Embed Size (px)
DESCRIPTION
World’s Children’s Prize Magazine.
Citation preview
Betty Makoni, Zimbabwe
BETTY MAKONI
66
ZimbabweChitsotso
HarareChitungwiza
botswana
zambia
sydafrika
namibia
moçambique
Hwange
Victoriafallen
När dörren slagits sön-der sprang fyra män, i rånarluvor och med
yxor och macheteknivar i händerna, in i det lilla huset. En av männen pekade på Betty och skrek:
– Vi ska döda dig! Du ärkvinnan som bara ger oss en massa problem!
Betty och hennes barn var helt skräckslagna. De ropade på hjälp, men ingen kom. När en av männen sträckte sig efter Bettys ettårige son fi ck hon panik.
– Jag trodde att dom skulledöda eller kidnappa honom. Men vi hade tur. Min man skulle ha varit bortrest och det måste männen ha vetat om. Men när dom såg att han var kvar hemma stack dom iväg.
– Bang!Betty Makoni vaknade med ett ryck. Det var mitt
i natten i det fattiga området Chitungwiza utanför Zimbabwes huvudstad Harare. Så hördes det igen: Bang! Och igen: Bang! Barnen började gråta. Bara några meter från Bettys säng höll maskerade män på att hugga sig in genom ytterdörren med en yxa.
Att kämpa för fl ickors rättigheter kan vara farligt!
T
EX
T: A
ND
RE
AS
LÖ
NN
FO
TO
: PA
UL
BL
OM
GR
EN
VARFÖR NOMINERAS BETTY MAKONI?Betty Makoni nomineras till WCPRC 2007 för sin långa kamp för att fl ickor i Zimbabwe ska befrias från över-grepp, och ges samma möjligheter i livet som pojkar. Genom organisationen Girl Child Network (GCN) har Betty byggt tre säkra byar för speciellt utsatta fl ickor, och startat 500 tjejklubbar med 30 000 medlemmar, främst på landsbygden och i fattiga kåkstäder. Betty räddar fl ickor undan barnarbete, tvångsäktenskap, misshandel, traffi cking och sexuella övergrepp. Hon ger fl ickorna mat, kläder, sjukvård, ett hem, möjlighet att gå i skolan och trygghet. Framförallt ger hon fl ickorna mod och styrka att kräva sina rättigheter. Tiotusentals fl ickor har fått chansen till ett bättre liv genom Bettys arbete. Hon och GCN för tjejernas talan i Zimbabwe, genom att ständigt uppmana regeringen och olika organisationer
att ta väl hand om fl ickorna i landet. Men alla gillar inte Bettys kamp. Hon lever farligt och blir ständigt hotad för sitt arbete.
NOMINERAD • Sidorna 66–91
67
Det här hände för fyra år sedan, och det är bara en av alla gånger som Betty har blivit hotad till livet för sin kamp för fl ickors rättighe-ter. Men hon ger inte upp.
– Jag vet själv hur det är att få sina rättigheter kränk-ta. Det fi nns ingenting som
är värre, inte ens döden. Därför fortsätter jag!
Sålde grönsaker Bettys egen berättelse börjar i den fattiga förstaden Chitungwiza. Hon bodde där tillsammans med sina föräldrar och sina småsys-kon. Men det var ingen lyck-lig familj.
Betty (till vänster) samma år som hon började arbeta.
Pojk- och fl icknamn – Våra namn i Zimbabwe säger mycket om hur vi ser på pojkar
och fl ickor, säger Betty.
FLICKNAMN: BETYDER:Netsai Flickor ger problemMuchaneta Du tröttnarTampuzai Vi blir fattigaSilence Tystnad
POJKNAMN: BETYDER:Tawanda Familjen växer och är lyckligGarikai Vi mår braTalent Begåvning
– Min barndom var hemsk. Pappa slog mamma nästan varje kväll. Mamma mådde dåligt, så jag fi ck tidigt börja hjälpa till hem-ma. När jag var fem år stä-dade jag och lagade mat, samtidigt som jag bar mina småsyskon på ryggen. Vi barn fi ck också stryk av både mamma och pappa. Jag kände mig aldrig trygg när jag var liten.
Precis som många andra fl ickor i området, måste Betty även börja arbeta.
Varje kväll gick hon som femåring runt
och sålde grönsaker och stearinljus. – Samtidigt som vi
tjejer arbeta-de kunde vi
se hur dom jämnåriga pojkarna lekte.
Jag tyckte det var otroligt orättvist!
Den hemska mannenEn kväll när Betty var sex år hände något fruktansvärt. Efter fl era timmars försälj-ning, hade hon och några kompisar kommit fram till sin sista kund. Det var en man som hade en liten affär
– Vi var tio tjejer. När alla hade kommit in affären låste mannen plötsligt dörren. Han tog fram en kniv och sa att han skulle döda den som skrek eller försökte göra motstånd. Sen släckte han ljuset. Det blev kolsvart. Vi var livrädda, men vågade inte ropa på hjälp. Han våld-tog oss en efter en. Till slut lyckades vi ta oss ut. Alla sprang hem till sig, och vi pratade aldrig med varandra om det som hade hänt.
– När jag kom hem hade
Betty och fl ickorna i tjej-klubbarna demonstrerar för fl ickors rättigheter.
68
jag ingen att prata med hel-ler. Pappa var inte hemma och mamma låg och sov. Jag kunde se att dom hade sla-gits igen. Jag grät tyst för att ingen skulle vakna. Jag kän-de mig smutsig och totalt övergiven. När jag till slut somnade hade jag fruktans-värda mardrömmar.
Kämpa för flickorTrots det som hänt fortsatte Betty att arbeta varje kväll. När hon började skolan använde hon en del av peng-arna för att betala sina skol-avgifter. Det var inte alltid det räckte och Betty blev ofta hemskickad när hon inte kunde betala.
– Jag var alltid trött, men jag slet på eftersom jag visste att livet skulle kunna bli bättre om jag bara klarade att gå färdigt skolan.
Åren gick men mardröm-marna fanns kvar. Hon tänkte ofta på hur fel det var att en vuxen man hade ska-
dat henne så mycket. Hon tänkte också mycket på hur fel det var att hennes mam-ma alltid blev slagen. Betty bestämde sig för att hon en dag skulle kämpa för att flickor och kvinnor skulle få det bättre i Zimbabwe.
TjejklubbenNär Betty var 24 år började hon arbeta som lärare. Hon såg hur tufft flickorna hade det. Så fort en familj fick svårt att betala barnens skolavgifter, var det alltid flickorna som fick sluta. Deras bröder fick däremot fortsätta. Snart började flickorna i Bettys klass att prata med henne om sina problem. De berättade om manliga lärare, som utnytt-jade dem, och om hur svårt det var för dem att våga göra sin röst hörd när killar var med.
– Då föreslog jag att vi tje-jer skulle börja träffas och prata om sånt som var vik-
tigt för oss. Jag föreslog att vi kunde ha en klubb, där flickorna skulle ta hand om varandra, och hjälpas åt om det var någon som råkade illa ut. En klubb där dom skulle bli starka och våga kräva samma rättigheter i livet som pojkar. Dom tyck-te det var en jättebra idé. Vi var tio tjejer som började träffas ett par gånger i veck-an, antingen i skolan eller hemma hos mig.
– Så småningom började flickor, som blivit utsatta för våldtäkt och misshandel, att komma och berätta det för oss. Vi stöttade tjejerna och hjälpte dom att våga anmäla brotten till polisen. Männen hamnade i fängelse och plötsligt var det flera manli-ga lärare som slutade på sko-lan. Dom blev väl rädda för att stanna kvar!
Girl Child NetworkRyktet om Bettys tjejklubb spred sig snabbt på skolan.
Snart var över hundra tjejer med. Och det dröjde inte länge förrän tjejklubbar startades på andra skolor, först i Chitungwiza och sedan i hela Zimbabwe.
– 1999 bestämde jag mig för att starta organisationen Girl Child Network (GCN), där alla tjejklubbar kunde vara med och stötta varandra.
– Samma år genomförde jag och 500 tjejer en 20 mil lång vandring ute på lands-bygden. Vi vandrade från by till by och berättade om flickors rättigheter och om vad vi gjorde i våra tjejklub-bar. På nätterna sov vi på golvet i byarnas skolor. Vi höll på i sjutton dagar och efter den vandringen var det mängder av flickor som ville starta egna klubbar. Idag har vi 500 tjejklubbar med 30 000 flickor som medlem-mar över hela Zimbabwe!
Klubbarna rapporterar till Girl Child Network om någon har råkat ut för en
Betty har hotats många gånger, även till livet, för att hon kämpar förflickornas rättigheter.
69
Vi är arga!Varje år rapporterar Girl Child Network att 6 000 flick-or våldtas i Zimbabwe. Men Betty tror att det kan vara så många som 30 000. Långt ifrån alla som blir våld-tagna vågar berätta om det. Många tjejer är rädda för att bli utstötta och ensamma om de berättar, efter-
som en del anser att den som har blivit våldtagen är ”smutsig”.
–Tjejerna i Girl Child Network har unge-fär tjugo stora demonstrationer på ett år. Dom demonstrerar för att visa att dom är arga över att flickor våldtas i det här lan-det. Och dom kräver att politiker och alla vi andra som bor i Zimbabwe gör något åt det! säger Betty.
våldtäkt, eller behövt sluta skolan och tvingats att gifta sig eller börja arbeta. Om någon behöver hjälp med skolavgiften, kläder, skor eller mat försöker alla andra tjejer i klubben att hjälpa till. Om de inte klarar det själva, kontaktar de Betty. 5 000 tjejer får en möjlighet att gå i skolan och äta sig mätta tack vare Girl Child Network.
De säkra byarnaBetty märkte fort att många tjejer som räddades undan misshandel, barnarbete,
tvångsäktenskap och våld-täkter behövde en säker plats att bo på. Flickorna kunde ofta inte återvända till sina familjer. Eftersom Betty såg till att många av dem som begått brotten hamnade i fängelse, var hon rädd för att de senare skulle hämnas på flickorna. 2001 var den första ”säkra byn” färdig. Sedan dess har två byar till byggts i andra delar av Zimbabwe.
– Det bor 60 tjejer som råkat illa ut i dom säkra byarna. Där vill vi ge flick-orna trygghet och en chans
att kunna växa upp som starka och självständiga kvinnor.
Sedan Betty startade den första tjejklubben 1998, har tiotusentals flickor fått
Snart blev de tio flickorna i den första tjejklubben hundra. Sedan Betty och500 tjejer vandrat 20 mil, från by till by, startades många nya klubbar.
Idag finns det 500 tjejklub-bar med 30 000 medlemmar.
70
chansen till ett bättre liv tack vare hennes kamp.
Betty tvekar aldrig att peka ut personer som behandlar flickor illa, inte ens om det är mäktiga politi-ker. Hon har fått många fiender och telefonhot mitt i natten. Bilar skuggar henne och polisen gör razzior på hennes kontor. Betty måste alltid ha folk omkring sig som skyddar henne. Hennes barn får aldrig gå ensamma till skolan eftersom hon är rädd att något ska hända dem.
– Men jag tänker inte låta mig skrämmas. Min dröm är att Zimbabwe ska bli ett land där pojkar och flickor har samma chans i livet. Men jag får dagligen telefon-samtal från tiotalet flickor som har blivit våldtagna. Flickor har fortfarande svå-rare att få gå i skolan. Dom gifts bort och tvingas arbeta istället. Det pågår ett krig mot flickor här. Så länge flickor råkar ut för samma saker som hände med mig när jag var liten, tänker jag kämpa för deras skull!
Girl Child Network sviker ingen!– I början skulle alla med-lemmar i tjejklubbarna betala 50 zimbabwiska dollar (1,50 kr) varje år. Det är egentligen inte mycket och vi behövde pengarna. Men det var ändå för mycket för många av dom allra fattigaste tjejerna på landsbygden. Eftersom just dom flickor-na löper störst risk att bli
utnyttjade på olika sätt, behöver dom tjejklubbarna mer än någon annan. För att inte svika dom bestäm-de vi oss för att sluta med avgiften. Varje tjejklubb försöker tjäna lite pengar för att kunna hjälpa dom som behöver. Vissa odlar och säljer grönsaker, andra tillverkar korgar som dom säljer, förklarar Betty.
Tjejer behandlas sämre i hela världen
Trots att världens länder, även Zimbabwe, har
lagar som förbjuder diskrimi-nering av flickor, behandlas de illa. Många flickor utsätts för tidiga äktenskap, köns-stympning, våldtäkter och den allra värsta formen av
barnarbete, som prostitution. Av de 121 miljoner barn i
världen som inte går i skolan är 65 miljoner flickor. I Afrika söder om Saharaöknen, dit Zimbabwe räknas, går minst 24 miljoner flickor inte i sko-lan. Av de 150 miljoner barn
– Flickor i hela världen diskrimineras av två anled-ningar. För att dom är barn och för att dom är flickor. Detta gör flickor till den kanske mest sårbara gruppen av alla i samhället, säger Betty Makoni.
som slutar skolan före års-kurs fem är 100 miljoner flickor. Flickor (och pojkar) som inte får lära sig att läsa och räkna, är lättare att lura och utnyttja. Av de 875 miljo-ner vuxna i världen, som inte kan läsa och skriva, är näs-tan 600 miljoner kvinnor.
I hela världen får oftast kvinnor sämre betalt än män, även när de har samma arbetsuppgifter. Trots att kvinnor utför två tredjedelar
av allt arbete i världen, tjänar de bara en tiondel av värl-dens inkomster. Män har mer makt, både inom politiken och ekonomin, eftersom de oftare är chefer och ledare.
Att tjejer behandlas sämre än killar strider mot FN:s Barnkonvention. Där sägs att alla har samma värde och ska ges samma möjligheter i livet, oavsett om du föds till pojke eller flicka.
Betty Makoni
71
Girl Child Network sviker ingen!
I östra Zimbabwe ligger ett berg som heter Chitsotso. Det är flickornas heliga berg.
Det här är berättelsen om prinsessorna som bor i Bettys säkra by vid bergets fot…
Flickornas heliga berg
Det var en gång en stor hövding som hette Gunguwo. Han levde på 1600-
talet i det land som idag är Tanzania. En dag gav sig Gunguwo ut på en lång resa tillsammans med sin syster Masere och sitt folk. Höv-dingen och hans syster käm-pade mot andra hövdinga-dömen längs vägen. De seg-rade i många strider. Till slut kom de fram till en vacker plats där de bestämde sig för att stanna. Platsen, som dom kallade Makoni, låg vid foten av ett berg i det land som idag är Zimbabwe.
Hövding Gunguwo var mycket imponerad över sin systers stora visdom och styrka i striderna som de utkämpat på vägen dit. Han förstod att han aldrig hade
klarat att nå den nya vackra platsen utan hennes hjälp. Därför beslöt han att ge hen-ne titeln Muzvare, som bety-der prinsessa. Han sa: ”Det här är min syster och vi slogs sida vid sida. Hon är min jämlike.”
Som bevis på att han menade allvar gav han en stor bit land till sin syster. På den låg berget som senare kom att kallas Chitsotso. Det var mycket ovanligt att kvinnor ägde mark och hade makt, men alla män i Makoni hade stor respekt för prinsessan. Eftersom de hade respekt för prinsessan, behandlade de även andra kvinnor i området väl.
Prinsessornas bergHövding Gunguwos fyra söner blev hövdingar efter
honom. När deras döttrar gick för att samla ved klätt-rade de ofta upp på den för-sta prinsessans berg och sat-te sig där och pratade. Därför kom berget att kallas Chitsotso, ”ved”. Det var prinsessornas eget berg och inga män fick vara där utan deras tillåtelse. Där kunde de prata om allt som var viktigt för dem.
Berget var också heligt. I Makoni trodde man att det var prinsessorna som hade
makten över regnet. Och det var på berget som prinses-sorna utförde sin regncere-moni varje år. De slaktade en ko och bad till tidigare prinsessors andar om regn. Om både de döda och levan-de prinsessorna var nöjda med sitt folk, tillät de regnen att komma. Om de var miss-nöjda blev det inget regn. Eftersom folket var bönder, var de väldigt beroende av regnet. För att regnen skulle komma behandlades därför
T
EX
T: A
ND
RE
AS
LÖ
NN
FO
TO
: PA
UL
BL
OM
GR
EN
Betty med flickor från den säkra byn vid flickornas heliga berg.
72
prinsessorna och alla kvin-nor i hövdingadömet väl.
Prinsessan Betty Nästan 400 år efter det att hövding Gunguwo gav bort berget till sin syster Masere, läste Makonihövdingen en dag i tidningen om en kvinna i det fattiga Chitungwiza. Hon kämpade för fl ickor som hade det svårt. Kvinnan hette Betty Makoni. Hövdingen
förstod då att Betty var prin-sessa och ättling till hövding Gunguwos yngste son.
En dag reste Betty till hövdingadömet Makoni.
– Jag berättade om mina planer på en säker by för fl ickor som hade det extra svårt. Då sa hövdingen: ”Vi har väntat på dig. Du är prinsessan som ska göra så att fl ickornas och kvinnor-nas makt lever vidare här i
Makoni! Vi vill att du byg-ger din säkra by för fl ickor här, på prinsessornas mark vid Chitsotso. Det har alltid varit en helig plats för fl ick-or, och du får berget så att du kan ta hand om fl ickor som behöver hjälp”.
– Jag byggde den första säkra byn nedanför berget och idag bor det tjugo fl ick-or i byn. Förr var det bara fl ickor som jag, döttrar till
hövdingar, som var prinses-sor i Makoni. Men eftersom fl ickorna i den säkra byn vaktar Chitsotso när jag inte är där, anses dom också vara prinsessor. Och för mig är tjejerna i den säkra byn verkligen prinsessor som ska behandlas väl. Alla fl ickor i hela världen borde behandlas som prinsessor! säger Betty Makoni.
Prinsessan Betty Makoni är uppe på Chitsotso till-sammans med några av tjejerna som bor i den säkra byn alldeles nedanför berget. Hon frågar dem om deras drömmar.
Drömmar på berget
Glöm aldrig att det här är ert heliga berg, ing-en kan ta det ifrån er.
Om ni känner er rädda och mår dåligt så ska ni gå hit upp. Känner ni er små och att ni inte är värda någon-ting ibland? Att ni är sämre än andra?
Flickorna nickar. Ofta känner de sig små och ibland värdelösa.
– Då ska ni verkligen kom-ma hit upp. Se er omkring! När ni är här uppe är ni högre än alla andra. Ni är minst lika bra som någon annan, och ni kan bli precis vad ni vill! Kan ni inte berät-ta för mig vad ni är bra på och vad ni skulle vilja göra i framtiden? Vad har ni för drömmar?
–
Nomsa, 16Bra på: Basket och att sjunga.Vill bli: Soldat.
Pamela, 14 med sin dotter
Samantha, 6 månader.Bra på: Att laga mat
och ta hand om barn.Vill bli: Flygvärdinna.
Tariro, 13Bra på: Matte och engelska.Vill bli: Lärare.
73
Drömmar på berget– Jag är bra på att sjunga
och skulle vilja bli lärare, säger Charity.
– Sjung för oss! ber Betty.Charity sjunger blygt en
sång och alla applåderar. Hon blir jättestolt.
– Jag tycker om att springa och vill bli advokat när jag blir stor, säger Rumbidzai.
– Okej, visa oss hur snabb du är! säger Betty.
Rumbidzai sparkar av sig skorna och springer allt vad hon orkar. Alla jublar!
Till slut har alla tjejerna sagt vad de är bra på. Betty ler.
– Glöm aldrig det här. Ni är alla bra på någonting och ni duger precis som ni är! Jag lovar att vi ska göra allt vad vi kan för att just du ska nå dina drömmar!
Varje kvart dör ett barn– Vi har fortfarande en regnceremoni 19 sep-tember varje år. Och när någon av fl ickorna i våra säkra byar dör, får dom alltid med sig en regn-ceremoni-kruka i gra-ven. Hittills har fem av våra fl ickor lämnat oss, några av dom hade
aids. Många av fl ickorna i Zimbabwe som blir våldtagna får hiv/aids, säger Betty.
Zimbabwe är ett av de värst hiv/aids-drabbade länderna i världen. En fjärdedel av befolkning-en, 2 miljoner männis-kor, är smittad. Av dem
är 120 000 barn under 15 år. Var 15:e minut dör ett barn i hiv/aids. 1,3 miljoner barn är föräld-ralösa.
Rumbidzai, 17 Bra på:
Att springa och simma.
Vill bli: Advokat.
Memory, 13 med sin son Tinashe,
3 månader.Bra på: Att sy och ge
första hjälpen.Vill bli: Ledare för en säker
by för tjejer, som Betty!
Tendai, 15 Bra på: Att spela
fotboll och sjunga.Vill bli:Flyg-vapenchef.
Charity, 12 Bra på: Att sjunga.
Vill bli: Lärare.
T
EX
T: A
ND
RE
AS
LÖ
NN
FO
TO
: PA
UL
BL
OM
GR
EN
Regnceremonikruka.
74
Betty– Jag glömmer aldrig när jag såg Tsitsi första gången. Hon var så liten och rädd när hon låg här på min soffa. Hon var åtta år och hade fått så mycket stryk att hon hade djupa sår på ryggen. Jag trodde att hon skulle dö, säger Betty.
Tårarna rann nedför Tsitsis kinder medan Betty tvättade rent såren. Efter ett tag
började Betty berätta för Tsitsi om hur hon misshand-lades hemma när hon var liten. Tsitsi låg alldeles tyst i soffan, men efter flera tim-mar vågade hon börja berät-ta för Betty om vad som hade hänt…
Mamma dogTsitsi hade bott med sin mamma i ett litet hus i Chitungwiza, men hon kän-
de sin pappa som ofta kom-mit och hälsat på. Ibland hade han också hjälpt till med pengar. Hon gillade sin pappa, men hon älskade sin mamma. De två var bästa vänner.
När Tsitsi gick i första klass blev hennes mamma sjuk.
– Jag lagade mat och hjälp-te mamma så mycket jag kunde, men en dag så dog hon bara. Samma kväll kom pappa och hämtade hem mig till sig. Jag saknade mamma så otroligt mycket. Samtidigt var jag glad att jag
hade en pappa som kunde ta hand om mig.
Den första tiden var Tsitsis pappa snäll.
– Det var inte så att han tröstade mig och så där, men han gav mig mat och hjälpte mig så att jag kunde fortsät-ta gå i skolan. Vi pratade inte så mycket, men jag kän-de mig trygg. Jag tänkte att livet nog skulle kunna bli ganska bra ändå.
Efter ett par månader, när Tsitsis pappa blev sjuk, för-ändrades allt. Han hade ing-et fast arbete och fick pro-
blem att betala hyran för huset. Det blev även svårt att köpa mat och annat som de behövde. Han gav Tsitsi skulden för allt det jobbiga.
Började slå– Pappa blev arg för ingen-ting. Om jag lekte med mina kompisar för länge blev han vansinnig. Och även om jag inte gjort något fel skrek han åt mig. Han började till och med hitta på saker. Han påstod att jag hade kissat i sängen, även om jag inte hade gjort det. Som straff slog
” räddade mitt liv!”
75
han mig. Han använde sitt bälte eller en käpp och slog mig på ryggen, bröstet… överallt. Det gjorde fruk-tansvärt ont, men jag vågade inte ropa på hjälp, för då skulle det bli ännu värre sa han.
– Pappa slog mig nästan varje kväll. Jag hoppades att han skulle sluta om jag var extra snäll, så jag hjälpte till med allt. Städade, handlade och lagade maten. När han var sjuk tog jag hand om honom. Men han slog mig ändå.
En kväll blev det ännu värre än vanligt.
– Jag hade precis gått och lagt mig när han sa att jag skulle komma och lägga mig hos honom. Först fattade jag inte vad han menade. Sen förstod jag att han ville göra dåliga saker med mig. När jag vägrade slog han mig med en elkabel. Samtidigt höll han i en kniv och sa att han skulle döda mig om jag skrek. Jag kunde inte försva-ra mig och till slut gjorde han det. Min egen pappa.
Tidigt nästa morgon skyn-
T
EX
T: A
ND
RE
AS
LÖ
NN
FO
TO
: PA
UL
BL
OM
GR
EN
– Varje eftermiddag efter skolan sätter vi oss runt elden och väntar på att maten ska bli klar. Vi berät-tar historier och sjunger. Jag älskar att sitta här till-sammans med dom andra tjejerna, säger Tsitsi.
Du kan följa med och sitta runt elden i Tsitsis by på
www.childrensworld.org
Tillsammans …
…sopar tjejerna i den säkra byn gården…
… och diskar.
dade sig Tsitsi till skolan innan hennes pappa hade vaknat, men hon vågade inte berätta för någon om vad som hade hänt.
– Jag visste att jag måste gå hem till pappa igen, efter-som jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Jag hoppades att det aldrig skul-le hända igen.
När Tsitsi gick hem från skolan letade hon efter små-pengar på vägen.
– Jag tänkte att om jag
räddade mitt liv!”
Tsitsi, 11
76
kunde ge pappa medicin så skulle han vara snäll mot mig. Innan jag kom hem kunde jag faktiskt köpa ett par tabletter. Men det hjälp-te inte. På kvällen gjorde han det igen. Och nästa kväll, och nästa…
Till slut berättade Tsitsi
för sin lärare, som direkt ringde till Betty Makoni. Samma eftermiddag kom Girl Child Network och hämtade Tsitsi i skolan.
Äntligen räddad– Betty räddade mitt liv och jag älskar henne! Hon tog
mig till sjukhuset och skötte om mig. Men den första tiden var jag ofta ledsen och hade mardrömmar. Först bodde jag i ett ”säkert hus” i Chitungwiza i ett halvår, men sedan flyttade jag hit till en av Bettys säkra byar. Vi är 20 flickor som bor i
Bor: I en av Bettys säkra byar för flickor.Älskar: Att gå i skolan.Hatar: Vuxna som behandlar barn illa.Värsta som hänt: Min egen pappas övergrepp på mig.Bästa som hänt: När jag lyckats på proven i skolan.Ser upp till: Betty Makoni!Vill bli: Ledare för en säker by för tjejer eller pilot.Dröm: Att vuxna inte längre utnyttjar barn.
Tidning blir boll– Det tog bara några minuter att göra den här bollen. Jag tryckte ner tidningspapper i en påse. Vi använder bollen när vi spelar flaskboll, säger Tsitsi.
Minns mamma– Mamma, som var sömmer-ska, lärde mig att sy. Varje gång jag syr tänker jag på mamma. Jag saknar henne jättemycket. Pappa saknar jag inte alls. Betty hjälpte mig att våga anmäla honom till polisen. Han hamnade i fängelse, men eftersom han var så sjuk dröjde det inte länge innan han dog.
Spela flaskboll!
12
3
4
78
Lisa
– Att ha sina rättigheter är att få bli den man vill vara utan att någon trycker ner dig, säger Lisa.
Och Lisa vet vem hon vill vara. – Jag vill bli som Betty Makoni. Hon är min
hjälte! Jag vill också bli någon som hjälper tjejer att stå upp för sina rättigheter.
Det är lunchrast i Lisas skola bland bergen i östra Zimbabwe. På fot-
bollsplanen börjar flickorna i tjejklubben att samlas. Det gör de varje måndag och onsdag. Inom några minuter är det över hundra tjejer som sitter i smågrupper och pratar. Efter ett tag så reser sig Lisa upp. Hon sträcker ena armen mot himlen och ropar:
– Girl Child!De andra reser sig och
svarar:– Sky is the limit!!
kämpar för tjejers rättigheter
T
EX
T: A
ND
RE
AS
LÖ
NN
FO
TO
: PA
UL
BL
OM
GR
EN
böcker och pennor den senaste tiden, och jag ville bara berätta att vi har fått ihop tillräckligt med pengar för att betala skolavgiften för tolv av våra kompisar. Nu kan dom fortsätta gå i skolan ett tag till. Bra va?
De tolv tjejerna reser sig
upp och jublet från de andra vill aldrig ta slut!
Klara sig självaNär applåderna har tystnat fortsätter Lisa med att fråga om det är någon som har problem, eller om de känner någon annan som behöver
– För oss finns inga gränser!
De ropar så högt att killar-na som spelar fotboll lite längre bort, slutar och sätter sig förvånade vid sidan av planen.
– Tjejer! ropar Lisa igen.– För oss finns inga grän-
ser!!! svarar alla, ännu star-kare den här gången.
När de har satt sig hälsar Lisa alla välkomna till mötet. Hon börjar med en god nyhet:
– Ni vet ju att vi har sålt
77
byn och vi gör allt tillsam-mans, som en familj. Vi leker, städar, diskar, sover, går till skolan…allt! Alla har varit med om svåra saker och vi förstår varandra.
– Jag älskar att leka med dom andra. Då glömmer jag allt det som hände med pap-pa. Det är samma sak i sko-lan. Där koncentrerar jag mig på att lära mig nya saker istället för att tänka på det gamla. När jag saknar min mamma och känner mig nere, går jag och pratar med någon av våra tre bymam-mor. Det känns skönt att veta att någon alltid bryr sig om mig. Bymammorna tar hand om oss, lagar vår mat och väcker oss på morgonen så att vi inte kommer för sent till skolan. När vi går
ser dom till att uniformerna är hela och att böckerna är med. Men framför allt ger dom oss kärlek. Jag känner mig lycklig och trygg här.
– Allra lyckligast är jag när Betty kommer och häl-sar på. Jag ser henne som min mamma. Utan Betty hade jag förmodligen ham-nat på gatan och tvingats leta efter mat i soptunnor. Det är ett fruktansvärt liv och många av fl ickorna som bor på gatan utnyttjas av vuxna. Om hon inte hade räddat mig tror jag att jag hade dött på gatan. I framti-den vill jag bli ledare för en av Bettys säkra byar för fl ickor!
Flaskboll spelas på en grus-eller sandplan. Mitt på planen ställs en tom plastfl aska. Två lag, med valfritt antal, tävlar mot varandra. Det ena laget delas upp i
två grupper, som ställer sig femton meter ifrån varandra, med fl askan mitt emellan sig. Det är ”utelaget”, som kas-tar bollen till varandra, fram och tillbaka. Mellan dem står ”innelaget”. För dem gäller det att inte bli träffade när någon i utelaget plötsligt kastar bollen mot dem. Den som träffas åker ut. När alla i innelaget åkt ut har utelaget vun-nit och lagen byter plats.
Innelaget kan rädda tillbaka dem som åkt ut. När ute-laget kastar bollen ska någon i innelaget fånga den med händerna, utan att bli träffad någon annanstans. Den som lyckas fånga bollen kastar iväg den så långt som möjligt. Medan utelaget hämtar bollen fyller innelaget plastfl askan med sand, för att sedan direkt hälla ut sanden igen. Hinner innelaget göra det innan utelaget hämtat tillbaka bollen, räddas alla som åkt ut och kan börja spela igen!
– Vår huvudstad Harare är min favoritplats. Jag gillar höghusen och att det fi nns elektricitet där. Det fi nns gatubelysning och dom som bor där kan titta på TV. I byn har vi ingen el än, men Betty har sagt att det är på gång. Då kan vi också ha en TV, säger Tsitsi.
– När vi drar in el ska vi se till så att byarna runt omkring också får nytta av den. Vi ska ha en kvarn där bönderna kan mala sin majs och slippa åka så långt bort för att göra det. Pengarna vi kan tjä-na på kvarnen gör att vi kan fortsätta att betala mat, skolavgifter och uniformer för tje-jerna som bor i byn, säger Betty.
Gillar höghusen
– Jag älskar Tsitsi och vi hör ihop. Hon påminner så mycket om mig själv när jag var liten. Varje gång jag ser henne får jag kraft att arbeta ännu hårdare för fl ick-ors rättigheter. Det bor 60 fl ickor i våra tre säkra byar och alla har upplevelser som liknar Tsitsis. I byarna får dom skydd och stöd för att kunna bli starka när dom växer upp. Vi försöker hjälpa fl ickorna tillbaka till sina familjer eller släktingar, men om inte det går får dom stanna i byn tills dom kan klara sig själva, säger Betty.
60 fl ickor i tre byar
79
Lisa, 12
kämpar för tjejers rättigheter
Bor: I byn Makoni, vid fl ickor-nas heliga berg Chitsotso.Älskar: Min mamma.Hatar: När jag är sjuk och inte kan gå till skolan.Värsta som hänt: Att pappa slog mamma.Bästa som hänt: När jag blev vald till en av ledarna för alla tjejklubbar i Zimbabwe.Ser upp till: Min hjälte Betty Makoni!Vill bli: Läkare.Dröm: Att alla tjejer i hela värl-den ska bli starka och veta sina rättigheter.
hjälp. En av tjejerna reser sig upp:
– En fl icka som heter Grace har slutat att komma till skolan och jag vet inte varför. Vi måste kolla så att hon inte har råkat illa ut. Kanske vi kan skriva ett brev till hennes mamma?
De pratar en stund om hur de ska göra och bestämmer att det bästa nog är att skicka ett brev.
– En fl icka som heter Evelyn har tvingats till stan för att arbeta som hembiträ-de. Jag tycker att vi ska hjäl-pa henne med pengar så att hon kan komma tillbaka till byn och börja i skolan igen, fortsätter en annan tjej.
– Jag har inga skor, säger en liten fl icka blygt och sät-ter sig snabbt igen.
Någon föreslår att de ska fråga Betty om mer pengar
så att de kan lösa proble-men. Men då reser sig Lisa upp igen:
– Nej, vi kan inte be om hjälp hela tiden. Vi måste komma på egna sätt att tjä-na pengar. Vi får jobba hår-dare med att sälja pennor, böcker och grönsaker så att vi kan hjälpa ännu fl er!
Alla nickar och håller med.
Att hämta vatten är Lisas syssla.
CD för tjejers rättigheter!Lisa och tolv andra tjejer i hennes tjejklubb fi ck resa till huvud-staden Harare för att spela in en av låtarna på en CD för tjejers rättigheter. CD:n heter Wake Up Girls (Vakna tjejer), för att tjejer ska vakna och känna till sina rättigheter. Låten, som Lisa är med och sjunger på heter Rega Kuchema (Sluta gråta).
– Min dröm är ju att bli läkare, men jag skulle kunna tänka mig att bli popstjärna också. Det var jättehäftigt att vara i studion, säger Lisa.
Lyssna på Lisas låt på
www.childrensworld.org
Mamma blev slagenNär Lisa kommer hem från skolan har hennes mamma Fortunate redan lagat majs-gröt och bönor. Efteråt dis-kar Lisa innan hon går ut och vattnar grönsakslandet.
–Jag försöker hjälpa mam-ma så mycket jag kan. Jag älskar henne. Och så är hon ju ensam, säger Lisa och tit-tar ner i marken.
Det har gått några år nu, men hon tycker det är job-bigt att tänka på det hemska som hände med mamma. Lisa har fortfarande mar-drömmar och vaknar ofta mitt i nätterna.
– Jag var bara fyra år när det började. Pappa drack och han slog mam-ma nästan varje kväll. Ibland låg mamma med-
vetslös på golvet, men han
80
bara slog och slog. När jag grät och skrek att han skulle sluta, blev han helt galen. Han jagade iväg mig och min storebror från huset. Sen fi ck vi inte komma in igen. Även om det var kallt och mitt i vintern, fi ck vi ligga och sova på verandan utanför huset. Vi låg tätt, tätt ihop för att försöka hål-la värmen, men det var omöjligt att sova. Vi frös så vi skakade, och vi hörde hur mamma skrek inne i huset. Det värsta var att jag inte kunde göra någonting för att hjälpa henne.
TjejklubbenAllt det hemska höll på i tre år. Men en dag bestämde sig Lisas mamma för att hon inte tänkte bli slagen mer.
– Jag både älskar och beundrar mamma för att hon var så stark att hon orkade resa sig och säga att det var nog. Att han aldrig mer fi ck slå henne, och att han var tvungen att ge sig av och lämna familjen ifred.
Samma år som Lisas pap-pa fl yttade gick hon med i Girl Child Networks tjej-
Dockan tjejsak?”Det fi naste jag äger är min docka Jennifer. Jag fi ck hen-ne av mamma när jag var sex år. På söndagarna efter kyr-kan syr mamma och jag ofta nya klänningar till Jennifer.
Jag älskar min docka, men tycker att det borde vara helt okej för oss tjejer att leka med bilar. Och för killar att leka med dockor. Men det tycker verkligen inte föräldrar här.
Jag tror att vi fl ickor får dockor för att vi ska förbere-das på att ta hand om barn och bli mammor. Pojkarna ska tränas för att klara svåra tekniska yrken. Jag förstår inte alls det där. Det är så korkat! Flickor kan också kla-ra tekniska saker. Min dröm är att tjejer i hela värl-den ska utbilda sig till yrken som idag nästan bara killar har. Jag tycker vi ska bli läkare, pilo-ter, ingenjörer och till och med presi-denter!”
42 saknar skor41 saknar skoluniform32 saknar underkläder 46 saknar skolböcker22 kommer att skickas hem från skolan för att de inte betalat senaste avgiften11 har förlorat båda föräldrarna
klubb på skolan. Då var hon bara sju år.
– Jag ville göra något så att inga fl ickor skulle behöva uppleva det hem-ska som mamma blev utsatt för. Jag visste att GCN kämpade för fl ickors rättigheter, så tjejklubben passade mig perfekt.
Hur mår tjejerna?
Lisa och hennes mamma syr dockkläder.
Girl Child Network försö-ker hjälpa de allra fattigas-te fl ickorna, framför allt på landsbygden. 120 tjejer är med i Lisas klubb. När Betty Makoni kommer till ett av deras möten frågar hon vilka problem som är störst och vad fl ickorna behöver mest hjälp med. Så här svarar de:
33 har förlorat sin pappa8 har förlorat sin mamma11 har en allvarligt sjuk mamma1 har en allvarligt sjuk pappa 1 har en allvarligt sjuk pappa och mamma 62 är själva sjuka
– Det är så sorgligt att ni som sliter så hårt för att få gå i skolan, kommer hit till mötet både barfota och hungriga. Jag är så stolt över er, att ni ändå fortsätter träffas och kämpar för era rättigheter, säger Betty.
81
Bilen killsak?Dammet yr kring ståltrådsbilens hjul när en stolt Award, 12 år, kommer springande.
”Jag såna här bilar själv. Det tar tre dagar att göra en bil. Först samlar jag ståltråd som vi använder när vi bygger hus. Sen börjar jag böja till den. Hjulen är gjorda av gamla plast-lock till fl askor. För att få breda bakhjul sätter jag ihop fyra lock genom att elda försiktigt på skarvarna. När styranord-ningen är färdig är bilen klar att köra. Jag är jätterädd om bilen, som är min enda leksak.”
Klubben är en plats där vi tjejer kan prata om sånt som är viktigt för oss. Vi tar hand om varandra och hjäl-per varandra att bli starka. I tjejklubben är man säker. Utanför klubbarna är fl ickor inte alls säkra i Zimbabwe. Vi våldtas, misshandlas och måste göra allt arbete i hem-met medan pojkarna leker och har det roligt. Om det är ont om pengar i familjen är det alltid pojkarna som får
gå i skolan. Flickorna får börja arbeta eller giftas bort med någon äldre man. Mannen betalar lobola (hemgift) till fl ickans familj, och dom pengarna använder sedan föräldrarna till poj-karnas skolavgifter. Det är så fruktansvärt orättvist! Jag blir jättearg när jag tän-ker på det!
Älskar Zimbabwe– Pojkar och fl ickor är lika
mycket värda, och båda vill ha en bra framtid. Vi tjejer måste förklara detta för våra föräldrar och alla andra. Men här är det fortfarande ovanligt att fl ickor vågar
säga öppet vad dom tycker. Som tur är får vi hjälp. Betty Makoni hjälper oss att våga vara självsäkra och kräva våra rättigheter. Hon är min hjälte!
Lisas klubb hjälper tjejer”Ibland får vi pengar av Betty. Då köper vi skolböck-er och pennor som vi säljer. Men vi säljer också grön-saker från vårt eget grön-saksland. Vi brukar arbeta i landet på rasterna. Samtidigt som vi hjälper andra lär vi oss hur man odlar grönsa-ker. Det gör att vi kan klara oss bättre när vi har slutat skolan, även om vi inte får något arbete. Grönsakerna och böckerna
säljer vi till föräldrar och lärare. För pengarna köper vi skolböcker och pennor till dom tjejer som inte har råd. Ibland betalar vi även skol-avgifter. Med pengarna från försäljningen hjälper vår
klubb tolv fl ickor med skol-avgifter och 30 fl ickor med skolböcker och pennor.”
Om Lisa och de andra tjejer-na har en bra försäljnings-dag får de ihop 5 000zimbabviska dollar (150 kr).
Det här kan de göra för pengarna:
Betala terminsavgift för 5 fl ickor…
…eller köpa 27 skrivböcker eller 94 blyerts-pennor eller 31 bläck-pennor!
Vad kan Lisas klubb göra med pengarna?
Tjejklubben säljer grönsaker från sitt land.
82
Trots alla problem vi har så älskar jag Zimbabwe. Det är otroligt vackert här och jag skulle inte vilja bo någon annanstans. Jag tänker stan-na och kämpa för att tjejer ska få det bättre här. Och jag tror faktiskt att det blir bra i framtiden, även om det kommer ta lång tid. Jag är med och fi xar möten och demonstrationer där vi berättar om fl ickors rättig-heter, men jag tror vi måste arbeta ännu hårdare. Alla
tjejer måste också våga bör-ja prata om problemen med sina killkompisar. För om killarna vet om hur tufft vi har det tror jag faktiskt att dom kommer bli annorlun-da. Dom kommer att bli bra män som tar hand om sina döttrar och fruar i framti-den!
– Vi skriver mycket dikter i tjejklubbarna, säger Lisa. Det är ett bra sätt för någon som råkat illa ut att förklara vad som hänt. Alla nya i tjejklubbbarna får en dagbok också. Där skriver vi om allt som händer i våra liv, både bra och dåliga saker. Vi skriver om våra drömmar, men också om man själv eller någon kompis utsätts för våld och övergrepp.
Skriver dikter
Lisas klubb odlar grönsaker och säljer böcker. I andra klubbar fl ätar tjejerna vackra korgar som de säljer.
– Många av tjejerna i min klubb bor i Bettys säkra by, som ligger
alldeles i närheten. Där lär sig tjejerna inte bara att odla grönsaker, utan dom tar hand om getter och kycklingar också. Dom får mat och kunskap på samma gång, säger Lisa.
Säkra byns getter
Lisa räddade mig!Varje dag när Lisa var på väg till skolan såg hon hur Christine blev slagen hemma. Hon kände att hon var tvungen att göra något och en eftermiddag knackade tjejklubben på hemma hos Christine…
” Utanför dörren stod Lisa och fem andra fl ickor. Jag hade blivit slagen varje dag sedan jag var tio år. Jag visste inte varför mamma gjor-de det och mådde väldigt dåligt. När Lisa frågade mamma varför hon slog mig, svarade hon inte. När hon inte svarade, hota-de Lisa att ringa till poli-sen. Hon sa att dom skulle sätta henne i fäng-else. Mamma blev arg, men mest tror jag att hon blev rädd, för hon gick med på att sluta. Sedan dess har hon aldrig sla-git mig. Nu är vi vänner och jag älskar min mamma.
Jag tycker Lisa var otroligt modig som vågade komma
hem till oss och säga till mamma att sluta. Om
inte Lisa hade räddat mig hade jag fortfa-
rande blivit slagen. Lisa och jag hänger ihop mycket i skolan. Vi berättar allt för varandra eftersom vi litar på varandra.”Christine, 12 år
Vackra korgar
Lisa gör sin läxa.
83
Estherbestulen på sin framtidEsther var elva år när de äldre männen i den kyrka hon till-hörde tvingade henne att gifta sig med en gammal man.
– De stal hennes framtid, säger Betty Makoni. Tvångsäktenskapen är mycket allvarliga brott mot barnets rättigheter. Man tar ifrån en liten fl icka all hennes värdighet.
När jag var två år dog båda mina föräld-rar. Jag och min syster bodde kvar i
mammas och pappas hus, men det var våra farbröder som tog hand om oss. Mina bröder fl yttade till Harare för att arbeta.
Varje söndag brukade jag följa med mina farbröder till kyrkan. I deras kyrka är det tradition att unga fl ickor gifts bort med äldre män i församlingen. Eftersom jag hade varit med i kyrkan sen jag var liten, trodde jag att det var normalt och det enda rätta. Fast jag tänkte att det där nog bara händer andra. Men en söndag förra året, sa dom gamla männen i kyr-kan att det var min tur.
Jag fi ck panik och försökte
fl y, men dom vuxna fångade in mig. Jag skrek och grät, men ingen brydde sig om det. Dom kastade in mig i en bil och körde iväg. Efter ett tag kom vi fram till ett hus. Dom sa att min man bodde där och släppte av mig.
Jag vågade inte göra något annat än att stanna. Han låg med mig och jag var rädd för att bli gravid. Hur skulle jag som var elva år kunna ta hand om ett barn? Jag var orolig och grät. Jag fundera-de hela tiden på att rymma, men huset låg mitt i vild-marken.
Räddad av BettyEfter några dagar gav sig mannen iväg för att arbeta. En morgon blev jag väckt av att en kvinna ropade på mig
utanför huset. Det var Betty. Jag blev så otroligt glad! Hon berättade att mina brö-der i Harare hade blivit helt vansinniga när dom hörde att jag blivit bortgift. Dom pratade med en journalist som skrev om det i tidning-en. Den hade Betty läst och bestämt sig för att rädda mig. Hon hade letat hela natten.
Betty tog mig till en av sina säkra byar. Jag gick i skolan och hade det jättebra. Betty såg till att mannen som hade gift sig med mig hamnade i fängelse.
Nu bor jag med mina brö-der, och går i en ny skola. I skolan är det ingen som vet om att jag blev bortgift. Jag vill inte prata om det för jag är rädd att ingen vill vara
med mig då. Att jag ska bli retad.
Nu mår jag bra och jag är så otroligt tacksam för att Betty räddade mig. Om hon inte hade hjälpt mig är jag säker på att mitt liv hade bli-vit fruktansvärt. Jag hade inte kunnat fortsätta gå i skolan och vad får man för arbete då? Ingen fl icka bor-de bli utsatt för det där!
Jag kan tänka mig att gif-ta mig när jag är runt 28 år ungefär. Men då ska jag först ha slutat skolan, och börjat arbeta med att hjälpa fl ickor. Precis som Betty!
–
T
EX
T: A
ND
RE
AS
LÖ
NN
FO
TO
: PA
UL
BL
OM
GR
EN
84
Gift dig eller börja arbeta!När Jacqueline gick till skolan den där fredagen trodde hon att det skulle bli en helt vanlig dag. Men efter morgonsamlingen kom rektorn in i sexornas klassrum…
Rektorn började ropa upp namn. De som blev uppropade fick ställa sig upp.
Jacqueline förstod direkt att det var de elever som inte hade råd att betala skolav-giften som ropades upp. Hon tittade ner i bänken, men rektorn såg henne ändå.
– Jacqueline! Jacqueline reste sig försik-
tigt. Hon kände sig dum. Rektorn vände sig mot
barnen, som generat tittade ner i marken.
– Om man vill ha inträdes-biljett till det här klassrum-met måste man betala sin skolavgift. Förstår ni det?
Gå hem och skaffa pengar! Försök aldrig sätta er fot i den här skolan igen om ni inte betalar skolavgiften! Ge er av!
Ingen kan betala– Jag kände mig så liten när hon sparkade ut oss. Som om jag inte var värd någon-ting. Jag grät för jag älskade verkligen skolan, säger Jacqueline.
Jacquelines familj hade alltid haft problem att betala skolavgiften. Men när hon gick i femman dog hennes pappa och då gick det inte längre.
– Mina släktingar hjälpte mig ett tag, men de har inte heller så mycket pengar och behöver betala sina egna barns avgifter. Mammas nya man betalar för mina bröder och sina egna barn.
När Jacqueline kom hem och berättade att hon hade blivit utslängd från skolan, blev både hennes mamma och mormor ledsna.
– Jag har inget arbete och inga pengar så jag vet inte vad jag ska göra. Du kanske ska gifta dig eller börja arbe-ta som hembiträde så att du kan överleva, sa mamma.
Jacqueline blev helt stel. Hade hon hört rätt?
– Det gjorde så ont när mamma sa att jag skulle gif-ta mig eller börja arbeta, att jag nästan inte kunde andas.
Det är Jacquelines uppgift att hämta vatten.
Jacqueline, 14
85
Gift dig eller börja arbeta!
T
EX
T: A
ND
RE
AS
LÖ
NN
FO
TO
: PA
UL
BL
OM
GR
EN
Jag var ju bara ett barn! Jag ville ju gå i skolan och få ett bra liv!
Ingen framtid– Det var omöjligt för mig att somna den kvällen. Jag bara grät och låg och tänkte på vad mamma hade sagt. Att börja arbeta som hembi-träde lät som det minst dåli-ga. Jag skulle kanske snabbt kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar för att börja skolan igen. Men innerst inne trodde jag inte att det skulle bli någon mer skola för mig. Min framtid var förstörd.
Nästa morgon mådde Jacqueline så dåligt att hon inte orkade göra någonting. Dagarna gick. Efter två veckor kom en kvinna som sålde saker förbi byn. Hon berättade att hon behövde ett hembiträde i sitt hus i stan.
– Först vägrade jag. Men mormor sa att det ju bara var tills jag hade fått ihop tillräckligt för att betala skolavgiften. Till slut gick jag med på det. Jag var rädd
att familjen skulle gifta bort mig om jag vägrade. Jag grät när jag packade ner min kjol och min blus i väskan.
Dödstrött– När vi kom fram såg jag att det var ett stort fi nt hus. Kvinnan sa att jag skulle damma, moppa och torka golven. Jag hade tidigare bara sopat jordgolv och sa till kvinnan att jag var rädd att jag inte skulle klara av det. Då blev hon arg och sa att det borde jag ha tänkt på innan hon hade köpt min bussbiljett. Ville jag inte arbeta hos henne var jag tvungen att betala tillbaka pengarna för biljetten.
Jacqueline gick upp klock-an fem varje morgon och gjorde frukost till kvinnans barn. Sedan följde hon de två yngsta pojkarna till dagis. När hon kom tillbaka städade hon hela huset.
– Först klockan ett var jag klar och då kunde jag äta min frukostgröt. Sedan dis-kade jag all disk. Lite senare, när familjen hade ätit mid-dag, diskade jag igen.
Bor: I byn Gamba.Älskar: Att gå i skolan. Hatar: När killar utnyttjar tjejer.Värsta som hänt: När jag tvingades sluta skolan och börja arbeta.Bästa som hänt: När Girl Child Network räddade mig tillbaka till skolan.Ser upp till: Betty Makoni så klart!Vill bli: Som Betty och hjälpa fl ickor som har det svårt.Dröm: Att få studera på universitet.
Jacqueline förbereder kvällsmaten tillsammans med sina bröder och kusiner.
Jacqueline sopar gärna hemma, men hos kvinnan i stan var det hemskt attarbeta.
86
Jacqueline badade barnen innan de gick och la sig, och tog sedan hand om familjens smutskläder. När hon tvättat klart och hängt allting på tork, strök hon gårdagens tvätt. Jacqueline var helt slut, men innan hon fick gå och lägga sig på golvet i sin lilla skrubb, var hon tvungen att torka av hyllorna i köksskåpen.
– Jag la mig aldrig före klockan elva och ofta först ett på natten. Trots att jag var dödstrött kunde jag inte sova. Huvudet var fullt av
sorgliga tankar. Jag tänkte ofta på hur jag gjorde fru-kost till kvinnans dotter, som var lika gammal som jag. Det kändes så orättvist. Jag borde ju också ha gått till skolan, precis som hon.
MisshandladEn eftermiddag, när Jacqueline hade arbetat i en månad, kom pojkarna hem från dagis. De ville att Jacqueline skulle bära dem på ryggen.
– Men jag höll på att mop-
pa golvet och orkade inte bära dom samtidigt. Då bör-jade dom slå mig med en käpp. När jag tog käppen började dom gråta. Då sa den stora flickan till kvin-nan att jag slagit barnen. Kvinnan blev helt rasande och började slå mig med en sopkvast, tills blodet rann ur min näsa. Då flydde jag.
Jacqueline mötte snart några av ledarna för Girl Child Networks tjejklubb på hennes skola.
– Det var helt osannolikt!
Dom sa att dom var ute och letade efter mig. Alla i klub-ben hade blivit oroliga när dom inte hade sett mig på länge. Nu skulle dom hämta hem mig. Dom berättade att GCN redan hade betalat min avgift och att det bara var att komma tillbaka till skolan. Jag var överlycklig!
Ett bra liv– Innan vi åkte hem till byn följde dom med mig till poli-sen och anmälde kvinnan för misshandel. Hon fick
När Jacqueline arbetade i huset i stan kunde hon inte somna trots att hon var dödstrött. Hon längtade hem till familjens hus.
87
Min bästa ägodel– Min bästa ägodel är min mattebok. Den första lektionen efter att Girl Child Network hade räddat mig tillbaka till skolan var just matte. Därför älskar jag att läsa i matteboken!
betala skadestånd till mig. Poliserna frågade också om kvinnan hade betalat mig för arbetet, men det hade hon ju inte. Då tvingade dom henne att betala min lön också.
Nästa dag började Jacqueline skolan igen.
– Jag hade drömt om att få komma tillbaka så länge. Nu tror jag att jag kommer att få ett bra liv. När jag blir stor vill jag kämpa för att flickor ska få gå i skolan, så att dom får en bra framtid. Barn ska gå i skolan, inte arbeta!
Räddat 7 000 undan barnarbete
5 000 tjejer får hjälp– GCN hjälper mig med skolavgifterna, men jag får även majsmjöl, bönor och olja när maten från mor-mors fält tar slut, säger Jacqueline.
Girl Child Network gör ofta hembesök hos flick-
orna i tjejklubbarna för att se vilka som mest behöver stöd.
– 5 000 fattiga flickor får hjälp av oss just nu så att dom kan betala sina skol-avgifter och uniformer. Men dom får mat också.
Det är omöjligt att lära sig saker och att kunna utvecklas om man är hungrig, säger Betty Makoni.
Varje dag måste Jacqueline städa både inne i huset och ute på gårdsplanen, hämta vatten och laga mat. Dessutom går hon i skolan och gör sina läxor.
– Även om mitt liv är hårt har jag fått en möjlighet som många tjejer i Zimbabwe bara drömmer om. Jag har haft en otrolig tur! Utan Betty Makoni hade jag aldrig gått i
skolan idag.Betty tror att ungefär var
fjärde flicka i Zimbabwe tvingas sluta skolan på grund av fattigdom, precis som Jacqueline fick göra.
– Men vi har åtminstone kunnat rädda 7000 flickor undan barnarbete, och hjälpt dom att börja skolan igen, säger Betty.
Jacqueline är lycklig över att vara tillbaka i klass-rummet.
88
T
EX
T: A
ND
RE
AS
LÖ
NN
FO
TO
: PA
UL
BL
OM
GR
EN
Flodhästen i grönsakslandet” En dag när jag vattnade grönsakslandet vid fl oden såg vi något som kom gående mot oss genom det höga gräset. Först trodde alla att det var en ko. Men när den kom närmare såg vi att den saknade horn och att huden var annorlunda. Vi blev rädda och ropade på min farbror som arbetar i ett av viltreservaten här i Hwange. Han såg att det var en fl odhäst och sa att vi inte skulle gå nära. Flodhästar kan bli farliga om dom blir rädda eller uppretade. Han sköt i luften med sitt gevär för att skrämma bort den. Men den rusade mot oss istället och min farbror blev tvungen att skjuta den. Jag gillar inte vilda djur. Dom är farliga. Men jag vet att utländska turister älskar att komma hit för djurens skull. Allra helst vill dom se ”The Big Five”.”
Jacqueline och de vilda djurenOmrådet där Jacqueline bor heter Hwange. Här fi nns både lejon och elefanter. Vid ett par tillfällen kunde Jacquelines möten med de vilda djuren ha slutat riktigt illa…
Babianen stal vattenmelonen” Under sommarhalvåret arbetar jag i mormors fält varje lördag. Där odlar vi pumpa, vattenmelon och majs. I bergen runt fältet bor det
massor av babianer. Dom kommer ofta och för-
söker äta upp det vi odlar. En gång, när jag och min moster satt och åt varsin vattenmelon, kom det en babian springande mot
oss. Den skrek och
svingade en stor gren framför sig. Vi blev livrädda! Innan vi hann undan slog babianen min moster över ryggen och jag fi ck hårda slag mot smalbenen. Jag sprang åt ett håll och min moster åt det andra. På avstånd såg jag hur babianen lugnt satte sig ner vid fältet och åt upp min vattenmelon. Trots att det är fem år sen det hän-de, har jag alltid en käpp med mig så att jag kan försvara mig om jag blir överfallen igen!”
Vill ha gratis skoluniform – Girl Child Network har lovat att det är min tur att få uniform nästa gång det fi nns pengar. Det känns otroligt bra, för det är svårt att inte ha uniform i skolan. Ibland säger dom andra: ”Du som inte har råd att köpa uni-form, kom hit!” Jag brukar bli
generad och känna mig värde-lös. Det är bra att dom som kan köpa sina uniformer gör det. Men vi som inte har råd borde få gratis uniformer och slippa betala skolavgiften! säger Jacqueline.
Vad kostar uniformen?Klänning 10 500 Z-dollarTröja 5 000 Z-dollarSkor 5 000 Z-dollarStrumpor 1 000 Z-dollar
Trosor 2 700 Z-dollarVäska 1 000 Z-dollarTotalt 25 200 Z-dollar (765 kr)
Vad kostar skolavgiften per år?Primary school (låg/mellanstadiet): 3 600 Z-dollar (110 kr). Secondary school (högstadiet/gymnasiet): 24 000 Z-dollar (730 kr)
Nollorna försvannI augusti 2006 togs tre nollor bort från sedlarna i zimbabwiska dollar. Tidigare kostade skolklänningen 10,5 miljoner Z-dollar!
89
Mitt vattenfall!Jacqueline bor nära Victoria fallen i västra Zimbabwe.
– Det är så otroligt vack-ert! Jag känner mig fri här! ropar Jacqueline när hon tittar ut över de dundrande vattenmassorna.
Under regnperioden strömmar över 500 miljo-ner liter vatten över kanten varje minut! Victoriafallen är ett av de största vatten-fallen i världen. Det är 1,7 km brett och 108 meter högt. Det är dubbelt så högt och dubbelt så brett som Niagara-fallen i Nord-amerika. Det är bara Iguazufallen på
gränsen mellan Brasilien och Argentina som kan mäta sig i storlek.
Det var den skotske upptäcks resanden David Livingstone, som år 1885, gav fallen namnet Victoria-fallen efter drottning Victoria av Storbritannien. Men när han kom dit hade vattenfallen givetvis redan ett namn: Mosi-oa-Tunya. Det betyder Den dund-rande röken.
”The Big Five”
”The Big Five”, de fem stora, kallar jägare sedan länge lejon, elefant, nos hörning, leopard och afrikansk buf-fel. Att just dessa djur kallas så beror inte på att de är störst, utan på att de är svårast att jaga. Därför räknas inte giraff och fl odhäst till de fem stora. Jägarna tycker också att man får de fi naste jakttroféerna från ”The Big Five”, bland annat elefantbetar, som består av elfenben. Många elefanter har dödats av tjuvjägare, som varit ute efter det dyrbara elfenbenet. Elefanterna var nära att utrotas och 1989 förbjöds all handel med elfenben i hela världen för att rädda elefanterna.
90
Chakanetsa, 19
VAD TYCKER KILLARNA EGENTLIGEN?
Killar tror ofta att dom kan visa hur starka dom är genom att
behandla tjejer illa. Dom blir monster som våldtar och slåss. Men vi är många killar som inte vill vara någ-ra monster! Jag leder en organisation här i Chitungwiza som heter Padare. Vi har killklubbar, precis som Girl Child Network har tjejklubbar, och vi träffas en gång i veck-an och pratar om barns rät-tigheter. Ofta pratar vi om hur olika vi ser på pojkar och fl ickor i Zimbabwe. Pojkar anses starka och fl ickor svaga. Detta är ju helt fel! Kvinnor och fl ickor
är mycket starkare än oss. Tjejerna uppfostras att stä-da, hämta vatten, laga mat, diska och tvätta. Dom blir som slavar. Under tiden får killarna leka, vila och bli uppassade av tjejerna. När tjejerna senare blir mam-mor, är det nästan alltid dom som ensamma tar hand om barnen. Dom ser till att barnen får tillräckligt med mat, har rena kläder och får gå i skolan. Mammorna sli-ter för att dom älskar bar-nen. Detta är styrka! Men det är också orättvist.
Utmanar killarnaJag tror att om tjejerna i Zimbabwe ska få det bra, är
– Om tjejerna i Zimbabwe ska få det bra är det nödvändigt att vi killar ändrar på oss, säger Chakanetsa som själv diskar varje kväll och låter sin lillasyster vila.
Vi vill inte vara MONSTER!
det nödvändigt att vi killar ändrar på oss. Att vi förstår att tjejer och killar har sam-ma värde, och att en riktig man vågar behandla kvinnor väl! Vi i Padare tror att killar och tjejer skapades lika, och att vi ska hjälpa varandra. Därför utmanar vi alla våra medlemmar, pappor och grannar att hjälpa till mera hemma. Vi säger: ” Låt din syster, mamma eller hustru vila idag. Diska eller laga maten!” Själv diskar jag var-je kväll så att min lillasyster Precious, 14 år, får vila sig. Hon diskar på eftermidda-garna, så vi delar på hus-hållsarbetet.
Samarbete med tjejerVi i Padare är kompisar med tjejerna i Girl Child Network. Vi träffas, både killar och tjejer, en gång i månaden och pratar om hur barn har det i Zimbabwe, och om vad vi skulle vilja förändra. Vi demonstrerar ofta tillsam-mans med GCN för fl ickors rättigheter. Så även om vi är en organisation för killar, kämpar vi tillsammans med tjejerna. Och när vi kämpar
för fl ickors rättigheter är det ju egentligen mänskliga rättig-heter vi slåss för. Zimbabwe och hela världen kommer att bli en bättre plats den dagen killar och tjejer respekterar varandra!”
Betty – en stjärna!– För mig är Betty Makoni en stjärna! Hon är en krigare som kämpar för fl ickors rät-tigheter. Hon har inspirerat mig mycket och fått mig att tänka på hur tjejer borde behandlas.
T
EX
T: A
ND
RE
AS
LÖ
NN
FO
TO
: PA
UL
BL
OM
GR
EN
Girl Child Network arbe-tar mycket med att försöka ändra på hur killar behand-lar tjejer. Man har speciella kurser för pojkar och män om fl ickors rättigheter. GCN samarbetar också med Padare, en organisa-tion för pojkar, så att unga killar och tjejer ska kunna mötas och förstå varandra bättre. På så sätt hoppas Betty och Girl Child Network att Zimbabwe ska bli mer jämlikt i framtiden.
”
Bor: I Chitungwiza utanför Harare.Älskar: Att vara med kompisar. Hatar: När folk inte behandlar andra som dom själva vill bli behandlade.Värsta som hänt: När alla glömde min födelsedag förra året!Bästa som hänt: Att ha en familj som bryr sig om mig.Ser upp till: Betty Makoni. Hon är en stjärna!Vill bli: Advokat och kämpa för barns rättigheter.Dröm: Att killar och tjejer ska ha samma rättigheter.
91
Christian, 16
ChristianGirl Child Network …… trots att han är kille!
När jag var 6 år dog min pappa i aids, och när jag var 11 dog
mamma. Jag och min tvil-lingbror Christopher försök-te klara oss så gott vi kunde. Men vi var små och jag bör-jade bli väldigt sjuk. Jag blev sämre och sämre. Till slut gick jag till sjukhuset och där fi ck jag reda på att jag också hade hiv. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Vi visste att vi behövde hjälp om jag skulle ha någon chans överhuvudtaget. Men vem skulle vi fråga?
Jag kände till Betty och Girl Child Network efter-som vi bor här i Chitungwiza. Trots att jag visste att dom egentligen
bara hjälpte fl ickor, bestäm-de jag mig för att gå dit. Om det var någon som jag trod-de kunde hjälpa mig så var det Betty.
Ger kärlekOch jag hade rätt. Girl Child Network tog hand om mig direkt, trots att jag är kille! Den kvällen gick jag hem med både fi ltar och mat till mig och min bror. Sedan dess har GCN hjälpt mig med allting. Dom betalar mina skolavgifter, unifor-mer, pennor, böcker, tvål och mat. Nu har dom även lovat att betala min hiv-medicin. Men det allra vik-tigaste är att dom ger oss trygghet och kärlek. Någon
– Det är ett mirakel att jag fortfarande lever. Om inte Betty hade hjälpt mig är jag säker på att jag hade varit död idag, säger Christian, 16 år.
”
Vi har samma värde!– Jag är ofta sjuk, men min bror är frisk. Det känns tryggt. När jag är dålig hjälper han mig med allt. Han lagar mat och håller mig sällskap. Trots att det är jobbigt har jag lärt mig att leva med sjukdomen, och jag pratar öppet om det. Jag gör det för att vi som har hiv/aids ska bli accepterade. Vi har samma värde och samma rättigheter som alla andra!
från GCN kommer hem till oss två gånger i veckan och ser till så att vi är okej. Betty och dom andra kvinnorna har blivit som mammor för mig. Dom tröstar mig när jag är orolig och saknar min egen mamma. Dom har räd-dat mitt liv!
Lika rättigheterSom kille är jag extra tack-sam för att jag får hjälp av Girl Child Network, efter-som det är tjejernas egen organisation. Och tjejerna behöver verkligen GCN, för dom har det tuffare än oss killar. Dom har bland annat mycket svårare att få gå i skolan. Jag tycker det är helt fel! Hur kan du hindra ett barn från att gå i skolan? Jag tycker pojkar och fl ickor har samma värde och borde behandlas lika. Det är där-för GCN är så viktigt. Dom kämpar för att tjejer ska få det bra i livet och ha samma möjligheter som oss killar i Zimbabwe.”
Bor: I Chitungwiza utanför Harare.Älskar: Att kämpa för hiv-sjuka barn. Hatar: Vuxna som utnyttjar barn.Värsta som hänt: När jag blir illa behandlad för att jag är sjuk.Bästa som hänt: När Betty började hjälpa mig.Ser upp till: Betty Makoni!Vill bli: Läkare.Dröm: Att alla hiv-sjuka barn i världen ska få ett bra liv.
T
EX
T: A
ND
RE
AS
LÖ
NN
FO
TO
: PA
UL
BL
OM
GR
EN
räddad av
th
e ju
ry
fo
r t
he
wo
rld
’s c
hil
dr
en’s
pr
ize
2007
LE J
URY
POUR
LE
PRIX
DES
ENF
ANTS
DU
MON
DE 2
007
EL J
URAD
O DE
L PR
EMIO
DE
LOS
NIÑO
S DE
L M
UNDO
200
7 O
JÚRI
DO
PRÊM
IO C
RIAN
ÇAS
DO M
UNDO
200
7
the world’s children’s prize for the rights of the child 2007the world’s children’s prize for the rights of the child 2007the world’s children’s prize for the rights of the child 2007
GLOBAL
FR I E N D I d a l m i nS a n t a n a
U S A
GLOBAL
FR I E N D T h a i T h i N g a
V I E T N A M G
LOBAL
FR I E N D T h o m a sO p i yo
U G A N D A G
LOBAL
FR I E N D O m a rB a n d a k
PA L E S T I N A
GLOBAL
FR I E N D GabatshwaneGumede
S Y D A F R I K A
GLOBAL
FR I E N D S K A L LU T S E S ! G
LOBAL
FR I E N D O f e kR a f a e l i
I S R A E L
GLOBAL
FR I E N D SukumayaM a g a r
N E PA L
GLOBAL
FR I E N D Railander PabloFreitas de Souza
B R A S I L I E N
GLOBAL
FR I E N D M a r yS m a r t
S I E R R A L E O N E
GLOBAL
FR I E N D I s a b e lM a t h e
MOÇAMBIQUE G
LOBAL
FR I E N D Laury CristinaHernandez Petano
C O L O M B I A
GLOBAL
FR I E N D H a s s a n aHameida Hafed
V Ä S T S A H A R A G
LOBAL
FR I E N D S K A L LU T S E S !
Jurybarnen som bestämmer vem som tilldelas World´s Children´s Prize (Jordens barns pris) är genom sina egna erfarenheter experter på barnets rättigheter. De har bland annat varit barn-soldater, slavar, gatubarn, flyk-tingar och barnrättskämpar.
De representerar alla världens barn med liknande erfarenheter.
GLOBAL
FR I E N D MaïmounaD i o u f
SENEGAL
