Vänblad nr 2 2014

Medlemsbrev nr 2 - april 2014Medlemsbrev nr 2 - April 2014

HELSINGBORGS SYMFONIKERS VÄNNER REDAKTÖR: Inger Munck af Rosenschöld

HELSINGBORGS SYMFONIKERS VÄNNER Styrelsens adress: c/o ordf. Elisabeth Elvander, Piteågatan 52, 252 52 Helsingborg, 042-16 26 01

vice ordf. Jan Ahlgren, 042-16 26 01, sekr. Marita Aminoff 042-14 17 45, kassör Jan Hassner, 042-303 83 35, klubbmästare Leif Evergård, 042-15 24 30, medlemsansvarig Yvonne Brunlid, 042-23 75 30.

Plusgiro 61 36 49 - 3

I detta nummer sid

Ordförandehörnet 1

Citatet 2

Nästa vänträff 2

Evas hörna 3

Två giganters vänskap 4

Peccattestråke 5

Richard Strauss 6

Om HSO:s historia 7

Sv. sommarfestivaler 8

Kära HSO-vänner!Planera redan nu in vänträffen den 6 maj i Lilla salen. Andrew

Manze blir vår gäst och berättar om dåtid och framtid och vi får därefter musikunderhållning och en trevlig eftersits i Café Markelius.

Ansökningstiden för årets HSV-stipendium är nu passerad och stipendiekommittén, som består av chefdirigent Andrew Manze, vd Bo Aurehl, orkesterchef Magnus Dagerhem och undertecknad, kommer att mötas efter påsk för att utse stipendiaten och, som tidigare nämnts, sker utdelningen vid den sista konserten för sä-songen, söndagen den 25 maj.

Styrelsen har under en tid diskuterat behovet av en ny logotyp med lite modernare och snitsigare stil. Uppdraget att ta fram en sådan har gått till en professionell designer. Det är många krav som ställs på designen av en riktig logga, eftersom den ska användas i olika storlekar och sammanhang. Vi har nu fått in några förslag som vi ska ta ställning till.

En folder med HSO:s säsongsprogram 2014/2015 har produ-

Forts>

Andrew Manze, chefdirigent 2006-2014, dirigerar HSOOrdförandehörnet

Medlemsbrev nr 2 - april 2014

cerats och i år är man ute osedvanligt tidigt, vilket är bra ur abonnemangsförsäljningssynpunkt och man kan se vilka datum det är konsert. Det full-ständiga programmet kommer ut nu i mitten av april. En titt i foldern visar att det inte finns ett enda nyskrivet verk på repertoaren utom vid en middagskonsert, som kallas morgondagens ton-sättare, kl. 12 den 30 april 2015. Men facit finns ju inte förrän vi får tillgång till hela programmet, där kanske döljer sig något nyskrivet…

Och så till sist den sedvanliga påminnelsen till de som har e-post men inte anmält detta till vår medlemsansvariga Yvonne Brunlid. Hennes e-postadress är [email protected]

Med vårliga hälsningarElisabeth [email protected]

2

C I T A T E T

Visa

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn!Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.Och när hon lyfte blicken hade häggen blommat ut.

(Alf Henrikson, 1964)

Andrew Manze, avgående chefdirigent, är vår gäst den här gången. Han har lovat att berätta om de gångna åtta åren med HSO och också se framåt mot vad som komma skall.

Därefter får vi lite musikunderhållning och sedan ett samkväm i Café Markelius med en god soppa inkl tillbehör till priset av 70 kr/person.

MEDTAG GÄRNA JÄMNA PENGAR!Dryck betalas separat i baren.

Anmälan till Leif Evergårdsenast fredag 2 majTel: 042-15 24 30E-mail: [email protected]! Anmälan är bindande för den som vill delta i samkvämet med mat.

Andrew Manze

Tisdag 6 maj kl. 19.00

VÄNTRÄFFLilla salen, Konserthuset


3

Evas hörnaAndrew Manze i England När HSO:s dåvarande vd Tomas Löndahl

2005 ringde Andrew Manze i England för att fråga honom om han ville leda Helsingborgs Symfoniorkester, hade han ett grundmurat rykte som en av de främsta barockviolinis-terna och ledarna av barockensembler i Europa. Han hade spelat tillsammans med och lett den mycket kända ensemblen The Academy of Ancient Music och detsamma gjorde han med den likaså kända barockensemblen The English Concert. Tillsammans med musikerna spelade han på gamla instrument eller nybyggda kopior av gamla instrument och gjorde tolkningar av Johann Sebastian Bachs, Vivaldis, Mozarts och Bach-sonen Carl Philip Emanuel Bachs musik som blev berömda. På en CD presenteras han som ”the first modern superstar of the baroque violin”. På just den CD:n leder han The English Concert som ger fyra av Carl Philip Emanuels symfonier plus cellokonserten. Musiken svindlar fram i lätta och ljusa klanger som är så typiska för de små barockensemblerna. När Manze 2003 inledde sitt arbete som ledare för The English Concert, efterträdde han ingen mindre än Trevor Pinnock, som liksom Manze tillhör de främsta inom barocktolkningen.

Andrew Manze i SverigeOm det inte hade varit för violinisten Tale

Olsson och Tomas Löndahls bakgrund på P2 på Sveriges Radio i Stockholm, så hade vi aldrig mött Andrew Manze.

Jag mötte Manze en torsdag eftermiddag strax före konserten med Stenhammars första symfoni och Wiklunds andra pianokonsert i konserthuset i Stockholm. Dagen före hade han dirigerat enbart Stenhammars symfoni. Han berättade för mig att han i Holland hade kommit i kontakt med ba-rockmusikens dansande karaktär - och det är inte omöjligt att det var just dansandet som Tomas

Löndahl tände till på och som är så typiskt för Manzes tolkningar. Även om det är stor skillnad på att sitta tillsammans med ensemblen och tolka barockmusik, som han gjorde tidigare, och att stå på pulten och leda musik från en helt annan tidsålder, musik som kan bli torr som fnöske och utan liv, så lyckas Manze alltid tolka musiken i dess lätta danskaraktär när så behövs, men också att få fram det pompösa och storskaliga som ofta karaktäriserar det sena 1800-talets musik.

PublikkontaktLägg därtill hans fina och medryckande pre-

sentationer innan musiken startar, som gör att publiken redan från början är medveten om vad den får lyssna på och vad som är speciellt att lyssna på, och sedan dessa härliga ofta lätta och vackra tolkningar. Inte bara i Helsingborg gillar man honom. Stockholmspubliken och Filhar-monin mötte honom med stormande applåder. Från den lätta och dansanta barockmusiken till dirigentpulten och orkestermusiken med den stora och moderna orkestern – det har varit ett lyckligt språng! Tacksamma är vi i Helsingborg som får höra honom dirigera Brahms symfonier och Brahms tyska reqiuem innan sommaren tar vid. Vi hoppas att han kan och vill komma tillbaka som en kär gäst.

Eva Öhrströ[email protected]

The English Concert

TONICA ORKESTERNS VÅRBLANDNING Lördag 10 maj kl. 18.00 i Gustav AdolfskyrkanVerk av Peterson-Berger, Stenhammar, Mozartsamt medryckande arabisk och judisk musik.

Dirigent: Magnus Nilssonwww.tonicaorkestern.se


4

Två giganters vänskap

Theodor Billroth

Som (pensionerad) läkare och kirurg har jag fascinerats av den mångåriga vänskapen mel-lan kirurgen Theodor Billroth och tonsättaren Johannes Brahms.

Theodor Billroth, född 1829, hade musika-liskt påbrå – mormodern hade varit en högaktad sångerska på Berlinoperan, fadern var kantor, men dog när sonen bara var 5 år. Theodor var tidigt en god organist och pianist. Han ville bli musiker, men modern tvingade honom in på medicinska studier i Göttingen. Här blev han snabbt framgångsrik, men fortsatte musicera och nådde snart en professionell nivå på violin och altfiol. Han lär också på en konsert i Hannover ha ackompanjerat ”den svenska näktergalen" Jenny Lind.

Billroths medicinska karriär ledde via disputa-tion till arbete vid tidens mest ansedda kirurgiska klinik i Berlin, en professur i Zürich, och slutli-gen, år 1867, kirurgprofessuren i Wien, där han stannade till sin död 1894. Han introducerade framsynt aseptik och anestesi i kirurgin och blev pionjär inom mag-tarmkirurgin. Flera av hans operationsmetoder används än i dag, främst hans magsäcksoperationer, Billroth I och Billroth II, i läkarslang B I respektive B II, som nästan alla kirurger kämpat med.

Samtidigt med sin yrkeskarriär utvecklade han sitt professionella musicerande och deltog i olika kammarmusikaliska konstellationer. Hans yttrande: ”Jag har ingått äktenskap med Medi-cinen, men Musiken är min ständiga älskarinna” är typiskt för hans livssituation.

Johannes Brahms föddes 1833 i ett äktenskap mellan en musiker och dennes sjutton år äldre hushållerska. Johannes debuterade som pianist i tioårsåldern och började tidigt komponera. Un-der en konsertturné 1853 mötte han Robert och Clara Schumann, något som blev avgörande för hans fortsatta levnad. Robert dog 1856 i en sin-nessjukdom. Brahms flyttade in i deras hem, en livslång kärlek uppstod mellan honom och Clara, som var en berömd konsertpianist och fjorton år äldre än han. De gifte sig dock aldrig.

Johannes Brahms

Billroth och BrahmsTydliga arvtagare till wienklassicisterna fanns

inte efter Beethoven och Schubert, men Brahms utpekades snart som den store arvtagaren. Bill-roth och Brahms möttes 1865 i Zürich. Två år senare flyttade Brahms till Wien, där Billroth redan var etablerad. Under de följande tjugo åren umgicks de nästan dagligen, oftast i Billroths hem under talrika musikaliska soaréer. De var ganska lika, inte bara till utseendet, de arbetade båda på ett noggrant, nästan pedantiskt sätt. Brahms fick ett stort förtroende för Billroths musikaliska omdöme, och bad honom ofta om synpunkter på sina kompositioner och Billroth arrangerade flera uruppföranden.

Brahms dedicerade sina två första stråk-kvartetter till Billroth, musikintresserade kirur-ger har döpt dessa till B I och B II (se ovan). En episod, som kanske belyser den kulturella kompetensen hos ett par av dåtidens kirurger var, när Billroth och hans assistent Mikulicz, också han en berömd kirurg, i närvaro av Brahms spelade dennes då ännu ej uppförda 3:e symfoni i en fyrhändig pianoversion, efter att ha ställt in ronder och operationer på sjukhuset.

Vänskapen bryts1887 insjuknade Billroth i en lunginflamma-

tion, från vilken han aldrig helt återhämtade sig. Fem år senare bröts den tjugosjuåriga vänskapen på grund av ett par, vad man kan förstå, bagatellartade händelser med åtföljande brevväxling, varvid Brahms kände sig kränkt. Billroth tog detta mycket hårt och vänskapen återupptogs aldrig. Billroth dog 1894, fick en statsmannabegravning och följdes till graven av en stor folkmassa. Brahms deltog i första delen av begravningen, men kunde (av känslomässiga eller fysiska orsaker?) ej övervara resten av cere-


5

monin. Han avled tre år senare, 1897, sannolikt i en elakartad tumörsjukdom i gallvägarna.

Avslutningsvis kan man kanske förvånas av att en tjugosjuårig varm vänskap bröts på detta sätt. Kanske är det ändå märkligare med en så långvarig vänskap mellan två synnerligen självständiga, starka och framgångsrika person-ligheter.

Litteratur:

Läkartidningen nr 10/2008, volym 105Svensk Kirurgi nr 5/2011, volym 69

Yngve Einerthtidigare ordförande i HSV

Härförleden läste jag att den kvinnliga syd-koreanska violinisten Min-Jim Kym lyckligen återfått den Stradivarius, som några personer lade beslag på i november 2010 när hon tog sig en sandwich på ett mathak vid Euston Station i London. Violinen återfanns i somras, inslängd på en gård i Midlands. Tjuvarna hade nog till slut insett att en Stradivarius, värd cirka 13 miljoner kronor, är tämligen svårsåld på öppna marknaden. Det ligger ju nära till hands att miss-tänka att det rör sig om stöldgods.

Vad som emellertid fångade mitt intresse var de stråkar som också stals (och återfanns). Den ena var en enklare stråke, värd drygt 50.000 kronor, men den andra var en Peccatte-stråke, värd närmare 700.000 kronor. Jösses!

Nyfiken började jag titta i mitt oumbärliga uppslagsverk Nordisk Familjeboks 2:a upplaga (i de röda ugglebanden). Där lärde jag mig en del om stråkar. Stråken är "det tonalstrande verktyget vid spel på stråkinstrument, en smal staf af hårdt trä, "stången" (helst av färnbock, för kontrabasstråkar vanligen av bokträ), mellan vars ändar - den ena nedböjd, den andra försedd med en ebenholtskloss ("frosch") - äro spända tagelstrån (uthvalt hvitt hästtagel) som strykas mot strängarna."

Stråken härstammar troligen från Österlandet (Indien) och kom till Västerlandet genom mo-rerna i Spanien på 800-talet. Stråken såg då och ända in på 1700-talet ut som en pilbåge. Den fick sin nuvarande form på 1770-talet av den utmärkte franske stråkfabrikanten François Tourte. Han har kallats "stråkarnas Stradivarius".

Dominique Peccatte (1810-74) gick som lärling i Mirecoult, en village i Lorraine upp mot Vogeserna i östra Frankrike. Orten är känd för sina många stråkinstrumentbyggare och då även av stråkar. Dessutom var det ett centrum för spetsknypplare. I byn fanns den mest berömde violinbyggaren Jean-Baptiste Vuillaume som gjorde fler än 3000 instrument, de flesta numre-rade. Han flyttade 1818 till Paris där han efter några år öppnade egen verkstad, som blev den största i Paris, ja i hela Europa. Peccatte och Vuillaume samarbetade.

I Tourtes efterföljd arbetade - förutom Peccatte - Jacob Eury, Nicolas Maire, François Lupot, Nicolas Maline, Joseph Henry och Jean Pierre Marie Persois.

Så har du en gammal stråke liggande i något förrådsutrymme, kolla om den möjligen är stämplad Peccatte. Är den det kan du känna dig förmögen.

Jag har vid några tillfällen träffat Joakim Sven-heden, konsertmästare hos Filharmonikerna, och sett hans Stradivarius, men aldrig haft en tanke på att fråga honom om stråken.

Färnbock kanske någon undrar över vad det kan vara. Det är en förvrängning av Fernambuco eller Pernambuco, staden i Brasilien. Där växer det träd, varur man tar fram kärnveden som an-vänds vid tillverkning av stråkar. Jag tror man gör så än idag. Därmed slutar jag min språk- och stråklärda lilla historia om ett viktigt verktyg för violinister.

Jan [email protected]

Peccattestråke?


6

Den tyske tonsättaren Richard Strauss, som alls icke är släkt med familjen Strauss i Wien, föddes den 11 juni 1864 i München och dog den 8 september 1949 i Garmisch-Partenkirchen. Han anses vara den kanske mest betydelsefulle senromantiske kompositören runt sekelskiftet 1900. Han utvecklade ett expressionistiskt ton-språk med avancerad harmonik, men behöll ändå alltid känslan av tonalitet.

Under 1890-talet skrev han mest tondikter, stora symfoniska verk baserade på olika berät-telser, till exempel Till Eulenspiegel, Don Juan, Ein Heldenleben och Also sprach Zarathustra. Som operakompositör slog han igenom 1905 med Salome. Dess expressiva musik ansågs vara rå och aggressiv, men mottogs ändå positivt. Värre blev det 1909 när Elektra hade urpremiär. Tonspråket var här så djärvt och dissonant att folk rusade ut ur operasalongen, kräktes, skrek, svim-made och blev allmänt omtöcknade. Sångarna ansåg att det som Strauss hade komponerat var omänskligt att sjunga. Huvudrollen i Elektra är också med sina långa, svårsjungna linjer, fräna harmonier och rytmer ett veritabelt röstmördar-parti. Elektra är utan avbrott närvarande på scenen i två timmar. Idag räknas operan som ett storverk och bara de allra främsta dramatiska sopranerna tar sig an titelrollen.

Efter Elektra bytte Strauss stil och skrev mer som tidens publik ville ha det. Rosenkavaljeren och Ariadne på Naxos blev succéer redan från början och Die Frau ohne Schatten och Ara-bella kom inte långt efter. Dessa sex operor är idag ständigt återkommande på världens scener och Richard Strauss räknas numera till de stora tonsättarna. Han var även en framstående diri-gent och gjorde som sådan viktiga insatser för att popularisera Mozart. Man bör inte glömma att Richard Strauss även skrev ett stort antal

Richard Strauss – 150-årsjubilar

Richard Strauss

sånger, vissa för piano och soloröst och andra för orkester och soloröst. Han skrev sånger för manskör och – som sitt allra sista opus, året innan han dog – Vier letzte Lieder, fyra otroligt vackra sånger för sopran och orkester som Kirsten Flagstad och Wilhelm Furtwängler uruppförde i London 1950.Missa inte Rosenkavaljeren på Malmö Opera (www.malmoopera.se)

Mellan 26 april och 31 maj ges Rosen-kavaljeren åtta gånger. Komedi möter tragedi i en opera som skildrar kärlekens grymhet och skönhet. Musiken är otroligt vacker och när operan efter drygt fyra timmar slutar med den underbart sköna terzetten blir man som lyssnare helt varm i hjärtat.

Det är när den unge Octavian ger silverrosen som förlovningsgåva till fröken Sophie som allt går på tok. De blir blixtförälskade. Det var inte riktigt meningen, för det är inte för egen del Octavian överlämnar rosen. Det är som ombud för den bufflige baron Ochs. Samme Ochs har flirtat hejdlöst med Octavian, men han trodde då att Octavian var kvinna, eftersom denne just då hade klätt ut sig till kammarjungfru. Ja, förkläd-naden var ju för att dölja att han, olämpligt nog, var inne i den medelålders Fältmarskalkinnans sovgemak…

Regissör för Malmö Operas uppsättning av Rosenkavaljeren är Dmitri Bertman. Al-ternerande dirigenter är Leif Segerstam och Ralf Kircher. Fältmarskalkinnan sjungs av Charlotta Larsson, Baron Ochs av Rúni Brattaberg, Octa-vian av Dorottya Láng/Emma Lyrén, Herr von Faninal av Fredrik Zetterström, Sophie av Sofie Asplund, En sångare av Joachim Bäckström. Därtill en lång rad övriga sångsolister tillsam-mans med Malmö Operaorkester och Malmö Operakör.

Inger Munck, [email protected]

Dorottya Láng Charlotta Larsson


7

Ernfrid Möller hette han som verkade som Orkesterföreningens ordförande under begyn-nelseåren 1912-15. Vem var då denne man mer än att som framgår av bilagda foto enligt tidens sed vara bärare av välansad mustasch? Hur tedde sig uppstarten rent konstnärligt dessa första år och under vilka ekonomiska betingelser hade man att verka?

För att få svar på frågorna har jag sökt mig till Stadsarkivet, där jag av dess tjänstvilliga per-sonal har letts fram till följande redovisat enligt den omvända ordningens princip.

[email protected]

Ur årsberättelsen för 1912 kan bland annat utläsas att man spelat i Folkets Hus på respektive orter (bl.a. Landskrona, Helsingborg, Ängelholm, Bjuv, Klippan och Eslöv) ”hvilken åtgärd Styrelsen anser vara ett uppfyllande av Kungl. Maj:ts föreskrifter att beträffande försäljning av biljetter till folkkonserterna vidtaga sådana åtgärder som innebär största möjliga säkerhet för att tillträde till dessa konserter företrädesvis beredes arbetarklassen och andra obemedlade.” (Redan inför begreppet folkkonserter kan man stanna upp, särskilt mot bakgrund av de svulstiga formuleringar styrelsen valt; kan man ana en överhetens och borgerlighetens något nedlåtande attityd gentemot på den sociala ska-lan lägre stående? Om detta kan man läsa mera, bl.a. i Eva Öhrströms skrifter, t.ex. i boken om Elfrida Andrée och hennes levnadsöde.) Begrep-pet folkkonserter lanserades ursprungligen av Arbetarinstitutet i Stockholm, vars uppgift enligt grundaren Anton Nyström var att ”meddela en vetenskaplig, humanistisk och estetisk skolning” som skulle ge de arbetande klasserna ”hälsa och moralisk kraft” samt ”avvänja från skadliga nöjen och njutningar”. Göteborg fick 1883 en efterföljare, Göteborgs Arbetareinstitut, vars in-satser till en början leddes av Karl Valentin, som sedermera efterträddes av just Elfrida Andrée.

Nå, musiken under detta Helsingborgs-orkesterns första år då? Man koncentrerade sig i första hand på kortare verk av svenska tonsättare som Hugo Alfvén, Tor Aulin, Franz Berwald, Ivar Hallström, Ludvig Norman och August Söderman, de flesta med en svensk na-tionalromantisk touche (Peterson-Bergers ”Lille Östmund sofver", inte att förglömma). Trots att många kvinnliga tonsättares verk fanns tillgäng-liga blev inte något av dem framfört till skillnad mot vad som hände i Göteborg. Under året hann man med hela 66 framföranden, en stor del av dem folkkonserter. För enskilda musiker tillkom härutöver skyldigheten att ge gratisundervisning till hågade elever, detta första år uppgående till 22 stycken. En föregångare till dagens kommu-nala musikskola?

Och ekonomin? Ja, den var redan i begyn-nelsen skral, något som kom att följa orkestern genom åren. Man hade 1912 inkomster om 43.600 kr, varav kommunala bidrag från Helsing-borg, Landskrona, Engelholm och Gråmanstorp (sedermera Klippan), medlemsavgifter à 10 kr från 229 medlemmar, frivilliga bidrag om 2.725 kr och resten i form av biljettintäkter. Överskottet uppgick till 360 kr. Redan det följande året bör-jade den långa raden av underskott, likaså sjönk medlemsantalet och den entusiasm som i början gav upphov till frivilliga bidrag. Ack, ja!

Vad kan man då få veta om Ernfrid Möller? Han var läkare, stadsläkare och dessutom militär-läkare av hög rang. (Ävenledes var han järnvägs-läkare för bandelen Engelholm-Helsingborg!) Han ömmade särskilt för de sämre lottade och var initiativtagare till ett hem för, som det då hette, sinnesslöa vid Wilson Park. Ideellt engagerad inte blott i orkestersammanhang, bl.a. som den lokala djurskyddsföreningens förste ordförande. Hans musikintresse var brett och han hanterade som amatörmusiker flera instrument. Han hyrde lokal för sin praktik i fastigheten Järnvägsgatan 7. Telefonnumret dit var 232. Den som önskar veta mera om denne fine man kan vända sig till Stadsbiblioteket för läsning av HD:s på mikro-film sparade minnesord efter hans död 1916.

Ingemar Wikström (med god hjälp av Anders Renman, Stadsarkivet och Jan Stewénius)

Om glimtar ur vår orkesters historia, del II

Ernfrid Möller


8

Advokatfirman Lindahl är en avSveriges ledande affärsjuridiskaadvokatbyråer med kontor i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg,Uppsala och Örebro

www.lindahl.se www.optica.se

www.oresundsbanken.se

www.kullaflyg.se

Helsingborgwww.seb.se/stortorget

www.opuspress.se

Handelsbanken Norrwww.handelsbanken.se

Ett

stor

t ta

ck t

ill vå

ra s

pons

orer

!

Helsingborgs Stad • Kärnfastigheter

Det finns gott om svenska sommarfestivaler

Läs på www.musikfestivaler.se för att se när och var de många musikfes-tivalerna i landet äger rum under sommarhalvåret!Närmast till hands är förstås:Båstad Kammarmusikfestival 23-28/6 www.bastadkammarmusik.comLyckå Kammarmusikfestival (Blekinge) 29/6-6/7 www.lyckafestival.comMusik i Kullabygden 5-12/7 www.musikikullabygd.seChange Kammarmusikfestival (Halland) 7-10/8 www.changefestival.seMusik på Bosjökloster 10-24/8 www.musik-bosjokloster.se

Documents

Vänblad nr 2 2014