www.shakespearesallskapet.seSHAKESPEARE 1-2017 - 4 -

På Folkteatern i Göteborg sätterman upp Hamlet i en bearbet-

ning och nyöversättning avdramaturg Magnus Lindman. Han ärockså verksam på Svriges RadioDrama, och har genom åren översattverk av Schiller, Brecht och Jelinek föratt nämna några. Örjan Andersson står för regi ochkoreografi av Hamlet på Folkteatern.Han har under årens lopp arbetat medregi koreografin i ett stort antal upp-sättningar i såväl Sverige som utom-lands. Ensemblen består av sex skåde-spelare och tre dansare. Jag träffarMagnus och Örjan under repetitions-arbetet.

Magnus: Den första utmaningen äratt få ner det enorma materialet,Shakespeares mest textrika pjäs. Ettav pjäsens stora dilemman är att deninte riktigt hänger ihop, och därförmåste man alltid bearbeta den. Vikommer också att arbeta mycketmed rörelse och dans, och då ville viförsöka skapa ett manus som inne-håller Hamlet-historien, men som ettkoncentrat. Vi har försökt berättahela grundhistorien, har skurit borten del av de politiska förvecklingar-na, och håller oss kring familjen ochrelationerna. Rent textmässigt tar dencirka en och en halv timme. Jag valdeatt översätta texten för att ”äga den”så att säga, för att kunna gör stryk-ningar när vi arbetar med den, menockså för att ibland formulera om.

Örjan: Jag har utgått från Magnustext och gestaltat den sceniskt, ochhar försökt att sammanföra dans ochrörelse med själva texten, och på såsätt hitta en dynamik mellan de tvåuttrycken. Jag har arbetat med texten,och ibland har vi använt oss av orden,ibland har vi översatt orden tillrörelse. Du kan säga att du är galenmen du kan också visa med kroppenatt du är galen. Det är en sådanbalans som jag har försökt hitta.Dessutom har vi med tre mycketduktiga dansare som vi blandar medskådespelarna. Text och rörelse kanberika varandra, om man hittar en bra

balans dem emellan. Jag är ingen”textmänniska” från början, såMagnus hjälper till med texten, hurman kan läsa den och tolka den.

Magnus: Målet är att uppnå en orga-nisk balans mellan de här delarna. Iteatervärlden har texten en väldigtstark ställning, och står ofta överstrent hierarkiskt. Sedan finns det olikauttryck för att tolka den. I vårt arbeteär det viktigt att göra en bearbetning,på samma sätt som vi tidigare gjort påUnga Dramaten med Goethes Denunge Werthers lidande, en fiktiv dag-boksroman som ju också bygger heltpå text. Också den texten kompri-merade vi, och vi skapade en världdär man kan möta verket precis som

vi nu gör med Hamlet, och få andraingångar i det. Från Folkteaterns sidatänker vi att även om man inte ärteatervan så ska man kunna ta del avden shakespeareanska världen.Shakespeares text är väldigt vacker,men den är över 400 år gammal.

Örjan: För mig är det viktigt att maninte särskiljer skådespelare och dan-sare. Jag ser dem mer som mer somnio dansare och allesammans har rep-liker. Det är också viktigt att dansarnainte blir en slags ”show stoppers”, förnär det gäller koreografin försöker jaghitta nycklar till hur jag kan få sam-tliga att röra på sig, bli fysiska. Det ärförstås lättare med de professionelladansarna, men man ger också skåde-spelarna verktyg så att de kan röra påsig och skapa material. Jag jobbarmed vad jag brukar kalla uppgifts-lösning, på så sätt att jag ger uppgif-ter till skådespelarna eller dansarna.Till exempel kan en uppgift vara attröra sig i lera eller i vatten, eller attröra sig motströms. Man kan ocksågöra ljud! Som när Magnus nu sitterhär och håller på med sin servett.1

Då gör han ett ljud, men där finnsockså en rörelse. Om jag säger tillhonom att han ska göra ett ljud, såtänker han på hur han ska göra ljudet.Men om jag tar bort servetten, så harjag plötsligt fått en rörelse. På så sättkan man locka fram olika uttryck.

Hamlet på Folkteatern i Göteborg

– Jag har utgått från Magnus text och försökt att gestalta den sceniskt.

– Den första utmaningen är att få ner det enorma materialet.Magnus Lindman, bearbetning och översättning

Örjan Andersson, regi och koreografi

Repetitionsbild från Hamlet. Ardalan Esmaili och Evin Ahmad. Foto: Jonas Nyström

Danielle de Vries och Ardalan Esmaili.Foto: Jonas Nyström

SHAKESPEARE 1-2017www.shakespearesallskapet.se - 5 -

Magnus: Vi tvingar ju dansarna atttala också. De är dessutom frånRyssland, Spanien och Sverige, så defår kämpa. De har inte så myckettext, men det är viktig idé att det ären ensemble, som är mycket på scensamtidigt hela tiden. När jag serÖrjans arbete med skådespelarnahandlar det mycket om att få bortprestationskravet på att dansa. Detblir som att lura någon: ”Nu rör dudig men du har fokus på något heltannat: att få fram ett uttryck, och attaktören kan känna självförtroende, såatt det inte känns som att man görnågot som är svårt. Och när vi sedanser det så kan det verka som att ak-tören verkligen har jobbat med det.

NÄR DET GÄLLER HAMLET BRUKAR

man fråga sig om han är galen ellerom han bara låtsas. Det är en kom-plicerad fråga tycker både Örjan ochMagnus.

Örjan: Hamlet är galen på sitt sätt,Ofelia på sitt, men galenskap be-höver inte visas i rörelser just. Det fårinte bli övertydligt så att man skriverfolk på näsan, utan man kan visasådant med små uttryck. Man kanstänga en dörr och känna en klaus-trofobisk känsla av att inte kommaur en tankebana eller ett psykiskttillstånd. När man håller på med dehär historierna ska ju publiken ocksåmå bra av att se dem. Vad vi än tittarpå för rörelse så försöker vi förstå,och vi lägger gärna in en betydelse iden. Om någon säger ”Ofelia ärvansinnig”, och hon sedan kommerin och dansar, eller rör sig på vilketsätt som helst, så läser vi in vansinneti det. Om man i stället hade sagt”Ofelia är förälskad”, så hade manläst in det i stället. Här kommer dethär med balansen in: om Magnustext säger en sak, så kanske jag kanligga lite lågt med att uttrycka det,och om texten inte säger det, så kanjag trycka på. Manuset blir som ettskelett för mig, så det följer jagganska strikt, och för mig är det enbra utgångspunkt. Vad jag sedan serför rörelser i det, ser vi när vi börjarjobba med varje scen.

Magnus: Det här med galenskapenär egentligen två frågor: 1. Är hangalen eller låtsas han bara? 2. Denfilosofiska frågan: Vad är galenskap?

Vem är galen? En mer relevant frågakan vara: Är ni helt säkra på att deandra karaktärerna inte är galna? Jagtror att det är det som gör den härpjäsen så central. Det är inte Shake-speares bästa pjäs. Den är rörig, den ärinkonsekvent, den rör sig mellantragedi och komedi på ett planlöstoch ganska provocerande sätt. Menden innehåller en existentiell kärna,och det är ett av de tidiga verkensom adresserar varat, det som sedankommer att bli hela modernismen:Vad är det att vara? Vad är existensen?Det är det som pjäsen brottas med,och där ligger den stora styrkan iverket. Det kan uttryckas på olikasätt, och där kommer metaforen omvansinnet in. Vansinne är så kopplattill vår uppfattning om oss själva ochom andra: ”Nu är den eller den

personen sådan, men nu har per-sonen blivit vansinnig, blivit så för-ändrad på något sätt.”

1 Intervjun gjordes på ett café.

Intervju: Roland Heiel

Scenografi/Ljusdesign:Chrisander BrunKostym: Nina SandströmMask/Perukdesign:Susanne ÅbergKompositör:Franz Edvard CedrinsMedverkande: Evin Ahmad,Ardalan Esmaili, Lena BirgittaNilsson, Javier Perez, KardoRazzazi, Jonas Sjöqvist, ArinaTrostyanetskaya, Danielle deVries och Sara Wikström.

Lena B Nilsson. Foto: Magnus Länje

Ardalan Esmaili och Evin Ahmad. Foto: Jonas Nyström