Skatan i Nyköping – intryck och avtryck

En rapport om vad som hände med det pedagogiska programmet ”Skatan”, efter projektet ”Barn på landsbygd”!

Catharina Nilhed

1

InledningI projektet ”Barn på landsbygd”(Länsbygderådet Östergötland/Allmänna Arvsfonden) skapades det pedagogiska programmet – Skatan (2008-2009). Sedan dess har Skatan även flugit till barn som bor på landet utanför Nyköping. I mötet med förskolornas barn och pedagoger har många spännande funderingar uppstått! Skatans samtal med barnen väcker tankar hur vi vuxna samtalar med barn. Men framförallt hur lite tid vi ”tar oss” att verkligen lyssna, inte bara höra på…

Under hösten 2009 fick jag en förfrågan från Nyköpings kommun/Barnkulturcentrum, om jag ville arbeta med det pedagogiska programmet ”Skatan” på Nyköpings landsbygd. Detta inom ramen för kulturprojektet BarnKul på Tur, som syftar till att ge barn på landsbygden kultur på hemmaplan. Eftersom jag längtat efter att hitta nya platser för Skatan att flyga till svarade jag givetvis ja!

UppläggUnder tiden december 2009 – april 2010 träffade Skatan barn på tre förskolor utanför Nyköpings centralort. Samtliga låg med en radie av ca.2 mil från Nyköpings centrum, på orterna Tystberga, Buskhyttan och Nävekvarn.

Åldersgruppen var 3-5 år och Skatan träffade sammanlagt 60 barn fördelade på 5 grupper.

Detta skedde vid tre tillfällen per grupp samt med en avslutande vernissage på Galleri Fiskhuset i Nyköping.

2

Förutom att genomföra programmet, planera och kommunicera med de olika förskolorna gick min tid åt till att hämta in och återlämna material till utställningen (samt att jag deltog i byggandet av densamma). Jag medverkade även vid barnens och den offentliga vernissagen.

Vi sätter igångI december 2009 startade jag upp. På den första av de tre förskolorna hade man tackat ja till projektet eftersom man tyckte att det låg väl i fas med det uppdrag man just gett sig i kast med - att arbeta med integration.

Att initiera integrationsämnet för så små barn hade gett personalen lite huvudbry, men man hade till sist enats om att börja med platsen där man bor, för att sedan kunna arbeta vidare i vidare cirklar.

Då syftet med mitt och Skatans besök är just detta; - Att i samtal med barnen sätta fokus på vad som är viktigt där man bor! Hur det ser ut, vad man gör på fritiden och i förskolan, vänskap, trygghet, framtid och mycken mer som barnen själva väljer att ta upp. Här kom mitt program väl i fas med övrig verksamhet.Genom de uppgifter som Skatan ger barnen mellan besöken fördjupas innehållet i samtalen och möjlighet ges till återkoppling och reflektion för barnen och de vuxna (pedagoger och föräldrar). Uppgiften då Skatan ber barnen att fotografera vägen mellan förskola och hem, ger de små barnen ett nytt och mycket tydligt sätt att bekräfta vem man är och var man hör hemma!

3

Exempel på barnens bilder…

Efter vårt andra möte var personalen väldigt positiv! Vi talade om att man skulle kunna göra något liknande tillsammans med innerstadsförskolorna och kanske genomföra någon form av utbyte mellan dem och landsbygdsförskolorna, (ett första steg till integration). Intressant då jag tänkt i liknande banor! Integration måste nog börja där man befinner sig!

Ett sätt vore att nätverksbygga mellan de olika förskolorna i Nyköping och på så sätt skapa ett VI. Att börja tidigt med att bygga ”innanförskap” istället för utanförskap. Jag vidarebefordrade denna idé till min ”beställare” som tyckte att det var en spännande tanke! Hon lovade att undersöka möjligheterna för att låta Skatan flyga till några av förskolorna i centralorten och sedan låta dem göra en utställning någonstans på landsbygden.

4

Men nu tillbaka till förberedelserna inför den tredje träffen…

Här får barn och pedagoger i uppdrag att på något vis gestalta samhället/platsen där man bor. Detta kan ske med hjälp av vilket material man vill! Det som ”tillverkas” kommer sedan att bilda en utställning som ska gå av stapeln i Nyköpings Centrum under våren. På denna förskola valde man att arbeta med en stor karta över orten, ca 2x2m. Här hade barnen limmat bilder som de ritat av sina hus, samt fotografier som var tagna på ex. matbutiken, macken, kyrkan, och förskolan. Sedan hade man plastat in hela kartan. Till detta hade pedagogerna även skrivit ned vad barnen berättat om sina hus och gjort en ”mapp” av det!

Förskolepersonalen fortsatte att länka samman Skatan med det egna temaarbetet kring ”familjen”. Försynt undrar de om de kan fortsätta att skriva/intervjua barnen?

Det är klart att de ska! Det så roligt att vi kan inspirera varandra och att det ena föder det andra!

När så Skatan träffar barnen och de pratar med utgångspunkt från den stora kartan berättar de först fritt och sedan får var och en peka på sitt hus och berätta utifrån det. Skatan frågar om det man ser på kartan, t.ex. färgen på huset och om det finns något annat bredvid huset. Har du någon kompis i närheten? Hur kommer du till förskolan?

Det blir spännande när barnen med hjälp av kartan ska försöka beskriva olika saker. Men ibland även lite frustrerande när man inser att ex. avstånden inte stämmer.

Personalen har valt att ”krympa” avstånden och många vägar finns inte utsatta.

5

Här bor alla i villa utom en som bor på lantgård. Han har hästar och får samt höns. Men djuren bor i ett eget hus, berättar han för Skatan. Någon annan berättar om sin lekstuga där man kan laga mat och leka. Det är ju också ett hus! Någon har en koja i sitt rum där man kan sova på riktigt. Funderingarna far hit och dit, samtidigt som vi får lära känna oss själva och varandra!

Glimtar från ytterligare en förskolaVid den tredje träffen…

Alltid trevligt att komma hit! Barn och personal hade arbetat stenhårt med uppgiften, varje dag i två veckor! De tyckte att det varit roligt och har haft hög ambition. De hade gjort både en väggkarta och byggt förskolan i kartong! Till och med sandlådor med sand i har de tillverkat! För att bestämma vilken färg marken skulle ha - vit eller grön(vinter eller sommar), har de röstat med hjälp av ”Duplo”. Det blev grönt. Då det är full vinter utanför har det däremot inte varit helt lätt att påminna sig om hur det ser ut under all snön…

Bra idé! Att låta barnen delta i beslut genom röstning. Att dessutom genomföra röstningen på ett sätt som barnen kan hantera är dubbelt bra!

På den här förskolan har man även hittat fina former för att dokumentera vår process. Jag kan med glädje ta del av uppsatta fotografier med beskrivande texter, varje gång jag kommer. På så sätt kan barnen och personalen hålla samtalet kring Skatan och det vi gjort levande mellan gångerna. Om något barn inte deltagit, kan det enkelt få en ”snabbrepris”. Jag får på detta sätt också följa det som händer då grupperna arbetar med sina uppgifter, ex. bygger Skatbon eller gör kartor. Pedagogen skriver ner sådant som barnen pratat om med Skatan och kan med hjälp av detta följa upp samtalen om det behövs.

6

Barnen berättar…Som tidigare är det i samtalen mellan barnen och Skatan som de stora aha-upplevelserna finns! Ibland kommer Skatan väldigt nära och barnen ”öppnar upp” och berättar om sina liv. Det är inte alltid glada berättelser… Skatan får även ta del av djupaste sorg.

Några kommentarer från barnen på de tre förskolorna;

Skatan frågar om de ska bo kvar i samma hus när de blir stora?

De yngre verkar vara inne på att alltid bo där, medan några av de äldre (eller kanske med äldre syskon) tänker flytta. En pojke ska flytta till stan (Nyköping). Varför undrar Skatan? Jo, där finns flera affärer.

En annan pojke ska också flytta, men till ett eget land .

Var ska det landet ligga? Ska det ligga nära här? Nej, det ska ligga längre bort, det är svårt att förklara.. Det kommer att vara lite runt med en svans. Man kan bo både på det runda och svansen.

Någon annan ska bo kvar, med hela familjen.

Någon ska flytta till Oxelösund och bo i lägenhet och jobba på järnverket precis som storebrodern.

Några hänger på och vill också bo i Oxelösund och bli grannar! En flicka vill dock bo tillsammans med ovan nämnda pojke!

Ytterligare någon vill bo i stan för det gör mormor!

7

I ett annat sammanhang kommer vi in på mat. Skatan frågar om barnet äter mycket köttbullar?

- Jag äter fisk också, för det blir man klok av. Det borde du prova Skatan!

I en grupp kom två av de yngre barnen att prata om vilda djur. Den ene hade en pappa som ”pangar” på älgar, medan den andre lever med hästar och har lärt sig att djur är snälla så de får man inte panga på. En intensiv diskussion om detta utmynnade i att den ”djurvänlige” föll i gråt (de var ca 3år) och jag fick rädda situationen.

Funderingar kring var människobarn kommer ifrån…

- Om en kille och en tjej är gifta så har han bäbisar i pungen. - Man kan ha dom i halsen också.- Det är ägg!- De kommer ut ur magen- Ja, eller pungen- Nej i snippan!- Först är de jätte, jätte små och kan inte prata eller gå. De säger bara ”Bäääp”. Sen börjar

de krypa (såhär, visar) och sen prata och gå!- Vi växer hela tiden!

8

Är Skatan en han eller en hon?En av pedagogerna berättade att de haft en del diskussioner om Skatan är en han eller en hon. Det fanns barn som tyckte båda delarna. Jag har så långt det varit möjligt inte lagt någon värdering vid det. Från början viste jag inte själv! Men då Skatan till sist kommer att avslöja att hon ska lägga ägg och skaffa egna ungar så blev det en hon…

Men det är ju lite intressant, hur viktigt är det att vi vet kön?

Skatan en riktig vän Barnen är mycket kärleksfulla mot Skatan. När det är dags att avsluta vill de gärna gosa, pussa och klappa. På frågan om Skatan får komma tillbaka är svaret entydigt: - Du får komma tillbaka när du vill!! Personalen återberättar ofta det barnen sagt om Skatan och jag har alltid mottagits av glada och förväntansfulla barn när jag kommit. På en förskola dök till och med lediga barn upp för att delta!

9

Några reflektioner från förskolornas pedagogerSkatan lyssnar och pratar så länge som varje barn har något att säga (i princip). Detta ger en av pedagogerna glitter i ögonen då hon efteråt kommenterar just detta.

Förskolepedagog

- Det var så spännande att höra vad de berättade om! Det är så ofta som vi inte hinner låta dem prata färdigt. Vi sitter aldrig så här länge! Vad duktiga de var på att sitta!

Vi pratar vidare om hur viktigt det är att se sin grupp utifrån utan att själv leda, något som i princip alla pedagoger jag mött återkommer till!

Förskolepedagog

- I förskolans vardag är mycket uppdelat i timmar och minuter. Man ska äta, vara ute, personalen ska hinna rasta o.s.v. på bestämda tider. Vi har inte riktigt tid för de långa uttömmande samtalen.

Catharina- Skulle man kunna hitta metoder för det? Kanske införa en tidlös dag då och då? Där

man får vara i sin egen takt att låta samtal och process ta tid. Jag tycker det är viktigt att över huvud taget uppmärksamma er som arbetar så här varje dag på vad det leder till för barnens utveckling…

10

En annan pedagog på en annan förskola…

- det har varit mycket intressant att få delta i det här ”projektet”. Det har varit bra att slippa leda utan istället kunnat lyssna och ta in vad barnen pratade om! Annars är man den som själv håller i samtalet och då är man så fokuserad på det!

På en av förskolorna berättar pedagogen att de har flera egna dockor som de använder i sitt pedagogiska arbete. Handdockorna är personliga, d.v.s. att de är knutna till just den enskilda pedagogen.

På senaste tiden har de arbetat med snigel blå. (Jag kunde ta del av teckningar som ritats exempelvis på tema familjen utifrån frågor från snigel blå. De hade även fotograferat när snigel blå visar på olika och lika strumpor.)

De övriga dockorna var: Mia Maria nyckelpiga - pratar om hur man gör för att få vara med och leka samt ton och röstläge.Alfons Åberg- pratar också om hur man är en bra kompis och barnen får hjälpa till att lösa vardagliga problem som kan uppstå i gruppen precis som Mia Maria.Snick Snack snigel - är kompis med Snigel Blå och barnen har träffat honom i skogen innan vintern. Han ger barnen uppgifter, t.ex. att leta efter lika vantar.

Fler reflektioner…”Det här är verkligen en intressant metod! Jag är förundran över hur barnen sitter still och hur mycket de har att berätta!”

Pedagogen hade t.ex. observerat att ett barn som första gången tagit mycket plats och gärna pratat hela tiden, nu kunde koppla av och vänta på sin tur! Barnet var dock noga med att påtala att det var just dennes tur och att de andra skulle lyssna.

Formen – att låta alla komma till tals och att i tur och ordning berätta om ex. sina bilder ger alltså nya insikter! Givetvis uppstår det en del bisamtal under tiden. Trådar och associationer löper mellan barnen, då de känner igen sig och platserna vi ser.

11

Det kom ett mejl:

Hej!Det är vi som får tacka för att vi får träffa skatan tillsammans med dig. Barnen tyckte det var roligt och kul att träffa skatan. Hon var fin och mjuk sa några och de tyckte om skatans sång. Barnen har varit mycket glada över att få ta kort, de skiner i hela ansiktet när vi säger att det är deras tur att låna hem kameran. När jag frågade en 3 årig flicka vad hon fick för uppgift av skatan svarade hon: - Den där sången om skatan. Alla har koll på hur många kort de får ta om man frågar dem.

En 3 årig pojke sa: - Han sa att han var min kompis. Annan 3 årig pojke: - Det va Catharina som prata eller hur? Visst va de? Skatan kunde inte prata själv. Det var Catharina som hade den på handen eller hur?

Vi har en bild av en skata på anslagstavlan. Där stod några barn och pekade och diskuterade att hon har varit och hälsat på och ska komma tillbaka.

Vi ser fram emot att hon kommer tillbaka.

Vi ses snart igen. Tack och hej

12

Utställning på Galleri Fiskhuset

Efter att ha träffat alla 5 grupperna under tre tillfällen och sett hur deras gestaltade miljöer tagit form var det dags för utställning! Mitt önskemål om att den skulle hållas i centrala Nyköping och i en lokal som var tillgänglig och attraktiv infriades över förväntan! Galleri Fiskhuset www.gallerifiskhuset.se är precis vad det låter som, ett gammalt fiskhus omvandlat till galleri. Det kom att bli en fantastisk plats för barnens alster!

Strax före påsk byggde jag och kommunens konstkonsulent upp utställningen. Några dagar efter den offentliga vernissagen var det dags för barnen att äntra utställningen.

För några av barnen blev resan med buss det stora äventyret! Några av dem hade aldrig åkt buss tidigare och var helt upptagna med denna nya fantastiska erfarenhet.

Att träffa varandra och se vilka andra barn Skatan träffat förutom dem själva var spännande. Att delta i ett riktigt vernissage, med dryck och tilltugg i form av salta pinnar och maskar (eller smaskar som Skatan kallar dem) var även det en ny upplevelse för många.

Förskolornas pedagoger verkade njuta för fullt och tittade nyfiket på hur de andra löst uppgifterna. De uttryckte att de fått mycket ny inspiration och bekräftelse på sitt arbete. En förskola tänkte använda utställningskonceptet och barnens alster i ett annat sammanhang på hemorten. Ja, det blev succe´ helt enkelt!

Utställningen var sedan öppen för allmänheten under dryga två veckor. Själv fanns jag där under den offentliga vernissagen och kunde då ta del av allmänhetens reflektioner. Några kom dit ovetandes om att det var en utställning skapad av barn. Reaktionerna på detta var t.ex. att

13

det var spännande att se vad barnen gjort. Förvåning och glädje över deras skaparkraft! Någon annan såg besviken ut, då de förväntat sig en utställning av ”riktiga” konstnärer… En tredje var en stolt far/morförälder, en fjärde en annan gallerist som tänkt göra en utställning om hus och därför var nyfiken på hur vi gjort! Som ett komplement fanns tre gästböcker (en för varje förskola), där besökarna kunde skriva kommentarer och hälsningar.

14

FortbildningsidéProjekt ”Skatan” föder ständigt nya idéer och tankar! Nu vill jag fortsätta och göra en fortbildningsdel för förskolornas pedagoger! Den bygger delvis på den erfarenhet som fångats upp under tiden med Skatan men givetvis är det en form av summering av det arbete jag gjort med barn i förskoleåldern under mina drygt 20 år som dramapedagog.

Deltagande pedagoger har haft mycket att prata om efter varje träff med barnen! Det finns ett stort behov av att dela pedagogiska tankar, bolla och fråga. Programmet med Skatan väcker inte bara barnens tankar utan även de vuxnas, det känns lyckat! Precis så vill jag att det ska vara. Personal jag mött har bl.a. sett tydliga kopplingar till förskolans integrationsarbete. Att starta resan där man står och låta barnen undersöka sin bild av familjen och hemorten, ger en bra grund för att söka vidare i nästa led. Kanske kan Skatan även vara en länk till barn i andra länder?

”I skatans fotspår” är en fortbildningsidé som vill ut och pröva sina vingar. Den skulle vara en naturlig fortsättning på de tre träffar personal och barn har med Skatan. För att ge personalen utrymme att fördjupa sig i metoden och arbeta kring ämnet: ” Konsten att lyssna och förvalta barns tankar om livet...”

Pedagogens svåra arbete handlar till stor del om att lyssna och att låta sig inspireras av barnens frågor och tankar. Att inte ge barnen svar innan de ställt frågorna…

Att öva sig i lyssnandets och frågandets konst är en del av denna fortbildningsidé!

15

Det handlar givetvis ytterst om demokrati och barns rättigheter till inflytande i samhället och de beslut som berör dem. Hur ser förskolans former för detta ut i det dagliga mötet med barnen?

Vi för pedagogiska samtal och gör dramapedagogiska övningar med syftet att se och lyfta fram former för det fortsatta arbetet inom den egna verksamheten.

Till sist…

Det är spännande att se saker växa… Spännande att vattna sina samlade ”erfarenhetsfrön”, ge dem ny näring och vips har en ny fantastisk ”växt” tagit form!

När jag tittar tillbaka för att reflektera över hur den här omgången av ”Skatan” blev jämfört med den i projektet ”Barn på landsbygd” kan jag konstatera följande:

16

Det är bra med mer kontinuitet mellan träffarna, 2-3 veckor är lagom för att hinna med uppgiften, samtidigt som man har tillräckligt med tidspress för att inte tappa kontakten med projektet.

Det är viktigt med Skatans brev som blir en länk mellan träffarna både för barn- och pedagoger. Det ger även föräldrarna lite inblick i projektet.

Det är bra att kunna presentera så mycket som möjligt av upplägget för personalen då projektet drar igång. Då känner de sig involverade/informerade och kan passa in projektet i den övriga verksamheten, (kanske har det även påverkat deras inställning och engagemang på ett positivt sätt)!

Jag har mött liknande reflektioner från pedagogerna i båda projektomgångarna (se ovan). Därmed kan jag dra slutsatsen att de genom denna metod får se sina barn med nya ögon, vilket jag tror är nödvändigt att få göra då och då!

Att samla flera förskolor i en gemensam utställning gav ytterligare en dimension till projektet! Barn möter barn och pedagoger möter pedagoger. Vi och dom, kan lättare förvandlas till vi!

I mitt huvud är jag redan på väg att iscensätta nya spännande sätt att möta varandra, som på sikt skapar det som politikerna ständigt söker metoder för - En väg till integration och ungas inflytande i samhället.

Nyköping 2010-09-10

Catharina Nilhed

Dramapedagog

Skades väg 9, 611 50 Nyköping tfn: 073 628 82 82

17