Statistiska siffror och retoriska tal Hur statistikargument kan förstås utifrån den klassiska retoriken

Viktor Sandström

Ämne: Retorik Nivå: C Poäng: 15 hp

Ventilerad: VT 2015 Handledare: Mika Hietanen Examinator: Janne Lindqvist

Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom retorik

  1

Innehåll 1. Inledning 2 1.1. Introduktion 2 1.2. Syfte och frågeställningar 3 1.3. Avgränsningar 4 1.4. Tidigare forskning 4 1.4.1. Statistik och retorik 4 1.4.2. Ciceros Topica och dess loci-system 5 1.5. Teori och metod 6 1.5.1. Tillvägagångssätt och teoretiskt underlag 6 1.5.2. Statistikens två betydelser 6 1.6. Analysmaterial 7 2. Undersökning 9 2.1. Klassificering av statistikargument utifrån den klassiska retoriken 9 2.1.1. Aristoteles 9 2.1.2. Cicero 10 2.1.3. Quintilianus 12 2.1.4. Summering, kort analys samt diskussion 12 2.2. Topiker hos statistikargument 14 2.2.1. Ciceros Topica och dess loci-system 14 2.2.2. Analys: loci i Reinfeldts och Löfvéns jobbdebatter 16 2.2.2.1. Locus ex definitione 17 2.2.2.2. Locus ex coniugata (eller ex coniugata numeri) 18 2.2.2.3. Locus ex partium enumeratio 19 2.2.2.4. Locus ex antecedentibus, ex consequentibus, ex causae och ex effectae 20 2.2.2.5. Locus ex comparatio 22 2.2.2.6. Locus ex auctoritate 23 2.2.3. Summering av loci-analysen 25 3. Avslutning 27 3.1. Slutförande diskussion 27 3.2. Vidare studier 28 3.3. Sammanfattning 29 Käll- och litteraturförteckning 30 Bilaga 1: utdrag från Agenda den 6/5 2014 (debatt 1) 32 Bilaga 2: utdrag från Partiprogrammet den 1/9 2014 (debatt 2) 34 Bilaga 3: förteckning över loci i Ciceros Topica 35

  2

1. Inledning 1.1. Introduktion

Det är ingen nyhet att vi dagligen möter statistik som används i syfte att påverka vår förståelse av

omvärlden. Meningarna går dock isär vad gäller tillförlitligheten hos argument som bygger på

statistik. Översiktligt är det möjligt att skönja två uppfattningar som antingen karaktäriseras av

tilltro eller skepsis. Exempelvis inleds läroboken Praktisk statistik, som utgör en del av kurs-

litteraturen för många svenska universitetskurser i statistik, på följande sätt:

Statistiska uppgifter har ofta ett egenvärde genom att de ger oss kunskaper om förhållanden som vi

annars kanske hade haft en diffus eller till och med felaktig uppfattning om. [–––] Men det bör också

understrykas att den kunskap som i synnerhet den officiella statistiken ger oss styr vår syn på

samhället. [–––] Statistikproduktion begränsar sig till kvantitativt mätbara företeelser. Redan detta

innebär att statistiska uppgifter ofta ger en mycket snäv och otillräcklig kunskap.1

Resonemanget knyter an till det dubbla förhållningssätt som många gånger skymtas när statistik

ska diskuteras. Å ena sidan kan statistik anses vara en tillförlitlig vetenskap som enligt statistikern

Karin Dahmström kan ”få fram information om fakta och, när så behövs, även ge underlag för

att fatta beslut”,2 och som Statistiska centralbyrån menar ”gynnar alla och som används för att

identifiera komplexa samband och för att skapa beredskap inför framtiden”.3 Ur detta perspektiv

är statistik ett viktigt verktyg som kontinuerligt nyttjas för att frambringa nya insikter om

verkligheten. Statistiska resultat kan därför fungera som vetenskapligt stöd för alla möjliga

ställningstaganden.

Å andra sidan kan statistik anses vara något som den ohederlige använder för att förvrida och

vilseleda med hjälp av siffror och tal. ”Lies, damned lies and statistics” lyder den bevingade fras

som Mark Twain populariserade genom sin självbiografi. 4 Även Statistiska centralbyrån medger

att ”vissa säkerligen är skeptiska med uppfattningen att statistiken är fel och vilseledande”.5

Dessutom bär den bok om statistik, som har sålts i flest exemplar genom tiderna, titeln How to Lie

with Statistics.6 Enligt detta perspektiv är statistiska resultat snarare som mjuka lerklumpar, redo att

                                                                                                               1 Svante Körner & Lars Wahlgren, Praktisk statistik, 3 uppl., Lund: Studentlitteratur 2002, s. 11–12. 2 Karin Dahmström, Från datainsamling till rapport – att göra en statistisk undersökning, 5 uppl., Lund: Studentlitteratur 2011, s. 13. 3 Statistiska centralbyrån, ”Statistiken är en förutsättning för demokratin”, www.scb.se/sv_/Om-SCB/Ditt-svar-gor-skillnad/Statistiken-ar-en-forutsattning-for-demokratin (hämtat 2015-02-28). 4 Mark Twain, Autobiography of Mark Twain, vol. 1, Harriet Elinor Smith (red.), Berkeley, Los Angeles and London: University of California Press 2010, s. 228. 5 Statistiska centralbyrån, ”Statistiken är en förutsättning för demokratin”. 6 Michael Steele, ”Fifty Years of How to Lie With Statistics”, Statistical Science, 2005:3, s. 205.

  3

drejas till den godtyckliga form som bäst passar det argumentativa syftet. Ett samtida exempel

kan sägas vara uttrycket ”siffertrix” som den nuvarande Socialdemokratiska partiledaren Stefan

Löfvén har använt sig av vid flera av de tillfällen då han har anklagat oppositionen för att ljuga

med siffror.

Redan den korta framställningen ovan ringar in de två huvuddragen i samhällets förhållnings-

sätt gentemot statistik. Värt att notera är att de två perspektiven verkar stå i motsatt förhållande

till varandra. Trots detta existerar de ofta parallellt hos samma person. Löfvén använder givetvis

statistik själv i sina argumentationer även om han återkommande är skeptisk vad gäller

motståndarnas ”siffertrix”. Hur kan de båda perspektiven accepteras? Anledningen är att de inte

utesluter varandra. När statistik avfärdas i en politisk kontext är det ytterst sällan själva statistiken

som legitim vetenskap ifrågasätts. Snarare handlar det nästan alltid om att sättet, som den

statistiska uppgiften används på, inte godtas.

Men oavsett om statistik ses som sanning eller lögn så vilar ändå de båda perspektiven på

samma grundläggande utgångspunkt – nämligen att statistik bidrar till att styra vår syn på

samhället.7 Utifrån en sådan utgångspunkt blir det i högsta grad intressant för retorikern att ställa

sig frågan om hur statistik används för att övertyga. Ett sätt att närma sig denna fråga är att

undersöka hur retoriken kan klassificera och förstå statistikargument och på vilket sätt de

övertygar.

De flesta retorikhandböcker, som tar sin utgångspunkt från den klassiska retoriken, återger en

antik uppdelning av bevismedlen: de bevismedel som tillhör retorikkonsten och de bevismedel

som inte tillhör retorikkonsten. Statistik placeras nästan alltid i den senare kategorin. Denna

uppsats tar sin utgångspunkt från denna vanligt förekommande klassificering, och kommer därför

huvudsakligen undersöka och använda sig av teori från den klassiska retoriken.

1.2. Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur den klassiska retoriken kan klassificera och förstå

statistikargument och på vilket sätt de övertygar. Detta syfte tar sig uttryck i två huvudsakliga

frågeställningar. För det första: hur ser den antika uppdelningen av bevismedel ut, och hur bör

den appliceras när det kommer till statistik? För det andra: vilka topiker kan kopplas till argument

som använder statistik?

                                                                                                               7 Körner & Wahlgren 2002, s. 12.

  4

1.3. Avgränsningar

Denna uppsats kommer inte att behandla grafisk statistik, då detta är svårt att motivera i en

uppsats som rör sig bland klassisk retorikteori. För analys av grafisk statistik bör syftet ha en

riktning som bjuder in till användandet av mer moderna teorier om exempelvis visuell retorik.

Givetvis bör moderna retoriska perspektiv även vara givande för analys och förståelse av icke-

visuella statistikargument. Men ambitionen med denna uppsats är att i första hand klargöra hur

statistikanvändning bör förstås utifrån den klassiska retoriken, då det är en infallsvinkel som

frekvent förekommer i många retorikhandböcker. En undersökning som låter statistiken möta

samtida retorikmetoder skulle alltså vara fruktbar, men en sådan är utanför uppsatsens omfång.

Vad gäller den retoriska användningen av statistik är denna uppsats inriktad på

statistikargumentation som förekommer i en publik politisk kontext, särskilt sett till analys-

materialet. Detta för att text och tal i det deliberativa politiska sammanhanget oftast har ett

tydligt, explicit syfte om att övertyga om någonting. Därmed kan analysen, i enlighet med syftet,

fokusera framförallt på hur statistikargument övertygar, snarare än vad det övertygar om.

1.4. Tidigare forskning

1.4.1. Statistik och retorik

Retorik och statistik ser ut att vara en relativt snäv kombination sett till utbudet av tidigare

forskning på ämnet, detta gäller både engelskspråkig och svenskspråkig litteratur. Tyvärr verkar

även de flesta av de få verk, som ändå faller in under ämnet retorik och statistik, inte ha en

relevant inriktning i relation till uppsatsens syfte. Statistics as Rhetoric av Robert P. Gephart Jr. har

exempelvis en lovande titel, men texten visade sig vara en sociologisk studie.8 Förutom att

Statistics as Rhetoric inte utgår från en retorikvetenskaplig metod så ligger dessutom textens fokus

på den inomvetenskapliga statistikdiskursen, och inte på det retoriska användandet av statistik i

mer publika kontexter.9 Statistics as Principled Argument av Robert P. Abelson har en ansats som

ligger närmare mitt ämne, men även här saknas relevant retorikvetenskaplig metod, och återigen

ligger fokuset på den inomvetenskapliga statistikdiskursen. How to Lie with Statistics, av Darrell

Huff, ligger närmast denna uppsats inriktning i denna uppräkning – men eftersom det är en

populär-vetenskaplig bok saknas även här retorikteori. 10 Dessutom ligger betydande del av

fokuset på hur grafisk statistik används, vilket ligger utanför denna uppsats omfång.

                                                                                                               8 Robert P. Gephart Jr., "Statistics as Rhetoric”, Ethnostatistics, Newbury Park CA: SAGE Publications Inc. 1988, s. 48–62. 9 Robert P. Abelson, Statistics as Principled Rhetoric, New York: Psychology Press, Taylor & Francis 1995. 10 Darrell Huff, How to lie with statistics, London: Victor Gollancz 1954.

  5

"Rhetorical Numbers: A Case for Quantitative Writing in the Composition Classroom” är en

artikel skriven av Joanna Wolfe. Denna text var den enda, för uppsatssyftet, relevanta text som

hittades vad gäller tidigare forskning kring statistik och retorik. I sin text lyfter Wolfe fram att

majoriteten av de retorikhandböcker som studenter möter endast behandlar statistik som siffror

som kan citeras rakt av för att skapa vetenskaplig legitimitet: ”evidence that can be invoked, but

not invented.”11 Wolfe hävdar att samtidens icke-retoriska syn på statistik kan spåras tillbaka till

den antika uppdelningen av bevismedel som antingen tillhörande retorikkonsten eller inte, och

utifrån den uppdelningen placeras statistiken felaktigt i det senare facket. På så sätt förstärks en

naiv syn där statistikargument som hårda fakta ställs i kontrast mot annan retorisk

argumentation.12 I motsats till detta hävdar Wolfe att inventio spelar en kreativ roll i det retoriska

användandet av statistik. Till exempel kan samma siffra skrivas om på flera sätt beroende på vad

den som argumenterar vill betona.13 Wolfe menar även att definitioner av ord är extra viktiga när

statistik används, samt att grader av abstraktion eller konkretion kan ge olika effekter när statistisk

data retoriskt transformeras från gråa siffror till beskrivningar som ska övertyga.14

Wolfes text har varit behjälplig som sporre för mina egna tankar i uppsatsskrivandet, men är

inte på något sätt uttömmande. Dess korta, skissartade natur ger mig utrymme att undersöka

ämnet ytterligare. Wolfe nämner att Aristoteles och andra antika tänkares uppdelning av

bevismedel spelar stor roll för retorikhandböckers förhållningssätt till statistik, men hon återger

inte vad dessa tänkare faktiskt har uttryckt kring saken. Detta bör redas ut, för att få klarhet i om

dagens syn på statistik beror på en uppfattning, eller en missuppfattning, av denna uppdelning.

Dessutom lämnar Wolfe det öppet för ytterligare diskussioner kring kopplingen mellan

inventio och statistikargument, då hon själv främst använder ethos, pathos och logos. En fråga

som då väcks är på vilket sätt topiker hänger ihop med ett retoriskt användande av statistik.

1.4.2. Ciceros Topica och dess loc i -system

Enligt översättaren Tobias Reinhardt är Ciceros Topica, som innehåller en förteckning över 17

topiker och deras tillämpning, ett obskyrt och relativt förbisett verk.15 Detta verkar både stämma i

jämförelse med mer kända verk som Cicero har författat, och i relation till den ganska marginella

plats den har i den moderna förståelsen av topiker från den antika retoriktraditionen. Som det

framgår i Patrik Mehrens kapitel om topiker i antologin Retorisk kritik är Aristoteles en större

                                                                                                               11 Joanna Wolfe, "Rhetorical Numbers: A Case for Quantitative Writing in the Composition Classroom", College Composition and Communication vol. 61, 2010:3, s. 457. 12 Wolfe 2010, s. 454. 13 Wolfe 2010, s. 460. 14 Wolfe 2010, s. 463. 15 Cicero, Topica, övers. Tobias Reinhardt, Oxford: Oxford University Press 2003, s. vii.

  6

auktoritet på området, vilket kan delvis förklaras av att Cicero efterföljde honom – den gängse

bilden är därför att Cicero bidrog med modifikationer till Aristoteles teori, snarare än att bygga en

egen.16

Men i Ars Topica, där Sara Rubinelli undersöker och jämför Aristoteles och Ciceros syn på

topiker, upptäcks en unik aspekt hos Ciceros topikförståelse som är av extra stort intresse för

denna uppsats syfte. Cicero införlivar nämligen det som Aristoteles benämner som icke-artistiska

bevismedel i en särskild topikkategori: loci extrinsecus, yttre topiker.17 Därför kommer jag utföra en

loci-analys utifrån Ciceros Topica i undersökningen, eftersom jag anser det motiverat att ta reda på

om Ciceros annorlunda syn på icke-artistiska bevismedel kan vara givande för förståelsen av hur

argumentation med statistik fungerar. Trots sökningar i diverse sökmotorer och databaser såsom

DiVA, EBSCO, Libris och Google Scholar, har jag inte funnit att en loci-analys utifrån Ciceros

Topica har genomförts tidigare.

1.5. Teori och metod

1.5.1. Tillvägagångssätt och teoretiskt underlag

Undersökningen är disponerad i enlighet med uppsatsens två huvudfrågor. Först utreds

retorikens klassificering av statistik som bevismedel utifrån antika källor. Därefter undersöks

förhållandet mellan statistikargument och Ciceros loci. Till sist görs en slutförande diskussion som

återfinns i avslutningskapitlet.

I undersökningens första del är Aristoteles Retoriken, Ciceros De Oratore och Topica samt

Quintilianus Insitutio Oratoria som ligger till grund för utredningen kring bevismedlens

uppdelning. I undersökningens andra del utgör Ciceros loci i Topica det teoretiska underlaget för

topikanalysen. Eftersom Topica är en del av det som behöver undersökas, redogörs det för

Ciceros loci-system i själva undersökningen.

1.5.2. Statistikens två betydelser

Begreppet ”statistik” har två primära betydelser.18 Den ena betydelsen åsyftar det organiserande

insamlandet av numeriska uppgifter som görs i ett rent systematiserande syfte. Folkbokföring kan

ges som exempel, i de fall då det görs heltäckande undersökningar av befolkningsegenskaperna i

ett visst land. Denna typ av statistik ger verklig fakta, och med förbehåll för avvikelser såsom

                                                                                                               16 Patrik Mehrens, ”Fettkriget – en topikanalys”, Retorisk kritik, Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (red.), Ödåkra: Retorikförlaget 2014, s 69–71. 17 Sara Rubinelli, Ars Topica. The Classical Technique of Constructing Arguments from Aristotle to Cicero, Dordrecht: Springer 2009, s. 126–127. 18 Den följande tudelade begreppsförklaringen utgår från Nationalencyklopedins definition: Nationalencyklopedin, ”Statistik”, www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/statistik (hämtat 2015-03-01).

  7

beräkningsfel speglar denna typ av statistik nästan alltid obestridliga fakta om en kvantifierbar

egenskap hos det undersökta.

Den andra betydelsen åsyftar den statistikvetenskapliga tolkningen utifrån numerisk data med

hjälp av sannolikhetsteorier. Denna process kallas statistisk inferens och innehåller nästan alltid

slumpmässighet och variation. Genom att analysera stickprov eller annan begränsad data kan

statistikern nå mer generaliserbara slutsatser och antaganden om något större.

Väljarundersökningar kan ges som exempel: ett opinionsinstitut ställer frågor till slumpmässigt

utvalda personer och utför sedan statistiska test på svaren i hopp om att förutsäga vilket parti

som vinner valet. Erfarenhet visar dock att väljarundersökningar långt ifrån alltid leder till

förutsägelser som stämmer. Med andra ord ger statistisk inferens sällan obestridliga fakta om en

kvantifierbar egenskap hos det undersökta. Statistisk inferens färgas av slumpens roll och innebär

därför att det är mer eller mindre tillförlitliga sannolikheter ges.

I denna uppsats är framförallt statistik av den första betydelsen aktuell, särskilt i analysen av

debatterna kring jobbfrågan.

1.6. Analysmaterial

I den första delen av undersökningen görs en kort analys av ett utdrag från en text på

Socialdemokraternas hemsida med titeln ”Moderaternas vanligaste siffertrix”. 19 Den lades upp

under valåret 2014, någon gång innan den 14 september. Texten innehåller olika motargument

mot diverse statistikargument som Socialdemokraterna anser är ”siffertrix” och som de menar att

Moderaterna ofta använder.

I den andra delen av undersökningen görs en längre analys av utdrag från två videoinspelade

partiledardebatter som hölls inför valet år 2014. Utdragen som analyseras i de båda debatterna

innehåller endast Stefan Löfvén, partiledare för Socialdemokraterna, Fredrik Reinfeldt, före detta

partiledare för Moderaterna, och moderatorn för den aktuella debatten. Utdragen består av

”duellsegment” i programmen där Löfvén och Reinfeldt ensamma möter varandra för att

debattera jobbfrågan.

Den första partiledardebatten hölls i programmet Agenda på SVT den 6 maj 2014, återfinns

som bilaga 1 och refereras till i analysen som debatt 1.20 Utdraget från Agenda är taget från 01:59 –

08:00 i klippet.

                                                                                                               19 Socialdemokraterna.se, ”Moderaternas vanligaste siffertrix”, www.socialdemokraterna.se/siffertrix (hämtat 2015-05-04). 20 Agenda, ”6/5 Partiledardebatt, del 1 av 2 - textad”, Sveriges television, 6/5 2014, SVT Play, www.svtplay.se/video/60523/agenda/6-5-partiledardebatt-del-1-av-2-textad (hämtat 2015-05-12).

  8

Den andra partiledardebatten hölls i programmet Partiprogrammet på Aftonbladet TV den 1

september 2014, återfinns som bilaga 2 och refereras till i analysen som debatt 2.21 Utdraget från

Partiprogrammet är taget från 08:01 – 10:54 i klippet.

                                                                                                               21 Partiprogrammet, ”Se partiledarna debattera jobben”, 1/9 2014, Aftonbladet TV, tv.aftonbladet.se/abtv/articles/49461 (hämtat 2015-05-13).

  9

2. Undersökning 2.1. Klassificering av statistikargument utifrån den klassiska retoriken

Inledningsvis måste det uppenbara påpekas: statistikvetenskap såsom den ser ut idag fanns inte

under antiken. Ändå används fortfarande den antika uppdelningen av bevismedel, som antingen

tillhörande retoriken eller inte, för att klassificera hur statistikens övertygande funktion bör

förstås av retoriken. Denna iakttagelse gör även Wolfe.22 I detta avsnitt kommer det att utredas på

vilket sätt denna uppdelning faktiskt bör förstås utifrån tre av de mest citerade auktoriteterna på

området: Aristoteles, Cicero och Quintilianus. Därefter kommer statistikens roll i förhållande till

denna uppdelning undersökas.

2.1.1. Aristoteles

Enligt Aristoteles är retoriken en techne, konst, som är möjlig att studera metodiskt för att nå

förståelse om varför vissa talare lyckas och andra inte. 23 Den uppgift som retorikkonsten har är

”att i varje enskilt fall uppfatta det som kan vara övertygande eller övertalande”.24 Åhörarens

övertygelse om något frambringas av talaren genom användandet av olika pisteis, bevismedel.25

Dessa delas in i två kategorier: pisteis entechnoi, bevismedel som tillhör konsten, och pisteis atechnoi,

bevismedel som inte tillhör konsten. Pisteis entechnoi framställs i talet med hjälp av retorikens

metoder och dessa inordnas i den välkända triaden ethos, logos och pathos. I motsats till detta

framställs inte pisteis atechnoi av talaren. Istället föreligger denna typ av bevismedel redan innan det

retoriska framträdandet. Båda typerna av bevismedel kan alltså användas i ett övertygande tal,

men endast pisteis entechnoi kan skapas av talaren själv.26

Vad Aristoteles faktiskt menar med pisteis atechnoi är dock inte helt klart, vilket påpekas av

Janne Lindqvist Grinde i introduktionen till den svenska översättningen. 27 Tolkningen ovan

bygger på den definition av bevismedel som återfinns i Retoriken 1.2.2–1.2.6. Men en passage

längre fram, 1.15.1–1.15.2, kan ge en snävare tolkning eftersom Aristoteles där menar att pisteis

atechnoi enbart är specifika för rättegångstal. Dessutom räknar han bara upp sin tids juridiska

                                                                                                               22 Wolfe 2010, s. 457. 23 Aristoteles, Retoriken, övers. Johanna Akujärvi, Ödåkra: Retorikförlaget 2012, 1.2.1, s. 69. 24 Aristoteles 2012, 1.2.1–1.2.2, s. 69. 25 Översättaren Johanna Akujärvi använder inte ”bevismedel”, utan ”övertalningsmedel”, eftersom en talares mål oftast är bredare än att enbart föra något i bevis (se Aristoteles 2012, s. 23). Dock används ”bevismedel” genomgående i denna uppsats för att underlätta läsningen. 26 Aristoteles 2012, 1.2.2–1.2.6, s. 69–70. 27 Aristoteles 2012, s. 49–50.

  10

bevismedel när han ger exempel på pisteis atechnoi: lagar, vittnen, kontrakt, förhörstortyr och

eder.28

En förklaring till betoningen på juridiska bevismedel kan vara att Aristoteles verkar i en

kontext där en del betydelsefulla tänkare är skeptiska till att retoriken erbjuder färdigheter som

inte redan täcks in av andra konster. För att motarbeta denna uppfattning försöker Aristoteles

framhäva retorikens unika färdigheter.29 Aristoteles är därför kritisk till att många av hans samtida

retorikhandböcker enbart fokuserar på rättegångssituationen, då denna är process som till största

del förlitar sig på juridisk, och inte retorisk, bevisföring.30

I ljuset av detta blir min tolkning att Aristoteles egentligen vill poängtera att rättegångstal

främst bygger på pisteis atechnoi – inte att pisteis atechnoi endast är juridiska bevismedel. Pisteis atechnoi

är istället alla de bevismedel som övertygar genom andra metoder än retorikkonsten. Exempelvis

pekar en närmare läsning mot att Aristoteles troligen skulle bedöma att läkarens utlåtande, som

får patienten att ta sin medicin, tillhör pisteis atechnoi lika mycket som ett vittnesmål i rätten.31

Enligt Kennedy var en av Aristoteles huvudsakliga intentioner att systematisera olika konster

och dra tydliga gränser mellan dem.32 Tolkningen av pisteis atechnoi som fler än bara de juridiska

bevismedlen ligger i så fall i linje med denna intention. Genom att låta pisteis atechnoi vara alla de

bevismedel som inte framställs med retorikens verktyg kan fokus istället riktas mot den kärna

som blir kvar: pisteis entechnoi, som enbart retorikkonstens metoder kan skapa. Därmed är

självmotsägelsen troligen inte medveten hos Aristoteles ovan. Den beror nog snarare på att

Retoriken sammanställdes av spridda anteckningar efter hans död.33

2.1.2. Cicero

I Ciceros De Oratore görs en uppdelning mellan de två sorters material som talaren anses ha att

arbeta med för att skapa övertygelse. Å ena sidan finns det material som redan föreligger, å andra

sidan finns det material som talaren helt själv måste resonera fram.34 Detta påminner starkt om

Aristoteles uppdelning mellan atechnoi och entechnoi, men en iögonfallande skillnad är att Cicero

inte uttryckligen placerar någon av materialtyperna utanför retorikkonsten. I Ciceros ögon kräver

båda retorikens metoder för att användas: ”in dealing with the first type one must think about

                                                                                                               28 Aristoteles 2012, 1.15.1–1.15.2, s. 113–114. 29 Aristoteles 2012, s. 49. 30 Aristoteles 2012, 1.1.3 & 1.1.9, s. 65–66. 31 Se Aristoteles 2012, 1.2.1, s. 69: ”Alla andra konster undervisar och övertygar om sitt ämne, till exempel läkekonsten...” 32 George A. Kennedy, Classical Rhetoric & It’s Christian and Secular Tradition 2. ed, Chapel Hill: The Universty of North Carolina Press 1999, s. 76. 33 Kennedy 1999, s. 75. 34 Cicero, De Oratore, övers. James M. May & Jakob Wisse, New York: Oxford University Press 2001, 2.116.

  11

how to treat the arguments; with the second, about discovering them as well.”35 Han understryker

till och med att talaren måste öva kontinuerligt på att tala om föreliggande material ur olika och

motsatta perspektiv som ett led i konstruktionen av argument.36

Som advokat samlade Cicero på sig en gedigen erfarenhet av hur retorik utövades i den

juridiska kontexten.37 Att rättegångssituationen till största del kretsar kring argumentation utifrån

föreliggande bevismedel kan därför vara en trolig förklaring till varför Cicero inte explicit placerar

dem utanför retorikkonsten. För Cicero är ett effektivt hanterande av dessa bevismedel, som

Aristoteles kallar atechnoi, en väsentlig del av det retoriska framförandet i praktiken. Detta menar

även forskaren Jakob Wisse, som finner att Aristoteles uppdelning av bevismedel inte går att

applicera på Ciceros teoretiska utgångspunkter.38 Med det i åtanke blir det inte lika meningsfullt

att skilja mellan bevismedel som innanför och utanför retorikkonsten.

Det bör dock ändå förtydligas att Aristoteles och Ciceros perspektiv på bevismedlen inte står i

en sådan oförenlig motsats till varandra som det kan ges intryck ovan. I förra avsnittet framgår

det ju att Aristoteles är medveten om att en retoriker ofta måste använda sig av material som

hämtas utifrån. Men ur en Aristotelisk synvinkel är pisteis atechnoi något som övertygar av sig självt.

Det Cicero ger oss är en tydlig betoning på att retorikens metoder spelar stor roll även när

material hämtat utifrån ska övertyga. Aristoteles kan tolkas som att ha ett mer statiskt perspektiv,

där den övertygande funktionen hos pisteis atechnoi främst är oberoende av talarens retoriska

skicklighet.39 Jämfört med detta har Cicero i så fall ett mer dynamiskt och kreativt perspektiv på

hur en talare övertygar med hjälp av material hämtat utifrån.

Tydligast blir det att Cicero har ett mer kreativt perspektiv på pisteis atechnoi när man läser hans

senare verk Topica. Som titeln avslöjar handlar verket om loci, topiker, och i det loci-system som

presenteras här införlivas pisteis atechnoi i en egen kategori: loci extrinsecus, yttre topiker.40 Eftersom

Cicero ser topikerna som de tankeplatser varifrån talaren kan konstruera argument ger han

därmed pisteis atechnoi en plats inom sin retorikteori, och pisteis atechnoi blir en aktiv källa till

argumentbygge i inventiofasen. Kategorin loci extrinsecus verkar komma från Cicero själv –

exempelvis finns ingen sådan kategori i Aristoteles egna omfattande topiksystem, fastän Cicero

menar att det är från Aristoteles som han tagit mest inspiration ifrån.41

                                                                                                               35 Cicero 2001, 2.117. 36 Cicero 2001, 2.118. 37 Kennedy 1999, s. 101. 38 Jakob Wisse, Ethos and pathos from Aristotle to Cicero, Amsterdam: Hakkert 1989, s. 130–131. 39 Exempelvis tolkas Aristoteles på följande sätt av Lindqvist Grinde (Aristoteles 2012, s. 49): ”Poängen med distinktionen är att vissa saker som kan fungera övertygande eller övertalande föreligger oavsett om talaren använder sig av retorikens konst eller inte […] som finns där, oavsett om talaren är skicklig på retorik eller inte”. 40 Cicero 2003, s. 127. 41 Rubinelli 2009, s. 126–127.

  12

Diskussionen kring Ciceros Topica och loci extrinsecus fortsätter längre nedan i samband med att

förhållandet mellan topiker och statistikargument undersöks.

2.1.3. Quintilianus

Quintilianus syn på pisteis atechnoi kan beskrivas som till största del Aristotelisk, om än med ett

inslag av Ciceros perspektiv. I början av den femte boken i Quintilianus omfattande verk Institutio

Oratoria behandlas bevismedlen, och här återger han explicit Aristoteles uppdelning: ”the former

have been styled atechnoi, or inartificiales, the latter entechnoi, or artificiales”.42 Precis som Aristoteles

räknar Quintilianus bara upp juridiska bevismedel som exempel på pisteis atechnoi, trots att själva

definitionen egentligen täcker in alla de bevismedel som hämtas in utifrån och som skapas utan

retorikkonstens metoder.43

Men Quintilianus går även in i ett resonemang som uppvisar en viss likhet till Ciceros synsätt.

För även om Quintilianus håller med om att pisteis atechnoi i grunden inte skapas med retorikens

metoder, så framhåller han att det krävs ordentlig vältalighet för att kunna hantera dessa bevis-

medel.44 Därmed ger även Quintilianus en mer aktiv syn på material hämtat utifrån, även om han

till skillnad från Cicero placerar dem utanför retorikkonsten. Quintilianus klassificerar inte heller

pisteis atechnoi som en typ av topik.

Att Quintilianus perspektiv delvis fungerar som en kompromiss mellan Aristoteles och

Ciceros tankar är ingen slump. Eftersom Institutio Oratoria i mångt och mycket är en samman-

ställning av den retorikteori som kommit före honom försöker Quintilianus att välja ut de bästa

alternativen av de metoder som den samtida retoriktraditionen erbjuder honom.45

2.1.4. Summering, kort analys samt diskussion

Först och främst är nog en kort summering av undersökningen ovan motiverad. Aristoteles

benämner bevismedel som pisteis och har två kategorier för dessa: antingen är de skapade av

talaren själv med retorikens metoder, pisteis entechnoi; eller så föreligger de redan innan talet och är

inte skapade med retorikens metoder, pisteis atechnoi. Cicero gör en snarlik uppdelning mellan de

två typer av material som en talare har att utgå ifrån, fast med den viktiga skillnaden att Cicero

inte placerar det som Aristoteles kallar atechnoi utanför retorikkonsten. För Cicero är

användningen av material hämtat utifrån beroende av talarens retoriska färdigheter och en

                                                                                                               42 Quintilianus, Institutio Oratoria, övers. H. E. Butler, London: Harvard University Press 1985, 5.1.1, s. 157. 43 Quintilianus 1985, 5.1.1, s. 157. 44 Quintilianus 1985, 5.1.2, s. 157. 45 Kennedy 1999, s. 115.

  13

väsentlig del av retorikutövandet. Quintilianus kan till största del förstås som Aristotelisk i sitt

perspektiv.

Såsom det har påpekats flera gånger har statistik ofta klassificeras som ett icke-retoriskt

bevismedel i dagens retorikhandböcker, med utgångspunkt från den klassiska retoriken. Men som

vi ser ovan är tre av de största frontfigurerna i denna tradition inte helt eniga i sina perspektiv.

Låt oss titta på ett kort exempel för att applicera deras olika synsätt.

I ett läge där arbetslösheten ligger på 8 procent, där 400 000 går arbetslösa - många av dem unga med

hela livet framför sig - är Moderaternas största satsning inför valet att få oss att prata om

”arbetskraften” istället för arbetslösheten. Istället för att fixa jobben vill Fredrik Reinfeldt att vi ska

byta mätmetod för arbetslösheten. Siffertrixande och taktiserande går före politik.46

Som tidigare nämnt använde Stefan Löfvén uttrycket ”siffertrix” i ett flertal debatter inför valet

2014 i samband med att han anklagade Fredrik Reinfeldt för att ljuga med siffror. Två av dessa

debatter kommer examineras närmare i nästa del av undersökningen. Citatet ovan är taget från

texten ”Moderaternas vanligaste siffertrix” som publicerades på Socialdemokraternas hemsida

under samma period.

En Aristotelisk klassificering av statistiken i argumentet skulle ta sin början i att fråga var

siffrorna kommer ifrån. Statistiken är hämtad från Statistiska centralbyrån. Alltså har inte

avsändarna, Socialdemokraterna, framställt detta bevismedel själva med hjälp av retorikens

metoder. Därmed utgör statistiken här ett pistis atechnos som övertygar mottagaren om en

verklighetsbeskrivning av den svenska arbetsmarknaden. Sedan finns ju de tillhörande

meningarna och formuleringarna runtomkring som Socialdemokraterna har författat själva, vilket

därmed utgör pisteis entechnoi.

Tittar vi istället på det med Ciceros ögon ser vi att det handlar om en argumentation som har

sin utgångspunkt i en statistisk uppgift, alltså ett material hämtat utifrån. Statistiken har sedan

behandlats retoriskt för att övertygandet ska bli mer effektivt – exempelvis får siffrorna en

mänsklig representation: ”unga med hela livet framför sig”. En Quintiliansk klassificering skulle

nog se ungefär ut som Aristoteles, fast med en Ciceronsk medvetenhet om att statistiken inte

hade varit lika övertygande utan den tillhörande texten.

Till att börja med ser vi att den antika uppdelningen av bevismedel inte ger oss så mycket

matnyttig information om den ska användas till analys. Detta är dock inte så underligt, eftersom

det mest är en klassifikation. Vill man gräva djupare i analysobjektet krävs komplettering med

andra retorikvetenskapliga verktyg. Dessutom var ju Aristoteles primära syfte med uppdelningen

                                                                                                               46 Socialdemokraterna, ”Moderaternas vanligaste siffertrix”, www.socialdemokraterna.se/siffertrix (2015-05-04).

  14

att avgränsa en unik kärna för retoriken, och inte att skapa ett effektivt verktyg för att förstå på

vilket sätt pisteis atechnoi övertygar. Men faktum kvarstår att en Aristotelisk utgångspunkt är att

statistik, som pisteis atechnoi, mestadels övertygar av sig självt oberoende av retorikerns skicklighet.

Detta verkar inte stämma särskilt bra överens med hur statistik används i retoriska framföranden

i praktiken. Givetvis är den retoriska paketeringen av statistiken en avgörande del i övertygandet.

Då är ändå Ciceros perspektiv mer öppet för en mer täckande analys av statistikargumentets

övertygande funktion. För statistiska siffror övertygar ju inte bara genom sig själva. Genom

Cicero kan vi förutsätta att talaren eller skribenten spelar en viktig roll för hur en statistisk uppgift

övertygar.

Så hur bör statistik i retoriska framföranden klassificeras? Per definition klassificeras statistik,

något som hämtats utifrån, som en pistis atechnos i Aristotelisk och Quintiliansk bemärkelse. Ur ett

sådant perspektiv blir statistikargument skiljt från andra delar av det som skapas av talaren själv.

Utifrån Cicero är dock statistik hämtat utifrån fortfarande en aktiv del av inventiofasen. Detta

synsätt kan ses som mer fruktbart för att förstå hur statistik vanligen används i övertygande

sammanhang. Som vi ska se i nästa avsnitt behöver statistiska siffror ofta kontextuella kopplingar

för att vara övertygande, och avsändaren kan skapa dessa kopplingar med hjälp av sitt språk. En

politiker som läser på om Statistiska centralbyråns siffror innan en debatt får oftast inte färdiga

argument, utan snarare byggstenar som sedan kan användas för att skapa själva argumenten.

Retorikens metod är då högst närvarande i användningen av statistik.

Men vi behöver en metod, utöver själva klassificeringen, för att kunna titta närmare på

statistikargumenten. Som vi sett ovan har Cicero gett oss en annorlunda infallsvinkel på material

hämtat utifrån. Så om vi dröjer kvar vid Cicero, kanske vi kan utröna om hans topiksystem kan ge

oss några insikter i hur statistik används i retoriska framföranden.

2.2. Topiker hos statistikargument

2.2.1. Ciceros Topica och loc i-system

I avsnittet ovan visade det sig att Ciceros Topica innehöll en särskild topikkategori för de

bevismedel som Aristoteles placerade utanför retorikens konst: loci extrinsecus, yttre topiker. Är

denna topikkategori applicerbar vad gäller statistikargument? Innan svaret på detta ges behöver

Ciceros topiksystem presenteras.

I Topica definierar Cicero loci, topiker, som de platser varifrån talaren konstruerar och hämtar

sina argument för att skapa övertygelse kring ett disputerbart ämne.47 Teorier om loci föregår

                                                                                                               47 Cicero 2003, 7, s. 119.

  15

givetvis Cicero, och han själv härleder sin kunskap tillbaka till just Aristoteles topiksystem.48 Men

Topica är inte en återgivning av Aristoteles system. Tvärtom skiljer sig Ciceros system från

Aristoteles på många punkter. Framförallt återfinns inte loci extrinsecus hos Aristoteles, som inte

gör någon skillnad på topiker som entechnoi eller atechnoi.49 Cicero ger 17 loci och ordnar dem

utifrån hur de förhåller sig till det ämne som talaren för tillfället behandlar.50

Rubinelli menar att Ciceros loci främst fokuserar på att ge talare möjliga infallsvinklar till ett

ämne som kan beaktas när argument ska konstrueras. 51 Detta fokus kan förstås i kontrast mot en

annan typ av topiker som istället ger abstrakta scheman för olika strukturer bakom argument.52

De första 16 loci hos Cicero kan användas för att bygga argument som har en språklig eller logisk

relation till det ämne som talaren diskuterar.53

Utöver de första 16 loci finner vi den separata kategorin loci extrinsecus, yttre topiker, som

Cicero beskriver på följande vis:

Some loci are attached to the subject under discussion itself, others are drawn from without [...]

arguments which are taken up from outside the issue [extrinsecus] are primarily derived from authority.

Therefore the Greeks call such arguments atechnoi, i.e. not involving the use of art of rhetoric.54

Två saker är viktiga att ta fasta på i passagen ovan. För det första är det en central idé för Cicero

att alla rationella argument bygger på en definierbar relation till det ämne som diskuteras, och loci

beskriver sådana relationer för honom. 55 För det andra låter Cicero loci extrinsecus beskriva de fall

där argument inte bygger på en relation till ämnet. Detta eftersom Cicero menar att man i dessa

fall istället hämtar sitt stöd utifrån, och då med hjälp av locus ex auctoritate, auktoriteter. Locus ex

auctoritate är den enda topiken i denna kategori och är därmed den sista i Ciceros loci-system. Som

exempel på locus ex auctoritate återger Cicero en situation där man ville avråda ett byggprojekt, och

som argument citerades då en välkänd romersk konsul som var emot konstruktionsmetoden för

byggnaden. Eftersom konsulen var en respekterad man gav han därmed auktoritet till ett

argument mot byggprojektet.56

                                                                                                               48 Cicero 2003, 1–6, s. 118–119. 49 Rubinelli 2009, s. 127. 50 Antalet loci i Topica varierar något beroende på om man delar upp locus ex comparatio, topiken jämförelse, i flera delar eller inte. Översättaren Reinhardt väljer att inte göra det, och jag följer detta. Rubinelli delar istället upp locus ex comparatio i tre olika typer av jämförelser, och får därför 19 loci (se Cicero 2003, s. 51 och Rubinelli 2009, s. 119). 51 Rubinelli 2009, s. 102. 52 Rubinelli 2009, s. 147–148. 53 Cicero 2003, 8–11, 53, s. 119–121, 143. 54 Cicero 2003, 24, s. 127. 55 Cicero 2003, s. 252. 56 Cicero 2003, 24, s. 127.

  16

Istället för att fokusera på huruvida ett bevismedel ligger innanför eller utanför retorikkonsten,

såsom Aristoteles gör, fokuserar Cicero på huruvida ett arguments koppling bygger på ämnet

eller inte. Här görs alltså en intressant förskjutning vad gäller innebörden av atechnoi. Cicero

menar att definitionen av atechnoi bygger på auktoritet utifrån, något som inte explicit är av vikt

vad gäller Aristoteles definition. Av detta följer för Cicero att om ett arguments giltighet inte kan

härledas till dess logiska eller språkliga koppling till själva ämnet, så kommer giltigheten utifrån,

och då i form av en koppling till någon form av auktoritet.

Låt oss då återgå till den fråga som ställdes i början av detta avsnitt. Är loci extrinsecus, och locus

ex auctoritate som kategorin visat sig innehålla, applicerbar vad gäller statistikargument? Det ser ut

att bero på vilket sätt statistikargumentet är kopplat till ämnet. Om en argumentation innehåller

en statistikuppgift som är hämtad utifrån – och den främsta funktionen som statistikuppgiften

verkar ha är ökandet av argumentationens trovärdighet – bör locus ex auctoritate vara aktuell. Det

handlar alltså om när en statistikuppgift används av en avsändare som en slags förmedlare av en

extern auktoritets goda anseende för att skapa övertygelse hos mottagaren.

Men erfarenheten säger att statistik inte bara används i samband med locus ex auctoritate i

argumentation. Även andra av Ciceros loci kan bli intressanta när den språkliga utformningen

kring en statistisk uppgift ska förstås närmare – hur kontextuella kopplingar skapas när

övertygelse ska skapas med hjälp av statistik. En analys ser ut att vara på sin plats.

2.2.2. Analys: loc i i Reinfeldts och Löfvéns jobbdebatter

Under valåret 2014 var jobbfrågan ett av de mest debatterade ämnena bland partiledarna.

Frekvent återkommande i denna fråga var uppgifter från Statistiska centralbyrån, såsom antal

sysselsatta och antal arbetslösa. Detta sammanhang bör vara en givande utgångspunkt för en

applicering av Ciceros loci på statistikargument som yttras i ett relativt tydligt övertygande syfte.

Observera att en förteckning över alla 17 loci i Ciceros Topica återfinns som bilaga 3 i slutet av

denna uppsats. Alla 17 loci var inte lika relevanta för analysen nedan. Jag kommer därför endast

diskutera och fördjupa mig i de loci som visade sig mest relevanta för analysen – av utrymmesskäl

är övriga inte nämnda.

Denna analys kommer behandla utdrag ur två debatter som Stefan Löfvén och Fredrik

Reinfeldt båda deltog i gällande jobbfrågan. I analysen nedan står debatt 1 för debatten i Agenda

den 6 maj 2014.57 Debatt 2 står för debatten i Partiprogrammet den 1 september 2015.58 Utdragen

finns bifogade som bilaga 1 respektive 2 och alla citat är tagna därifrån. Mer information om

debatterna återfinns i inledningens materialavsnitt.                                                                                                                57 Agenda 6/5 2014. 58 Partiprogrammet 1/9 2014.

  17

2.2.2.1. Locus ex de f in i t ione

Locus ex definitione går ut på att talaren definierar det ämne som diskuteras, för att på så sätt be-

stämma vad saken gäller. Enligt Cicero visar talaren därmed vad som egentligen är problemet.59

Denna locus påminner givetvis både till namn och till beskrivning om status finitionis, det andra

steget i statusläran som handlar om hur fakta bör definieras.60 För att se hur denna locus används

kommer jag söka i debatterna efter statistikargument som Reinfeldt eller Löfvén använder för att

försöka definiera vad som faktiskt är, eller inte är, problemet med den rådande arbetssituationen.

I debatt 1 försöker både Reinfeldt och Löfvén att definiera arbetssituationen på varsitt sätt, och

båda gör det genom att hänvisa till varsin statistikuppgift. Reinfeldt börjar, men innan han får

ordet inleder moderatorn med att berätta för tittarna att ”arbetslösheten ökar och enligt

regeringens egen prognos väntas den hamna på 7,8 % i år”. En första definition av problemet

med arbetssituationen är alltså redan given innan Reinfeldt tar till orda, med en statistikuppgift

gällande hur mycket arbetslösheten väntas öka.

Reinfeldt väljer genomgående i debatt 1 att lägga betoning på sysselsättning snarare än

arbetslöshet. Detta med hjälp av en återkommande statistikuppgift om antalet svenskar i arbete:

den sittande regeringens politik har ”lett till en ökad sysselsättning på 300 000” sedan den

tillsattes. Den underliggande tanken är givetvis att fler i arbete är något som är positivt, och det

är en utgångspunkt som verkar accepteras av de båda debattörerna.

Löfvén svarar på Reinfeldts statistikuppgift med två yttranden som bygger på locus ex definitione.

För det första försöker Löfvén definiera vad som egentligen är väsentligt när arbetskraft

diskuteras – att det inte är antalet, utan andelen sysselsatta som spelar roll: ”Det är sysselsättnings-

graden som är viktig, så att vi har ordning på hur stor del av arbetskraften som faktiskt arbetar.”

Den andra definitionen riktar istället problemfokuset mot antalet arbetslösa, och enligt Löfvén är

den sittande regeringen ansvarig för storleken på detta antal: ”Det är den här politiken som ni har

fört och det är den som har gjort att vi är i den situation som vi är i. Det är nu vi har de här

nästan 400 000 arbetslösa.” Märk väl att Löfvén själv använder sig av antal, och inte andelar, när

han argumenterar kring den aktuella arbetslösheten. Detta trots att han precis har klandrat

Reinfeldt för detta. Vi återkommer till detta när vi tittar på locus ex coniugata.

I sitt bemötande av Löfvéns arbetslöshetsstatistik försöker han definiera arbetssituationens

problem som globalt, snarare än lokalt: ”Vi tyngs också av kris, vi påverkas av vår omvärld.” Det

är ett försvar som implicit lägger en del av problemet utanför den sittande regeringens kontroll.

Det ljuder parallella tongångar när Reinfeldt och Löfvén möts i debatt 2. Reinfeldts

verklighetsdefinition, ”Alliansen har skapat förutsättningar för att över 300 000 fler jobbar”, möts

                                                                                                               59 Cicero 2003, 9, 26, s. 121, 127. 60 Cicero, De inventione, övers. H. M. Hubbell, Cambridge MA: Harvard University Press 1976, s. 25–30.

  18

av Löfvéns svar: ”Hur ser verkligheten ut? Arbetslösheten är högre än när ni tillträdde.”

Betoningen ligger även här olika, då Reinfeldt vill tala om antalet svenskar som har fått jobb, och

Löfvén istället vill rikta uppmärksamhet mot de arbetslösa. Båda använder locus ex definitione i sina

försök att övertyga om sin respektive beskrivning av arbetssituationen.

2.2.2.2. Locus ex con iugata (eller ex con iugata numer i)

Locus ex coniugata kan ge argument genom att talaren använder sig av en eller flera variationer som

kommer från samma ordstam.61 För att exemplifiera: om ämnet för ett tal är ”klimatförändring”

kan locus ex coniugata ge argumentet ”vi måste förändra våra vanor om vi vill rädda vår planet”.

”Förändring” i ordet ”klimatförändring” har här varierats till ”förändra” som förekommer i

argumentet. Denna locus påminner givetvis om tanken bakom stilfigurer såsom allitteration, men

locus ex coniugata behandlar inte bara det som är ljudligt snarlikt, utan även det som är innehållsligt

snarlikt. Locus ex coniugata handlar alltså ofta om böjningar av ord som både härstammar från

samma innebörd och som har sammansättningar som liknar varandra, såsom ”rik, rikedom,

rikast”.

När statistikanvändning sätts i relation till denna locus finner jag att den inte bara kan användas

för variation utifrån ordstammar, utan även för variation utifrån numeriska stammar. Hur då?

Som nämnt i inledningen gör Wolfe iakttagelsen om att en och samma siffra kan skrivas om på

flera olika sätt beroende på vad avsändaren vill betona.62 Med andra ord – om 98 000 av Sveriges

befolkning har en viss sjukdom, kan detta även omformuleras som att ca 1 % av Sveriges befolk-

ning har denna sjukdom, eller att ungefär en av hundra har den. Den numeriska stammen är lika

för alla påståendena, eftersom alla tre är byggda från samma statistikuppgift, men de är samtidigt

varierade till sin formulering.

Jag vill därför anpassa locus ex coniugata till hur numeriska argument såsom statistikargument

kan varieras på olika sätt, och denna anpassade locus benämner jag som locus ex coniugata numeri.

Locus ex coniugata numeri fångar in möjligheten till omskrivandet av siffror som Wolfe lyfter fram.

Så hur används locus ex coniugata numeri av Reinfeldt och Löfvén?

Som nämnt ovan anklagar Löfvén Reinfeldt för att använda antal istället för andelar när

Reinfeldt talar om sysselsättningen i debatt 1 – detta är fel då ”det är sysselsättningsgraden som är

viktig”. Troligen vill Löfvén hellre prata om sysselsättningsgraden eftersom sysselsättningen kan

öka i antal samtidigt som sysselsättningsgraden sjunker, vilket sysselsättningsgraden gör när

arbetslösheten går upp. Det är här det blir tydligt att locus ex coniugata numeri kan användas vid

utformningen av statistikargument för att betona olika aspekter av arbetssituationen.

                                                                                                               61 Cicero 2003, 12, s. 121. 62 Wolfe 2010, s. 460.

  19

Men trots sin kritik mot Reinfeldt använder ändå Löfvén själv antal, och inte andelar, när han

senare uppger en statistikuppgift gällande hur många som är arbetslösa. Så i slutändan väljer ändå

båda parterna att använda sig av absoluta tal, snarare än andelar av det hela: Reinfeldts ”en ökad

sysselsättning på 300 000” och Löfvéns ”nästan 400 000 arbetslösa”. Kanske är det för att en

statistikuppgift, uttryckt i hundratusental, ofta kan uppfattas som ”större” än en andel, uttryckt i

procent. Reinfeldt kan troligen få den sittande regeringens resultat att se bättre ut om sysselsätt-

ningen uppfattas som ”stor”, och Löfvén kan antagligen få den sittande regeringens resultat att se

sämre ut om arbetslösheten uppfattas som ”stor”. Dessutom kan avrundade heltal ofta vara

lättare att minnas än procent med decimaler, och det kan säkerligen vara önskvärt i en politisk

debattsituation.

2.2.2.3. Locus ex par t ium enumerat io

Locus ex partium enumeratio syftar till uppdelandet av ett ämne i mindre delar, så att de benämnda

delarna bidrar till att förtydliga helheten. Alla delar av helheten behöver dock inte lyftas, utan

denna locus kan användas för att skapa argument som endast lyfter vissa av delarna.63 Precis som i

fallet ovan med locus ex definitione menar Cicero att locus ex partium enumeratio kan användas för att

skapa argument som klargör vad ett ämne eller ett problem egentligen är för något. För att se hur

denna locus används kommer jag söka i debatterna efter argument som används för att belysa en

eller flera delar av en statistikuppgift, så att aspekter bakom siffran lyfts.

I båda debatterna kan locus ex partium enumeratio skönjas bakom Löfvéns argumenterande för att

arbetslösheten är högre än någonsin. I debatt 1 gör han följande uppräkning: ”Vi har en skyhög

arbetslöshet, den ökar enligt alla siffror. […] Vi har en hög arbetslöshet, vi har en hög långtids-

arbetslöshet, vi har en katastrofalt hög ungdomsarbetslöshet.” Benämningen av ”långtidsarbets-

löshet” och ”ungdomsarbetslöshet” – två delar av helheten ”arbetslöshet” – kan ses som ett

förtydligande av vad som utgör delar av de nästan 400 000 arbetslösa. I debatt 2 använder Löfvén

locus ex partium enumeratio för att göra en närmast identisk uppräkning: ”Arbetslösheten är högre än

när ni tillträdde. Långtidsarbetslösheten är högre än när ni tillträdde. Ungdomsarbetslösheten är

högre än när ni tillträdde”. Löfvéns användning av locus ex partium enumeratio kan ses som en

förstärkning av en beskrivning som målar upp arbetssituationen som ett fenomen i kris på flera

fronter, och den bilden använder Löfvén för att legitimera behovet av handling. Föga förvånande

leder därmed uppräkningarna fram till att Löfvén säger att ”vi måste agera nu” i debatt 1,

respektive ”man måste investera sig ur detta” i debatt 2.

                                                                                                               63 Cicero 2003, 10, 30–34, s. 121, 132–133.

  20

Även Reinfeldt använder sig av locus ex partium enumeratio, och då i debatt 2. Reinfeldt gör det

som svar på Löfvéns påstående om att ”över 300 000 fler i arbete” skulle vara ett ”siffertrix” från

Reinfeldts sida:

Nej, det är inte ett siffertrix. Det är människor av kött och blod, Stefan Löfvén. Nu raljerar du med

människor som har fått arbete. Hävdar du alltså att över 300 000 fler inte har fått jobb? […] Här har vi

alltså en man som inte kan erkänna att Sverige har fått fler jobb, det är skamligt. Över 300 000 fler har

fått ett jobb. Över 30 000 av dem är kommunfinansierade i välfärdssektorn. Du har inte sett en enda

människa som har gått till arbetet. Då är man inte värdig att leda Sverige.

Som läsaren säkert märker är Reinfeldts svar pathosfyllt. Via locus ex partium enumeratio utvecklas

här ett argument som försöker konkretisera statistikuppgiften. Uttrycket att ”det är människor av

kött och blod” som utgör dessa 300 000 är troligen avsedd att ha en evidentia–effekt på åhöraren.

Genom att sedan bryta ned siffran till dess minsta beståndsdel – Reinfeldt beskyller Löfvén för

att inte ha sett en enda människa som har gått till jobbet – ämnar Reinfeldt att ge en tydlig tyngd

till sitt försvar av statistikuppgiften. För den som accepterar Reinfeldts resonemang kan det verka

absurt att Löfvén inte sett en enda person i arbetskraften (en hyperbolisk tanke som Löfvén

givetvis inte har uttryckt själv). Argumentet mynnar därefter ut i en beskyllning vars andemening

är att Löfvén inte är värdig att bli statsminister då han, enligt Reinfeldt, inte vet att stora delar av

hans befolkning ens existerar.

2.2.2.4. Locus ex ante c edent ibus , ex consequent ibus , ex causae och ex e f f e c tae

Dessa fyra loci har placerats under samma rubrik, då de analysmässigt behandlas på mycket lik-

nande sätt. Detta av två anledningar. För det första är den definitionsmässiga skillnaden mellan

de två loci-paren mycket liten. Cicero menar att locus ex antecedentibus och locus ex consequentibus kan

användas för att skapa argument utifrån förhållanden som måste föregå eller efterfölja någon-

ting.64 ”Eftersom det är måndag idag måste det vara tisdag imorgon” är ett argument byggt på

locus ex antecedentibus; ”Eftersom det är tisdag idag måste det ha varit måndag igår” är ett argument

byggt på locus ex consequentibus. Locus ex causae och effectae ger i sin tur argument som bygger på vad

som kan orsaka någonting, eller vad som kan vara konsekvensen av någonting.65 ”Eftersom du

arbetar borde det vara så att du betalar skatt” är ett argument byggt på locus ex causae; ”Eftersom

du betalar skatt borde det vara så att du arbetar” är ett argument byggt på effectae. Skillnaden

mellan loci-paren ligger alltså i om det är ett tvunget eller otvunget samband – det förra loci-paret

ger argument utifrån tecken på vad som är nödvändigt för att något ska hända eller har hänt; det

                                                                                                               64 Cicero 2003, 53, s. 143. 65 Cicero 2003, 58, s. 145.

  21

senare loci-paret ger argument utifrån en möjlig orsak/verkan-koppling. Reellt sett kan det vara

svårt i en analys att skilja mellan dessa två loci-par, då skillnaden mellan dessa är så liten att språk-

liga nyanser kan göra det nästintill omöjligt att avgöra vilken locus som är aktuell för ett argument.

För det andra är det inte särskilt praktiskt att försöka skilja på ifall ett argument bygger på locus

ex causae, eller ifall det bygger på effectae. Svårigheten i detta kan motiveras då ”A är orsaken till B”

bär på samma innebörd som ”B är konsekvensen av A”. Detta lyser även igenom i arbete- och

skatteexemplet ovan. Med andra ord kommer det i de flesta fall vara lika meningsfullt att söka

efter locus ex causae som effectae i en analys av ett argument. På samma vis är det svårt att skilja på

vad som bygger på locus ex antecedentibus respektive consequentibus, något som Cicero medger själv.66

Argument som byggs utifrån dessa loci kan uppvisa hur ett visst ting är kopplad till ett annat

ting, och i vissa fall kan dessa kopplingar vara oklara eller dolda.67 För att se hur dessa loci

förekommer kommer jag titta närmare på de argument som involverar statistik i samband med att

talaren vill visa på en nödvändig eller möjlig kausal koppling mellan problem, fenomen, skeenden

och dylikt.

I debatt 1 gör Reinfeldt en explicit kausal koppling mellan sin regerings åtgärder och antalet

människor som har fått jobb sedan hans regering tog över makten:

Förbättrade och utökade resurser till arbetsmarknadspolitik, som riktar in sig till de grupper som står

långt ifrån arbetsmarknaden, förbättrad utbildningspolitik och utbyggt stöd för unga vuxna som vill

komplettera sin utbildning – allt detta har vi gjort och det har lett till en ökad sysselsättning på 300

000 sedan vi tillsattes.

När Löfvén kontrar med att påstå att det snarare handlar om att Reinfeldts politik inte har hjälpt

de 400 000 som är arbetslösa är det inte bara ett försök till att ändra problemformulering, såsom

påpekats i locus ex definitione-avsnittet ovan, utan även ett argument som försöker avfärda det sam-

band mellan regeringens politik och den ökade sysselsättningen som Reinfeldt vill slå fast.

I motsättning till Reinfeldt hävdar Löfvén att regeringens åtgärder har varit verkningslösa.

Istället vill Löfvén visa att regeringens politik har lett till hög arbetslöshet. Här går det alltså att se

en aspekt av debatt 1 som kretsar kring verifieringen eller avfärdandet av två olika samband: dels

ifall det finns en kausal koppling mellan regeringens handlingar och den ökade sysselsättningen,

dels ifall det finns en kausal koppling mellan regeringens handlingar och den ökade arbetslös-

heten. Båda debattörerna försöker understöda sin syn på dessa kopplingar med hjälp av sina

statistikuppgifter. På samma sätt kan Reinfeldts problemformulering, som placerar den svenska

                                                                                                               66 Cicero 2003, 53, s. 143. 67 Cicero 2003, 63, s. 149.

  22

arbetssituationen i en global kontext, ses som ett försök slå fast att arbetslösheten inte är orsakat

av regeringen, utan av en världsomspännande kris.

En kausal koppling mellan regeringens politik och en ökad sysselsättning på över 300 000 görs

även av Reinfeldt i debatt 2 i anslutning till att han tar fram en lång lista på arbetspolitiska förslag

för den nästkommande mandatperioden. Löfvéns respons på detta trycker återigen istället på en

koppling mellan regeringens handlande och, i detta fall, långtidsarbetslöshet: ”Ja, bevare oss väl

från fler sådana förslag med de resultat som ni uppvisar. Vi ska väl vara livrädda för det. Om

långtidsarbetslösheten har tredubblats – ska ni fyrdubbla den eller femdubbla den?” Under-

liggande i Löfvéns resonemang finns också en kausal kedja som gör gällande att en ökning som

redan skett – en tredubbling – kommer följas av ytterligare ökningar – en fyrdubbling eller fem-

dubbling.

Även i debatt 2 sker det alltså en kamp mellan två talare som vill fastslå hur olika fenomen och

problem är sammankopplade. Att det finns en likhet i denna analysdel med den del som

undersöker locus ex definitione hos argumenten ovan är inte så underligt. Locus ex definitione ger argu-

ment i detta sammanhang som säger vad problemet egentligen består i, och från den

utgångspunkten är det inte svårt att även hamna i argument som försöker utpeka vad som

orsakar, eller orsakas av, olika fenomen och problem.

2.2.2.5. Locus ex comparat io

Comparatio ger argument som bygger på jämförelser i antal, styrka eller nytta, och jämförelsen kan

i sin tur vara mellan två likvärdiga eller olikvärdiga ting.68 Med termen nytta verkar Cicero mena

något som skulle kunna uppfattas som en slags utilitaristisk förståelse av nytta, då han exemplifie-

rar det på följande vis: ”what is beneficial to the leading men has more weight than what is

beneficial to the rest; likewise what is more pleasant, approved by more people, or is praised by

the best.” 69 Comparatio kan därmed leda till konstruerandet av argument som exempelvis

framställer ett ting positivt genom att sätta det i ljuset av ett negativt ting, eller tvärtom, eller som

likställer två ting med varandra. För att se hur denna locus används kommer jag att söka i

debatterna efter jämförande statistikargument som talarna lägger fram.

I debatt 1 jämför Löfvén antalet arbetslösa idag med antalet arbetslösa vid den tidpunkt då

Reinfeldts regering tillträdde:

                                                                                                               68 Cicero 2003, 68, s. 152. 69 Cicero 2003, 68, s. 153.

  23

Vi har en skyhög arbetslöshet, den ökar enligt alla siffror. När ni tog över 2006 påstod ni att det var

massarbetslöshet. Nu är arbetslösheten ännu högre, så nu är frågan vad ni kallar det här för. […] Det

är nu vi har de här nästan 400 000 arbetslösa, trots er ”sagolikt fina politik”, enligt er uppfattning.”

Argumentet, som främst verkar bygga på comparatio, ges en extra tyngd av att Löfvén försöker

vrida de ord, som Reinfeldts parti själva har yttrat, mot dem själva. I samband med det ämnar

Löfvén skapa en uppfattning om de arbetslösas situation som ännu värre än 2006. Det intressanta

är därmed att någonting negativt, antalet arbetslösa 2014, kan uppfattas som någonting ännu mer

negativt när detta antal jämförs med storleken på ”massarbetslösheten” 2006. När Löfvén där-

med ställer den retoriska frågan om vad Reinfeldt kallar den rådande situationen är det underför-

stått i Löfvéns budskap att den aktuella situationen för arbetslösa är så extrem att det saknas ord

för den – det krävs ett kraftfullare uttryck än ”massarbetslöshet”.

Även Reinfeldt lägger fram ett statistikargument som kan förstås genom comparatio, och det i

debatt 2 då han vill försvara sig mot Löfvéns påståenden om att regeringens åtgärder är det som

försämrat arbetssituationen i Sverige:

Nu har ju sysselsättningen vuxit med 300 000 och Sverige har förbättrat sitt läge när vi jämför med

andra länder. Vi tyngs också av kris, vi påverkas av vår omvärld. Det är därför jag säger att trösk-

larna har rests. Det är svårare idag att skapa förutsättningar för jobb, men vår attityd är att alla jobb

behövs och att trösklar måste sänkas för breda grupper som står långt ifrån arbetslivet.

Att sätta problemens orsaker i en global kontext, vilket även har analyserats med andra loci ovan,

ger även en bakgrund till siffran på ”300 000 fler sysselsatta” som bygger på comparatio. Genom

att påpeka att Sverige har klarat sig relativt bra försöker Reinfeldt därmed att öka

statistikuppgiftens goda innebörd. Ett påpekande av hur dåligt det har gått för andra länder

skapar en kontrast som är ämnad att visa på det jämförelsevis positiva i den sysselsättningsökning

som Reinfeldt menar att hans regering är ansvariga för – en sysselsättningsökning som skett trots

de omständigheter som lyfts fram. Dessutom ger även Reinfeldt, likt Löfvén ovan, en comparatio

över tid: ”det är svårare idag att skapa förutsättningar för jobb”. Om jämförelsen accepteras

lyckas Reinfeldt förklara ytterligare varför problemet är bortom regeringens kontroll.

2.2.2.6. Locus ex auc tor i ta t e

Locus ex auctoritate är den enda locus som Cicero benämner som extrinsecus och denna locus kan ge

argument som hämtar legitimitet från yttre auktoriteter, som beskrivet tidigare i detta avsnitt.70

Därmed kan övertygelse skapas genom att talaren nyttjar det goda anseendet hos någon annan,

                                                                                                               70 Cicero 2003, 24, s. 127.

  24

eller någonting annat.71 För att se hur denna locus används kommer jag att söka i debatterna efter

statistikargument vars övertygande funktion verkar vila på auktoriteten hos en extern person,

grupp, organisation eller liknande.

Det visar sig att Löfvén argumenterar utifrån locus ex auctoritate i debatt 1 i samband med att han

vill bevisa att Reinfeldts politik inte hjälper de nästa 400 000 arbetslösa:

Riksrevisionen säger att era åtgärder i stort sett är verkningslösa. Konjunkturinstitutet säger samma

sak. Ert eget finanspolitiska råd säger samma sak. IFAU ger er samma betyg, de säger att de där

åtgärderna i princip är verkningslösa och det är precis därför vi är i den situation vi är i.

Här använder Löfvén inte mindre än två myndigheter och två institut för att stödja sin attack på

Reinfeldt. Varenda en av dessa fyra institutioner kan rimligen tänkas ge en hel del auktoritet åt ett

argument i ett arbetsmarknadspolitiskt sammanhang – genom att uppräkna dessa efter varandra

vill Löfvén troligen stärka denna effekt ytterligare då det kan skapas en bild av uppslutning och

enighet bakom Löfvéns ifrågasättande av Reinfeldt.

Som svar på detta försöker dock Reinfeldt ge sin uppfattning om dessa auktoriteters

utlåtanden: ”De här organen som Stefan Löfvén hänvisar till beskriver att det är en väldigt

jobbskapande politik som har förts”, vilket leder till en kort växling där Löfvén uppmanar

Reinfeldt att läsa på, medan Reinfeldt står fast vid att det är han som har förstått auktoriteterna

rätt. Värt att nämna är att Reinfeldt inte på något sätt gör en ansats till att diskreditera dessa

auktoriteter, utan istället ger han bara sin tolkning av deras utlåtanden i frågan. På så vis är det

underförstått att båda debattörerna är eniga om att dessa verkligen är auktoriteter inom det

aktuella området. Om så inte var fallet hade Reinfeldt istället kunnat välja att avfärda Löfvéns

auktoriteter som irrelevanta eller opålitliga.

Dessutom verkar Cicero förekomma denna typ av dispyt, fast då i samband med att han

diskuterar hur lagar, som är de externa auktoriteter som advokater oftast hänvisar till, kan

argumenteras kring: ”sometimes it is argued in a defence that the law did not say what the oppo-

nent would have it say, but something different. This happens when the wording of the law is

ambiguous so that two different interpretations are tenable.”72 Hur mångtydiga myndigheternas

och institutionernas uttalanden har varit om arbetssituationen är dock mindre klart, eftersom det

är oklart exakt vilka uttalanden som Löfvén och Reinfeldt syftar till.

Men det mest tydliga användandet av ett argument som härstammar från locus ex auctoritate, och

kanske det tydligaste användandet av någon locus i denna analys, kommer i debatt 2 när Reinfeldt

går till motattack i samband med att han tillsammans med övriga partiledare i Alliansen anklagas

                                                                                                               71 Cicero 2003, 73–74, s. 155. 72 Cicero 2003, 96, s. 167.

  25

för att syssla med ”siffertrix”: ”Hävdar du alltså att över 300 000 fler inte har fått jobb? Nu går

du alltså emot Statistiska centralbyrån om att de människorna har fått arbete.” Det Löfvén avser

med ”siffertrix” är dock inte att avsäga Statistiska centralbyrån deras legitimitet, utan Löfvén klar-

gör strax därpå att det är sättet som Reinfeldts använder deras uppgifter på som Löfvén inte

accepterar. Det förstår nog Reinfeldt själv, men att få det att framstå som om Löfvén inte

erkänner Statistiska centralbyråns trovärdighet i frågan är troligen en relativt effektiv attack på

Löfvéns omdöme – givet att åhöraren går med på att tolka Löfvén på samma sätt som Reinfeldt

gör.

2.2.3. Summering av loc i-analysen

Jobbdebatterna mellan Reinfeldt och Löfvén bar främst spår av 9 loci enligt analysen ovan. Hos

vissa av argumenten kunde fler än endast en locus skönjas samtidigt. Detta är ingenting konstigt

eftersom argument kan vara mångbottnade och ha ett flertal olika kontextuella kopplingar samti-

digt. Dessutom Cicero definierar loci som platser där argument hämtas ifrån, men ingenstans i

Topica står det att dessa platser inte kan överlappa varandra.

Reinfeldt och Löfvén använder båda locus ex definitione för att försöka övertyga om vilket

problem med arbetssituationen som är det riktiga och verkliga. Detta gör debattörerna genom att

lägga fram varsin statistikuppgift som stödjer deras respektive verklighetsbeskrivningar: Reinfeldt

lägger fokus på en sysselsättningsökning på 300 000; Löfvén riktar istället uppmärksamhet mot

att nästan 400 000 är arbetslösa. Reinfeldt svarar dessutom på Löfvéns arbetslösstatistik med

hjälp av locus ex definitione när han försöker att omdefiniera arbetslösheten som ett globalt, snarare

än ett lokalt, problem – troligen i ett försök flytta bort en del av ansvaret från sin regering.

Ciceros locus ex coniugata modifierades till locus ex coniugata numeri för att kunna ringa in den

möjlighet som talaren har till att skapa olika variationer av en sifferuppgifts formulering. Analysen

visar att locus ex coniugata numeri är aktuell i samband med att både Reinfeldt och Löfvén väljer att

använda sig av absoluta tal, uttryckta i avrundade hundratusental, istället för att använda andelar,

uttrycka i procent. Att statistikuppgifterna formuleras på detta vis ger troligen effekten av att

värdet verkar ”större”, och att siffrorna blir lättare att minnas. Observera att detta te sig helt

annorlunda i andra sammanhang – i vissa lägen kan det istället exempelvis vara procentandelar

som är att föredra framför absoluta tal. Men kärnan i det hela är att talaren har möjlighet att

variera utformningen av sifferargument via locus ex coniugata numeri.

Vad gäller locus ex partium enumeratio är det framförallt intressant att Reinfeldt nyttjar denna locus

i ett pathosfyllt försvar mot anklagelser om att hans statistikuppgifter skulle vara ”siffertrix”.

Reinfeldts svar, på ifrågasättandet av sysselsättningsökningen, består i att lyfta fram de

  26

”människor av kött och blod” som utgör delarna av helheten 300 000. På så sätt försöker

Reinfeldt få det att framstå som att Löfvén nekar till 300 000 levande personers existens när han

ifrågasätter Reinfeldts användande av statistik.

Locus ex antecedentibus, ex consequentibus, ex causae samt ex effectae visade sig vara aktuella främst

när debattörerna argumenterade för och emot olika samband som hade att göra med deras

statistikuppgifter. Reinfeldt menar att hans regering står för sysselsättningsökningen, medan

Löfvén istället kopplar samman Reinfeldts politik med det höga arbetslöshetsantalet. Det noteras

i analysen att dessa fyra sambands-loci går tätt samman med locus ex definitione, då ett argument för

definierandet av ett problem gärna glider över till att även definiera vad problemet leder till, eller

orsakas av.

Löfvén och Reinfeldt använder båda locus ex comparatio för att sätta statistikuppgifterna i en

relativ kontext. När Löfvén argumenterar om det höga arbetslöshetsantalet gör han jämförelse

över tid, då han påpekar att den rådande arbetslösheten år 2014 är högre än 2006 års

”massarbetslöshet”. Det leder Löfvén till att insinuera att det arbetslöshetsantalet är så högt att

det värdeladdade begreppet ”massarbetslöshet” inte är tillräckligt kraftfullt för att beskriva den

aktuella situationen. Reinfeldt går via locus ex comparatio för att sätta sysselsättningsökningen, som

han menar att hans regering har orsakat, i en positiv kontrast mot omvärldens svårigheter.

När Löfvén menar att Reinfeldts politik inte hjälper de arbetslösa går han via locus ex auctoritate

och konstruerar ett argument som hämtar stöd från fyra auktoriteter på arbetsmarknadsområdet.

Reinfeldt menar i gengäld att Löfvén förstått dessa auktoriteter fel. Underliggande i denna växling

är att båda parterna är överens om att de fyra auktoriteterna är relevanta och trovärdiga i

sammanhanget, annars hade Reinfeldt kunnat välja att diskreditera Löfvéns val av bevismedel.

Det tydligaste exemplet på användandet av locus ex auctoritate är dock tillfället då Reinfeldt väljer

att tolka det som att Löfvén inte godtar Statistiska centralbyrån som en trovärdig auktoritet, vilket

kan ge effekten att åhöraren ifrågasätter Löfvéns omdöme, givet att åhöraren gör samma tolkning

som Reinfeldt.

  27

3. Avslutning 3.1. Slutförande diskussion

En tanke som väcks av Dahmström i uppsatsens inledning är att statistik kan användas för att

styra vår syn på samhället. Vad loci-analysen ovan visar är att användningen av statistik, för att

beskriva samhället, inte bara handlar om att citera en statistikuppgift helt rätt och slätt. Löfvén

och Reinfeldts debatterande om jobbfrågan illustrerar att det finns flera olika infallsvinklar, eller

loci, som kan användas för att skapa språkliga inramningar av statistikuppgifter. Den språkliga

inramningen blir avsändarens verktyg för att påverka hur en statistikuppgift ska tolkas in i den

större samhällskontexten av åhöraren. I sökandet efter loci i argumentationen visar analysen hur

samspelet mellan statistik och den retoriska tolkningen av statistik fungerar i ett politiskt

sammanhang. Just debattformatet länder ett särskilt givande material för undersökningens syfte,

då det blir tydligt det finns flera, ofta motsatta sidor att inta i ett ämne, även om det föreligger

statistikvetenskapligt fastställda siffror. Det blir då en kamp för debattörerna att övertyga om att

just deras problemdefinitioner, sambandskopplingar och jämförelser är de riktiga.

Ciceros loci-system, såsom det är utformat i Topica, är förvånansvärt analytiskt tillämpbar på

modern statistikargumentation. I Topica hävdar Cicero att hans 17 loci är grundläggande principer

som kan leda vägen till vilket argument som helst.73 Detta är ett stort påstående, som tyvärr mot-

sägs av att jag i min analytiska tillämpning fick anpassa locus ex partium till locus ex partium enumeratio

för att tänka in hur siffror kan varieras i sin språkliga utformning. Men detta behöver inte

diskreditera Ciceros påstående totalt. Cicero talar just om att de 17 loci ger principer som är

grundläggande – och i grunden fungerar ju Ciceros locus ex partium, variationer på samma ordstam,

och min locus ex partium enumeratio, variationer på samma numeriska stam enligt en liknande

abstrakt logik.

Mehrens påpekar att ett problem med att använda en klassisk källa som underlag för en

samtida topikanalys är att topikernas tidsbundenhet gör det svårt att överföra dem på andra hi-

storiska kontexter. 74 Detta var mycket riktigt en svårighet som dök upp när jag skulle

operationalisera de 17 loci som förekommer i Ciceros Topica. Vissa av de förklaringar som gavs för

en locus var obegripliga utan sekundärlitteratur. Men som sagt påpekar Cicero själv att det handlar

om att förstå de grundläggande principerna som figurerar bakom varje locus. Det var den

inställningen som gav mig självförtroende nog att gå in och modifiera en av dessa locus.

                                                                                                               73 Cicero 2003, 25, s. 127. 74 Mehrens 2014, s 72.

  28

Men det mest givande med att ha Cicero som retorikteoretisk utgångspunkt för att analysera

statistikargumentation är att Cicero inte placerar något bevismedel utanför retorikkonsten, till

skillnad från Aristoteles och Quintilianus. Utifrån Aristoteles och Quintilianus blir statistik

klassificerat som pisteis atechnoi då det är hämtat utifrån och inte är framställt av talaren.

Det ska dock påminnas om att både Aristoteles, och Quintilianus i ännu större utsträckning, är

medvetna om att pisteis atechnoi används av talaren, och jag skulle inte vilja vara så illvillig att jag

tolkar dem som att de inte förstod att även användandet av pisteis atechnoi färgas av talarens

framförande – och Cicero var medveten om att vissa material kom från talaren själv, och andra

kom utifrån. Så i egentlig mening är det inte en så stor skillnad mellan deras förståelser av

bevismedel.

Men Ciceros mer inkluderande synsätt ger ett annorlunda perspektiv på statistikens plats i det

retoriska framförandet som leder retorikern åt ett mer praktiskt och dynamiskt synsätt. Genom

att statistik per automatik är införlivat inom retorikkonstens ramar ökar chansen att retorikern

också upptäcker fler aspekter om hur användandet av statistik retoriskt fungerar. Därmed bör

Ciceros perspektiv, i jämförelse med Aristoteles och Quintilianus, kunna förbättra möjligheterna

till att kunna använda och analysera statistikargument på ett fruktbart vis. Så frågan är vad

Aristoteles och Quintilianus uppdelning av bevismedel som tillhörande eller ej tillhörande

retorikkonsten bidrar med idag? Vad denna undersökning har visat är snarare att det viktiga inte

är argumentets härkomst. Det viktiga är hur argumentet formas och används, och det är på det

sättet statistikargument bör förstås: inte som statiska bevismedel utanför konsten – utan som

dynamiska byggstenar, formbara av retoriska topiker.

3.2. Vidare studier

Denna uppsats har undersökt förhållandet mellan klassisk retorik och statistikargument. För mer

forskning på detta ämne föreslås användandet av moderna topikperspektiv för att ännu närmare

förstå hur statistik övertygar. Chaïm Perelman, vars teorier visserligen till stor del vilar på

Aristotelisk grund, kan med säkerhet erbjuda givande infallsvinklar.

En annan idé skulle vara en metaforanalys av statistikargumentation. Sådana studier har med

fördel gjorts gällande exempelvis ekonomi, och kan visa på hur vissa implicita analogier i vårt

språk mer frekvent kan kopplas till ett visst fenomen, såsom statistik.

Ett tredje förslag är att undersöka retoriken inom statistikvetenskapen – exempelvis en studie i

hur statistikforskare motiverar tolkningar av data vars teorier innefattar slumpmässighet.

  29

3.3. Sammanfattning

Syftet med denna uppsats var att undersöka hur den klassiska retoriken kunde klassificera och

förstå statistikargument och på vilket sätt de övertygar. Detta syfte tog sig uttryck i två huvudsak-

liga frågeställningar. För det första: hur ser den antika uppdelningen av bevismedel ut, och hur

bör den appliceras när det kommer till statistik? För det andra: vilka topiker kan kopplas till

argument som använder statistik?

Undersökningen visade att Aristoteles och Quintilianus hade en i huvudsak liknande syn på

pisteis, bevismedel, som antingen technoi, tillhörande konsten, eller atechnoi, ej tillhörande konsten.