JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet

Förnuftet och rätten

– John Finnis naturrättslära

Joakim Palm

Examensarbete i allmän rättslära, 30 hp Examinator: Mauro Zamboni

Stockholm, Vårterminen 2018

Förord

Jag vill börja med att tacka min handledare, Torben Spaak, för hans entusiasm och de goda råd

han har gett mig under arbetet med denna uppsats. Jag vill dessutom tacka mina föräldrar, Kjell

och Marie, samt min lillasyster Klara, för deras stöd under min studietid. Sist men inte minst vill

jag tacka Ella Tran.

Abstract

John Finnis is one of the seminal contemporary jurisprudential thinkers working within the

natural law tradition. His Natural Law and Natural Rights, first published in 1980, has had a

significant impact and stands as a centerpiece of modern natural law theory. It is at once a work

of ethics, political philosophy as well as jurisprudence. The starting point of his theory of natural

law consists in concepts such as basic human goods, practical reasonableness and the common

good. These concepts provide the foundation for his analysis of communities and society as well

as the legal system. This thesis sets out to expound on his theory of natural law by exploring

Finnis’ understanding of the basic human goods, practical reasonableness and the common good

and the way they interact with his ideas of law and justice. Some of the more controversial or

contentious aspects of his theory will also be addressed; such as the supposed self-evident nature

of the basic goods and their incommensurable status. Some critics allege that his theory is lacking

some of the defining characteristics of a natural law theory and that it thus fails as a theory of

natural law, while others have claimed that his theory lends itself to the justification of an

authoritarian society. Some of these criticisms carry more strength than others and I conclude by

granting that Finnis’ theory contains some weaknesses. However, these should not weaken our

appreciation of his vision of the good that law can do and the interrelatedness of law and

morality.

Innehållsförteckning

1. Introduktion ....................................................................................................................................... 1

1.1 Syfte, frågeställningar och avgränsningar..................................................................................... 3

1.2 Något om metod och material – vad är rättsvetenskap? ............................................................. 4

1.3 Uppsatsens disposition ................................................................................................................. 7

2. En historisk överblick samt en presentation av John Finnis ............................................................. 8

2.1 Naturrättens idéhistoria ............................................................................................................... 8

2.2 John Finnis – vem är han? .......................................................................................................... 14

3. Finnis filosofi och etik ...................................................................................................................... 15

3.1 Grundläggande nyttigheter ........................................................................................................ 16

3.2. Det praktiska förnuftets betydelse och funktion ....................................................................... 20

3.3 Samhället och det gemensamma bästa ...................................................................................... 24

4. Finnis om lag och rätt ...................................................................................................................... 27

4.1 Rättvisa ....................................................................................................................................... 27

4.1.1 Rättvisebegreppets beståndsdelar ...................................................................................... 27

4.1.2 Allmän rättvisa..................................................................................................................... 28

4.1.3 Distributiv rättvisa ............................................................................................................... 29

4.1.4 Kommutativ rättvisa ............................................................................................................ 33

4.2 Rättigheter ................................................................................................................................. 34

4.2.1 Finnis analys av rättigheter .................................................................................................. 34

4.2.2 Förhållandet mellan rättigheter och skyldigheter ............................................................... 36

4.2.3 Rättigheter och det gemensamma bästa ............................................................................. 37

4.2.4 Rättigheters innehåll ........................................................................................................... 39

4.2.5 Rättigheter och jämlikhet .................................................................................................... 40

4.2.6 Okränkbara rättigheter ........................................................................................................ 42

4.3 Maktutövning och auktoritet ..................................................................................................... 43

4.3.1 Auktoritet – behov och innebörd ........................................................................................ 43

4.3.2 Makthavares auktoritet ....................................................................................................... 44

4.4 Rätten ......................................................................................................................................... 46

4.4.1 Rättsordningens utmärkande egenskaper ........................................................................... 46

4.4.2 Lagstyret och dess begränsningar ....................................................................................... 47

4.4.3 Rätten som tvångsmedel ..................................................................................................... 48

4.4.4 Förhållandet mellan positiv rätt och naturrätt .................................................................... 49

4.4.5 Orättfärdiga lagar och orättfärdig maktutövning ................................................................ 51

4.5 Förpliktelser................................................................................................................................ 53

4.5.1 Det allmänna bästa som grund för förpliktelser .................................................................. 53

4.5.2 Förpliktelsers skiftande styrka i sociala kontra legala sammanhang ................................... 53

5. Kontroverser .................................................................................................................................... 54

5.1 De grundläggande nyttigheterna ................................................................................................ 54

5.2 Är Finnis lära auktoritär? ............................................................................................................ 57

5.3 En naturrättsteori utan natur? ................................................................................................... 60

6. Avslutande reflektioner ................................................................................................................... 61

7. Källförteckning ................................................................................................................................. 64

7.1 Litteratur .................................................................................................................................... 64

7.1.1 Monografier ........................................................................................................................ 64

7.1.2 Skrifter i samlingsverk ......................................................................................................... 64

7.1.3 Artiklar ................................................................................................................................. 65

1

1. Introduktion

John Finnis har kallats för den mest inflytelserika samtida rättsvetaren inom den naturrättsliga

traditionen1 och för en av samtidens främsta moral- och rättsteoretiker2. Hans mest kända verk,

Natural Law and Natural Rights, publicerades första gången 1980. Det har beskrivits som ett

enormt viktigt verk som står jämsides Herbert Harts The Concept of Law och Ronald Dworkins

Taking Rights Seriously i dess vikt för rättsfilosofin3, och som ”the most excellent comprehensive

and sensitive work in legal theory to come out of the tradition of analytical jurisprudence.”4

Natural Law and Natural Rights har också jämförts med John Rawls A Theory of Justice i ambitions-

nivå och omfång – den innehåller en enhetlig och bred teori grundad såväl i etik som i rätts-

vetenskap och politisk filosofi.5 Denna skrift bidrog till ett förnyat intresse för naturrätten och

har debatterats såväl som hyllats ända sedan den publicerades.

Genom sitt komplexa men precisa teoribygge har Finnis fått en roll som en centralgestalt

inom en modern naturrättsskola. Benämningen modern kan dock tyckas vara något paradoxal då

Finnis i sitt teoribygge försöker knyta an till och återupprätta en gammal idétradition som kan

härledas till Aristoteles och Thomas av Aquino; detta är särskilt påtagligt vad gäller den centrala

roll som det praktiska förnuftet – practical reason – spelar i hans teori. Den aristoteliska tolkning

Finnis gör av begreppet är enligt Nigel Simmonds något som präglar hela hans tänkande.6 Vad

menas då med det praktiska förnuftet? Politiska och rättsvetenskapliga teorier baseras ofta på

implicita antaganden om arten av våra skäl för att agera eller handla på ett visst sätt. Dessa skäl

ligger till grund för hur vi besvarar frågan om hur vi bör handla, vilka beteenden vi föreskriver för

andra, och utgör en förklaringsmodell för hur andras ageranden skall förklaras eller förstås.7 Med

practical reason avses ”reasons for action, as opposed to reasons for belief”8. Enligt Simmonds är

det detta faktum som gör att ”a theory of ’practical reason’ […] will occupy an unusually

fundamental place in the philosophy of human affairs”9. Finnis ställer sig avvisande till en stånd-

punkt som kan härledas till David Hume, nämligen den att våra värderingar eller moraliska stånd-

punkter inte kan sägas vara förnuftsgrundade. Enligt Hume ger värderingar endast uttryck för

1 Bix, s. 1309. 2 Dougherty, s. 159. 3 Rickett, s. 365. 4 Drury, s. 190. 5 Danielson, s. 441. 6 Simmonds, s. 113. 7 Simmonds, s. 113. 8 Simmonds, s. 113. 9 Simmonds, s. 113.

2

våra preferenser eller vårt begär och är därmed känslogrundade. Förnuftet kan inte säga oss något

om vad vi bör eftersträva i våra liv, dess roll är i stället att säga oss hur vi kan uppnå det vi efter-

strävar.10 Finnis menar istället att vissa mål eller begär är mer rationella eller förnuftsgrundade än

andra och att dessa är objektivt nyttiga eller bra för oss som människor. Dessa ting är värdefulla

inte därför att vi råkar begära dem utan för att de gör våra liv värdefulla och värda att leva.11

Enligt Raymond Wacks är det i frågan om vilka beståndsdelar ett värdefullt, givande och önskvärt

liv innehåller som Finnis tar sin utgångspunkt.12 Dessa kallar Finnis för objektiva nyttigheter eller

grundläggande nyttigheter (”objective goods”13, ”basic forms of good”14). Dessa grundläggande

nyttigheter säger inte i sig vad som är gott eller riktigt i ett moraliskt hänseende eller hur vi bör

agera i en viss fråga, de är med Simmonds ord ”qualities which render activities and forms of life

desireable”15, Finnis menar att de är ”forms of human flourishing”16. Likväl måste vi beakta de

grundläggande nyttigheterna om vi vill agera moraliskt korrekt; Simmonds menar att Finnis vill

visa att moralen i sig grundas i omsorg om dessa.17 Med att något utgör en objektiv nyttighet

menar Finnis att det är värdefullt i sig eller oavsett huruvida det eftersträvas. Finnis påstår också

att de grundläggande nyttigheterna inte går att härleda av den orsaken att de är självklara och

spelar en axiomatisk roll för vår förnuftsförmåga. De utgör förutsättningar för vår möjlighet att

bruka och förstå argument grundade på det praktiska förnuftet.18 Det praktiska förnuftet är sam-

tidigt en av de grundläggande nyttigheterna och det samspelar på ett bitvis komplext sätt med de

övriga nyttigheterna. Det praktiska förnuftet tjänar också en metodologisk funktion i Finnis lära

då Finnis uppställer en lista på nio principer eller krav som följer av det praktiska förnuftet.19

Förutom de grundläggande nyttigheterna och det praktiska förnuftet spelar en tredje kategori

en stor roll i Finnis rättsfilosofi; det allmänna bästa eller det gemensamma bästa (common good).

Omsorgen för det gemensamma bästa utgör i sin tur ett av de krav som följer av det praktiska

förnuftet. I det gemensamma bästa ligger att vi kan utöva vårt praktiska förnuft och leva värde-

fulla, blomstrande liv. För att kunna planera vår livsföring och leva väl krävs ett omgivande

samhälle präglat av ett visst mått av stabilitet och ordning, eller med Finnis ord koordinering.

10 Simmonds, s. 114. 11 Simmonds, s. 115 f. 12 Wacks, s. 24. 13 Simmonds, s. 116. 14 Wacks, s. 24. 15 Simmonds, s. 116. 16 Simmonds, s. 116. 17 Simmonds, s. 120. 18 Simmonds, s. 116 f. 19 Wacks, s. 24.

3

Tanken om det gemensamma bästa tjänar också som en länk mellan Finnis etiska eller

moralfilosofiska tänkande och hans rättsfilosofiska tänkande eftersom rättens huvudsakliga syfte

är att tjäna det gemensamma bästa20; ”[a]ccording to Finnis, principles of justice are simply the

concrete implications of the general requirement that one should foster the common good in

one’s community.”21 Detta är endast en mycket översiktlig bild av Finnis bitvis abstrakta natur-

rättsteori och i nästkommande avsnitt följer en precisering av vad jag hoppas uppnå med detta

arbete.

1.1 Syfte, frågeställningar och avgränsningar

Djupare filosofiska eller etiska reflektioner kring förhållandet mellan moral och lag eller rättsord-

ningen i bred bemärkelse kan vid en första anblick tyckas spela en liten roll för den verksamma

juristen. Den gällande rätten är den som kan ge vägledning för att besvara konkreta rättsfrågor

medan lege ferenda-perspektivet antas vara förbehållet lagstiftaren eller aktivisten. Rättsfilosofiska

skolor eller paradigm, må de vara rättspositivism, naturrätt, rättsrealism eller diverse kritiska

teorier, spelar en rätt perifer roll i juristprogrammet och det är sällsynt att svenska domare

hänvisar till rättsfilosofiska doktriner i sina domskäl. I ett internationellt perspektiv är dock läget

annorlunda; i den anglosaxiska världen har det under de senaste decennierna funnits en livaktig

debatt mellan naturrättsförespråkare och rättspositivister, likaså i Kontinentaleuropa under åren

efter det andra världskriget. I USA händer att domare i Högsta Domstolen uttryckligen hänvisar

till naturrättsteori i sina domskäl.

För egen del menar jag att det finns ett egenvärde i att nå en djupare förståelse för hur vi ser

på och förklarar rättsordning och lagar. Min bild av naturrätten var att det var en föråldrad teori

präglad av en religiös världsbild, som förvisso fått en viss förnyad relevans i form av de univer-

sella och humanistiska dogmer som tanken om mänskliga rättigheter ger uttryck för i exempelvis

FN:s allmänna förklaring och Europakonventionen. När jag insåg att det fanns en livaktig

samtida naturrättstradition väcktes mitt intresse för att förstå hur denna kunde formuleras och ta

sig uttryck.

De frågor jag avser att besvara i min uppsats är att identifiera och återge de viktigaste

komponenterna i Finnis lära och att se hur hans mer renodlat filosofisk-etiska komponenter

påverkar hans syn på lag och lagtolkning i snävare bemärkelse. Vilken funktion och betydelse har

20 Simmonds, s. 125 f. 21 Simmonds, s. 129.

4

de axiomatiska begrepp Finnis bygger sin teori på, det vill säga de grundläggande nyttigheterna,

det praktiska förnuftet samt det gemensamma bästa? Hur samspelar de med hans rättsteori? Jag

för också en diskussion kring svagheter kritiker har funnit i hans modell. Är det hållbart att påstå

att de objektivt goda ting han vill främja och skydda med sin lära är självklara och icke-härledbara

eller faller hans teori redan där? Varför menar Finnis att det inte går att väga de olika

grundläggande nyttigheterna mot varandra? Underminerar inte den ståndpunkten den roll som

Finnis ger vårt förnuft? Jag tar också upp kritik som riktats mot vad en del menar är auktoritära

drag i Finnis lära samt återger en diskussion kring huruvida Finnis naturrättslära står på en skakig

grund i den mån att han i sin vilja att undvika metafysiska spekulationer underminerar den

teoretiska grunden för sitt projekt. Jag refererar till kritik såväl från rättsvetare som själva är

sympatiska till eller verksamma inom den naturrättsliga traditionen som från de som ställer sig

mer skeptiska till Finnis hela projekt. Arbetet avslutas med några personliga reflektioner kring

Finnis tänkande.

Tyngdpunkten i uppsatsen ligger som tidigare nämnts på Natural Law and Natural Rights, då

detta verk är Finnis centralverk. Den utgåva av Natural Law and Natural Rights som jag använt mig

av innehåller ett efterord där Finnis förtydligar vissa frågor och åtgärdar brister han identifierat i

den första utgåvan. Dessa revisioner och förtydliganden summerar i flera fall hans tänkande så

som det utvecklats över tiden. Av utrymmesskäl har jag valt att inte behandla hans fem volymer

stora essäsamling som gavs ut 2011 av Oxford University Press. Jag har valt att inte närma mig

frågan om förhållandet mellan Finnis idéer och deras eventuella kontinuitet med Thomas av

Aquinos eller Aristoteles läror och inte heller jämför jag han teorier med andra samtida

naturrättare som gått i hans fotspår, som exempelvis Robert P. George. Brist på tid och utrymme

är en anledning till detta och i det första fallet krävs en filosofisk och historisk kunskap över min

förmåga.

1.2 Något om metod och material – vad är rättsvetenskap?

Denna uppsats har inte en viss lag, lagregel eller ett visst rättsproblem som ämne. Följaktligen

kommer juridisk metod i snäv mening, om man med detta avser framförallt rättskälleläran, inte

att vara relevant för denna uppsats. Claes Sandgren betonar visserligen att den juridiska metoden

är en del av rättsvetenskapen och den förstnämnda förutom rättskälleläran innefattar juridisk

argumentation, juridisk begreppsbildning och systematik. Sandgren framhåller dock att den

juridiska metoden kan vara otillräcklig för att besvara eller analysera frågor som går bortom

5

gällande rätt. I rättsvetenskapliga sammanhang bör juridisk metod inte anses vara detsamma som

rättsvetenskaplig metod och den rättsvetenskaplige författaren bör inte låta den juridiska

metodens ramar verka begränsande.22 Detta leder vidare till frågorna hur vi i så fall bör förstå

rättsvetenskapen och vilken metod som är lämplig om inte den juridiska metoden är till någon

större nytta?

Peter Wahlgren framhäver att rättsvetenskapen är en mångfacetterad kategori och att det

finns en mängd arbeten som kan sägas vara rättsvetenskapliga utan att ha större beröringspunk-

ter. Förutom mer allmänna rättsvetenskapliga inriktningar, där Wahlgren placerar rättsdogmatiska

och rättsutredande arbeten, finns det en stor mängd mer specifika underdiscipliner. Wahlgren

exemplifierar med olika varianter av rättsrealism, olika rättspositivistiska skolor, naturrättsliga

inriktningar, rättssociologi, kritiska rättsstudier samt begreppsjurisprudens för att bara nämna

några rättsvetenskapliga discipliner.23 Wahlgren menar att den stora mängden rättsvetenskapliga

inriktningar kan ge ett förvirrande och splittrat intryck och att tillväxten av nya inriktningar inte

har lett till något större inflytande för rättsvetenskapen utan snarare till en marginalisering.

Samma författare framhäver dock att den stora mängden rättsvetenskapliga skolor samtidigt kan

ses som ett uttryck för pluralism och nyfikenhet.24 Sandgren understryker att rättsvetenskapen

kännetecknas av en relativt fri argumentation där det förutom eventuell rättskälleanalys finns

utrymme för ändamålssynpunkter, teorier från andra discipliner, författarens kunskap om

området och även värderingar. Många rättsvetenskapliga arbeten handlar framförallt om

systematisering, utveckling av begreppsapparaten, analys av argument och lösningar på problem

och så vidare snarare än fastställandet av gällande rätt. 25 Ytterligare kännetecken för

rättsvetenskapen är ett inifrånperspektiv, vilket helt enkelt kan betyda att ett arbete har ett

juridiskt betraktelsesätt.26

Enligt Wahlgren kan rättsvetenskapen, något förenklat, delas in i tre olika sorters verksamhe-

ter. Dessa tre är rättsdogmatik, metodstudier samt kunskapsteori. Rättsdogmatikern huvudsakliga

uppgift är att utreda och systematisera gällande rätt, att besvara frågor om rättsläget eller lösa

problem i rättstillämpningen. Metodikern ägnar sig åt en analys av den juridiska metoden och vill

kanske bidra till denna metods utveckling. Här kan frågor om lagtolkning, logik och

kommunikation vara relevanta. Kunskapsteoretikern vill fördjupa förståelsen av rättens väsen och

22 Sandgren, Empiri, s. 727 f. 23 Wahlgren, s. 293. 24 Wahlgren, s. 295. 25 Sandgren, Rättsdogmatiken, s. 651 f. 26 Sandgren, Rättsvetenskap, s. 531.

6

grund, exempelvis genom att bedriva rättsfilosofiska studier.27 Detta arbete är att hänföra till den

tredje kategorin om man använder sig av Wahlgrens uppdelning – den allmänna rättsläran och

rättsteori ryms båda inom rättsfilosofin. Inom den allmänna rättsläran analyseras rätten som

begrepp, juridiska grundbegrepp samt juridisk argumentation. Den analyserar också frågor av mer

normativ karaktär som rättens gränser och hur långt en eventuell skyldighet att lyda lagen sträcker

sig.28 Med Torben Spaaks ord är ”den allmänna rättsläran […] inriktad på filosofisk analys av

teorier, metoder, begrepp m.m. som är gemensamma för de olika juridiska disciplinerna.” 29

Rättsteorin är enligt Spaak den allmänna rättslärans grundsten och den kan sägas bestå i ”studiet

av rättens natur i form av analys och kritik av teorier som rättspositivism, naturrätt och rätts-

realism”.

För att konkretisera det hela något kommer denna uppsats att använda en kvalitativ metod.

En kvalitativ metod betonar tolkning och analys; ”[r]ättsvetenskapens karaktär av tolkande veten-

skap innebär att den främst är kvalitativ i motsats till kvantitativ”30 och den använder ”metoder

som i första hand syftar till att beskriva ett fenomen och dess egenskaper så grundligt som

möjligt”31. Sandgren framhäver att systematisering är kännetecknande för rättsvetenskapen och

kan sägas vara det som till stor del gör rättsvetenskapen till en vetenskap.32 Sandgren nämner flera

exempel på hur systematisering kan förstås, däribland att ”materialet analyseras och sätts in i sitt

sammanhang” 33 , men också genom att förklara och utpeka samband 34 . Jag hoppas att min

framställning av Finnis naturrättslära skall vara systematisk i denna mening. En stor del av

uppsatsen är deskriptiv såtillvida att den på ett förhoppningsvis rättvisande sätt återger Finnis

tänkande. Utöver detta kommer det att förekomma mer normativa avsnitt i slutet av uppsatsen

där vissa aspekter av Finnis teori diskuteras mer kritiskt. Förekomsten av normativa resonemang

kan verka ovetenskaplig för vissa med en specifik vetenskapssyn men enligt Jan Kellgren finns

det utrymme för normativa resonemang i rättsvetenskapliga arbeten.35 Denna uppsats kommer

inte att använda sig av empiriskt material, om man med det avser exempelvis statistiska

undersökningar. Utgångspunkten i uppsatsen är Finnis Natural Law and Natural Rights som

används som primärkälla. Utöver detta har jag använt mig av läroböcker som Raymond Wacks

27 Wahlgren, s. 299 f. 28 Spaak, s. 563. 29 Spaak, s. 563. 30 Sandgren, Teoribildning, s. 316. 31 Sandgren, Teoribildning, s. 316. 32 Sandgren, Teoribildning, s. 322 f. 33 Sandgren, Teoribildning, s. 324. 34 Sandgren, Teoribildning, s. 326. 35 Kellgren, s. 518.

7

Understanding Jurisprudence och Nigel Simmonds Central Issues in Jurisprudence för att få en ingång till

Finnis tänkande. Natural Law and Natural Rights är ett standardverk inom samtida rättslära, åtmin-

stone vad gäller den naturrättsliga grenen. Det finns således ett omfångsrikt material – bestående

av såväl essäer, artiklar, monografier och samlingsverk – som diskuterar och analyserar Finnis

idéer. Jag har vinnlagt mig om att materialet skall vara representativt på så vis att det speglar både

Finnis beundrare, likt professor Robert P. George, såväl som mer kritiska röster. Jag gör dock

inte något anspråk på fullständighet vad gäller min sondering av sekundärkällor; det viktiga har

varit att inhämta olika infallsvinklar på Finnis teoribygge och att kunna identifiera de viktigaste

tvisteämnena.

1.3 Uppsatsens disposition

Efter detta inledande avsnitt har jag valt att placera en av nödvändighet mycket översiktlig

sammanfattning av naturrättens historia och utveckling. Detta för att läsaren skall få såväl en

bättre teoretisk förståelse för Finnis idéer som en uppfattning om den tradition han verkar inom.

Därpå följer en kort biografisk presentation av John Finnis.

Läsare som redan har en god förståelse för rättsfilosofi rekommenderas att gå direkt till

avsnitt tre, där de teoretiska utgångspunkterna i Finnis naturrättsteori introduceras. Här be-

handlas de grundläggande nyttigheterna, det praktiska förnuftet samt idén om det allmänna bästa.

Avsnitt fyra redogör för Finnis analys av begrepp som rättvisa, auktoritet, rätt och förpliktelse. I

därpå följande avsnitt förs en diskussion kring kontroversiella aspekter i Finnis lära; däribland

hans urval av grundläggande nyttigheter och deras påstått självklara grund. Frågan om deras

ojämförbarhet och vilka implikationer detta har tas också upp. Dessutom uppmärksammas

kritiker som menar att Finnis modell står på en svag grund. Frågan om hans modells eventuellt

auktoritära drag behandlas också. Avsnitt sex avslutar arbetet och innehåller egna reflektioner och

tankar.

8

2. En historisk överblick samt en presentation av John Finnis

2.1 Naturrättens idéhistoria

Ett sätt att beskriva naturrätten är att säga dess gemensamma nämnare består i idén om univer-

sella och eviga moralisk-etiska principer som är grundade i den mänskliga naturen. Dessa princi-

per är också möjliga att nå eller erfara genom användningen av vårt förnuft.36 Brian Bix påpekar

att ”[c]ontrary to a lay person’s expectations, natural law often has little if anything to do with

‘law’ as that term is conventionally used. The ‘law’ in natural law theory usually refers to the

orders or principles laid down by higher powers that we should follow.”37 Pauline Westerman

menar att naturrätten ger uttryck för en positiv människosyn, där lagen ska tillförsäkra människan

möjligheten att leva tillsammans i social harmoni och i enlighet med den mänskliga naturen.38

Alessandro d’Entrèves beskriver naturrätten som den yttersta måttstocken för rätt och fel, såväl

som ett mönster för vad som utgör ett gott liv. Han påpekar att den har utgjort ett kraftfullt

verktyg för utvärdering av samhällsinstitutioner och att den har använts såväl för att legitimera

revolutioner som av konservativa.39 Samma författare påpekar också att den skiftande betydelsen

i vad som menas med natur har ställt till stor oreda vad gäller förståelsen av naturrätten. 40

D’Entrèves framhäver att den medeltida erans tolkning av naturrättsbegreppet har mycket litet att

göra med den moderna erans förståelse av densamma41; han går till och med så långt som att säga

att det rör sig om två olika doktriner och betonar att det inte finns en enhetlig naturrättstradition

utan snarare flera separata42.

För att nå en bättre förståelse av naturrättens idéhistoria får vi gå tillbaka till klassiska grekiska

tänkare som Platon och Aristoteles. Platon är berömd för sina tankar om idévärlden. Platons

idéer kan sägas vara abstraktioner och begreppsbilder som i större eller mindre grad aktualiseras

eller efterliknas av de faktiskt förekommande tingen. Detta gäller även för värderingar och etiska

principer; ”[f]or Plato the fundamentals of ethics lay in absolute values that things could emulate.

For example, a beautiful object derives its beauty not from itself but from elements of beauty

discovered within the object itself.”43 Platon menade också att endast lagar som eftersträvar idén

om rättvisa är riktiga lagar. Människan har enligt honom en intuitiv förståelse för dessa platonska

36 Westerman, RSG, s. 77 f. 37 Wacks, s. 15. 38 Westerman, RSG, s. 82 ff. 39 d’Entrèves, s. 13. 40 d’Entrèves, s. 13 f. 41 d’Entrèves, s. 15. 42 d’Entrèves, s. 16. 43 Wacks, s. 11.

9

idéer men kan med hjälp av förnuftet nå en större insikt om dem. Idén om rättvisa är i sin tur

allmängiltig. Aristoteles lade istället en större vikt vid den mänskliga naturen snarare än abstrakta

idéer, men i likhet med Platon betonade han förnuftets roll för människan såväl i stort som i

etiska sammanhang. I Aristoteles filosofi kretsar mycket kring tanken om att alla ting utvecklas

för att förverkliga sitt syfte, att allt präglas av en ändamålsbunden utveckling. Människan är ett

socialt djur och som en del av denna natur behöver människan en familj och ett socialt samman-

hang. Men människan är också politisk och där finns fröet till samhällens och staters uppkomst.

Staten kan enligt Aristoteles underlätta för människan att leva fullvärdiga liv. Som en följd av

detta ska lagen bland annat ”further those elements that facilitate social life.”44

Ett annat viktigt namn är filosofen och retorikern Cicero som menade att den sanna eller

rättfärdiga lagen ”is right reason in agreement with Nature; it is of universal application, unchang-

ing and everlasting”.45 Wacks menar att det var stoiker likt Cicero som bidrog till att människans

natur och förnuftsförmåga fick en mer central ställning i naturrätten framför en mer metafysik

idé om vad som avsågs med naturen. 46 D’Entrèves framhäver att den stoiska tolkningen av

naturrätten som Cicero gav uttryck för är universalistisk och betonar människans jämlikhet,

vilken i sin tur härleds från vår gemensamma mänsklighet och förnuftsförmåga.47 Ett komplext

samspel mellan grekiskt och romerskt tänkande bidrog till naturrättstänkandets fortsatta

utveckling. 48 Visserligen var den romerska tolkningen av naturrätten, ius naturale, mer av en

tolkningsmodell eller en juridisk skapelse snarare än en filosofisk utgångspunkt.49 Romarna ansåg

inte att naturrätten var överordnad den positiva rätten och den innehöll inte heller några anspråk

på medfödda rättigheter.50 D’Entrèves menar istället att romarnas naturrättsidé bidrog till den

romerska rättens höga kvalitet; dess fullständighet, harmoni och dess stora inflytande ända in i

modern tid.51

Under medeltiden kom naturrätten att uppnå en ny tydlighet, samstämmighet och styrka till

följd av de så kallade kanonisternas arbete. Dessa kyrkans jurister arbetade med kyrkliga lagar och

kom att spela en viktig roll för naturrättens fortlevnad och utveckling.52 Naturrätten härleddes nu

uttryckligen till Gud snarare än till något allmänt naturtillstånd och till skillnad från den romerska

44 Wacks, s. 11. 45 d’Entrèves, s. 25. 46 Wacks, s. 16. 47 d’Entrèves, s. 26. 48 d’Entrèves, s. 23 ff. 49 d’Entrèves, s. 33. 50 d’Entrèves, s. 34. 51 d’Entrèves, s. 34 f. 52 d’Entrèves, s. 37 f.

10

tolkningen fick den nu en tydligt överordnad ställning över mänskliga lagar och sedvänjor.53

Skillnaderna gentemot tidigare naturrättsligt tänkande skall dock inte överdrivas54. Några av de

viktigaste aspekterna hos den medeltida naturrätten så som den kom till uttryck i kyrkorätten var

en angelägenhet med hur man rättfärdigade existerande sociala och politiska institutioner och

frågan om människans utvecklingsmöjlighet.55 Likaså brottades teologer och kanonister med hur

man kunde införliva den respekterade romerska rättstraditionen och lärdomar från grekerna i ett

kristet sammanhang:

"How could Roman Law be accepted as the universal law of Christendom? How could the teaching

of Aristotle, the pagan philosopher, be adapted to the Christian view of life? If so great a body of

wisdom had been discovered without supernatural help, if a basis was to be provided for human

relations independently of the higher requirements of Christian perfection, surely there must be a

knowledge of ethical values which man can attain with the sole help of his reason. There must be a

system of natural ethics. Its cornerstone must be natural law.”56

En medeltida filosof och teolog som har varit mycket viktig både historiskt och i John Finnis

tänkande är Thomas av Aquino. Hans naturrättslära var såväl metafysisk – på så vis att natur-

rätten utgör en aspekt av den gudomliga försynen och låter människan, genom sitt förnuft, delta i

Guds eviga plan – som sekulär och politisk i det att Thomas av Aquino behandlar frågan om

världslig maktutövning och de positiva lagarnas förhållande till naturrätten.57 Thomas av Aquino

menade att den naturliga lagen innehåller de principer som gör att vi kan tillämpa vårt praktiska

förnuft och därmed utvärdera mänskligt handlande. Kopplingen mellan förnuft, rätt och moral

återkommer här. Enligt Thomas av Aquino består en lag av handlingsregler skapade av någon

som skyddar ett samhälles intresse; mer precist så har Gud skapat den naturliga lagen eller rätten i

syfte att försvara sin skapelse – dessutom har han skapat människan som genom sitt förnuft och

sin fria vilja kan välja att leva och handla i enlighet med denna lag. Det är i egenskap av

förnuftsvarelse som människan är bunden av naturrätten.58 Det grundläggande axiomet i den

thomistiska naturrätten är att det goda skall eftersträvas och det onda undvikas. Den mänskliga

naturen och förnuftet har en förmedlande roll i att leda oss mot det goda. Det goda är inte bara

abstraktion hos Thomas av Aquino, precis som hos John Finnis finns det särskilda nyttigheter

53 d’Entrèves, s. 38. 54 d’Entrèves, s. 39 f. 55 d’Entrèves, s. 41. 56 d’Entrèves, s. 42. 57 Wacks, s. 12. 58 Wacks, s. 12.

11

eller goda ting som vi bör sträva efter – specific goods.59 Dessa goda ting dras vi i en del fall till

naturligt som en följd av våra benägenheter eller drifter; vi har en ”inherent aspiration to achieve

the various goods that natural law exhorts us to pursue”60 och ”we know, by inclination, what

these goods are: they include life, knowledge, procreation, society, and reasonable conduct.”61

Raymond Wacks menar att det goda är överordnat det rätta i Thomas av Aquinos tänkande, eller

snarare att det sistnämnda följer från det förstnämnda.62

Thomas av Aquinos naturrättslära innehåller en hierarki med fyra olika sorters lagar.

Överordnad är den eviga lagen (lex aeterna), som är detsamma som Guds skapelseplan eller vilja.

Den eviga lagen kan inte skådas eller fattas av människan men människan är likväl beroende av

denna lag. På nästa nivå finner vi naturrätten eller den naturliga lagen (lex naturalis) som är fattbar

för oss och som låter oss leva i enlighet med den eviga lagen. Därefter följer biblisk eller

gudomlig lag (lex divina) såsom budorden. Längst ned i hierarkin är av människan given lag (lex

humana). Den av människan skapade rätten härleder sin bindande kraft från naturrätten och måste

därför vara i enlighet med förnuftet och sträva efter det allmänna bästa. Thomas av Aquino

menar att lex humana är nödvändig av den orsaken att naturrätten är för generell för att lösa mer

vardagliga problem samt att alla människor inte agerar i enlighet med förnuftet.63 Som nämnts i

den inledande presentationen av Thomas av Aquino hade hans lära implikationer bortom kyrkans

och teologins värld. Till följd av hans laghierarki och den positiva rättens beroendeförhållande till

naturrätten frånkänner Thomas av Aquino i vissa fall härskare deras rätt till lydnad. En orättfärdig

lag som strider mot förnuftet eller det allmänna bästa må fortfarande vara en lag, men lagen

förlorar det moraliska lydnadsanspråk den annars skulle ha. En sådan lag är alltså typiskt sett inte

moraliskt bindande gentemot en härskares undersåtar. Detta kan låta väldigt radikalt med tanke

på att Thomas av Aquino levde under 1200-talet men Wacks påpekar att sprängkraften i

ställningstagandet förminskas av att Thomas av Aquino kvalificerar det hela med att lydnad ändå

kan vara att föredra i vissa fall i syfte att undvika allmän oordning eller skandalisering.64 Med det

senare avses enligt Wacks att någon utgör ett ” corrupting example to others”65.

Under 1600-talet kom två tänkare att utöva stor påverkan på naturrättens fortsatta utveckling;

dessa är Hugo Grotius och John Locke. Hugo Grotius var framförallt sysselsatt med att

59 Wacks, s. 12. 60 Wacks, s. 12. 61 Wacks, s. 13. 62 Wacks, s. 13. 63 Wacks, s. 13 f. 64 Wacks, s. 14. 65 Wacks, s. 14.

12

formulera en folkrättslära men han var samtidigt präglad av ett naturrättstänkande som hade

andra utgångspunkter i jämförelse med tidigare epoker. Grotius erkänner å ena sidan att Gud är

allsmäktig men menar att Gud samtidigt underkastar sig själv vissa av de lagar som han har

skapat. Exempelvis kan inte Gud åsidosätta vissa matematiska axiom som att två plus två är fyra,

inte heller kan Gud göra så att det rent onda inte är ont. Man kan ana en mer deistisk världsbild

där Gud intar en mer undanskymd roll. Westerman menar att detta pekar på att Grotius föredrog

en mer förnuftsbetonad naturrätt. Som en del av sin folkrättsliga analys brottades Grotius med

frågan om när våldsanvändning är legitimt. Här grundar han sitt argument på hur kapaciteten till

våld finns instinktivt hos såväl människor som djur, men han menar att förnuftet och samhället

begränsar det legitima utrymmet för denna instinkt till fall av självförsvar. Det finns alltså en

naturlig rättighet för människor och i förlängningen stater att använda våld för att skydda liv och

egendom. På så vis ser vi hur den naturrättsliga världsbild som kommer till uttryck hos Grotius

ger plats för mänsklig autonomi och härleder vår självbevarelsedrift till den mänskliga naturen;

men dess fokus avslöjar också en betydligt mer kaotisk världsbild jämfört med den idealistiska

och teologiskt komplexa lära som Thomas av Aquino skapade. Grotius Gud har en tillbakadragen

roll och förnuftet samt den mänskliga naturen agerar i en värld präglad av en nästintill darwinis-

tisk kamp.66

Locke är inom politisk filosofi berömd för sina tankar om naturtillståndet och hur vi genom

ett samhällskontrakt frånhänder oss den frihet och undviker den anarki som följer av ett sådant

tillstånd. Genom att skapa samhällen med dess hierarkier och regler förlorar vi i frihet men vinner

i trygghet. 67 I naturtillståndet är människan enligt Locke ”ständigt utsatt för kränkningar av

andra”68 och ”åtnjutandet av egendom som människan har i detta tillstånd är mycket osäkert och

ovisst” 69 , samt fyllt av ”rädsla och ständiga faror” 70 . Samhället syftar till det ömsesidiga

bevarandet av liv, frihet och personliga ägodelar, vilka alla ryms inom Lockes egendomsbegrepp.

Det viktigaste skälet till att människor skapar samhällen och underkastar sig en statsmakt är

”bevarandet av egendom som inte kunde skyddas i naturstillståndet”.71 Naturrätten är fortfarande

giltig i naturtillståndet och är ”tydlig och begriplig för alla rationella varelser”72 men alla männi-

skor kommer inte att ha förmågan att efterleva den därför att deras okunnighet eller egenintresse

66 Angående detta stycke, Westerman, RSG, s. 90 ff. 67 Westerman, RSG, s. 93 ff. 68 Westerman, RSG, s. 96. 69 Westerman, RSG, s. 96. 70 Westerman, RSG, s. 96. 71 Westerman, RSG, s. 96. 72 Westerman, RSG, s. 96.

13

står i vägen.73 Likväl utgår Locke ifrån den mänskliga naturen som ett givet faktum och bygger

sina resonemang utifrån detta.74

Westerman menar att Locke och Grotius fokus på den mänskliga naturen, att jämföra med den

klassiska naturrättens mer metafysiska naturbegrepp visar på en slags avmystifiering av natur-

rätten där ”man börjar tro på människans förmåga att med egen kraft och med hjälp av de egna

rationella förmågorna lära känna människans och samhällets ändamål. Utvecklingen från naturrätt

till naturliga rättigheter […] visar att man får förtroende för människans förmåga att själv upp-

rätthålla rätten.”75 Grotius och Lockes bidrog båda till att minska den teologiska eller metafysiska

aspekten av naturrätten genom att minska kopplingen till Guds vilja och roll. Denna seku-

larisering av tänkandet gjorde att man lade en större vikt vid idén om naturliga, eller medfödda

rättigheter; jämför engelskans natural law med natural rights. 76 Även d’Entrèves framhåller hur

Grotius bidrog till en sekularisering av naturrätten77 och menar att han är upphovsmannen till den

moderna naturrättsteorin 78 . Samspelet mellan upplysningens förnuftstro, naturrättsläran och

teorier om samhällskontrakt är komplext och ligger utanför ramen för denna framställning; men

det förtjänar att nämnas att 1700-talets amerikanska och franska revolutioner båda rättfärdigades

med åberopanden av medfödda rättigheter.79

Under 1800-talet försvagades naturrättens ställning dels till följd av angrepp från utilitarister

och positivister som Jeremy Bentham, men också till följd av 1700-talsfilosofen David Humes

ifrågasättande av möjligheten att resonera rationellt i etiska eller moraliska frågor. Den senare är

berömd för sitt påpekande att man inte kan resonera sig till värdeomdömen utifrån iakttagelser av

fakta utan att använda sig av ytterligare premisser – att något är på ett visst sätt säger inte något

om hur saker bör vara.80

Naturrätten skulle komma att få förnyad uppmärksamhet och relevans, framför allt under

1900-talets senare hälft. Wacks menar att några möjliga anledningar till detta är den centrala ställ-

ning som olika rättighetsdokument har kommit att få under efterkrigstiden. Han nämner bland

andra FN-stadgan och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna samt den

europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

73 Westerman, RSG, s. 96. 74 Westerman, RSG, s. 102. 75 Westerman, RSG, s. 104. 76 Westerman, RSG, s. 89. 77 d’Entrèves, s. 55. 78 d’Entrèves, s. 71. 79 Wacks, s. 17. 80 Wacks, s. 21 f.

14

friheterna (Europakonventionen). Parallellt med denna utveckling har det också funnits en trend

där grundlagsskyddet för individers mänskliga och medborgerliga rättigheter har stärkts gentemot

staten.81 Dessa två faktorer kan också härledas till den tredje förklaringen för ett nyfunnet intresse

för naturrätten, nämligen det andra världskrigets blodbad och Hitlertysklands bruk av

rättssystemet som ett maktverktyg. Erfarenheten från nazistregimen fick den tidigare

justitieministern och rättspositivisten Gustav Radbruch att överge rättspositivismen av den

orsaken att den inte lyckats göra motstånd mot nazismens övertagande av det tyska rättsväsendet.

Han menade istället att rätten måste sträva efter att uppnå rättvisa och att rättvisa är ett absolut

värde. Nazisternas lagar ställde frågan om förhållanden mellan lag och rätt på sin spets och två

viktiga principer från Nürnbergrättegångarna, där nazistledare ställdes inför rätta, var dels att en

befallning eller order inte friar en underlydande från ansvar samt att handlingar kan utgöra brott

mot mänskligheten trots att de inte stred mot någon befintlig lag vid tidpunkten de ägde rum.

Wacks påpekar att domarna i Nürnbergrättegångarna visserligen inte uttryckligen hänvisade till

naturrätten, men att de likväl betonade att lagen inte utgjorde den enda källan för frågan om vad

som är rätt eller fel.82 Ur ett mer akademiskt eller rättsvetenskapligt perspektiv har även Lon

Fuller och Herbert Hart varit betydande för naturrättens vidareutveckling, även om det bör

nämnas att Hart typiskt sett hänförs till den rättspositivistiska skolan83. Ytterligare en rättsvetare

som Wacks menar har bidragit till en pånyttfödelse för naturrätten med sitt thomistiska tänkande

är ämnet för denna uppsats – nämligen John Finnis.84

2.2 John Finnis – vem är han?

John Finnis föddes i Australien 1940. Under det tidiga 1960-talet doktorerade han i Oxford och

handleddes av den inflytelserika Herbert Hart. Finnis idéutbyte med Hart bidrog till att den

senare gav honom i uppdrag att skriva det verk som blev Natural Law and Natural Rights. Ungefär

samtidigt upptäckte Finnis filosofen Germain Grisez som skulle komma att utöva ett mycket

stort inflytande på hans tänkande. Grisez analys av det praktiska förnuftet, dess grundläggande

81 Wacks, s. 22 f. 82 Wacks, s. 22 f. 83 Wacks, s. 78 f. 84 Wacks, s. 23.

15

principer och dess betydelse för våra beslut och hur vi lever goda liv baserades på en läsning av

Thomas av Aquino.85

Finnis nämner i efterordet till Natural Law and Natural Rights hur han i samband med egna

studier av naturrättstraditionen under sitt sista år som juriststudent och under sin tid som

doktorand förbryllades av oförmågan eller oviljan hos samtida författare inom traditionen att nå

ut till samtida, ofta sekulära, studenter.86 Detta var något som Finnis hoppades råda bot på. I

enlighet med detta skriver Finnis i inledningen till Natural Law and Natural Rights att hans natur-

rättsteori är ämnad att stå på egna ben oavsett vilken inställning man har till Guds eventuella

existens och natur. Han framhäver att inte ens Thomas av Aquino, som är intimt förknippad med

en religiös naturrättsidé, ansåg att Guds existens och vilja var uppenbar, till skillnad från natur-

rättens grundsatser.87 Många av de bärande idéerna i boken, åtminstone vad gäller förhållandet

mellan rätten och samhället nådde Finnis fram till i samband med att han under det tidiga 1970-

talet undervisade i Australien. Finnis har förutom sitt arbete med rättsfilosofi och naturrätt även

fördjupat sig i samväldesländernas konstitutionella rätt.88 John Finnis är en troende katolik som

utöver sin akademiska bana även har varit verksam i den katolska kyrkans viktigaste teologiska

råd – den internationella teologkommissionen.89

3. Finnis filosofi och etik

Natural Law and Natural Rights inleds med följande ord: “There are human goods that can be se-

cured only through the institutions of human law, and requirements of practical reasonableness

that only those institutions can satisfy.”90 Finnis ser det som sin uppgift att “identify those goods,

and those requirements of practical reasonableness, and thus to show how and on what

conditions such institutions are justified and the ways they can be (and often are) defective.”91

Han menar att en naturrättslig teoris huvuduppgift är att utforska förhållandet mellan de krav det

praktiska förnuftet ställer och människans väl. Denna aspekt av hans teori utgör ämnet för detta

tredje avsnitt. Eftersom människan dessutom är en samhällsvarelse aktualiseras frågeställningar

85 George, Introduction, s. 2 f. 86 Finnis, NLNR, s. 415. 87 Finnis, NLNR, s. 48 f. 88 Finnis, NLNR, s. 414. 89 George, Introduction, s. 8. 90 Finnis, NLNR, s. 1. 91 Finnis, NLNR, s. 1.

16

om rättvisa och rättigheter, auktoritet, lag och rätt samt förpliktelser. Den huvudsakliga rätts-

vetenskapliga uppgiften för en naturrättsteoretiker menar Finnis är att identifiera de principer

som ska vara vägledande för lagstyre och rättssäkerhet (”Rule of Law”92), att peka ut lagstyrets

gränser samt att tydliggöra hur den positiva rätten förhåller sig till naturrätten. 93 Dessa frågor

behandlas närmare i avsnitt fyra.

För Finnis är etiken något praktiskt såtillvida att den inte bara låter oss reflektera kring

mänskligt handlande; etiskt tänkande är något som vi i första hand använder för att själva kunna

agera rätt och leva väl.94 Han ställer sig också avvisande till vad han kallar för ”thin theories of

human good”95. Ett exempel på en sådan teori är Rawls rättviseteori; dessa teorier fokuserar på en

slags minsta gemensamma nämnare för mänskligt väl. För Rawls består de grundläggande

värdena i frihet och möjlighet, inkomst och välstånd samt självrespekt. Finnis påstår att en

anledning till bruket av minimalistiska teorier kan vara en rädsla för legitimerandet av en

auktoritär politik. Användningen av en minimalistisk teori är dock enligt honom godtycklig i det

att den skärmar av blicken från det stora omfång av möjligheter som ligger i att vara människa. På

så vis begränsar också sådana tunna teorier utrymmet för vårt etiska tänkande.96

I följande avsnitt redogörs för vad Finnis avser med grundläggande nyttigheter, det praktiska

förnuftet samt hans tankar om det gemensamma bästa och hur det sistnämnda samspelar med

det faktum att människans är en samhällsvarelse. I avsnitt fyra återges Finnis analys av begreppen

rättvisa, rätt och rättigheter samt auktoritet och förpliktelse.

3.1 Grundläggande nyttigheter

Finnis naturrättslära tar sin utgångspunkt i ett antal goda ting eller värden som jag har valt att

kalla för grundläggande nyttigheter. Finnis använder själv uttrycken ”basic forms of human

good”97 samt ”basic values”98. Som nämndes i inledningen utgör de Finnis svar på frågan om vad

som krävs för att göra livet värdefullt och värt att leva.99 De utgör inte moraliska värderingar i sig

utan bildar snarare ett underlag som vi baserar sådana värderingar på. Dessa grundläggande

92 Finnis, NLNR, s. 351. 93 Finnis, NLNR, s. 351. 94 Finnis, Fundamentals, s. 1 ff. 95 Finnis, Fundamentals, s. 48. 96 Finnis, Fundamentals, s. 48 ff. 97 Finnis, NLNR, s. 59. 98 Finnis, NLNR, s. 81. 99 Wacks, s. 24. Se även Simmonds, s. 116.

17

värden eller nyttigheter kommer alltid, tillsammans med det praktiska förnuftets principer, att

vara relevanta när vi utvärderar skäl för handling eller mänskligt beteende. Dessa värden är enligt

Finnis självklara och i ett hänseende objektiva. 100 De grundläggande nyttigheterna är sju till

antalet; liv, kunskap, lek (eller nöje), estetiska upplevelser, vänskap, det praktiska förnuftet samt

religion.101

Finnis börjar med att analysera kunskap för att förklara de grundläggande nyttigheternas egen-

skaper. Kunskap har ett inneboende värde utöver vad som kan uppnås genom den. Det som

avses är nyfikenhet och kunskapstörst i sig.102 Att kunskap är ett grundläggande värde eller en

grundläggande nyttighet innebär inte att varje sant påstående är lika värdefullt att ha kunskap om,

eller att all sorts kunskap skulle vara lika relevant för varje enskild person; ”to say that […]

knowledge is a value is simply to say that reference to the pursuit of knowledge makes intelligible

[…] any particular instance of the human activity and commitment involved in such pursuit.” 103

De grundläggande nyttigheterna, likt kunskap, uttrycker benägenheter som styr vårt tänkande och

handlande. Påståendet att kunskap är värdefullt eller bra i sig förekommer knappast som en

uttrycklig premiss i våra resonemang.104 Att kunskap är en aspekt av mänsklig blomstring vars

värde utgör skäl till handling är enligt Finnis uppenbart. Dess objektiva värde ändras inte av det

faktum att inte alla erkänner det, inte heller är förståelsen av det värde kunskap och sanning

besitter någon slags medfödd insikt. 105 De grundläggande nyttigheterna är självklara eller

uppenbara på samma vis som en del matematiska eller logiska axiom är det; och i likhet med vissa

matematiska eller teoretiska grundsatser är de grundläggande i den mån att de inte går att härleda

från någon annan princip eller sats.106 Att det är bättre att vara kunnig än okunnig är en allmän

sanning som inte ändras av det faktum att inte alla är kunskapstörstande eller nyfikna.107 I syfte att

försvara sitt påstående om att kunskap är något objektivt värdefullt och att detta är en självklarhet

argumenterar Finnis för att en invändning gentemot värdet av kunskap motsäger sig själv. Den

som framför det påståendet som ett led i en rationell diskussion är implicit övertygad om dess

100 Finnis, NLNR, s. 59. 101 Wacks, s. 24. 102 Finnis, NLNR, s. 59 f. 103 Finnis, NLNR, s. 60. 104 Finnis, NLNR, s. 63 f. 105 Finnis, NLNR, s. 64 f. 106 Finnis, NLNR, s. 68 ff. 107 Finnis, NLNR, s. 72.

18

sanningshalt och berättigandet i att framföra påståendet, vilket enligt Finnis just visar att den

personen egentligen ställer upp på att sanning och kunskap har ett värde.108

De principer Finnis tar upp i sin förklaring av kunskapen som en grundläggande nyttighet

gäller även för de övriga nyttigheterna. Livet är en grundläggande nyttighet för människan och en

förutsättning för alla andra grundläggande nyttigheter. Det grundläggande värdet som våra liv har

påvisas bland annat av vår självbevarelsedrift. Med liv avses även fysisk och psykisk hälsa, en

förutsättning för vårt självbestämmande. Även fortplantningsdriften kan ses som ett uttryck för

livet som en grundläggande nyttighet. Samlaget kan visserligen ses som ett uttryck för njutning

eller lek samt vänskap om man vill härleda akten till någon av de andra nyttigheterna, likväl är

fortplantningsdriften starkt kopplad till livet som ett grundläggande värde.109 Notera att Finnis i

sitt efterord vill lägga till äktenskap till listan av grundläggande nyttigheter eftersom det antas

förena vänskap, vilket i Finnis begreppsapparat inbegriper kärlek, med fortplantningen.110 Detta

verkar dock huvudsakligen vara ett sätt för Finnis att hantera de olika uttryck sexualitet kan ta sig

och därmed frågan om till vilken grundläggande nyttighet sexualdriften skall härledas. I ljuset av

detta bortses härefter från äktenskapet som en egen grundläggande nyttighet.

Den tredje grundläggande nyttigheten förutom liv och kunskap är lek. Med lek avses akti-

viteter vi deltar i för vårt eget nöje och underhållning, där aktiviteten i sig är själva syftet.111 Det

bör anmärkas att Finnis har ändrat uppfattning om vad den tredje nyttigheten består i; idag menar

han att den bäst beskrivs som ”excellence-in-performance, for its own sake, whether in ’work’ or

’play’.”112

Estetiska upplevelser, såsom av skönhet eller konstverk är en egen nyttighet. Dessa kan i vissa

fall samtidigt utgöra en form av lek eller nöje men förutsätter inte vårt aktiva deltagande som är

fallet vad gäller lek. Här ryms till exempel naturupplevelser.113

Sällskaplighet är även det en grundläggande nyttighet. Det rör sig här om en bred skala som i

ena änden består i ett minimum av harmoni och frid och som i andra änden rymmer äkta vänskap

och även kärlek.114

Nästa grundläggande nyttighet är det praktiska förnuftet, som förutom att vara en grund-

läggande nyttighet tjänstgör som ett slags metodologiskt regelverk som låter oss fatta moraliska

108 Finnis, NLNR, s. 74 f. 109 Finnis, NLNR, s. 86. 110 Finnis, NLNR, s. 447. 111 Finnis, NLNR, s. 87. 112 Finnis, NLNR, s. 448. 113 Finnis, NLNR, s. 87. 114 Finnis, NLNR, s. 88.

19

beslut. Denna aspekt av det praktiska förnuftet diskuteras närmare i nästa avsnitt. I form av en

grundläggande nyttighet är det praktiska förnuftet viktigt såtillvida att det låter oss använda vårt

intellekt för att ta beslut om hur vi vill leva, vem vi vill vara och så vidare. Denna nyttighet förut-

sätter ett visst mått av frihet, annars finns det inga valmöjligheter att tala om. Den kräver att vi

själva agerar med disciplin och förnuft. Det praktiska förnuftet är ett sammansatt värde vars inne-

börd, förutom förnuft och frihet, har kopplingar till begrepp som integritet och autenticitet.115

Religion är den sista grundläggande nyttigheten. Finnis menar inte att alla människor måste

vara troende eller utöva en viss religion; med religion avser han snarare att människor bör reflek-

tera kring existentiella frågor som människans plats i universum och hur detta påverkar vår frihet

och vårt ansvar.116

Med tanke på den centrala funktion dessa olika nyttigheter har i Finnis teori är frågan om hur

och varför just dessa har valts ut relevant. Finnis skriver:

“[B]esides life, knowledge, play, aesthetic experience, friendship, practical reasonableness, and

religion, there are countless objectives and forms of good. But I suggest that these other objectives

and forms of good will be found, on analysis, to be ways or combinations of ways of pursuing (not

always sensibly) and realizing (not always successfully) one of the seven basic forms of good, or

some combination of them.”117

Karaktärsegenskaper eller dygder likt generositet, måttlighet, mod och vänlighet är inte grund-

läggande nyttigheter i Finnis ögon. Dessa är istället uttryck för olika sätt att sträva efter

grundläggande nyttigheter. Det faktum att Finnis anser att de grundläggande nyttigheterna

sammanfaller med olika benägenheter och drifter i människans psyke ska inte tas som intäkt

för att dessa utgör grunden för nyttigheterna eller att de är samma sak som de senare. Vissa

människor har en fallenhet till egoism och skadeglädje men dessa negativa drag har inte

samma förnuftsmässiga grund som de grundläggande nyttigheterna118; ”I am not trying to jus-

tify […] basic values by deducing from, or even by pointing to, any set of inclinations. […]

[S]elfishness, cruelty, and the like, simply do not stand to something self-evidently good as the

urge to self-preservation stands to self-evident good of human life.”119

115 Finnis, NLNR, s. 88 f. 116 Finnis, NLNR, s. 89 f. 117 Finnis, NLNR, s. 90. 118 Finnis, NLNR, s. 90 f. 119 Finnis, NLNR, s. 91.

20

De grundläggande nyttigheterna har ytterligare något gemensamt, något som är av stor

teoretisk vikt i Finnis modell och vilket kommer att diskuteras närmare i avsnitt fem. De olika

nyttigheterna går nämligen inte att rangordna inbördes – de är ojämförbara storheter som alla är

av fundamental vikt för oss människor – de är med Finnis ord inkommensurabla. Alla kan med

rimlighet anses vara viktigast beroende på perspektiv. Finnis exemplifierar detta resonemang med

att för vissa kan kunskap och sanning vara ett överordnat värde, men om vi håller på att drunkna

eller tänker på ett barn som avlidit i förtid kommer livet och dess inneboende värde att vara cent-

ralt. Vissa människor ägnar sig åt arbete för att kunna njuta av lek och förströelse vilket i sig är

meningsfullt.120 Ingen grundläggande nyttighet är ”more fundamental than the any of the others,

for each can reasonably be focused upon, and each, when focused upon, claims a priority of

value. Hence there is no objective priority of value amongst them.”121 Detta betyder dock inte att

vissa människor inte kommer att prioritera vissa nyttigheter eller värden framför andra och att

detta skulle vara oförnuftigt. Beroende på vilka livsval vi gör kommer vissa nyttigheter att priori-

teras, och detta är i sin tur något som följer av våra förmågor, vårt temperament och vilka möjlig-

heter vi har. Detta fråntar inte de grundläggande nyttigheterna deras inneboende värde och inte

heller gör det att man kan säga att ett värde är viktigare än det andra.122 I efterordet omformulerar

dock Finnis sitt ställningstagande; det finns inte någon enskild, objektiv hierarki. Livet är emeller-

tid en förutsättning för alla andra nyttigheter medan det praktiska förnuftet är nödvändigt för oss

såtillvida att det styr och leder vår strävan efter de övriga nyttigheterna.123

3.2. Det praktiska förnuftets betydelse och funktion

Det praktiska förnuftet är som tidigare nämnts en av de grundläggande nyttigheterna. Förutom

att det i likhet med de andra nyttigheterna har ett egenvärde har det dock den särskiljande egen-

skapen att det fungerar som en slags metaprincip som styr vårt handlande när vi strävar efter de

övriga grundläggande nyttigheterna. Den har också en tydligare koppling till moralen och

specifika moralomdömen än de övriga grundläggande nyttigheterna. Det praktiska förnuftet har

nio styrande principer, eller med Finnis ord, ”basic requirements of practical reasonableness”124.

Det dessa regler eller krav har gemensamt är att de har sin grund i en överordnad moralisk

120 Finnis, NLNR, s. 92 f. 121 Finnis, NLNR, s. 93. 122 Finnis, NLNR, s. 93 f. 123 Finnis, NLNR, s. 450. 124 Finnis, NLNR, s. 100.

21

styrprincip som Finnis i sitt efterord benämner odelad mänsklig fullbordan. Genom att hjälpa oss

resonera kring och ta beslut om de grundläggande nyttigheterna bidrar det praktiska förnuftet till

att vi kan inse det allmänmänskliga värde de har125; och följaktligen bör ”all one’s choices and

other kinds of willing […] be open to integral human fulfilment.” 126 Med odelad mänsklig

fullbordan avses strävan efter ett slags idealsamhälle där vi agerar moraliskt och möjliggör för alla

att ta del av de grundläggande nyttigheterna127, begreppet avser ”the flourishing of all human

persons and groups, considered […] as a kind of ideal of reason against which plans of action can

be measured.”128

Mångfalden av grundläggande nyttigheter och deras sinsemellan ojämförbara värde medför att

alla människor ställs inför en stor mängd valmöjligheter. Vilket liv vill jag leva och vad är värde-

fullt för mig? Vår tid och energi är begränsad och valet att fokusera på en nyttighet kan minska

vår förmåga att uppleva andra nyttigheter eller värden. Den första egenskapen hos det praktiska

förnuftet är därför att det styr eller formar vår strävan efter andra nyttigheter; det hjälper oss att

reflektera över våra val och våra åtaganden. Det är först när de värden som uttrycks genom de

grundläggande nyttigheterna konkretiseras genom vårt handlande, våra åtaganden och i våra

benägenheter som de antar en moralisk kraft.129

För att kunna leva i enlighet med vår strävan efter någon eller flera av de grundläggande

nyttigheterna krävs en sammanhängande livsföring eller livsplan. Att leva i nuet utan tanke på

framtiden eller vad vi vill ha ut av livet är inte förnuftigt. För att kunna kontrollera våra drifter,

dåliga vanor samt för att bibehålla vår riktning i livet krävs att vi tänker framåt och ser våra på liv

som en helhet. Detta utgör den andra av det praktiska förnuftets principer.130

Den tredje styrande principen för det praktiska förnuftet består i att vi inte godtyckligt ska

fokusera på vissa nyttigheter framför andra. Här är det kvalifikationen godtycklig som är viktig;

de olika nyttigheterna är som tidigare nämnts – med möjligt undantag för livet – inte mer värde-

fulla än andra. Trots detta kommer människor i ljuset av sina förmågor, sina omständigheter och

benägenheter att välja att fokusera på olika nyttigheter. Det viktiga är att detta val sker på ett

förnuftigt sätt där vi inte ringaktar eller överdriver vår vördnad för vissa nyttigheter. För att illu-

strera sin tankegång nämner Finnis hur en akademiker kan tycka att sociala relationer är oviktiga

125 Finnis, NLNR, s. 419 f. 126 Finnis, NLNR, s. 420. 127 Grisez, Boyle & Finnis, s. 128 f. 128 Finnis, NLNR, s. 419. 129 Finnis, NLNR, s. 100. 130 Finnis, NLNR, s. 103 ff.

22

eller ointressanta jämfört med jakten på kunskap. Likväl är det inte förnuftigt att därav påstå att

vänskap eller sällskaplighet i sig skulle vara något ont eller meningslöst.131

I likhet med det skadliga i att ha godtyckliga preferenser för vissa av de grundläggande nyttig-

heterna skall vi inte heller agera godtyckligt i vår omtanke för och hänsyn gentemot andra

människor; detta är den fjärde principen. Finnis menar inte med detta att det inte finns något som

ett rationellt egenintresse eller att en främling måste vara oss lika viktiga som vänner och familj.

Att vi kan tillåts agera utifrån ett visst mått av egenintresse betyder dock inte att vårt eget

välbefinnande är principiellt överordnat andra människors. Det rättfärdigas snarare i att det är

genom vårt eget handlande som vi kan sträva efter de grundläggande nyttigheterna. Finnis för-

klarar att innebörden i kravet är identisk med den gyllene regeln; att behandla andra som vi själva

vill bli behandlade och att inte agera egoistiskt, hycklande eller likgiltigt gentemot andra.132

Även om vi med hjälp av vårt praktiska förnuft kommer att prioritera vissa grundläggande

nyttigheter över andra får inte de konkreta uttryck som vår strävan tar växa till en sådan betydelse

att ett misslyckande medför att vi upplever livet som meningslöst. Livsomständigheter och rela-

tioner förändras för alla människor. Därför består en aspekt av den femte principen i att ha en

viss distans till eller ett perspektiv på tillvaron. På så vis undviks också fanatism. Den andra sidan

av denna princip säger å andra sidan att vi inte heller får leva våra liv med likgiltighet; för att leva

väl krävs vårt engagemang.133

Den sjätte principen som det praktiska förnuftet uppställer, vilken knyter an till en innebörd

av begreppet förnuft, är att vi måste agera med ett mått av effektivitet eller rationalitet. De medel

vi väljer måste passa våra mål. Finnis hyser en motvilja gentemot utilitaristiskt tänkande och

betonar som tidigare nämnts de grundläggande nyttigheternas inneboende värde, ett värde som

inte är instrumentellt. Men för att agera förnuftigt bör vi analysera och jämföra de olika kon-

sekvenser som olika val eller ageranden kan medföra. Vissa sätt att uppnå ett mål är bättre än

andra. Detta nyttotänkande begränsas dock av de övriga kraven som det praktiska förnuftet

rymmer; denna sjätte princip innebär inte att ändamålen helgar medlen. 134 Dessutom hävdar

Finnis att ett konsekvensetiskt eller nyttomaximerande utilitaristiskt tänkande inte är gångbara

som övergripande moraliska styrprinciper. Detta är kopplat till den påstådda omöjligheten av att

rangordna de olika grundläggande nyttigheterna. Finnis menar att begrepp som största möjliga

131 Finnis, NLNR, s. 105. 132 Finnis, NLNR, s. 106 ff. 133 Finnis, NLNR, s. 110. 134 Finnis, NLNR, s. 111 f.

23

nytta eller bästa möjliga konsekvens är meningslösa begrepp; det finns ingen hierarki för de

grundläggande nyttigheterna och människor skiljer sig åt och saknar en gemensam enstaka mål-

sättning. Att identifiera nytta med njutning eller välbefinnande är inte heller acceptabelt för Finnis

eftersom han skiljer mellan drifter, benägenheter och psykologiska omständigheter som begär

och den förnuftsmässiga status som tillkommer de grundläggande nyttigheterna. 135

Konsekvensetiken är enligt Finnis godtycklig och säger inget om avvägningen mellan altruism

och egoism136; och i slutändan är det moraliskt goda eller nyttiga ojämförbara storheter – ”no

determinate meaning can be found for the term ‘good’ that would allow any commensurating and

calculus of good to be made in order to settle those basic questions of practical reason which we

call ‘moral’ questions.”137 I efterordet framhäver Finnis att omöjligheten att rationellt tillämpa

nyttomaximering eller konsekvensetik inte bara följer av att de grundläggande nyttigheterna är

sinsemellan ojämförbara; även olika instanser av samma nyttighet är ojämförbara. Detta följer

bland annat av vår fria vilja och hur våra val bidrar till att skapa en ny verklighet samt svårigheten

i att väga sannolikheter mot värden eller värderingar.138

Det sjunde kravet är av en mer explicit moralisk art jämfört de föregående; vi är förpliktade

att visa respekt för alla grundläggande nyttigheter i varje handling vi företar oss och får inte agera

på ett sätt som uteslutande eller direkt skadar, förhindrar deltagandet i eller förverkligandet av ett

grundläggande värde eller nyttighet. Detta är en pliktetisk princip som förhindrar att vi agerar i

strid med en nyttighet även om det görs i syfte att skydda en eller flera nyttigheter. Som nämnts

ovan avvisar Finnis konsekvensetikens giltighet. Som exempel tar han ett scenario där en oskyldig

person dödas för att rädda människor som tagits som gisslan. Ett sådant beslut gör inget annat än

att underminera respekten för livets värde och även om gisslan därigenom skulle räddas är detta

en följd av gärningsmannens beslut och godtycke snarare än genom dödandet i sig.139 Kravet på

att visa respekt för varje grundläggande nyttighet i varje handling kan verka tämligen strikt, för att

inte säga idealistiskt. Hur kan vi lösa moraliska dilemman om detta krav förpliktigar oss? Under-

minerar inte detta krav hela det praktiska förnuftets tillämpning? Finnis lösning är att göra en

distinktion mellan direkt och indirekt skada. Vår tid och våra förmågor är begränsade och därav

måste vi prioritera mellan olika nyttigheter. Detta leder till att vissa kommer att försakas och

indirekt bli lidande. Varje val har alternativkostnader och indirekta konsekvenser. Den relevanta

135 Finnis, NLNR, s. 112 f. 136 Finnis, NLNR, s. 115 f. 137 Finnis, NLNR, s. 115. 138 Finnis, NLNR, s. 422 f. 139 Finnis, NLNR, s. 118 f.

24

moraliska distinktionen går mellan val som direkt och omedelbart och endast, eller huvud-

sakligen, skadar en grundläggande nyttighet och sådana som inte gör det.140 Den sjunde principen

är enligt Finnis en slags omformulering av etiska principer som att ändamålet inte helgar medlen,

att man inte skall göra det onda för dess eventuella goda följder, att man skall behandla mänsklig-

heten som ett ändamål i sig och inte ett medel.141

Den åttonde principen har att göra med det gemensamma bästa. Detta begrepp behandlas

närmare i nästa avsnitt och dess implikationer för Finnis rättstänkande tas upp i avsnitt fyra. Den

åttonde principen säger att vi bör bidra till att uppnå det gemensamma bästa i våra gemenskaper

såväl som samhället i stort.142

Det sista kravet är en slags omformulering av den första av det praktiska förnuftets principer143

såväl som en sida av den sjunde principen eller till och med en sammanfattning av alla principer.

Detta krav är att vi bör leva i enlighet med vårt samvete och därmed vårt förnuft. 144 Detta är ett

utflöde av att det praktiska förnuftet inte bara är ”a mechanism for producing correct judgments,

but an aspect of personal full-being, to be respected (like all the other aspects) in every act as well

as ‘over-all’ — whatever the consequences.”145

Sammanfattningsvis är resultatet av alla dessa krav eller principer en moralisk besluts- eller

förnuftsförmåga. Finnis menar att de utgör det moraliska tänkandets djupstruktur och att varje

princip kan ses som ”a mode of moral obligation or responsibility. […] The requirements of

practical reasonableness generate a moral language utilizing and appealing to moral distinctions

employed more or less spontaneously.”146

3.3 Samhället och det gemensamma bästa

I ljuset av de krav som det praktiska förnuftets principer ställer på dig som individ, särskilt de

som säger att du bör bidra till det gemensamma bästa och agera med ett visst mått av opartiskhet

gentemot andra, analyserar Finnis vilken roll samhället och dess olika gemenskaper (commu-

nity/communities) spelar i hans teori.147 Han tydliggör att det är mer givande att se på samhällen

140 Finnis, NLNR, s. 119 ff. 141 Finnis, NLNR, s. 122. 142 Finnis, NLNR, s. 125. 143 Finnis, NLNR, s. 457. 144 Finnis, NLNR, s. 125. 145 Finnis, NLNR, s. 126. 146 Finnis, NLNR, s. 126 f. 147 Finnis, NLNR, s. 135 f.

25

som tillstånd eller nät av olika relationer och interaktioner snarare än som ting. 148 Samhälls-

gemenskaper är enligt Finnis en slags relation, ett ”unifying relationship” 149 som enar människor.

Finnis urskiljer fyra olika faktorer som ligger till grund för samhällsgemenskaper eller till och med

samhällets uppkomst i stort; den första är rent fysisk eller biologisk – vi är alla del av samma art.

Den andra är intellektuell och grundas i människans intelligens och förnuft. Den tredje faktorn är

förekomsten av en gemensam kultur, gemensamma teknologier och tekniker. Den fjärde består i

gruppmedlemmarnas valmöjligheter och överväganden och hur dessa tar sig uttryck i gemen-

samma projekt. Det är denna fjärde aspekt av samhällsgemenskapen som Finnis menar är

relevant för förståelsen av hans teori.150

Finnis skiljer på gemenskaper som baseras på nytta eller vinning och sådana där gemenskapen

eller den gemensamma aktiviteten har ett egenvärde bortom vad den kan tänkas ge för resultat.

Den senare sortens gemenskap låter oss roa oss genom nöje eller lek.151 Dessa ska i sin tur skiljas

från gemenskapsrelationer som grundas på vänskap. Dessa relationer präglas inte endast av

gemensamma projekt eller samarbeten utan också av en ömsesidighet i självförverkligande och

hänsyn och omsorg om motparten. Båda parter i en sådan relation är beredda att agera för

varandras välmående för varderas skull och båda parter är medvetna om detta faktum. Denna

relation grundas inte på någon princip eller egenskap hos vardera part utan i tillgivenhet. Vänskap

kan här anses rymma båda vänrelationer i strikt bemärkelse såväl som kärleksrelationer. Som

nämnts tidigare i avsnitt 3.1 är vänskap en grundläggande nyttighet. Vänskapsrelationer fyller

också den funktionen att vi för att ta del av den behöver sätta egenintresse och egoism åt sidan,

till och med även om vi skulle söka vänskap som ett led i självförverkligande eller som ett uttryck

för egenkärlek.152

Finnis framhåller att sammanslutningar eller grupper, både på mikronivå som i fallet med en

familj eller på en högre nivå, bör tillerkännas ett mått av subsidiaritet eller självbestämmande. På

så vis tillåts människor i så stor mån som möjligt att fatta egna beslut och leva på ett autentiskt

sätt. Det är när vi styr våra egna liv som vi tvingas reflektera över våra val och därmed de grund-

läggande nyttigheterna. I enlighet med denna princip ska inte större sammanslutningar ansvara

för göromål som effektivt kan utföras av mindre sammanslutningar.153

148 Finnis, NLNR, s. 135. 149 Finnis, NLNR, s. 136. 150 Finnis, NLNR, s. 136 ff. 151 Finnis, NLNR, s. 139 ff. 152 Finnis, NLNR, s. 141 ff. 153 Finnis, NLNR, s. 146 f.

26

Finnis analys av olika sorters gemenskap leder vidare till hans syn på samhället i stort

(complete community). De mindre gemenskaperna är värdefulla på många vis men de kan också

vara instabila eller fylla en väldigt begränsad funktion. Samhällsgemenskapens funktion blir

följaktligen att koordinera de initiativ och aktiviteter som de mindre gemenskaperna tar sig för

och att säkra förhållanden som möjliggör samarbeten mellan individer och grupper och i

förlängningen individens personliga utveckling. 154 Med koordination avser Finnis både

handlingsregler som påbjuder icke-ingripanden såväl som koordination i mer egentlig mening.

Samhällets sätt att utföra denna koordination eller reglering är genom politik och lag.155 Rättens

koordinerande roll är mycket viktig för Finnis; ”[a]ll these defining features, devices, and

postulates of law have their foundation, from the viewpoint of practical reasonableness, in the

requirement that that the activities of individuals, families, and specialized associations be co-

ordinated.”156

Finnis har sagt en hel del om olika sorters gemenskaper, hur de förhåller sig till varandra och

vad som karaktäriserar dem men när kan man egentligen tala om en grupp eller gemenskap? Det

avgörande här är förekomsten av gemensamma mål, syften eller aktiviteter.157 Nästa fråga är hur

gemenskaper förhåller sig till det gemensamma bästa. Finnis använder termen på flera skiftande

sätt. Det gemensamma bästa kan i vissa fall vara det gemensamma mål eller syfte som gemen-

skaper strävar efter, vare sig detta är förhållanden som möjliggör tillgodogörandet av nytta i

nyttorelationer, underhållning och avkoppling i lekrelationer, självförverkligande genom vän-

relationer eller tryggandet av en stabil miljö för mindre gemenskaper genom politiken.158 I ett

hänseende kan de grundläggande nyttigheterna anses vara allmänna eller gemensamma nyttigheter

i det att de är bra för alla och envar och att de är icke-konkurrerande och outtömliga.159 I de flesta

fall avser dock Finnis med common good något likt det gemensamma bästa; och som det ska

förstås i hans rättsanalys ligger det nära begreppen samhällsintresse eller den allmänna välfärden.

Här avses betingelser som låter samhällsmedlemmar leva goda liv där de kan samarbeta och

sträva efter sina mål.160 Denna något instrumentella förståelse av det allmänna bästa skall dock

inte skymma att Finnis ser på gemenskaper som värdefulla i sig; åtminstone så tillvida att ”[t]here

is, in short, the common good that consists in the all-inclusive and intrinsically desireable

154 Finnis, NLNR, s. 147. 155 Finnis, NLNR, s. 148. 156 Finnis, NLNR, s. 149. 157 Finnis, NLNR, s. 152 f. 158 Finnis, NLNR, s. 154. 159 Finnis, NLNR, s. 155. 160 Finnis, NLNR, s. 155 f.

27

flourishing of that community (and those communities) as such.”161 Samhället och dess gemen-

skaper är inte endast värdefulla i den mån de är medel för enskilda individer att blomstra utan

även för den ömsesidighet och gemenskap som möjliggör denna blomstring.162

4. Finnis om lag och rätt

4.1 Rättvisa

4.1.1 Rättvisebegreppets beståndsdelar

John Finnis härleder rättvisan och dess ideal från det praktiska förnuftet. Rättvisa går inte som

begrepp att begränsa till en företeelse eller en enkel definition utan är i Finnis tappning ”an en-

semble of requirements of practical reasonableness”163 som får kraft av den orsaken att vi är för-

pliktade att bejaka de grundläggande nyttigheterna inte bara för oss själva och för vår egen skull

utan också gemensamt och för gruppens eller flertalets bästa. Finnis identifierar tre beståndsdelar

eller aspekter hos begreppet rättvisa och frågan om något är rättvist kan ställas när dessa alla

dessa tre beståndsdelar aktualiseras; ”the complex concept of justice […] is applicable to all

situations where these elements are found together.”164 De tre beståndsdelarna är intersubjektivitet,

plikt och jämlikhet. I sin analys av den första aspekten betonar Finnis att det för att frågan om

något är rättvist skall vara relevant krävs att det finns en intersubjektiv eller mellanpersonlig

relation. Det måste finnas ett flertal individer och en praktisk fråga eller ett problem som följer av

deras mellanhavanden. Frågan om plikt relaterar likaså till rättvisa på så sätt att det hanterar

relationen mellan en parts skyldighet eller förpliktelse och den andra partens rätt eller anspråk.

Vad gäller denna aspekt av rättvisebegreppet betonar Finnis att rättvisan som idé inte aktualiseras

i alla möjliga tänkbara relationer eller mellanhavanden mellan individer; den tar sikte på ett

snävare område, nämligen de situationer och förhållanden där rättvisan visar vad som krävs eller

är passande för att undvika att fela någon annan. Den tredje aspekten av rättvisa är jämlikhet.

Finnis förtydligar här att han med detta avser proportionalitet och måttfullhet snarare än en strikt

jämlikhet i utfall; att ge lika stora portioner mat till ett barn och en vuxen är i ett hänseende

jämlikt och men inte nödvändigtvis rationellt eller rättvist.165 När man för att besvara en fråga

161 Finnis, NLNR, s. 459. 162 Finnis, NLNR, s. 459. 163 Finnis, NLNR, s. 161. 164 Finnis, NLNR., s. 161. 165 Finnis, NLNR, s. 162 f.

28

som innehåller en intersubjektiv beståndsdel reflekterar över plikt och proportionalitet eller

jämlikhet utvärderar vi huruvida något är rättvist. Finnis förklarar sitt val av dessa tre aspekter

med att han eftersträvar en tillräcklig precision i sitt rättvisebegrepp som gör det brukbart i

analysen av det praktiska förnuftet, men han vill också använda sig av en tillräckligt bred

definition för att knyta an till såväl klassisk etik som moderna rättviseteorier.166 Finnis betonar att

hans analys av lag, auktoritet, rättigheter och förpliktelse följer av hans mer allmänna rättviseteori

men att han analyserar dessa begrepp separat.167

4.1.2 Allmän rättvisa

Finnis skiljer vidare mellan tre olika typer av rättvisa – allmän rättvisa, distributiv rättvisa samt

kommutativ rättvisa. Rättvisa är en konkretisering av det krav som det praktiska förnuftet upp-

ställer på att bidra till samhällets eller gruppens bästa, eller med Finnis ord ”favour and foster the

common good of one’s communities.”168 Detta krav som rättvisan ställer på oss har berörings-

punkter med, men är inte identiskt, med det grundläggande värde som Finnis ger vänskap samt

det praktiska förnuftets förbud mot godtyckliga preferenser i strävan efter de grundläggande

nyttigheterna. Denna allmänna rättvisa – general justice – innehåller alla tre aspekter av rättvisa som

nämnts ovan; att sträva efter det bästa för samhället eller det gemensamma förutsätter att vi är

sociala varelser som är utåtriktade och lever tillsammans. Dessutom föreligger en plikt att agera

för det allmänna bästa, för att agera rättvist krävs det av dig att du agerar för det gemensamma

bästa. I och med att man skall sträva efter det gemensamma bästa och inte det bästa för vissa

enskilda individer eller grupper i samhället, tillfredställs även det sista kriteriet i Finnis rättvise-

definition; jämlikhet.169 Rättvisa kan också utgöra ett karaktärsdrag; någon är rättvis när han eller

hon väljer att gynna och bidra till det gemensamma bästa. I slutändan utgör Finnis rättviseteori i

förlängningen ”the theory of what in outline is required for that common good.”170

166 Finnis, NLNR, s. 163. 167 Finnis, NLNR, s. 164. 168 Finnis, NLNR, s. 164. 169 Finnis, NLNR, s. 164. 170 Finnis, NLNR, s. 165.

29

4.1.3 Distributiv rättvisa

En allmän benägenhet att främja övriga samhällsmedlemmars välbefinnande är dock inte i sig

tillräcklig för att tillse eller förverkliga det gemensamma bästa; det praktiska förnuftet kräver av

oss att vi konkretiserar och preciserar rättvisebegreppet för att kunna använda det för att besvara

frågor om samarbete, koordination och resursallokering i en grupp eller samhälle. Här använder

sig Finnis av termen distributiv rättvisa. Eftersom rättvisan handlar om att tillgodose det gemen-

samma bästa krävs det att vi förstår vilka problem vi måste hantera för att uppnå detta mål. Den

distributiva rättvisan hanterar frågeställningar om fördelning. Finnis avser med fördelning inte

bara en strikt ekonomisk fördelning av resurser, han tar också sikte på ansvar, titlar, roller, möjlig-

heter och bördor. En tilldelning är i fördelningshänseende rättvis om den utgör en förnuftig och

skälig lösning på ett allokeringsproblem som tar sikte på något som till sin natur är gemensamt men

som för det gemensamma bästa behöver tilldelas en viss invid eller till vissa individer.171 Olika

ämnen eller ting kan vara gemensamma i olika hänseenden. Det första typexemplet Finnis ger är

saker som inte skapats av någon individ och som inte heller utgör del av eller tillhör någon

enskild, men som kan användas för flertalets eller den enskildas nytta. Vi kan kalla kategorin för

allmänningar. Här ger Finnis några exempel såsom solen och dess energi, havet och dess råvaror

och resurser, mark och luft. En annan sorts fördelningsproblem uppstår när individer uppgår i

sammanslutningar för att samarbeta och gemensamt förbättra sin lott. Denna kategori är väldigt

bred och rymmer samhället som helhet såväl som dess kollektiva nyttigheter. Finnis exemplifierar

resultatet av sådant samarbete med bland annat stadsmurar, havsvallar, dräneringssystem och

sjukhus. De problem som uppstår i detta fall har att göra med beslutsfattande och koordinering

såväl som fördelningen av bördor och vilka som ska få ta del av frukterna av samarbetet.172

I samband med sin redogörelse för det gemensamma bästa och dess förhållande till den distri-

butiva rättvisan påminner Finnis om att det förstnämnda i grund och botten är vad som är gott

för enskilda individer. Det gemensamma bästa, rättvisans målsättning, får inte förväxlas med de

offentliga eller kollektiva projekt och företeelser som är medel för att förverkliga det. Finnis

påminner oss att självtillräcklighet, autonomi, integritet och autenticitet alla utgör aspekter av det

praktiska förnuftet. 173Dessutom skall dessa samhällsgemensamma projekt aldrig utgöra själv-

ändamål; de är medel för att möjliggöra för individer att hjälpa sig själva och är ”means of

171 Finnis, NLNR, s. 165 ff. 172 Finnis, NLNR, s. 167. 173 Finnis, NLNR, s. 168.

30

assistance”174. I samband med detta resonemang refereras till subsidiaritetsprincipen där indi-

viders, familjers och andra mindre gruppers initiativ och projekt har företräde framför de

samhällsgemensamma så länge dessa projekt inte skadar det gemensamma bästa. Detta gäller

även om avkastningen eller nyttan från ett deltagande eller införlivande i det samhälls-

gemensamma projektet skulle överstiga den privata sammanslutningens.175 Här är det på sin plats

att påpeka att Finnis verkar ha nyanserat sin ståndpunkt vad gäller det gemensamma bästa; han

erkänner att det gemensamma bästa har ett värde som inte endast är instrumentellt i den mån att

det skulle vara gott endast för att det möjliggör för enskilda att leva rätt; dess värde är utöver

detta att det låter oss leva gott tillsammans.176

Denna ambivalens till det gemensamma bästa som kan anas ovan är i mina ögon ett tydligt

uttryck för Finnis vilja att balansera sin kommunitära sida med sin mer individualistiska. Detta är

särskilt tydligt i hans analys av förutsättningarna för en rättvis fördelning. Troligen insåg han att

det gemensamma bästa som rättvisans överordnade ändamål relativt lätt kan användas för en

legitimering av orättfärdiga beslut där samhällsnyttan överordnas individen. Likaså verkar Finnis

sträva efter att undvika ett utilitaristiskt perspektiv där det gemensamma bästa är detsamma som

samhällsekonomisk effektivitet. Det faktum att Finnis argumenterar för värdet av privategendom

som ett utflöde av principen om personlig autonomi och att det förstnämnda är ”in most times

and places a requirement of justice”177 förstärker denna bild. Ytterligare ett argument anförs också

till stöd för privategendom – ekonomisk effektivitet och hållbarhet. Detta menar Finnis är en

empirisk fråga och ställningstagandet villkoras av att det finns mekanismer för att omfördela

överskottet som uppstår.178 Han ger uttryck för en pragmatism i sin betoning av att regleringen av

egendom är komplex, mångskiftande och att det inte finns en viss modell som är universellt giltig

– vad som är rättvist i detta hänseende beror på tid och plats och ytterligare omständigheter.179

Likväl verkar den bärande tankegången i Finnis försvar för privat ägande knyta an till Aristoteles

vars ord han citerar; ”possessions should be privately owned, but common in use”180 – en inne-

havare av kapital eller naturresurser har en skyldighet att använda dessa tillgångar produktivt. På

samma sätt strider rent spekulativa ageranden, hamstring, vanskötsel av egendom och

174 Finnis, NLNR, s. 169. 175 Finnis, NLNR, s. 169. 176 Finnis, NLNR, s. 459. 177 Finnis, NLNR, s. 169. 178 Finnis, NLNR, s. 170 f. 179 Finnis, NLNR, s. 171. 180 Finnis, NLNR, s. 171.

31

uppkomsten av monopol eller oligopol mot vad rättvisan kräver.181 Finnis försvarar också sin syn

på distributiv rättvisa gentemot en libertariansk kritik riktad mot staten och omfördelande

beskattning. Han går i svaromål gentemot Robert Nozicks argument att en fördelning av resurser

aldrig kan vara orättvis om den går att härleda till tidigare legitima förvärv. Finnis bemöter detta

med att betona att naturresurser inte skapats av någon enskild individ, att Nozicks fokus på

statligt tvång och beskattning är av mindre vikt då detta är ett uttryck för att staten klargör och

fullgör en plikt som redan åligger innehavare av egendom182:

”Nozick has little indeed to say in favour of his assumption that what one has justly acquired one

can justly hold without regard for the needs, deserts, or other claims of others […] If we see no

reason to adopt his assumption that the goods of the earth can be reasonably appropriated by a few

to the substantial exclusion of all others, and if we prefer instead the principle that they are to be

treated by all as for the benefit of all according to the criteria of distributive justice though partly

through the mediation of private holdings, then the question of State coercion, which dominated

Nozick’s argument, becomes in principle of very secondary importance. For in establishing a

scheme of redistributive taxation, etc., the State need be doing no more than crystallize and enforce

duties that the property-holder already had. Coercion, then, comes into play only in the event of

recalcitrance that is wrongful not only in law but also in justice.”183

För att kunna tänka förnuftigt när det kommer till frågor om distributiv rättvisa använder sig

Finnis av flera kriterier eller variabler. Jämlikhet är som vi tidigare sett en grundläggande del av

rättvisebegreppet; men för att besvara frågor om fördelning är den inte styrande utan ”a residual

principle […] applicable only when those other criteria are inapplicable or fail to yield any conclu-

sion.” 184 Rättvisans mål är inte jämlikhet i sig utan det gemensammas bästa. En strikt lika-

behandling leder i Finnis mening inte till den mänskliga blomstring som är det gemensamma

bästa. Det är inte ojämlikheten per se som är orättfärdig utan de förlorade möjligheter till

självförverkligande och mänsklig värdighet som följer därav. I ljuset av detta finns det inget

enskilt kriterium för att avgöra vad som är fördelningsmässigt rättvist. De kriterier som Finnis

väljer att lägga fram är behov, funktion, förmåga, förtjänst och insats samt riskhantering. Upp till en viss

nivå är människors behov styrande för deras förmåga att ta del av de grundläggande

nyttigheterna. Här sätter Finnis upp en brasklapp för att behov som en självständig grund inte har

181 Finnis, NLNR, s. 172 f. 182 Finnis, NLNR, s. 186 f. 183 Finnis, NLNR, s. 187. 184 Finnis, NLNR, s. 173 f.

32

en obegränsad räckvidd – en del saknar viljan att anstränga sig ens för sitt eget bästa och vissas

behov (av exempelvis frihet eller en viss levnadsstandard, min anmärkning) är legitimt åsidosatta

som en del av rättsskipningen. Utöver denna miniminivå kommer funktion att vara en faktor.

Här är behovet satt i sammanhang till ens samhällsroll och funktion snarare än till de

grundläggande nyttigheterna. Individers skiftande förmåga och talang är ytterligare en relevant

faktor när det gäller fördelningen av roller och möjligheter. Förtjänst och insats behöver ingen

närmare förklaring. Vad gäller ansvaret för risker noterar Finnis att skäligheten i vem som bär de

risker och kostnader som uppstår till följd av våra gemensamma projekt ofta avgörs av vem som

har skapat en risk eller åtminstone förutsett och accepterat en sådan risk, medan andra varken har

del i en risks tillkomst eller har möjlighet att förutse, undvika eller försäkra sig gentemot en risk.

Alltså måste risker allokeras på ett rättvist sätt så att de bärs av rätt part.185 Dessa kriterier skall

dock inte användas för att utvärdera specifika situationer och dess konsekvenser – ”states of

affairs and their consequences.”186 De hjälper oss istället att genom det praktiska förnuftet förstå

vad som krävs av människor i deras beteende gentemot andra och dessa krav kommer att skifta

beroende på vilka åtaganden relationer de har gentemot omvärlden.187

Att besvara frågan om vad som är en rättvis fördelning med att vi alla är lika värda och att

jämlikheten kräver att du i din livsföring lägger lika stor vikt vid en total främling som dina

närmaste menar Finnis är en utilitarism dragen till sin slutpunkt, en slutpunkt utan förankring i

hur vi på ett förnuftigt sätt faktiskt reflekterar eller överlägger med oss själva i dessa frågor. Efter-

som vi är sociala varelser med familjeband, tacksamhetsskulder och andra ömsesidiga beroenden

så kan man inte ”reasonably give equal ’weight’ […] to the interests of every person anywhere”188.

Finnis framhäver att han med detta inte vill avfärda betydelsen av global rättvisa eller frågan om

vårt ansvar för medborgare i andra samhällen189; hans avfärdande av tankegången verkar snarare

ligga i att det inte är förnuftigt att förenkla frågans komplexitet så till den grad att vi abstraherar

bort de mänskliga band som binder oss till vår grupp och till samhället och ersätter de olika

kriterierna med en överordnad jämlikhetsprincip.

185 Finnis, NLNR, s. 174 f. 186 Finnis, NLNR, s. 175. 187 Finnis, NLNR, s. 175. 188 Finnis, NLNR, s. 177. 189 Finnis, NLNR, s. 177.

33

4.1.4 Kommutativ rättvisa

Den kommutativa rättvisan behandlar till skillnad från den distributiva rättvisan mellanhavanden

mellan enskilda. De två kategorierna kan visserligen överlappa, det som är rättvist i distributivt

hänseende kan likaså vara rättvist i kommutativt hänseende och vice versa. Med kommutativ

rättvisa avses inte bara det som ibland benämns korrektiv rättvisa – att brott eller vållandet av

skada bemöts med straff respektive skadestånd – det är en bredare kategori som tar sikte på de

förändringar som följer av interaktionen mellan människor. 190 Där den distributiva rättvisan

hanterar ”the requirements or incidents of communal enterprise”191 och ”the distribution […] of

a common stock”192 reglerar den kommutativa rättvisan ”what is fitting, fair, or just as between

the parties”193. För att åskådliggöra hur de olika typerna av rättvisa samspelar ger Finnis ett exem-

pel; en domare som dömer i en tvist befattar sig dels med en rättsfråga som kan vara av distributiv

eller kommutativ art, ett exempel på det förstnämnda är arvsordningen i avsaknad av testamente,

ett exempel på det senare kan vara en tvist angående köpeskilling.194 Domen, eller snarare ”the act

of adjucation”195 kommer dock att vara ett uttryck för distributiv rättvisa eftersom det existerar

ett gemensamt ”subject-matter […] which must be allocated between the parties, the gain of one

party being the loss of the other.”196 Samtidigt är domarens plikt gentemot parterna att tillämpa

och tolka lagen korrekt ett uttryck för den kommutativa rättvisans krav.197

I en analys av den utomobligatoriska skadeståndsrätten (”the common law of torts”198) iakttar

Finnis hur ett skifte från ett kommutativt till distributivt perspektiv har skett. I cirka 100 år skall

det förstnämnda ha dominerat – part A skall kompensera part B för den skada som A orsakat

genom sitt vårdslösa beteende. Frågor centrala för culpabedömningen, likt vilka krav vi kan ställa

på aktsamhet och hur långt skadevållarens ansvar sträcker sig (adekvat kausalitet) är här av största

vikt. Om man istället tar sin utgångspunkt i den distributiva rättvisan kan de viktigaste frågorna

istället handla om hur man med skadeståndsregler (och eventuella försäkringar) fördelar de risker

och den nytta som en företeelse för med sig. Samma utveckling, det vill säga en ökad betoning på

distributiv rättvisa över kommutativ, har enligt Finnis skett även inom avtalsrätten. Den tidigare

huvudprincipen som bestod i strikt fullgörelse av avtal, och i brist därpå ett medföljande ansvar

190 Finnis, NLNR, s. 177 ff. 191 Finnis, NLNR, s. 178. 192 Finnis, NLNR, s. 178. 193 Finnis, NLNR, s. 178. 194 Finnis, NLNR, s. 179. 195 Finnis, NLNR, s. 179. 196 Finnis, NLNR, s. 179. 197 Finnis, NLNR, s. 179 f. 198 Finnis, NLNR, s. 180.

34

att kompensera den skadelidande upp till det positiva kontraktsintresset, har försetts med en

mängd undantag. Dessa regler med undantag från principen om strikt fullgörelse speglar en för-

delning mellan kontraktsparterna avseende risken för icke-prestation.199

Finnis ger några typfall på vad som ryms inom den kommutativa rättvisans domän. Här

finner vi privat- och obligationsrätten i bred bemärkelse; men också straffrätten. Frågor om

avtalsbrott och förtal rör båda den kommutativa rättvisan då den rör relationen mellan enskilda.

Även skyldigheter eller plikter som inte riktar sig gentemot någon viss individ härrör från den

kommutativa rättvisan. Generella aktsamhetsnormer är ett exempel på detta. Det finns även en

plikt grundad i nämnda rättvisa att inte missbruka förmåner eller välfärdssystem på ett sådant sätt

att missbruket försvagar stödet för eller till och med äventyrar existensen av denna förmån eller

välfärdssystemet. Dessutom respekterar vi andras rättigheter genom att respektera rättsordningen

och dess rättsskipning; att begå mened eller att idka domstolstrots bryter mot den kommutativa

rättvisan.200Denna plikt ”in commutative justice to the governing authorities of one’s commu-

nity”201 har sin motsvarighet i myndighetspersoners ansvar gentemot medborgarna att upprätt-

hålla legalitet och likabehandling – ”lawful and regular administration”202.

4.2 Rättigheter

4.2.1 Finnis analys av rättigheter

John Finnis inleder sin diskussion om rättigheter med att konstatera att den samtida diskursen

kring rättigheter låter oss att uttrycka praktiskt taget alla de krav som följer av det praktiska för-

nuftet. Begreppen mänsklig rättighet och medfödd rättighet (natural right) är för Finnis

synonyma. Han hävdar att det i takt med att det blivit allt vanligare att tala om rättigheter så har

den systematiska förståelsen av rättigheter samt enskilda rättigheters innehåll och räckvidd blivit

lidande.203 Den påtagliga kopplingen mellan rättigheter i strikt juridisk-teknisk bemärkelse och en

mer extensiv rättighetsdiskurs där det som avses är moraliska eller mänskliga rättigheter i bred

bemärkelse, oberoende av deras eventuella kodifiering eller positiva rättskraft, noteras därefter av

199 Angående detta stycke, Finnis, NLNR, s. 180 ff. 200 Finnis, NLNR, s. 183 f. 201 Finnis, NLNR, s. 184. 202 Finnis, NLNR, s 184. 203 Finnis, NLNR, s. 198.

35

Finnis; ”the logic that we can uncover in legal uses of the term ’a right’ and its cognates will be

found largely applicable for an understanding of ’moral’ rights-talk.”204

I ljuset av detta analyserar Finnis därefter juridiska rättigheter. Han tillämpar en modell

använd av en amerikansk jurist vid namn Wesley Hohfeld där alla påståenden om innehavet av

eller tillskrivandet av en rättighet till någon kan brytas ned till åtminstone en eller en kombination

av fyra kategorier rättigheter. Dessa fyra underkategorier är anspråk eller krav (claim-right), frihet

(liberty/privilege), bemyndigande eller befogenhet (power) samt immunitet. I Hohfeldts modell utgör

varje aktualisering av en rättighet ett trepartsförhållande där två individer binds samman av ett

slags imperativ (act-description). De olika sorternas rättigheter inbegriper en slags logisk korrespon-

dens eller symmetri. Vad som avses med detta är A:s krav eller anspråk på B att göra C (objektet

för rättigheten) är en rättighet endast om B är förpliktigad att göra C. På samma vis är A fri eller

privilegierad till C gentemot B, om B har vad Finnis kallar för en icke-rätt (no-claim right) till A:s

avstående av C. En spegelbild till detta är när A är fri gentemot B till att avstå C, vilket är fallet

när B har icke-rätt till att A gör C. Vidare har A befogenhet till C gentemot B endast när B är

skyldig att tåla att få sin legala situation förändrad genom detta. På samma vis besitter B en

rättslig immunitet gentemot A när den senare är maktlös att påverka B:s rättsliga status genom

C.205 Befogenheter och immunitet kan sägas ta sikte på tillskapandet och ändringen av de direkta

handlingsregler som det två första kategorierna hanterar. Finnis menar att det viktigaste i

Hohfelds modell är distinktion mellan anspråksrätter som har den andra partens förpliktelse som

motpol å ena sidan och friheter som implicerar en avsaknad av förpliktelse hos en part å andra

sidan. En rätt i strikt bemärkelse (claim right) medför att du har en rätt till något som skall till-

godoses av någon annan; eller att du har en rätt att vara fri från andras ingripanden eller

ageranden. Distinktionen mellan de två kategorierna skall dock inte överdrivas då många legala

rättigheter utgör olika sorters kombinationer av de två.206

Enligt Finnis finns det emellertid teoretiska problem med Hohfelds rättighetsmodell. Ett av

dessa är korrelationen mellan skyldighet och anspråk. Givet att en part är skyldig att göra något,

när uppstår anspråket på denna skyldighet och hur bestämmer vi vem som äger lägga fram detta

anspråk? Ett sätt att besvara detta är att se vem skyldigheten riktar sig mot, vilken utpekad individ

skall njuta frukterna av prestationsskyldigheten? Ett annat sätt att besvara frågan är att istället

betona motpartens möjlighet att vidta rättsmedel för tillsäkra en skyldighets fullgörelse när den

204 Finnis, NLNR, s. 198. 205 Finnis, NLNR, s. 199. 206 Finnis, NLNR, s. 200 f.

36

andra parten åsidosätter denna plikt. Detta besvarar dock inte alltid de problem som kan uppstå

när det gäller tredje mans rättigheter i ett kontrakt i ljuset av principen om avtals subjektiva

begränsning.207 Förutom rent tekniska problem saknas också en mer filosofisk förklaring av vad

en rättighet är eller vad de har gemensamt. Ett möjligt svar är att rättigheter tilldelar oss nytta och

fördelar – ”rights of all forms are said to be benefits secured for persons by rules regulating the

relationships between those persons and other persons subject to those rules.” 208 Mot denna

teori, som Finnis kallar för en intresse- eller nyttoteori, kan anföras att den behandlar rättigheter

för svepande och mekaniskt samt att den begränsar rättigheten till skyldighetens reflex.

Rättigheter kan också användas för att trygga frihet och autonomi. Detta perspektiv kallar Finnis

för valmöjlighetsteorin. Finnis väljer istället för dikotomin mellan de två teorierna att lägga fram

sin ståndpunkt; rättigheters kvintessens handlar om att tillförsäkra grundläggande och

fundamentala individuella behov eller med hans ord de grundläggande nyttigheterna.209 En mer

teknisk definition följer sedan, en rättighet existerar:

”[W]herever a basic principle or requirement of practical reasonableness, or a rule derived

therefrom, gives to A, and to each and every other member of a class to which A belongs, the

benefit of (i) a positive or negative requirement (obligation) imposed upon B (including, inter alia,

any requirement not to interfere with A’s activity or with A’s enjoyment of some other form of

good), or (ii) the ability to bring it about that B is subject to such requirement, or (iii) the immunity

from being subjected by B to any such requirement.”210

4.2.2 Förhållandet mellan rättigheter och skyldigheter

I den moderna rättighetsdiskursen tas oftast rättighetsinnehavarens perspektiv. Finnis påpekar

också att det verkar finnas en trend där tillkomsten av nya rättigheter per definition anses

önskvärd och medföra utökad handlingsfrihet. 211 Finnis tror att den växande rollen som

rättighetsdiskursen har fått går att förklara idéhistoriskt och språkligt, närmare bestämt genom att

analysera den skiftande betydelse som latinets ius har tagit genom historien. Där Thomas av

Aquino med ius i första hand avsåg det rättvisa i sig eller tillståndet av rättvisa, menade jesuiten

Suarez att ius bäst beskrevs som en moralisk kraft som tog sikte på ens egendom eller det som

207 Finnis, NLNR, s. 202 f. 208 Finnis, NLNR, s. 203 f. 209 Finnis, NLNR, s. 204 f. 210 Finnis, NLNR, s. 205. 211 Finnis, NLNR, s. 205 f.

37

tillkommer en. Hugo Grotius återanvände Thomas av Aquinos definition av ius som det rättvisa,

men i likhet med Suarez betonar han också att den avser en egenskap eller förmåga hos enskilda

att leva rättfärdigt, det vill säga en slags rättskänsla.212 Denna utveckling har placerat rätten eller

rättigheten – ius – hos enskilda som bär eller innehar den. Rättigheten ses och förstås som ett

uttryck för någons möjlighet att kräva saker eller för någons frihet, det är något som tillkommer

någon snarare än ett uttryck för det som är rättvist eller skäligt i ett visst fall.213 Finnis ser inga skäl

att frångå det moderna bruket av ordet rättighet eftersom ”[t]he modern idiom of rights is more

supple and, by being more specific in its standpoint or perspective, is capable of being used with

more differentiation and precision than the pre-modern use of ‘the right’ (jus).”214 Avslutningsvis

anmärker Finnis att det inte finns någon anledning att logiskt prioritera rättigheter över skyldig-

heter eller tvärtom. Trots detta menar han att det i analysen av vad rättvisan kräver finns ett

större förklaringsvärde hos begrepp som plikt, skyldighet och krav jämfört med rättighet. Detta är

i sin tur kopplat till det samband han finner mellan rättvisa och plikten att sträva efter det

gemensamma bästa – ”the common good is precisely the good of the individuals whose benefit,

from fulfilment of duty by others, is their right because required in justice of those others.”215

4.2.3 Rättigheter och det gemensamma bästa

Finnis tar sin startpunkt i sitt resonemang kring rättigheter och deras förhållande till det gemen-

samma bästa med att notera att rättigheter, om de används med precision, kan uttrycka de olika

hänsynstaganden som aktualiseras när vi har att göra med beslut som påverkar mer än en

människa och vad som krävs eller inte krävs oss i detta sammanhang. Därefter går han vidare till

att analysera olika centrala uttryck för dessa avvägningar – rättighetskonventioner likt FN:s

allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna samt den europeiska konventionen om skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Gemensamt för båda är formuleringar likt alla har rätt att/till samt ingen skall. Anledningen till att

dessa två uttryck förekommer när ett uttryck skulle ha varit logiskt tillräckligt är att båda konven-

tioner innehåller begränsningar av de rättigheter som listas.216 Dessa begränsningar anges i vissa

fall i direkt anslutning till rättigheterna, som i Europakonventionen, medan de i andra fall anges

212 Finnis, NLNR, s. 206 f. 213 Finnis, NLNR, s. 208. 214 Finnis, NLNR, s. 209. 215 Finnis, NLNR, s. 210. 216 Finnis, NLNR, s. 210 f.

38

genom en separat artikel, som i FN:s allmänna förklaring. Artikel 29 i den allmänna förklaringen

påpekar att alla bär på plikter gentemot gruppen eller samhället och att begränsningar av de i för-

klaringen angivna rättigheterna skall vara lagenliga och syfta till att tillförsäkra erkännandet av och

respekten för andras rättigheter och friheter. Begränsningar av rättigheter kan också följa av ”the

just requirements of morality, public order and the general welfare in a democratic society.”217

Finnis påpekar att det rör sig om fyra separata grunder som kan användas för att inskränka

rättigheter; den första är säkrandet av andras rättigheter medan de tre övriga grundas på hänsyn

till moral, allmän ordning samt det allmänna välbefinnandet i demokratiska samhällen. Finnis är

kritisk till den sistnämnda punkten, till viss del av principiella skäl och till viss del eftersom den i

hans mening är överflödig. Han menar att om det med det allmänna välbefinnandet avses en slags

aggregerad nytta på samhällsnivå i utilitaristisk anda så blir detta begrepp osammanhängande och

missvisande. En sådan utilitaristisk analys är endast brukbar i mer begränsade, tekniska samman-

hang – den fortlöpande samlevnaden mellan människor i samhället utgör inte ett sådant

sammanhang i hans ögon. Det andra skälet är åberopandet av det allmänna välbefinnandet som

en grund för inskränkning av rättigheter i många fall är motsägelsefullt i ljuset av den bredd av

rättigheter som tillförsäkras i FN:s allmänna förklaring – här finns rätten till liv, frihet och

trygghet, rätten till likhet inför lagen, rätten till integritet, rätten till äktenskap och skydd för

familjelivet, en rätt till arbete, rätten till hälsa, rätten till vila, rätten till utbildning och så vidare.

Dessa positiva rättigheter utgör en översikt över hur vi strävar efter det gemensamt goda.218 Valet

att använda termen rättigheter för att tillförsäkra individers välmående i samhället ”is simply a

pointed expression of what is implicit in the term ’common good’, namely that each and everyone’s

well-being, in each of its basic aspects, must be considered and favoured at all times by those

responsible for co-ordinating the common life.”219 Rättighterna kan alltså förstås som konkreti-

seringar av det mer allmänna begreppet general welfare och att således inskränka dem på denna

grund är i Finnis ögon motsägelsefullt.220

Givet antalet och omfånget av rättigheter som förekommer i FN:s allmänna förklaring

argumenterar Finnis för att den mest centrala grunden för rättighetsinskränkningar är

tillförsäkrandet av andras friheter och rättigheter. Att argumentera för inskränkningar utifrån

moral eller allmän ordning är problematiskt av den orsaken att dessa begrepp är otydliga och

217 Finnis, NLNR, s. 212. 218 Finnis, NLNR, s. 213 f. 219 Finnis, NLNR, s. 214. 220 Finnis, NLNR, s. 214 f.

39

mångbottnade. Moral associeras ofta i legala sammanhang med sexualmoral eller

anständighetsfrågor medan begreppet allmän ordning tolkas på väldigt olika sätt i olika

rättskulturer – i common law-länder används begreppet enligt Finnis för att beskriva avsaknaden

av oordning medan det i kontinentaleuropeiska länder har en mycket bredare betydelse som

snarast ligger närmare engelskans public policy.221

Varför används då dessa rekvisit när det rent logiskt och principiellt är tillräckligt att rätt-

färdiga begränsningar med hänvisning till andras rättigheter? Anledning är att rättigheter är

individuella och oftast konstrueras som uttryck för innehavarens anspråk på något. Den allmänna

ordningen och den allmänna moralens funktion och nytta ligger i att dessa är uttryck för att

rättigheter endast kan åtnjutas och tillförsäkras i en miljö som präglas av ömsesidig respekt och

tillit. Hot mot den allmänna ordningen, som exempelvis hets och uppvigling mot utpekade

grupper i samhället, hotar inte endast den direkt utsatta gruppen utan även det övriga samhället

som kan drabbas av det våld och de rättighetsinskränkningar som hotet mot den allmänna

ordningen kan medföra.222 Finnis summerar sin diskussion av förhållandet mellan det gemen-

samma bästa och rättigheter med att konstatera att de senare inte är underkastade det tidigare

eftersom bibehållandet av mänskliga rättigheter är en grundläggande beståndsdel av vad som

krävs för det gemensamma bästa. Ett bättre sätt att förstå relationen mellan de två är att

rättigheter kan begränsas av andra rättigheter samt av mer abstrakta uttryck för det gemensamma

bästa. Dessa mer abstrakta uttryck är vad som avses med allmän ordning och allmän moral.223

4.2.4 Rättigheters innehåll

Eftersom termen rättighet förekommer i så pass skiftande sammanhang och då rättighets-

diskursen även används i det politiska samtalet finns det ett behov av att kunna precisera och

kvalificera rättigheter för att på ett förnuftigt sätt kunna förstå och utvärdera dem. Trots att

många tror sig dela samma idé av vad en viss rättighet medför är våra föreställningar om

rättigheter ofta skiftande på en mer detaljerad nivå. En modell för en sådan utvärdering bör enligt

Finnis inbegripa: (1) en analys över vilka som är förpliktade att respektera en individs rättighet,

(2) vad denna rättighet inbegriper konkret och i vilka fall eller under vilka villkor plikten gentemot

rättighetsinnehavaren gäller, (3) rättighetshavarens identitet, (4) omständigheter som medför att

221 Finnis, NLNR, s. 215. 222 Finnis, NLNR, s. 216 ff. 223 Finnis, NLNR, s. 218.

40

ett rättighetsanspråk ej längre är gällande för den presumtiva rättighetsinnehavaren samt den

eventuella möjligheten för rättighetsinnehavaren att avstå sin rätt eller iakttagandet av den, (5) ett

angivande av de rättsmedel som tillkommer rättighetshavaren för det fall att en rättighet kränks

samt (6) en analys av de friheter som tillkommer den berättigade och dessa friheters räckvidd eller

begränsningar; eller med andra ord en analys av vilka skyldigheter den berättigade har.224

Finnis modell för att precisera och avgränsa rättigheter innehåller många variabler; men den

överordnade principen i deras fastställande bör enligt honom vara att denna process skall ske

med bakgrund av faktiska beteendemönster hos människor; deras karaktär, uppförande och inter-

aktioner i grupp. Rättigheter bör utformas på ett sådant sätt att de främjar ett sådant mönster som

gynnar mänsklig blomstring och det gemensamma bästa. Det är inte givande att fastställa en

given slutpunkt som detta mönster skall resultera i eftersom individers autonomi och deras inter-

aktion i sig är grundläggande för vad som är gott för människor. Hans slutsats är att erkänna att

det inte finns endast en förnuftig ståndpunkt i synen på rättigheters innehåll och utsträckning,

men för att resonera förnuftigt i frågan måste grunden i resonemanget präglas av respekt för de

grundläggande mänskliga nyttigheterna. Som en avslutande anmärkning noterar Finnis att bruket

av rättighetsdiskursen, trots den kritik som går att ana mot en eventuell överanvändning av samt

otydlighet i densamma, är värdefull och utgör ett viktigt bidrag till det praktiska förnuftets

verktygslåda. Finnis anger tre skäl till detta; rättigheter förtydligar vår jämlikhet i det att vi alla är

individer värda beaktning, de utgör ett försvar gentemot nyttokalkyler och konsekvensetik och

slutligen bidrar rättigheter, i ljuset av deras mångfald och variation, till att åskådliggöra det de har

gemensamt – nämligen att de utgör aspekter av det allmännas bästa och mänsklig blomstring.225

4.2.5 Rättigheter och jämlikhet

Är det paradoxalt eller inkonsekvent att å ena sidan erkänna människors jämlikhet men att sam-

tidigt försvara en lagstiftning som är paternalistisk på så vis att den tar ställning för vissa livsstilar

eller levnadsmönster och motverkar andra? Finnis menar att så inte är fallet. Till att börja med är

det inte hållbart att förekomsten i sig av olika samhällsideal och därmed olika syner på lag-

stiftningens innehåll och funktion allena skulle vara ett uttryck för bristande respekt för andra

som jämlikar. Effekten av detta skulle vara att politikens roll som en arena att lösa ideologiska

224 Angående detta stycke, Finnis, NLNR, s. 218 f. 225 Angående detta stycke, Finnis, NLNR, s. 219 ff.

41

och andra värderingsbaserade konflikter i samhället skulle vara illegitim. Inte heller kan en princip

om att lagstiftning bör ta lika stor hänsyn till och visa samma omsorg om alla leda till att förbuds-

lagstiftningar av olika slag är orättfärdiga. Att ett förbud mot bruket av droger skulle vara en

alltför långtgående inskränkning av andras frihet och en inblandning i andra människors

angelägenheter avfärdas av Finnis med att ett sådant förbud faktiskt kan vara ett uttryck just för

en likhet i hänsyn och omsorg av andra. Att låta en för dig okänd missbrukare förstöra sitt liv

genom bruket av droger baserat på att detta är dennes eget val och frihet är att förneka denne den

omsorg och oro du skulle visa för en vän i samma situation. Samma princip gäller också ett

förbud gentemot sexuella relationer mellan lärare och elever; ett sådant förbud utsträcker den

omsorg som en ansvarstagande förälder visar sitt eget barn till barn vars föräldrar brister i

ansvarstagande eller omsorg. Att skyddande eller begränsande lagstiftning grundad på omsorg om

andra skulle per definition vara omyndigförklarande eller strida mot en jämlikhetsprincip är alltså

inte fallet enligt Finnis.226 I slutändan är en strävan att respektera pluralism eller allas lika rätt att

leva som de vill genom att lagstifta på ett värdeneutralt sätt eller genom att så långt som möjligt

undvika förbudslagstiftning inte hållbar. Detta därför att ”[t]he pursuit of any form of human

community in which human rights are protected by the imposition of duties will necessarily

involve both selection of some and rejection of other conceptions of the common good, and

considerable restrictions on the activities of everyone”227. För att paternalistisk lagstiftning skall

vara rättfärdig måste dock de grundläggande nyttigheterna och därtill knutna värden – som

exempelvis autenticitet, självbestämmande och en privatsfär för lek, vänskap och reflektion –

beaktas och inte glömmas bort. Avslutningsvis påminner Finnis om att jämlikhet är en viktig del

av rättvisan men att detta inte medför att alla måste behandlas lika; det rör sig snarare om att alla

måste visas hänsyn och så att säga räknas med. Inte heller kräver rättvisan att vi på individnivå

behandlar alla människor som om de vore lika viktiga för oss; på samma sätt är det inte orättvist

att en stat i första hand prioriterar sina medborgares väl.228

226 Angående detta stycke, Finnis, NLNR, s. 221 ff. 227 Finnis, NLNR, s. 223. 228 Finnis, NLNR, s. 223.

42

4.2.6 Okränkbara rättigheter

Finns det rättigheter som är absoluta, det vill säga okränkbara? Finnis påpekar att vissa rättigheter

kvalificeras som en följd av de rekvisit som används; till exempel skall ingen utsättas för godtyckliga

frihetsberövanden. Samtidigt pekar han på hur artikel 29 i FN:s allmänna förklaring, som stadgar

de olika grunderna för rättighetsinskränkningar, hänvisar till andras utövande av rättigheter och

friheter. Vissa rättigheter, som rätten att inte utsättas för tortyr, formuleras dock på ett annat sätt;

här används inte alla har rätt att/till utan istället ingen skall utsättas för tortyr. Med anledning av detta

menar Finnis att rätten till frihet från tortyr är absolut, åtminstone i en rent positivistisk tolkning

av FN:s allmänna förklaring av de mänskliga rättigheterna.229 Hur besvarar Finnis frågan på ett

mer filosofiskt plan? Han noterar att den konsekventa utilitaristen inte erkänner några absoluta

rättigheter då det inte går att säga att något är fel i varje sammanhang oavsett konsekvenserna.

Inte ens rättigheten till liv respekteras fullt ut av samtida regeringar. Som argument för detta hän-

visar Finnis, om än inte explicit, till hur kärnvapenmakter använder hotet om att utplåna

motståndares civilbefolkning som en avskräckningsgaranti. Han tar också upp det andra världs-

krigets direkta aggression gentemot civilbefolkningar (vad som med en eufemism kunde kallas för

strategiska bombningar i syfte att försvaga motståndarens moral). En stat kan för all del vara

bunden av rättighetsdokument som förbjuder tortyr men i slutändan baseras deras försvarspolitik

på hotet om ageranden som utgör tortyr på en massiv skala. Detta visar att stater och deras

ledning i praktiken inte erkänner absoluta rättigheter.230

Trots denna bistra verklighet finns det rättigheter som med fog kan sägas vara okränkbara.

Inom den klassiska naturrättstraditionen förlorar inte det praktiska förnuftet och dess krav sin

giltighet bara för att dessa inte efterlevs eller erkänns av flertalet. Ett av Finnis grundläggande

antaganden är att det alltid är fel att välja att handla på ett sådant sätt att grundläggande värden

(det vill säga grundläggande nyttigheter) utsätts för direkt skada; ”it is always unreasonable to

choose directly against any basic value, whether in oneself or in one’s fellow human beings.”231

[Kursivering tillagd]. Som en följd av detta är det bland annat alltid fel att direkt ta någon annans

liv endast för att uppnå något ändamål, det är alltid fel att bli dömd utifrån falska anklagelser när

den dömande instansen känner till att anklagelserna är just falska och det är en absolut rättighet

att räknas med eller beaktas i utvärderingar av det allmänna bästa. De absoluta rättigheternas

räckvidd eller giltighet kan när denna princip tillämpas, paradoxalt nog, behöva avgöras från fall

229 Finnis, NLNR, s. 212 f. 230 Finnis, NLNR, s. 224. 231 Finnis, NLNR, s. 225.

43

till fall och med hjälp av kategoriseringar som direkt effekt eller uppsåt kontra indirekt effekt eller

uppsåt; eller medel kontra mål. Ett bättre sätt är enligt Finnis att med bestämdhet respektera vad

som är gott för dig i egenskap av människa såväl som hos andra; detta inbegriper en respekt för

andras rättigheter och värdighet. Att åsidosätta andras rättigheter för att hoppas uppnå ett visst

framtida, möjligtvis mer gynnsamt, utfall är fel därför att det brister i respekt för andras värde

som människor och då vi inte heller i praktiken kan känna till, styra eller utvärdera detta framtida

utfall.232

4.3 Maktutövning och auktoritet

4.3.1 Auktoritet – behov och innebörd

Hur kan samhällets och rättsordningens auktoritet samexistera med det grundläggande värde som

Finnis tilldelar individens möjlighet att göra egna livsval och leva autentiskt? Finnis svar på den

frågan är att det måste finnas en auktoritet som löser vad han kallar för koordinationsproblem i

samhället. Behovet av auktoritet följer inte bara på grund av mänskliga brister eller svagheter; i ett

samhälle fullt av begåvade och driftiga individer som vill bidra till det allmänna bästa kommer

koordinationsproblemet fortfarande att föreligga och kanske vara än större eftersom det kommer

finnas ett flertal olika idéer om vad som ligger i det allmänna bästa och hur det förverkligas.233

Likväl måste beslut kunna fattas och roller fördelas – detta är inte bara en effektivitetsprincip

utan också något som rättvisan kräver. Finnis är tydlig med att det i det i de flesta fall finns flera

rimliga lösningar på dessa koordinationsproblem. Hur skall i så fall ett val ske? Att välja

handlingssätt genom enhällighetsbeslut är enligt Finnis inte görbart i praktiken, särskilt inte i ett

politiskt massamhälle. Det kommer helt enkelt inte vara möjligt att nå en konsensus kring det

allmänna bästa. Den makt som utövas är likafullt inte utan begränsningar.234 Finnis påminner om

sin subsidiaritetsprincip som säger att beslutsmakt skall decentraliseras till en nivå som möjliggör

autonomi; ”individuals and particular groups […] should have a certain autonomy, a certain prior

concern and responsibility for their own particular good, their own particular interests or

speciality.”235 Denna subsidiaritetsprincip samspelar med kravet på auktoritet på så vis att den

232 Finnis, NLNR, s. 225 f. 233 Finnis, NLNR, s. 231 f. 234 Finnis, NLNR, s. 232 f. 235 Finnis, NLNR, s. 233.

44

pluralism och fokus på enskildheter som följer av subsidiariteten kräver samhällskoordination för

att kunna gynna det gemensamma bästa.236

Vad menas då med att något är auktoritativt? Finnis menar att något är auktoritativt om det i

sig är ett fullgott eller avgörande skäl att handla eller tro något, även om man annars kan tänka sig

att agera eller tro annorlunda. Ett auktoritativt besked eller en auktoritativ befallning utesluter

andra handlingssätt och utgör därmed, med ett begrepp lånat från Joseph Raz, ”an exclusionary

reason, i.e. a reason for judging or acting in the absence of understood reasons, or for dis-

regarding at least some reasons which are understood and relevant and would in the absence of the

exclusionary reason have sufficed to justify proceeding in some other way.”237 Grunden för all

legal maktutövning är i sin tur dess förmåga att lösa annars olösbara interaktions- och

koordinationsproblem.238

4.3.2 Makthavares auktoritet

För att förklara hur normer kan uppstå och efterlevas i avsaknad av formella maktcentrum blickar

Finnis till den folkrättsliga sedvanerätten239, men han konstaterar att det finns flera problem med

att använda en sedvanemodell för att lösa koordinationsproblem i ett samhälle. För att uppnå en

auktoritativ status i denna modell måste en norm iakttas och omfattas av ett flertal; och det kan

ändå råda en betydande osäkerhet om det faktiskt finns en sedvanerättslig norm att tala om och

vilka den binder. Samhällslivet kräver att vägledande normer eller regler pekas ut snabbare och

med större säkerhet. 240 Det faktum att en auktoritet eller maktutövare i större utsträckning

faktiskt blir åtlydd är enligt Finnis viktig både principiellt som empiriskt. De som utövar makt i

ett samhälle måste ha förmågan att effektivt lösa koordinationsproblem och auktoritet i sig är

något gott när det utövas för att förverkliga det gemensamma bästa. Finnis kvalificerar dock detta

påstående med att det rör sig om en presumtion – auktoritet är inte ett försvar för att genomföra

planer som grundligen strider mot det praktiska förnuftet och den legitima åtlydnad som kan för-

väntas av medborgare är inte ovillkorlig – se mer om detta i avsnitt 4.4.5.241 Eftersom effektivitet

är det viktigaste kriteriet för att identifiera en makthavare intar Finnis en något avfärdande

236 Finnis, NLNR, s. 233. 237 Finnis, NLNR, s. 234. 238 Finnis, NLNR, s. 244. 239 Finnis, NLNR, s. 238 ff. 240 Finnis, NLNR, s. 245 f. 241 Finnis, NLNR, s. 246.

45

inställning till politiska teorier som försöker härleda maktutövning till något ytterligare – exempel-

vis till ett samhällskontrakt, medborgarnas delegationsakt eller samtycke. Finnis menar att dessa

samhällsteorier är legala fiktioner eller ideologiska utsagor som i vissa fall leder till förvirring. Att

medborgare kan utöva demokratiskt inflytande eller att ett statsskick grundas på folkstyre skall

inte förväxlas med att folket som helhet eller varje individ skulle utgöra en samhällsauktoritet. Att

centralisera beslutsfattandet och skapa makt- samt rollfördelningar i styret av ett samhälle är

grundlagars primära funktion. Här ser vi återigen samspelet mellan lagstyre, auktoritet och

koordination.242

Utöver den ovan nämnda begränsningen av makthavarens auktoritet, nämligen att deras

maktutövning inte skall strida genomgående mot det praktiska förnuftet och att maktutövning

följaktligen måste leva upp till vissa etiska och moraliska krav, introducerar Finnis ytterligare två

kvalifikationer som utgör tillägg snarare än grundläggande principer. Medborgare bör åtlyda

konstitutionellt legitima auktoriteter. Han skiljer också mellan två grader av samtycke; det svagare

acquiescence samt det starkare consent. Även om den förstnämnda graden av samtycke är tillräcklig

för en legitim maktutövning kan den starkare graden av samtycke vara utslagsgivande för att

besvara frågan om en makthavare skall åtlydas oavsett övrigas regelefterlevnad. En befallning

eller lag är således bindande såväl moraliskt som legalt när förnuftiga undersåtar med det

allmänna bästa i sikte själva anser att de bör samtycka.243 Se avsnitt 4.4.5 för en vidare diskussion

kring förhållandet mellan maktutövning, lydnad och lagar. Finnis försöker också nyansera sin

fokus på effektivitet och auktoritet genom att förtydliga att:

”The foregoing section was not a defence of the rule of the few over the many. For convenience, I

referred often to ’the ruler’. But nothing turned on the number of persons entitled, in a given

community, to participate in rulership. […] Nothing in the notion of authority which I have been

expounding requires that authority rest in some permanently or even quasi-permanently distinct

governing personnel. The axiom that authority is required as a substitute for unanimity in no way

entails that authority cannot vest in an assembly of all the sane adults of a community, or even in

such an assembly determining issues only by unanimous vote. Provided that the determinations of

such an assembly are treated by the members as authoritative after the determination, and after its

members have returned to their own private affairs, we have co-ordination of action in the

community by authority rather than by unanimity of judgment”.244

242 Finnis, NLNR, s. 247 ff. 243 Finnis, NLNR, s. 250 f. 244 Finnis, NLNR, s. 252 f.

46

Finnis analys av maktutövning och auktoritet skall alltså inte förstås som ett försvar för en

styrande elit eller hegemonisk maktutövning; han vill snarare kunna använda sin modell i

skiftande miljöer och inte begränsas av detaljer avseende exempelvis statsskick utan att för den

sakens skull tappa fokus på kärnan – hur samhällelig effektivitet och ordning samspelar med det

gemensamma bästa.

4.4 Rätten

4.4.1 Rättsordningens utmärkande egenskaper

Bortsett från rättsordningens mer repressiva delar, vilka behandlas närmare i avsnitt 4.4.2, finns

det flera egenskaper som är särskiljande för rättsordningen, eller som med Finnis ord utgör dess

”main features”245. Rättsordningen i dess helhet förklaras ofta inom rättsvetenskapen på två olika

sätt; antingen definieras den som en tvångsordning som präglas av förekomsten av sanktioner

eller så analyseras den som ett självskapande och självreglerande system.246 Finnis hänvisar till

Max Webers typologi av rätten där kopplingen mellan olydnad och påföljd är central men på-

pekar också att Weber själv såg viktiga nyanser bortom detta. En av dessa nyanserande egen-

skaper är det moderna ämbetsverkets internaliserade efterlevnad och tillämpning av regler

grundad i yrkesstolthet och plikt snarare än tvång. 247 Även i ett fridfullt och harmoniskt

idealsamhälle fyller rätten en gynnsam koordinerande funktion som går utöver behovet av att

möta skadliga beteenden med sanktioner.

Rättsordningens har som tidigare nämnts fem huvudsakliga karaktärsdrag enligt Finnis. Den

första egenskapen är rättsordningens möjlighet att skapa förutsebarhet i mänskliga mellan-

havanden. Rätten har både en materiell sida i form av direkta handlingsregler samt en själv-

reglerande sida som vi kan kalla för formmässig; det vill säga regler om regler, kompetens- och

behörighetsfrågor och så vidare.248 Nästa egenskap består i antagandet om rättens kontinuitet; en

bestämmelse förutsätts vara giltig tills det att den åsidosätts eller upphävs i enlighet med system-

interna principer. Med det senare avses exempelvis att en bestämmelse i giltig ordning upphävs av

den lagstiftande församlingen eller att den förklaras ogiltig av en domstol. 249 Det tredje

särskiljande karaktärsdraget utgörs av individens möjlighet att genom rättsordningen förändra sin

245 Finnis, NLNR, s. 266. 246 Finnis, NLNR, s. 270. 247 Finnis, NLNR, s. 266. 248 Finnis, NLNR, s. 267 f. 249 Finnis, NLNR, s. 268.

47

rättsliga ställning eller status. Häri avses privaträtten i bred bemärkelse; iakttaganden av juridiska

regler låter oss ingå äktenskap och avtal, de tillåter oss att starta bolag eller föreningar och de

möjliggör lösandet av tvister med andra.250 Den fjärde egenskapen knyter an till de två första och

består i den förutsebarhet som följer av den rättskraft vi ger tidigare handlingar: ”the past is

beyond the reach of persons in the present; it thus provides (subject only to problems of

evidence and interpretation) a stable point of reference unaffected by present and shifting

interests and disputes.”251 Antagandet om rättsordningens heltäckande karaktär eller med andra

ord avsaknaden av luckor i denna är den femte egenskapen. Finnis förtydligar att detta är en slags

arbetshypotes för de som verkar inom rättsystemet och att det är en fiktion. Likväl utgör detta

antagande en slags förstärkning av de övriga egenskaperna.252

4.4.2 Lagstyret och dess begränsningar

De olika kriterier som är karaktäristiska för en rättsordning har nämnts ovan. Men dessa attribut

säger enligt Finnis inte mycket om huruvida en rättsordning är rättvis och bidrar till det allmänna

bästa. Vilka ytterligare krav bör en rättsordning leva upp till för att ett samhälle ska kunna sägas

vara ett rättssamhälle präglat av lagstyre (”the Rule of Law” 253)? Finnis nämner åtta huvud-

principer för lagstyre, vilka inte ska tolkas alltför strikt då det i slutändan handlar om en helhets-

bild. Till att börja med skall föreskrifter och lagar vara framåtblickande och inte retroaktiva. De

skall vara möjliga att efterleva, offentliga, tydliga och sammanhängande. Den sjätte principen

består i att regler inte får ändras för frekvent; om detta sker förlorar reglerna i beteendestyrande

effekt.254 Speciallagstiftning, eller ”decrees and orders applicable to relatively limited situations”255,

måste ha sin grund i mer generell lag som uppfyller de föregående kraven. Den sista principen

säger att de som utövar lagstiftande, verkställande eller dömande makt är ansvariga för att utöva

denna makt i enlighet med lagen och dess anda. 256 Dessa krav eller principer är av en mer

kvalitativ karaktär jämfört med de mer formmässiga egenskaperna som exemplifierades i avsnitt

4.4.1.257 Finnis hävdar att existensen av ett rättssamhälle tillskapar en ömsesidighet mellan de

250 Finnis, NLNR, s. 268 f. 251 Finnis, NLNR, s. 269. 252 Finnis, NLNR, s. 269. 253 Finnis, NLNR, s. 270. 254 Finnis, NLNR, s. 270. 255 Finnis, NLNR, s. 270. 256 Finnis, NLNR, s. 270 f. 257 Finnis, NLNR, s. 271.

48

makthavande och medborgarna; de begränsningar som följer av rättsstyrets principer gör det

lättare för oss att leva värdiga och självständiga liv. När ett regelverk lever upp till de rättsstatliga

principerna är vinsten med detta inte bara en eventuell minimering av skada eller ekonomiska

förluster; regelverket bidrar också med det egenvärde som finns i att de mänskliga förehavanden

som regleras präglas av tydlighet, förutsebarhet och tillit. Allt som allt kräver rättvisan lagstyre

och rättssäkerhet.258

Även om rättstatens principer har ett egenvärde, och säkrar medborgarnas frihet och

värdighet samtidigt som de begränsar statsmaktens godtycke och effektivitet, finns det tillfällen

när de inte i sig är tillräckliga för att tillförsäkra det allmänna bästa; ”conspirators against the

common good will regularly seek to gain and hold power through an adherence to constitutional

and legal forms […] the Rule of Law does not guarantee every aspect of the common good, and

sometimes it does not secure even the substance of the common good.”259 Det finns extrema

undantagssituationer där det kan vara påkallat att åsidosätta rättsstatliga principer – Finnis

refererar till talesättet ”a written constitution is not a suicide pact”260 och pekar på risken för att

grundlagar och rättsprinciper utnyttjas av de som vill störta samhällsordningen. 261 Inga mer

konkreta exempel på vilka situationer som kan aktualisera detta nämns, men troligen avses nöd-

situationer likt krig och det hot som extremistgrupper kan utgöra.

4.4.3 Rätten som tvångsmedel

Rättens legitimitet följer inte bara av dess handlingsstyrande eller koordinerande funktion eller av

dess uppfyllelse av rättsstatens principer. Den måste också tillförsäkra rättstrygghet för att vara

legitim. Rättvisan kräver att rättighetskränkningar möts av sanktioner. 262 Denna utgångspunkt

leder vidare till Finnis analys av straffrätten. Det huvudsakliga syftet bakom straffbud är att

minska förekomsten av skadliga handlingar, eller undantagsvis skadliga underlåtelser. Denna

funktion är dock inte den enda; straffrätten kan även sägas bidra till det allmänna bästa genom att

försöka upprätthålla en viss harmoni eller livskvalitet i samhället. 263 Samtidigt begränsas rätts-

väsendets repressiva sida av de rättsstatliga principer som nämnts i föregående avsnitt; däribland

258 Finnis, NLNR, s. 272 f. 259 Finnis, NLNR, s. 274. 260 Finnis, NLNR, s. 275. 261 Finnis, NLNR, s. 275. 262 Finnis, NLNR, s. 260. 263 Finnis, NLNR, s. 261.

49

krav på att lagföring sker i laga ordning, förbud mot retroaktiv lagstiftning eller straff utan lagstöd

samt mer allmän proportionalitetshänsyn. Dessa principer tjänar också det gemensamma bästa.264

Straffets förnuftsmässiga eller moraliska berättigande har enligt Finnis flera aspekter. En av

grunderna är det jämlikhetskrav som rättvisan kräver; det gemensamma bästa ska tillkomma inte

bara vissa individer utan alla samhällsmedlemmar. De flesta av oss kan någon gång frestas att

bryta mot lagen; lagens tvingande sida ger oss alltså incitament att agera laglydigt när vårt eget

samvete inte är tillräckligt. Laglydiga medborgare måste också kunna känna tillit till rätts-

ordningen och veta att de inte är fria att utnyttjas av brottslingar eller bedragare. Dessa argument

menar Finnis är viktiga på ett praktiskt eller psykologiskt plan – därtill finns det också ett mer

principiellt skäl till straffandet av överträdelser.265 Det är rättvist att straffa brottslingar både i syfte

att upprätthålla en jämlikhet mellan individer och i syfte att upprätthålla en rättvis och skälig för-

delning av bördor mellan medborgare.266 En brottsling som utifrån egoism eller egen vinning

begår ett brott tar sig frihet på andras bekostnad. De vinner obehöriga fördelar på laglydiga

medborgares bekostnad; ”[p]unishment, then, characteristically seeks to restore the distributively

just balance of advantages between the criminal and the law-abiding” 267 . Den primära

överträdelsen består inte för Finnis i den eventuella materiella vinning som en brottsling kan få

genom sin lagöverträdelse utan i ”a will to prefer unrestrained self-interest to common good”268.

Finnis avslutar sin diskussion med att påpeka att även kriminella har ett människovärde och att de

genom sina brott inte bara skadar andra utan även sig själva. De förminskar sin egen personlighet

och potential genom att agera omoraliskt; därför bör straff också innehålla rehabiliterande

moment som bidrar till att dömda framöver kan leva bättre liv för sin egen såväl som andras

skull.269

4.4.4 Förhållandet mellan positiv rätt och naturrätt

Vissa lagar eller lagregler menar Finnis har en tydligare koppling till det praktiska förnuftet och

därigenom moralen och naturrätten än andra. Ett exempel på detta är kriminaliseringen av

uppsåtligt dödande – det går enkelt att härleda från livets status som en grundläggande nyttighet

264 Finnis, NLNR, s. 261. 265 Finnis, NLNR, s. 262. 266 Finnis, NLNR, s. 262 f. 267 Finnis, NLNR, s. 263. 268 Finnis, NLNR, s. 264. 269 Finnis, NLNR, s. 264.

50

och det praktiska förnuftets krav att inte direkt skada grundläggande nyttigheter.270 Emellertid så

kommer implementeringen av även så fundamentala förbud som det ovan nämnda att kräva

överväganden som går utöver det praktiska förnuftet – ”in a well-developed legal system, the

integration of even an uncontroversial requirement of practial reasonableness into the law will

not be a simple matter. The terms of the requirement […] will have to be specified in language

coherent with the language of other parts of the law.”271 Bland annat måste frågor om uppsåt,

straffskalor och straffvärde, brottskategorisering och civilrättsliga följder hanteras. 272 Finnis

hänvisar till hur även Thomas av Aquino skiljde mellan rättsregler eller principer som härleds

direkt från naturrätten och de som har ett mer indirekt samband med naturrätten. De senare kan

ses som implementeringar av mer allmänna påbud. Vad som avses med denna implementering

åskådliggörs av en analogi om hur en arkitekt måste konkretisera och måttbestämma specifika

beståndsdelar av en husritning i syfte att förverkliga huset som idé. Finnis exemplifierar också det

hela med hur trafikregler inte har samma naturrättsliga grund eller lyster som förbudet mot

dödande och hur dessa ger utrymme för betydligt större flexibilitet i dess konkreta utformning.

Likväl är den förnuftsmässiga grunden för båda regelverk skyddandet av liv och hälsa, en grund-

läggande nyttighet.273

Finnis framhäver att naturrätten inte syftar till att underminera den positiva rättens räckvidd

och precision, eller rättskällornas allmänna tillräcklighet när det gäller att besvara rättsfrågor.

Istället vill han visa att lagstiftning är något bör vägledas av moraliska principer och att dessa

principer inte är godtyckliga. Dessa moraliska principer rättfärdigar också existensen av enskilda

lagar, rättsordningens institutioner och samhällsordningen i bred bemärkelse. Naturrätts-

traditionen nöjer sig inte med att peka ut en koppling mellan moral och rätt som ett historiskt

eller sociologiskt faktum; den försöker bestämma vilka krav det praktiska förnuftet ställer och

därigenom hjälpa oss att agera på ett i moraliskt hänseende förnuftigt sätt.274

270 Finnis, NLNR, s. 281. 271 Finnis, NLNR, s. 284. 272 Finnis, NLNR, s. 283 f. 273 Finnis, NLNR, s. 284 f. 274 Finnis, NLNR, s. 290.

51

4.4.5 Orättfärdiga lagar och orättfärdig maktutövning

Som tidigare visats grundas legitim maktutövning hos Finnis i makthavares möjlighet och skyldig-

het att verka för det gemensamma bästa.275 Denna auktoritet kan inte desto mindre undermineras

när lagarna är orättfärdiga eller tillämpningen av dem är det. Finnis skiljer mellan olika typer av

orätt, som vi kan kalla för formmässig respektive materiell. De första tre exemplen är av en mer

formmässig karaktär och kretsar kring avsikt, upphovskälla och form276. Det första typfallet är när

lagstiftaren missbrukar sin makt och stiftar lagar som inte syftar till det gemensamma bästa utan

istället motiveras av egenintresse eller gynnandet av ett visst parti. Bestämmelser som motiveras

av illvilja gentemot en viss person eller grupp är också orättfärdig.277 Finnis preciserar likväl det

hela med att stiftandet av en rättvis lag som är för det gemensamma bästa inte är att se som orätt-

färdig endast av den anledningen att dess upphovsman motiverades av eller att lagstiftaren driver

igenom lagen av partiska skäl. 278 En annan form av orätt uppstår när myndighetspersoner

överskrider sin befogenhet eller behörighet samt när rättsutövningen brister i legalitet och rätts-

säkerhet och inte lever upp till rättsstatens och lagstyrets principer.279 Det fjärde exemplet Finnis

nämner skiljer sig från de andra i det avseendet att det rör sig om en materiell orättvisa. En

godtycklig fördelning av bördor och tillgångar, där vissa gynnas och missgynnas utan legitima skäl

är en orätt i distributivt hänseende. En kommutativ orätt kan bestå i att lagstiftaren vägrar

erkänna absoluta rättigheter eller andra mänskliga rättigheter; vare sig det är gentemot en viss

individ, en grupp eller var och en.280 Vad gäller lagar som är orättfärdiga i distributivt hänseende

menar Finnis emellertid att de inte utgör en orätt gentemot dem som inte bär en oproportionerlig

del av bördan den orsakar.281

Hur hanterar Finnis situationen som uppstår när lagarna eller rättsutövningen brister i något

av de hänseenden som nämnts ovan? Finnis skiljer på fyra olika sätt som frågan om en lag är

bindande kan ställas; som en rent empirisk fråga om vad som händer om du inte lyder en viss lag,

som en fråga om en viss lag är bindande i juridiskt hänseende utifrån ett inifrånperspektiv; det vill

säga är en lag grundlagsenlig och så vidare, om den är juridiskt bindande även i moraliskt

275 Finnis, NLNR, s. 350. 276 Finnis, NLNR, s. 353. 277 Finnis, NLNR, s. 352. 278 Finnis, NLNR, s. 360. 279 Finnis, NLNR, s. 352 f. 280 Finnis, NLNR, s. 353 f. 281 Finnis, NLNR, s. 160.

52

hänseende eller om en lag kan vara indirekt moraliskt förpliktande oavsett frågan om legalitet.282

Finnis är kritisk till vad han menar är rättspositivisters avfärdande av den tredje frågan. Att säga

att rättsvetenskapen inte ska befatta sig med frågan om förhållandet mellan lag och moral är

enligt honom inte hållbart av flera skäl. Både domare och advokater använder sig av moraliska

och etiska begrepp i sin verksamhet. Inte heller accepterar Finnis att rättsvetarens gärning endast

får eller bör bara rent deskriptiv; en reflektion kring värderingar och etiska principer förstärker

snarare dess relevans. Dessutom finner han att rättspositivisterna själva inte upprätthåller

avgränsningen mellan det deskriptiva och normativa; ofta finns i deras arbeten normativa

utgångspunkter kring sambandet mellan rättsordningens formella drag, stiftandet av och

åtlydnaden av lagar samt förhållandet till begreppet rättvisa.283

Finns ställningstagande utgår ifrån att det finns en presumtion för att lyda bestämmelser och

lagar och denna presumtion grundas i antagandet om att detta gynnar det allmänna bästa.

Makthavare har ingen rätt till lydnad per se men de har en befogenhet att stifta lagar och tillämpa

dessa. Lagar som strider mot det gemensamma bästa och det praktiska förnuftets principer tappar

den bindande kraft som annars skulle tillkomma dem. 284 Finnis konkretiserar det hela med

följande ord; ”stipulations made for partisan advantage, or (without emergency justification) in

excess of legally defined authority, or imposing inequitable burdens on their subjects, or directing

the doing of things that should never be done, simply fail, of themselves, to create any moral

obligation whatsoever.” 285 Orättfärdiga lagar är alltså inte moraliskt bindande. Intressant nog

kvalificerar Finnis, likt Thomas av Aquino, denna ståndpunkt med ett undantag där orättfärdiga

lagar trots allt bör efterlevas; så är fallet när öppen olydnad leder till indirekta effekter som en

försämrad respekt för lagarna i allmänhet hos en i det stora hela rättvis statsordning. Finnis

betonar att han här avser risken för en slags smittoeffekt där även rättfärdiga regler och lagar

förlorar i effektivitet och legitimitet, med negativa konsekvenser för det allmänna bästa som

följd.286 Finnis förtydligar i sitt efterord att detta rör sig om ett undantagsfall som inte torde

aktualiseras vanligtvis. Det rör sig en balansgång där öppen lagtrots måste vägas mot variabler

282 Finnis, NLNR, s. 354. 283 Finnis, NLNR, s. 357 ff. 284 Finnis, NLNR, s. 360. 285 Finnis, NLNR, s. 360. 286 Finnis, NLNR, s. 361.

53

som respekten för institutioner och lagen i dess helhet, konsekvenserna för de som kan drabbas

av utbredd olydnad och vad som händer om olydnaden sprider sig, samt ens samhällsroll.287

4.5 Förpliktelser

4.5.1 Det allmänna bästa som grund för förpliktelser

Grunden för förpliktelser i bred bemärkelse går att finna i löften. Denna löftesutväxling kan ta sig

många olika uttryck beroende på sammanhang och sociala sedvänjor.288 Vilka skäl finns till att

fullgöra våra förpliktelser och leva upp till våra löften? Ett skäl kan vara egenintresse;

undvikandet av det stigma eller den misstro som möter den som bryter sina löften och inte lever

upp till sina åtaganden.289 Genom att leva upp till våra förpliktelser bidrar vi dessutom till det

gemensamma bästa. På så vis möjliggörs samarbete över tid och detta gynnar såväl individen som

samhället.290 Förpliktelsers förnuftsmässiga och moraliska grund återfinns också i kravet på att

behandla andra med ett mått av opartiskhet. Fullgörandet av våra förpliktelser är hur vi lättast

bidrar till det gemensamma bästa. Detta gäller såväl i bred som i mer specifik, juridisk bemärkelse.

Det gemensamma bästa består nämligen till största del i individers bästa.291

4.5.2 Förpliktelsers skiftande styrka i sociala kontra legala sammanhang

Trots förpliktelsers centrala roll för mänsklig samvaro och det gemensamma bästa finns det en

mängd undantag från huvudregeln om löftens bindande kraft, särskilt i informella eller sociala

sammanhang. Ändrade förhållanden är en vanlig orsak till att löften som annars anses bindande

kan åsidosättas. Vad gäller det juridiska tänkandet är emellertid huvudregeln att löften binder; det

finns antingen en till ett löfte kopplad förpliktelse eller inte – det rör sig inte om en gradskala.292

Här kan påminnas om principen pacta sunt servanda. Anledningen till denna utgångspunkt är

rättens handlingsstyrande och koordinerande syfte 293 – ”unlike the informal social practice of

promising […] the legal system systematically restricts such feedback by establishing institutions,

287 Finnis, NLNR, s. 476. 288 Finnis, NLNR, s. 298 ff. 289 Finnis, NLNR, s. 301. 290 Finnis, NLNR, s. 303 f. 291 Finnis, NLNR, s. 304 f. 292 Finnis, NLNR, s. 308 f. 293 Finnis, NLNR, s. 311.

54

such as courts, arbitrators, and legislatures, and then requiring that any shifting of the obligations

imposed […] shall be authorized only by those institutions.” 294 Med feedback avser Finnis i

föregående citat de skälighets- och rimlighetsbedömningar som i informella sammanhang kan

utgöra fullgoda skäl till att våra löften inte längre binder oss.

5. Kontroverser

5.1 De grundläggande nyttigheterna

De grundläggande nyttigheterna har en central ställning i Finnis naturrättsteori. De utgör den

grund som han sedan resonerar sig vidare från. De grundläggande nyttigheterna och deras egen-

skaper har emellertid utsatts för kritik från flera håll. Principen om deras ojämförbarhet, det vill

säga deras inkommensurabilitet, deras påstådda självklarhet och Finnis urval av dessa har alla varit

kontroversiella.

Simmonds påpekar att inkommensurabilitetsprincipen skänker en frihetlig ådra till Finnis

naturrättstänkande; den medför att det inte finns ett enstaka, utan ett flertal sätt att leva sitt liv

väl. Simmonds menar emellertid att Finnis motvilja mot konsekvensetik och nyttotänkande

äventyrar vår förmåga att tänka förnuftigt kring moraliska frågor.295 Simmonds frågor hur vi på

ett förnuftigt sätt kan välja hur vi vill leva när man inte kan jämföra de grundläggande nyttig-

heterna med varandra? Är valet godtyckligt?296 Simmonds anser att antagandet om de grund-

läggande nyttigheternas ojämförbarhet får Finnis att göra en ohållbar distinktion mellan direkt

och indirekt skada. Att direkt skada en grundläggande nyttighet, även om det sker för att främja

en annan nyttighet, är otillåtet. Detta följer såväl av inkommensurabilitetsprincipen som av det

praktiska förnuftets krav. Men när vi i ljuset av vår personlighet och våra förmågor väljer hur vi

vill leva och vilka nyttigheter vi vill sträva efter, står inte inkommensurabliteten i vägen för

förnuftigt tänkande. Inkommensurabiliteten är inte heller något hinder när vi genom att prioritera

vissa nyttigheter orsakar andra indirekt skada. Simmonds pekar på hur vi löpande utvärderar olika

alternativ efter deras nytta och vilka konsekvenser de medför och menar att Finnis distinktion

mellan direkt och indirekt skada, eller snarare direkt och indirekt uppsåt, inte är

294 Finnis, NLNR, s. 312. 295 Simmonds, s. 123 ff. 296 Simmonds, s. 127 f.

55

tillfredsställande.297 Även Anthony Kenny menar att Finnis brukar sig av en godtycklig eller alltför

subjektivistisk analys av vad som menas med direkt uppsåt och därmed direkt skada. I ett

hypotetiskt exempel där flera grottforskare är instängda i en grotta och hotas att drunkna i

stigande vatten om de inte flyttar ett stenblock – som i så fall kommer att krossa en av

utforskarna som har fastnat och blockerar utgången – påstår Kenny att Finnis menar att stenen

kan flyttas utan något uppsåt att döda. Kenny menar att det inte går att isolera vårt förnuft från

allmängiltiga principer om orsak och verkan på det viset.298

George Wright hävdar att inkommensurabilitetesprincipen är defekt därför att den i hans

ögon underminerar analysen av moralfrågor.299 Wright tänker sig ett scenario där en golfare under

sin tur lägger märke till ett småbarn som håller på att drunkna. Golfspelaren kan utan någon fara

för sig själv avbryta sitt spel och rädda barnet, men detta kommer att medföra att golfaren offrar

en timme av sin speltid och inte hinner slutföra banan. Det moraliskt korrekta i detta fall är att

rädda barnet; men i och med att både lek och liv är grundläggande värden som inte går att väga

mot varandra är golfarens val godtyckligt och det går inte att säga att han gör fel om han låter

barnet drunkna.300 Robert P. George menar att hela exemplet bygger på en missuppfattning av

vad som menas med att grundläggande nyttigheter är inkommensurabla. Golfspelaren har en

moralisk skyldighet att komma till barnets undsättning och att inte göra så vore omoraliskt.

Anledningen till detta är de grundläggande nyttigheterna befinner sig på en separat nivå från vårt

samvete eller praktiska förnuftet. 301 George utvecklar sitt resonemang – ”[m]oral norms are

second-order reasons for action of a special sort […] such norms may provide conclusive reasons

not to choose certain possibilities, despite the fact that one has, and is aware of, first-order

reasons to choose those possibilities.”302 Kort sagt verkar inte de grundläggande nyttigheterna

isolerat från de moraliska principer som följer av vårt praktiska förnuft. Moraliska dilemman

uppstår just för att olika värden kan stå i konflikt med varandra och enligt George utgör den

gyllene regeln ett fullgott skäl för golfaren att rädda barnet.303 Här kan det vara på sin plats att

påminna att några av de krav Finnis anser följer av det praktiska förnuftet består i att agera för

det allmänna bästa och att agera med opartiskhet och respekt för andras människovärde.

297 Simmonds, s. 132 ff. 298 Kenny, s. 114 f. 299 George, Defense, s. 92. 300 George, Defense, s. 94 f. 301 George, Defense, s. 95 f. 302 George, Defense, s. 96. 303 George, Defense, s. 97.

56

Ytterligare en av det praktiska förnuftets regler är att inte fanatiskt överordna vissa grundläggande

nyttigheter över andra.

Utöver de problem som inkommensurabilitetesprincipen kan orsaka har flera kritiker

förbryllats av Finnis analys av de grundläggande nyttigheterna som uppenbara och hans urval av

dessa. Det faktum att Finnis har lagt till äktenskap till sin lista av nyttigheter och omformulerat

den tredje nyttighetens innehåll kan tänkas underminera hans ståndpunkt – varför har han

tvingats revidera sin katalog med nyttigheter om de alla är förnuftsmässigt uppenbara? Wacks

påpekar att man kan argumentera för att det allmänna bästa förutsätter en rätt till arbete304 medan

Joshua Goldstein menar att Finnis naturrättsteori i sin fokus på absoluta värden riskerar att

glömma vikten av frihet och självbestämmande305. Jeremy Shearmur uppskattar stora delar av

Finnis tänkande men att han argumenterar på ett väl kategoriskt sätt och utan att bemöta rele-

vanta motargument. Shearmur får intrycket att den som inte skriver under på Finnis premisser

förutsätts resonera felaktigt eller förneka något uppenbart.306 Neil MacCormick finner inte heller

Finnis katalog med påstått uppenbara grundläggande nyttigheter övertygande och menar att det

finns något väl dogmatiskt över Finnis urval. Särskilt problematiskt är det praktiska förnuftets

dubbla funktion; det är både en grundläggande nyttighet samtidigt som det är såväl det som

hjälper oss att uppfatta och sträva efter de övriga nyttigheterna som det som ger oss vår

moraliska förnuftsförmåga.307 Samtidigt finner MacCormick flera tilltalande sidor i Finnis tillväga-

gångssätt. Han håller med Finnis om att vår förståelse av vad som är rätt är kopplat till vår för-

ståelse av vad som är gott eller nyttigt för människor. Att denna förståelse av det goda är grund-

läggande för människors sätt att tänka och agera verkar MacCormick också ställa upp på. 308

Dessutom fyller de grundläggande nyttigheternas ojämförbarhet en viktig funktion. Likt

Simmonds anser MacCormick att detta antagande möjliggör för en pluralistisk och icke-

dogmatisk förståelse av hur vi på ett förnuftigt sätt kan leva på många olika sätt. Antagandet

utgör ett försvar gentemot totalitarism och visar att de spänningar som kan finnas i ett liberalt

samhälle kan förstås som följden av den mångsidighet som ryms i det goda.309

Det finns en spänning i Finnis teori som består i att han håller sina etiska utgångspunkter för

givna och att han med Charles Covells ord ”acknowledged no real discontinuity between the legal

304 Wacks, s. 25. 305 Goldstein, s. 451. 306 Shearmur, s. 126 ff. 307 MacCormick, s. 128. 308 MacCormick, s. 125. 309 MacCormick, s. 126 f.

57

and ethical dimensions of practical reasonableness”310, samtidigt som Finnis också har betonat

naturrättens begränsningar: ”[N]atural law theory in the classical tradition makes no pretence that

natural reason can identify the one right answer to those countless questions which arise for the

judge who finds the sources unclear.”311 Ett sätt att närma sig det hela är att inse att det likt

MacCormick går att uppskatta Finnis tänkande även om man inte finner hans katalog av

grundläggande nyttigheter tillfredsställande. Även med en annan uppsättning av nyttigheter går

det att reflektera kring vårt förnuftsmässiga förhållande till vad som är gott och rätt. Dessa

teoretiska aspekter ska inte heller skymma att naturrättstänkandet inte gör anspråk på att ge ett

enskilt korrekt svar på varje problem, det är med Daniel Robinsons ord inte ”a machine for

cranking out infallibly correct answers to all problems”312 och ”it is not at all clear why room for

debate and moral confusion should tell against it.”313

5.2 Är Finnis lära auktoritär?

Vissa menar att Finnis naturrättstänkande både är konservativt och auktoritärt. Covell nämner

hur Finnis i vissa fall har använt sin teori för att försvara en traditionell katolsk inställning till

frågor som abort, äktenskap och sexualmoral. Covell pekar på hur Finnis samtidigt vill visa att

hans naturrättstänkande så som det kommer till uttryck i Natural Law and Natural Rights går att

förstå och försvara från ett sekulärt perspektiv. Enligt Covell går inget i detta verk att förstå som

ett försvar för ett teokratiskt samhälle och Finnis ställningstagande i dessa frågor är snarare att se

som Finnis personliga moraliska preferenser.314

Valerie Kerruish är desto hårdare sin kritik av Finnis. Hon bedömer att Finnis människosyn

är alltför religiös och ovetenskaplig och att han brister i såväl sociologisk som historisk förståelse

av samhället. Resultatet är enligt henne ”an apologia for private property, the family and the

State, supported not by science and reason but by fideism and frequent appeals the the ‘self

evidence’ of his premises, and mitigated only by a wishy-washy relativism arising from

incorporation of a liberal theory of justice.”315 Hon finner även Finnis metodologi problematisk –

även om man accepterar de grundläggande nyttigheternas uppenbarhet så är de alldeles för breda

310 Covell, s. 199. 311 Finnis, Legal, s. 151. 312 Robinson, s. 218. 313 Robinson, s. 218. 314 Covell, s. 222 ff. 315 Kerruish, s. 225.

58

begrepp för att kunna styra vårt praktiska förnuft, och konkretiseringen eller förverkligandet av

dem är långt ifrån självklara. Hon tycker också att det är graverande att Finnis inte inkluderar

arbete som en grundläggande nyttighet (vilket är fallet i den ursprungliga utgåvan av Natural Law

and Natural Rights).316 Dessutom är det praktiska förnuftets krav alltför diffusa för att utgöra ett

stöd för moraliskt beslutsfattande; ”many of these principles, either beacause of their formality or

generality, lack certainty. No arbitrary preferences among human beings – but what is to count as

arbitrary?”317 Finnis förståelse av samhället är dessutom för idealistisk och tar inte hänsyn till

intressekonflikter eller skillnader i maktförhållanden.318 Att se det allmänna bästa som samhällets

överordnade syfte leder enligt Kerruish till en godtycklig paternalism:

”[T]he argument is an apology for arbitrary paternalism. It is arbitrary because, in the absence of a

concept of political community which is qualitatively different from the quantitative aggregate of

individuals in it, there is no sufficient reason why disparate groups within the community should

favour optimum conditions for each individual’s personal development, rather than those which

favour maximisation of benefit for their own group. [...] [T]he possible absence in fact of a shared

objective in the political community entails its imposition as a necessity by those in authority. […]

Those in authority will then seek to secure conditions which favour individual well being in

accordance with their own values, but not in accordance with those of all or even any of their

citizens.”319

Sammanfattningsvis lyder Kerriushs dom att Finnis förståelse av det allmänna bästa brister som

rättvisekriterium; han lyckas inte ge en tillfredsställande förklaring av statens roll och utgår på i

hennes ögon svaga grunder ifrån att privat ägande av produktionsmedlen ingår i det allmänna

bästa. Dessutom förutsätter Finnis samhällsbild enligt Kerriush en fiktiv homogenitet.320 Den

enda återstående princip som kan rättfärdiga rättsordningens legitimitet är en preferens för

ordning över anarki, vilket hon menar leder till ett totalitärt tänkande; ”all that is left to generate

the obligation to obey the law is the assumption that any order is better than none. And this, as

the experiences of Nazi Germany, Stalinist Russia or South Africa illustrate, is not true.”321

316 Kerruish, s. 226. 317 Kerruish, s. 228. 318 Kerruish, s. 234 f. 319 Kerruish, s. 235. 320 Kerruish, s. 241. 321 Kerruish, s. 241.

59

Även Westerman hittar auktoritära drag hos Finnis. Hon finner att han underordnar såväl

rättsstatens principer som rättigheter i sig i förhållande till det gemensamma bästa. 322 En

teokratisk regim skulle kunna använda sig av Finnis teori för att rättfärdiga sitt styre – religion,

sällskaplighet och kunskap är alla nyttigheter som en sådan regim skulle kunna säga sig bejaka.

Hon påpekar att frihet inte är en grundläggande nyttighet och finner inte något som talar emot ett

teokratiskt samhälle i Finnis teori323 – ”there is nothing in his theory of natural law that excludes a

’choice’ for a fundamentalist conception of the common good.”324 Hon är även kritisk mot Finnis

ståndpunkt – kopplad till hans betoning av rätten som ett koordinationsmedel – att det finns en

presumtion för att vi har en moralisk skyldighet att följa lagen.325 Hon finner att han har en

obefogad auktoritetstro där rättsystemets effektivitet får ett överordnat värde 326 och att hans

tänkande leder till en påtagligt okritisk inställning till rättsordningen och dess lagar – ”[i]n fact,

Finnis’s theory of natural law exhorts us to be more uncritically law-abiding than any legal positi-

vist has ever dared to suggest.”327

Att det finns en spänning mellan olika aspekter av Finnis teori torde stå klart; särskilt vad

gäller hur det allmänna bästa, som används för att legitimera styre och rättsordning, förhåller sig

till individen. Samtidigt innehåller hans teori ett stort mått av universalism, där människors lika

värde just i egenskap av människa betonas. Han är en stark motståndare mot en utilitarism som

skulle kunna identifiera det allmänna bästa med flertalets bästa. Finnis säger också att det är fel att

fanatiskt betona en viss nyttighet över andra. Han förespråkar en subsidiaritet som begränsar

statens maktutövning; till viss del av effektivitetsskäl och till viss del för att skydda vår möjlighet

att leva med integritet. Likväl utgår hans analys från människan som en social varelse – för att

leva fullständiga liv behöver vi leva tillsammans. Att Finnis utgår ifrån att det finns en moralisk

skyldighet att lyda lagen behöver inte nödvändigtvis vara auktoritärt; en stor del av hans teori

handlar just om att visa vilken nytta lagen har i att skapa gynnsamma förutsättningar för oss att

leva goda liv. Han förtydligar också att det rör sig om en presumtion som kan åsidosättas. Även

när vi finner enskilda lagar felaktiga eller stötande kan vi acceptera att samhällets stabilitet har ett

värde.

322 Westerman, Disintegration, s. 273. 323 Westerman, Disintegration, s. 277. 324 Westerman, Disintegration, s. 277. 325 Westerman, Disintegration, s. 278 f. 326 Westerman, Disintegration, s. 281 f. 327 Westerman, Disintegration, s. 283.

60

5.3 En naturrättsteori utan natur?

En del kritiker har ifrågasatt Finnis tänkande utifrån en något annorlunda vinkel jämfört med

föregående två avsnitt. Henry Veatch argumenterar för att Finnis har missförstått Thomas av

Aquino328 och att han i sin iver att leva upp till David Humes förbud mot att härleda värderingar

från fakta underminerar den teoretiska grunden för sitt projekt329. Det karaktäristiska för natur-

rättstänkandet är enligt Veatch just möjligheten att sluta sig till vad som är rätt och gott utifrån en

förståelse av den mänskliga naturen. Veatch framhäver att grunden för de grundläggande

nyttigheterna står att finna i människans natur snarare än hennes förnuft; ”can we not see that

Finnis must acknowledge, almost in spite of himself, that the good life for a human being must

needs [sic] consist in just such a fulfillment or perfection of human being and human existence as

are determined by man’s very nature?”330

Även Russell Hittinger har attackerat Finnis naturrättstänkande för att det inte lyckas knyta

samman det praktiska förnuftet med en naturfilosofi. En naturrätt måste enligt Hittinger

förutsätta att rätten följer av naturen och att naturen därmed är normativ i sig.331 Hittinger finner

också att de grundläggande nyttigheternas icke-hierarkiska och inkommensurabla status äventyrar

möjligheten att fatta moraliska beslut när olika nyttigheter kommer i konflikt med varandra. 332

Lloyd Weinreb bedömer också att Finnis frikopplar vårt etiska tänkande i form av det

praktiska förnuftet från alla normativa premisser och att han därför tvingas försvara sina grund-

läggande nyttigheter som uppenbara. Han erkänner att Finnis visserligen inte hävdar att enskilda

moraliska utsagor är självklara, men moraliska ställningstaganden härleds fortfarande utifrån

påstått uppenbara och objektiva nyttigheter i en tankeprocess styrd av Finnis praktiska förnuft,

vilket i Weinrebs ögon i praktiken är samma sak. 333 För Weinreb är problemet att Finnis

ståndpunkter är långt ifrån uppenbara – ”[u]nless the basic goods and methodological

requirements are kept at a suitable level of abstraction, from which conflicting concrete

propositions can be derived, they are themselves not self-evident. They amount to wise but quite

general moral counsel, which is neither absolute, nor applied concretely, certain.” 334

Sammanfattningsvis menar Weinreb att Finnis inte kan förklara hur hans teori samspelar med

328 Veatch, s. 256. 329 Veatch, s. 257. 330 Veatch, s. 258. 331 George, Defense, s. 60. 332 George, Defense, s. 69. 333 Weinreb, s. 198. 334 Weinreb, s. 199.

61

eller följer av den mänskliga naturen335 och att han därför hamnar i en position där han försöker

förkläda sina egna övertygelser som påstått uppenbara moraliska principer336. George bemöter

dessa argument med att påminna om att Finnis håller med om påståendet att människans plikter

skulle se annorlunda ut om hans natur var annorlunda. Finnis accepterar att moralen har

kopplingar till människans natur men skiljer på ontologi och epistemologi. Det första begreppet

avser förenklat vad som finns medan det andra avser hur vi når kunskap om världen. De

grundläggande nyttigheterna är nyttiga eller goda för oss som en följd av vår mänsklighet eller vår

natur, men det är genom förnuftet vi når kunskap om dessa nyttigheter. Vi kan inte söka oss fram

till nyttigheterna utifrån fakta om vår natur.337 George försvarar Finnis med dessa ord:

”There is not the slightest inconsistency in holding both that: (1) our knowledge of the intrinsic

value of certain ends or purposes is acquired in non-inferential acts of understanding wherein we

grasp self-evident truths; and (2) those ends or purposes are intrinsically valuable (and thus can be

grasped as self-evidently worthwhile) because they are intrinsically perfective of human beings, i.e.,

beings with a human nature.”338

6. Avslutande reflektioner

John Finnis naturrättsteori är komplex, bitvis motsägelsefull och ambitiös. Han har valt att bygga

vidare på arvet från gamla tänkare likt Aristoteles och Thomas av Aquino. Finnis grundar sin

förståelse av hur vi handlar förnuftigt och lever väl i de grundläggande nyttigheterna. Det

praktiska förnuftet är både en nyttighet samt det som ger oss vår förmåga att resonera kring

moralfrågor. I sin betoning på förnuftet och sin syn på moralen som en del av vårt förnuft har

Finnis mycket gemensamt med klassiska naturrättstänkare. Förnuftet tjänar också till att skänka

hans etiska värden en objektivitet – vi kan genom vårt intellekt få insikt kring vad som är bra och

värdefullt för oss och andra i egenskap av människor. Han avfärdar känslor och begär som

vägvisare till det goda. Det praktiska förnuftet hjälper oss sedan att sträva efter förverkligandet av

de grundläggande nyttigheterna. Här börjar hans filosofi att konkretiseras med ett slags regelverk,

ett regelverk som både rymmer såväl klassiska etiska principer likt den gyllene regeln och en

uppmaning att verka för det allmänna bästa som ett förbud mot att orsaka de grundläggande

335 George, Defense, s. 32. 336 George, Defense, s. 43. 337 George, Defense, s. 85 f. 338 George, Defense, s. 87.

62

nyttigheterna direkt skada. Finnis naturrättsteori betonar hur vi, genom våra val och värderingar,

kan leva goda liv. Denna självstyrande aspekt är viktig för Finnis; vi måste själva bilda oss en

uppfattning om vilka nyttigheter som är viktiga för oss, vad vi har talang och lynne för, och

målmedvetet leva goda liv i ljuset av dessa överväganden. Men Finnis grundläggande nyttigheter

speglar också att vi är sociala varelser – lek och vänskap är båda grundläggande värden. Denna

sociala aspekt leder Finnis vidare till sin analys av samhället och det gemensamma bästa. Rätten

och rättvisan måste förstås utifrån det syfte det tjänar – det gemensamma bästa. Rättigheter

förstås bäst på samma sätt, även om vissa rättigheter är starkare än andra eftersom de följer direkt

av det praktiska förnuftets krav. Rättsordningens främsta uppgift är att effektivt koordinera

medborgarnas aktiviteter; på så sätt bidrar rätten till – och skapar utrymme för – det gemen-

samma bästa. Några av de mer intressanta kontrasterna i Finnis tänkande återfinns i brytpunkten

mellan hans humanistiska förståelse av mänsklig värdighet och blomstring och hans betoning på

hur rätten tjänar det gemensamma bästa genom att skapa ordning och stabilitet. Denna kontrast

är lättare att förstå i ljuset av att Finnis, likt många naturrättstänkare, betonar att människan är en

social varelse som kräver ett samhälle eller en gemenskap för att leva väl. Frågan om det gemen-

samma bästas förhållande till hans övriga tänkande är dock något komplex i det att han verkar ha

rört sig ifrån en instrumentell förståelse av begreppet, där dess syfte är att skapa förutsättningar

för individer att leva väl, till att idag hävda att det gemensamma bästa har ett egenvärde utöver

denna funktion.

Som läsaren lagt märkte till har det riktats kritik mot flera delar av Finnis naturrättsteori. De

grundläggande nyttigheternas ojämförbarhet och deras påstådda uppenbarhet kan upplevas som

långsökt. Även om jag är överens med Finnis om att hans grundläggande nyttigheter alla utgör

viktiga beståndsdelar i våra liv är det inte helt lätt att ta dessa för givna; deras påstått uppenbara

grund är inte heller helt tillfredsställande. Som tidigare noterats har Finnis själv reviderat sin upp-

fattning om nyttigheternas innehåll och mängd. De grundläggande nyttigheternas ojämförbarhet

behöver dock inte utgöra ett lika stort teoretiskt problem som en del kritiker menar; de generella

moralregler som uppställs av det praktiska förnuftet reglerar hur vi strävar efter dessa nyttigheter

och hindrar att de överordnas moraliska och etiska principer. Som Simmonds och MacCormick

har noterat skänker Finnis inkommensurabilitetsprincip dessutom en icke-dogmatisk och

pluralistisk ådra till hans tänkande. Oavsett om man ställer upp på Finnis antaganden eller inte

menar jag att hans naturrättsteori utgör ett kraftfullt exempel på hur rätten, dess relation till

samhället och till den enskilda människan kan förstås och försvaras ur ett etiskt perspektiv. Även

om få helt skulle ifrågasätta ett samband mellan lag och moral är Finnis tydlig med att

rättsordningen fyller en moralisk funktion utöver den strikt rättsliga. Finnis framhåller att en

63

naturrättsteori inte har något att säga om hur varje enskild lagregel skall utformas; i likhet med

Thomas av Aquino skiljer han mellan den mer direkta moraliska kraft vissa lagbud – likt

straffbeläggandet av mord – har och sådana som är ett utflöde av mer praktiska överväganden.

Inte heller tillhandahåller en naturrättsteori färdiga svar på alla upptänkliga moraliska eller

juridiska problem. I ljuset av detta kan man argumentera för att de grundläggande nyttigheternas

allmänna karaktär och deras inkommensurabilitet inte utgör ett sådant stort teoretiskt problem

som man vid en första anblick skulle kunna tro.

Sammanfattningsvis är det inte nödvändigt att hålla med Finnis om de grundläggande nyttig-

heternas antal och egenskaper eller hur de samspelar med det praktiska förnuftet för att uppskatta

hans analys av rätten och rättsordningen. Han bidrar istället med en belysning av hur rätten kan

förstås och försvaras utifrån förnuftsargument. Jag menar att han inte heller är lika okritiskt

inställd till maktutövning som en del kritiker anser. Han erkänner att det kan vara moraliskt rätt

att inte lyda lagen och villkorar makthavares auktoritet med att de har en skyldighet att agera för

det gemensamma bästa. Den kritik som han fått från en del naturrättstänkare är av väldigt teknisk

karaktär och har sin grund i olika synsätt på förhållandet mellan människans väsen och förnuft,

samt olika tolkningar av Aristoteles och Thomas av Aquino. Finnis erkänner att vad som är gott

för människor följer av att vi är just människor, men det är genom vårt praktiska förnuft som vi

inser vad som är gott och rätt. Avslutningsvis vill jag anmärka att Finnis naturrättslära inte skall

förstås som ett direktiv som skall implementeras i samhället; den utgör snarare en källa till etisk

reflektion kring vad det innebär att vara människa, hur vi lever väl tillsammans och hur rätten kan

tjäna detta syfte.

64

7. Källförteckning

7.1 Litteratur

7.1.1 Monografier

Covell, Charles, The Defence of Natural Law – A Study of The Ideas of Law and Justice in the Writings of

Lon L. Fuller, Michael Oakeshott, F.A. Hayek, Ronald Dworkin and John Finnis, MacMillan Press Ltd,

Houndmills…, 1992.

d’Entrèves, Alessandro P., Natural Law: An Introduction to Legal Philosophy, 2 reviderade u.,

Hutchinson & Co Ltd, London, 1970.

Finnis, John, Natural Law and Natural Rights, 2 u., Oxford University Press, Oxford, 2011

(originalutgåva Oxford, 1980) [cit. Finnis, Natural Law].

— Fundamentals of Ethics, Oxford University Press, Oxford, 1983 [cit. Finnis, Fundamentals].

George, Robert P., In Defense of Natural Law, Oxford University Press, Oxford, 1999 [cit. George,

Defense].

Simmonds, Nigel E., Central Issues in Jurisprudence: Justice, Law and Rights, 3 u., Sweet & Maxwell

Ltd, London, 2008.

Wacks, Raymond, Understanding Jurisprudence: An Introduction to Legal Theory, 3 u., Oxford University

Press, Oxford, 2012.

Westerman, Pauline C., The Disintegration of Natural Law Theory: Aquinas to Finnis, Koninklijke Brill,

Leiden, 1998 [cit. Westerman, Disintegration].

— Rätten som gåta: en introduktion till rättsfilosofi, Studentlitteratur, Lund, 2014 [cit. Westerman,

RSG].

7.1.2 Skrifter i samlingsverk

Finnis, John, Natural Law and Legal Reasoning, George, Robert P. (red.), Natural Law Theory:

Contemporary Essays, Oxford University Press, Oxford, 1992, s. 134-157 [cit. Finnis, Legal].

George, Robert P., Introduction: The Achievement of John Finnis, Keown, John & George, Robert P.

(red.), Reason, Morality and Law: The Philosophy of John Finnis, Oxford University Press,

Oxford, 2013, s. 1-9 [cit. George, Introduction].

65

Kenny, Anthony, Intention and Side Effects: the Mens Rea for Murder, Keown, John & George, Robert

P. (red.), Reason, Morality and Law: The Philosophy of John Finnis, Oxford University Press,

Oxford, 2013, s. 109-117.

MacCormick, Neil, Natural Law and the Separation of Law and Morals, George, Robert P. (red.),

Natural Law Theory: Contemporary Essays, Oxford University Press, Oxford, 1992, s. 105-133.

Robinson, Daniel N., Lloyd Weinreb’s Problems with Natural Law, George, Robert P. (red.), Natural

Law, Liberalism and Morality, Oxford University Press, Oxford, 1996, s. 213-220.

Sandgren, Claes, Vad är rättsvetenskap, Magnusson Sjöberg, Cecilia & Wahlgren, Peter (red.),

Festskrift till Peter Seipel, Norstedts juridik, Stockholm, 2006, s. 527-552 [cit. Sandgren,

Rättsvetenskap].

Weinreb, Lloyd L., The Moral Point of View, George, Robert P. (red.), Natural Law, Liberalism and

Morality, Oxford University Press, Oxford, 1996, s. 195-212.

7.1.3 Artiklar

Bix, Brian H., Rec. av John Keown & Robert P. George, Reason, Morality and Law: The Philosophy of John

Finnis, Mind, vol. 124, 2015, s. 1309-1312.

Danielson, Peter, Rec. av John Finnis, Natural Law and Natural Rights, University of Toronto Law

Journal, vol. 30, 1980, s. 441-447.

Dougherty, Jude P., Rec. av John Finnis, The Collected Essays of John Finnis, Vols. I-V, The Review of

Metaphysics, vol. 65, 2011, s. 159-160.

Drury, Shadia B., Rec. av John Finnis, Natural Law and Natural Rights, The Annals of the American

Academy of Political and Social Science, vol. 469, 1983, s. 190-191.

Goldstein, Joshua D., Rescuing the New Natural Law Theory: From Absolute Values to a Theory of

Autonomy, Canadian Journal of Political Science, vol. 45, 2012, s. 451-472.

Grisez, Germain, Boyle, Joseph & Finnis, John, Practical Principles, Moral Truth, and Ultimate Ends,

The American Journal of Jurisprudence, vol. 32, 1987, s. 99-151.

Kellgren, Jan, Något om normativa resonemang i rättsdogmatisk forskning, Svensk Juristtidning, 2002,

2002, s. 514-530.

66

Kerruish, Valerie, Philosophical Retreat: A Criticism of John Finnis’ Theory of Natural Law, The

University of Western Australia Law Review, vol. 15, 1983, s. 224-244.

Rickett, Charles E. F., Rec. av John Finnis, Natural Law and Natural Rights, The Cambridge Law

Journal, vol. 40, 1981, s. 365-367.

Sandgren, Claes, Om empiri och rättsvetenskap – Del I, Juridisk Tidskrift, 1995-96, 1995, s. 726-748

[cit. Sandgren, Empiri].

Sandgren, Claes, Om teoribildning och rättsvetenskap, Juridisk Tidskrift, 2004-05, 2005, s. 297-333 [cit.

Sandgren, Teoribildning].

Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, Tidsskrift for Rettsvitenskap, 2005, 2006, s. 648-

656 [cit. Sandgren, Rättsdogmatiken].

Shearmur, Jeremy, Natural Law without Metaphysics: The Case of John Finnis, Cleveland State Law

Review, vol. 38, 1990, s. 123-136.

Spaak, Torben, Rättspositivism och juridisk argumentation, Juridisk Tidskrift, 2005-06, 2006, s. 563-

597.

Veatch, Henry B., Rec. av John Finnnis, Natural Law and Natural Rights, The American Journal of

Jurisprudence, vol. 26, 1981, s. 247-259.

Wahlgren, Peter, Syfte och nytta med rättsvetenskapliga arbeten, Svensk Juristtidning, 2002, 2002, s. 293-

303.