SVEA HOVRÄTT Mål nr Avdelning 01 T 3967 2013-11-15 -13 Rotel … · 2016. 2. 23. · E-post: [email protected] ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Stockholms tingsrätts dom 2013-03-21 i mål

SVEA HOVRÄTT

Avdelning 01

Rotel 0115

DOM 2013-11-15

Stockholm

Mål nr

T 3967-13

Dok.Id 1099679 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid

Box 2290

103 17 Stockholm

Birger Jarls Torg 16 08-561 670 00

08-561 670 10

08-561 670 19 måndag – fredag

09:00-15:00

E-post: [email protected]

www.svea.se

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Stockholms tingsrätts dom 2013-03-21 i mål nr T 2292-12, se bilaga A

KLAGANDE

1. Carina Forsström Höglund, 680928-7128

Stigsbo Björktjärn 104

770 71 Stjärnsund

2. Torbjörn Forsström, 620702-7217

Samma adress

3. Sol Juncosa Höglund, 960728-6185

Samma adress

Ombud för 1–3: Advokat Veronica Johansson

Box 1279

791 12 Falun

MOTPART

Staten genom Justitiekanslern

Box 2308

103 17 Stockholm

Ombud: Föredragandena Thomas Hedstrand och Karin Ståhlbröst

Samma adress

SAKEN Skadestånd

___________________

HOVRÄTTENS DOMSLUT

1. Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

2. Carina Forsström Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund ska

solidariskt ersätta staten dess rättegångskostnad med 15 000 kr för ombudsarvode och

betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till dess

betalning sker.

1

SVEA HOVRÄTT DOM 2013-11-15

T 3967-13

Avdelning 01

YRKANDEN I HOVRÄTTEN

Carina Forsström Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund har begärt

att hovrätten ska bifalla deras yrkanden vid tingsrätten. De har vidare yrkat att

hovrätten ska befria dem från skyldigheten att ersätta statens rättegångskostnad vid

tingsrätten och istället förplikta staten att ersätta deras rättegångskostnader där. För det

fall hovrätten finner att staten är skadeståndskyldig mot dem har Carina Forsström

Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund begärt att målet ska

återförvisas till tingsrätten för prövning av ersättningens storlek.

Staten har motsatt sig att tingsrättens dom ändras och bestritt yrkandet om

återförvisning av målet till tingsrätten. Liksom vid tingsrätten har staten inte godtagit

några belopp som skäliga om hovrätten skulle finna att staten är skadeståndsskyldig.

Ränteyrkandet har dock godtagits även här.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.

MÅLETS HANDLÄGGNING

Hovrätten har, med stöd av 50 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken, avgjort målet

utan huvudförhandling sedan båda parter ansett att detta var lämpligt.

UTREDNING OCH PARTERNAS TALAN

Parterna har åberopat samma omständigheter och klagandena samma bevisning som

vid tingsrätten.

Hovrätten har tagit del av ljud- och bildfilerna från förhören vid tingsrätten med Carina

Forsström Höglund och Torbjörn Forsström samt med vittnena, professorn i civilrätt

Mårten Schultz, professor emeritus, tidigare forskningschefen vid Rikspolisstyrelsen

Leif GW Persson och professorn i psykologi, legitimerade psykologen Sven Å

Christianson.

2


T 3967-13

Avdelning 01

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Inledning

Pernilla Hellgren förlorade livet den 4 juni 2000. Hon mördades av Anders Eklund.

Polisutredningen var fortfarande resultatlös den 5 april 2008 när Engla Höglund,

endast tio år gammal, berövades livet av samme gärningsman. I båda fallen våldförde

sig Anders Eklund på sina offer. I detta mål är utrett att utredningen av Pernilla

Hellgrens dödsfall var bristfällig i flera avseenden till följd av fel och försummelser

från polisens sida. Att risken för nya brott skulle ha minskat mycket påtagligt om

Anders Eklund tidigare gripits och lagförts för mordet på Pernilla Hellgren är

uppenbart. Detta är den tragiska bakgrunden till detta mål.

I oktober 2008 dömdes Anders Eklund för de brott han begått mot Pernilla Hellgren

och Engla Höglund, för ett våldtäktsförsök i Sandviken i juli 2006 och för barn-

pornografibrott. Han ålades att betala 75 000 kr vardera till Carina Forsström Höglund,

Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund (klagandena) i ersättning för psykiskt

lidande (sveda och värk) som de drabbats av till följd av Englas död.

Den skadeståndstalan som klagandena nu för är hänförlig till den bristfälliga polis-

utredningen av Pernilla Hellgrens död och även till viss del av påstått försumliga

utredningsåtgärder i anledning av våldtäktsförsöket i Sandviken. Carina Forsström

Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund har förklarat att de drabbades

av ytterligare psykiskt lidande när de genom den granskningsrapport som en utred-

ningsgrupp från Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen presenterade i februari

2010 fick reda på att det vid nämnda polisutredningar förekommit fel och försum-

melser som, enligt deras mening, orsakade Engla Höglunds död och att staten därför

bör utge skadestånd till dem för sveda och värk. Eftersom de menar att brott i form av

tjänstefel begicks i samband med utredningarna har de också begärt skadestånd för

kränkning med stöd av skadeståndslagen. Klagandena har vidare anfört att Engla

Höglunds och därmed deras mänskliga rättigheter har kränkts och att de därför har rätt

till kränkningsersättning med stöd av Europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

3


T 3967-13

Avdelning 01

Hovrätten kommer i det följande att i tur och ordning pröva om klagandena mot statens

bestridande har rätt till begärt skadestånd för sveda och värk samt ersättning för

kränkning med stöd av skadeståndslagen och/eller Europakonventionen. Eftersom det

rör sig om ett så kallat dispositivt tvistemål, d.v.s. ett mål där parterna kan komma

överens utom rätta, inskränker sig hovrättens prövning till frågor som är tvistiga

mellan parterna och domstolen kan bara beakta sådana omständigheter som har

åberopats av någon av parterna.

Ersättning för sveda och värk

Utgångspunkter för bedömningen

I 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen står att staten ska ersätta personskada som vållas

genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande

staten svarar. För utdömande av skadestånd fordras att det finns ett orsakssamband

mellan sådana fel och försummelser och den skada som påstås. Det räcker dock inte

med att ett det finns ett orsakssamband. Skadeståndsansvaret begränsas också genom

en form av rimlighetsavvägning som innefattar krav på att skadan ska vara beräknelig,

adekvat, ligga inom den aktuella skadeståndsbestämmelsens skyddsändamål och att de

drabbade ska finnas inom en skyddsberättigad krets. Av 5 kap. 1 § skadeståndslagen

framgår att skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för

fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk). Har personskada

lett till döden ska ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet drabbat

någon som stod den avlidne särskilt nära. Hovrätten kommer nu i tur och ordning

pröva om dessa förutsättningar för skadestånd är uppfyllda i detta fall.

Fel och försummelse vid myndighetsutövning

Hovrätten har i detta mål att pröva i vilken omfattning det förekommit skadestånds-

grundande fel och försummelser vid myndighetsutövning i polisutredningarna av dels

mordet på Pernilla Hellgren, dels våldtäktsförsöket i Sandviken 2006.

4


T 3967-13

Avdelning 01

Utredningen av mordet på Pernilla Hellgren.

Parterna är överens om att 1) avsaknaden av övergripande och systematisk

arbetsmetod, 2) brister i styrning och ledning av utredningen samt 3) otillräcklig

dokumentation av förundersökningsbeslut och åtgärder, utgör fel eller försummelse vid

myndighets-utövning i lagens mening. Detta motsvaras av de rubriker under vilka

Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten sammanfattat sin bedömning i gransk-

ningsrapporten från februari 2010. Klagandena gör dock gällande att var och en av de

brister som påtalas i granskningsrapporten och som preciseras vid tankstreck på s. 9-24

i tingsrättens dom, utgör skadeståndsgrundande fel eller försummelse. Staten har

bestritt att dessa påstådda enskilda felaktigheter vart och ett är att bedöma som fel eller

försummelse i lagens mening. Staten har inte bemött de enskilda påståendena om

felaktigheter var för sig.

Hovrätten gör följande bedömning.

Staten har inte bestritt att de enskilda påstådda felen eller försummelserna i och för sig

har förekommit. Hovrätten har därför att utgå från att så är fallet, vilket också stöds av

den i målet åberopade granskningsrapporten. Även om ett antal av de påtalade

bristerna framstår som förhållandevis obetydliga konstaterar hovrätten att samtliga fel

har begåtts i en och samma förundersökning och att de mindre avvikelserna från

aktsamt beteende vid bedömningen bör läggas samman med de andra bristerna så att

de sammantagna är att se som tillräckligt allvarliga fel eller försummelser i detta

sammanhang (se om sådan så kallad kumulation t.ex. i Bertil Bengtsson, Skadestånd

vid myndighetsutövning I, 1976). De normer som genom oaktsamhet har satts åt sidan

återfinns i polislagen, rättegångsbalken och i anvisningarna om polisiär utredning av

grova brott (PUG). Hovrätten finner alltså att samtliga preciserade påståenden om fel

och försummelser vid utredningen av mordet på Pernilla Hellgren ska läggas till grund

för den fortsatta bedömningen. Att felen och försummelserna skett vid myndighets-

utövning är parterna ense om och hovrätten har alltså att utgå från detta. Staten har

dock anfört att myndighetsutövningen inte har riktat sig mot klagandena. Detta

argument har beaktats av hovrätten vid rimlighetsavvägningen nedan.

5


T 3967-13

Avdelning 01

I det fortsatta kommer hovrätten att göra en bedömning av om felen och försummel-

serna i polisutredningen rörande mordet på Pernilla Hellgren sammantagna har orsakat

klagandenas skada på ett i skadeståndsrättsligt sammanhang relevant sätt. Eftersom det

inte är nödvändigt och heller inte – som det visar sig – fyller något särskilt syfte, avstår

hovrätten från att pröva orsakssamband och rimlighet för var och en av dessa brister.

Utredningen avseende våldtäktsförsöket i Sandviken.

När det gäller de påstådda bristerna i denna del har klagandena gjort gällande att det

utgör fel eller försummelse 1) att polisen i Sandviken inte samverkat med grann-

kommunen Hofors, försökt identifiera gärningsmannen vid våldtäktsförsöket i

Sandviken genom att visa upp bilderna för kollegorna i grannkommunerna eller

jämfört signalementet och tillvägagångssätt med män i närområdet som fanns i

spaningsregistret och 2) att våldtäktsförsöket i Sandviken inte registrerades i det

centrala brottsspaningsregistret.

Staten har när det gäller 1) motsatt sig påståendet att polisen i Sandviken inte

samverkat med grannkommunerna och, när det gäller båda punkterna, bestritt att de

påstådda bristerna utgör skadeståndsgrundande fel.

Hovrätten gör följande bedömning.

Av förhöret med Leif GW Persson framgår att polisutredningen av våldtäktsförsöket i

Sandviken 2006 inte granskades av utredningsgruppen, men att den ingick i det

material som gruppen gick igenom. Enligt Leif GW Persson var innebörden av

utredningsgruppens kritik i denna del ett ifrågasättande av varför den bild som togs

med mobilkamera på den misstänkte gärningsmannen inte kommunicerades till

omkringliggande polismyndigheter. Denna kritik framgår inte av granskningsrapporten

som däremot tar upp Dalapolisens informationsförmedling till angränsande

polismyndigheter och vaksamhet på gärningar med sexuella motiv som inträffat i

kringområdena efter mordet, såsom nämnda våldtäktsförsök i Sandviken. I

granskningsrapporten omnämns även den bristande registrering som klagandena

påtalat under 2).

6


T 3967-13

Avdelning 01

Även om naturligtvis mycket talar för att Leif GW Perssons minnesbild av utrednings-

gruppens kritik av Sandvikenpolisens bildhantering är riktig, stöds inte uppgiften av

innehållet i granskningsrapporten om utredningen av mordet på Pernilla Hellgren.

Detta trots att polisutredningen i Sandviken omnämns på andra sätt. Något stöd för att

polisen i Sandviken inte jämfört signalementet och tillvägagångssätt med män i

närområdet som fanns i spaningsregistret har inte presenterats. Hovrätten finner därför

att klagandena inte visat att polisen i Sandviken brustit i samverkan med

grannkommunerna på sätt som påstås. Att polisen i Sandviken inte registrerade

våldtäktsförsöket i Sandviken i det centrala brottsspaningsregistret kan enligt

hovrättens mening inte ensamt anses utgöra en sådan avvikelse från aktsamt beteende

som är att bedöma som ett fel eller en försummelse som kan grunda skadeståndsansvar

för staten. Inte heller finns det utrymme att lägga samman denna brist med de som

förekommit i Dalapolisens utredning om mordet på Pernilla Hellgren.

Hovrätten lägger därför inte de av klagandena påstådda felen och försummelserna i

utredningen av våldtäktsförsöket i Sandviken till grund för den vidare bedömningen.

Orsakssamband

Carina Forsström Höglund, Torbjörn Forsström och Sol Juncosa Höglund har påstått

att felen och försummelserna i polisens utredning av mordet på Pernilla Hellgren ledde

till att Anders Eklund inte greps, DNA-testades, frihetsberövades och lagfördes för

detta mord förrän i samband med mordet på Engla Höglund, att staten därför vållat

Englas död samt att staten därmed orsakat klagandena ytterligare skada i form av

psykiskt lidande i samband med att de fick vetskap om dessa förhållanden i februari

2010 genom Rikspolisstyrelsens och Åklagarmyndighetens granskningsrapport

avseende utredningen av mordet på Pernilla Hellgren. För att kunna få skadestånd

måste klagandena bevisa att ett sådant orsakssamband föreligger. Hovrätten kommer

nu att resonera kring frågan hur långt detta beviskrav sträcker sig när den grund som

åberopas för skadeståndsansvar inte utgörs av ett faktiskt handlande utan i stället av

underlåtenhet att handla. Därefter kommer hovrätten att ta ställning till om klagandena

i detta mål med tillräcklig styrka har bevisat det orsakssamband som påstås.

7


T 3967-13

Avdelning 01

Vilket beviskrav gäller?

När felen och försummelserna vid myndighetsutövning består i underlåtenhet att vidta

åtgärder för att motverka en fara kan den skadelidande få en viss bevislättnad i fråga

om orsakssambandet. I stället för att visa ett handlande som skulle ha förhindrat

skadan och att det var oaktsamt att inte handla så, kan det vara tillräckligt att visa vad

som var ett möjligt och lämpligt handlande för att minska faran. Den som påstås ha

orsakat skadan och som alltså skulle ha varit skyldig att agera, bör dock kunna undgå

ansvar om han i sin tur visar att den beskrivna åtgärden inte skulle ha hjälpt. Hur stor

den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som var ett möjligt och

lämpligt fareminskande handlande – liksom hur stor den farereducerande effekten ska

vara för att en plikt att utföra handlingen ska föreligga – beror främst på skyddssyftet

med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran

och faresituationen som sådan. Se vidare angående detta resonemang Högsta

domstolens dom i det refererade rättsfallet NJA 2013 s. 145 p. 38-44.

Är beviskravet uppfyllt?

Det var Anders Eklund som mördade Engla Höglund. Utan att på något sätt minska

denna hans skuld är det möjligt att även andras agerande, eller brist på agerande, kan

anses ha bidragit i händelseförloppet som ledde fram till Englas Höglunds död. Felen

och försummelserna i målet utgörs i allt väsentligt av underlåtenhet att vidta vissa

föreskrivna utredningsåtgärder. Föreskrifterna syftar till att på ett rättssäkert och

effektivt sätt gripa och lagföra den som har begått brott. Ändamålet härmed är bl.a. att

skydda allmänheten mot fara i form av att gärningsmannen begår ytterligare brott.

Sven Å Christianson har i utlåtande och vittnesmål förklarat att risken för återfall är

mycket stor vid sexualbrott och närmast undantagslös vid sexualmord. Vidare har han

uppgett att forskning och beprövad erfarenhet visar att gärningsmän som begår

sexualmord har en tidigare utveckling av sexualbrott och att de agerar i ett relativt

begränsat geografiskt område. Det fanns alltså en fara för att gärningsmannen som

våldfört sig på och tagit livet av Pernilla Hellgren skulle återfalla i brott.

8


T 3967-13

Avdelning 01

I detta mål har klagandena enligt hovrättens mening genom åberopande av innehållet i

granskningsrapporten (se tingsrättens dom s. 9-24) kompletterat med yttrande av och

förhör med Leif GW Persson i tillräcklig grad bevisat att det finns ett orsakssamband

mellan bristerna i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren och Engla Höglunds död

samt klagandenas uppgivna psykiska lidande efter publiceringen av gransknings-

rapporten.

Hovrätten övergår nu till att göra den rimlighetsavvägning som i enlighet med gällande

skadeståndsrättsliga principer krävs för att bedöma skadeståndsfrågan.

Rimlighetsavvägning

Inledningsvis finns det skäl att nämna att ”rimlighetsavvägning” inte är ett vedertaget

begrepp i sammanhanget (se dock Mårten Schultz resonemang kring rimlighet i

sakkunnigutlåtande i detta mål med vidare hänvisning till hans bok Adekvansläran,

Stockholm 2010). Hovrätten har valt att använda detta uttryck för att tydliggöra vad

som ytterst är syftet med den prövning som nu ska göras. De skadeståndsrättsliga

principer som gäller här har ställts upp för att begränsa skadeståndsansvaret till vad

som kan anses rimligt. Det rör sig, som tidigare nämnts, om principer för adekvans,

normskydd och ersättningsberättigad krets. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA

1998 s. 893 uttryckt kravet på att orsakssambandet mellan en handling och inträffad

skada ska vara adekvat enligt följande; ” /---/skadan skall för en person med kännedom

om alla föreliggande omständigheter ha framstått som en beräknelig och viss mån

typisk följd av det skadegörande beteendet”. Alltför oväntade och avlägsna skade-

verkningar ska inte ge rätt till skadestånd även om den faktiska skadan har varit svår.

Skadeståndskravet ska prövas med beaktande av det intresse som är avsett att skyddas

genom den skadeståndsrättsliga regel som har överträtts. Typiskt sett ersätts inte den

som bara indirekt lider en skada.

Hovrätten gör i dessa avseenden följande bedömning.

Att det fanns en fara för att Anders Eklund skulle begå sexualbrott och mörda igen om

han inte greps och lagfördes för brotten mot Pernilla Hellgren var inte oförutsägbart,

9


T 3967-13

Avdelning 01

något som ytterligare klargjorts genom Sven Å Christiansons uppgifter i målet. Under

rubriken ”Fel och försummelse vid myndighetsutövning” ovan har hovrätten redovisat

att polisen i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren underlåtit att efterfölja ett antal

normer som bl.a. får anses ha till syfte att skydda allmänheten från fara. Här kan som

exempel nämnas 1 § polislagen som lyder: ”Som ett led i samhällets verksamhet för att

främja rättvisa och trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän

ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp”.

Att nämnda regler överträtts och att detta lett till en skada för klagandena som i och för

sig inte var opåräknelig innebär dock inte med automatik att skadestånd ska utgå. I

vissa fall kan nämligen de regler som en myndighet överträtt inte anses skydda

enskilda intressen – i vart fall inte alla enskilda som lider skada av överträdelsen – och

då utgår inte ersättning trots att fel har begåtts (se Bengtsson och Strömbäck,

Skadeståndslagen, 4 uppl. 2011, s. 119).

Det kan enligt hovrättens mening inte vara rimligt och heller inte avsett att staten ska

ha ett skadeståndsansvar som omfattar alla skador som en gärningsman genom nya

brott orsakar enskilda under sådan tid som han på grund av fel och försummelser från

det allmännas sida inte har gripits och lagförts. Den fara som staten ska verka för att

undanröja måste i de allra flesta sådana fall anses vara alltför abstrakt i förhållande till

den drabbade enskilde för att kunna grunda ett skadeståndsansvar. Även med

beaktande av att det i detta fall rörde sig om återfall i sexualmord inom ett relativt

begränsat geografiskt område, är den fara som polisen haft att motverka inte tillräckligt

konkret för att grunda ett skadeståndsansvar för staten till Engla Höglunds anhöriga.

För detta måste krävas att det funnits en klart mycket tydligare hotsituation i

förhållande till Engla Höglund och att myndighetsutövningen på grund av detta kunde

anses riktad mer direkt mot henne och hennes närmast anhöriga.

Även om det är förståeligt att Carina Forsström Höglunds, Torbjörn Forsströms och

Sol Juncosa Höglunds psykiska lidande efter Engla Höglunds död förvärrades när de

fick reda på att polisutredningen av mordet på Pernilla Hellgren varit undermålig på

sätt som framgår av granskningsrapporten, kan deras begäran om ersättning för sveda

och värk därför inte kan bifallas.

10


T 3967-13

Avdelning 01

Ersättning för kränkning med stöd av skadeståndslagen

Utgångpunkter för bedömningen

Frågan om klagandena är berättigade till ersättning för kränkning ska i första hand

prövas enligt bestämmelserna om statens ansvar för fel och försummelse vid

myndighetsutövning i skadeståndslagen. Statens ansvar för kränkning är där begränsat

till fall där den drabbade har blivit allvarligt kränkt genom brott som innefattar ett

angrepp mot hans eller hennes person, frihet, frid eller ära.

Integritetskränkande angrepp

Klagandena har gjort gällande att de fel och försummelser som förekommit i

polisutredningarna av mordet på Pernilla Hellgren och våldtäktsförsöket i Sandviken

ska anses utgöra tjänstefel.

Tjänstefel är i och för sig är ett sådant brott som kan ge ersättning för kränkning, men

bara när det framstår som en allvarlig kränkning av en viss person, vilket endast

undantagsvis är fallet (se prop. 1972:5 s. 571 samt Bengtsson och Strömbäck, a.a.s. 66

ff. och 121). Omständigheterna i detta fall är inte sådana att det kan sägas föreligga en

undantagssituation av detta slag. Det står visserligen klart att en rad fel begåtts under

utredningen av mordet på Pernilla Hellgren. Polisens felaktiga och bristfälliga

utredningsåtgärder under en förundersökning kan emellertid, även om de i

förlängningen kan leda till allvarliga konsekvenser för enskilda, inte anses utgöra

kränkande angrepp riktade mot enskilda.

Hovrätten konstaterar därför att det, oavsett om polisens agerande hade kunnat

bedömas som tjänstefel, inte varit fråga om sådana angrepp mot klagandena som ger

rätt till ersättning enligt skadeståndslagen.

Frågan är då om klagandena har rätt till skadestånd på grund av att deras mänskliga

rättigheter enligt Europakonventionen blivit kränkta.

11


T 3967-13

Avdelning 01

Ersättning för kränkning med stöd av Europakonventionen

Utgångpunkter för bedömningen

Enligt den praxis som utvecklats av Högsta domstolen har svensk domstol möjlighet

att ålägga staten att betala skadestånd utöver vad som följer av svensk skadeståndsrätt,

i den mån det krävs för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt Europa-

konventionen (se bl.a. NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 584 och Högsta domstolens dom

den 18 oktober 2013 i mål T 5180-11).

Enligt artikel 13 i Europakonventionen har var och en som fått sina rättigheter enligt

konventionen kränkta rätt till rättelse eller kompensation (effektivt rättsmedel). I den

mån det inte finns möjlighet till någon form av kompensation enligt svensk rätt har den

enskilde således rätt att få prövat om skadestånd ändå kan utgå med stöd av

Europakonventionen. Som konstaterats ovan utgår kränkningsersättning enligt

skadeståndslagen endast i fall där någon blivit allvarligt kränkt genom brott. Någon rätt

till kränkningsersättning på grund av fel och försummelse vid myndighetsutövning finns

inte i svensk rätt. I detta avseende saknas således ett effektivt inhemskt rättsmedel.

Klagandena måste därför anses ha möjlighet att kräva kränkningsersättning av staten med

stöd av Europakonventionen.

För att kränkningsersättning ska bli aktuellt krävs för det första att en eller flera av de

rättigheter som ställs upp i Europakonventionen har kränkts. Högsta domstolen har

slagit fast att statens skadeståndsansvar gäller i förhållande till samtliga rättigheter i

konventionen. Även i detta sammanhang måste de drabbade dessutom finnas inom en

skyddsberättigad krets för att skadestånd ska kunna utgå.

Kränkning av artikel 2, 5 och 8 i Europakonventionen

Klagandena har gjort gällande att de fel och försummelser som förekommit i

utredningen av mordet på Pernilla Hellgren har inneburit en kränkning av Engla

Höglunds rätt till skydd för liv, frihet och personlig säkerhet och familjeliv i enlighet

med artikel 2, 5 och 8 i Europakonventionen. Genom att inte ha en resursstark och

12


T 3967-13

Avdelning 01

kompetent spaningsenhet och poliser som utförde utredningen enligt gällande

föreskrifter, menar klagandena att landets medborgare inte tillförsäkrats personlig

säkerhet. - Genom dessa konventionsöverträdelser har även deras rätt till skydd för

familjeliv och privatliv kränkts.

I artikel 5 som handlar om rätten till frihet och säkerhet står det att ”var och en har rätt

till frihet och personlig säkerhet”.

Hovrätten konstaterar att artikel 5 handlar om frihetsberövanden. Den som utan att ha

frihetsberövats lever i en på annat sätt otrygg situation kan inte grunda några

rättigheter på den artikeln (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – en

kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 4 uppl., 2012,

s. 100). Någon kränkning av artikel 5 kan därför inte sägas ha förekommit i det

aktuella fallet.

I artikel 2, om rätten till liv, står: ”Envars rätt till liv skall skyddas genom lag. Ingen

skall avsiktligen berövas livet /---/”. I artikel 8 beskrivs rätten till skydd för privat- och

familjeliv på detta sätt: ”Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt

hem och sin korrespondens. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat

än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn

till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska

välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller

till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”

Artikel 2 och 8 innefattar båda en skyldighet för staten att vidta ändamålsenliga

åtgärder för att skydda enskilda. Under artikel 2 har staten i vissa fall en förpliktelse att

se till att enskildas rätt till liv skyddas i förhållande till andra enskilda. Artikel 8

innehåller en motsvarande skyldighet för staten att i vissa situationer ingripa för att

skydda enskildas integritet och hälsa. Europadomstolen har i fallet Osman mot

Storbritannien (avgörande från den 28 oktober 1998) slagit fast under vilka

förutsättningar staten har en sådan ”handlingsplikt”. Fallet handlade om en lärare som

utvecklat en hotfull fixering vid sin elev Osman. Läraren sköt sedan Osmans far till

döds och skadade Osman allvarligt. Frågan var om myndigheterna gjort vad som

13


T 3967-13

Avdelning 01

ankom på dem för att skydda liv. Europadomstolen konstaterade att för att staten ska

ha en skyldighet att skydda enskildas säkerhet krävs att det föreligger ett verkligt och

omedelbart hot och att myndigheterna känner till eller borde känna till detta hot (se

även Europadomstolens avgörande i målet Maiorano m.fl. mot Italien den 15 december

2009).

Även om det generellt kan sägas föreligga en risksituation så länge en gärningsman går

fri, måste det alltså finnas en mer konkret hotbild för att staten ska ha ett

skadeståndsgrundande ansvar att agera. Vid tiden för Engla Höglunds död kan något

sådant verkligt och omedelbart hot inte sägas ha förelegat. Det har således inte varit

fråga om en sådan faresituation att staten genom sitt agerande – om än bristfälligt –

kan anses ha kränkt enskildas rätt till skydd och säkerhet enligt Europakonventionen.

Av artikel 2 följer även en mer formell skyldighet för staten att utreda orsakerna till

dödsfall. Denna utredningsskyldighet innefattar bl.a. krav på grundlighet, opartiskhet

och att utredningsarbetet ska utföras utan onödiga dröjsmål. Utredningen av mordet på

Pernilla Hellgren kan i och för sig ifrågasättas utifrån de krav på brottsutredningar som

Europadomstolen ställt upp. Som nämnts ovan krävs det dock för att rätt till ersättning

ska föreligga även att klagandena ingår i den krets av personer som rättigheten avser

att skydda – den skyddsberättigade kretsen. Att klagandena med stöd av svenska

skadeståndsrättsliga principer inte anses ersättningsberättigade till följd av bristerna i

utredningen av mordet på Pernilla Hellgren följer av hovrättens resonemang ovan (se

under Rimlighetsavvägning). I detta sammanhang måste dock även Europadomstolens

syn på frågan om vilka som ska anses vara berättigade till skadestånd beaktas. I

Europadomstolens praxis har bristande utredningsåtgärder ansetts utgöra en kränkning

i förhållande till de anhöriga till den utredningen avser (se bl.a. Europadomstolens

avgöranden i mål Shanaghan mot Storbritannien den 4 maj 2001 och Pereira Henriques

m.fl. mot Luxemburg den 9 maj 2006). Den utredning som här konstaterats innehålla

fel och försummelser har inte avsett Engla Höglund, utan Pernilla Hellgren. Inte heller

Europadomstolens praxis ger således stöd för att låta kretsen av ersättningsberättigade

omfatta Engla Höglunds anhöriga.

14


T 3967-13

Avdelning 01

Hovrätten finner alltså inte att statens agerande, vare sig i fråga om skydds- och

utredningsåtgärder eller på annat sätt, inneburit en kränkning av klagandenas

rättigheter enligt Europakonventionen. De känslor av maktlöshet och sorg som Engla

Höglunds familj drabbats av kan därmed inte ge rätt till kränkningsersättning med stöd

av konventionen.

Sammanfattning av hovrättens bedömning i skadeståndsfrågan

Hovrätten finner således att det saknas förutsättningar för att bifalla Carina Forsström

Höglunds, Torbjörn Forsströms och Sol Juncosa Höglunds begäran om skadestånd från

staten. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.

Återförvisning

Eftersom hovrätten har funnit att staten inte är skadeståndsskyldig är det inte aktuellt

att pröva begäran om återförvisning. Detta yrkande har framställts under förutsättning

av att sådan ersättningsskyldighet konstaterats.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång har klagandena godtagit statens ersättningskrav för rättegångs-

kostnader, varför dessa ska dömas ut i enlighet med vad som framgår av domslutet.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2013-12-13

I avgörandet har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsrådet

Marianne Jörgensen, referent, adjungerade ledamoten hovrättsassessorn Karin Lilja

och tf. hovrättsassessorn Patricia Barrefelt.

15

STOCKHOLMS TINGSRÄTT

Avdelning 4 DOM 2013-03-21

Meddelad i

Stockholm

Mål nr

T 2292-12

Dok.Id 1171975 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid

Box 8307

104 20 Stockholm

Scheelegatan 7 08-561 654 10 08-561 650 04 måndag – fredag

08:00-16:00 E-post:

[email protected]

www.stockholmstingsratt.se

PARTER

KÄRANDE

1. Torbjörn Forsström, 620702-7217


770 71 Stjärnsund

2. Carina Forsström Höglund, 680928-7128


770 71 Stjärnsund

3. Sol Juncosa Höglund, 960728-6185


770 71 Stjärnsund

Ombud för 1-3: Advokaten Veronica Johansson

Box 1279

791 12 Falun

SVARANDE

Staten genom Justitiekanslern

Box 2308

103 17 Stockholm

Ombud: Jur.kand. Mikael Ruotsi

Samma adress

______________________

DOMSLUT

1. Käromålen ogillas.

2. Torbjörn Forsström, Carina Forsström Höglund och Sol Juncosa Höglund ska soli-

dariskt ersätta staten dess rättegångskostnad med 40 000 kr, avseende ombuds-

arvode, samt ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till

dess betalning sker.

________________

1Bilaga A

STOCKHOLMS TINGSRÄTT DOM 2013-03-21

T 2292-12

Avdelning 4

BAKGRUND

Falu tingsrätt dömde den 6 oktober 2008 Anders Eklund för mord på Pernilla Hellgren

och Engla Juncosa Höglund (Engla) samt för vissa andra brott. Mordet på Pernilla

Hellgren begicks den 4 juni 2000 och mordet på Engla den 5 april 2008. Kärandena,

som tillhör Englas familj, har framställt skadeståndskrav mot staten och anfört att fel

och försummelser under brottsutredningarna rörande mordet på Pernilla Hellgren och

ett försök till våldtäkt i Sandviken lett till att Anders Eklund inte frihetsberövats och

lagförts före mordet på Engla. Staten har därigenom enligt kärandena ett skadestånds-

rättsligt ansvar gentemot Englas efterlevande.

YRKANDEN M.M.

Carina Forsström Höglund, Sol Juncosa Höglund och Torbjörn Forsström har yrkat att

staten ska förpliktas att till var och en av dem betala 100 000 kr i ersättning för sveda

och värk samt 500 000 kr i ersättning för kränkning, jämte ränta enligt 6 § räntelagen

från den 24 februari 2012 till dess full betalning sker.

Staten har bestritt käromålet. Inget belopp har vitsordats som skäligt i och för sig. Sät-

tet att beräkna ränta har vitsordats.

GRUNDER

Carina Forsström Höglund m.fl.

Det har förekommit fel och försummelser i polisens utredning av mordet på Pernilla

Hellgren i form av brister avseende initiala åtgärder, inre spaning, tipshantering, för-

undersökningsregistrering, specialgranskning av utredningsmaterialet, Riksmordkom-

missionens roll, strategier och arbetsmetoder, registerfrågor, DNA, samverkan och

informationsförmedling inom polisen samt övergripande frågor. Dessa fel och för-

summelser har, vart och ett för sig eller i förening, orsakat Englas död. Det har legat i

farans riktning att Pernilla Hellgrens mördare skulle kunna återfalla i allvarlig brotts-

lighet om han inte kunde identifieras och lagföras för brottet. Denna risk kan inte anses

ha varit oförutsebar eller avlägsen. Felen och försummelserna har, vart och ett för sig

2


T 2292-12

Avdelning 4

eller i förening, lett till att Anders Eklund inte gripits, DNA-testats, frihetsberövats och

lagförts för mordet på Pernilla Hellgren förrän i samband med mordet på Engla. Om

Anders Eklund hade gripits, DNA-testats, frihetsberövats och lagförts i rätt tid hade

han inte kunnat mörda Engla. Staten har således genom fel och försummelser hänför-

liga till brottsutredningen avseende mordet på Pernilla Hellgren vållat Englas död. Det

föreligger ett adekvat orsakssamband.

Då staten ansvarar för skada som vållas genom fel eller försummelser vid myndighets-

utövning som staten svarar för, vilket är fallet såvitt avser polisens brottsutredande

arbete i samband med mordet på Pernilla Hellgren, ska staten i enlighet med 3 kap.

2 § 1 p., 5 kap. 1 § 1 st. 3 p. och 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen ersätta käran-

dena i egenskap av anhöriga för sveda och värk till följd av fysiska och psykiska be-

svär som de drabbats av när det för dem blev klarlagt vilka brister som förekommit i

brottsutredningen avseende Pernilla Hellgrens död.

Ersättning för fel och försummelse i myndighetsutövning kan utges även till tredje

man. Kärandena är att betrakta som skadelidande i skadeståndsrättslig bemärkelse då

de fel och försummelser som föreligger på statens sida har riktats såväl mot Engla

som mot hennes anhöriga; detta då polismyndigheten i sin myndighetsutövning inte

förmått förhindra Anders Eklund från att begå nya allvarliga våldsbrott, vilket lett till

Englas död. Myndighetsutövningen har därför riktats även mot Engla och kärandena

som kommit att drabbas av den.

När kärandena fick veta att Englas död hade kunnat undvikas har de drabbats av ytter-

ligare skada av sveda och värkkaraktär till följd av statens fel och försummelse. Dessa

tillkommande omständigheter innebär att full ersättning för skadan inte har utgått. En

ny period av sveda och värk har inletts efter den akuta sjuktid som prövats i brottmålet.

Den akuta sjuktiden har alltså inte upphört utan är alltjämt pågående.

Kärandena gör gällande att de fel och försummelser som har förekommit i brottsutred-

ningen avseende mordet på Pernilla Hellgren, för vilka staten ansvarar enligt principen

”culpa in eligendo”, har inneburit en kränkning av Englas rätt till skydd för liv, frihet

och personlig säkerhet såsom dessa rättigheter kommer till uttryck i artikel 2 och 5 i

3


T 2292-12

Avdelning 4

Europakonventionen. Genom att inte ha en resursstark och kompetent spaningsenhet

inom polisen för utredningen av mordet på Pernilla Hellgren, i kombination med av-

saknad av poliser som utförde utredningen enligt gällande författningar och anvisning-

ar för polisarbetet, har landets medborgare inte kunnat tillförsäkras personlig säkerhet.

Genom de angivna konventionsöverträdelserna har även kärandenas rätt till skydd för

familje- och privatliv enligt artikel 8 trätts för när. Staten är skyldig att utge ersättning

till kärandena för den kränkning av deras personliga integritet som konventionsöver-

trädelserna inneburit.

Vidare gör kärandena gällande att de fel och försummelser som har förekommit i

brottsutredningen avseende mordet på Pernilla Hellgren är att betrakta som tjänstefel.

Det krävs inte att någon av de poliser som gjort utredningen dömts för tjänstefel.

Ersättning för fel och försummelse i myndighetsutövning kan utges även till tredje

man. Kärandena är att betrakta som skadelidande i skadeståndsrättslig bemärkelse då

de fel och försummelser som föreligger på statens sida har riktats såväl mot Engla som

mot hennes anhöriga; detta då polismyndigheten i sin myndighetsutövning inte förmått

förhindra att Anders Eklund begick nya allvarliga våldsbrott, vilket i sin tur lett till

Englas död. Statens vårdslöshet har riktat sig direkt mot kärandena.

Staten är skadeståndsskyldig gentemot kärandena då staten, genom brottsligt hand-

lande i form av tjänstefel av berörda befattningshavare, allvarligt kränkt kärandenas

personliga integritet. Staten ska ersätta den skada som kränkningen inneburit i enlighet

med bestämmelserna i 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Staten

Staten vitsordar att felaktigheter och brister förekommit i polisens utredning av mordet

på Pernilla Hellgren i de hänseenden som kärandena påstått. Staten har förnekat att

sådana fel och/eller brister förekommit under utredningen av försöket till våldtäkt i

Sandviken.

4


T 2292-12

Avdelning 4

Staten bestrider att de påstådda enskilda felaktigheterna och bristerna som kärandena

gjort gällande var för sig når upp till skadeståndsgrundande fel eller försummelse.

Bristerna bör med, med hänsyn till deras sakliga och tidsmässiga samband, bedömas

under följande kategorier:

1. Avsaknad av en övergripande och systematisk arbetsmetod.

2. Brister i styrningen och ledningen av utredningen.

3. Otillräcklig dokumentation av förundersökningsbeslut och åtgärder.

Staten gör gällande att de brister i utredningen avseende mordet på Pernilla Hellgren

som käranden hänfört sig till varken var för sig eller i förening kan anses ha orsakat

Englas död. Det är för avlägset och oförutsägbart. Staten bestrider följaktligen att det

föreligger ett adekvat orsakssamband.

Staten vitsordar att polisens brottsutredande arbete i samband med mordet på Pernilla

Hellgren innefattat myndighetsutövning som staten svarar för på det sätt som avses i

3 kap. 2 § skadeståndslagen. Förundersökningen avseende mordet på Pernilla Hell-

gren, och eventuella brister i denna brottsutredning, har dock inte innefattat myndig-

hetsutövning mot vare sig Engla eller mot kärandena. Kärandena tillhör därför inte den

krets som kan tillerkännas ersättning med anledning av eventuella fel och försummel-

ser hänförliga till förundersökningen. Någon ersättning kan därför inte utgå till käran-

dena med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen, varken för personskada eller för kränk-

ning.

Svea hovrätt har i en dom den 6 mars 2009 förpliktat Anders Eklund att ersätta käran-

dena med 75 000 kr vardera för de personskador i form av psykiskt lidande av över-

gående natur (sveda och värk) som drabbat dem till följd av dödsfallet. Kärandena har

genom domen erhållit full ersättning för dessa skador. Något utrymme att tillerkänna

kärandena ersättning för samma skada ytterligare en gång finns inte.

Staten bestrider vidare att kärandena lidit någon ersättningsgill personsskada. Det har

inte inträtt någon akut sjukdomstid i samband med att kärandena fick del av gransk-

ningsrapporten.

5


T 2292-12

Avdelning 4

Det har inte förekommit någon kränkning av kärandenas konventionsrättigheter. Arti-

kel 5 i Europakonventionen handlar om frihetsberövanden. Den som utan att ha berö-

vats friheten lever i en otrygg situation kan inte härleda några rättigheter ur artikeln.

För att en positiv förpliktelse för staten att skydda en medborgare ska uppkomma en-

ligt artikel 2 eller 8 i Europakonventionen krävs att det finns ett verkligt och omedel-

bart hot mot en identifierbar individ samt att myndigheterna känner till eller borde

känna till detta hot. Vid den aktuella tidpunkten kan det inte anses ha förelegat ett

verkligt och omedelbart hot mot Englas liv och säkerhet. Det var ett tragiskt samman-

träffande att hon föll offer för Anders Eklund. Staten har således inte åsidosatt Englas

rättigheter enligt artikel 2 eller 8 i Europakonventionen.

Skadestånd för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen förutsätter vidare att den

ideella skadan vållats genom brottslig handling. Endast vissa tjänstefelsbrott kan med-

föra ersättningsskyldighet för ideell skada. Avgörande är om handlingsnormen som

åsidosatts har den enskildes integritet som skyddsobjekt. De åsidosättanden som är

aktuella i detta mål kan inte anses utgöra ett sådant handlande som ger rätt till kränk-

ningsersättning, även om de skulle utgöra tjänstefel.

PARTERNA HAR UTVECKLAT SINA STÅNDPUNKTER I HUVUDSAK

ENLIGT FÖLJANDE

Carina Forsström Höglund och medparter

Redan år 2004 riktade Justitieombudsmannen (JO) kritik mot polismyndigheten i ut-

redningen av mordet på Pernilla Hellgren. JO uttalade att han "utgår från att den fram-

deles på ett bättre sätt än tidigare bevakar att den ges nödvändig information om läget i

utredningen och att det finns tillräckliga resurser for att bearbeta eventuella tips och

uppslag". Handläggningen av polisutredningen om mordet på Pernilla Hellgren har

granskats av vice chefsåklagaren Bo Lindgren och härefter av överåklagaren Peter

Hertting inom ramen för en förundersökning avseende misstanke om tjänstefel hos

utredande polismän. Till grund för granskningarna låg två anmälningar. I det ena fallet

kom förundersökning inte att inledas och i det andra fallet lades förundersökningen

6


T 2292-12

Avdelning 4

ned. Bo Lindgren fann emellertid att ett antal handlingar inkomna till polismyndighet-

en eller upprättade vid denna under tiden augusti 2005 − april 2008 inte handlagts i

enlighet med de rutiner som tillämpades for utredningsarbetet vid myndigheten.

Vidare uttalade Bo Lindgren att "handlingarna hade närmare bestämt inte registrerats i

den förundersökningsbas som upprättats för ärendet. Det gick däremot inte att bedöma

om och i vilken utsträckning varje enskild handling hade föranlett någon specifik åt-

gärd". Varför någon sådan bedömning inte kunde göras framgår inte av beslutet eller

av promemorian. Bo Lindgren drog dock slutsatsen att dessa handlingar "med mycket

stor sannolikhet, trots detta, varit föremål for någon typ av bedömning och priorite-

ring".

Peter Hertting har i sitt beslut anfört att "förhörsuppgifterna och det skriftliga mate-

rialet visar vidare att det under aktuell tid förekommit initiativ på olika nivåer avseende

uppföljning, prioritering och personalförstärkning med avseende särskilt på det mord

som kom att utredas under .-.-.-.-", således mordet på Pernilla Hellgren.

I november 2006 inkom ett tips som specifikt avsåg Anders Eklund. Vad som gjorde

att man inte närmare utredde detta tips framkommer inte i vare sig Bo Lindgrens eller

Peter Herttings beslut. Så sent som år 2007-2008 stod Anders Eklund på en lista för

s.k. "topsning" (salivtest for DNA-prov). Svaret på varför denna ”topsning” inte ge-

nomfördes med omedelbar skyndsamhet mot bakgrund av att ett specifikt tips fanns

avseende just Anders Eklund och då Anders Eklund i övrigt motsvarande gärnings-

mannaprofilen och var bosatt i ett nära geografiskt område från brottsplatsen, har inte

klarlagts i granskningarna.

Enligt kärandenas uppfattning är inte den utredning som vidtagits av Bo Lindgren eller

Peter Hertting tillräckligt klargörande. Riksåklagaren fann emellertid inte skäl att

överprova besluten.

I den slutrapport som Rikspolisstyrelsen avgav den 4 februari 2010 framfördes allvar-

lig kritik mot polisens arbete med utredningen av mordet på Pernilla Hellgren. Rikspo-

lisstyrelsen konstaterade att polisens utredning av mordet inte hållit den kvalitet som

7


T 2292-12

Avdelning 4

kan krävas. Granskningen genomfördes av en inspektionsgrupp, under ledning av pro-

fessor Leif G W Persson, Rikspolisstyrelsen, och vice överåklagaren Mikael Björk,

Åklagarmyndigheten.

Av rapporten framgår bl.a. att Anders Eklund var nr 21 på listan från signalements-

registret med "daktade" (daktyloskoperade) män för våldtäkt och försök till våldtäkt

som Riksmordskommissionen hade tagit fram år 2001. Det gjordes dock ingen kontroll

av personerna på listan varken av Riksmordkommissionen eller Polismyndigheten Da-

larna.

På en särskild lista över de 38 män som fanns med i ursprungsmaterialet och som var

mantalsskrivna i Gävleborgs län, var Anders Eklund en av dessa. Anders Eklund står

på cirka fjärde plats av de 38 männen. Av okänd anledning gjordes ingen närmare kon-

troll av dessa män. Inte heller hölls några förhör med de personer som fanns utanför

Dalarnas län trots att Anders Eklund fanns högt upp på bägge listorna. När inspek-

tionsgruppen gjorde sin granskning påträffades inte Anders Eklunds utdrag från man-

talsregistret i bunten med de 38 män som var skrivna i Gävleborgs län.

Inspektionsgruppen har kontrollerat att Anders Eklund faktiskt var mantalsskriven i

Gävleborgs län vid den aktuella tidpunkten. Anders Eklunds registerutdrag var det

enda utdrag som saknades i ”Gävleborgsbunten”.

Inspektionsgruppen har inte kunnat klarlägga när Anders Eklund försvann ur ”Gävle-

borgsbunten”. Inspektionsgruppen kunde dock inte "undgå att misstänka att någon med

tillgång till utredningsmaterialet i det skede då polisen i Dalarna hade facit på hand,

har anmält sig själv för utredning av eventuella tjänstefel i samband med deras hand-

läggning av mordet på Pernilla Hellgren och står inför en granskning av Riksenheten

för polismål som inleds i maj 2008, valt att städa bort honom ur förundersöknings-

materialet för att undvika ytterligare besvär”.

Av ett pressmeddelande från Åklagarmyndigheten den 4 februari 2010 framgår bl.a.

att det tips som specifikt avsåg Anders Eklund, och som kom in i november 2006,

alltjämt låg obearbetat 16 månader senare då Engla mördades.

8


T 2292-12

Avdelning 4

Från Inspektionsgruppens rapport noteras särskilt följande förhållanden.

Spaningsorganisationen m.m.

Den spaningsorganisation som sattes upp efter mordet på Pernilla Hellgren var långt

ifrån fullständig och inte i överensstämmelse med de anvisningar som sedan länge

funnits inom polisen. Det är först när Riksmordkommissionen anlände fem månader

efter mordet som man skapade en fullständig organisation i enlighet med gällande an-

visningar.

De inledande dörrknackningsförhören har inte genomförts med den kvalitet som krävs.

Ordningspolisen som utförde dörrknackningen hade varken egen erfarenhet av meto-

den eller fått någon särskild vägledning inför uppdraget. Det hade varit värdefullt att

tidigt kunna slutföra dörrknackningen på ett systematiskt sätt. Detta försökte polisen

åtgärda, men alltför sent, när Riksmordkommissionen anlände till Falun.

En ung flicka i Falun bevittnade mordet och i efterhand har hennes iakttagelser visat

sig vara förstklassiga. Även gärningsmannaprofilgruppen fäste stor vikt vid flickans

uppgifter. Viktiga delar av hennes vittnesmål följdes dock upp alldeles för sent. Flick-

an berättade för sin mamma om vad hon sett bara minuter efter det att hon hade bevitt-

nat brottet. Hennes mamma hördes dock först drygt två månader efter mordet. Flickan

chattade även med kamrater i nära anslutning till brottet men hennes dator kontrollera-

des inte förrän efter drygt ett halvår. Inspektionsgruppen konstaterade att det ”fanns

inga som helst skäl att inte göra detta omedelbart och med tanke på det värde som man

uppenbarligen tillmätte hennes berättelse är det svårbegripligt att polisen i Falun inte

gjorde det”.

Det utgör fel/eller försummelse att

− spaningsorganisationen inte var fullständig och i överensstämmelse med de

anvisningar som finns inom polisen,

− dörrknackningsförhören inte genomfördes med den kvalitet som krävs,

9


T 2292-12

Avdelning 4

− ordningspolisen som utförde dörrknackningen varken hade erfarenhet eller

vägledning inför uppdraget,

− viktiga delar av flickans vittnesmål följdes upp för sent,

− flickans mamma hördes för sent, drygt två månader efter mordet, samt att

− flickans dator kontrollerades för sent, drygt ett halvår efter mordet.

Inre spaning

I inledningsskedet av utredningen har sökningar gjorts på personer och händelser i

olika register, men då mest koncentrerade till Falun och Dalarna. Vid granskningen

framkom att det inte gjorts några mera omfattande registerslagningar förrän i slutske-

det av Riksmordkommissionens medverkan i ärendet i januari 2001. Detta visade en-

ligt inspektionsgruppen att den initiala resurstilldelningen för inre spaning varit efter-

satt och allt för knapp och att spaningsledningen inte insett betydelsen av sådan regis-

terinformation.

När gärningsmannaprofilgruppen gjorde sin analys skulle gruppens rapport ha kunnat

utgöra ingångsvärden för att göra systematiska sökurval i registren. Mer omfattande

åtgärder av det slaget genomfördes dock först i januari 2001 när Riksmordkommiss-

ionen kommit in i ärendet.

Inspektionsgruppen gör gällande att det är uppenbart att utredningen saknat en strategi

för hur man skulle följa upp och slutföra arbetet med de registersökningar över poten-

tiella gärningsmän som Riksmordkommissionen tog fram. I stället har utreningsarbetet

enligt inspektionsgruppen i alldeles för hög grad fått styras av tips från allmänheten.

Spaningsledningen har vid upprepade tillfällen vänt sig till allmänheten för att få tips

och man har fått in betydligt fler än man kunnat hantera. I den uppkomna situationen

har polisen avvikit från allmänt vedertagna polislära arbetsinsatser och kriminologiska

fakta för att i stället ”hoppa från tuva till tuva” som inspektionsgruppen beskriver det.

Tusentals tips har granskats som inte haft med saken att göra, men åtminstone ett av

tipsen som var av avgörande betydelse, som kom in hösten 2006, har legat obearbetat i

10


T 2292-12

Avdelning 4

ett och ett halvt år och var fortfarande inte åtgärdat när gärningsmannen begick mordet

på Engla i april 2008.

Listor över mobiltelefontrafik i Falun under kvällen och natten då Pernilla Hellgren

mördades finns med i utredningsmaterialet. Däremot har det inte gjorts några systema-

tiska analyser av dessa telefonlistor och det finns inte heller någon dokumentation av

några försök att se vilka abonnenter på dessa listor som förekommer i brotts- och spa-

ningsregister.

Det inre spaningsarbetet, ”i den mån det förekommit”, har enligt utredarna inte heller

bedrivits kontinuerligt över tid. Ingen har följt upp eller gjort nya kontroller i registren.

Polisens register är ”levande” i den mening att de kontinuerligt kompletteras med ny

information vilket är särskilt intressant när man talar om gärningsmän med hög åter-

fallsbenägenhet. Enligt gärningsmannaprofilgruppen var risken stor att den sökte gär-

ningsmannen skulle återfalla i brott. I utredningar som pågått en längre tid finns det

enligt inspektionsgruppen starka skäl att göra uppföljningar av tidigare registerslag-

ningar.

När inspektionsgruppen rekonstruerat de sök- och urvalsmöjligheter som fanns när

Pernilla Hellgren mördades kan gruppen konstatera att det ”med en kompetent och

resursstark inre spaning skulle ha gått att få in hennes gärningsman Anders Eklund i

utredningen inom de närmaste månaderna efter mordet och således redan innan Riks-

mordkommissionen anlände till Falun”.

Det utgör fel och/eller försummelse att

− det inte gjordes några mer omfattande registerslagningar förrän i slutskedet

av Riksmordkommissionens medverkan i ärendet i januari 2001,

− den initiala resurstilldelningen för inre spaning varit eftersatt och allt för

spaningsledningen inte insett betydelsen av registerinformation,

− gärningsmannaprofilgruppens analys inte användes som ingångsvärden för

att göra systematiska sökurval i registren förrän Riksmordkommissionen

kommit in i ärendet i januari 2001,

11


T 2292-12

Avdelning 4

− utredningen saknat en strategi för hur man skulle följa upp och slutföra arbe-

tet med de registersökningar över potentiella gärningsmän som Riksmord-

kommissionen tog fram,

− utredningsarbetet i alldeles för hög grad fått styras av tips från allmänheten,

− polisen inte haft kapacitet att hantera den stora mängd tips som kommit in,

− polisen avvikit från allmänt vedertagna polisiära arbetsinsatser och krimino-

logiska fakta vid hantering av inkomna tips,

− ett av tipsen som kom in hösten 2006 och som var av avgörande betydelse

låg obearbetat i ett och ett halvt år,

− det inte gjordes några systematiska analyser av dessa telefonlistor som finns

med i utredningsmaterialet,

− det inte gjorts några försök att se vilka abonnenter på listorna som före-

kommer i brotts- eller spaningsregister,

− det inre spaningsarbetet inte bedrivits kontinuerligt över tid, samt att

− polisen inte har följt upp eller gjort nya kontroller i registren.

Tipshantering

Under hela utredningstiden av mordet på Pernilla Hellgren är mordet ett mycket om-

skrivet brott och polisen vände sig vid flera tillfällen till allmänheten för att få tips.

Även om inspektionsgruppen tycker att det verkar ha funnits kapacitet att hantera in-

flödet av tips i utredningens inledningsskede har den kapaciteten inte funnits längre

fram i utredningen.

I oktober 2003 har JO gjort bedömningen att Polismyndigheten Dalarna inte hade tid

att utreda de tips som kommit in då endast en polis var avsatt att sköta tipshanteringen

vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter. JO gjorde vidare bedömningen att han ut-

gick ifrån att polismyndigheten i fortsättningen skulle bevaka att ”tillräckliga resurser

fanns för att bearbeta tips och uppslag”. JO betonade att ”grova våldsbrott såsom mord

och dråp hör till den typ av brottslighet som ska ges högsta prioritet. Det är därför sär-

skilt viktigt att polisen tilldelar sådana utredningar de resurser som erfordras för att

12


T 2292-12

Avdelning 4

ärendena ska kunna utredas på ett effektivt och kompetent sätt”. Inspektionsgruppen

konstaterar att JO:s kritik högst tillfälligt hörsammades.

Den spaningschef som tillträdde sommaren 2004 försökte vid flera tillfällen att få

ytterligare resurser för tipshantering. När han väl fick ytterligare resurser i början av år

2008 var det alltför sent. Tips av avgörande betydelse hade då legat obearbetat sedan

mitten av år 2006.

Inspektionsgruppen anser att neddragningar av personella resurser i ett ärende av den

här digniteten måste föregås av en konsekvensanalys av ansvarig operativ chef. Den

analysen måste bland annat ta hänsyn till risken för att gärningsmannen återfaller i

grov brottslighet. En annan faktor som måste beaktas är hur en påtaglig resursneddrag-

ning påverkar medborgarnas känsla av trygghet in samhället. Någon sådan konse-

kvensanalys av ansvarig operativ chef har inte skett, trots att gärningsmannaprofil-

gruppen bedömt återfallsrisken som hög.

Inspektionsgruppen noterar vidare att ett tips inkom till polisen i Dalarna den 27 no-

vember 2006 som pekade ut Anders Eklund som en person som var lik fantombilden.

Tipset ringdes in av en anonym person men det är inte dokumenterat vem som tog

emot samtalet. Det framgår att den som tagit emot tipset gjort en slagning på Anders

Eklund och fått fram att han bodde i Torsåker några mil från Falun och att han bl.a. var

dömd för sexuellt tvång. Ändå bedömde ansvariga poliser att detta tips ”inte stack ut”

mer än andra tips. Inspektionsgruppen fann detta svårbegripligt då en övervägande

majoritet av de cirka tusen personer som tipsare pekat ut varit helt ostraffade. Någon

bearbetning av tipset gjordes inte.

Om det hade bearbetats skulle man först ha försökt att få tag på den polis som tog emot

tipset, mottagaren av tipset skulle ha vidtagit den självklara åtgärden att uppge namn,

och sedan skulle försök ha gjorts att få fram kompletterande information om den ano-

nyme uppgiftslämnaren; t.ex. om tipset fanns inspelat m.m. Enligt inspektionsgruppen

skulle en ordentlig registerslagning då tipset hamnade på utredningens bord dessutom

ha visat att Anders Eklund dömts för sexual- och våldsbrott. Det skulle även ha fram-

gått att han hade behörighet att köra lastbil, vilket var en viktig omständighet då det i

13


T 2292-12

Avdelning 4

ett spår i utredningen fanns intresse av just lastbilschaufförer med anknytning till

brottsplatsens närområde. Vidare skulle en ordentlig registerslagning visat att Anders

Eklund efter sin frigivning år 1998 fortsatt med brott med sexuella motiv, bl.a. bara en

dryg månad efter mordet på Pernilla Hellgren. Om man dessutom tagit fram ett foto på

Anders Eklund skulle tipset för en kompetent utredare ha framstått som i högsta grad

intressant.

Dessa registeråtgärder som nyss beskrivits utgör ”minimikrav” enligt inspektionsgrup-

pen för en korrekt fortsatt bedömning, prioritering och beslut om åtgärder. Först den

27 februari 2008 inkom polisen i Gävleborg med en skriftlig begäran om förhör och

topsning av Anders Eklund från polisen i Dalarna. Denna begäran åtgärdades inte av

för inspektionsgruppen okänd anledning före mordet på Engla.

Inspektionsgruppen riktar allvarlig kritik mot den operativa ledningen för Polismyn-

digheten i Dalarna, för dess underlåtenhet att ordna en fortlöpande resurstilldelning i

utredningen och därmed göra det möjligt för spaningsledningen i ärendet att hantera

det hela tiden omfattande inflödet av tips till utredningen. Att tipsen inte fördes in i

förundersökningsbasen är inte lika allvarligt som avsaknaden av professionell hante-

ring av ingångsvärdena i tipsen när de väl hamnat på utredningens bord. Enligt In-

spektionsgruppen har all information som kommer in rätt till en seriös behandling in-

nan den kan avföras, om det är tips av denna dignitet är det ”långt allvarligare än så”

enligt Inspektionsgruppen.


− endast en polis var avsatt att sköta tipshanteringen, dessutom vid sidan av

sina ordinarie arbetsuppgifter,

− extra resurser för att sköta tipshanteringen tillsattes först i början av år 2008

då det var alltför sent,

− någon konsekvensanalys av den påtagliga resursneddragningen inte gjorts av

ansvarig operativ chef,

− det inte är dokumenterat vem som tog emot samtalet med det anonyma tipset

den 27 november 2006,

14


T 2292-12

Avdelning 4

− bearbetningen av tipset den 27 november 2006 inte gjordes av ansvariga

poliser när tipset hamnade på utredningens bord,

− en ordentlig registerslagning av tipset den 27 november 2006 inte gjordes

när tipset hamnade på utredningens bord,

− skriftlig begäran om förhör och topsning av Anders Eklund inkom till Poli-

sen i Gävleborgs län först den 27 februari 2008, när tipset då varit obearbetat

sedan den 27 november 2006,

− förhör och topsning av Anders Eklund av den 27 februari 2008 inte åtgärdats

före mordet på Engla,

− den operativa ledningen för Polismyndigheten Dalarna underlåtit att ordna

en fortlöpande resurstilldelning i utredningen, samt att

− att tipset av den 27 november 2006 inte infördes i förunderökningsbasen.

Förundersökningsregistrering

Förundersökningsregistreringen är bl.a. ett sätt att systematisera och strukturera utred-

ningsmaterialet som möjliggör en kontroll av upprättade handlingar. Det har före-

kommit en kortvarig eftersläpning av registreringen i inledningsskedet av utredningen.

Därefter har den fungerat, men registret är gammalt och det kräver stor personalinsats

för att föra in uppgifter i registret.


− förundersökningsregistrering i inledningsskedet av utredningen släpat efter,

samt att

− förundersökningsregistret var föråldrat och krävde stor personalinsats för att

föra in uppgifter i registret.

Specialgranskning av utredningsmaterialet

Vid inspektionsgruppens granskning av utredningen påträffades omgående Anders

Eklunds namn i utredningsmaterialet. Den 22 januari 2001 gjorde Riksmordkommiss-

ionen en registersökning i signalementsregistret på samtliga personer i länet som ”dak-

tats” (daktyloskoperats) för våldtäkt och försök till våldtäkt. Redan ett halvår efter

15


T 2292-12

Avdelning 4

mordet på Pernilla Hellgren förekom således Anders Eklund som en av drygt 1 200

personer i utredningsmaterialet.

Det hade varit enkelt att begränsa gruppen om 1 200 personer till 300 – 400 personer

genom att utesluta de som uppenbart inte överensstämde med det signalement som

fanns i utredningen. Så skedde inte. Därefter hade det varit möjligt att begränsa urvalet

geografiskt genom att arbeta sig ut från brottsplatsen och kontrollera personer utifrån

deras närhet till brottsplatsen. Inte heller denna geografiska gallring genomfördes.

Om avståndet mellan personernas adress vid tidpunkten för brottet och brottsplatsen

kontrollerats hade Anders Eklund varit nummer 21 i ordningen av de 1 213 personer

som fanns på den ursprungliga listan. Enligt inspektionsgruppen skulle Anders Eklund

sannolikt ha hamnat ännu högre upp på listan om den inledande gallringen utifrån sig-

nalement genomförts.

Dessa två gallringar är enligt inspektionsgruppen standardåtgärder i en utredning av

detta slag. Om man hade genomfört dessa standardåtgärder är Inspektionsgruppen

övertygade om att man hittat Anders Eklund redan i utredningens inledningsskede.

I stället för att utföra nyssnämnda standardåtgärder tycks det enligt inspek-

tionsgruppen vara så att det funnits en tanke att gradvis utöka sökandet enligt gällande

rutiner, detta då det gjorts en särskild lista över de 38 män i ursprungsmaterialet som

var mantalsskrivna i Gävleborgs län och där Anders Eklund var en av dem. Av okänd

anledning valde man inte att gå vidare med en närmare kontroll och förhör av de per-

soner som fanns utanför Dalarna. Det förefaller enligt Inspektionsgruppen vara så att

hela denna sökning läggs ner och att detta sker i princip omgående när Riksmordkom-

missionen lämnat utredningen i mars 2001.

Först i augusti 2001 lades listan med män från Gävleborgs län in i basen och då utan

att s.k. persondokument för varje person upprättas. Det innebar att personernas namn

inte blev sökbara. Enligt Inspektionsgruppen talar detta möjligen för att man inte haft

för avsikt att kontrollera dessa män trots att avståndet mellan Gävle och Falun är

mindre än tio mil och trots att arbetet med att lista männen redan var gjort. Inspek-

16


T 2292-12

Avdelning 4

tionsgruppen tolkar detta som ”något slags utredningsteknisk ambivalens” tillsammans

med ”synnerligen dåliga kunskaper om hur de aktuella registren är uppbyggda”.

Vid inspektionsgruppens granskning var Anders Eklunds utdrag från bunten med de 38

män skrivna i Gävleborgs län försvunnet. Hans utdrag var det enda som saknades och

han skulle med säkerhet funnits bland de 38 männen då inspektionsgruppen kontrolle-

rat att han var mantalsskriven i Gävleborgs län vid tidpunkten för brottet.

Hur det gått till när Anders Eklunds utdrag försvann ur Gävlebunten är oklart, men

inspektionsgruppen kan inte undgå att misstänka att någon med tillgång till utred-

ningsmaterialet valt att städa bort Anders Eklund ur förundersökningsmaterialet för att

undvika ytterligare besvär. Inspektionsgruppen ser ”utomordentligt allvarligt på det

inträffade” men gruppen har inte haft i uppdrag att göra en disciplinär granskning i den

aktuella utredningen.

Enligt inspektionsgruppen går det inte att ha ett ”slentrianmässigt förhållande till läns-

och distriktsgränser” som skett i denna utredning. Det är inte rimlig arbetsmetodik att

prioritera kontroll av män som bor tio mil från brottsplatsen, inom länsgränsen, fram-

för en person som bor fem mil bort, men utanför länsgränsen.

Vidare var det enligt inspektionsgruppen oskickligt av spaningsledningen att inte följa

upp de uppgifter ur signalementsregistret som Riksmordkommissionen till sist tog

fram åt dem, då det var fråga om en grupp män som varit misstänkta för mycket allvar-

liga brott med sexuella motiv, precis en sådan person som man sökte efter. Vid en så-

dan uppföljning skulle man ha kunnat se att ett flertal män i närområdet, utöver Anders

Eklund, förekom som notoriska sexualbrottslingar och att de varit ”daktade” ett flertal

gånger för sådana brott. Det självklara hade varit att göra en kontroll av dem i särskild

ordning innan de kunde avföras från utredningen. Det är även förvånande att ett tänk-

bart urval av män utanför Dalarna inte markerats som persondokument för inläggning i

förundersökningsbasen. Inspektionsgruppen konstaterar att man i flera fall kan se att

tips har inkommit till utredningen om män på denna lista som därefter förhörts och

DNA-testats i efterhand. Tydligen har spaningsledaren då litat mer på allmänhetens

tips än sitt eget arbete och den information man redan tagit fram.

17


T 2292-12

Avdelning 4


− polisen inte uteslutit de personer i registerslagningarna som uppenbart inte

överensstämde med det signalement som fanns i utredningen,

− polisen inte begränsat urvalet av personerna i registerslagningarna geogra-

fiskt genom att arbeta sig ut från brottsplatsen och kontrollera personer uti-

från deras närhet till brottsplatsen,

− polisen inte valt att gå vidare med en närmare kontroll och förhör av de per-

soner i registerslagningarna som fanns utanför Dalarna,

− persondokument inte upprättats för varje man från Gävleborgs län som fanns

på listan,

− poliserna har synnerligen dåliga kunskaper om hur de aktuella registren är

uppbyggda,

− polisen haft ett slentrianmässigt förhålland till läns- och distriktsgränser i

utredningen, bl.a. då kontroll av män som bor tio mil från brotts-platsen,

inom länsgränsen, prioriterats framför en person som bor fem mil bort men

utanför länsgränsen,

− spaningsledningen inte följt upp de uppgifter ur signalementsregistret som

Riksmordkommissionen till sist tog fram åt dem, samt att

− de ”daktade” personerna i närområdet från brottsplatsen skulle ha kon-

trollerats i särskild ordning innan de kunde avföras från utreningen.

Riksmordkommissionens roll

Enligt inspektionsgruppen har det framkommit att polisen i Dalarna i stor utsträckning

förlitade sig på Riksmordkommissionen när kommissionen väl var på plats och att man

när denna förstärkning lämnade Dalarna i februari – mars 2001 trappade ner de egna

resurserna mer än nödvändigt. Riksmordkommissionens arbete resulterade i det regis-

terutdrag där Anders Eklund ingick. Däremot åtgärdades inte det som kvarstod av

sökresultatet, d.v.s. samtliga män på listan som inte var skrivna i Dalarna, sedan Riks-

mordkommissionen lämnat Dalarna.

18


T 2292-12

Avdelning 4

Enligt inspektionsgruppen borde spaningsledningen i Dalarna efterfrågat eller fått di-

rektiv om hur de skulle arbeta vidare. Så har dock inte skett. Det fanns inga rutiner för

hur en sådan fortsatt handläggning skulle gå till. Det är viktigt att adekvata arbetsme-

toder och uppgifter säkerställs som den lokala polisen kan arbeta vidare med när

Riksmordkommissionen har lämnat. Enligt inspektionsgruppen har överlämningen från

Riksmordkommissionen till Polismyndigheten Dalarna inte skett på ett tillfredsstäl-

lande sätt.


− det som kvarstod av sökresultatet d.v.s. samtliga män på listan som inte var

skrivna i Dalarna inte åtgärdades när Riksmordkommissionen lämnade Da-

larna,

− spaningsledningen i Dalarna inte efterfrågat eller fått direktiv om hur de

skulle arbeta vidare, samt att

− rutiner för handläggning, adekvata arbetsmetoder och uppgifter efter över-

lämning från Riksmordkommissionen saknades/inte skett på ett tillfredsstäl-

lande sätt.

Strategier och arbetsmetoder

Enligt inspektionsgruppen är det mest slående vid granskningen av utreningen att

övergripande strategi och systematisk arbetsmetod saknas i ärendet. Därtill har det

framkommit brist på resurser att hantera inflödet av tips. Emellertid har det funnits

resurser för 800 DNA-undersökningar. Den lokala spaningsledningen vid polisen i

Dalarna har enligt Inspektionsgruppen saknat den kompetens som krävs för att leda

och genomföra den här typen av spaningsarbete. Då övergripande strategi och syste-

matisk arbetsmetod saknats har även dokumentationen av utredningen brustit. Inspek-

tionsgruppen framhåller vikten av att en ansvarig i en mordutredning för en logg (dag-

bok) över beslut, överväganden, prioriteringar, involverad personal m.m. Delar av ut-

redningen i ärendet är mycket bristfälligt dokumenterat och har fått ”återskapas” av

inspektionsgruppen.

19


T 2292-12

Avdelning 4

Före år 2003 fanns det enligt inspektionsgruppen inget direkt krav på logg i den s.k.

”mordbibeln”, men efter införandet av PUG (Polisens metodstöd av utredning av grova

brott) år 2003 borde dokumentationen och arbetsmetodiken varit bättre enligt inspek-

tionsgruppen.


− övergripande strategi och systematisk arbetsmetod saknades i ärendet,

− den lokala spaningsledningen vid polisen i Dalarna saknat den kompetens

som krävs för att leda och genomföra den här typen av spaningsarbete,

− dokumentationen av utredningen brustit, samt att

− ansvarig för mordutredningen inte fört en logg över beslut, överväganden,

prioriteringar etc.

Registerfrågor

Anders Eklund har både före och efter mordet på Pernilla Hellgren begått sexualbrott

och han har hela sitt liv bott dryga fyra mil från Falun. Han är dömd för försök till

våldtäkt i Gävle, där händelsen är påfallande lik det som senare hände Pernilla Hell-

gren. Anders Eklund dömdes till fängelse i ett år och tio månader. Han dömdes även

till fängelse i fyra månader för sexuellt tvång, där brottet skedde i Torsåker i mars

1998. Han dömdes även till dagsböter för sexuellt ofredande som skedde i Sandviken

år 2000.

I november 2004 anträffades Anders Eklund av vaktmästare i flickornas omklädnings-

rum i Rättviksskolan och avvisades från platsen. Enligt det underrättelseuppslag som

upprättades av polisen var han ”känd av polisen i Hofors”. I juli 2006 gjorde sig An-

ders Eklund skyldig till försök till våldtäkt mot en kvinna i Sandviken, vilket uppdaga-

des först i samband med mordet på Engla. Anders Eklund dömdes för försök till våld-

täkt.

Det inspektionsgruppen inte tagit upp i granskningen är att polisen i Sandviken hade

två fotografier av Anders Eklund som togs av ett vittne till våldtäktsförsöket i juli

20


T 2292-12

Avdelning 4

2006. Förundersökningen lades dock ner och återupptogs inte förrän efter mordet på

Engla. Eftersom Anders Eklund var ”känd av polisen i Hofors” skulle polisen i grann-

kommunen Sandviken försökt identifiera gärningsmannen vid våldtäktsförsöket i

Sandviken genom att visa upp bilderna för kollegorna i grannkommunerna eller jäm-

fört signalementet och tillvägagångssätt med aktade män i närområdet.

Våldtäktsförsöket i Sandviken registrerades inte i CBS (centrala brottsspaningsregist-

ret). Inte heller händelserna 1994 och 1998 registrerades i där. CBS innehåller uppgif-

ter om tillvägagångssätt vid begångna brott. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och

allmänna råd är samtliga tre brott sådana att de skulle ha registreras i CBS och även i

allmänna spaningsregistret (ASP). Inspektionsgruppen har förvisso inte haft att

granska utredningen av våldtäktsförsöket, men handhavandet hos polisen i Sandviken

är likväl av vikt för bedömningen av statens fel och/eller försummelser då även polisen

i Sandviken står under statens ansvar. Inspektionsgruppen har dock tagit upp Falupoli-

sens bristande samverkan med andra polismyndigheter vad gäller våldtäktsförsöket i

Sandviken.

CBS- och ASP-registren är tillgängliga över länsgränserna. Då de två brott Anders

Eklund tidigare dömts för inte förts in i dessa register, och våldtäktsförsöket i Sandvi-

ken inte heller lagts in i CBS- och ASP-registren har det inte funnits möjlighet att kon-

trollera Anders Eklund i registren, trots att samtliga brott enligt gällande föreskrifter

skulle ha registrerats där. Polisen i Sandviken hade dock fortfarande ett så tydligt sig-

nalement, ett fotografi på gärningsmannen, att det hade varit en enkel sak att visa upp

detta för polisen i närregionen. Enligt kärandena hade Anders Eklund kunnat identifie-

ras och lagföras för såväl våldtäktsförsöket i Sandviken som mordet på Pernilla Hell-

gren då han i samband med utredningen av våldtäktsförsöket skulle ha DNA-testats.

Inspektionsgruppen har konstaterat att anmälansystemet RAR (Rationell AnmälansRu-

tin) inte är tillgängligt över länsgränserna. Detta kan möjligen förklara varför polisen i

Dalarna inte sökt information utanför det egna länets gränser. Enligt inspektionsgrupp-

en är det dock en klen ursäkt då det handlar om en ”självklar arbetsmetod i en mordut-

21


T 2292-12

Avdelning 4

redning” och att ett sådant tillstånd, att söka över länsgränsen, hade gått att ordna utan

större besvär.


− polisen i Sandviken inte samverkat med grannkommunen Hofors försökt

identifiera gärningsmannen vid våldtäktsförsöket i Sandviken genom att visa

upp bilderna för kollegorna i grannkommunerna eller jämfört signalementet

och tillvägagångssätt med ”daktade” män i området,

− våldtäktsförsöket i Sandviken samt de brott Anders Eklund begått år 1994

och 1998 inte registrerades i CBS,

− anmälningssystemet RAR inte varit tillgängligt över länsgränserna, samt att

− polisen i Dalarna inte sökt information utanför det egna länets gränser under

utredningens gång.

DNA

Inspektionsgruppen har konstaterat att spaningsledningen tycks ha anammat att an-

vända DNA-topsning i samband med förhör som den främsta ”utredningsmetoden”.

Inspektionsgruppen framhåller att denna strategi tog över ett mer systematiskt tillväga-

gångssätt utifrån beprövad erfarenhet. DNA-tester är ett komplement i t.ex. en mordut-

redning. Det är inte ett alternativ till ”traditionellt och sedan länge vedertaget utred-

nings-och spaningsarbete”.

− Det utgör fel och/eller försummelse att DNA-tester i utrednigen tagit över ett

systematiskt tillvägagångssätt utifrån beprövad erfarenhet.

Samverkan och informationsförmedling inom polisen

Gärningsmannaprofilgruppen ansåg att Pernilla Hellgrens mördare med hög sannolik-

het redan var känd av polisen. Denna omständighet borde enligt inspektionsgruppen ha

lett till att Polismyndigheten Dalarna aktualiserade utredningen hos andra, framför allt

angränsande, polismyndigheter. Inspektionsgruppen kunde inte finna några dokumen-

terade spår av att sådan kontakt har skett mellan polsmyndigheterna.

22


T 2292-12

Avdelning 4

Inspektionsgruppen anser också att det är märkligt att ingen inom de egna leden hos

polisen uppmärksammat Falupolisen på Anders Eklund trots att han var ”känd av poli-

sen i Hofors”. Detta kan enligt inspektionsgruppen knappast tolkas på annat sätt än att

spaningsledningen inte varit tillräckligt aktiv med att sprida information till inre och

yttre polispersonal om vilken typ av gärningsman man letade efter. Man har heller inte

varit tillräckligt vaksam på händelser med sexuella motiv som inträffat efter mordet.

Våldtäktsförsöket i Sandviken i juli 2006 är enligt inspektionsgruppen intressant i

sammanhanget då ett vittne tog två bilder av gärningsmannen som uppvisar en mycket

stor likhet med gärningsmannen i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren.


− Polismyndigheten Dalarna inte kontaktat andra, framför allt angränsande,

polismyndigheter då gärningsmannaprofilgruppen i sin analys framhållit att

gärningsmannen inte var en förstagångsförbrytare,

− spaningsledningen inte varit tillräckligt aktiv med att sprida information till

inre och yttre polispersonal om vilken typ av gärningsman man letade efter,

samt att

− spaningsledningen inte varit tillräckligt vaksam på händelser med sexuella

motiv som inträffat efter mordet.

Övriga fel och brister


− utredningen av mordet på Pernilla Hellgren inte har hållit den kvalitet som

man har rätt att kräva av polisen,

− Polismyndigheten Dalarna inte försökt att vända sig till grannlänen med be-

gäran om förstärkning,

− Polismyndigheten Dalarna inte uppfyllt bemanningskraven enligt PUG,

− en på förhand upprättad beredskaps- och handlingsplan saknades för Polis-

myndigheten Dalarna för utredning av brott av detta slag,

− bemanning av Riksmordkommissionen varit otillräckligt för att tillgodose

behov av metodstöd och personalförstärkning vid spaningsmordet,

23


T 2292-12

Avdelning 4

− uppföljning och kontroll kraftigt brustit vad gäller de åtgärder Riks-

mordkommissionen initierat,

− det saknats en granskningsfunktion av spaningsmord där mordet inte klarats

upp inom 30 dagar,

− det saknats krav på utbildning vad gäller utredning av grova våldsbrott, då

detta är ett särskilt kompetensområde där det behövs en nationell kriminal-

polisutbildning för våldsbrotts utredare,

− de olika register som polisen haft tillgång till under utredningen av mordet

på Pernilla Hellgren var föråldrade, svåra att söka i och otillförlitliga då in-

läggning och uppdatering inte skötts konsekvent,

− det under utredningen inte gått att söka på brott i belastningsregistret,

− det inte funnits ett system för att kartlägga brott som kan tänkas ha anknyt-

ning till det brott som utreds,

− det saknats informationsbevakning av personer som dömts för grövre

sexualrelaterade brott,

− utbildningen av poliser varit undermålig vad gäller de poliser som använder

system för operativa ändamål, samt att

− ett standardiserat sätt att informera internt inom polisen om utredningar av

grova brott saknats.

Kärandena gör gällande att det föreligger adekvat kausalitet mellan mordet på Engla

och polismyndighetens fel och försummelser vid utredningen av mordet på Pernilla

Hellgren. Engla hade varit vid liv om Anders Eklund hade frihetsberövats och lagförts

tidigare än april 2008. Då Anders Eklund genom DNA kunde kopplas till mordet på

Pernilla Hellgren hade Anders Eklund dömts till ett livstidsstraff om han hade frihets-

berövats tidigare än april 2008 och därmed hade mordet på Engla förhindrats.

Polisen har inte följt gällande författningar och förordningar vad gäller utförandet av

polisutredningen av mordet på Pernilla Hellgren. Det har legat i farans riktning att Per-

nilla Hellgrens mördare skulle kunna återfalla i brott och begå allvarliga brott på nytt

om mördaren inte kunde identifieras och fällas för brottet. Denna risk kan inte anses ha

varit oförutsägbar eller avlägsen. Gärningsmannaprofilgruppen vid Rikskriminalpoli-

24


T 2292-12

Avdelning 4

sen har gjort en gärningsmannaprofil av vilken framgår att den gärningsman som efter-

söktes för mordet på Pernilla Hellgren var tidigare dömd. Gärningsmannaprofilgrup-

pen har uppfattat risken för upprepad allvarlig våldsbrottslighet som hög hos den gär-

ningsman man sökte.

Polisens fel och försummelser består bl.a. i att polisen inte har följt upp de tips som

kommit in från allmänheten med vederbörlig omsorg. Polisen har inte heller haft full-

goda rutiner för att ta emot tips och göra sökningar på misstänkta förövare. Skulle de

befintliga tipsen från allmänheten ha följts upp i rätt tid hade Anders Eklund kunnat

gripas för mordet på Pernilla Hellgren flera år innan han mördade Engla. Därtill har

polisen inte gjort de sökningar avseende potentiella gärningsmän som skulle ha kunnat

identifiera Anders Eklund i ett tidigt skede. Det saknas även dokumentation av priori-

teringar och inriktningar av spaningsåtgärder.

Inte heller har Polismyndigheten i Gävleborgs län samarbetat med Polismyndigheten

Dalarna i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren på sätt som krävs. Det specifika

tipset om Anders Eklund år 2006 skulle ha prioriterats och utretts. Topsningen av

Anders Eklund har inte utförts i rätt tid. Polismyndigheten i Dalarna har inte haft till-

räckliga resurser och kunskaper för att utreda ett s.k. "spaningsmord" som mordet på

Pernilla Hellgren var.

Enligt inspektionsgruppen hade det med en kompetent och resursstark inre spanings-

enhet gått att få in Pernilla Hellgrens gärningsman, Anders Eklund, i utredningen inom

de närmaste månaderna efter mordet och således redan innan Riksmordkommissionen

anlände till Falun.

Inspektionsgruppen har vidare understrukit att både den inledande slagningen och den

därpå grundade radiella sökningen är standardåtgärder i ett sammanhang som detta.

Genom att polisen på flera sätt brustit i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren,

avsaknaden av resurser, brist på kompetent spaningsenhet och brister i att följa gäl-

lande författningar och anvisningar för polisarbetet, har polisen möjliggjort för Anders

Eklund att ånyo begå nya allvarliga brott. Det måste också som ovan nämnts ha legat i

25


T 2292-12

Avdelning 4

farans riktning att Anders Eklund skulle kunna begå mord igen, där risken för uppre-

pad allvarlig brottslighet som mord inte varit oförutsägbar eller avlägsen.

Ersättning till anhöriga utges enligt skadeståndslagens bestämmelser efter lagändring-

en år 2002. Enligt 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen, jämfört med 5 kap. 1 § 1 st.

3 p. samma lag lämnas ersättning till anhöriga för personskada till följd av dödsfall

som sker genom en skadeståndsgrundande handling.

Kärandena har yrkat ersättning för 100 000 kronor i ersättning för sveda och värk till

följd av den skada de lidit på grund av statens fel och försummelser. Sveda och värk

avser fysiskt och/eller psykiskt lidande som skadan medför under den akuta sjuktiden.

Kärandena gör gällande att ersättningen för deras psykiska lidande skäligen kan upp-

skattas till 100 000 kronor for dem vardera.

Polisen i Sverige har enligt polislagen som främsta uppgift att förebygga brott och

fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser,

samt bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal.

Kärandena gör gällande att polisen på allvarligt sätt brustit i sina skyldigheter och

uppgifter enligt lag. Polisen har inte förebyggt brott och genomfört utredning och spa-

ning i den ordning som följer av lag och anvisningar till polisen. När det gäller mycket

allvarlig brottslighet, såsom mord, måste utrymmet for straffria misstag vara mycket

begränsat.

Enligt artikel 2 i Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd for de

mänskliga rättigheterna och de grundlaggande friheterna (Europakonventionen), skall

svenska staten tillförsäkra att var och en av landets medborgare har skydd för sitt liv.

Enligt artikel 5 och artikel 8 skall staten också tillförsäkra medborgarna rätt till frihet

och personlig säkerhet samt rätt till skydd för privat- och familjeliv.

Genom att inte ha en resursstark och kompetent spaningsenhet inom polisen för utred-

ningen av mordet på Pernilla Hellgren i kombination med avsaknad av poliser som

utförde utredningen enligt gällande författningar och anvisningar för polisarbetet har

26


T 2292-12

Avdelning 4

landets medborgare inte kunnat tillförsäkras personlig säkerhet. Anders Eklund har

genom polisens fel och försummelser kunnat gå fri under många år och under denna

tid återfalla i brott och slutligen komma att gripas först efter att han mördat Engla.

Att polisen efter Rikspolisstyrelsens rapport ändrar sina rutiner talar starkt för att poli-

sen efter mordet på Pernilla Hellgren inte kunnat tillförsäkra de svenska medborgarna

personlig säkerhet, då Pernilla Hellgrens mördare har kunnat gå fri under många år.

Inte heller har Anders Eklunds senare offer, Engla, kunnat garanteras skydd för sitt liv,

sin personliga säkerhet och skydd for sitt privat- och familjeliv genom statens försorg.

Allmänheten skall kunna förlita sig på att polisen i sin brottsutredande verksamhet

arbetar professionellt och utifrån sina egna "regelverk". Utredningen av mordet på

Pernilla Hellgren kan inte uppfattas på annat sätt än att man underlåtit att dokumentera

tips och uppslag. Förutom att man inte agerade i enlighet med gällande rutiner synes

man dessutom ha handlat i direkt strid med de direktiv som ges i polisens "Metodstöd

för utredning av grova våldsbrott" på IntraPolis.

Kärandena har samtliga drabbats av en synnerligen allvarlig kränkning av deras per-

sonliga integritet genom att staten inte tidigare tillsett att Anders Eklund gripits och

lagförts för mordet på Pernilla Hellgren, och att staten därigenom inte förhindrat En-

glas död.

Enligt 3 kap. skadeståndslagen skall stat eller kommun ersätta personskada, sakskada

eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse i myndighetsut-

övning eller utanför myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten sva-

rar for. Kärandena gör gällande att de fel och försummelser som begåtts i utredningen

av mordet på Pernilla Hellgren objektivt är att betrakta som tjänstefel.

Ersättning för fel och försummelse enligt nyssnämnd bestämmelse utges även till

tredje man. Det ligger i själva myndighetsutövningen att skada kan drabba tredje man.

27


T 2292-12

Avdelning 4

Såväl Carina Forsström Höglund som Englas syster Sol Juncosa Höglund och Englas

styvfar Torbjörn Forsström är att betrakta som skadelidande i skadeståndsrättslig be-

märkelse.

Med stöd av skadeståndslagen kan ersättning för kränkning lämnas om den skadeli-

dande genom fel eller försummelse från statens sida blivit allvarligt kränkt genom

vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Socialtjänstlagen ålägger kommunen ge-

nom socialtjänsten att skydda den enskildes personliga integritet. Kärandena gör gäl-

lande att staten genom sitt handlande allvarligt kränkt deras personliga integritet, och

att de därmed är berättigade även till ersättning for kränkning.

Staten

Staten ifrågasätter inte att utredningen av mordet på Pernilla Hellgren har varit bristfäl-

lig i de avseenden som framgår av Rikspolisstyrelsens och Åklagarmyndighetens

granskningsrapport. Kärandena har påstått att samtliga dessa omständigheter, var och

en för sig, eller i förening, utgör fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt

3 kap. 2 § 1 p. skadeståndslagen. Vissa omständigheter är helt klart sådana att de inte

kan anses utgöra skadeståndsgrundande fel, t.ex. att polisens system Rationell Anmä-

lansRutin (RAR) inte är tillgänglig över länsgränserna.

Utgångspunkten vid bedömningen av frågorna om skadeståndsskyldighet i sig och om

det föreligger ett direkt orsakssamband i förhållande till en viss skada är att respektive

åtgärd eller underlåtenhet bedöms var för sig. Statens skadeståndsansvar är dock inte

begränsat enbart till sådana situationer då en enskild myndighet eller en enskild tjäns-

teman har vidtagit en felaktig eller försumlig åtgärd. I vissa situationer kan ansvaret

delas av olika tjänsteman eller till och med flera myndigheter på ett sådant sätt att bris-

terna sammantaget bör ses som en enhet som staten svarar för. Att en sådan möjlighet

till kumulation i vissa situationer måste få förekomma är också förutsatt i den skade-

ståndsrättsliga doktrinen.

Kumulation av fel i skadeståndsrättslig mening måste vara förbehållet de situationer

där vissa fel eller försummelser verkligen kan sägas ha samverkat och var för sig har

28


T 2292-12

Avdelning 4

bidragit till ett visst skadeståndsgrundande förhållande. Det kan inte komma i fråga att

lägga samman alla mindre felaktigheter som kan ha förekommit från statens sida

gentemot en enskild, inte ens om felen har förekommit inom ett och samma rättsliga

förfarande, t.ex. en förundersökning, och därefter vid en slags sammanräkning anse att

skadeståndsskyldighet har uppstått.

I det här aktuella fallet kan staten inte se att de påståenden om enskilda felaktigheter

som kärandena har gjort gällande var för sig kan nå upp till skadeståndsgrundande fel

eller försummelse. Staten anser det inte heller nödvändigt att bemöta varje påstående

var för sig. Däremot bör bristerna, med hänsyn till deras sakliga och tidsmässiga sam-

band, i detta fall bedömas sammantaget under följande kategorier.

1. Avsaknaden av en övergripande och systematisk arbetsmetod.

2. Brister i styrningen och ledningen av utredningen.

3. Otillräcklig dokumentation av förundersökningsbeslut och åtgärder.

Det är också inspektionsgruppens sammanfattande bedömning att "utredningen av

mordet på Pernilla Hellgren inte har hållit den kvalitet som man har rätt att kräva av

polisen" och att de huvudsakliga bristerna i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren

utgörs av de tre ovan angivna punktema. Mot denna bakgrund kan staten inte komma

till någon annan slutsats än att bristerna i den aktuella förundersökningen har inneburit

ett påtagligt avsteg från vad som rimligen kan krävas av polisen när det gäller arbets-

metod, styrning och dokumentation.

Staten vitsordar således att förekomsten av de i punktema 1-3 ovan angivna bristerna

utgör fel eller försummelse vid myndighetsutövning i den mening som avses i 3 kap.

2 § 1 p. skadeståndslagen.

Staten bestrider att fel och brister förekommit i utredningen avseende det av kärandena

angivna våldtäktsförsöket i Sandviken.

Det kan i detta sammanhang understrykas att staten inte genom skadeståndsskyldighet

svarar för varje ofullkomlighet i den statliga förvaltningen. Endast sådana brister som

29


T 2292-12

Avdelning 4

utgör ett påtagligt avsteg från vad som rimligen kan krävas av polisen kan grunda ska-

deståndsansvar for staten.

Kärandena gör gällande att de har drabbats av personskada till följd av att det före-

kommit brister i utredningen av mordet på Pernilla Hellgren, vilket har kommit till

kärandens kännedom genom Rikspolisstyrelsens och Åklagarmyndighetens gransk-

ningsrapport som offentliggjordes den 4 februari 2010.

Staten vidhåller att det inte föreligger ett adekvat orsakssamband mellan bristerna i

utredningen av mordet på Pernilla Hellgren och de hos kärandena uppgivna personska-

dorna, samt att den myndighetsutövning som läggs till grund för käromålet inte har

riktats vare sig mot Engla eller mot kärandena på sätt som krävs för att skadestånd ska

kunna utgå med stöd av 3 kap. 2 § 1 p. skadeståndslagen.

Staten bestider vidare att kärandena har drabbats av den personskada som de nu yrkar

ersättning för och kan inte heller vitsorda något belopp som skäligt i och för sig. Skä-

len för detta anges i det följande.

Enligt 5 kap. 1 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen ersätts såsom personskada fysiskt och

psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk). Huvudregeln är att den som

påstår sig ha lidit en personskada måste styrka förekomsten av skadan och omfattning-

en av denna. Psykiska besvär är endast att anse som personskada om de är medicinskt

påvisbara. Utgångspunkten är därför att det i fall som detta krävs medicinsk utredning

för att påvisa skadan och dess omfattning.

När det gäller anhörigas rätt till ersättning enligt 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen

gäller dock enligt lagens förarbeten och praxis en bevislättnad. Bevislättnaden innebar

att det som regel inte behöver förebringas bevisning i form av t.ex. läkarintyg för att

styrka att de anhörigas psykiska besvär utgör personskada. Inte heller behöver det

normalt föras bevisning om skadans storlek. Bevislättnaden gäller emellertid endast

när den anhörige yrkar ersättning för psykiska besvär under sådan tid och av sådan

omfattning i övrigt som normalt sett uppkommer i dessa typer av fall, dvs. vid ersätt-

ning i enlighet med gällande praxis. Yrkas ersättning med högre belopp på den grun-

30


T 2292-12

Avdelning 4

den att de psykiska besvären varit särskilt långvariga eller ovanligt omfattande i övrigt,

kan särskild bevisning behövas.

Kärandena har redan, med stöd av bevislättnadsregeln, fått ersättning för personskada

till följd av psykiska besvär under den akuta sjukdomstid som normalt sett uppkommer

vid en nära anhörigs dödsfall. Kärandena gör nu gällande att de har åsamkats ytterli-

gare personskada i form av psykiska besvär, när de fick reda på att polisen handlagt

mordutredningen avseende Pernilla Hellgren bristfälligt. Yrkandet kan inte anses avse

ersättning för psykiska besvär under sådan tid och omfattning som normalt sett upp-

kommer vid en nära anhörigs dödsfall. Mot denna bakgrund är bevislättnadsregeln inte

tillämplig i detta fall. Det ankommer därför på kärandena att styrka såväl skadans före-

komst som dess omfattning. Eftersom kärandena inte har presenterat någon utredning i

denna del bestrids det att kärandena har lidit någon ersättningsgill personskada. Något

belopp kan inte heller vitsordas som skäligt i sig.

Staten vidhåller att det inte föreligger ett adekvat orsakssamband mellan bristerna i

utredningen av mordet på Pernilla Hellgren och de hos kärandena uppgivna skadorna

samt att den myndighetsutövning som läggs till grund för käromålet inte har riktats

vare sig mot Engla eller mot kärandena på sätt som krävs för att skadestånd ska kunna

utgå med stöd av 3 kap. 2 § 2 p. skadeståndslagen. Staten vidhåller även att de brister

som kärandena påstår bör bedömas som tjänstefel inte kan anses utgöra åsidosättanden

av sådana normer som har den enskildes integritet som skyddsobjekt och därför inte

kan ge upphov till ersättning för kränkning.

Staten bestrider vidare att de av kärandena åberopade bristerna i utredningen av mordet

på Pernilla Hellgren är att bedöma som tjänstefel. Skälen härför är som följer.

Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål har vid fyra tillfallen fattat beslut att

lägga ned eller inte inleda förundersökning rörande ifrågasatt tjänstefel inom ramen för

utredningen av mordet på Pernilla Hellgren.

Den 10 april 2008 beslutade vice chefsåklagaren Bo Lindgren att inte inleda förunder-

sökning avseende en anmälan om ifrågasatt tjänstefel vid Polismyndigheten i Gävle-

31


T 2292-12

Avdelning 4

borgs län gällande handläggningen av en till myndigheten inkommen begäran om hjälp

med förhör och DNA-prov. Det rör sig här om den begäran om topsning och förhör

med Anders Eklund som Polismyndigheten Dalarna den 27 februari 2008 skickade till

Polismyndigheten i Gävleborgs län och som inte hade åtgärdats vid tiden för mordet på

Engla Juncosa Höglund den 5 april 2008. Bo Lindgren motiverade beslutet att inte

inleda förundersökning med att "anmälningsuppgifterna inte ger anledning att anta att

brott som hör under allmänt åtal har förövats". Beslutet blev föremål för överprövning

av överåklagaren Peter Hertting som den 19 december 2008 beslutade att inte ändra Bo

Lindgrens beslut.

Den 23 oktober 2008 beslutade Bo Lindgren att lägga ned en förundersökning avse-

ende tjänstefel bestående i felaktig handläggning av tipsmottagning, rörande utred-

ningen av mordet på Pernilla Hellgren, bestående i försummelser och dröjsmål vid

förundersökningsregistrering. Som skäl för sitt beslut angav Bo Lindgren följande.

Efter genomgång av företagen utredning görs bedömningen att det ej längre finns anledning att antaga

att brott som hör under allmänt åtal förövats och det finns ej längre anledning till förundersökningens

fullföljande.

Även detta beslut blev föremål för överprövning av Peter Hertting, som i sitt beslut

den 19 december 2008 inte gjorde någon ändring i Bo Lindgrens beslut.

Den granskning av utredningen av mordet på Pernilla Hellgren som genomfördes av

Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten ledde till att två anmälningar avseende

ifrågasatt tjänstefel upprättades. Den ena anmälan, som saknar intresse här, gällde det

faktum att Anders Eklunds utdrag ur mantalsregistret vid tiden för inspektionsgruppens

granskning hade försvunnit från Gävleborgsbunten, vilken innehöll utdrag över de 38

män som daktyloskoperats för våldtäkt och försök till våldtäkt och som vid

tiden för mordet på Pernilla Hellgren var mantalsskrivna i Gävleborgs län.

Den andra anmälan gällde polisens underlåtenhet att föra in uppgifter i det centrala

brottsspaningsregistret. Chefsåklagaren Kristian Augustsson beslutade den 31 mars

2011 att inte inleda förundersökning i denna del eftersom det saknades anledning att

32


T 2292-12

Avdelning 4

anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats. Beslutet motiverades enligt

följande.

Den ifrågasatta underlåtenheten avser rutinmässig inläggning av viss uppgift i centrala brottsspaningsre-

gistret. En sådan åtgärd utgör inte myndighetsutövning och står inte heller i omedelbart samband med

någon viss sådan.

De tre polisanmälningarna om ifrågasatt tjänstefel inom ramen för utredningen av

mordet på Pernilla Hellgren, som är av intresse här, har således samtliga lagts ned på

den grunden att det inte funnits anledning att anta att något brott som hör under all-

mänt åtal har förövats. Det är riktigt som kärandena anger att möjligheterna till skade-

stånd enligt 3 kap. 2 § 2 p. skadeståndslagen inte är beroende av att en enskild tjänste-

man kan hållas ansvarig för tjänstefelsbrott. Som framgår av det ovan anförda har de

aktuella förundersökningarna emellertid lagts ned på den grunden att de ifrågasatta

åtgärderna objektivt inte har ansetts utgöra brott. Mot den bakgrunden finns det även

om de nyss nämnda utredningarna inte har tagit ställning till varje omständighet som

kärandena nu åberopar, enligt statens bedömning inte något som talar för att de om-

ständigheter som kärandena har åberopat till stöd för sin talan kan anses utgöra tjänste-

felsbrott.

Denna bedömning äger giltighet även avseende kärandenas påstående om att eventu-

ella brister i utredningen av ett våldtäktsförsök i Sandviken skulle utgöra tjänstefels-

brott. Staten bestrider således även att de av kärandena åberopade omständigheterna

avseende utredningen om våldtäktsförsöket i Sandviken utgör tjänstefel.

Staten ska, enligt 3 kap. 2 § 2 p. jämfört med 2 kap. 3 § skadeståndslagen, ersätta ideell

skada som uppkommit på grund av att någon allvarligt kränkts genom att något typiskt

sett integritetskränkande brott har begåtts genom fel eller försummelse vid sådan myn-

dighetsutövning. Regleringen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersatta ideell

skada som uppkommer vid myndighetsutövning. Tjänstefel kan enligt praxis endast

under vissa omständigheter utgöra ett sådant brott som berättigar till ersättning för

ideell skada.

33


T 2292-12

Avdelning 4

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA

2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europakon-

ventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra en över-

trädelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand

utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skade-

ståndslagen ska bestämmelsen tolkas konformt med konventionen. Detta har bl.a. an-

setts innebära att den i praxis (jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA

2007 s. 862) fastslagda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar med-

för skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett konstaterat fel eller en försum-

melse också innefattar en överträdelse av konventionen. När det gäller ersättning för

ideell skada kan emellertid enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av

2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning.

Ersättning for ideell skada vid överträdelser av konventionen kan därmed i regel inte

grundas på skadeståndslagens regler, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs

för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen.

Grunden för ett sådant skadeståndsansvar är att artikel 13 Europakonventionen innefat-

tar en förpliktelse för staten att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för enskilda vilkas

fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts. Förpliktelsen innebär dock inte en

rätt till ekonomisk ersättning vid varje konventionskränkning. Skadestånd kan utgöra

ett effektivt rättsmedel men något uttryckligt krav på att skadestånd ska utgå i vissa

situationer följer inte av artikel 13. Däremot kan frånvaron av andra rättsmedel eller

den omständigheten att ett beslut som syftar till att ge rättelse av olika skäl inte har

någon praktisk effekt medföra att den återstående möjligheten för att uppfylla kraven

enligt artikel 13 där att utge ekonomisk kompensation.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skadeståndsgrun-

dande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse att detta kan anses ha

vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmanna

skadeståndsrättsliga principer gäller att det också ankommer på den som begär ersätt-

ning att styrka skadan och dess omfattning.

34


T 2292-12

Avdelning 4

Yrkandena avseende ersättning för "sveda och värk" torde vara att uppfatta som ersätt-

ning för den personskada som har drabbat kärandena genom Englas död. Kärandena

har emellertid genom Svea hovrätts dom den 6 mars 2009 redan tillerkänts ersättning

för dessa skador av Anders Eklund som varit den som direkt förorsakat dödsfallet. Kä-

randena kan inte tillerkännas ersättning för samma skador ytterligare en gång.

Yrkandena avseende ersättning för "kränkning" avser ersättning för det lidande som,

utöver den skada som direkt orsakats av själva dödsfallet, förorsakats kärandena ge-

nom statens bristfälliga agerande i samband med brottsutredningen av mordet på Per-

nilla Hellgren. Yrkandena bestrids dels då den myndighetsutövning som kärandena

åberopar till stöd för sin talan inte riktats mot kärandena på sätt som krävs enligt 3 kap.

2 § skadeståndslagen, dels då de av kärandena angivna skadeståndsgrundande förhål-

landena inte är av sådan karaktär att de kan ge upphov till ersättning för kränkning

enligt 3 kap. 2 § 2 p. jämfört med 2 kap. 3 § skadeståndslagen och dels då staten inte

har åsidosatt Englas eller kärandenas fri- och rättigheter enligt Europakonventionen.

Kärandenas yrkanden om ersättning för sveda och värk avser sådana personskador som

åsamkats dem genom Englas död och som ersätts enligt 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. skade-

ståndslagen.

Den direkta orsaken till att personskador har uppstått hos kärandena är att Anders

Eklund uppsåtligen orsakat Englas död. Anders Eklund är därmed enligt 2 kap. 1 §

skadeståndslagen skyldig att ersatta de personskador som uppkommit till följd av hans

brottsliga handlande. Svea hovrätt har också i en dom den 6 mars 2009, förpliktat An-

ders Eklund att ersätta kärandena med 75 000 kr vardera för de personskador i form av

psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) som drabbat dem till följd av

dödsfallet.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten under vissa förutsättningar ersätta skador

som vållas vid myndighetsutövning. Det står i och för sig klart att polisens brottsutre-

dande arbete i samband med mordet på Pernilla Hellgren innefattat myndighetsutöv-

ning som staten svarar för på det sätt som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

35


T 2292-12

Avdelning 4

Även om det skulle kunna konstateras att en skadeståndsgrundande handling eller un-

derlåtenhet har ägt rum är dock inte alla som på något sätt berörs härav berättigade till

skadestånd. Svensk skadeståndsrätt intar allmänt sett en restriktiv hållning beträffande

hur kretsen av ersättningsberättigade bör bestämmas när det gäller skadestånd av det

allmänna. Något förenklat anses som en utgångspunkt den krets av personer som den

ifrågasatta myndighetsutövningen har riktats mot vara berättigad till skadestånd. Det är

alltså bara de personer som mer direkt har drabbats av den felaktiga myndighetsutöv-

ningen som har rätt till skadestånd. Den som endast medelbart eller indirekt lider skada

på grund av de skadeståndsgrundande omständigheterna ingår inte i den ersättningsbe-

rättigade kretsen.

Förundersökningen avseende mordet på Pernilla Hellgren, och eventuella brister i

denna brottsutredning, har inte innefattat myndighetsutövning mot vare sig Engla

eller mot kärandena. Kärandena tillhör därför inte den krets som kan tillerkännas er-

sättning med anledning av eventuella fel och försummelser hänförliga till den förun-

dersökningen. Någon ersättning kan alltså inte utgå till kärandena med stöd av 3 kap.

2 § skadeståndslagen, vare sig för personskada eller för kränkning.

När det gäller yrkandet om kränkningsersättning kan tilläggas att skadestånd för

kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen förutsätter att den ideella skadan har vål-

lats genom en brottslig handling av det slag som avses i lagrummet. Beträffande tjäns-

tefelsbrott innebär bestämmelsen att endast vissa sådana brott kan medföra skade-

ståndsansvar. Avgörande kan sägas vara om den handlingsnorm som åsidosatts i det

enskilda fallet, vilket åsidosättande konstituerar ett brott, har den enskildes integritet

som skyddsobjekt. De åsidosättanden som är aktuella i detta mål kan inte anses vara

sådana brister som ger rätt till kränkningsersättning, även om de skulle utgöra tjänste-

fel.

De nu angivna begränsningarna av statens skadeståndsansvar som följer av skade-

ståndslagens regler kan som framgår av Högsta domstolens praxis emellertid knappast

upprätthållas om den skadeståndsgrundande handlingen innefattar en överträdelse av

Europakonventionens bestämmelser. Om en konventionsöverträdelse kan konstateras

36


T 2292-12

Avdelning 4

och överträdelsen avser en bestämmelse som har ett vidare skyddsområde än det som

följer av skadeståndslagens bestämmelser kan, beroende på vilken skadetyp det är

fråga om, ersättning betalas ut med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen eller utan sär-

skilt stöd i lag.

I fråga om konventionsöverträdelse kan det inledningsvis konstateras att kärandena

(utöver artiklarna 2 och 8) har hänfört sig till artikel 5 i Europakonventionen till stöd

för sin talan. Även om artikel 5 anger att var och en har rätt till frihet och personlig

säkerhet handlar bestämmelsen om frihetsberövanden. Den som utan att ha berövats

friheten lever i en otrygg situation kan inte härleda några rättigheter ur artikeln.

Artikel 5 i konventionen kan således inte aktualiseras i detta fall.

En grundläggande tanke som ligger bakom flera av fri- och rättigheterna i Europakon-

ventionen är att den enskilde ska vara tillförsäkrad skydd mot ingrepp ifrån staten.

Detta gäller exempelvis artiklarna 2 och 8 i Europakonventionen, vilka är de övriga

bestämmelser som kärandena åberopar till stöd för sin talan. Statens primära skyldig-

het i förhållande till dessa konventionsrättigheter är en negativ skyldighet som består i

att avstå från handlingar som kränker den enskildes rättigheter.

Emellertid har staten även vissa positiva förpliktelser att genom aktivt handlande till-

godose att den enskildes rättigheter inte kränks av andra enskilda rättssubjekt. Detta

gäller kanske särskilt i fråga om rätten till liv enligt artikel 2 i Europakonventionen.

Europadomstolen har angående denna rättighet uttalat att staten har en skyldighet att

inte bara avhålla sig från att kränka rätten till liv utan även att kriminalisera våld mot

person. Under vissa omständigheter är staten till och med skyldig att vidta aktiva åt-

gärder för att skydda en enskild vars liv är hotat av en annan enskilds kriminella hand-

lande.

För att en positiv förpliktelse att skydda ska uppkomma för staten krävs dock att det

finns ett verkligt och omedelbart hot mot en identifierbar individ samt att myndighet-

erna känner till eller borde känna till detta hot. Om dessa båda kriterier är uppfyllda

har staten enligt artikel 2 en positiv förpliktelse att vidta rimliga åtgärder för att avvärja

hotet.

37


T 2292-12

Avdelning 4

I detta fall är de av Europadomstolen uppställda kriterierna inte uppfyllda. Vid den

aktuella tidpunkten kan det inte anses ha förelegat ett verkligt och omedelbart hot mot

Englas liv och säkerhet. Allt talar tvärtom för att det var ett tragisk sammanträffande

att just hon föll offer för Anders Eklund. Staten har således inte åsidosatt Englas rät-

tigheter enligt art. 2 i Europakonventionen. Det nu förda resonemanget har bäring även

beträffande en påstådd överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen (se Osman v.

the United Kingdom, para. 128).

Statens inställning är således att det inte har förekommit någon kränkning av kärande-

nas konventionsrättigheter och att det därmed inte finns förutsättningar att bifalla deras

ersättningsyrkanden.

UTREDNINGEN

På kärandenas begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med Carina Fors-

ström Höglund och Torbjörn Forsström. Professorerna Mårten Schultz, Leif G W

Persson och Sten Åke Christianson har på kärandenas begäran avgett sakkunnigyttran-

den och kompletterande förhör har hållits med var och en av dem. Kärandena har vi-

dare lagt fram viss skriftlig bevisning.

DOMSKÄL

I 3 kap. 2 § skadeståndslagen föreskrivs bl.a. att staten ska ersätta personskada som

vållas genom fel eller försummelser vid myndighetsutövning i verksamhet för vars

fullgörande staten svarar. Med myndighetsutövning avses sådana beslut och faktiska

åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter och som i kraft av

offentligrättsliga regler får rättsverkningar för eller emot den enskilde. Myndighetsut-

övning kan bestå i meddelande av formella beslut som för den enskilde innebär för-

måner, rättigheter eller skyldigheter i olika hänseenden samt i faktiska åtgärder för att

verkställa beslut. Myndighetsutövning kan också ta sig uttryck i faktiska åtgärder som

inte har föregåtts av formligt beslut. Myndighetsutövning kan även innebära en skyl-

38


T 2292-12

Avdelning 4

dighet att vara verksam och underlåtenhet att handla kan i sådana fall utgöra oriktig

myndighetsutövning.

”Vid myndighetsutövning” innebär åtgärder som inte självständigt kan anses innefatta

myndighetsutövning men som ändå har betydelse för hur myndighetsutövningen

kommer att ske gentemot den enskilde. Till detta hör åtgärder som ingår som ett led i

myndighetsutövningen eller på annat sätt står i ett mycket nära tidsmässigt och funk-

tionellt samband med denna.

All offentlig verksamhet utgör inte myndighetsutövning. Från rättspraxis kan nämnas

att Svea hovrätt funnit att ett antal faktiska åtgärder av polismän vid spaningsverksam-

het som föregick ett gripande inte innefattade någon form av offentlig maktutövning

och därför inte utgjorde myndighetsutövning. Frågan kom sedan inte under Högsta

domstolens bedömande (NJA 1988 s.665 särskilt s. 669).

Kärandena har hänfört sig till resultatet av den granskning av utredningen om mordet

på Pernilla Hellgren som gjordes av företrädare för Rikspolisstyrelsen och Åklagar-

myndigheten och som redovisades i en rapport den 4 februari 2010. Rapporten upptar

fler än sextio närmare angivna fel och brister. Enligt kärandena utgör samtliga dessa

felaktigheter var för sig och i förening sådana skadeståndsgrundande fel och försum-

melser som staten svarar för. Felen och försummelserna har, enligt kärandena, var och

en för sig och i förening, medfört att Anders Eklund inte gripits, DNA-testats, frihets-

berövats och lagförts för mordet på Pernilla Hellberg långt tidigare än vad som skedde.

Om så hade skett hade han inte kunnat mörda Engla. Staten har således enligt käran-

dena genom fel och försummelser hänförliga till brottsutredningen avseende mordet på

Pernilla Hellgren vållat Englas död.

Staten har vitsordat att fel och brister förelegat i utredningen av mordet på Pernilla

Hellgren men gjort gällande att det är endast de brister som gäller avsaknad av en

övergripande och systematisk arbetsmetod, brister i styrning och ledning av utredning-

en samt otillräcklig dokumentation av förundersöknings beslut och åtgärder som utgör

fel och försummelse vid myndighetsutövning i den mening som avses i 3 kap. 2 § ska-

deståndslagen.

39


T 2292-12

Avdelning 4

Det är inte i målet klarlagt att skadeståndsgrundande fel och försummelser vid myn-

dighetsutövning förekommit i vidare utsträckning än vad staten vitsordat. Dessa fel

kan dock inte sägas vara skadeståndsgrundande var för sig men väl i förening.

Staten har förnekat att det förligger ett orsakssamband mellan bristerna i utredningen

om mordet på Pernilla Hellgren och Englas död. Staten har anfört bl.a. att det i och för

sig framstår som rimligt att anta att bristerna i utredningen kan ha minskat sannolik-

heten för att Anders Eklund skulle kunna gripas tidigare än vad som skedde, men några

säkra slutsatser i detta avseende går inte att dra.

Resultatet av Rikspolisstyrelsens och Åklagarmyndighetens granskning talar för att om

polisarbetet hade utförts snabbt, korrekt och i enlighet med gängse rutiner för utred-

ningsarbete av nu aktuellt slag hade förutsättningar förelegat att ringa in Anders

Eklund som en av få misstänkta gärningsmän tidigare än vad som nu blev fallet. Det

innebär dock inte automatiskt att han omedelbart skulle ha kunnat bli tillgänglig för

användande av straffprocessuella tvångsmedel i form av gripande eller kroppsbesikt-

ning. Gripande är en provisorisk åtgärd i förhållande till anhållande som i sin tur är

provisoriskt i förhållande till häktning. För att Anders Eklund skulle kunna ha gripits

såsom i vart fall skäligen misstänkt för mordet på Pernilla Hellgren förutsätts sålunda

att lagliga förutsättningarna för tvångsåtgärden förelåg. Tagande av DNA-prov, som i

rättsligt hänseende är en kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken, förut-

sätter att någon är skäligen misstänkt för ett brott på vilken fängelse kan följa. Skälig

misstanke förligger om det finns konkreta omständigheter som med viss styrka talar

för att den misstänkte begått den gärning som misstanken avser.

Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får, enligt 28 kap. 12 a rättegångsbal-

ken, fr.o.m. den 1 januari 2006 göras på den som skäligen kan misstänkas för brott på

vilket fängelse kan följa om syftet är att göra en DNA-analys av provet och registrera

uppgifter om resultatet av analysen i det DNA-register eller det utredningsregister som

förs enligt polisdatalagen. Enligt 28 kap. 12 b § rättegångsbalken får salivprov tas även

från annan än den som skäligen kan misstänkas för ett brott om syftet är att genom en

DNA-analys av provet underlätta identifiering vid utredning av ett brott på vilket fäng-

40


T 2292-12

Avdelning 4

else kan följa, och det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för ut-

redning av brottet. I paragrafen föreskrivs vissa begränsningar beträffande användan-

det av analysresultatet.

I målet är upplyst att DNA-spår säkrats på Pernilla Hellgrens kropp. Från säkrade

DNA-spår på en brottsplats eller ett brottsoffer till en fällande dom i brottmål är vägen

lång. Vilka faktiska omständigheter som förelåg i utredningen om mordet på Pernilla

Hellgren − utöver att Anders Eklund tidigare dömts för sexualbrott och att han var bo-

satt nära brottsplatsen samt att han i ett anonymt tips pekats ut som gärningsman − och

som pekade mot Anders Eklunds skuld har inte redovisats i målet. Det är sålunda inte

på grundval av den utredning som kärandena lagt fram klarlagt att lagliga förutsätt-

ningar för användande av straffprocessuella tvångsåtgärder mot Anders Eklund förelåg

eller att han vid en rättslig prövning skulle ha befunnits skyldig till mordet på Pernilla

Hellgren och ha ådömts ett långt frihetsstraff tidigare än vad som skedde. Det är därför

inte möjligt att i detalj fastställa vilken betydelse som de i och för sig skadestånds-

grundande felen och försummelserna haft med avseende på senare inträffade förhål-

landen. Utredningen som kärandena förebringat visar exempelvis inte vid vilken tid-

punkt som Anders Eklund kunde anses skäligen misstänkt för mordet på Pernilla Hell-

gren.

Staten har bestritt att det föreligger ett orsakssamband mellan bristerna i polisutred-

ningen av mordet på Pernilla Hellgren och Englas död. Vid sådant förhållande an-

kommer det på kärandena att styrka sitt påstående i den delen.

Med hänvisning till vad som upptagits i det föregående kan konstateras att den utred-

ning som kärandena förebringat i målet inte med erforderlig tydlighet visar att det före-

ligger ett sådant orsakssamband mellan felen och bristerna i utredning av mordet på

Pernilla Hellgren och Englas död som förutsätts för att skadeståndsskyldighet ska in-

träda för staten. Så som käromålen utformats och talan utförts kan de redan på nyss

anförda skäl inte vinna bifall.

41


T 2292-12

Avdelning 4

Vid denna utgång ska Carina Forsström Höglund och medparter ersätta staten dess

rättegångskostnad. Vad som yrkats i denna del är skäligt. Anledning saknas att frångå

huvudregeln vid fördelningen av rättegångskostnaderna.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se domsbilaga 1 (DV 401)

Överklagandeskrift, ställd till Svea hovrätt, ska ha inkommit till tingsrätten senast

den 11 april 2013. Prövningstillstånd krävs.

Håkan Larson Owe Hultin Ida Salomonsson

42

Bilaga

www.domstol.se

DV

401 •

2008-1

1 •

Pro

du

cera

t av

Do

mst

ols

ver

ket

ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE – DOM I TVISTEMÅL

Den som vill överklaga tingsrättens dom, eller ett i domen intaget beslut, ska göra detta skriftligen. Skrivelsen ska skickas eller lämnas till tingsrät-ten. Överklagandet prövas av den hovrätt som finns angiven i slutet av domen.

Överklagandet ska ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från domens datum. Sista dagen för överklagande finns angiven på sista sidan i do-men.

Har ena parten överklagat domen i rätt tid, får ock-så motparten överklaga domen (s.k. an-slutningsöverklagande) även om den vanliga ti-den för överklagande har gått ut. Överklagandet ska också i detta fall skickas eller lämnas till tings-rätten och det måste ha kommit in till tingsrätten inom en vecka från den i domen angivna sista da-gen för överklagande. Om det första överklagan-det återkallas eller förfaller kan inte heller ans-lutningsöverklagandet prövas.

Samma regler som för part gäller för den som inte är part eller intervenient och som vill överklaga ett i domen intaget beslut som angår honom eller henne. I fråga om sådant beslut finns dock inte nå-gon möjlighet till anslutningsöverklagande.

För att ett överklagande ska kunna tas upp i hov-rätten fordras att prövningstillstånd meddelas. Hovrätten lämnar prövningstillstånd om

1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till,

2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tings-rätten har kommit till,

3. det är av vikt för ledning av rättstillämpning-en att överklagandet prövas av högre rätt, el-ler

4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Om prövningstillstånd inte meddelas står tingsrät-tens avgörande fast. Det är därför viktigt att det klart och tydligt framgår av överklagandet till hov-rätten varför klaganden anser att prövningstillstånd bör meddelas.

Skrivelsen med överklagande ska innehålla uppgifter om

1. den dom som överklagas med angivande av tingsrättens namn samt dag och nummer för domen,

2. parternas namn och hemvist och om möjligt deras postadresser, yrken, personnummer och telefonnummer, varvid parterna be-nämns klagande respektive motpart,

3. den ändring av tingsrättens dom som klagan-den vill få till stånd,

4. grunderna (skälen) för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,

5. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas, samt

6. de bevis som åberopas och vad som ska styr-kas med varje bevis.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, ska klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara an-ledningen till varför omständigheten eller beviset inte åberopats i tingsrätten. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Kla-ganden ska också ange om han eller hon vill att motparten ska infinna sig personligen vid huvud-förhandling i hovrätten.

Skrivelsen ska vara undertecknad av klaganden eller hans/hennes ombud. Till överklagandet ska bifo-gas lika många kopior av skrivelsen som det finns motparter i målet. Har inte klaganden bifogat till-räckligt antal kopior, framställs de kopior som be-hövs på klagandens bekostnad. Ytterligare upplys-ningar lämnas av tingsrätten. Adress och telefon-nummer finns på första sidan av domen. Om ni ti-digare informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas med er i målet/ärendet, kan sådant delgivningssätt också komma att användas med er i högre instanser om någon överklagar av-görandet dit.

Bilaga 1

HUR MAN ÖVERKLAGAR

Om Ni vill överklaga hovrättens avgörande ska Ni göra det genom att

skriva till Högsta domstolen.

Överklagandet ska dock skickas eller lämnas till hovrätten. Det ska ha

kommit in till hovrätten senast den dag som anges i slutet av det

överklagade avgörandet.

Beslut om häktning, restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken

eller reseförbud får överklagas utan tidsbegränsning.

Det krävs prövningstillstånd för att Högsta domstolen ska pröva ett

överklagande. Högsta domstolen får meddela prövningstillstånd

endast om

1. det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen (prejudikatskäl)

att överklagandet prövas av Högsta domstolen, eller

2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns

grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets

utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller

grovt misstag.

Överklagandet ska innehålla uppgifter om

1. klagandens namn, adress och telefonnummer,

2. det avgörande som överklagas (hovrättens namn och avdelning

samt dag för avgörandet och målnummer),

3. den ändring i avgörandet som yrkas,

4. varför avgörandet ska ändras,

5. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd

ska meddelas,

6. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.

Förenklad delgivning

Om Ni tidigare informerats om att Ni kan komma att delges

handlingar i målet/ärendet genom förenklad delgivning, kan förenklad

delgivning med Er komma att användas också hos Högsta domstolen

om någon överklagar avgörandet dit.

Bilaga B

Documents

SVEA HOVRÄTT Mål nr Avdelning 01 T 3967 2013-11-15 -13 Rotel … · 2016. 2. 23. · E-post: [email protected] ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Stockholms tingsrätts dom 2013-03-21 i mål