5

Ravi Chandra skulle bli rik.

Han blev yr i huvudet bara han tänkte på det. På några

få timmar skulle han tjäna mer än han hade gjort under

de senaste tjugo åren: en enorm summa pengar, kontant

och i handen. Det skulle bli början på ett nytt liv. Änt-

ligen skulle han kunna ge sin fru allt det hon ville ha –

kläder, en bil, en äkta diamantring istället för det allt för

tunna guldsmycket som hon burit på sitt fi nger sedan de

gifte sig. Han skulle kunna bjuda sina två små söner på en

resa till Disneyland i Kalifornien. Och han skulle kunna

fl yga till London och se indiska landslaget spela cricket på

Lords. Det var en dröm han aldrig hade trott skulle gå i

uppfyllelse.

Tills nu.

På bussen till jobbet satt han på samma ställe som han

suttit så länge han kunde minnas: ihopkrupen vid ett föns-

ter. Hettan var rent diabolisk. Fläktarna var som vanligt

trasiga och bussbolaget hade ingen brådska att laga dem.

6

Till råga på allt var det just nu slutet av juni, en årstid som

befolkningen i södra Indien kallar Agni Nakshatram –

eldstjärnan. Solen brände obarmhärtigt. Det gick knappt

att andas. Den fuktiga hettan kletade sig fast på kroppen

från tidig morgon till sen kväll och hela staden stank.

När han hade fått sina pengar skulle han flytta. Han

skulle lämna den trånga tvårummaren i Perambur, den

mest befolkade delen av staden, och flytta till ett lugnare

och lummigare område där det fanns lite utrymme. Kylen

skulle alltid vara full av kalla öl och plasmateven skulle

vara stor. Det var väl ändå inte för mycket begärt?

Bussen saktade in. Ravi hade gjort den här resan så

många gånger att han visste var han var även om han

blundade. De hade för länge sedan lämnat staden bakom

sig. Längre bort skymtade böljande kullar – branta och

helt täckta av en tjock, mörkgrön vegetation. Men områ-

det där de befann sig just nu liknade mer en öken där bara

några enstaka palmer och regelbundna rader av kraftled-

ningsstolpar bröt enformigheten. Hans arbetsplats låg

rakt framför dem. Alldeles strax skulle bussen stanna vid

den första bevakade grinden.

Ravi var ingenjör. ID-kortet på skjortan visade en bild

på hans ansikte och hans fullständiga namn – Ravindra

Manpreet Chandra – och avslöjade att han arbetade som

driftsingenjör. Hans arbetsplats var kärnkraftverket i Jo-

wada, som låg bara drygt fem kilometer norr om Chen-

nai, Indiens fjärde största stad som tidigare var känd un-

der namnet Madras.

7

Han sneglade upp mot det väldiga kraftverket framför

honom. Det liknade en rad färgglada byggklossar, om-

ringade av kilometer efter kilometer av taggtråd. Det hade

en gång slagit honom att ståltråd på sätt och vis var själva

definitionen på Jowada. Där fanns taggtråd, hönsnät, gal-

lerstängsel och telefonkablar. Och elektriciteten som pro-

ducerades skickades ut över Indien via ytterligare tusen-

tals kilometer av metalltråd. När någon slog på sin teve i

Pondicherry eller tände sin sänglampa i Nellore, så hade

allt märkligt nog börjat just här.

Bussen stannade vid säkerhetskontrollen, bevakad av

både beväpnade vakter och övervakningskameror. Som

en direkt följd av 11:e septemberattackerna i New York

och Washington, hade myndigheter över hela världen bör-

jat inse att alla kärnkraftverk var potentiella terroristmål.

Alltså hade man byggt upp nya stängsel och utökat säker-

heten. Under det första året hade folk knappt kunnat nysa

utan att bli kroppsvisiterade, vilket hade orsakat stor irri-

tation. Men efter ett tag började vakterna bli slöa. Gamle

Suresh, som vaktade den yttre grinden, var ett bra exem-

pel. Han kände igen alla ombord på bussen. Han träffade

dem exakt samma tid varje dag: in klockan halv åtta och

ut halv sex. Emellanåt hände det att han stötte ihop med

någon av dem när de var ute och handlade i någon av

affärerna längs Rannganatha Street. Han kände till och

med igen deras fruar och flickvänner. Det skulle aldrig

falla honom in att be dem identifiera sig eller att under-

söka deras väskor för att se vad de hade med sig in på om-

8

rådet. Med en vinkning lät han bussen passera.

Två minuter senare klev Ravi av. Han var kort och ma-

ger och bar en tunn mustasch som såg ut att sitta obe-

kvämt på hans överläpp. Hyn var fnasig och koppärrig.

Han var redan klädd i sina arbetskläder: overall och rejä-

la skor med stålhätta. I handen bar han en tung verktygs-

låda. Ingen frågade honom varför han hade haft den med

sig hem. Kanske tänkte de att han hade behövt verktygen

för att reparera något hemma i lägenheten. Eller så extra-

knäckte han och hjälpte sina grannar för att få in några

extra rupier i månaden. Ravi bar alltid på sin verktygs-

låda. Den var lika mycket en del av honom som en arm

eller ett ben.

Bussen hade nu stannat utanför en tegelmur försedd

med en bastant port. Den, liksom alla andra portar i Jo-

wada var gjord av solitt stål. Allt för att kunna motstå rök,

eld eller till och med en robotattack. Ännu en väktare och

ytterligare ett antal övervakningskameror granskade pas-

sagerarna när de klev av bussen och gick in genom por-

ten. Där innanför ledde en kal, vitkalkad korridor vidare

till ett omklädningsrum. Rummet var ett av de få ställena

i komplexet som inte var luftkonditionerat. Ravi öppna-

de sitt skåp (han hade en idolbild på Bollywood-stjärnan

Shilpa Shetty uppklistrad på insidan av dörren) och tog ut

en hjälm, skyddsglasögon, öronproppar och en självlysan-

de skyddsväst. Han tog också fram en nyckelknippa. Lik-

som på de flesta kärnkraftverk i världen, fanns det inte

särskilt många elektroniska passerkort eller några kodlås

9

på Jowada. Detta var också en säkerhetsåtgärd. Vanliga

nycklar och lås har nämligen fördelen att de fortsätter att

fungera även vid ett strömavbrott.

Med verktygslådan i ett fast grepp fortsatte sedan Ravi

bort längs en annan korridor. Under sina första dagar här

hade Ravi förundrats över hur rent allt var – särskilt om

man jämförde med gatan han bodde på. Den, liksom de

flesta gatorna i området, var konstant nedskräpad och

full av hål fyllda med lerigt vatten. Bilar och motorisera-

de rickshaws trängdes med uråldriga oxkärror och ingen

brydde sig någonsin om att ta rätt på dragdjurens spill-

ning. Ravi svängde runt ett hörn och kom fram till ännu

en kontrollstation. Det här var den sista vaktposten han

behövde passera innan han var inne på sin arbetsplats.

För första gången kände han sig nervös. Han visste vad

han bar på. Och han mindes vad det var han skulle göra.

Vad skulle hända om han blev stoppad? Han skulle ham-

na i fängelse, kanske på livstid. Ravi hade hört historier

om centralfängelset i Chennai. Det berättades om trånga,

underjordiska celler och om mat som var så avskyvärd att

de intagna hellre svalt ihjäl än åt den. Men det var för sent

att backa ur nu. Om han tvekade eller uppträdde miss-

tänkt ökade det bara risken att han skulle bli stoppad.

Han kom fram till ett stort vändkors byggt av gal-

ler tjocka som basebollträn. Bara en person i taget kun-

de passera igenom det och man var tvungen att gå med

små, korta steg. Han kände sig som en konservburk på

ett löpande band. Vändkorset var dessutom försett med

10

en röntgenskärm och en metalldetektor som bevakades av

flera vakter.

”Hallå – Ravi!”

”Tjenare, Ramish. Såg du cricketmatchen i går?”

”Ja. Som de låg under trodde jag att det var kört, men

så lyckades de komma tillbaka!”

Cricket, fotboll, tennis … det spelade ingen roll vilket.

Sport var det bästa de här vakterna visste. Just därför

hade Ravi tittat lite extra noga på matchen kvällen innan.

Han ville vara säker på att kunna hänga med i konver-

sationen. Luften i korridoren var sval och behaglig, men

han svettades ändå. Han kände hur stora droppar höll på

att växa fram i pannan och torkade snabbt bort dem med

baksidan av handen. Nu var han helt säker på att någon

av dem skulle stoppa honom och fråga om verktygslådan.

Alla visste ju att det var så reglerna var skrivna. Allt som

de anställda förde med sig in skulle undersökas. Lådan

skulle tömmas och genomsökas.

Men inget hände. Några sekunder senare var han ige-

nom. Ingen hade så mycket som frågat honom. Allt hade

gått precis som han hade hoppats. Ingen hade öppnat lå-

dan, lyft på den översta insatsen och sett tiokilosklumpen

med syntetiskt sprängämne som låg gömd där under.

Ravi fortsatte bort från vändkorset och stannade fram-

för en rad hyllor. Han tog fram en liten mätare av plast som

mest liknade en personsökare. Apparaten var en PED – en

personlig elektronisk dosimeter – som mätte hur stor strål-

ningsdos han fick i sig och varnade honom om han kom i

11

kontakt med något radioaktivt material. PED:en satt ihop

med hans ID-kort, som också avslöjade vilken säkerhets-

klass han tillhörde. På Jowada fanns fyra olika säkerhets-

klasser, som alla gav ägaren tillträde till olika områden med

olika stor risk för strålning. Just i dag var Ravis PED in-

ställd på den högsta säkerhetsnivån. Detta innebar tillträde

till själva hjärtat av kärnkraftverket. Reaktor kammaren.

Det var där inne som Jowadas dödliga låga brann. Sex

tusen bränslestavar av uran, var och en 3,85 meter lång,

sammanfogade inne i den tryckkammare som utgjorde

själva reaktorn. Varje minut, dygnet runt, skickades tjugo

ton färskvatten in genom dess rör. Vattenångan som bil-

dades – två ton varje sekund – var det som drev runt tur-

binerna. Turbinerna producerade elektricitet. Det var så

kärnkraftverket fungerade. På många sätt en väldigt enkel

konstruktion.

En kärnreaktor är på en och samma gång den säkraste

och den mest farliga platsen på jorden. Eftersom en incident

kan leda till sådana mardrömslika konsekvenser, tillåts inga

olyckor. Reaktorkammaren i Jowada var byggd av stålför-

stärkt betong. Väggarna var en och en halv meter tjocka.

Den väldiga kupolen, som höjde sig över hela komplexet,

var lika väldig och vid som en katedral. Om något slutade

att fungera kunde reaktorn stängas ner på några få sekun-

der. Och vad som än hände inne i kammaren skulle stanna

där inne. Inget tilläts läcka ut till världen utanför.

Jowada hade konstruerats med tusen och åter tusen säker-

hetssystem. Men en man med en hemlig dröm om att få se

12

sitt landslag spela cricket i London var just nu på väg att

spränga dem alla i luften.

Förslaget hade kommit sex veckor tidigare, vid ett gat-

hörn i närheten av hans bostad. Det framfördes av två

män: en europé och en man från Delhi. Det visade sig att

den senare var god vän med Ravis kusin Jagdish, som ar-

betade i köket på ett femstjärnigt hotell. När de väl hade

insett det, kändes det bara helt naturligt att sitta ner och

äta samosas och dricka te tillsammans med dem – särskilt

som europén betalade.

”Hur mycket tjänar du på Jowada? Bara femton tusen

rupier i månaden? Det kan väl inte ens en barnunge leva på

och du har ju fru och familj. Vilka slavdrivare! De utnyttjar

verkligen er vanliga arbetare. Det är kanske på tiden att nå-

gon lär dem en läxa …”

Snabbt styrde de två männen sedan samtalet dit de vil-

le; och innan de skildes åt hade Ravi fått en gåva av dem,

en piratkopia av en Rolex. Och vad var det för konstigt

med det? Jagdish hade ofta gjort dem tjänster tidigare och

försett familjen med mat stulen från hotellköket. Nu var

det deras tur att ta hand om Ravi. De sågs igen en vecka

senare och då fick Ravi en iPhone – en alldeles äkta. Sam-

tidigt lät de honom förstå att gåvorna bara var en simpel

försmak av allt det som kunde bli hans om han bara var

villig att hjälpa dem med ett ärende. Som i och för sig var

farligt. Några människor skulle till och med kunna bli

skadade. ”Men för dig kommer det att betyda ett nytt liv,

min vän. Allt du någonsin drömt om kan bli ditt …”

13

Klockan var exakt åtta när Ravi Chandra klev in i reak-

torkammaren på kärnkraftverket i Jowada.

Ytterligare fem ingenjörer gick in tillsammans med

honom. För att komma in var de tvungna att först gå

igenom en luftsluss – en vit, cylinderformad korridor

med automatiska skjutdörrar i varje ände – en i taget. På

många sätt liknade slussen något från en rymdstation,

och dess syfte var detsamma. Utgången kunde inte öpp-

nas innan ingången var stängd. Allt för att säkerställa

total isolering. De fem männen var identiskt klädda och

alla bar hjälm och skyddsglasögon. Samtliga hade ock-

så varsin verktygslåda i handen. Under resten av dagen

skulle var och en av dem utföra en rad olika arbetsupp-

gifter, några så simpla som att byta en glödlampa eller

smörja en ventil. Även den mest avancerade teknologin

behöver dagligt underhåll.

De fem männen tycktes nästan försvinna i tomma in-

tet när de klev ut ur luftslussen, så små framstod de i den

väldiga reaktorhallen. Högt ovanför dem löpte signalgula

traverser och gångbroar fram. Kablar, elektriska hissar,

generatorer, behållare för bränslestavar och rack fyllda

med surrande maskiner fyllde väggar och golvytor. Lys-

rör fästa på kanten av själva kupolen fyllde salen med ljus

och mitt i allt, omgiven av stegar och plattformar, syntes

något som liknade en tom, tolv meter djup swimming-

pool klädd i rostfritt stål. Det var reaktorn. Där nere, un-

der ett hundrafemtio ton tungt lock av stål, klövs ständigt

miljoner och åter miljoner uranatomer och producerade i

14

processen ofattbara mängde värme. Fyra torn av metall

vakade över hallen. De liknade raketer, men skulle aldrig

flyga. Vart och ett av tornen var inbyggt i ett skal av me-

tall som förbands med resten av systemet via en serie väl-

diga rör. Det här var kylpumparna som såg till att vattnet

hela tiden flödade fram på sin livsviktiga färd. Inne i varje

torn roterade en femtio ton tung motor med femtonhund-

ra varv per minut.

De fyra pumparna var namngivna efter väderstrecken

de stod i; norr, söder, öster och väster. Den södra pumpen

var den som Ravi hade siktat in sig på.

Men först tog han sig bort till den motsatta sidan av re-

aktorhallen, till en dörr skyltad med ENDAST NÖDUT-

GÅNG. De två männen hade förklarat allt mycket noga

för honom. Att angripa själva reaktorlocket vore helt me-

ningslöst. Ingen bomb i världen skulle kunna rå på det. Att

för söka ge sig på reaktorkammaren skulle inte heller leda

någonstans, i alla fall inte så länge den var stängd. Den strål-

ning som eventuellt skulle läcka ut skulle isoleras där inne.

För att målet skulle uppnås krävdes det därför någon form

av utgång. Kärnreaktorns kraft måste på något sätt befrias.

Utgången syntes tydligt på ritningen som de hade visat

honom. Nödluftslussen var Jowadas akilleshäl. Den bor-

de aldrig ens ha byggts. Den behövdes inte och den hade

aldrig använts. Slussen bildade en tunnel mellan reaktor-

kammaren och baksidan av turbinhallen. Öppningen på

utsidan låg vid en öde markplätt nära det yttersta stake-

tet. Anledningen till att slussen fanns där, var för att man

15

en gång ansett det viktigt att det fanns en snabb väg ut

för arbetarna om de någon gång skulle behöva det. Men

det tunneln också gjorde, var att den skapade en direkt-

kanal mellan reaktorn och världen utanför. På sätt och vis

skulle man kunna likna den vid en gevärspipa. Allt som

behövdes var att den öppnades.

Ingen lade märke till Ravi när han gick bort till nöd-

utgången – och även om någon hade gjort det, så hade de

ändå inte brytt sig. Alla hade sina egna arbetsinstruktio-

ner. Den som såg honom hade bara gissat att han följde

sina. Han öppnade den inre dörren – byggd av solitt stål

– och klev in i korridoren. Ungefär halvvägs in satt en

kontrollpanel högt upp på ena väggen. Ravi ställde sig på

tå och skruvade loss den med hjälp av ett av de få verktyg

han faktiskt hade i sin låda. Bakom panelen syntes nu ett

invecklat virrvarr av kablar och kretskort, men han visste

ändå exakt vad han skulle göra. Han kapade två av ka-

blarna och tvinnade sedan ihop dem med varandra. Allt

var egentligen löjligt enkelt. Den yttre dörren gled upp

framför honom och därute kunde han skymta en glimt

av den blåa himlen bortanför ett taggtrådsstängsel. Han

kände hur den tunga, kvava luften vällde in över honom.

Någonstans, kanske inne i kontrollrummet, skulle någon

snart uppmärksamma vad som hade hänt. En varnings-

lampa hade kanske redan börjat blinka på en av pane-

lerna. Men det skulle ta en stund innan någon undersökte

saken och vid det laget skulle det vara för sent.

Ravi vände tillbaka in i reaktorkammaren och gick bort

16

till den närmsta kylpumpen. Det här var enda möjligheten

att lyckas med ett större sabotage. Det han tänkte genom-

föra var något som inom kärnkraftsindustrin gick under

namnet LOCA – en förkortning av det engelska uttryck-

et ”Loss Of Coolant Accident”, en olycka orsakad av ett

icke fungerande kylsystem. Katastrofen i Tjernobyl var en

LOCA-incident. Samma orsak låg bakom det som höll på

att bli en katastrof på Three Mile Island i Pennsylvania.

Pumpen var inlåst i sin bur, men Ravi hade nyckeln. Det

var en av anledningarna till varför just han hade blivit ut-

vald att utföra jobbet. Rätt man på rätt plats.

Han stannade framför den cylinderformade väggen

som reste sig mer än tjugo meter upp i luften. Ravi kunde

höra ljudet från maskinen som snurrade där inne. Ljudet

var envetet och bedövande. Han blev alldeles torr i mun-

nen när han tänkte på vad det var han skulle göra. Hade

han blivit galen? Tänk om de kunde spåra sabotaget till

honom? Men samtidigt tänkte han på cricket, på Ajala –

hans fru – på Disneyland, på ett nytt liv. Han familj var

inte i Chennai den här dagen. Han hade skickat iväg dem

till vänner i Bangalore. Där skulle de vara i säkerhet. Det

var för dem han gjorde det här. Han var tvungen att göra

det för dem.

Under ett ögonblick kändes det som om rädslan skulle

väga tyngre än girigheten, men så tog den senare över-

hand. Han böjde sig ner på huk, ställde ner verktygs lådan

bredvid stålväggen, öppnade locket och lyfte ut det översta

lagret. Lådan fylldes nästan helt av sprängdegen, men det

17

fanns ändå rum för timern: en digital display som visade

siffran tio, några kablar och en strömbrytare.

Tio minuter. Det skulle vara mer än nog för att han

skulle hinna lämna reaktorkammaren innan bomben ex-

ploderade. Han skulle ta sig ut samma väg som han kom-

mit in. När han väl befann sig på andra sidan av luftslus-

sen skulle han vara i säkerhet. Om någon frågade vart

han var på väg skulle han bara säga att han behövde gå på

toaletten. Efter att bomben briserat skulle allt vara kaos,

larm, välrepeterade evakueringar och strålskyddsdräkter

till alla. Han skulle lätt kunna försvinna i mängden och

sedan ta sig ut. Ingen skulle någonsin kunna spåra bom-

ben till honom. Det skulle inte finnas några bevis.

Människor kanske skulle dö. Människor som han kän-

de. Kunde han verkligen göra det här?

Strömbrytaren satt precis framför honom. Så liten. Allt

han behövde göra var att slå på den. Sedan skulle nedräk-

ningen starta.

Ravi Chandra drog ett djupt andetag. Han sträckte

fram pekfingret. Och slog på strömbrytaren.

Det var det sista Ravi gjorde i livet. Männen han träffat

på gatan hade ljugit för honom. Det fanns ingen tiominu-

ters fördröjning. När han slog på strömbrytaren detonera-

de bomben omedelbart och förvandlade honom till ånga.

Ravis död var så snabb att han aldrig ens hann förstå att

han blivit lurad, att hans fru nu var änka och att hans

barn aldrig skulle få träffa Musse Pigg. Inte heller hann

han se effekten av sin handling.

18

Precis som planerat slet bomben upp ett hål i väggen

till kylpumpen och pulveriserade rotorbladen. Ett fruk-

tansvärt metallgnissel meddelade att hela maskinen slet

sig själv i stycken. En av de övriga arbetarna – samme

man som bara ett par minuter tidigare hade småpratat om

en cricketmatch – omkom omedelbart när han kastades

rakt ner i reaktorschaktet. De andra ingenjörerna i rum-

met stelnade av skräck och stirrade med fasa på det som

hände innan de tafatt försökte kasta sig i skydd. Men de

agerade för sent. En andra explosion hördes och plötsligt

var luften fylld av flygande metalldelar som blev till död-

liga missiler. De två män som stod närmast explosionen

blev strimlade i småbitar. De övriga flydde mot luftslus-

sen.

Ingen av dem hann fram. Sirener tjöt och varningslam-

por blinkade, samtidigt som det väldiga maskineriet bröts

sönder. Reaktorhallen förvandlades till ett svart och rött

inferno. En elkabel störtade ner från taket i ett moln av

gnistor. Tre explosioner till följde tätt på varandra, vat-

tenledningar slets loss, flammor slog ut och sedan fylldes

luften av ett dån som från ett expresslok när ton och åter

ton av brännhet ånga välde ut. Det värsta hade inträffat.

De kringflygande metalldelarna hade slagit upp hål i kyl-

rören och trots att reaktorn redan var på väg att stängas

ner fanns det ändå en väldig mängd radioaktiv ånga kvar

som nu inte hade någonstans att ta vägen. En av männen

hamnade mitt i utblåset och försvann i tomma intet med

ett ensamt, fruktansvärt skri.

19

Ångan dundrade ut och fyllde upp hela salen. I norma-

la fall hade byggnaden fungerat som isolering. Men Ravi

Chandra hade, som nästan sin sista insats i livet, öppnat

nödluftslussen. Likt en skenande hjord med vilddjur hit-

tade ångan utgången och pressade sig ut i det fria. Hela

kärnkraftverket höll på att tömmas, stängas ner och för-

seglas. Men det var redan för sent.

Befolkningen i Chennai såg ett väldigt rökmoln blom-

ma upp i luften. De hörde sirenerna. Anställda på Jowada

ringde hem till familj, släkt och vänner och varnade alla

för att gå ut. Paniken utbröt på några ögonblick. Mer än

en miljon människor släppte det de hade för händerna och

gjorde vad de kunde för att ta sig fram genom den kom-

pakta trafikstockningen. Slagsmål bröt ut. Bilar kollide-

rade och fattade eld vid dussintals trafikkorsningar och

rödljus. Men allt hade hänt så fort och inte en enda män-

niska hann ta sig ut ur staden innan det radioaktiva mol-

net, som drevs fram av en nordlig vind, var över dem.

Samma kväll kablades nyheten ut till radio- och TV-

stationer över hela världen.

Man uppskattade att ungefär hundra människor hade

omkommit i samband med explosionen. Några av de för-

olyckade hade befunnit sig inne på själva kärnkraftverket,

men märkligt nog var det fler som omkom i den panik

som utbröt när stadsborna försökte ta sig ut ur Chennai.

Följande morgon skrek morgontidningarnas förstasidor ut

rubriken KÄRNKRAFTSMARDRÖM – givetvis skrivet

med stora bokstäver. De indiska myndigheterna höll ben-

20

hårt fast vid att ångmolnet endast innehållit låga strål-

doser och att det därför inte fanns någon orsak till panik.

Men ett stort antal experter höll inte med.

Tjugofyra timmar senare riktades en vädjan till värl-

den om hjälp till befolkningen i Chennai. Fler dödsfall

rapporterades. Affärer och bostadshus hade blivit utsatta

för plundring. Nu hade man kallat in armén för att få ett

slut på upploppet. Sjukhusen var överfulla av desperata

människor. En brittisk hjälporganisation – som gick un-

der namnet First Aid – presenterade snabbt en plan för

hur man skulle kunna distribuera mat, filtar och – kanske

viktigast av allt – jodtabletter till alla åtta miljoner män-

niskor i Chennai för att förhindra strålsjuka.

Som alltid var den brittiska befolkningen mycket gene-

rös och mot slutet av veckan hade man samlat in en och

en kvarts miljon pund.

Om katastrofen hade varit större, hade man givetvis

samlat in mycket, mycket mer.

21

Alex Rider kastade en sista blick i spegeln, sedan stan-

nade han till och tittade igen. Det kanske låter märkligt,

men för ett ögonblick undrade han om han ens kände

den unge pojken som tittade tillbaka på honom. De tunna

läpparna, de fi nt utmejslade dragen, det ljusa håret som

hängde ner över de mörkbruna ögonen. Han höjde ena

handen till en hälsning och mycket lydigt gjorde hans spe-

gelbild detsamma. Men det var något som var annorlunda

med den där andre Alex Rider. Det var liksom inte han.

Men kläderna han bar gjorde förstås inte saken bättre.

Om ett par minuter skulle han ge sig av till en nyårsfest

på ett slott som vilade just intill Loch Arkaig i de skot-

ska högländerna – och inbjudan hade varit mycket tydlig.

Klädsel: smoking. Motvilligt hade Alex gått ut på stan

och hyrt hela rasket: smokingjacka, svarta byxor och en

vit skjorta med stärkt krage som var alldeles för trång

och skavde mot halsen. Men när affärsbiträdet hade ta-

git fram ett par putsade lackskor hade han vägrat. Svarta

22

sneakers fick duga. Samtidigt som han rättade till sin flu-

ga för tionde gången undrade han stilla vad kläderna hade

förvandlat honom till. En ung James Bond. Han hatade

jämförelsen, men samtidigt var den helt oundviklig.

Det var inte bara kläderna. Alex granskade sig själv

och var tvungen att erkänna att efter allt som hade hänt

under det senaste året hade han nästan tappat greppet om

vem – och vad – han var. När han stod där framför spe-

geln kändes det ungefär som om han just hade klivit av en

karusell. Han själv var stilla, men världen runt omkring

fortsatte att snurra.

För bara två månader sedan hade han befunnit sig i

Australien. Inte på semester, inte för att hälsa på någon

släkting, utan – otroligt nog – på uppdrag av den aus-

traliska underrättelsetjänsten, förklädd till en afghansk

flykting. Planen var att han skulle infiltrera en människo-

smugglarliga känd under namnet Snakehead, men upp-

draget hade fört honom mycket längre än så. I en dödlig

kamp mot Major Winston Yu hade Alex lyckats avvärja

en katastrof genom att desarmera en bomb som placerats

mitt i en förkastningsspricka, djupt nere på havets botten.

Genom uppdraget hade han också fått träffa sin gudfar,

en man som han bara kände under namnet Ash. I spegeln

såg Alex något blänka till i ena ögat när han tänkte på

honom. Ilska? Eller var det sorg? Alex hade aldrig hunnit

lära känna sina föräldrar och hade hoppats att Ash på nå-

got sätt skulle kunna hjälpa honom att förstå vem han var

och var han kom ifrån. Men hans gudfar hade inte varit

23

till någon hjälp på den punkten och deras möte ledde till

svek och ond, bråd död.

Det var precis det som det här handlade om, eller hur?

Det var det här som pojken i spegeln försökte berätta för

honom. Han var fortfarande bara fjorton år gammal, men

det senaste året – ett år vars slut de just var på väg att fira

– hade så när kostat honom hans liv. Om han blundade

kunde han nästan känna känslan av Major Yus prome-

nadkäpp som träffade honom i tinningen, den dånande

kraften från vattnet i Borafallen och slagen han motta-

git i thaiboxningsringen i Bangkok. Och det var bara de

allra senaste skadorna han fått. Hur många gånger hade

han egentligen blivit slagen, sparkad eller knockad? Och

skjuten. Hans sår hade läkt, men han påmindes ändå om

sina skador varje gång han tog av sig kläderna. Ärret ef-

ter 22-kaliberskulan som en krypskytt på ett hustak vid

Liverpool Street hade placerat i bröstet på honom skulle

han alltid ha kvar. Och minnet av smärtan. Det sägs att

det är något man aldrig blir av med.

Hade det som hänt förändrat honom? Givetvis hade

det gjort det. Ingen människa hade kunnat överleva allt

det han hade gjort utan att förändras. Men ändå …

”Alex! Sluta glo på dig själv i spegeln och kom ner

nu!”

Det var Sabina som ropade. Alex vände sig om och

fick syn på henne där hon stod i hallen, klädd i en silver-

glänsande klänning med mycket glitter runt halsen. Hen-

nes mörka hår – som hon låtit växa långt – var uppsatt i

24

nacken. För ovanlighetens skull var hon sminkad: ljusblå

ögonskugga och blankrosa läppstift.

”Pappa väntar på oss. Vi måste ge oss av nu.”

”En minut, så kommer jag.”

Alex rättade till sin fluga igen, samtidigt som han fun-

derade på vad han egentligen behövde göra för att den där

förbaskade lilla tygtrasan skulle sitta rakt. Han såg urfå-

nig ut. Ingen under femtio borde behöva klä sig så här.

Men han hade i alla fall lyckats avvärja Sabinas förslag

att han skulle gå i kilt, något som hon hade haft roligt åt

ända sedan jul.

Trots allt som hänt hade Alex verkligen njutit av de se-

naste sex veckorna. Det började med att Sabina och hen-

nes föräldrar helt utan förvarning hade kommit hem till

England. Edward Pleasure arbetade som journalist. Han

hade så när omkommit för ett par månader sedan, då

han arbetade på en artikel om popstjärnan Damian Cray.

Alex hade tagit på sig skulden för det som hänt. När Sa-

bina och hennes föräldrar som ett resultat av det som in-

träffat hade flyttat till USA, var Alex säker på att han ald-

rig skulle få se henne igen. Men nu var hon tillbaka i hans

liv igen och trots att hon var ett år äldre än honom hade

de aldrig varit närmre varandra än just nu. En förklaring

var kanske att hon var en av de få människor som visste

om hans kontakter med MI6.

Alex bästa julklapp var att familjen Pleasure hade bjudit

honom att fira nyår med dem i ett hus som de hade hyrt

i västra delen av skotska höglandet. Hawks Lodge var ett

25

väldigt, viktorianskt stenhus som hade fått sitt namn från

en obskyr poet, snarare än från en fågel. Huset var tre

våningar högt och stod placerat precis i skogsbrynet, med

berget Ben Nevis i bakgrunden. Det var ett sådant där

hus som liksom kräver sprakande brasor, varm choklad,

gammeldags sällskapsspel och alltför tunga middagar. Liz

Pleasure, Sabinas mamma, hade sett till att de hade fått

just allt detta från dag ett. Veckan som gått hade ägnats

åt långpromenader och fisketurer i bergen. De hade be-

sökt gamla slottsruiner och avlägsna småbyar och vand-

rat längs Morars berömda vita stränder. Sabina hade hop-

pats på snö – det fanns bra skidbackar vid Cairn Gorm

och hon hade all utrustning med sig – men trots sträng

kyla hade det inte fallit mer än några enstaka flingor. Det

fanns ingen TV i huset och Edward hade förbjudit Sabina

att ta med sig sitt Nintendo, så om kvällarna hade de spe-

lat Alfabet eller Perudo – ett peruanskt tärningsspel inte

helt olikt kortspelet bluffstopp. Alex vann så gott som all-

tid. Om det var en sak som livet hade lärt honom, så var

det att ljuga.

När Alex var bortrest, passade Jack Starbright – Alex

hushållerska och på många sätt bästa vän – på att resa

hem till Washington. Hon hade blivit inbjuden att följa

med till Skottland, men ändå valt att resa hem över nyår

för att träffa sina föräldrar. När Alex hade vinkat av hen-

ne hade det slagit honom att hon en gång faktiskt skulle

resa hem för gott. Hennes föräldrar och resten av hen-

nes familj fanns ju i USA. Han undrade vad det skulle

26

innebära för honom. Hon hade ju trots allt sett efter ho-

nom ända sedan hans farbror hade dött och vad han vis-

ste fanns det ingen som kunde ta hennes plats. Som om

hon hade kunnat läsa hans tankar gav hon honom en stor

kram samtidigt som taxichauffören lastade in hennes väs-

kor i bagageluckan.

”Oroa dig inte, Alex. Jag är tillbaka om en vecka. Pas-

sa på och njut av ledigheten i Skottland nu. Om du an-

stränger dig lite, kanske du kan klara dig förbi nyår utan

att hamna i någon internationell storkonflikt. Glöm inte

att skolan börjar igen den sjätte januari.”

Just skolan var en annan källa till glädje. Alex hade pre-

cis klarat att ta sig igenom en halv termin på Brookland

utan att bli kidnappad, skjuten eller rekryterad av någon

av världens alla olika underrättelsetjänster. Han hade rent

av börjat känna sig som en vanlig elev igen och faktiskt

njutit av tillsägelser för prat i klassen, jobbiga läxor och

ljudet av klockan som meddelade att skoldagen var slut.

Han kastade en sista blick i spegeln. Jack hade rätt.

Glöm James Bond. Han hade fått nog av allt sådant. Inga

fler äventyr.

Han gick nerför två trappor och hamnade i en stor hall,

klädd i träpanel smyckad med dystra tavlor med motiv ur

den skotska faunan. Edward Pleasure stod och väntade

på honom tillsammans med Sabina. Alex tyckte att den

berömde journalisten hade åldrats rejält sedan de senast

sågs. Han hade i alla fall absolut blivit rynkigare och bör-

jat bära glasögon. Dessutom hade han gått ner en hel del i

27

vikt. Och så haltade han så illa att han alltid var tvungen

att stödja sig på en kraftig, stålskodd käpp med ett mäs-

singshandtag format som ett ankhuvud. Käppen var en

present från hans fru som hade hittat den i en antikvitets-

affär i London. Skämtsamt hade hon sagt att den kanske

kunde vara bra att ha som försvar om någon som han

skrev om skulle få för sig att attackera honom igen.

Det var det som Alex gillade bäst med familjen Pleasu-

re. De höll ihop. Och vad som än hände, så lyckades de

alltid hålla humöret uppe. Han trivdes i deras sällskap

och kom snabbt in i deras dagliga rutiner. Alex gillade

tanken på att hans egna föräldrar kanske hade varit pre-

cis som Edward och Liz.

Sabinas pappa var också klädd i smoking, men Alex

såg omedelbart att det var något som inte stod rätt till.

”Vad är det?” frågade han.

”Mamma följer inte med”, svarade Sabina. Hon såg

frustrerad ut. Alex visste att hon hade lagt ner timmar

på att göra sig i ordning för festen. Nu, i sista sekunden,

hade alltså något gått fel.

”Hon säger att hon inte mår riktigt bra”, förklarade Ed-

ward. ”Det är inget allvarligt. Bara en liten förkylning.”

”Då tycker jag att vi borde stanna hemma allihop”, sa

Sabina.

”Dumheter, Sabina. Åk iväg ni tre och ha lite kul.” Liz

Pleasure dök upp ur en av dörrarna. Hon såg bekvämt

avslappnad ut i sitt långa, lite rufsiga hår. Hon brydde

sig inte särskilt mycket om sitt utseende och levde helst

28

ett familjeliv utan regler och förbud. För kvällen var hon

klädd i jeans och en bylsig ylletröja. Hon hade ett paket

pappersnäsdukar i handen. ”Jag är faktiskt inte så förtjust

i stora fester och i det här vädret har jag verkligen ingen

lust att ge mig ut.”

”Men du kan väl inte sitta ensam här vid tolvslaget?”

”Jag tänker ta ett varmt bad och lyxa till det med lite

sådan där dyr olja som du gav mig i julklapp. Sedan går

jag och lägger mig. Jag kommer att sova som en stock

långt innan midnatt.” Hon gick fram till Sabina och la

armen om henne. ”Det gör inget, Sab. Jag lovar. Vi kan

fira nyår tillsammans i morgon och då kan du berätta om

allt som jag missade.”

”Men vi kommer inte att ha kul utan dig, mamma.”

”Det är väl klart att ni kommer det. Du älskar ju stora

fester. Och ni ser fantastiska ut – båda två.” Liz Pleasure

hade bestämt sig. ”Ni måste åka dit. Biljetterna som pap-

pa ordnade kostade en förmögenhet.” Hon log soligt mot

Alex. ”Ta hand om henne, Alex. Och glöm inte bort att

det här faktiskt är en fest i ett äkta skotskt slott – Hog-

manay och allt det där. Det betyder nyår på gaeliska. Jag

är helt säker på att ni kommer att ha jättekul.”

Det var uppenbart att det inte var någon idé att disku-

tera saken vidare. Tjugo minuter senare satt Alex i en bil

som susade fram längs vindlande vägar som ledde norrut

mot Loch Arkaig. Vädret hade försämrats. Snön som Sa-

bina hade hoppats på föll allt tätare och dansade i sjok

i strålkastarnas ljuskäglor som skar genom natten. Bilen

29

som Edward Pleasure körde var en Nissan X-Trail som de

hade hyrt på flygplatsen i Inverness. Alex var glad att de

hade valt en bil med fyrhjulsdrift. Snön hade redan börjat

lägga sig på vägen. I den här takten skulle de snart behöva

all extrakraft de kunde få.

Sabina halvlåg i baksätet, upptagen med att trassla ut

hörlurssladden till sin iPod. Alex satt i framsätet. Det här

var första gången sedan de sågs på Franska Rivieran som

Alex var ensam med Edward Pleasure och han kände sig

inte helt bekväm. Rimligen kände han till Alex samrö-

re med MI6; Sabina hade förmodligen berättat precis allt

som hänt. Men det var inget som han någonsin hade dis-

kuterat med Alex, förmodligen för att han ansåg att det

hade varit ouppfostrat att fråga.

”Det är trevligt att ha dig här med oss, Alex”, muttrade

Edward. Han pratade tyst så att Sabina, som lyssnade på

Coldplay, inte skulle höra dem. ”Sab blev väldigt glad när

du tackade ja.”

”Det har verkligen varit roligt”, sa Alex. Han funde-

rade en stund. ”Men det var tråkigt att det skulle bli så

här i kväll”.

Edward log. ”Vi behöver inte stanna särskilt länge om

du inte vill vara kvar. Men Liz hade faktiskt rätt. Ingen

firar nyår som skottar. Och Kilmore Castle är verkligen

något extra. Det byggdes någon gång på tolvhundratalet.

Sedan revs det till ruiner under det första Jakobitupproret

i början av sjuttonhundratalet. Stället var mer eller min-

dre en fornlämning tills Desmond McCain köpte det.”

30

”Är det honom du skriver om?”

”Precis. Det är han som är orsaken till att vi ska dit.

Pastor Desmond McCain”. Edward lutade sig fram och

tryckte på en knapp på instrumentpanelen. Varm luft

blåste ut över vindrutan. Vindrutetorkarna arbetade för

fullt, men snön klistrade sig ändå kvar på framrutan. Inne

i bilen var det varmt och mysigt, en skarp kontrast till

världen utanför karossen. ”Han är en intressant person,

Alex. Vet du något om honom?”

”Inte egentligen”.

”Jag tänkte att du kanske hade läst om honom i tid-

ningen. Han växte upp på ett barnhem i östra London.

Föräldralös. Inga släktingar. Inget. Man hade hittat ho-

nom i en kundvagn på ett snabbköp, invirad i en plast-

påse som det stod McCain’s Pommesfrites på. Det var så

han fick sitt namn. Sedan hamnade han i en fosterfamilj

i Hackney och det var efter det som saker och ting bör-

jade gå bra för honom. Han klarade sig bra i skolan … i

alla fall i idrott. När han fyllde arton var han redan en

berömd boxare. Han hade vunnit WBO-titeln i mellan-

vikt två gånger och alla trodde att han skulle klara att ta

en trippel. Men 1983 blev han knockad i fjärde ronden av

Buddy Sangster i Madison Square Garden”.

”Hände det inte något med den där Buddy Sangster?”

frågade Alex. Han hade hört namnet någonstans tidiga-

re.

”Det stämmer. Han dog ett år senare. Överkörd av

ett tåg i New Yorks tunnelbana. De visade hans begrav-

31

ning på TV. Ett av hans fans skickade honom till och med

hundra svarta tulpaner. Jag minns att jag hörde att …”

Edward skakade på huvudet. ”Hur som helst. Desmond

McCain la av med boxningen. Hans käke hade blivit rätt

illa skadad. En plastikkirurg i Las Vegas försökte tydligen

snygga till den, men operationen var amatörmässigt ut-

förd och käken läkte aldrig ordentligt. Idag kan han fort-

farande inte äta annat än mos, soppor och puréer. Han

klarar inte av att tugga. Men det blev på inget sätt slutet

för honom. Istället kastade han sig in i affärsvärlden –

mark- och fastigheter – och visade sig ha talang. På nå-

got sätt lyckades han övertala ett dussintal familjer nere i

Rotherhithe vid Themsenfloden att sälja sina tomter bil-

ligt till honom. Sedan rev han alla hus, smällde upp ett

par skyskrapor och blev stenrik på kuppen.

Det var ungefär vid den tiden som han började intres-

sera sig för politik. Först donerade han tusentals pund till

de konservativa och sedan gick han ut med nyheten om

att han ville bli invald i parlamentet. De konservativa väl-

komnade honom givetvis med öppna armar. Han var för-

mögen, han var framgångsrik – och han var svart. Inte

minst viktigt. Innan någon visste ordet av hade han plöts-

ligt blivit invald i ett avlägset distrikt i London där man

inte hade röstat konservativt sedan artonhundratalet. Och

den gången var det av misstag. Folk gillade honom. Han

gick från koja till slott – eller i alla fall från kundvagn till

slott. En riktig Askungesaga. Han fick massor av röster

och ett år senare blev han idrottsminister. Några menade

32

till och med att han hade potential att bli landets förste

färgade premiärminister.”

”Så vad hände?”

Edward suckade. ”Allt! Det visade sig att hans bolag

inte gick så bra som folk trodde. Några av hans byggpro-

jekt blev inte färdiga i tid och han hade skaffat sig enor-

ma skulder. Banken började bli orolig och konkursen var

nära – och efter en sådan är man såklart inte välkommen

i parlamentet. Jag har ingen aning om vad han tänkte,

men hur som helst så bestämde han sig för att sätta eld

på ett av sina hus och sedan försöka få ut pengar på för-

säkringen. Det var så han tänkte sig att lösa problemen.

Huset i fråga var ett tjugofyra våningar högt kontorshus i

närheten av S:t Paulskyrkan. En natt brann det bara upp.

Följande dag lämnade McCain in en ansökan till sitt för-

säkringsbolag om femtio miljoner i ersättning. Och så var

problemet borta.”

Vägen svängde kraftigt framför dem och Edward Plea-

sure saktade ner. Nu var hela körbanan täckt av snö och

tallskogen runt omkring dem var hög och tät.

”Det var i alla fall det han trodde”, fortsatte han. ”Men

tyvärr anade försäkringsbolaget oråd. Så de drog igång en

utredning. Varför var till exempel alla brandlarm avstäng-

da? Varför hade alla väktare fått gå hem tidigare just den

här dagen? De spekulerades en hel del i tidningarna – och

sedan dök det plötsligt upp ett vittne. Det visade sig att en

hemlös hade sovit i ett parkeringsgarage under huset. Han

hade sett McCain när han kom dit med en dunk bensin

33

och en cigarettändare. Han hade tur som klarade sig med

livet i behåll. Men McCain blev arresterad. Rättegången

blev spektakulär. McCain dömdes till nio års fängelse.”

Alex hade varit helt tyst under Edwards berättelse. ”Du

kallade honom pastor McCain”, sa han.

”Ja, det där är lite märkligt. På sätt och vis hade ju

hela McCains liv varit udda – men under tiden i fängelset

blev han frälst. Han pluggade teologi på distans och blev

sedan vigd till präst i någon kyrka som ingen någonsin

hade hört talas om. Han återvände varken till politiken

eller till finansvärlden efter sin frigivning. Det var för fem

år sedan. I en intervju sa han att han hade varit en egoist

i hela sitt liv, men att han nu ville lämna allt det bak-

om sig. Och så grundade han en välgörenhetsorganisation

som han döpte till First Aid. De arbetar med snabba rädd-

ningsaktioner till behövande över hela världen.

”Hur långt är det kvar?” Det var Sabina som ropade från

baksätet. Hon hade fortfarande hörlurarna i öronen.

Edward Pleasure höll upp ena handen och öppnade den

två gånger för att visa att de hade tio minuters resa kvar.

”Har du intervjuat honom?” frågade Alex.

”Ja. Jag har skrivit en stor artikel för GQ. Den kommer

ut om en månad.”

”Och …?”

”Du kommer att få träffa honom i kväll, Alex. Du får

bilda dig en egen uppfattning. Han har en enorm energi

och nu använder han den för att hjälpa människor som

är sämre lottade än honom själv. Han har lyckats samla

34

in miljontals pund till svältande i Afrika, till människor

som drabbats av skogsbränder i Australien, till översväm-

ningsoffer i Malaysia – han fick till och med in pengar

till de som drabbades av den där olyckan i södra Indien.

Jowada.”

Alex nickade. Han hade hört talas om den när han job-

bade som bollkalle på Wimbledon. Nyheten hade varit på

alla löpsedlar. ”Kärnkraftverket”, sa han.

Edward nickade. ”Ett tag såg det ut som om hela Chen-

nai skulle bli nersmittat. Lyckligtvis blev det aldrig så illa,

men många omkom ändå i paniken som utbröt efter olyck-

an. First Aid var där redan dagen efter och försåg kvinnor

och barn med olika typer av förnödenheter och strålskydd.

Ingen fattade riktigt hur de kunde agera så snabbt, men det

är så de jobbar. De rycker ut på direkten. Målet är att alltid

vara första hjälporganisationen på plats.”

”Och du tror alltså att den här McCain är seriös?”

”Du menar … om jag tror att han är en ny Damian

Cray?” Edward log helt kort. Det var på grund av en av-

slöjande artikel om Crays affärer som Edward så när hade

blivit mördad. ”Tja, jag var lite skeptisk när jag träffade

honom första gången. Även om han inte var en nattsvart

skurk, så var han i alla fall en mörkblå politiker. Det bru-

kar inte vara någon bra start. Men du behöver inte oroa

dig, Alex. Jag har undersökt hans organisation noga, jag

har intervjuat honom och jag har träffat folk som känner

honom. Jag har till och med pratat med polisen och gått

igenom deras arkiv. Sanningen är att jag inte har kunnat

35

hitta något som svärtar ner bilden av honom i dag. Han

verkar faktiskt bara vara en mycket rik man som gjort

ett par dumma misstag och nu gör allt för att gottgöra

dem.”

”Hur kommer det sig att han äger ett slott? Du sa ju att

han gick i konkurs …”

”Det är en bra fråga. När han hamnade i fängelse för-

lorade han alla sina pengar och allt han ägde. Men han

hade mäktiga vänner – både i finansvärlden och i politi-

ken – och de gjorde vad de kunde för att hjälpa honom.

Tack vare dem lyckades han behålla Kilmore Castle och

en våning i London. Dessutom är han delägare i ett indu-

striföretag någonstans i Kenya.”

Plötsligt dök en bil upp i jämnhöjd med deras och

körde om. Edward saktade ner igen och lät den pas-

sera. Bilen försvann bort framför dem i den virvlande

snön. ”Det ska bli intressant att höra vad du tycker om

McCain”, muttrade han.

”Var det han som bjöd in dig?”

”Ja. Jag nämnde att jag skulle fira nyår i Skottland när

jag intervjuade honom och då gav han mig fyra biljetter.

Och det var tur det, för de kostar faktiskt trehundra pund

styck.”

Alex visslade lågt.

”Alla pengar går till välgörande ändamål. Överskottet

hamnar i First Aid. Slottet kommer att vara fullt av rika

människor i kväll. Dom kommer att skänka tiotusentals

pund till.”

36

De körde vidare under tystnad. Vägen hade börjat slut-

ta brant uppför och Edward växlade ner.

”Vi har egentligen aldrig pratat om Damian Cray”, sa

Edward plötsligt.

Alex skruvade på sig. ”Det finns inget att säga.”

”Boken jag skrev om honom sålde i miljonupplaga.

Men jag nämnde aldrig något om dig eller vilken roll du

spelade i det som hände.”

”Det är så jag vill ha det.”

”Du räddade Sabinas liv.”

”Hon räddade mitt.”

”Får jag ge dig ett råd, Alex?” Edward Pleasure var

tvungen att hålla blicken på vägen, men för ett kort ögon-

blick vände han sig mot Alex. ”Håll dig borta från allt

det där. MI6 och underrättelsetjänsten. Jag har en ganska

god aning om vad som har hänt under det senaste året.

Sabina har berättat en del, men jag har dessutom kontak-

ter inom CIA. Jag har ingen önskan om att få veta allt

som du har varit med om, men tro mig … du klarar dig

bättre utan dem.”

”Oroa dig inte. Jag tror inte att MI6 är intresserade av

mig längre. De skickade inte ens något julkort till mig.

Den där delen av mitt liv är över. Och det är jag glad

för.”

Vägen var ännu brantare nu, men skogen hade öppnat

sig på ena sidan, vilket gav dem utsikt över en stor, svart

vattenyta långt nedanför dem. Loch Arkaig. Det snöade

fortfarande, men flingorna verkade liksom inte fästa på

37

den halvfrusna ytan, som om de två enheterna på något

vis tog ut varandra. Enligt sägnen bodde det ett odjur i

sjön – en gigantisk vattenhäst – och när Alex tittade ut

över vattnet kändes det nästan troligt. Loch Arkaig var en

lämning efter en forntida glaciär. Nitton kilometer lång

och på sina ställen hundra meter djup. Så vem visste vilka

hemligheter den hade lyckats bevara under de senaste mil-

joner åren?

Och där låg Kilmore Castle högt ovanför dem, näs-

tan osynligt bakom snöbyarna. Slottet – en massiv grå

stenkoloss som helt dominerade omgivningen med sina

torn, bröstvärn, smala fönster och solida, ovälkomnande

portar – var anlagt på en stenig klipphäll ovanför sjön.

Inget med byggnaden signalerade bekvämlighet. Slottet

var byggt i ett enda syfte: att hålla kvar dess ägare vid

makten. Det var nästan omöjligt att tänka sig att slot-

tets murar en gång hade rivits, eller att de ens hade kun-

nat byggas. Trots sin 2.2-litersmotor och sin fyrcylindriga

turbodieselmotor, fick deras Nissan X-trail kämpa för att

ta sig uppför serpentinvägen till slottet. Hade forna tiders

soldater tagit sig hit med häst? Hur hade de lyckats ta sig

igenom slottets murar?

Nu befann de sig i en bilkö som ringlade sig hela vägen

upp till slottet. Bakom frostiga vindrutor skymtade fest-

klädda människor. Efter en sista kurva kom de fram till en

öppen gårdsplan som för kvällen förvandlats till en väldig

parkeringsplats, där vakter klädda i självlysande västar

vinkade och signalerade vart de skulle ställa sig. Två väl-

38

diga facklor syntes på vardera sidan om entrén. Lågorna

tycktes kämpa mot snön för att hålla sig vid liv. Män och

kvinnor klädda i tjocka vinterrockar och med ansiktena

dolda bakom halsdukar skyndade över grusplanen för att

komma in i värmen. Det var något nästan mardrömslikt

över hela situationen. Det såg inte ut som en fest. Män-

niskorna hade lika gärna kunnat vara flyktingar som för-

sökte ta sig undan en hotande naturkatastrof.

Edward Pleasure parkerade bilen och Sabina tog av sig

sin iPod.

”Vi behöver inte stanna ända till midnatt”, sa hennes

pappa. ”Säg bara till om ni vill att vi åker hem tidigare.”

”Jag önskar att mamma hade följt med”, muttrade Sa-

bina.

”Jag med. Men du vet att hon inte vill att vi ska oroa

oss för hennes skull. Nu går vi in och har kul.”

De klev ut ur bilen. Kontrasten mellan värmen därin-

ne och kylan utanför var bitande. Snöflingorna dansade

framför ögonen på Alex och vinden ven genom håret på

honom. Han hade ingen överrock på sig och var tvungen

att dra upp axlarna och krypa ihop för att ta sig fram mot

entrén. Det var som om vintern på något sätt hade kon-

centrerats till just den här klippiga utposten, högt ovanför

sjön. Facklorna fladdrade i blåsten. Någon ropade något,

men orden försvann bort i natten.

Men så nådde de fram till entrén och skyndade in ge-

nom en portal som förde dem vidare in till en borggård

som vilade i lä. Alex befann sig nu på en oregelbundet for-

39

mad plan med höga murar, kanoner och en väldig brasa.

Ett dussintal gäster stod samlade runt elden. De borstade

skrattande av sig snön från sina kläder. Rakt framför dem

öppnade sig en andra portal, smyckad med utsnidade ör-

nar och en inskription på gaeliska. Bokstäverna lyste röda

i ljuset från elden.

CHA DÈANAR SGIROS AIR NÀIMHDEAN

GUS AM BITHEAR FIOS CÒ IAD

”Vad är det där?” frågade Sabina.

Edward ryckte på axlarna. Men en av gästerna bred-

vid dem hade hört hennes fråga. ”Det är klanen Kilmores

motto”, förklarade han. ”För länge sedan var det här slot-

tet deras hem. De bodde här i över trehundra år.”

”Vet du vad det betyder?”

”Ja. ’Man kan inte besegra sina fiender innan man vet

vilka de är.’” Gästen fortsatte förbi dem och försvann in

i slottet.

Alex stirrade på inskriptionen. Han undrade om den

på något sätt talade direkt till honom. Men sedan slog

han bort tanken. Ett nytt år skulle snart börja och det

innebar helt nya förutsättningar. Det fanns inga fler fien-

der. Det hade han bestämt sig för.

”Kom, Alex …”

Sabina tog honom i armen. De gick in i slottet.