2008-02-21

1

        

Universitet utan gränser Underlag för seminarium 2008-03-06

Olle Edqvist

SISTER

(olle.edqvist@gmail.com)

2008-02-21

2

Innehållsförteckning Inledning ...................................................................................................................................... 4 

Den ändrade forskningskontexten .................................................................................. 5 

Internationalisering och transnationalisering ................................................................ 7 

Omvandlingen av de svenska universiteten ............................................................................ 8 

Den högre utbildningens expansion ............................................................................... 9 

Forskningsmedlens förändrade sammansättning ....................................................... 11 

Kunskapsuppdragets expansion och kommersialiseringen av forskningen ............ 13 

Universitetens internationalisering ......................................................................................... 15 

Prestige och rangordning ............................................................................................... 18 

Transnationalisering av forskningen ............................................................................. 19 

EU-finansieringen ........................................................................................................... 21 

Internationaliseringen av den högre utbildningen ...................................................... 24 

Exempel ..................................................................................................................................... 26 

Uppsala universitet .......................................................................................................... 26 

Karolinska institutet ........................................................................................................ 27 

Stockholms universitet.................................................................................................... 28 

Umeå universitet .............................................................................................................. 28 

Kungl. Tekniska Högskolan .......................................................................................... 29 

Sammanfattning ........................................................................................................................ 31 

2008-02-21

3

Det här är det tredje arbetsseminariet i en serie som ingår som en del av mitt forskningsprojekt om internationaliseringen av svensk forskning. I två tidigare seminarier har jag diskuterat 1) en serie fallstudier som belyser hur forskargrupper arbetar internationellt och vilka drivkrafterna är bakom internationaliseringen sett från forskarperspektiv samt 2) en översikt över läget för svensk forskning och preliminära slutsatser om hur internationalisering kan stödja utvecklingen. Senare i vår kommer ett fjärde seminarium som fokuseras på de forskningsfinansierande myndigheternas arbete och regeringspolitiken.

I nedanstående seminarieunderlag behandlar jag universitetens bidrag till internationaliseringen och frågor i det sammanhanget. Behandlingen begränsas till övergripande frågor för forskningsuniversiteten och går inte in på frågor som rör fakultets- eller institutionsnivå. Inte heller diskuteras närmare finansieringsorganens politiken eller regeringspolitiken utan det kommer i nästa seminarium.

Jag är tacksam för alla kommentarer, kritik och förslag också efter seminariet, för att hjälpa mig att få en bra framställning i slutrapporteringen.

     

2008-02-21

4

Inledning 

Sveriges bästa universitet placerar sig utomordentligt högt i en internationell jämförelse. I den rangordning som Institute of Higher Education vid Shanghai Jiao Tong University utarbetat ligger Sverige på delad femteplats i världen med inte mindre än fyra universitet som placerar sig på listan över de ledande 100 universiteten. Före oss ligger USA och Storbritannien, Tyskland och Japan. Frankrike och Canada har också fyra universitet på listan. Detta kan relateras till vår nationalprodukt som är 0,8 % av den globala bruttonationalprodukten. Principerna för den kinesiska rangordningen av universitet kan diskuteras - det finns många sätt att göra det på och de har alla sina svagheter. Hur det än görs är det dock helt klart att våra ledande forskningsuniversitet är internationellt framstående.

I Sverige utförs den helt övervägande delen av den offentligt finansierade forskningen vid universiteten och högskolorna. De sätter gränserna för den svenska forskningspolitiken. Det går svårligen att gå utanför deras räckvidd och deras prioriteringar och försöka få kvalificerad forskning genomförd som de inte är beredda att ta sig an. Universiteten har också direkt kontroll och beslutar om fördelningen av nästan hälften av forskningsmedlen och det är de som anställer (och avskedar) personalen.

Trots detta uppfattas de inte alltid som tunga forskningspolitiska aktörer: kanske beroende på att besluten är spridda på många händer och att det sällan finns en tydlig överordnad och profilerad politik för hela universitetet. De större universiteten har sällan en explicit och samlad forskningspolitik mer än i mycket allmänna termer utan det är en mängd olika aktörer – forskningsledare, institutionsprefekter och fakultetsledningar som har det avgörande inflytandet över finansiering och inriktning i stort och smått. Rektor och universitetsstyrelsen kan göra planer men oftast är de helt beroende av externa anslag för att kunna genomföra dem. Och de stora forskningsanslagen kommer via de tunga forskargrupperna.

Universitetens roll och inflytande har generellt sett försvagats i relation till andra forskningspolitiska aktörer de senaste decennierna genom att det skett en snabb förskjutning från forskningsfinansiering via fakultetsmedel, där alltså universitetets fakulteter har avgörandet, till en stadigt växande andel av extern projektfinansiering från myndigheter, forskningsråd, forskningsstiftelser, EU och privata organisationer som Wallenbergsstiftelsen och Cancerfonden.

Den fråga som den här studien ställer är hur universiteten och högskolorna förhåller sig till de stora förändringar som sker inom forskningen och då framförallt den snabba tillväxten av det internationella samarbetet, det ökande forskarutbytet och den ökande andelen av internationella forskningsmedel?

Alla diskussioner om universitet och högskolor i det svenska systemet kompliceras av att floran av lärosäten är stor och varierad. Det största universitetet, Lunds universitet, har

2008-02-21

5

en forskningsvolym av över 3 miljarder kr om året och den minsta högskolan, Gotlands högskola, bara 22 miljoner kronor. Variationerna är mycket stora också i andra avseenden.

En avgränsning byggd på en inledande översikt och karakteristik av högskolesystemet är därför nödvändig. Högskolan har också stegvis fått nya uppgifter och helt nya former av finansiering har tillkommit de senaste decennierna vilket lett till stora förskjutningar i de inbördes relationerna och olika gruppers inflytande och makt inom högskolorna. Också detta behöver kort diskuteras innan en analys av internationaliseringen och dess effekter kan göras.

Den ändrade forskningskontexten  

Universitetens allt större internationella engagemang och forskningens transnationalisering äger rum i en bredare kontext av ökat samarbete över gränserna. I Europa är det förstås medlemskapet i unionen som leder till intensifierat och fördjupat samarbete över gränserna politiskt, ekonomiskt och socialt. Men väl så viktigt är att storföretagen expanderar till nya marknader utomlands, produktionen lokaliseras till länder och områden med billig arbetskraft, råvaror eller andra komparativa fördelar. De dramatiskt sjunkande kostnaderna för sjöfrakt genom containersystemet förbilligar transporter och gör det lönsamt att transportera stora mängder gods mellan kontinenter. Kostnaderna för flygresor har minskat dramatiskt och det är numera lika billigt att flyga som att åka tåg; för längre resor radikalt mycket billigare.1 Internationella nyheter via TV ger oss snabb information om kriser och konflikter i avlägsna länder. Massturism och billiga resor, studier och besök leder till ökade kontakter och ökad kunskap om omvärlden.

En starkt bidragande faktor i utbyggnaden av transnationella relationer är naturligtvis den snabba utvecklingen av de elektroniska kommunikationerna genom tillkomsten av e-post, internet och IP-telefoni. E-posten möjliggör omedelbart informationsutbyte och interaktivt samarbete.

Den europeiska unionen har lett till en integration också politiskt genom framförallt lagstiftning och gemensam reglering. Handelshinder har minskat inom unionen. Rörligheten för finanskapitalet har ökat dramatiskt som följd av en avreglering av den nationella kontrollen av valutor och finansiella transaktioner; den internationella handeln ökar stadigt och främjas av sänkta tullar i världen och ökad rörlighet för arbetskraft. Sovjetunionens sönderfall och Östeuropas inlemmande i väst har lett till ett ökat utbyte med det som tidigare var ett relativt isolerat östblock. Kina har vuxit till en ny ekonomisk stormakt med en explosivt ökande handel. De politiska hindren mot resor till vissa länder och samarbete som fanns under kalla kriget (för att inte tala om hindren under andra världskriget) har upplösts i Europa och i de flesta länder.

1 Kostnaden per passagerarkilometer för flyg var 1990 en tredjedel av vad den var 1960. Kostnaden för ett ordinärt telefonsamtal mellan New York och London har under samma period minskat till en femtondel. Uppgifterna är baserade på data från OECD, Staying Competitive in the Global Economy (2007).

2008-02-21

6

Invandring och flyktingar ändrar ländernas befolkning – också Sverige har blivit ett mångkulturellt samhälle. Förändringen är djupgående och påverkar oss på alla plan – kultur, språk, politik, ekonomi. De som flyttar hit behåller sina kontakter med hemlandet och den egna familjen och vännerna, åtminstone den första generationen. Band skapas med många utländska kulturer och samhällen.

Vi har i ökande grad också blivit medvetna om att de globala problemen är också våra problem. Klimatförändringen är det mest uppenbara hotet och även om varmare väder kanske inte blir ett stort problem för just Sverige så har vi sett att stormar och väderinstabilitet är det. Och om tiotals miljoner människor i Bangladesh och andra fattiga länder hotas av stigande havsnivåer så kommer detta att påverka oss politiskt, direkt och indirekt. Tsunamikatastrofen i Thailand var den största svenska katastrofen sedan spanska sjukan 1918 – naturkatastrofer i andra länder är inte längre en perifer fråga.

Smittsamma sjukdomar som tuberkulos, andra antibiotikaresistenta bakteriesjukdomar återintroduceras i Sverige genom immigration och är återigen ett hälsoproblem, virussjukdomar som HIV fortsätter att kräva sin tribut i sjukdom och tidig död. SARS-epidemin demonstrerar hur snabbt smittsamma sjukdomar kan spridas och vilka omfattande konsekvenser de kan få. Hotet om en muterad form av fågelinfluensa som kombinerar mänskliga influensavirusets snabba spridning med den höga mortaliteten från ett fågelvirus hänger över oss. Vårt beroende av andra länders sjukvårdssystem och epidemikontroll blir allt starkare.

Vi har länge varit beroende av import av energi i form av olja och allehanda råmaterial – en fortsatt stadig tillgång till naturresurser är en livsviktig fråga. Mat och livsmedel av olika slag importeras och med dem ibland också födoämnen av bristfällig kvalitet.

Den kanske allra viktigaste frågan är dock fattigdomen hos stora delar av världens befolkning. Ökat befolkningstryck, politiskt förtryck och krig, och brist på de även mest fundamentala villkoren för överlevnad och hälsa tvingar många att flytta eller fly sina länder och skapar grogrund för extremistiska politiska regimer, partier och grupperingar, inklusive små men destruktiva grupper av terrorister och självmordsbombare.

Vi är en del av en större värld och kan inte underlåta att dela dess problem. Att Sverige som har ett av världens starkaste forskningssystem (sett i relation till vår folkmängd) inte skulle kunna bidra bättre med forskningsresurser till dessa problem förefaller mig egendomligt. Detta är en uppenbar utmaning och den bör tas upp både av solidaritet och av egenintresse.

Den politik för en rättvis och hållbar global utveckling som riksdagen fattade beslut om 2003 speglar en sådan ökad medvetenhet. Avsikten är att samtliga politikområden skall ta ett gemensamt ansvar för de utvecklingspolitiska målen. I den senaste forskningspolitiska propositionen (prop. 2004/05:80) behandlas dock frågan enbart under rubriken forskning för utrikespolitiken och nämns inte i de övergripande, inledande avsnitten. Bland de frågor som anges som angelägna är forskning omkring säkerhetspolitiska frågor (gäller framförallt SIPRI, UI och FOI), forskning kring sjukdomar som HIV/AIDS, mässling, tbc och

2008-02-21

7

malaria, samt forskning om migration och asyl. Några substantiella nya initiativ föreslås dock inte. Undantaget är en ambition att öka stödet till forskning om smittsamma sjukdomar; denna ambition har dock ännu inte fått några pekuniära uttryck. Det samlade intrycket av den forskningspolitiska propositionen är att regeringskansliet inte ser forskning kring frågor i samband med global utveckling som en prioriterad och gemensam fråga utan att sådan forskning framförallt är en fråga för utrikesdepartementet, de institut som UD stödjer, FOI samt för Sida/SAREC.

Internationalisering och transnationalisering 

Något bör inledningsvis också sägas om den nomenklatur jag kommer att använda. Tre delvis överlappande begrepp är aktuella i sammanhanget: globalisering, internationalisering och transnationalisering. Globalisering är ett vittomfamnande begrepp som antyder att hela jorden är indragen i förändringsprocesserna. Det är ofta inte fallet – de fattiga länderna står utanför många av dessa förändringar, i alla fall som aktörer. Eftersom jag i det följande begränsar mig till frågan om universitetens och forskningens förändrade samverkansmönster så är begreppet globalisering för brett och vagt och därför mindre väl lämpat för analysen.

Den term som normalt används är internationalisering. I strikt mening betyder det ökat mellanstatligt samarbete. Samarbetet kan naturligtvis gälla en särskild aspekt som forskning eller högre utbildning men för att kallas internationellt bör det då regleras genom internationella, mellanstatliga överenskommelser. Oftast är det dock mycket mer lokala och begränsade avtal som upprättas, ibland bara informella överenskommelser. Studenter kommer till Sverige på eget bevåg för att studera – ramen dessa studier är förvisso reglerad genom statliga regler men oftast inte genom mellanstatliga avtal. Forskare samarbetar med kollegor utomlands, ofta utan några formella avtal och bara i undantagsfall på basen av mellanstatliga avtal.

Om man vill beskriva denna vidgade krets av relationer och överenskommelser över gränserna är termen transnationalisering bättre. I det följande kommer jag att använda det senare begreppet när jag vill betona denna skillnad mellan gränsöverskridande och mellanstatliga relationer. I andra sammanhang kommer jag att använda begreppet internationalisering på det breda, övergripande och litet oprecisa sätt som det normalt används i dagligt tal och låter det då innefatta transnationella och ickestatliga relationer.2

2. Egentligen borde relationen mellan begreppen vara den omvända – transnationellt är det breda övergripande begreppet och internationellt en underkategori. Men att gå mot allmänt språkbruk leder lätt till missförstånd.

2008-02-21

8

Omvandlingen av de svenska universiteten 

I tabell 1 summeras några centrala nyckeltalen för de svenska universitet och högskolor. Den är ordnad efter fallande omslutning för forskningen eftersom det är den fråga som här intresseras oss främst. En uppdelning i tre grupper kan göras: Forskningsuniversitet med forskningsintäkter som överstiger 600 Mkr/år, högskolor och universitet med begränsad forskning (forskningsintäkter i spannet 200 Mkr – 300 Mkr) samt regionala högskolor med mindre än 200 Mkr i forskningsintäkter.

Tabell 1. Från Högskoleverkets sammanställning av nyckeltal för universitet och högskolor. I tabellen har inte medtagits de konstnärliga högskolorna, de mindre teologiska utbildningsenheterna och en del mindre övriga högskolor. Summorna för riket avviker därför från tabellens summasiffror.

Tabell 1 Nyckeltal för universitet och högskolor (2006)

Högskolenamn

Omslut-ning

(miljoner kronor)

Intäkter, forskning (milj kr)

fo/ omslut-ning (%)

Andel uppdrags-forskning

(%)

Antal studenter

(ht)

Antal utländska studenter

Antal lärare (heltidsekv.)

Andel disputerade lärare (%)

Antal doktors-examina

Riket 45 833 24 450 53% 7,1 320 026 20 700 23 356 54 2759Lunds universitet 5 114 3 240 63% 4,4 27 553 2 261 2 155 71 424Karolinska institutet 4 002 3 200 80% 11 6 723 251 1 507 64 378Uppsala universitet 4 160 2 868 69% 5,8 22 721 1 429 1 978 65 374Göteborgs universitet 4 313 2 465 57% 6,5 28 658 1 214 2 237 60 287Stockholms universitet 2 781 1 773 64% 5,3 24 954 1 200 1 643 61 236Kungl. Tekniska högskolan 2 709 1 719 63% 6,1 13 766 2 572 1 213 58 216Sveriges lantbruksuniversitet 2 177 1 663 76% 7,7 4 195 354 1 163 63 116Umeå universitet 3 034 1 620 53% 9,9 19 213 1 057 1 517 54 173Chalmers tekniska högskola 2 139 1 411 66% 7,3 9 027 1 169 811 63 154Linköpings universitet 2 522 1 261 50% 6,8 18 799 1 295 1 291 62 162Luleå tekniska universitet 1 223 612 50% 15,4 8 390 511 587 45 69Mittuniversitetet 742 275 37% 2,6 9 932 325 414 40 9Karlstads universitet 801 263 33% 11,2 9 780 335 559 40 36Örebro universitet 830 260 31% 4,5 9 822 321 459 49 39Södertörns högskola 523 218 42% 1,3 6 802 265 284 61Växjö universitet 703 207 29% 4,1 9 015 500 422 41 17Malmö högskola 986 142 14% 6,2 12 885 491 629 40 6Mälardalens högskola 709 142 20% 8,4 9 370 636 467 37 12Högskolan i Jönköping 592 137 23% 22,2 7 930 618 345 34 3Högskolan i Kalmar 627 123 20% 1,5 7 136 231 385 36 14Blekinge tekniska högskola 384 109 28% 5 498 1 097 182 40 9Handelshögskolan i Stockholm 311 107 34% 0,3 1 494 127 88 79 25Högskolan i Gävle 472 96 20% 4 8 107 399 371 37Högskolan i Halmstad 384 77 20% 3,1 5 960 318 227 41 26Högskolan Dalarna 431 69 16% 1,2 6 836 625 341 37 10Lärarhögskolan i Stockholm 595 68 11% 22,5 8 419 220 339 27 2Högskolan Kristianstad 391 62 16% 5,6 6 482 368 301 35Högskolan i Borås 443 60 14% 3,4 6 893 261 300 30Högskolan i Skövde 352 59 17% 4 853 317 231 32Högskolan Väst 329 50 15% -0,7 5 207 135 244 33Högskolan på Gotland 155 22 14% 2 826 120 93 31

2008-02-21

9

Fortsättningsvis är det om inte annat sägs situationen för forskningsuniversiteten (de elva universitetens i tabellens topp) och deras forskningspolitik som kommer att diskuteras. De svarar för 90 % av forskningen och 94 % av doktorsutbildningen. När det gäller forskningens förändrade villkor och forskningens transnationalisering så är det därför möjligt att begränsa framställningen till en diskussion av forskningsuniversitetens förhållanden.

De svenska universiteten bygger i mycket på ett idéarv från Wilhelm Humboldt och uppbyggnaden av de stora tyska forskningsuniversiteten under 1800-talets senare del. En grundläggande tankegång i denna tradition är att högre undervisning och forskning bör vara nära sammankopplade och att universitetslärare bör både undervisa och forska. Detta kallar Burton Clark för universitetens nexus mellan forskning, undervisning och studier:

”Professors and students in effect become research colleagues, joining hands in a common search for the truth in the form of new knowledge. With research serving as the primary component, the role of the university professor blends research and teaching: research activity quite rightfully becomes a mode of instruction. The student role fuses research and learning: research activity is transformed into a mode of study.”3

Detta är ett universitetsideal som visat sig allt svårare att uppnå. Den nära enheten mellan forskning och högre utbildning har nu upplösts i det svenska universitetssystemet. Om det Humboldtska idealet skall kunna återupprättas inom åtminstone vissa delar av universitetssystemet måste förändringar till. Ett första steg mot ett sådant återupprättande är att identifiera de viktigaste dragen i den pågående omvandlingen av universiteten och de problem den för med sig.

Det är fyra stora förändringar eller förskjutningar som under de två senaste decennierna i grunden har förändrat de svenska universiteten: utbildningens expansion, forskningens ökande beroende av extern finansiering, de ökade kraven på universitetens bidrag till samhället och näringslivet – kunskapsuppdragen samt forskningens transnationalisering.

Den högre utbildningens expansion 

Den största förändringen är att universiteten har förvandlats till utbildningsfabriker. Detta har skett gradvis efter andra världskriget men utvecklingen har varit särskilt dramatisk under 1990-talet. Drygt 44 % av ungdomarna går nu vidare från gymnasieutbildning till någon form av högskoleutbildning.4 Antalet studenter i högskolan har ökat från omkring 15 000 efter andra världskriget till omkring 330 000 idag – mer än en tjugodubbling.

3 Clark, Burton R., Places of Inquiry. Research and Advanced Education in Modern Universities (Berkeley: University of California Press, 1995), sid 1

4 Rapport från Högskoleverket, HSV, UF 20 SM 0701, s 34.

2008-02-21

10

Det säger sig självt att en sådan förändring inte bara består i en ren expansion utan att den också medfört ett annat sätt att undervisa. Det som det klassiska universitetet strävade efter var en utbildning som skapade sökande och mogna individer – ett bildningsideal. Vad flertalet ungdomar i dagens högskola får är mer begränsat: förlängda studier under former som i mycket liknar gymnasiets, studier i stora grupper med fasta kurser och klassrumsundervisning. Ofta är utbildningen inriktad mot bestämda yrken som lärare och vårdpersonal.

Figur 1: Källa: Studentantal 1950 - 2005. Enrico Deiaco, 'Kunskapsförmedling' i Henrik Blomgren, Så jobbar Sverige : kartbilder av det moderna näringslivet i Sverige (Stockholm: Studentlitteratur, 2008), sid 317.

Det finns i ett sådant system få möjligheter att förena det klassiska bildningsidealet med dagens högskoleutbildning. Inte heller är det något som flertalet av studenterna efterfrågar. Men behöver utvidgningen av massutbildningen till högskolan nödvändigtvis leda till att inga studenter skall få förmånen av en kvalificerad universitetsutbildning i mer traditionell

2008-02-21

11

mening? Att återskapa ett utrymme för en kritisk och bred universitetsutbildning för en mindre men motiverad del av studenterna är den första fundamentala utmaningen.

Forskningsmedlens förändrade sammansättning 

Den andra stora förändringen gäller den ökade styrningen genom extern finansiering. Den statliga finansieringen av universitetsforskningen har förvisso ökat över de senaste decennierna och medgivit en motsvarande utbyggnad av forskningen. Vid forskningsuniversiteten har forskningen nu nått en sådan omfattning att den högre utbildningen inte längre är den viktigaste verksamheten, i alla fall inte mätt i ekonomisk omslutning. Det är forskningen som dominerar. Forskningens andel är vid de större lärosätena 64 % av den totala omslutningen (se tabell 1 ovan). Vid Karolinska institutet är forskningsandelen av omsättningen så hög som 80 %. Den andra sidan av detta är förstås att de har få studenter i förhållande till inkomster och lärarkår – år 2006 hade KI bara 6700 studenter och Lantbruksuniversitetet 4200 studenter.

Med expansionen av forskningen har kommit ett starkt ökat beroende av externa finansieringskällor – forskningsråd, forskningsstiftelser, myndigheter, EU och andra forskningsfinansiärer. Forskningsbidragen ges nu i tre huvudsakliga former: som statliga grundanslag till fakulteterna, som mindre projektanslag (1-3 år med belopp i storleksordningen 0,5 Mkr eller mindre) och som stora anslag för projekt, centrumbildningar och investeringar. Den dominerande finansieringsformen har stadigt förskjutits från fasta fakultetsanslag till projektanslag från forskningsråd och andra forskningsfinansiärer och det senaste decenniet till tidsbegränsade centrumanslag. 1985 svarade den externa finansieringen för 30 % av hela forskningsvolymen. Idag är den över 50 %. Förändringen har varit olika snabb i olika delar av forskningssystemet. Längst har utvecklingen gått inom medicin och teknik medan humaniora fortfarande får merparten av forskningsresurserna som fakultetsanslag.

Problemen med projektanslag uppstår framförallt genom tidsbegränsningen. Anslagen är normalt korta, ofta 3-åriga. Om ett anslag avlöses av ett annat så är problemet huvudsakligen den ökade arbetsinsatsen för att söka (och bedöma) ansökningar. Men om ett projektanslag av en eller annan anledning inte längre ersätts av ett nytt anslag inom samma område så uppstår större problem genom att finansieringen av personal som varit engagerad i projektet inte längre kan täckas. Forskarna vänder sig då till fakulteten och söker stöd den vägen. Görs detta i stor skala, som nu blivit fallet, sätts fakultetsmedlen under mycket stor press.

Det senaste decenniet har problematiken fått ytterligare skärpa genom att många anslag nu avser uppbyggande och drift av hela centrumbildningar. Den sistnämnda formen introducerades av NUTEK och NFR med centrumanslag för materialforskning under 1980-talet. Arbetssättet expanderade snabbt när Stiftelsen för Strategisk Forskning och MISTRA startade sin verksamhet i mitten av 1990-talet och NUTEK initierade kompetenscentra. Anslagen är oftast för längre tid, 5 år eller mer, och uppgår normalt till i

2008-02-21

12

storleksordningen 10 miljoner kr/år. Vetenskapsrådets Linnéanslag, Vinnovas kompetenscentra, forskningsstiftelsernas strategiska centra och liknande mycket stora investeringar i nya verksamheter är naturligtvis välkomna och angelägna för universiteten när de skapas men när anslagen upphör så uppstår en svårhanterlig situation för de berörda fakulteterna. Vi har ännu inte sett problemen i full skala eftersom de flesta centrumbildningar ännu är på uppbyggnadsstadiet men problemen hotar på sikt den fast anställda forskningspersonalens anställningstrygghet och därmed själva nerven i universitetssystemet.

Någon samlad statistik över de olika anslagsformernas fördelning finns inte men en beräkning byggd på en summarisk genomgång av de olika forskningsfinansiärernas bidrag till forskning antyder att grundanslagen uppgår till knappt hälften av forskningsvolymen, de mindre anslagen och andra uppdrag till 35 % och att centrumanslagen svarar för omkring 15 %. Centrumanslagen har snabbt ökat i omfattning de senaste åren.

Tabell 2. Forskningsintäkter för universitet och högskolor för hela landet och för forskningsuniversiteten 1999-2006 i löpande penningvärde, samt beräkning av genomsnittlig ökningstakt. Källa: Högskoleverket, nyckeltal, 2006 (http://www.hsv.se/nu_nyckeltal?struts.portlet.action=/nudev/urval&frageTyp=2&frageNr=210)

Forskningsintäkter (Mkr) 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 20067 år Genomsnitt/år

Riket 17795 19479 20390 22195 23072 23464 23882 24450 37% 4,6%

Lunds universitet 2496 2667 2923 3082 3175 3116 3282 3240 30% 3,8%Karolinska institutet 2062 2232 2395 2739 2763 2929 3022 3200 55% 6,5%Uppsala universitet 2183 2267 2399 2528 2653 2714 2762 2868 31% 4,0%Göteborgs universitet 1830 2116 2182 2281 2381 2366 2442 2465 35% 4,3%Stockholms universitet 1286 1395 1481 1587 1637 1653 1698 1773 38% 4,7%

Kungl. Tekniska högskolan 1501 1591 1591 1764 1772 1758 1703 1719 15% 2,0%Lantbruksuniversitetet 1338 1457 1410 1461 1535 1559 1607 1663 24% 3,2%Umeå universitet 1119 1252 1307 1423 1484 1521 1574 1620 45% 5,4%Chalmers 1245 1269 1346 1400 1377 1435 1372 1411 13% 1,8%Linköpings universitet 1042 1111 1044 1140 1172 1234 1253 1261 21% 2,8%Luleå tekniska universitet 420 441 471 534 564 567 567 612 46% 5,5%

Ökning 1999‐2006

2008-02-21

13

Tabell 2 ovan ger utvecklingen de senaste åren av forskningsintäkterna i Mkr och deras årliga tillväxt i procent, räknat i löpande penningvärde. För några av lärosätena (KTH och CTH) har intäkterna reellt minskat eftersom inflationen och löneutvecklingen i genomsnitt legat mellan 2 och 3 %.

Tabell 3. Forskningsintäkter 2002-2005 omräknat i fast penningvärde (index för statlig konsumtion). Marie Kahlroth, Stagnerande forskningsresurser för lärosäten (Stockholm: Högskoleverket, Statistisk analys 2006/04, 2006)

Tabell 3 ger intäkterna för forskning och forskarutbildning från olika forskningsfinansiärer och deras ändring. De totala bidragen minskade med 2,2 % för 2005 jämfört med året innan varvid hänsyn tagits till en redovisningsteknisk förändring av utbildningsbidragen som infördes under 2005. De större finansiärer som ökat sina bidrag under perioden är Vetenskapsrådet och EU, de övriga har minskat sina bidrag.

Eftersom expansionen av centrumanslag har skett inom ramen för totalt sett oförändrade forskningsresurser så har de tidigare finansieringsformernas relativa andel uppenbart minskat. Samtidigt har fakultetsanslagen urholkats och mindre forskargrupper och enskilda forskare utanför de stora centrumbildningarna har därför fått ökade svårigheter att finansiera sin forskning. De större forskargruppernas ställning har däremot kraftigt förstärkts och forskningsledarna för dessa har blivit mycket viktiga aktörer inom universiteten. Att skydda universiteten från alltför stora svängningar i finansieringen och svåra neddragningar när centrumanslag upphör är den andra utmaningen.

Kunskapsuppdragets expansion och kommersialiseringen av forskningen 

Den tredje stora förändringen är samhällets ökade interaktion med forskningen och förhoppningar om en snabbt tillgodogörande i nationella intressen. Detta krav på att

Finansiär 2002 2003 2004 2005 Andel 2005Förändring 2002-2005

Vetenskapsrådet 1 765 1 991 2 081 2 041 20,3% 16%Statliga myndigheter 1 678 1 770 1 699 1 513 15,1% -10%Svenska organisationer utan vinstsyfte 1 296 1 124 1 202 1 216 12,1% -6%Offentliga forskningsstiftelser 1 240 1 163 1 078 912 9,1% -26%EU 697 749 797 816 8,1% 17%Knut och Alice Wallenbergs stiftelse 448 471 490 452 4,5% 1%Vinnova 491 472 483 436 4,3% -11%FORMAS 404 401 396 416 4,1% 3%Svenska företag 575 493 435 386 3,8% -33%Cancerfonden 270 272 260 261 2,6% -3%Utländska organisationer utan vinstsyfte 189 218 244 248 2,5% 31%FAS 228 245 262 243 2,4% 7%Stiftelser förvaltade av lärosäte 199 205 208 233 2,3% 17%Kommuner och landsting 222 225 242 230 2,3% 4%Finansiella intäkter 232 194 1,9%Övrigt 314 399 75 176 1,8% -44%Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond 279 250 208 165 1,6% -41%Utländska företag 138 131 95 108 1,1% -22%Summa bidrag 10 434 10 580 10 488 10 045

2008-02-21

14

forskningen skall komma till snabb nytta för samhället är naturligtvis inte ett nytt fenomen – forskningens inordnande i krigsansträngningarna under andra världskriget gav modellen. Den forskningspolitiska tanken går tillbaka till framförallt J. D. Bernal.5 Men trycket på forskningen att leverera ekonomisk tillväxt genom bidrag till innovationer och teknisk utveckling har ökat dramatiskt under det senaste decenniet. Forskningsparker, investeringar, riskkapital, patentskydd och hantering av intellektuella rättigheter är nu något som varje större universitet måste hantera.

Detta skapar stora svårigheter av praktisk administrativ art men än viktigare av principiell karaktär. Den grundläggande tankegången i universitetsidealet var att forskning skall bidra till allmänt tillgänglig kunskap. Öppen publicering i tidskrifter och andra öppna forum är ett av forskningens livsvillkor. Begränsad spridning och nyttiggörande enbart för vissa kunder strider mot universitetsforskningens grundläggande ideal.

Problemet har fått särskilt skarpa kanter i Sverige eftersom nästan all forskning bedrivs inom universitet och bara en mycket liten del sköts av forskningsinstitut. Där andra länder lägger trycket på nytta och avkastning framförallt på forskningsinstituten så hamnar det i Sverige på universiteten. Nyttokravet ställs generellt på universitetsforskningen och avgränsas inte till viss typ av forskning eller vissa delar av universiteten – all forskning skall vara nyttig. Det leder till att hela forskningsverksamheten underkastas samhälleliga nyttoaspekter med korta tidsperspektiv och en företagsorienterad inriktning. Hur skall då den fria sökande efter kunskap och insikter kunna bevaras vid universiteten?

Inom nuvarande universitetssystem är universitetens olika roller inte skilda från varandra vilket svarar väl mot den klassiska visionen av ett sammanhållet universitetssystem där forskning, högre utbildning och studier fogar ett helt. Men volymen av högre utbildning, både traditionell och yrkesutbildning av olika slag som nu pressats in i universitetssystemet, den ökande externfinansieringen av forskningen och pressen på forskningens nytta har lett till att den klassiska visionen i praktiken har övergetts. Att återställa en akademisk kärna inom universitetet baserad på de klassiska principerna men omgiven av olika nyttorelaterade verksamheter är den tredje utmaningen.

5 Naturligtvis är själva idén lika gammal som forskningen. Linné är ett gott exempel på en forskare som intensivt sysselsatte sig med att försöka skapa nyttigheter för samhället.

2008-02-21

15

Universitetens internationalisering 

Tvärs igenom dessa fundamentala och långtgående förändringar av den högre utbildningen, forskningen och universitetens relationer till samhället skär en fjärde förändring: universitetens internationalisering. Den är kanske inte lika uppenbar och omedelbart synlig men den är genomgripande och har stora konsekvenser på sikt. Över tid leder den till ett helt nytt landskap, ett nytt sätt att arbeta för universitetsforskningen och den högre utbildningen.

Figur 2. Andelen svenska vetenskapliga artiklar med internationellt samförfattarskap från 1995 till 2007. Uppgiften för år 2007 är osäker efter som alla artiklar ännu inte indexerats. Serien bygger data från Science Citation Index Extended, respektive Social Science Citation Index. Motsvarande analys för humaniora med användning av Arts & Humanities Citation Index ger så få artiklar att det inte är rimligt att återge dem i diagrammet. Analysen har avgränsats till dokumenttypen artiklar. Uppgifterna är framtagna av Rickard Danell, Umeå, personlig kommunikation.

2008-02-21

16

Ett mått på omfattningen av samarbetet är samförfattande med forskare utomlands. Utvecklingen är global och Sverige utgör inget undantag. Under ett decennium har andelen artiklar samförfattade med utländska forskare ökat från drygt en tredjedel till drygt hälften inom naturvetenskap, medicin och teknik. Inom samhällsvetenskap är andelen internationellt samförfattande lägre men ökningstakten är densamma, se figur 2 ovan. Även för humaniora tycks dock samförfattandet öka starkt om än från en låg nivå.

Nu är naturligtvis inte internationellt samarbete någon nyhet för universiteten. Man skulle kunna hävda att det är en återgång till utgångsläget. Utbildningen i 1600-talets och 1700-talets universitet skedde i stor utsträckning genom långa kunskapsresor till universitet i utlandet. Universitetslärare och forskare vistades och arbetade ofta utomlands och många av lärarna vid de svenska universiteten hade utländsk härkomst. Utbytet över gränserna var omfattande. Men genom den gradvisa tillväxten av antalet studenter och det ökande intresset för den högre utbildningen från nationalstatens sida omvandlades de under 1800-talets slut till utpräglat nationellt orienterade organisationer, till största delen finansierade av statliga medel och andra nationella resurser.

Denna utveckling fortsatte och förstärktes under 1900-talet, inte minst som en konsekvens av andra världskrigets beroende av den vapentekniska utvecklingen byggd på vetenskapligt kunnande och forskning. Under kalla kriget blev akademisk forskning en viktig militär angelägenhet och en tät allians skapades mellan militär teknik och vetenskap i USA, Sovjetunionen och andra krigförande länder. Denna ledde i sin tur till att betydande delar av forskningen betraktades som hemlig och skyddad och bedrevs under militär kontroll.6

Behovet av väl utbildat folk var ett annat viktigt motiv för staten: utöver att sörja för återväxten av universitetslärare så skulle universiteten försörja samhället med yrkesutbildade personer. Jurister, ekonomer, läkare, ingenjörer och liknande yrken behövde en kvalificerad högre utbildning som bas för sin verksamhet. Staten var beredd att stå för kostnaderna för denna utbildning.

Den statligt finansierade universitetsforskningen expanderade också snabbt. Särskilt tydligt är detta i Sverige där staten i stort sett avstod från att skapa särskilda forskningsinstitut utan förlade praktisk taget all offentligt finansierad forskning till universiteten. Denna unika forskningspolitiska doktrin växte fram under och efter andra världskriget när Sverige avstod från att bilda särskilda forskningsinstitut. I stället skapades en serie forskningsråd vilka vände sig till universitetsforskarna och erbjöd bidrag och anslag för forskning, då främst sådan forskning som bedömdes som nationellt angelägen.

6 USA använde också forskningsstöd som ett redskap för att påverka Europas stater. Se John Krige, American Hegemony and the Postwar Reconstruction of Science in Europe (Transformations: Studies in the History of Science and Technology) (Cambridge, Massachusetts: The MIT Press, 2006)

2008-02-21

17

Det internationella utbytet begränsades av att det fortfarande var svårt och dyrt att resa utomlands även om gränserna hade öppnats efter kriget. Tåg och båt var det normala för flertalet resande. Postgången var relativt långsam och telefonsamtalen dyra. De politiska begränsningarna för resor och kontakter som hade kvarstått från kriget försvann dock snabbt. Handeln expanderade och flyget gjorde snabba resor över kontinenter möjliga. Världen öppnades för både studenter och lärare vid universiteten. USA lockade med sitt dynamiska forskningssystem och sina framstående universitet. Kontakterna underlättades genom forskningsanslag från flera stora amerikanska stiftelser, framförallt Rockefeller- och Fordstiftelserna.7

Med den politiska radikaliseringen under 1970-talet växte också intresset för de fattiga länderna och utvecklingsproblemen. Detta intresse var särskilt tydligt inom universiteten.8 Den utredning som gjordes 1974 av Universitetskanslerämbetet domineras helt av detta perspektiv.9 Det var också under början av 1970-talet som ett särskilt biståndsorgan för forskningsstöd till u-länder och för forskning om utvecklingsfrågor utreddes och sedan etablerades, SAREC. Dess verksamhet har sedan fortsatt och stadigt expanderat även om SAREC integrerades med Sida 1996. Stödet till forskning i fattiga länder och om utvecklingsfrågor har fortsatt att vara ett inslag inom svensk forskning, även om det huvudsakligen har varit marginellt. Den biståndsfinansierade andelen av den totala forskningen har varit av storleksordningen någon procent, till vilket dock skall läggas forskning om sådana utvecklingsproblem som finansierats med andra medel, framförallt då medicinsk forskning. I högskolelagen från 1977 föreskrevs också att utbildningen skulle främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden. Detta har ytterligare förstärkts i regleringsbreven på senare år: ”Universitet och högskolor skall bedriva ett aktivt internationaliseringsarbete. Häri ingår såväl åtgärder för att öka den internationella rörligheten som åtgärder för att öka internationaliseringen av hemmavarande studenter.”10

Det traditionella arbetssättet för universiteten har varit att söka underlätta och reglera bilateralt samarbete genom avtal med olika universitet och institutioner utomlands, ibland

7 John Krige, American Hegemony and the Postwar Reconstruction of Science in Europe (Transformations: Studies in the History of Science and Technology) (Cambridge, Massachusetts: The MIT Press, 2006)

8. Hur starkt detta påverkade universiteten och utbildningsdepartementet framkommer bl. a. i förre departementschefen Benkt Konnanders historik över departementet: Benkt Konnander, 'Departementet i skuggan av U68' : Rapport om universitetspolitiken i utbildningsdepartementet 1967-76 (Stockholm: 2004)

9. Internationalizing Education. Summary of reports from the Swedish Committee for Internationalizing University Education (Stockholm: Office of the Chancellor of the Swedish Universities, UKÄ, 1974)

2008-02-21

18

inom ramen för avtal mellan länderna – detta gällde framförallt relationerna med Sovjetunionen och Östeuropa tidigare.

Initiativ togs tidigt av flera universitet för att driva biståndsfinansierad internationell verksamhet – ett exempel på en verksamhet som startade på 1960-talet och fortfarande pågår är de internationella seminarierna i fysik och kemi vid Uppsala universitet.

Prestige och rangordning 

Den internationella prestigen är viktig för universiteten och har det senaste åren fått en starkt ökad betydelse. Hur ett universitet placerar sig internationellt påverkar hur duktiga studenter det kan attrahera och vilka lärare det kan rekrytera. Ett universitet som har gott rykte, som har duktiga och namnkunniga forskare eller som på andra sätt möter omgivningens förväntningar kan dra till sig bättre studenter och lärare. Att bli associerat med de främsta universiteten i världen ger stora plusvärden – det gäller att synas i de rätta kretsarna.

Ett antal universitetsföreningar och sammanslutningar har bildats, oftast på europeisk nivå. Några exempel är: Coimbragruppen (med 38 Europeiska medlemsuniversitet), EUA - European University Association; EUROLIFE (ett nätverk med 8 europeiska universitet inom det medicinska området); IAU – International Association of Universities; IAUP – International Association of University Presidents; IMHE – Institutional Management in Higher Education; INIAS – Nordic Institute for Asian Studies; LERU – The League of European Research Universities (ett närverk bestående av 12 forskningsaktiva universitet); NUAS (ett nordiskt samarbetsforum för universitetsadministratörer); UNICA – Network of Universities from the Capitals of Europe; Unitech International (med tekniska universitet från Aachen, Barcelona, Delft, Milano, Paris, Zürich och Göteborg); Alliance for Global Sustainability. Exemplen kan mångfaldigas. Nätverken ger kontakter, insyn och underlättar etableringen av goda bilaterala arbetsrelationer.

De senaste åren har ett antal rankinglistor publicerats där världens universitet rangordnas utifrån ett antal kriterier. Den mest kända är listan från Institute of Higher Education, Shanghai Jiao Tong University. Det man där försöker mäta är undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens, forskningen och akademisk prestanda i förhållande till universitetets storlek. Hur detta görs och hur resultatet vägs samman är naturligtvis en fråga om uppfattningar om vad som är viktigt och hur det mäts. En annan känd lista är den som Times Higher Education publicerar. Den bygger på samma typer av kriterier som den kinesiska men allt beror naturligtvis på hur man mäter och väger samman de olika kriterierna. På Shanghailistan placerar sig KI högst (53), och därefter kommer Uppsala (66), Stockholms universitet (86) och Lund (97) som alla kommer in på den kortare listan över de 100 främsta. Times sätter 2007 Uppsala främst (71) och därefter Lund (106), KTH (192) och CTH (197). Stockholms universitet och KI finns inte med i Times-listan över de 200 främsta universiteten.

2008-02-21

19

OECD avser att publicera en ny typ av rangordningslista från 2010. Den kommer att utgå från resultaten av undervisningen. Ett slumpmässigt urval studenter vid de deltagande universiteten kommer att testas i olika ämnen. Rangordningen är arbetskrävande men blir naturligtvis intressantare för blivande studenter än en rangordning byggd på vetenskapligt rykte och vetenskaplig publicering.11

Flertalet rankningslistorna tar inte hänsyn till elevernas utveckling utan utgår från publicerade vetenskapliga artiklar, hur många priser universitetet fått, vilket rykte en läroanstalt har och så vidare. En uppenbar svaghet i alla universitetsövergripande värderingar är att ett universitet kan ha vissa mycket framstående verksamheter eller delar medan andra är mer medelmåttiga. En bedömning som utgår från hela universitetet ger då naturligtvis inte rättvisande resultat för någon som väljer just den starkaste delen (eller den svagaste). Sammanvägningen av kriterierna är också i grunden godtycklig.

Listorna har emellertid blivit viktiga. Hur man placeras i denna rangordning är viktigt för universiteten ty det påverkar deras möjligheter att attrahera duktiga utländska studenter, lärare och forskare.

Transnationalisering av forskningen 

Forskningens värdesystem är internationellt; publicering i internationella tidskrifter är för de flesta discipliner ett fundamentalt inslag i arbetet. Forskarutbyte, närvaro av gästforskare, rekrytering av utländska forskare och perioder av arbete vid utländska institutioner är norm för framstående enheter inom medicin, teknik och naturvetenskap men vinner naturligtvis insteg inom många samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner. Också internationell finansiering har ökat, framförallt då från EU. Forskningens arbetssätt har internationaliserats snabbt under de senaste decennierna. Detta speglas i publiceringsmönstren. Antalet vetenskapliga artiklar som skrivs av svenskar tillsammans med forskare från andra länder har ökat dramatiskt.

Omställningen från att i huvudsak publicera forskning på svenska i svenska tidskrifter till publicering internationellt har varit i det närmaste total inom naturvetenskap, teknik och medicin. Svenska forskare samarbetar i ökande utsträckning med kollegor utomlands. 1986 utgjorde samförfattade vetenskapliga publikationer 22 % av hela antalet, tio år senare hade detta ökat till 38 % och år 2007 var det 51 %.12 Detta speglar ett helt nytt arbetssätt.

11 ”Measuring mortarboards”, The Economist, November 15, 2007. Det kan tilläggas att den nuvarande svenska utbildningsministern vill att Högskoleverket utarbetar ett svenskt rangordningssystem för den högre utbildningen.

12. Olle Persson, Svensk forskning på publiceringsmarknaden (Umeå: Inforsk, Umeå Universitet, undated preprint, 2003?). Det finns ett antal publikationer som belyser detta kvantitativt baserat huvudsakligen på analyser av databaser över vetenskapliga artiklar. Se t ex Caroline S. Wagner and Loet Leydesdorff, Mapping Global Science Using International Co-authorships: A Comparison of 1990 and 2000 (Amsterdam: Preprint version, 2003), Caroline Wagner, Allison Yezril, Scott Hassell, International Cooperation in Research and Development: An Update to an Inventory of U.S. Government Spending (Arlington: RAND, MR-1248-OSTP, 2000), Appendix B and

2008-02-21

20

Kollegorna finns nu utomlands, man läser och skriver praktiskt taget uteslutande i internationell press och man samarbetar med andra forskare utomlands. Ofta är samarbetet vidare än att bara skriva publikationer ihop: man delar på data, jämför experiment och mätningar, lånar eller delar utrustning och arbetar ihop kring olika undersökningar och studier.

Förändringen har kommit gradvis och drivs av forskarna själva, inte av universiteten eller fakulteterna. Som jag tidigare har redovisat är det fyra motivbilder som driver utvecklingen.13 Den främsta är den skärpta vetenskapliga konkurrensen och kvalitetskraven. För att kunna publicera sig i tidskrifter med hög vetenskaplig renommé och genomslagskraft (hög ’impact factor’) så krävs samverkan med duktiga kollegor. Också bredden i problemställningarna driver fram samarbete – man måste hitta god kompetens utanför det egna området. Att söka kollegorna internationellt har oftast varit lättare än att hitta dem i Sverige och till detta har kraven från EU på att man måste samarbeta med europeiska kollegor för att kunna få anslag från ramprogrammen naturligtvis medverkat.

En tredje motiv för samarbete är att problemen som studeras är inte sällan förknippade med att samla in data utanför Sveriges gränser eller att göra internationella jämförelser och mätningar. Slutligen är en viktig drivkraft att vissa experiment och verksamheter är så stora och dyra att de bara kan finansieras och bedrivas internationellt. Internationell prestige kan också underlätta för forskare att få forskningsanslag.

Forskargrupper och ibland universitet har därför gått in i olika allianser och arrangemang för att åstadkomma sådana samarbeten. Stockholms universitet är t ex med i ett tiotal sammanslutningar både av generell karaktär (universitetsövergripande) och med särskilda mål och syften.

I det inledande avsnittet om den förändrade kontexten för svensk forskning berördes kort de stora globala utmaningarna om klimat, miljö, naturresurser, livsmedel, epidemiska sjukdomar och hälsa samt fattigdomen. Universiteten har betydande verksamhet inom många av områdena men forskning som är direkt riktad till de fattigaste ländernas problem är relativt svagt utvecklad. SAREC har dock en trettioårig verksamhet med syftet att bygga forskningskapacitet i fattiga länder.14 I detta arbete har av tradition svenska forskargrupper

Luke Georghiou, ’Global cooperation in research’, Research Policy 27, 611-626, 1998. Källa för uppgiften för 2007 se Figur 2 ovan

13 Olle Edqvist, Internationalisera svensk forskning (Stockholm: SISTER, Arbetsrapport, under tryckning, 2007), samt Olle Edqvist, Internationalisering av svensk forskning - reflektioner från ett antal fall (Stockholm: SISTER, Arbetsrapport 2006:52, 2006)

14 Inom biståndet finns en flora av kategoriseringar av olika länder som har växlat över tid. U-länder eller utvecklingsländer (tidigare underutvecklade länder), mellaninkomstländer, samarbetsländer osv. Jag föredrar fattiga länder eftersom det ger en för mina behov adekvat och kort beskrivning av deras huvudproblem utan att hamna i utrikespolitikens och FN:s något bysantinska nomenklatur.

2008-02-21

21

och doktorander mobiliserats. Verksamheten har oftast varit av marginell betydelse inom institutionerna eftersom SAREC:s projektfinansiering har varit splittrad och av liten omfattning – ungefär 0,4 % av högskolans totala forskningsvolym. Trots detta finns en ackumulerad personell resurs med god erfarenhet och kunskap om utvecklingsproblem som kan utnyttjas framöver för att svara på de nya utmaningarna.15

Universitetens rektorer och dekaner lägger enligt egen utsago stor vikt vid Sida:s verksamhet och är angelägna om att samverka med SAREC. I Stockholm och Uppsala har t ex forskningsuniversiteten gått samman regionalt kring internationalisering och utveckling och är villiga att samla sina ansträngningar och att förstärka arbetet genom intern samverkan. Initiativet har dock inte hittills lett till några verksamheter och är än så länge främst en intressemarkering.

EU­finansieringen 

Finansiering av svensk forskning genom EU:s ramprogram har stadigt ökat över det gångna decenniet. Högskolan tog emot år 2006 emot 1028 Mkr vilket motsvarade 4,2 % av högskolans totala intäkter för forskning och forskarutbildning. EU-anslagen är nu större än bidragen från de offentliga forskningsstiftelserna. Totalt sett fanns det inom 6:e ramprogrammet 6662 projekt och svenska forskare deltog i 1190 av dem och koordinerade 201 projekt. Av dessa koordinerades 134 av högskoleforskare. Omräknat i procent innebär det att svenska högskoleforskare deltog i 16 % av EU-projekten och var koordinatorer i 2 % av dem. Deltagande i olika projekt är alltså högt men andelen koordinerade projekt lägre än intäktsandelen vilket antyder att svensk universitetsforskning skulle kunna stärka sitt deltagande genom att driva projekt i större utsträckning. Det största utbytet av EU-projekten får man i allmänhet genom att koordinera och aktivt driva arbetet.

15 Olle Edqvist, Sidas U-landsforskningsråd (Stockholm: Sida, Sida Evaluation 06/24, 2006)

2008-02-21

22

Figur 3. Andel av EU-projekt i 6:e ramprogrammet med svenskt deltagande och andel av svensk-koordinerade EU-projekt i förhållande till universitetens andel av de totala forskningsintäkterna år 2006. Källa: Carolyn Glynn, Sara Billfalk, Lena Johansson de Chateau, Birgitta Löwander, Elisabeth Lundberg, Det svenska deltagandet i EU:s ramprogram för forskning och teknisk utveckling (Stockholm: Vetenskapsrådet, 2008), tabell 2

Samtliga forskningsuniversitet är engagerade i EU-projekt. Att KTH och CTH intar en mycket aktiv ställning är inte att förvåna eftersom så mycket av EU-programmen är inriktade på teknik. Den siffra som ger det klaraste måttet på engagemanget är naturligtvis rollen att koordinera ett program. Här har också KI en framskjuten position. Talen är dock så små för flertalet universitet att tillfälligheter kan spela in. Det är dock svårt att värja sig från ett intryck av att universiteten lyckats olika väl med deltagandet i sjätte ramprogrammet. Att Lantbruksuniversitetet ligger under genomsnittet är kanske en följd av EU-programmens utformning som kanske inte passat SLU så väl. Mer förvånande är att Umeå universitet har så pass svagt deltagande. Umeå koordinerar bara 3 projekt medan Stockholms universitet och KTH, som har samma andel av den totala

2008-02-21

23

forskningsfinansieringen som Umeå, leder 9 projekt respektive 15 projekt. Umeå universitet har uppenbart noterat sin idag relativt svaga ställning och har satt sig målet att universitetet ska femdubbla sin EU-finansierade forskningssamverkan på fem år. För att lyckas med detta skall forskarna få ett omfattande stöd och en professionell EU-funktion skall etableras.

Vetenskapsrådet har i en nyutkommen rapport fylligt redovisat erfarenheter och uppfattningar hos forskare, universitetsledare och svenska forskningsfinansiärer om EU-projekten. Tyvärr redovisas inte någon statistisk bearbetning av enkätresultat utan man refererar främst olika uppfattningar. Hela spektret av åsikter finns redovisat.16 Det råder dock enligt rapporten stor samstämmighet om att det finns en rad fördelar med deltagandet. Den främsta är det vidgade nätverket av kontakter med kollegor. En annan fördel är att projekten underlättar tvärvetenskapligt samarbete – det är alltså i första hand samarbete på bredden med kollegor som kompletterar det egna kunskapen som underlättas. Till detta hör också industriella kontakter.17

Att projekten är tunga att administrera är en allmän uppfattning. Delvis kanske detta beror på att EU:s juridiska och administrativa traditioner så starkt avviker från de svenska. Det verkar dock som om detta är något som universiteten håller på att lära sig att hantera och att de serviceorgan som många av de större universiteten satt upp fyller en viktig funktion här.

Under sjunde ramprogrammet kommer EU-finansieringen säkerligen att öka relativt den svenska forskningsfinansieringen. Det finns alltså starka skäl för att lägga ytterligare kraft bakom ansträngningarna att delta i EU-projekt. Än viktigare är att delta aktivt genom att initiera och koordinera projekt. Det är där som det fulla utbytet av projekten materialiseras. EU-projekten har också börjat leda till ett omtänkande inom Vetenskapsrådet och andra finansiärer men till detta återkommer jag i ett senare seminarium.

Universitetens aktiva stöd är förmodligen en faktor av betydelse. Vetenskapsrådet rapporterar att ”(f)orskarna från de lärosäten som är framgångsrika i EU-sammanhang, dvs. de som har fått stor mängd medel och har många deltagare och koordinatorer av EU-projekt, uttryckte att deras universitet skickar tydliga signaler att de vill ha ett starkt deltagande i EU:s ramprogram.”18

16 Carolyn Glynn, Sara Billfalk, Lena Johansson de Chateau, Birgitta Löwander, Elisabeth Lundberg, Det svenska deltagandet i EU:s ramprogram för forskning och teknisk utveckling (Stockholm: Vetenskapsrådet, 2008), sid 12-24

17 Ibid., 15-16

18 Ibid., sid 19

2008-02-21

24

Internationaliseringen av den högre utbildningen 

Från 1970-talets mitt avsatte UKÄ särskilda medel för internationalisering och för att göra det möjligt för studenter och lärare att studierna eller undervisa utomlands. Det var dock få svenska studenter som begav sig utomlands för studier och språket gjorde det svårt för utländska studenter att komma hit. Delvis var skälet ekonomiskt och när studiemedelssystemet ändrades 1989 så att man kunde använda svenska studiemedel för studier utomlands ökade antalet utlandsstuderande mycket snabbt från 1000 till 27 000 år 2005. Olika program för att stimulera utlandsstudier tillkom i början av 1990-talet. ERASMUS öppnades 1992 för svenska studenter och genom medlemskapet i EU 1995 tillkom andra möjligheter. Flertalet studenter reser nu till europeiska länder främst England, Spanien och Frankrike. Antalet svenska studenter som studerar utomlands är dock lågt och har stagnerat på en nivå av omkring 3000 utresande per år. Av dem reser två tredjedelar till länder i Europa.

Inom den högre utbildningen har standardiseringen i Europa nått långt. Den så kallade Bolognaprocessen har sin upprinnelse i en deklaration av företrädare för 29 europeiska länder i Bologna 1999. Tre övergripande mål var att främja rörlighet, anställningsbarhet och Europas konkurrenskraft som utbildningskontinent. Detta ledde till ett antal operativa mål:

• Tydlig examensstruktur med god jämförbarhet mellan länder

• Indelning av utbildningssystemet i två huvudnivåer med en första nivå om 3-4 år (undergraduate) och en andra avancerad utbildning (graduate) om 1,5-2 år som leder fram till magisterexamen

• Införande av ett system med studiepoäng för att underlätta studenternas mobilitet. Studiepoäng ska också kunna uppnås inom områden utanför högre utbildning.

• Främjande av mobilitet för studenter, lärare, forskare och annan personal samt godkännande av och ersättning för studie- och forskningsuppehåll.

• Kvalitetssäkring av den högre utbildningen

I Sverige infördes den nya strukturen i juli 2007 i samband med högskolereformen 2007 med tre cykler inom den högre utbildningen: grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå vilka leder fram till kandidatexamen (3 år), magister- (1 år) eller masterexamen (2 år) och lic- (2 år) eller doktorsexamen (4 år). Gradvis har antalet studenter som kommer från utlandet ökat och utgör nu en viktig del av hela studentantalet. Andelen nybörjare med utländsk bakgrund var under läsåret 2003/04 nära 17 % vilket är i paritet med motsvarande andel i befolkningen. Här ingår både studenter som deltar i studentutbyte inom Erasmusprogrammet eller i utbyte genom andra bilaterala avtal mellan svenska och utländska universitet och högskolor, och studenter som kommer till Sverige för en hel utbildning. Det har varit en snabb ökning av antalet utländska studenter och deras antal har fördubblats på tio år. Vid KTH är hela 31 % av studenterna utländska. Allt talar för att denna tendens kommer att fortsätta att förstärkas. Under 2006 har de utländska

2008-02-21

25

studenterna ökat i antal med 10 % medan de svenska studenterna bara ökat med 5 %. Regeringen skapar nya utbildningsplatser men det har visat sig vara mycket svårt att fylla antalet studerandeplatser inom framförallt teknikämnena med kompetenta sökande och därför är rekrytering av utländska studenter en viktig utväg för universiteten och högskolorna.

En stor andel av de registrerade studenterna på de nya magister- och masterprogrammen är också utländska. Högskoleverket uppskattar att drygt 40 procent av studenterna på magisterprogrammen och hälften av studenterna på masterprogrammen är utländska. En liknande utveckling gäller forskarutbildningen. Omkring 20 % av dem som började i forskarutbildning under 2004/05 kom från utlandet.

Inom forskarutbildningen är målsättningen att intensifiera och förkorta utbildningstiden. Detta är i sin tur kopplat till införandet av en masterexamen som man hoppas skall förkorta doktorandtiden. Trycket inom universiteten att se till att doktoranderna når sin examen inom rimlig tid har ökat genom ekonomiska incitament. Många fakulteter ger tilläggsfinansiering till institutionerna beräknad på avlagda doktorsexamina. Utlandsstudier och utlandsvistelser är vanliga på doktorandnivå och över en tredjedel av doktoranderna har vistats utomlands tre månader eller längre.19

Den offentliga statistiken redovisar för de senaste åren 5-600 inresande lärare och gästforskare med längre utbytestid per år, vilket motsvarar omkring 2 % av universitetens undervisande och forskande personal. Statistiken är troligen osäker eftersom goda rutiner för att rapportera denna typ av besök och vistelser överlag saknas vid lärosätena. Korta besök är förmodligen mycket vanliga och inräknas då troligen inte i statistiken. Antalet utresande svenska lärare är ungefär lika stort som de inresande; Högskoleverket anger att 516 utresande lärare av olika kategorier år 2006. Utbytet på lärarnivå är alltså beskedligt. Statistiken kanske har ett mörkertal men antalet gästforskare i båda riktningarna är under alla omständigheter lågt.

19 En gränslös högskola? Om internationalisering av grund- och forskarutbildning (Stockholm: Högskoleverket, Rapport 2005:1 R, 2005), sid 117

2008-02-21

26

Exempel 

För att belysa bättre olika vägar att arbeta med frågorna väljer jag några exempel från olika universitets nuvarande arbete. Exemplen ger på inget vis en full bild av verksamheterna utan är just exempel, valda för kontrast och spännvidd. En fylligare bild gavs i Högskoleverkets utredning om internationaliseringen från 2005, vilken dock var begränsad till den högre utbildningen och forskarutbildningen.20

Uppsala universitet 

Uppsala universitet har ett handlingsprogram för internationaliseringsarbetet, antagen av konsistoriet för perioden 2001/02-2005/06. Programmet omfattar i huvudsak grundutbildningen ty ”(f)orskningen bedrivs redan till största delen i internationell samverkan eller med stöd av breda internationella nätverk.”21

I diskussionen om geografisk inriktning noteras att av de drygt 2000 utländska forskningskontakter som rapporterats så avser omkring två tredjedelar Europa, varav knappt 20 % Norden, samt Nordamerika närmare 20 %. Ökat samarbete med universitet i Central- och Östeuropa samt Ryssland är en prioritet, liksom arbetet i solidaritet med utvecklingsländerna. Kontakter med Kina eller Indien nämns inte.

Programmets syfte är att ange ambitionsnivån medan frågorna om verksamheter och resursinsatser hänskjuts till nämnder och institutioner inom universitetet. Man understryker också att kostnaderna för den ökade internationaliseringen måste bäras inom ramen för de reguljära ändamålsanslagen. Det är också de enskilda enheterna som skall svara för handläggning och genomförande. Några planer för universitetets övergripande internationalisering presenteras inte.

Det kan noteras att universitetet sedan 1960-talet med Sidastöd har bedrivit en framgångsrik verksamhet genom International Science Seminar. De två kärnområdena fysik och kemi breddas nu till matematik. Programmet stödjer forskargrupper i ett stort antal fattiga länder med relativt små men långsiktiga ekonomiska insatser och med starkt engagemang av svenska forskare, forskningsinstitutioner.

20 En gränslös högskola? Om internationalisering av grund- och forskarutbildning (Stockholm: Högskoleverket, Rapport 2005:1 R, 2005)

21 Möjligen finns det ett senare program som inte har publicerats på webbsajten. Rektor lägger stor vikt vid internationaliseringsfrågorna och har engagerat extern expertis för att föra det vidare. Det är dock en smula egendomligt att programmet inte har uppdaterats och man kan misstänka att det är en av dessa handlingsplaner som inte tilldragit sig något större intresse när den väl antagits.

2008-02-21

27

Karolinska institutet 

Karolinska institutet gjorde 2003 en kartläggning av internationaliseringsarbetet som ledde fram till en ny internationell policy. Universitetet har nu en rik flora av dokument som styr verksamheten: International Policy 2003–2005, Forskningsstrategi 2005–2008, European Policy Statement 2003–2007, Internationell policy för forskarutbildning 2001–2005, Policy vid internationell kris, Policy för administrativa rutiner i samband med utlandsstudier, Handlingsplan för grund- och vidareutbildningarnas internationalisering 2004–2006, Verksamhetsplan för arbetet 2004 vid International Office, Verksamhetsplan för arbetet i Internationella gruppen, Verksamhetsplan och budget för respektive grundutbildningsprogram samt Riktlinjer för hantering av internationella samarbetsavtal.22

Planeringen är ambitiös med tydliga strategiska mål och för varje mål också klara uppgifter som skall genomföras inom de kommande fyra åren för att nå målen. Dock kan man konstatera att en del dokument är inaktuella och inte uppdaterade. KI lägger vikt vid två strategiska allianser med europeiska universitetsnätverk: The League of European Research Universities (LERU) och EUROLIFE, ett nätverk mellan 8 framstående Europeiska universitet inom det medicinska området.

Universitetet har också ett lokalt kontor placerat vid National University of Singapore som arbetar med utbytesprogram inom forskarutbildning samt två lokala kontor i Kina i samarbete med två andra svenska universitet, Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) och Chalmers universitet. Kontoren ligger i Peking på Peking University och på Fudan University i Shanghai.

Huvudansvaret för internationellt forskningssamarbete läggs vid forskargrupperna men KI hävdar att en effektiv övergripande strategi krävs. Storskalig och mångvetenskaplig forskning ställer ökade krav på samarbetet där ett centralt stöd mellan de ingående universiteten kan behövas.

KI avser att expandera och intensifiera sina samarbetsrelationer i Europa, Sydostasien och Nordamerika. Internationellt samarbete med fattiga länder och goda relationer med valda universitet i fattiga länder är också viktigt, inte bara av solidaritetsskäl utan också för att det ger möjlighet till biologiska och genetiska jämförelser som kan vara viktiga pusselbitar i arbetet med att förstå hur människokroppen fungerar. Till exempel är de frågor som tropiska sjukdomar ställer med dess ofta komplicerade samspel mellan parasit, människa och vektor (som t ex malaria) av stort vetenskapligt intresse.

Forskning om malaria och HIV/AIDS betonas av universitetet. För att stödja forskningen och forskarutbildningen inom malariaområdet har man slutit samarbetsavtal med Makerere University i Uganda.

22 En gränslös högskola? Om internationalisering av grund- och forskarutbildning (Stockholm: Högskoleverket, Rapport 2005:1 R, 2005), sid 24

2008-02-21

28

Stockholms universitet 

Vid Stockholms universitet är etableringen av Stockholm Resilience Centre under 2007 ett exempel på en stor internationellt orienterad satsning. Centret drivs i samarbete med Stockholm Environmental Institute och The Beijer Institute of Ecological Economics med ett mycket anslag och långsiktigt anslag från MISTRA. Det är ett nytt internationellt tvärvetenskapligt center för forskning kring socio-ekologiska system, det vill säga system där människa och natur studeras som en integrerad helhet. I fokus står systemens långsiktiga hållbarhet (resiliens) - deras förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas. Målet är att bidra med nya insikter och redskap som möjliggör en långsiktigt hållbar produktion av ekosystemtjänster för mänsklig välfärd.

Betoningen på tvärvetenskaplig miljöforskning är stark genom att ett tidigare tvärvetenskapligt program har integrerats i det nya centret. Ett särskilt råd för tvärvetenskapliga miljöstudier med representanter från alla fakulteter kommer att etableras och får till uppgift att bland annat att utarbeta och genomföra kurser med tvärvetenskaplig miljöprofil i samarbete med universitets institutioner.

Stockholms universitet har en lång tradition av klimatforskning. Professor emeritus Bert Bolin deltog i skapandet av Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) som 2007 belönades med Nobels fredspris. Dagens forskare vid universitetet är också engagerade i IPCC och det internationella arbetet kring klimatfrågorna och har en framskjuten position där, inte minst genom Arktisforskningen. Universitetet har också ett Linnécentrum om klimatforskning.

Universitetet gör stora ansträngningar för att rekrytera utlandsstudenter till vissa utbildningar. Ett exempel är en stor delegationsresa till Shanghai under hösten 2007 för att intressera kinesiska studenter att studera i Sverige.

Umeå universitet 

Umeå universitet lägger i sitt handlingsprogram stor vikt vid att det är ett lärosäte med internationell toppforskning. Det kommer att fokusera sin forskning ytterligare på områden där internationell konkurrenskraft kan uppnås. Man har också satt kraft bakom orden genom att etablera ett system där fakulteternas resurser fördelas efter kvalitet som skall införas under år 2008.

Ett exempel på en framstående enhet inom universitetet som arbetar med utpräglat internationella frågor och med starkt internationellt deltagande är institutionen för folkhälsa och klinisk medicin. Enheten har en lång tradition av samarbete med fattiga länder, inklusive Etiopien, Nicaragua, Tanzania och Vietnam. Enheten fick nyligen ett centrumanslag från Forskningsrådet för arbetslivsvetenskap och socialvetenskap, FAS för att sätta upp ett nytt centrum för global hälsoforskning. Centret kommer att arbeta både med teoretisk och metodologisk utveckling för att stödja hälsovårdspraktik och för hantering av nya hälsohot både i Sverige men och i fattiga länder. Det kan tilläggas att svensk folkhälsoforskning är mycket framstående i en internationell jämförelse, framförallt

2008-02-21

29

då samhällelig epidemiologi, kroniska sjukdomar, kardiovaskulära sjukdomar och arbetslivshälsoforskning. Forskningen utvärderades 2004 och utvärderarna skriver i sin sammanfattning:

“The panel is very impressed by Swedish public health research. Sweden is one of the world leaders in public health research – being at the forefront of research published in top international scientific journals in several areas. This is due to a unique combination of an excellent data infrastructure, an enlightened public sector and a productive public health research workforce.”23

Universitetet har identifierat ett dussintal starka områden som man kommer att prioritera och det kommer bara att centralt motfinansiera forskning inom dessa prioriterade områden. Man driver alltså med kraft en koncentration till vissa styrkeområden.

Universitetsledningen menar dess del i utvecklingen mot ökat internationellt samarbete är att beslutsamt och konsekvent främja vetenskaplig kvalitet samt att särskilt framhäva styrkeområdena inom forskningen snarare än att ingripa aktivt genom avtal på hög nivå med det ena eller andra universitetet. Man menar att internationaliseringen skall primärt drivas ’underifrån’: det är forskarna som vet var de starka grupperna finns och vilka de kan samarbeta bra med. Nyckelfrågan här är postdok-vistelser utomlands. När man kommer tillbaka efter 3 års arbete utomlands och börjar om, det är då lyftet kommer. Man har fått nya perspektiv och kunskaper. Universitetet avser därför att skapa ’återvändartjänster’ som innefattar stöd för 2 års arbete utomlands och fyra års tjänst vid universitetet. Den centrala frågan för ett universitet som inriktar sig på att ligga i forskningsfronten internationellt är rekrytering av framstående forskare för ledande befattningar.

Kungl. Tekniska Högskolan 

KTH ser sitt engagemang i uppbyggnaden av ett nytt tekniskt universitet i Sialkot, Pakistan som ett viktigt bidrag till högre utbildning och kunskapsuppbyggnad i ett fattigt lan:

”KTH har under de senaste åren fått förfrågan från flera länder att medverka vid uppbyggnaden av högre utbildning. Vi är övertygade om att KTH här har värdefull kompetens att bidra med. Detta skulle också innebära att medverkan vid fattiga länders universitetsuppbyggnad blir en integrerad del i fattigdomsbekämpningen, i kampen för mänskliga rättigheter och en uthållig miljöpolitik. Utan högre utbildning och utveckling av universitetssektorn i dessa länder kommer det att bli svårt att långsiktigt garantera milleniemålen. För närvarande pågår diskussioner med pakistanska staten om att KTH ska ansvara för att ett tekniskt universitet byggs i Sialkot i Pakistan. I uppdraget ingår att se till att

23 Finn Kamper-Jørgensen, Sara Arber, Lisa Berkman, Johan Mackenbach, Linda Rosenstock and Juha Teperi, International evalutation of Swedish public health research (Stockholm: Swedish Council for Working Life and Social Research (FAS), 2004), p 41.

2008-02-21

30

byggnader uppförs, att utforma utbildningsprogram och förse universitetet med lärar- och ledningskompetens m.m. Verksamheten ska hålla samma kvalitet som den på KTH.”24

Ett annat exempel är arbete för att använda informationsteknik på nya sätt i fattiga länder. ICT inklusive integration av lokala informationstjänster med mobiltelefoni kan ge stora vinningar för fattiga jordbrukare och småföretagare. Sida använder sig av KTH som bas för en liten stödjande organisation för forskning och stöd inom IT-teknik och elektronisk kommunikation, SPIDER. SPIDER har ett nationellt ansvar för att mobilisera svensk kompetens för att stödja biståndsinsatser inom teknisk utveckling och tillämpad forskning inom ICT-området. Bland annat har man stött etablering av datornätverk och internetkommunikation vid en rad u-landsuniversitet.

24 KTH:s policy för Internationalisering, http://www.kth.se/info/kth-handboken/II/8/1.html

2008-02-21

31

Sammanfattning 

Universiteten är viktiga forskningspolitiska aktörer och skulle kunna bli än viktigare. Det är inom dem som forsknings- och utbildningsarbetet faktiskt bedrivs och det är de som i hög utsträckning har kontroll över vad de vill och inte vill göra. Dessa beslut fattas dock i praktiken långt ner i organisationen när det gäller forskningen – av enskilda forskare, forskargrupper och institutioner. Detta har möjliggjorts genom projektfinansierad forskning. Det finns en stor styrka i detta decentraliserade forskningssystem, det skapar både bredd och öppnar för individuella initiativ och nya idéer. Men arbetet måste också hållas ihop i en organisation som kan garantera rimlig anställningstrygghet och stabilitet. Långsiktiga anställningar och rimliga karriärer för kärnan av forskningspersonalen - även när projektfinansieringen sviktar för en tid - är av vital betydelse för ett universitet.

Under de senaste två decennierna har de fasta anslagen till universiteten för forskning målmedvetet beskurits av regeringen till fördel för den rörliga, externa, forskningsfinansieringen samtidigt som EU-finansieringen stadigt ökat. När balansen förskjutits så långt som nu då bara en tredjedel av forskningsuniversitetens totalfinansieringen är fast har situationen blivit bekymmersam för universiteten och därmed också för forskarna. De som framförallt drabbas är inte de seniora forskningsledarna utan de unga och relativt omeriterade forskarna som vill starta nya grupper och ge sig in i nya områden. De, i förhållande till tillgängliga medel, överbemannade universiteten har förlorat sin förmåga att agera strategiskt. I avsaknad av eget kapital har de också förlorat sin förmåga att omorientera sin forskning och att investera i framtiden. Vi har fått i praktiken fått forskningsuniversitet som är så pressade ekonomiskt att de närmast fungerar som forskningshotell och konsultorganisationer.

Denna försvagning av universitetens forskning har löpt parallellt med en systematisk underfinansiering av den högre utbildningen. Resursutredningen har i sin rapport visat på hur kraftigt bidragen till utbildningen måste höjas per student för att fullt ut täcka universitetens kostnader för utbildningen.25 Inom den högre utbildningen är vi mitt i en stor omläggning av examensformerna och den högre utbildningen genom Bolognaprocessen. Den totala utbildningstiden utökas för flertalet av studenterna med ett år. Det är en betydande expansion av utbildningsuppdraget och i den ligger också en höjning av kvalitetskraven. Ersättningar måste anpassas till förändringen om detta skall kunna genomföras utan sänkt kvalitet. Förmodligen måste det ske på bekostnad av studentantalet. Universiteten har trots bristande finansiering försökt klara utbildningsuppdraget men underfinansieringen på också detta område har, kombinerat med stagnationen av forskningsanslagen, lett till en kronisk ekonomisk kris för universiteten.

25 Resurser för kvalitet. Slutbetänkande av resursutredningen (Stockholm: Regeringskansliet, SOU 2007:81, Slutbetänkande av Resursutredningen, 2007), sid 200

2008-02-21

32

Universiteten är mot denna bakgrund illa rustade att möta dagens och morgondagens utmaningar.

_ _ _

Internationaliseringen har påverkat forskningen på djupet. Ökat samarbete över nationsgränser, ökad andel av finansieringen från EU och från andra utländska finansiärer och ökade krav på instrumentering, dyra forskningsanläggningar och ökad komplexitet i uppgifterna har förändrat forskningslandskapet för naturvetenskaper, medicinsk forskning, teknik och samhällsvetenskaper. Även vissa humanistiska vetenskaper har påverkats fast i mindre utsträckning.

Forskningssamarbete över gränserna har många former som vi sett: samverkan för att åstadkomma goda forskningsresultat och för gemensam publicering, studier och forskningsarbete utomlands, konferenser och seminarier och besök av gästforskare för kortare eller längre tid. De skärpta vetenskapliga kraven tvingar fram transnationella arbetssätt. Vissa vetenskapliga problemområden kräver insatser med mycket dyr utrustning (stora forskningsanläggningar, raketer, forskningsfartyg) och kostnaderna för detta har blivit så stora att internationell samverkan blivit oundviklig. Annan forskning kräver internationellt samarbete för att nå jämförande data och för att göra mätningar och observationer, t ex geografiskt utspridda mätningar och observationer.

Ibland har dessa inomvetenskapliga drivkrafter för internationalisering kompletterats med nationella eller supranationella prestigeskäl som det drivande motivet. Beslutet att söka få den europeiska spallationskällan (ESS) lokaliserad till Sverige är ett exempel. Vi avvecklade för inte så länge sedan stora delar av den svenska neutronbaserade forskningen genom stängningen av Studsvik – nu vill regeringen göra vår största enskilda satsning inom forskningen någonsin på just detta område! Att forskning ibland är ett verktyg för nationella strävanden kan också exemplifieras genom polarforskningen där kontrollen över Antarktis och Arktis där nationell närvaron markeras genom vetenskapliga expeditioner och forskningsstationer.

Forskning har blivit ett politiskt instrument av stor betydelse. Tydligast syns kanske detta nu i frågorna om klimatförändring där den politiska processen och opinionsbildningen drivs av forskarnas modeller och de framtidsscenarier som baseras på dessa modeller. Men också inom andra områden är forskningsinsatserna vitala för politiker och för internationella förhandlingar och regleringar. Exemplen är många: djurhälsa (prioner mm), epidemisk smitta, miljöfrågor, alternativ energiförsörjning osv.

Konsekvensen för den statliga forskningspolitiken i små men vetenskapligt aktiva länder som Sverige är genomgripande. I stället för att maximera det nationella utbytet i snäv mening kommer staten att behöva delta i ökad utsträckning i internationella sammanhang. Det ligger i Sveriges intresse att aktivt medverka i och driva forskningens transnationalisering. Ett brett internationellt deltagande ger oss bästa förutsättningarna för

2008-02-21

33

att vi fullt ut skall ta del av den snabba kunskapsuppbyggnaden globalt, för att klara de skärpta kvalitetskraven på svensk forskning och för att klara finansieringen av ett stort och dyrt forskningssystem. Det enda sättet att få fullt utbyte av det nationella forskningssystemet är paradoxalt nog att göra det internationellt. Det är dessutom i samklang med svenska utrikespolitiska traditioner med en stark tilltro till FN-systemet och internationellt samarbete.

_ _ _

Universitetens del i denna förändring har hittills varit tvekande och försiktig även om det finns tydliga tecken på en aktivare attityd. Lagstiftningen och regleringsbreven kräver att de bedriver internationaliseringsarbete och de gör de förvisso också som genomgången och exemplen ovan visar. Mycket av det som för närvarande görs är inriktat på den högre utbildningen och studentutbytet. En påtaglig uppgift som universiteten satsat på är utvecklingen av centrala stödjande resurser för att söka och administrera EU-anslag, vilket också gett utmärkta resultat. Försök görs av några universi et att etablera utbildningsfilialer och sälja utbildningstjänster i vissa länder.

Men insatserna är med vissa viktiga undantag spridda och utan klar strategisk riktning. Högskoleverkets utvärdering 2005 av internationaliseringsarbetet inom högre utbildning och forskarutbildning som resulterade i rapporten ”En gränslös högskola?” redovisar en tveksamhet om högskolans engagemang och målmedvetenhet i denna fråga. Utvärderingen begärde in styrdokument från lärosätena och fick ”dokument av mycket olika karaktär, med innehåll alltifrån mer generella intentioner till konkreta och mätbara strategier”. Vidare redovisar rapporten att ”(e)ndast några få lärosäten rapporterar om omvärldsdiskussion som har förts eller förs”. Den konstaterar också att de dokument som skickats in i många fall är gamla: ”Det är beklagligt att ungefär hälften av dokumenten är så föråldrade, i flera fall från åren 1999-2001, i enstaka fall ännu äldre.” Utvärderarna efterlyser också systematisk uppföljning och intern utvärdering av internationaliseringsarbetet. Kvantitativa mål nås inte och utvärderingen frågar sig om målen sätts tillräckligt eftertänksamt.

Det finns förvisso ett starkt engagemang för internationalisering uttryckt i utförliga internationaliseringsstrategier, många avtal och flitiga kontakter via olika universitetsnätverk. Men man avsätter små eller inga centrala resurser för arbetet utöver tjänster vid den centrala administrationen.

Detta kan naturligtvis delvis förklaras med den kroniska ekonomiska krisen som tvingat universiteten att tackla sina uppgifter kortsiktigt. De har gått från ett budgetår till nästa och försökt få ekonomin att gå ihop. Dyker något stort anslag upp så hugger man det oberoende av konsekvenser på sikt. Något utrymme för långsiktigt agerande finns sällan på central universitetsnivå.

Men det finns också delade meningar och osäkerhet om vad universitetens roll i denna omvandling är och hur de bäst skall agera. Jag har talat med dekaner och även rektorer som

2008-02-21

34

menat att internationaliseringsfrågorna hanteras bäst av forskarna själva och att någon samlad insats från universitetet centralt på universitets- och fakultetsnivå inte behövs, faktiskt inte ens är önskvärd. Och bland dem som arbetar med frågorna finns en osäkerhet om vad som egentligen behöver göras.

2008-02-21

35

Tre principiellt olika förhållningssätt eller strategier kan urskiljas från den ovanstående genomgången och exemplen:

• Stärk den bästa forskningens kvalitet genom selektivt universitetssamarbete

• Arbeta upp hög forskningskvalitet hos nya forskargrupper inom strategiskt valda områden och identifiera goda partner utomlands för uppgiften

• Lämna det till forskargrupperna att ordna transnationellt samarbete bäst de kan med de medel som de redan har utan central inblandning

Om man väljer någon av de två första mer ’aggressiva’ och selektiva strategierna måste först en inventering av de egna styrkepunkterna och en omvärldsanalys göras. Intressanta och ambitiösa egenutvärderingar har gjorts av Uppsala och är på gång i Lund.26 Dessa kan sedan vara en del av underlaget för beslut om strategisk inriktning och leda till förändringar i universitetens arbete. En viktig åtgärd kan vara att systematiskt (och med hjälp av de aktuella forskargrupperna) leta upp goda internationella partners och understödja och kanske vidga pågående samarbete, eller initiera nytt där så krävs.

Väljer man den andra vägen att satsa på nya angelägna områden där universitetet ännu inte har full styrka men där man ser intressanta öppningar och en god personell potential så är uppgiften svårare och kräver långsiktighet och viss ekonomisk styrka. Eftersom man inte ännu har fullt utvecklade forskarlag inom området med internationell slagkraft så är finansieringen ett svårare problem – om det inte är så att man svarar direkt på nya öppningar i finansieringssystemet.27 Det gäller dock att se upp med stora centrumanslag och liknande. Mycket av den externa finansieringen är relativt kortsiktig, kanske fem eller högst tio år och det kan ta längre tid att få full styrka i det nya området. Den personal som man anställer eller vidareutvecklar måste se möjligheter även bortom centrumanslaget.

Den tredje passiva strategin är den som följs av de flesta universiteten för närvarande. Denna del har självklart sin givna plats i en full internationaliseringspolicy men skjuter hela ansvaret för internationaliseringen ner i organisationen och leder inte till en strategisk förstärkning av universitetet och en profilering till starka eller potentiellt starka områden.

Universitet är komplexa organisationer och svaret på de internationella utmaningarna måste säkert också vara komplext eftersom internationaliseringen griper in i och påverkar

26 Joseph Nordgren, Lars Engwall, Anne-Sofie Gräslund, Per Andersson, Maivor Sjölund, Marcus Agåker, Quality and renewal 2007 : An overall evaluation of research at Uppsala University (Uppsala universitet, 2007)

27 I ett besök 2007 av Resursutredningen hos Professor Rod Coombs, Vice-President vid Manchester University, framkom en passant att universitetet planerar att satsa på kärnteknik med tillämpningar – ett intressant exempel på en ovanlig strategisk inriktning som förmodligen utnyttjar en nisch i forskningen som är dåligt befolkad.

2008-02-21

36

praktiskt taget alla områden av arbetet. En kombination av de tre ovanstående vägarna kan därför vara aktuell för stora universitet.

_ _ _

Vi befinner oss i ett skede där stora delar av den offentliga forskningen i Sverige övergår från att vara en i huvudsak nationellt begränsad aktivitet till en i huvudsak internationell verksamhet. En rad drivkrafter samverkar bakom den förändringen: Ökade kraven på kompetens och forskningskvalitet, forskningens ökade komplexitet både vad gäller de frågor som angrips och de resurser som måste mobiliseras, ökade politiska krav på insatser inom globala problemområden och EU:s stadigt ökande vikt i forskningsfinansieringen med vilket följer politiskt betingade krav på samarbete över medlemsstaternas gränser. På universitetsnivå skärps också konkurrensen om studenter, lärare och finansiella resurser och därmed ökar kraven på att skapa sig ett namn och rykte för hög kvalitet.

Den svenska forskningen ryms inte längre inom landets gränser. De svenska universiteten håller på att internationaliseras. De har i den processen valet mellan att traska patrull eller att gå i spetsen för utvecklingen.