekämpa narkotikans utbredning.

3.4 Material

Mitt material består av delar av två propositioner. Dessa är båda kopplade till

narkotikastrafflagen (1968:64). Den första låg till grund för narkotikastrafflagens första

utformning medan den andra låg till grund för lagändringen 1993 då en tydlig straffskärpning

gjordes. Båda propositionerna tillsammans utgör 170 sidor, jag har dock valt ut vissa delar

eftersom inte hela propositionerna är relevanta för min undersökning. Vilka delar jag valt

samt varför finns närmare beskrivet nedan i avsnittet ”Avgränsning och urval”.

3.5 Avgränsning och urval

Min första avgränsning handlar om vilken lag jag skall använda. Här har jag valt

narkotikastrafflagen eftersom den spänner över båda de områden jag skall undersöka - hur

man skall hantera missbrukare och hur man skall hantera narkotikaproblemet i stort. Andra

lagar som rör mina områden är till exempel lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

och lag (2000:1225) om straff för smuggling (eftersom den rör bland annat

narkotikasmuggling), men eftersom narkotikalagen behandlar hela mitt syfte och är just den

lag som syftar till att bekämpa narkotikans utbredning är den mest relevant.

För att få svar på mina frågeställningar bör källor som ligger till grund för lagstiftningen

användas, eftersom det är lagstiftningens syn på missbrukare och fokus som jag vill

undersöka. Bland dessa källor finns till exempel propositioner, Statens Offentliga Utredningar

(SOU:er), motioner och remissvar. I en proposition motiveras lagförslaget och lagstiftaren

informerar om hur denne vill att man skall komma tillrätta med brottsligheten som lagen

avser, och även hur lagen skall tolkas och användas. Av den anledningen har jag valt att

undersöka narkotikastrafflagens propositioner eftersom det är där jag tror mig kunna utläsa

vilken syn på missbrukare som ligger bakom lagstiftningen och hur lagstiftaren vill angripa

19

narkotikaproblemet. De övriga källorna behandlar också detta men propositionerna är det som

ligger närmast lagen och här återfinns även lagstiftarens resonemang. SOU:er, motioner och

remissvar kommer alltså inte behandlas eftersom de ligger tidigare i lagstiftningsprocessen än

propositioner och dessutom inte är skrivna av den som stiftat lagen.

Inledningsvis ville jag bestämma vilket tidsspann jag skulle ha för min undersökning; ett

tillräckligt stort tidsspann för att få med betydande ändringar, men samtidigt inte ett för stort,

eftersom behovet av avgränsning var ganska stort. Jag beslutade tidigt att lagens första

version från 1968 skulle vara utgångspunkt för jämförelsen.

Ett alternativ till propositionen från 1993 hade varit att undersöka 1988 års proposition som

föranledde kriminaliseringen av eget bruk. 1988 års proposition innebar en straffskärpning,

som sedan förstärktes ytterligare 1993. Eftersom utvecklingen från 1968 till 1988 gått åt ett

straffskärpande håll, och sedan fortsatt i samma riktning genom propositionen från 1993 är

sannolikheten stor att jag får grepp om en större förändring i synen på missbrukare och

narkotikaproblemet. Man kan visserligen tänka sig att utvecklingen gått åt ett håll och sedan

tillbaka men eftersom båda propositionerna är straffskärpande är det troligare att utvecklingen

gått åt ett och samma håll.

För att få reda på de viktigaste ändringarna i narkotikastrafflagen läste jag delarna ”Svensk

straffrättshistoria – narkotikalagstiftningens utveckling” och ”Narkotikabrott enligt gällande

lag” i kapitlet ”Narkotikabrotten och kontrollen av bruket av narkotika genom straffrättsliga

medel”. Kapitlet återfinns i boken ”Narkotika. Om problem och politik” (Träskman 2011, s.

52-66). Här märkte jag att de två viktigaste förändringarna när det gällde synen på

missbrukare var kriminaliseringen av eget bruk 1988 samt straffskärpningen 1993. Beslutet

blev att välja bort 1988 års lagändring. Anledningen till det var att jag fick ett större tidsspann

genom att välja lagändringen från 1993 vilket ger möjlighet att se större och fler förändringar.

Nackdelen med detta val är att jag inte får någon bild av hur utvecklingen sett ut under åren

mellan de två propositionerna. Syftet är dock inte att undersöka någon sådan utveckling.

Eftersom det endast är en pilotstudie är den begränsad till skillnaden mellan propositionerna.

När det gäller själva propositionens innehåll kommer jag fokusera på de förslag till ändringar

som rör narkotikastrafflagen, eftersom min undersökning handlar om missbrukare och eget

bruk. Jag kommer alltså inte att undersöka de delar som rör till exempel smuggling av

20

narkotika. Propositionen innehåller även ändringar i lagen om vård av missbrukare i anstalt

och hade visserligen kunnat vara intressant. Men eftersom det inte rör narkotikastrafflagen

kommer jag inte att undersöka denna del.

Den största fördelen med mitt urval är att det är ganska begränsat. Det gör det lättare för mig

att inom tidsramen för min undersökning verkligen gå på djupet i materialet. Dessutom gör

det begränsade urvalet att jag endast får med sådant som är relevant för min frågeställning,

vilket påverkar validitet och reliabilitet på ett positivt sätt.

En nackdel med urvalet är att jag förlorar annan information som hade varit intressant (till

exempel i lagen om vård av missbrukare i anstalt) men den informationen är inte relevant för

min undersökning eftersom jag begränsat mig till narkotikastrafflagen. Detsamma gäller

angående att mitt urval endast består av två propositioner, här får jag bara med skillnaderna

mellan dessa två och missar utvecklingen där i mellan. Men precis som ovan är inte det

relevant i denna undersökning då det, som jag motiverat tidigare, handlar om att endast

jämföra två propositioner.

3.6 Validitet, reliabilitet & genomskinlighet

Validitet innebär i grunden att man verkligen mäter det man avser att mäta (Bryman 2002, s.

88). När det gäller kvalitativ forskning så mäter man dock inte, och får därför använda sig av

en något annorlunda definition. Man får istället fråga sig om man verkligen undersöker det

man avser att undersöka (Bryman 2002, s. 257). Ger den metod och det material jag valt en

bild av synen på missbrukare och narkotikaproblemet i narkotikalagstiftningen 1968

respektive 1993?

När det gäller extern validitet, om resultatet kan generaliseras utanför det sammanhang som

undersökningen har gjorts inom, kan man dra slutsatsen att någon sådan validitet inte går att

uppnå. Synen på missbrukare och hur man bör agera för att bekämpa narkotikan kan möjligen

antas vara likartad hos till exempel Socialstyrelsen eftersom det är en statlig myndighet.

Synen kan dock vara en helt annan hos till exempel Anonyma Narkomaner. I olika kontexter

har man olika syn på saker och ting (Bryman 2002, s. 270). Någon generalisering utanför det

lagstiftande sammanhanget blir nog därför inte möjlig, men undersökningens syfte är att ta

reda på hur det ser ut i lagstiftningen, varför någon generalisering utanför den ramen inte är

efterfrågad.

21

I en utvecklad version av denna undersökning skulle man kunna använda sig av

respondentvalidering. Det innebär kortfattat att man låter de personer som varit föremål för

undersökningen ta del av materialet och bekräfta eller dementera att resultatet stämmer

(Bryman 2002, s. 259). I mitt fall hade det inneburit att författarna bakom propositionerna får

ta del av mitt resultat och svara på om jag tolkat deras syn på missbrukare rätt. Detta skulle

dock bli alldeles för omfattande för att kunna genomföras i denna undersökning.

En annan fråga när det gäller validitet är om det material jag valt ut är relevant för

undersökningen? Den frågan blir extra viktig i det här fallet då jag väljer ut specifika delar ur

huvudmaterialet. Detta kräver en stor noggrannhet för att få med alla delar som är relevanta

för mina frågeställningar, och att inte få med irrelevanta delar.

Reliabilitet som huvudbegrepp innebär att resultatet från det man undersökt är tillförlitligt.

Extern reliabilitet (eller intersubjektivitet) betyder att någon annan forskare kan göra samma

undersökning och få samma resultat (Bryman 2002, s. 257f). Här kan diskuteras om extern

reliabilitet kan uppnås i min undersökning. I en optimal värld när det gäller hermeneutik och

kvalitativ innehållsanalys skall alla få samma resultat, men det är nog tyvärr bara en utopi.

Med god genomskinlighet kan jag dock få väldigt bra förutsättningar för extern reliabilitet.

Genomskinlighet innebär att man tydligt redovisar vilket material man använt och hur man

gått till väga för att komma till fram till sitt resultat (Esaiasson m.fl. 2004, s. 23). Dessutom är

det viktigt att jag är noggrann i beskrivningen när det gäller saker som forskarroll,

vetenskapsteori och de olika perspektiv jag utgår från när det gäller hermeneutiken för att

underlätta för andra forskare att replikera studien och få samma resultat (Bryman 2002, s.

257). Intrasubjektivitet innebär att jag skall kunna göra om undersökningen vid ett senare

tillfälle och få samma resultat. Även detta blir möjligt tack vare en noggrant utformad

undersökning. Mitt material är dessutom inte föränderligt vilket ökar inter- och

intrasubjektiviteten (Esaiasson m.fl. 2004, s. 23).

3.7 Forskarroll

I min undersökning går jag in med en viss förförståelse i ämnet. Valet av ämne baseras delvis

på att jag finner det intressant, vilket medför att jag sedan tidigare är insatt till viss mån. Jag

har vissa egna åsikter om hur narkotikapolitik bör utformas, hur man skall stävja missbruk

samt hur staten bör se på missbrukare. Självklart skulle det eventuellt kunna påverka resultatet

i slutändan om det visar sig att lagstiftarnas syn på missbrukare skiljer sig från min. Jag vill

22

dock påminna om att mitt syfte är att tolka och sedan beskriva lagstiftarnas syn på

missbrukare och narkotikaproblemet, inte att diskutera huruvida den är bra eller dålig (för att

komma till rätta med missbruk). Med det sagt ser jag inte mina eventuella

meningsskiljaktigheter med lagstiftarna som något problem.

Det skall även tilläggas att mina tidigare erfarenheter och kunskaper i ämnet påverkar

forskningen, men det är precis som Esaiasson m.fl. skriver ett problem som alltid är

närvarande i all samhällsvetenskaplig forskning (Esaiasson 2004, s. 246). Med tanke på att det

är jag som gör min egen tolkning av texten är det dock möjligt att resultatet påverkas också av

denna anledning, att jag kanske tolkar det på ett annat sätt än författarna menar. Här gäller

precis som nämnts tidigare upprepad läsning och noggrannhet för att öka möjligheten att sätta

mig in i författarens syn på ämnet.

Jag har även min egen definition av vissa centrala begrepp som tas upp i undersökningen,

kanske framförallt ordet ”missbrukare”. Detta kan naturligtvis påverka min uppsats varför jag

istället valt att använda mig av de lexikaliska definitionerna som jag redogjort för i början av

uppsatsen.

4. Resultat

4.1 1968 års proposition

Propositionen innehåller förslag till en ny narkotikastrafflag med skärpta straff som skall

ersätta den tidigare narkotikaförordningen. En viktig ståndpunkt som uttrycks flera gånger,

bland annat i nedanstående citat, är att trots den skärpta lagstiftning som propositionen

innebär vill man att missbrukare skall dömas till vård i stor utsträckning, snarare än till böter

eller fängelse. Dessutom påpekas det att det inte bara handlar om att bereda vård för den

dömde utan att vården måste få ökade resurser för att kunna ge effekt.

Domstolarna har genom brottsbalkens införande fått ökade möjligheter att i stället för

att döma till straff överlämna den dömde till olika former av vård. Denna utveckling –

som måste anses tillfredsställande från de vårdsynpunkter som kommittén har att i det

följande anlägga – blir emellertid ett slag i luften i den mån vårdresurserna ej räcker till.

Kommittén har i sitt första delbetänkande framlagt förslag som syftar till ökade

vårdmöjligheter. Också ur de nu aktuella aspekterna är det emellertid nödvändigt att

vården erhåller ökade resurser (prop. 1968:7, s. 81).

23

Vården är enligt propositionen något som måste ges i både form av medicinsk och psykisk

vård och social hjälp för att både avhjälpa beroendet och även anpassa missbrukaren till

samhället. Målet är också att spåra upp missbrukare och få dessa att ta emot frivillig vård

snarare än att döma de till tvångsvård, även om det också kan bli fråga om det sistnämnda i de

fall det krävs. Det tydliggörs att det inte räcker med att bekämpa det enskilda missbruket utan

att man även måste komma tillrätta med de orsaker som ligger till grund för missbruket (till

exempel sociala) (prop. 1968:7, s. 62ff).

Vidare har framhållits att åtminstone vissa missbrukare måste betecknas som sjuka och

att ett straff för olaga innehav för dem på sätt och vis innebär ett straff på grund av

sjukdomen. Detta betraktelsesätt leder emellertid också till att t. ex. grova

försäljningsbrott, begångna av missbrukare för att skaffa medel till fortsatt missbruk, i

princip skulle vara straffria. De synpunkter som ligger bakom ett sådant resonemang

synes ej vara av beskaffenhet att kunna påverka själva kriminaliseringen men väl

däremot påföljden. Den omständigheten att gärningsmannen är sjuk torde ej böra

medföra att en gärning av angivet slag i och för sig ej skall vara belagd med påföljd. En

missbrukare, som begår ett brott, vilket som helst, skall däremot givetvis erhålla

erforderlig vård. I detta sammanhang bör understrykas det angelägna i att domstolarna i

mål mot läkemedelsmissbrukare inhämtar i vart fall sådant läkarintyg som avses i 7 §

lagen om personundersökning i brottmål. Överlämnande till sluten eller öppen

psykiatrisk vård jämlikt 31 kap. 3 eller 4 § BrB torde ofta visa sig vara lämpligt som

påföljd (prop. 1968:7, s. 85).

Här ovan ser vi ett resonemang kring det synsätt att vissa missbrukare måste anses som sjuka

snarare än brottslingar. Problemet då blir precis som påpekas att brott som är en indirekt orsak

av missbruket inte heller skulle leda till påföljd. Slutsatsen från författaren blir att dessa brott

skall vara belagda med straffansvar, men att domstolen rekommenderas att döma till vård i

sådana fall där personer begår brott som är relaterade till deras missbruk.

Det nämns även i propositionen att domstolen rekommenderas att döma till vård i de fall där

det är lämpligt. Dels påpekas att domstolen skall ”i det enskilda fallet anpassa påföljden efter

det föreliggande vårdbehovet” och dels att påföljden skall vara sådan att den underlättar den

dömdes anpassning i samhälle. Angående lagföring anförs vidare att domstolen precis som

tidigare skall använda sig av åtalsunderlåtelse i stor utsträckning, framförallt på unga

människor. Detta innebär att man inte skall dömas inför domstol men ändå ges vård för

missbruket. Det motiveras med att ”samhällets åtgärder skall i första hand vara att hjälpa och

bota, inte att straffa” (prop. 1968:7 s. 107f).

24

Ett annat citat ur propositionen som jag anser är av största vikt att lyfta fram är ” Det är alltså

inte avsett att straffskärpningar skall få minska möjligheterna för den illegala hanteringens

offer att erhålla erforderlig vård.” (prop. 1968:7, s. 108). Här visas tydligt på lagstiftarens syn

att missbrukarna inte helt och fullt kan hållas ansvariga för sin brottslighet på grund av

sjukdom (missbruket), och att de är offer för de som tillverkar och säljer narkotika. På sidan

63 i propositionen påpekas också att samhället utöver de förebyggande åtgärderna måste se

till att ”den som drabbas av den sjukdom missbruket utgör får en vård och behandling som

kan befria honom från beroendet av medlet” (prop. 1968:7) vilket också är ett tecken på att

missbrukare ses som sjuka och måste tas om hand och vårdas.

Jag vill ingalunda bagatellisera risken av att kriminalisering av innehav kan få vissa

negativa verkningar. Jag har förståelse för att argument kan anföras mot kriminalisering

och är angelägen att ånyo understryka, att strafflagstiftningen inte får vara ett hinder för

strävandena att bereda missbrukare tillfredsställande vård. Som jag förut framhållit är

det min mening att de rättsvårdande myndigheterna bör tillvarata alla möjligheter att

inom ramen för gällande påföljdsbestämmelser och regler om beslut att inte åtala för

brott se till att de vårdbehövande får erforderlig vård. När det gäller valet av påföljd bör

hänsyn tas till den omständigheten att en person innehaft medlen för eget bruk (prop.

1968:7, s. 112.

I citatet ovan påpekas ännu en gång att missbrukare skall dömas till vård snarare än fängelse-

eller bötesstraff, och dessutom att författaren är medveten om att kriminalisering riskerar att

minska möjligheterna till vård. Det poängteras och upprepas även att de möjligheter till straff

som finns inte skall inskränka den vård som erbjud till missbrukare. Den sista meningen som

gäller val av påföljd skulle kunna tolkas som att en person som innehar en mängd narkotika

för eget bruk skall beredas vård för sitt missbruk, medan en person som säljare snarare skall

dömas till böter eller fängelse. Detta skulle i så fall tyda på att man vill hindra langningen

genom straff och stävja missbruket genom vård.

I propositionen diskuteras argument för och emot kriminalisering av innehav av narkotika.

När det gäller argument mot kriminalisering har jag tidigare lyft fram det resonemang som

förts om att vissa missbrukare måste anses sjuka och därför skall beredas vård snarare än

fängelse- eller bötesstraff. Dessutom framförs antagandet att missbrukare kan avskräckas från

att självmant uppsöka vård på grund av rädslan att bli straffade för sitt innehav. Det

argumentet mot kriminalisering avfärdas dock med att det inte finns några belägg för sådana

konsekvenser och att missbrukare kan lita på läkares tystnadsplikt (prop. 1968:7, s. 85).

25

Utöver det lyfter man fram argument för kriminalisering i nedanstående citat:

För kriminalisering torde, enligt kommittén, tala såväl grundsynen i konventionen som

de numera allt intensivare ansträngningarna att komma åt de allvarliga illegala

förfarandena på området. Det har visserligen framhållits att det inte spelar så stor roll

om personer som innehar t. ex. ringa mängd av narkotika skulle slippa undan

ingripande. Straffstadgandets verkliga betydelse ligger givetvis ej heller i möjligheten

att komma åt denna kategori. Från polis- och åklagarhåll har emellertid betonats att man

från en »innehavare» kan komma fram till de personer man mest önskar nå, nämligen

storförsäljarna. En inskränkning av möjligheten att närmare undersöka innehavaren

skulle i sin tur kunna minska möjligheterna att skaffa bevis mot langarna.

Förutsättningarna för att tillgripa t. ex. husrannsakan i angivna fall skulle, såvitt

kommittén kan bedöma, minska. Det allmänna önskemålet att straffbestämmelsen ej

tillämpas på rena bagatellfall torde kunna tillmötesgås på så sätt att åtal för gärningen

underlåts. Av den undersökning rörande åtalseftergifter i Stockholm åren 1964 och

1965 som kommittén låtit utföra framgår också att åtalseftergift tillämpas i stor

omfattning beträffande olaga innehav (prop. 1968:7, s. 85f).

Ovan påpekas att kriminalisering av innehav är nödvändigt även när de personer som grips

endast har små mängder narkotika på sig eftersom både polis och åklagare anser att dessa

missbrukare kan leda fram till de stora langarna, en möjlighet som man genom fortsatt

kriminalisering vill behålla. Detta citat leder även in på nästa stora ståndpunkt i propositionen,

nämligen att det är langarna man vill fokusera på och komma åt snarare än missbrukarna. Det

görs ganska tydligt då författaren framhåller att syftet med kriminalisering av innehav av små

mängder inte är att komma åt den enskilde missbrukaren, utan att få fast de stora langarna.

Det föreslås även att man skall använda sig av åtalsunderlåtelse just för att inte straffa

missbrukare som endast innehar små mängder för eget bruk, vilket enligt kommitténs

undersökningar också har varit fallet under senare år. Man vill alltså få tag på missbrukarna

för att komma åt langarna, utan att straffa de förstnämnda.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det nödvändigt att samhällets

åtgärder för att bekämpa den illegala hanteringen av beroendeframkallande medel

vidgas. För att motverka missbruket är det särskilt angeläget att bekämpa den illegala

handeln med sådana medel. Framför allt bör man med kraft söka ingripa mot personer

som i yrkesmässiga former distribuerar narkotika. Den illegala handeln med narkotika

är ett av de främsta exemplen på organiserad brottslighet och den bedrivs av

organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning och personal. Kan

man effektivt komma åt de illegala distributionsleden, torde mycket vara vunnet i

kampen mot missbruket. Även andra former av illegal hantering av sådana medel bör

dock självfallet bekämpas (prop. 1968:7, s. 106-107).

Citatet ovanför förtydligar det som sagts innan beträffande författarens fokus på langarna.

Självklart vill man, som går att utläsa ur citatet, få bukt med missbruket, men man vill lägga

26

fokus på langarna och anser dessutom att det är en del i arbetet i att minska missbruket.

Vidare påpekas på sidan 112 i propositionen att när innehav ”utgör led i en verksamhet som

har till syfte att överlåta eller smuggla narkotika” skall det bedömas som grovt narkotikabrott

vilket understryker uppfattningen att langningen skall bemötas med hårdare straff (prop.

1968:7). Att langningen föranleder hårdare straff kan ses som en självklarhet då det ofta rör

sig om större mängder narkotika, men troligtvis handlar det snarare om vilken strategi

författaren vill använda för att bekämpa narkotika. Hårdare straff är ett tecken på att man

anser att fokus skall läggas på langningen snarare än den enskilde missbrukaren. Det bedöms

nämligen som grovt brott på grund av att innehavet sker i just överlåtelsesyfte och inte enbart

på grund av att det är en stor mängd narkotika.

Det påpekas även på sidan 107 att rättsvårdande myndigheter (till exempel domstol och polis)

skall få större möjligheter att ingripa mot langningen och att man genom straffskärpningar och

kriminalisering vill komma åt den olagliga handeln och därigenom stävja missbruket (prop.

1968:7), vilket även det är ett tecken på att man vill fokusera på langningen.

Det skall även genom nedanstående citat påpekas att det inte handlar om ett 100%-igt fokus

på langningen, utan att man också vill minska efterfrågan, även om man i propositionen

överlag har ett större fokus på langningen än på den enskilde missbrukaren:

Som kommittén framhållit motverkas den illegala hanteringen av åtgärder som minskar

efterfrågan (upplysning och vård) och av åtgärder som minskar överlåtarnas tillgång till

beroendeframkallande medel (prop. 1968:7, s. 107).

4.2 1993 års proposition

Före 1993 års proposition var som tidigare nämnts eget bruk redan kriminaliserats och

rubricerades som ringa narkotikabrott, men bestraffades som högst med böter. Med eget bruk

menas här att endast ha narkotika i blodet, och inget innehav ens av väldigt små mängder

(innehav var ju kriminaliserat redan före 1988) Dessutom fanns en särreglering som innebar

att en person inte kunde dömas för eget bruk av narkotika om detta uppdagades när denne

sökte vård för sitt missbruk, trots att eget bruk egentligen är ringa narkotikabrott (prop.

1992/93:142, s. 9).

27

De förslag till lagändringar som gjorts i propositionen från 1993 är för det första att man

ändrar straffskalan för ringa narkotikabrott så att den innehåller både böter och fängelse även

för eget bruk. Dessutom vill man ta bort undantaget för den som söker vård.

Synen på narkotikamissbruk överlag är i propositionen från 1993 väldigt allvarlig och det ses

som ett mycket stort problem:

Missbruket av narkotika har under de senaste decennierna utvecklats till ett av

samhällets allvarligaste och mest svårlösta problem. De som direkt eller indirekt

kommer i kontakt med missbruket åsamkas svåra lidanden och missbruket ger upphov

till många personliga tragedier. I missbrukets kölvatten följer ofta en allt grövre

kriminalitet (prop. 1992/93:142, s. 14).

Utöver detta finns det två viktiga ståndpunkter i propositionens syn på missbrukare. Dels vill

man fokusera på vård för att få bukt med missbruket, och dels vill man lägga fokus på

missbrukarna snarare än langarna. Det förstnämnda illustreras med följande citat:

Om brottet ligger på fängelsenivå är domstolens möjligheter att döma till skyddstillsyn

av stor betydelse. Enligt 30 kap. 9 § brottsbalken kan rätten som särskilt skäl för

skyddstillsyn beakta om den tilltalade undergår behandling för missbruk som kan antas

ha samband med hans brottslighet (prop. 1992/93:142, s. 19).

Ovan ser man alltså att en missbrukare som får behandling skall dömas till skyddstillsyn även

om brottet i sig bör ge fängelse, detta antagligen för att premiera behandling och få fler att ta

emot behandling för sitt missbruk. Även i citatet nedan påpekas vikten av att erbjuda

missbrukare vård.

Det är viktigt att insatserna mot narkotika kan fortsätta inom ramen för

brottspåföljderna. Om den dömde är missbrukare bör man försöka att komma till rätta

med hans drogproblem så långt detta är möjligt. Åtgärder av olika slag kan då bli

aktuella. Vårdinsatser är givetvis särskilt viktiga (prop. 1992/93:142, s. 15).

Just formuleringen ”om den dömde är missbrukare” i ovanstående citat skulle kunna tolkas

som att även den som inte är dömd för just missbruk utan för något annat brott (till exempel

stöld för att få pengar till droger) skall dömas till vård om brottet är en konsekvens av

missbruket. Vidare påpekas på samma sida att man vill förbättra missbrukarnas

vårdmöjligheter (prop. 1992/93:142, s. 15).

Det är viktigt att samhället uttrycker ett avståndstagande från varje olovlig befattning

med narkotika. Konsumtionen är ytterst en förutsättning för all narkotikabrottslighet.

28

Kriminaliseringen av det egna bruket år 1988 riktade uppmärksamheten mot

missbrukarna (prop. 1992/93:142, s. 15).

I citatet ovan ser man precis som i nästa citat att fokus läggs på missbrukarna, dels genom

uttalandet att konsumtionen är förutsättningen för all narkotikabrottslighet men även det

sistnämnda, att 1988 års kriminalisering av eget bruk riktade fokus mot missbrukarna. Detta

kan tolkas som att man vill få bort missbruket i första hand och anser att man på så sätt kan få

bukt med narkotikaproblemet i stort. Visserligen säger man inte rakt ut att det var bra att eget

bruk kriminaliserades, men i propositionen ges inga förslag till att ta bort denna

kriminalisering vilket får tolkas som att man vill ha ett fortsatt förbud mot eget bruk.

Vidare diskuteras vikten av att ingripa mot lindriga narkotikabrott eftersom man då dels kan

”markera allvaret i situationen” och sätta in nödvändiga åtgärder tidigt i missbruket för att

hindra detta från att utvecklas (prop. 1992/93:142, s. 15). Detta illustreras även med orden

”Förslagen syftar bl.a. till att ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft förhindra att unga

människor fastnar i missbruk (---)” som handlar om själva syftet med propositionen (prop.

1992/93:142, s. 1).

Såsom nedan kommer att redovisas föreslås i detta lagstiftningsärende att den

hittillsvarande straffrättsliga särregleringen vad avser eget bruk upphävs. Detta skall ses

som ett uttryck för att lagstiftaren ser allvarligt även på de narkotikabrott som begås i

missbrukarledet (prop. 1992/93:142, s. 16).

Citatet ovanför behandlar det jag tog upp tidigare, nämligen att även ringa narkotikabrott som

enbart består i eget bruk skall ha fängelse i straffskalan. Motiveringen är som synes att man

inte bara ser allvarligt på langning och organiserad narkotikabrottslighet, utan även den

enskilda individens missbruk. Detta pekar på ett tydligare fokus på att komma åt den enskilda

missbrukaren. Man påpekar dock (enligt citatet nedan) att skillnaden mellan eget bruk och

innehav för eget bruk är på pass litet att brotten inte skall ha olika straffskalor, men att eget

bruk som riktlinje fortsatt skall bestraffas med böter.

I påföljdshänseende är det naturligt att innehavsbrottet kan behandlas strängare än eget

bruk, men skillnaden kan knappast anses så betydande att den motiverar olika

straffskalor. Det kan i detta sammanhang finnas anledning att erinra om att de

rättstillämpande myndigheterna fastställer påföljden med hänsyn till det särskilda

brottet. Om brottet ligger på bötesnivå skall påföljden bestämmas i enlighet härmed

även om fängelse ingår i straffskalan.(---) Huvudregeln bör dock alltjämt vara att eget

bruk skall bestraffas med böter (prop. 1992/93:142, s. 18-19).

När det gäller motivet till slopandet av särregleringen för eget bruk som nämndes tidigare

finns det ytterligare en anledning till detta. Villkoret för att använda processuella tvångsmedel

29

är som påpekas nedan att brottet som misstänks skall kunna ge fängelse. Processuella

tvångsmedel innebär till exempel urin- och blodprov, visitation och husrannsakan (Nordh

2007, s. 115f). Med tanke på att möjligheten till processuella tvångsmedel är ett av motiven

till införandet av fängelse i straffskalan för eget bruk och det faktum att riktlinjen för straff för

eget bruk fortfarande är böter får detta tolkas som att man inte är ute efter att sätta

missbrukare i fängelse. Det är snarare så att man bara vill ha ökade möjligheter att fånga upp

missbrukarna utan att för den sakens skull döma de till hårdare straff, vilket belyses i citatet

nedan:

Jag vill i detta sammanhang framhålla att om särregleringen slopas får detta genomslag

för tillämpningen av ett flertal bestämmelser av processuell natur. I synnerhet gäller det

ändringen av straffskalan, eftersom flera bestämmelser endast är tillämpliga på brott

som kan föranleda fängelse. Hit hör vissa regler om tvångsmedel som husrannsakan,

kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Med den föreslagna ordningen skulle dessa

regler bli tillämpliga vid misstanke om eget narkotikabruk som utgör ringa brott. När

det gäller kroppsbesiktning kan det bli aktuellt att söka efter färska stickmärken på

kroppen eller att ta urinprov (prop. 1992/93:142, s. 19).

5. Diskussion

Det finns i resultaten en hel del kopplingar till den tidigare forskning som jag tagit upp. Mina

resultat, att fokus skiftat från langare till missbrukare bekräftas av det Träskman skriver. Även

de anledningar till införandet av fängelse i straffskalan som Träskman anger, det vill säga att

man vill komma åt missbrukarna, går att finna i den senare av propositionerna. Vidare är

citatet från 1993 års proposition om narkotikaproblemets utveckling väldigt talande för ett av

de synsätt på narkotika som Sahlin skriver om, att det ses som ett allvarligt folkhälsoproblem.

Den synen kan man se redan i den första propositionen, men i den andra har tonen skärps och

man ser ännu allvarligare på narkotika. Hennes beskrivning av narkotikaproblemet som en

blandning av olika synsätt står även delvis att finna i propositionerna. Man kan urskilja en

blandning av inte bara synen på missbruk som ett samhällsproblem, utan även den

straffrättsliga synen (att missbruk är ett brott) och det medicinska synsättet (att missbrukare

skall få vård).

Den stora skillnaden mellan propositionerna som lyfts fram går hand i hand med slutsatsen i

den BRÅ-rapport som presenteras i avsnittet om tidigare forskning, nämligen att fokus skiftat

från langarna till missbrukarna. Även om BRÅ-rapport är publicerad sju år efter 1993 års

30

proposition konstateras det i rapporten att det är en medveten strategi från rättsväsendet att

fokusera mer på missbrukarna.

I resultatavsnittet märks både likheter och skillnader mellan propositionerna. Även om man i

propositionen från 1968 vill sätta in åtgärder mot både missbrukare och langare så finns det

ett tydligt fokus på langningen. Langarna ses som ”boven i dramat” och orsaken till att

människor missbrukar. Genom att komma åt langarna och strypa tillgången på narkotika tror

man sig kunna komma tillrätta med problemet. Tanken kring de missbrukare som straffas för

narkotikabrott är att man skall få de att upphöra med narkotikaanvändningen genom vård och

inte fängelsestraff. Just uttrycket ”den illegala hanteringens offer” är väldigt talande för att

man snarare ser missbrukarna som offer för omständigheter än som personer som själva väljer

att ta droger.

I propositionen från 1993 har åsikterna svängt en del. Fokus har skiftat från langarna till

missbrukaren, man anser att det krävs åtgärder mot den enskilde individen för att få bukt med

missbruket. Genom att införa fängelse i straffskalan för ringa narkotikabrott (eget bruk och

innehav av mycket små mängder) vill man ge polisen större möjligheter att få fram hållbara

bevis mot missbrukare, eftersom detta gör att man kan ta urin- och blodprov. Dessutom ger

fängelse i straffskalan domstolen möjlighet att döma till vårdinriktade påföljder vilket inte går

om straffskalan endast innehåller böter. Man är dock noga med att påpeka att fängelse införts

i straffskalan snarare som ett medel för att hjälpa och vårda missbrukare, än som en anledning

att sätta dessa i fängelse. Det anses att praxis fortsatt bör vara att eget bruk endast leder till

böter och inte till fängelse. Praxis innebär ett slags riktlinje angående hur man skall döma i

olika typer av fall. När det gäller ringa narkotikabrott som bedöms röra eget bruk finns

visserligen möjligheten att döma till fängelse men författaren föreslår att praxis (alltså

riktlinjen) bör vara att domstolen i dessa fall ger böter som maxstraff. Vidare anförs att

domstolen bör utnyttja möjligheten att döma till skyddstillsyn tillsammans med vård för

missbruket när det gäller ringa brott, eller att helt underlåta åtal. Även fast fokus skiftat från

langarna till missbrukarna har man alltså fortfarande kvar uppfattningen om att

narkotikamissbrukare skall vårdas och hjälpas, inte straffas. Dessutom bör det påpekas att

även om fängelse infördes i straffskalan för ringa narkotikabrott först 1993 så

kriminaliserades eget bruk redan 1988, vilket tyder på att fokus hade börjat skifta från

langaren till missbrukaren redan innan 1993 års proposition.

31

När det gäller mjuk determinism som diskuteras i teoriavsnittet finns det gradskillnader inom

teorin. Man kan antingen anse att människan har ytterst begränsad fri vilja, alltså mjuk

determinism med stark dragning åt determinism. Det kan också vara på så sätt att människan

har en hög grad av fri vilja, men att den i viss mån är begränsad, alltså mjuk determinism med

stark dragning åt rational choice. Synen på missbrukare i propositionerna har tydliga drag av

mjuk determinism: man ser missbrukare som offer och har vård som angreppssätt vilket är

tecken på ett deterministiskt synsätt. Man har dock även straff så som fängelse och böter i

syfte att avskräcka människor från att använda droger vilket är mer speglas av teorin om

rational choice Detta skulle kunna tolkas som att man vill få allmänpreventiva effekter av

fängelse och böter, det vill säga avskräcka människor från att börja med droger genom hot om

straff, men att de som redan fastnat i ett missbruk inte kan välja själva att sluta utan måste få

vård. Båda propositionerna lägger dock stort fokus vid vård vilket speglar mjuk determinism

med dragning mer åt det deterministiska hållet än åt rational choice.

Om man tittar på den första propositionen kan man tydligt urskilja att skulden inte läggs på

missbrukarna. Eget bruk av narkotika är inte ens straffbart. Som jag nämnt ovan ses

missbrukarna snarare som offer för langarnas illgärningar. Detta innebär ett synsätt ganska

närstående det deterministiska. Missbrukarna kan inte välja själva om de skall ta droger eller

inte. Synen att missbruk är något som individen inte kan kontrollera och som måste botas är

typiskt deterministiskt. Istället måste man som Sarnecki skriver ”undanröja de förhållanden

hos individen själv eller i hans/hennes omgivning (t.ex. genom vård, behandling eller åtgärder

som förändrar samhället) som gör att individen begår brott” (2009, s. 46). Alltså ge

missbrukare vård och även få bort langningen, som i den första propositionen ses som en av

orsakerna till missbruket. Men det finns även drag av rational choice eftersom man vill

utdöma vård endast till de som behöver det, vilket får tolkas som att det enligt författarna

bakom propositionen även finns de som kan avskräckas genom straff, eftersom det finns både

vård och straff som möjlig påföljd. Det fanns vid tiden för den första propositionen möjlighet

att döma olika personer till olika påföljder även fast de begått samma brott. Påföljden är alltså

inte bara beroende av brottets art, utan även av vad som är bäst lämpat för individens

anpassning till samhället (Prop. 1968:7, s. 107). Detta förstärker det jag nämnde i

teoriavsnittet, att en teori inte kan gälla för alla brottslingar. Det faktum att det finns möjlighet

att döma till olika straff för samma brott påpekas även i propositionen, där man lägger vikt vid

att påföljden skall vara individanpassad. Det finns möjlighet till påföljder mer kopplade till

rational choice (böter eller fängelse) och även påföljder mer kopplade till determinism (vård)

32

vilket tyder på att propositionen har en syn på missbrukare som inte är strikt åt antingen

rational choice eller determinism utan snarare en blandning, det vill säga mjuk determinism. I

den här propositionen ligger dock synen på missbrukare närmre determinismen eftersom man

lägger stort fokus på att undanröja de faktorer som den enskilde missbrukaren inte kan

påverka.

I propositionen från 1993 har det egentligen inte skett särskilt mycket i frågan om hur man ser

på missbrukarna i termer av rational choice eller determinism. I ett första skede skulle man

kunna se införande av fängelse i straffskalan för ringa narkotikabrott som ett tecken på

utveckling mer åt rational choice. Att man genom fängelsestraff vill få individual- och

allmänpreventiva effekter. Men syftet med fängelse i straffskalan är ju faktiskt inte att man

vill sätta missbrukarna i fängelse. Åtgärder är bara ett medel för att lättare kunna få bevis mot

missbrukare (genom blod- och urinprov) och att därefter kunna döma dessa till vårdinriktade

påföljder. Även om man vill fokusera på individen och dess problem snarare än langningen

(till skillnad från den första propositionen) handlar det fortfarande om faktorer som individen

inte själv kan påverka, missbrukaren kan inte välja själv om denne vill sluta eller inte utan

måste få vård för sina drogproblem.

Slutsatsen blir att synen på missbrukare egentligen inte skiljer sig mellan propositionerna,

utan att skillnaden snarare ligger i angreppssättet på narkotikaproblemet i stort. Även om man

i båda propositionerna lägger fram sätt att komma till rätta med både missbrukarna och

langarna så går man från att i den första propositionen ha stort fokus på att undanröja faktorer

utanför den enskilde missbrukaren, det vill säga langningen, till att i den andra mer fokusera

på individen och dennes problem.

6. Framtida forskning

I början av uppsatsen föreslog jag att man i en framtida större undersökning skulle ta reda på

vilken syn på missbrukare som är effektivast för att få bukt med narkotikaproblemet. Även

om det inte fanns någon större skillnad i synen på missbrukare har undersökningen ändå gett

underlag för en större studie. I en sådan skulle man istället för att undersöka vilket

förhållningssätt till missbrukare som är det effektivaste kunna undersöka vilket fokus som är

det effektivaste, skall man fokusera på att komma åt missbrukarna eller langarna? Skall man

satsa på att strypa tillgången eller efterfrågan för att minska användningen av narkotika i

33

samhället? Själva undersökningen skulle kunna gå till ungefär så att man jämför statistik över

narkotikabrottslighet med vilket angreppssätt man haft för att se om det finns något samband

mellan dessa två.

7. Referenser

7.1 Litteratur

Bryman, A (2002) Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB.

Brottsförebyggande Rådet (BRÅ), (2007) Rapport 2007-102-1: Nationella riktlinjer för

missbruks- och beroendevård. Lindesberg: Bergslagens Grafiska AB.

Esaiasson P, Gilljam M, Oscarsson H & Wängnerud L (2004) Metodpraktikan. Konsten att

studera samhälle, individ och marknad. Stockholm: Norstedts Juridik AB.

Nordh, R (2007) Tvångsmedel : kvarstad, häktning, beslag, husrannsakan m.m. Uppsala.

Iustus Förslag AB.

Olsson, B (2011) ”Narkotikaproblemet i Sverige: framväxt och utveckling”. I: Börje Olsson

(red), Narkotika. Om problem och politik, s. 23-42. Stockholm: Norstedts Juridik AB.

Sahlin, I (2011) ”Narkotikapreventionens mål och medel”. I: Börje Olsson (red), Narkotika.

Om problem och politik, s. 73-100. Stockholm: Norstedts Juridik AB.

Sarnecki, J (2009) Introduktion till kriminologi. Lund: Studentlitteratur.

Sohlberg, P & Sohlberg, B-M (2009) Kunskapens former. Vetenskapsteori och

forskningsmetod. Malmö: Liber AB.

34

Tham, H (2003) ”Narkotikapolitken och missbrukets utveckling”. I: Henrik Tham (red),

Forskare om narkotikapolitiken. Rapport 2003:1, s. 5-16. Stockholms Universitet:

Kriminologiska Institutionen.

Träskman, P O (2011) ”Narkotikabrotten och kontrollen av bruket av narkotika genom

straffrättsliga medel”. I: Börje Olsson (red), Narkotika. Om problem och politik, s. 43-72.

Stockholm: Norstedts Juridik AB.

7.2 Offentligt tryck

Prop. 1968:7 Förslag till narkotikastrafflag m.m.

Prop. 1992/93:142 Om åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott.