www.shakespearesallskapet.seSHAKESPEARE 4-2010 - 4 -

Sofia Ledarp som Viola/Cesario/Sebastian. Foto: Petra Hellberg

Sofia Ledarp spelar Viola och Sebastian i Trettondagsafton

Sofia Ledarp. Foto: Petra Hellberg

Sofia Ledarp spelade Sebastian i Trettondagsafton på Stock- holms stadsteater 1993. I allafall på slutet. Helena Bergström speladedubbla roller, både tvillingarna Violaoch Sebastian och för att göra detmöjligt för dem att mötas på slutethade man en stand-in. Hon hette SofiaLedarp och var statist. Nu är det honsom spelar de båda rollerna och SilkeVarga Laurén som är stand-in. SofiaLedarp minns med glädje uppsätt-ningen från 1993.

– Jag låg mest i kulisserna och be-traktade det hela, och det var enföreställning som verkligen träffademig i hjärtat. Det var då jag bestämdemig för att bli skådespelerska. Ochen dröm var att en gång få kommatill stadsteatern och spela Viola iTrettondagsafton.

NU ÄR DETFÖRSTA GÅNGEN SOFIA

Ledarp gör Shakespeare på allvar.Hon är mycket glad över uppgiften.

– Det känns som att det tillhör ensyrke att gå in i den världen och lärasig behandla språket. Det är verkligenen utmaning som skådespelare. OchViola är en fantastisk roll att uppleva.Tänk att Shakespeare skrev detta för400 år sedan, om en föräldralöskvinna som kastas i land efter entraumatisk händelse, ett skeppsbrott,och hon (tror att hon) har förloratsin tvillingbror som står henne sånära. Hon kommer till ett främmandeland, och för att överleva bestämmerhon sig för att hon ska klä ut sig tillman. Det är verkligen hisnande.

DET LÅTER INTE ALLS SOM EN KOMEDI,och Sofia Ledarp håller med.

– Även om Shakespeare själv kalladeden en komedi, så är det verkligenockså en tragedi. Det är en otroligtintressant pjäs. Alla karaktärer är såutmejslade. På det engelska omslagettill pjäsen finns ett åsneansikte, ochhan kallar pjäsen Twelfth Night – orWhat You Will. (Trettondagsafton - vad duvill). Och det är lite som att vi alla äråsnor. Kärleken har inga gränser ellerbegränsningar. Folk blir blixtföräls-kade i Illyrien, och det blir på liv och

död för alla. Och det är samtidigtväldigt komiskt. Vad vill du att jagska vara? Jag kan vara kvinna, man,pojke, flicka. Vad du vill!

SOFIA LEDARP MENAR ATT VI VILL HA

kontroll på vår tillvaro och försökersätta rubriker på allting, för att kunnahantera livet bättre, just för att livetkan vara så svårt.

– Men i Trettondagsafton är det som attShakespeare spelar människan ettspratt. När vi försöka rama in livet påolika sätt, så är det inte som vi tror.Orsino kan bli förtjust i Cesario, somegentligen är en kvinna utklädd till

man, någon som han kan öppna sitthjärta för, medan Olivia som verk-ligen är kvinna, är Orsinos bild avkärleken och av hur en kvinna skavara. Och han ställs inför frågan: Vadär kärlek? Samma sak med Oliviasom blir förälskad i den till man för-klädda Viola. Sedan visar det sig juatt Violas bror Sebastian har överlevt,och att Olivia gifter sig med honomi stället. För mig känns det som attShakespeare har slängt in det där föratt förvecklingen ska fungera och attdet ska bli ett lyckligt slut.

SOFIA LEDARP SPELAR BÅDE VIOLA/Cesario och Sebastian, och hon harfunderat mycket kring de olikarollerna.

– Jag är en kvinna som spelar enkvinnlig roll (Viola), jag klär ut migtill en man (Cesario), och så ska jagdessutom som kvinna spela en man(Sebastian). Det är en utmaning.

PRECIS SOM I TRETTONDAGSAFTON

1993 har man en stand-in i slut-scenen, och i stället för att försökaskyla det, så gör man det helt öppet.

– Hon och jag gör olika rörelser, såpubliken ser när vi byter kläder. Enaminuten är jag Viola och den andraär jag Sebastian. Förhoppningen äratt publiken hänger med på ochuppskattar den teaterleken.

ATT GÖRA BÅDE VIOLA OCH Sebas-tian tycker Sofia Ledarp förstås ärsvårare än att bara göra en avrollerna.

– Men det är samtidigt väldigt roligt.De är tvillingar, och alla i Illyrienförväxlar dem. De är väldigt lika bådesjälsligt och utseendemässigt, och vihar pratat om ifall jag ska försökavara väldigt manlig som Sebastian,men jag tycker det finns något fint iatt både han och Viola är lite andro-gyna. Publiken ska ändå kunna se attjag har ett annat kroppsspråk somSebastian, jag bli lite tyngre, och jaggår igång mer när det blir fight ännär jag spelar Viola. Tjejer är så brapå att göra sig lite ofarliga, och tar

– Även om Shakespeare själv kallade den en komedi, så är det verkligen också en tragedi

SHAKESPEARE 4-2010www.shakespearesallskapet.se - 5 -

gärna mer ansvar än vad män gör, föratt motparten inte ska behöva kännasig dum eller vilsen.

RELATIONEN MELLAN SEBASTIAN OCH

hans bundsförvant Antonio spelasibland smått homoerotiskt, och SofiaLedarp menar att det finns en sådanton i texten, och inte bara mellandem. Antonio säger till exempel atthan dyrkar Sebastian som en Gud,och Orsino blir väldigt förtjust i”mannen/pojken” Cesario.

– En sådan laddning fanns säkert påShakespeares tid, när kvinnorna dess-utom spelades av unga män. Viundersökte det där när vi repeterade,och spelade tydligt en nära relationmellan Sebastian och Antonio i bör-jan, men det har blivit mindre ochmindre. Ändå tror jag att mankommer att märka att de har enalldeles speciell relation. Men omman låter Sebastian och Antonio haen alltför nära relation, kan detkrocka lite med annat i pjäsen, somatt Sebastian får Olivia på slutet, ochatt Antonio blir över.

EN SOM VERKLIGEN BLIR ÖVER PÅ

slutet är Malvolio, en rollfigur som iPeter Habers gestalt spelas medstörsta allvar, och inte bara som denfåntratt som vi ibland har sett honom.

– Det där är väldigt dubbelt. Mal-volio utsätts egentligen för avanceradmobbing. Det är en förnedring aven människa, och det kommer attvara tydligt i vår uppsättning, men vi

kommer samtidigt att uppleva detsom komiskt. Förhoppningen är attman överhuvud taget får en bredupplevelse, att man får skratta, menatt man också får känna det allvarsom finns i pjäsen.

ORSINO ÄR KÄR I OLIVIA, MEN HAN

fascineras av den till Cesario utkläddaViola. Sofia Ledarp tycker Orsino ären intressant rollfigur, fastän mångabrukar tala om rollen som ganskatråkig.

– Den är verkligen inte tråkig. Han ären bild av den typiska mannen, alfa-hannen, krigaren som älskar denvackra fantastiska Olivia. Så träffarhan Cesario och drabbas av honom,sätter honom i gungning, utan atthan egentligen vill det. Han ställsinför en prövning, men försöker hållafast vid den manliga klassiska bildenav hur man ska älska en kvinna, ochhan kämpar med de känslor som haninte borde ha inför Cesario.

– Rollen som Orsino är komplex,och Henrik Norlén tycker att den ärjätterolig att göra. Han gör den ocksåväldigt bra, så att Orsinos och Ce-sarios scener blir på riktigt. Detbränner verkligen till mellan dem .

SAMTIDIGT FRÅGAR SIG SOFIA LEDARP

hur det är det möjligt att på en ochen halv sida i manus få publiken attförstå att Viola är så förälskad i Or-sino.

– Viola säger till Orsino: ”Jag lovar,jag ska gå och fria till er dam. Inte föratt jag vill. Det är ju mig han borde

fria till.” Det är första gången pub-liken får veta att hon är kär, och ock-så första gången man ser henne sompojken Cesario. För att få folk attförstå hur kär hon är, har vi försöktatt fördröja det skeendet genom attlägga in ett sångnummer, sonett nr18(Ska du bli jämförd med en sommar-dag?), vackert tonsatt av Martin Öster-gren. Det hade säkert fungerat utansång också, men det känns som attman får en närhet till Viola och på såsätt lättare förstår hennes förälskelse.

SOFIA LEDARP TYCKER ATT ATT DET

går väldigt fort i slutet av pjäsen.

– Ja, det känns som att Shakespearehar haft bråttom och slängt ihop detväldigt snabbt. Alla får varandra.Utom du! Och kanske du! Så! Klart!

Intervju: Roland Heiel

Sofia Ledarp och Henrik Norlén. Foto: Petra Hellberg Peter Haber som Malvolio. Foto: Petra Hellberg

Henrik Norlén, Sofia Ledarp och Pia Johansson . Foto: Petra Hellberg