VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV Medlemstidning för

Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap

December 2017 Nr 23

God Jul och Gott Nytt År önskas till er alla

En stilstudie av en svensk mästare. Georg Vesterlund diagonalar in som guldmedaljör på 30 km, 13 mars 1954 i Lycksele

2

Innehåll i detta nummer: Sida

Växande intresse för idrottshistoria 3

Åren inom Radiosporten 4

Georg Vesterlund, Del 1 6 Ett dramatiskt idrottsminne 9 Ett idrottsliv fyllt med mästerskap och ledarskap 10

Kaféträff i Härnösand 12

Krönika, Lena Wallgren- Var är alla åskådarna? 14

Kontaktuppgifter 15

Bara några ord från redaktionen…

Just nu är vi inne i en tid med idrottsgalor av allehanda slag. Det gäller lokala, regionala och nationella, olika idrotter och allt kulmi-nerar kan man säga i den stora riksomfat-tande Idrottsgalan i Globen i januari. Alla som belönas är ju värda en belöning, inget snack om den saken. Men hur många av pristagarna kommer vi att komma ihåg och vilka tror vi kommer att gå till idrottshi-storien? Jag själv fick på plats uppleva de 17 första galorna i Globen, men skam till sä-gandes kommer jag inte ihåg så många utö-ver de riktigt stora som jag skulle minnas även utan galor. Och ni förstår vilka jag me-nar. En som säkert kommer att finnas med när Medelpads damfotbollshistoria skall skrivas är Lena Wallgren som är vår krönikör i detta nummer. Hon undrar bland annat över var publiken är. Hon är ju inte rädd av sig. Bara att ta över fotbollsförbundet efter en sådan legendar som Lars-Erik Öberg, som ju under många år personifierade Medelpads Fot-bollsförbund precis som Berndt Lindström i Ångermanland.

Trevlig läsning. Vi hörs och ses 2018!

Leif Bolin

Om sällskapet

Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap, VIHS, har som ändamål att väcka och un-derhålla intresset för idrottshistoria huvud-sakligen i Västernorrland men också id-rottshistoria i allmänhet. Sällskapet anord-nar kaféträffar och föreläsningar med olika gäster på olika platser i länet. VIHS åtar sig också att hålla föreläsningar för andra före-ningar. Sällskapet ger ut en tidning - Väs-ternorrlands Idrottsarv 3–4 gånger per år.

Medlem blir man genom att inbetala årsav-giften 200 kr till plusgiro 58 77 71-5 eller bankgiro 750–5266. Föreningen är öppen för alla och har för närvarande ca 160 med-lemmar huvudsakligen boende i länet men även ett femtontal från andra delar av lan-det.

Har du flyttat och vill göra en adress-ändring? Eller har du bytt e-postadress? Meddela då din nya adress till vår kas-sör Leif Thunman, lthunman@hotmail.com

Medverkande i detta nummer:

Bertil Astby – Sällskapets ordförande. Tidigare Fotbolls- och ishockeyspelare i IF Älgarna och Gefle IF och Gävle GIK. Lena Wallgren – Ordförande i Medelpads Fotbollsförbund. Tidigare verksam inom SDFF och GIF Sundsvall både som spelare och ledare. Tidigare grundskolerektor.

Erik O Sjödin – Ledamot i VIHS styrelse. Skribent och f.d. folkskollärare. Vasalopps-åkare. Tidigare redaktör för tidningen ”Stav-taget”, Vasaloppsklubben i Hedemora.

Leif Thunman – Kassör i VIHS. Ordförande i Ångermanlands Friidrotts-förbund, tidigare ordförande i Västernorr-lands Idrottsförbund.

Kjell Carnbro – Journalist och tidigare chefredaktör för Norra Affärer och Företag och Sundsvalls Tidning samt flera andra tidningar. Aktiv som ledare inom Alnö IF.

Christer Jonasson - Legendarisk reporter på Radiosporten. Efter 43 år och 3000 matchreferat - mest fotboll, bandy och

hockey - pensionerade han sig i somras. Men enstaka inhopp på pressläktaren blir det fortfarande.

3

Intresset för idrottshistoria har varit växande i Sverige under många år och som visar sig att anta-let idrottshistoriska sällskap, föreningar och mu-seer ökat i antal.

Nu har Sveriges Centralförening för Idrottens Främ-jande tagit fram en guide, som omfattar 54 idrottshi-storiska sällskap och föreningar och fyra fristående idrottsmuseer.

Bland de äldsta idrottshistoriska sällskapen åter-finns:

Föreningen Idrottsarkivet, Helsingborg från 1976

Dalarnas idrottshistoriska förening från 1979

Värmlands idrottshistoriska förening från1984

Örebro läns idrottshistoriska sällskap från 1985

Upplands idrottshistoriska förening från 1986

Det samlade medlemsantalet för de 54 organisationer-na uppgick 2016 till hela 18 700. De största sällskapen/föreningarna är uttryckt i antal medlemmar: Föreningen Idrottsarkivet i Helsingborg, 1 265

Värmlands idrottshistoriska sällskap, 1 185

Smålands idrottshistoriska sällskap, 1 016

Örebro läns idrottshistoriska säll-skap, 817

Vårt eget idrottshistoriska sällskap bildades 2011 och har idag cirka 160 medlemmar.

Bertil Astby

INBJUDAN TILL ÅRSMÖTE

Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap håller sitt årsmöte den 20 mars 2018

kl. 18.00 i Härnösand.

Medverkan av Christer Pallin, tidigare chefsjurist på RF.

Plats meddelas senare.

Välkomna !

Idrottskafé på Brännaborg

VÄLKOMMEN till IDROTTSKAFÉ på Brännaborg, Brunnshusgatan 17 i Härnösand, den 7 december kl.15.00.

Vi bjuder på fika från kl. 14.30.

Program:

- Något om kvinnoidrottens framväxt i Sverige och Västernorrland, Bertil Astby.

- Så var det när vi idrottade. Intervjuer med Ulla Nilsson, friidrott, Gun-Britt Vosveld Mell-berg, simning och Anna Maria Johansson, ori-entering/skidorientering.

Såväl medlemmar som icke medlemmar är välkomna.

Möt upp i ett gammalt idrottspalats!

Upplysningar: Leif Thunman, 070-348 02 25

Sveriges lag vid Andra Internationella

Kvinnospelen 1926 i Göteborg.

Växande intresse för

idrottshistoria

4

En kvaddad akademiker som sökte tröst i ett livslångt missbruk av sport. En bakterie som varade i 43 år. Vi ska ta lärdom av farfar och av pappa, för det är i rakt nedstigande led deras kunnande och professionella förberedelser vi ska föra det lev-ande ordet vidare, sa Tommy Engstrand. Det var i början av 80-talet på en av de två årliga möten som Radiosportens gäng anordnade någon-stans i Sverige och Tommy Engstrand var vår chef. Farfar. Det var Sven Jerring. Han som var med vid den allra första sändningen från Radiotjänst, den första januari 1925. När Engstrand sa pappa var det Lennart Hyland han syftade på. Att jag kom med i det sköna gänget på Radiosporten var en tillfällighet. Och att jag stannade kvar till pensionen visar också att det var ett härligt gäng och att det var/är ett jobb som är onödigt kul...man får ju betalt för att se de bästa match-erna. Jag skulle bli civilekonom (någon som hört den titeln under 2000-talet ?) och läste på universitetsnivå. Men en liten handskriven lapp gav livet ett lappkast. Det var där på anslagstavlan på kansliet i universitetsfilialen i Sundsvall, som lappen hängde. ”Vill du hjälpa till med sport i radio så ring mig. Jag heter Owe Eriksson och jobbar på XYZ-Nytt, Mitt-Nytt och Radiosporten”. Jag kan än i dag undra varför jag hörde av mig. ”Jag trodde inte någon skulle höra av sig, jag satte upp den lappen för ett år sedan”, sa Owe. ”Kan du komma upp och hämta en Nagra och göra en intervju från en fotbollsmatch?” Jag hade ingen aning om vad ordet Nagra innebar. Ganska snart visade det sig bli en arbetskamrat som var stor, trygg och säker och följde med mig under många år innan den digitala revolutionen. Rullbandspelaren - Nagran - vägde 20 kg och den innebar att man först skulle klippa i de inspelade banden med sax, och sedan tejpa ihop det som man ville sända. När jag slutade min fasta anställ-ning i och med pensioneringen 2017 spelade jag in intervjuerna på telefonen (med högsta studiokvalité) och skickade ljudet vidare direkt in i datorn i radiohuset. En fantastisk utveckling. I början av 80-talet hade SR en konferens i Hudiksvall för de nordliga distrikten och där presenterades den nya omvälvande utvecklingen - CD-skivan!

Med c:a 3000 matcher, mest hockey, bandy och fotboll och drygt 75.000 mil så har det hänt en hel del på sportfronten. När jag började var jag sportreporter. När jag slutade (blir några inhopp här och där även i fortsättningen) låg betoningen på ekonomireporter. Där i begynnelsen kunde jag också på Rekord-magasinets sista sida se en intressant lagbild, där alla spelare var med från början ända till säsongens slut. Det blev en slags personlig bekantskap med flera, utan att vara riktigt personlig, i och med att en lirare under hela sin karriär spelade i samma lag. I dag finns lagbilden på nätet när säsongen börjar, men halva gänget är borta i slutet av serien. Det är dessutom svårt att känna igen någon. Tyvärr är det ofta som en spelare finns kvar i ett eller två år. Att jobba med direktsänd radio kan tyckas vara be-svärligt och innebära en stark press över att aldrig göra fel. För min del var det till en början givetvis mycket att lära och att lyssna på andra. I och med att jag de första fem åren - 1977 till 1981 - tillhörde både Radio och TV- Sporten var det en stark och rutinartad stab av medarbetare som gav mig mycket bra feedback och återkoppling. Göteborgsgänget framförallt: Fredrik Belfrage, Ingvar Oldsberg, Lars-Gunnar Björklund och Leif Larsson var helt fantastiska i att lyfta mig framåt. Det var till stor del tack vare dessa farbröder som jag snabbt kom till en egen filosofi: Det går inte att göra bort sig. Om det är nåt man säger som inte riktigt stämmer, om man befinner sig i en verbal återvändsgränd, så går det alltid att rädda upp situationen och ofta blir det en bra grej av det hela. Den inställningen och tanken har alltid funkat, det har alltid gått bra. Två fällningar i Radionämnden tar jag som ett balansnummer som bara var tvingade att tas fram. En fällning i Radionämnden var ju rätt trevligt också. Flyg till Stockholm och fika med radiochefen. (Den andra gången var det tyvärr lussekatter).

Åren inom Radiosporten

Sven Jerring

Lennart Hyland

5

År 1981 delades Sveriges Radio/TV upp i två bolag Sveriges Riksradio och Sveriges Tele-vision. Vi som jobbade ute i distr ikten fick då välja om vi ville jobba med Radiosporten eller TV-Sporten. 15 av 17 medarbetare valde TV. Tomas Simson och jag var de enda som valde radio, de övriga TV. TV-jobb betraktades som mer glorifierat, men för min del kändes radio helt rätt. Det kändes konstigt att bli igenkänd. Personer jag inte kände kom fram, sa mitt namn och verkade vara riktigt bekant med mig. Problemet var att jag inte visste vilka de var. Näää...radio skulle passa mig bäst. Jättekul ändå när vänliga personer kommer fram och pratar - rösten har blivit mitt ID-kort. Arbetsmässigt känns det också bättre att ge en verbal bild som lyssnaren i sin tur via sin fantasi kan forma som det passar. I TV ska man komplettera den bild som alla redan ser. För att återgå till de första klipp-och-klistra-åren så var det en underlig tid sett med dagens ögon. Vid samtliga arenor som vi sände från hade vi en tekniker på plats i radiohytten. De första åren när jag tillhörde både radio och tv så var det ofta jobb för båda redaktionerna samma kväll. Det låter som en saga att tänka sig hur det var. Först sända i Radiosporten och efter det gå ut i OB-bussen och live-speaka till bilderna i TV-Sportens direktsändning. Det skulle aldrig kunna inträffa i dag. Något som ändrats med åren är förbered-elserna. Nu finns det hur mycket som helst att läsa på nätet inför en match och det tar inte mer än en timme att samla material och statistik.

Det verkar också som om jag med åren fått en större oro i kroppen och i samband med större moraliskt ansvar har det inneburit att jag under senare tid har varit på plats på den aktuella arenan två timmar före matchstart. När Mucho Gusto se-dan drar i gång försvinner alla krämpor (ex förkylningar och huvudvärk) i och med att koncentrationen tar över det mentala. Erfarenhet plus inspiration och tändning tar över kroppen. Mucho Gusto är Radiosportens signatur och är i mitt tycke signaturernas signatur. Det har under åren blivit både sommar och vinter-OS. Inom bandyn, SM och VM-finaler under 20 års tid mellan 1985 och 2005. Även några NHL-resor. Under i stort sett alla resor har det som hänt utanför isen, planen, arenan, varit större än de vuxna män som jagat bollar. Att se sig omkring och uppleva den genuina kulturen på den ort där jag är tillfällig gäst har varit viktigast. Därför känns också dokumentären om den judiske pojken som skickades från Berlin till Sverige just före krigsutbrottet 1939, som det bästa jag har gjort. (Finns på nätet under P4 Dokumentär. Sista kortet till ghettot). Minnesprogram om Elvis, James Dean och Marilyn Monroe har också givit fina minnen. I Afton Dans var också en minnesvärd serie på lördagkvällar. Det jag brottas med numera är ordvitsar och där är Aftonbladet och DN bra skyltfönster. Bättre en dålig ordvits än ett dåligt vitsord!

Christer Jonasson

Lyssningstips på nätet Sven Jerrings långa version av Japaner Japaner från 1936. Sven Jerring från avslutningsceremonin vid OS 1936 där han förutser mörkret som kommer att råda när Hitler och nazismen breder ut sig. Lennart Hyland med avslutningen av EM i Friidrott 1958, när Rickard Dahl tar guld i höjd. Lysande. Även Hamrins drömmål mot Väst-tyskland 1958. Åke Strömmer: Gunnar Larssons OS-guld 1976. Wassberg OS 1980. Gärderud OS 1972. Tommy Engstrands tårar när Sverige missar fotbolls-VM 1986. Lasse Granquist: Sverige hämtar in 1-5 till 6-5 mot Finland vid hockey-VM 2003. VM i fotboll 2012 när allt skiter sig för Ghana.

6

Georg Vesterlund, Del 1

Det är den 1 september 1960. I vardagsrum-

met hos Georg Vesterlund, Myckelgensjö sit-

ter ett tjugotal idrottsintresserade ungdomar

från byn och försöker se 100-metersfinalen vid

OS i Rom med tysken Armin Hary som guld-

favorit. TV:n är byns första och i bästa fall

kunde vi urskilja konturerna av de sex fina-

listerna. Hos Georg och Dagny, som träffades

genom en brevväxling iscensatt av byns IOGT,

handlade allt om idrott.

Brevväxlingen ledde till besök i Myckelgensjö

där Dagny hörde hemma och till slut blev det gif-

termål och Georg flyttade till byn 1949, då var

han redan en rikskändis på skidsportens område.

Hans stora betydelse för byn, fotbollen, ishock-

eyn, friidrotten, skidorna, liksom den fostrande

gärning han tålmodigt ägnade sig åt bland byns

ungdomar var ovärderlig. Deras hem låg mitt i

byn och blev den naturliga mötesplatsen för alla,

gammal som ung. Vad detta haft för betydelse

återkommer vi till i nästa nummer när den soci-

ala, idrottsliga sidan av hans gärning beskrivs.

Efter hans karriär anställdes han som vaktmästare

på Skyttis idrottsplats i Örnsköldsvik under 1970-

talet och fram till 1982 när han fick pension.

Som så många andra skidåkare på elitnivå var

även Georg under sin aktiva tid skogsarbetare till

yrket. Han använde både resväg och arbete som

del i den hårda träning som gjorde honom till den

framstående skidåkare han var. Under hans aktiva

tid sprang han ibland, med stövlar på fötterna till

och från skogsskiftet. Då var avståndet till arbets-

platsen snarare dryga milen än några kilometer.

Även som yrkeskarl, skogsarbetare, var han an-

sedd som en duktig utövare. Vid genomgång av

hans härjningar i skidspåren under åren närmast

efter krigsslutet kan man förstå att han många

gånger överraskade de allra främsta i landet ge-

nom att utmana om segern när de minst anade.

Den idrottsliga höjdpunkten i Georgs karriär

kom rätt sent. Han hade i flera lopp placerat sig

i den yppersta svenska skideliten under slutet av

1940- och början av 1950-talen. Vid ett par till-

fällen, i finska Lahti (Saulpausselkäspelen) och

Kuopio (Puijospelen) slog han dessutom de finska

storlöparna som just då befann sig bland de bästa i

världen, August Kiuru, Viljo Pesonen, Heikki Hasu

och Martti Huhtala, bland andra. I Svenska Dagbla-

det löd rubriken ”Svensk triumf i Lahtis, Wes-

terlund sensationsman” och i Dagens Nyheter

nämnde tecknaren ”Ritola” Georg som ”Gubben i

lådan”. Femmilen i Kuopio ledde Georg fram till

45 km och tog till slut en meriterande andraplats.

På de sista kilometrarna fick han ge sig för Fin-

lands landslagsman Eero Kolehmainen.

Georgs placeringar på SM-tävlingarna under de här

åren talar också sitt tydliga språk. Vid sex tillfällen

var han bland de tio bästa med placeringarna: 1-4-4

-4-6-9. Georg hade en tre år yngre bror, Ivan som

inte var lika framgångsrik, men som ändå vid några

tillfällen slog sådana storheter som Nils Östensson,

Mora-Nisse Karlsson och självaste Veikko Hakuli-

nen. Mot storebror drog han dock i stort sett alltid

det kortaste strået. Ivan arbetade efter sin aktiva tid

som lokalredaktör för tidningen Norra Västerbotten

i Arvidsjaur fram till sin pension.

Trots sträng kyla åkte Georg oftast utan handskar på händerna!

7

Georg var uppväxt i Loholm, Arjeplog, född 1917, men debuterade först som 23-åring och tävlade i början av sin karriär för Arjeplogs SK, Arvidsjaurs IF fram till 1952 (med undan-tag för 1949 när han faktiskt åkte för Alfreds-hems IK.

In på 1950-talet, mellan åren 1953 och 1957 åkte han för Anundsjö IF och avslutade sin fram-gångsrika bana med Myckelgensjö IF 1960. Många var vi som lyssnade särskilt noggrant vid radioapparaterna den 13 mars 1954. Då tog näm-ligen Georg Vesterlund hem SM-titeln på den inledande distansen vid tävlingarna i Lycksele över 30 km. Vid radiointervjun blev vi särskilt upplivade när han bad att få hälsa till ”frun Dagny och pojkarna Hans-Erik och Lars-Olof, hemma i Myckelgensjö”.

Det berättas att han vid den tävlingen, som defini-

tivt skulle placera honom i den mest eftertraktade

gruppen av svenska skidåkare på femtiotalet,

efter att ha pustat ut efter målgången yttrade:

”Nu blir jag dyr…”. Georg hade alltid glimten i

ögat och humorn låg hela tiden nära till hands.

Vid SM-tremilen i Lycksele slog han hela den

samlade svenska skideliten med Martin Lund-

ström närmast efter och sedan så namnkunniga

åkare som Moraåkarna Sune, Gunnar och Per-

Erik Larsson, Anders Törnkvist, Lennart

”Lilljärven” Larsson, Jörn, Sixten Jernberg,

Lima, Melker Risberg, Hammerdal och Enar Jo-

sefsson, Skellefteå. Segermarginalen till tvåan –

OS-guldmedaljören från 1948, Martin Lundström

blev 8 sekunder, medan Enar Josefsson (den

”eviga tvåan”) den här gången kom på tredje

plats distanserad med dryga två minuter av tät-

duon.

Georgs humor och klurighet finns det otaliga

exempel på. Karl-Åke Asp, IFK Mora (olympisk

guldmedaljör i stafett 1964, Innsbruck) berättade

vid ett tillfälle att han hört en person som stått och

hejat fram Georg strax före målgång på ett tre-

milslopp. Georg upplåter sin stämma inför upplop-

pet och säger: ”Fy fanken vad jag e’ trött, jag tror

jag bryter…”. Personen ifråga säger då ”Inte kan

du bryta nu, du är ju snart i mål…”, varpå Georg

replikerar: ”De ger jag sjutton i, jag bryter i alla

fall!”

En annan gång berättar Sixten Jernberg om en täv-

ling i Arvidsjaur där Georgs bror Ivan startade en

minut före Georg. Ivan skrävlade vid starten om att

han skulle haka på Georg när han kom och så

skulle dem bli etta och tvåa. Men Georg åkte ikapp

Ivan och åkte även ifrån honom. Vid målgången

frågade någon Georg om Ivan hade hängt på när

Georg kom i kapp. Då svarade Georg med glimten

i ögat: ”Neej, vi hade liksom inte samma fart…”!

Den historien skrattade Sixten gott åt.

En stilstudie av en svensk mästare. Georg diagonalar in som guldmedaljör på 30 km, 1954

Resultatlistan från SM-tremilen 1954 med många kända namn i listan!

8

I samtal med Martin Lundström, Umeå beskriver

han Georg på följande sätt: ”Jo, jag kommer ihåg

Georg Vesterlund! Vi tävlade många gånger mot

varann under 1950-talet. Han var en väldigt öd-

mjuk och fin kille, väldigt snäll innerst inne. Han

hade det lite besvärligt med tävlingsnerverna, så

inför tävlingar visade han att han hade tempera-

ment och ofta var han nervös. Han åkte nog

egentligen bäst när han slapp att vara favorittip-

pad…”

Erik O. Sjödin

Martin Lundström, Umeå berättade om Georg

att han vid en tävling i Finland hade varit en

av favoriterna, men hade haft svårt att sova på

natten eftersom han inte kände sig helt kurant.

Efter frukosten bestämde han sig för att inte ställa

upp, utan tog bara med sig nummerlappen för att

åka ner och titta på starten. Väl nere vid starten

kände han sig bättre, beslöt sig snabbt för att ställa

upp, åkte och – vann! Martin menade att det nog

berodde på att han släppt tanken på favoritskapet

och när väl pressen släppt så kunde han åka med

full kapacitet.

Georg hade också en liten specialitet som han var

tämligen ensam om bland åkarna på den tiden.

Inför tävlingarna brukade han ta på sig nummer-

lappen innan han gick och lade sig! Att sova med

nummerlappen på sig skulle ge tur inför loppet

nästa dag, menade Georg, även då antagligen med

ett klurigt leende i mungipan…

Kubbeloppet på skidor arrangerat av Kubbe/

Norrflärke IF blev den sista tävlingen med Georg

som aktiv åkare. I den tävlingen tampades han

med distriktets bästa åkare, men blev slagen av en

hemmaåkare – Sture Sjöberg från Myckelgensjö

som vann tävlingen över 15 km dryga halvminu-

ten före Georg. Sture var en av Sveriges främsta

juniorer på skidor med bland annat fina meriter

från junior-SM. Tragiskt nog drabbades han av

cancer vilket satte stopp för en annars säkerligen

framgångsrik karriär. Övriga åkare från distriktet

bland de fem första i detta avslutande ”Kubbe-

lopp” var Åke Nilsson, FV, trea, Lennart Norén,

Alfredshems IK, fyra och Kjell Edin, FV, femma.

Georg Vesterlund och Sture Sjöberg i en av de sista tävlingarna i början av 1960-talet

Georg möter pressfotograferna efter SM-intervju hos Sven Lindhagen

Georg med en av tvillingsönerna, Lars-Olof

9

Lördagen den 5 september 1964 strax före kl. 23 spårade norrgående “Nordpilen” ur i Alby strax innan Ånge med åtta döda och ett trettiotal ska-dade som följd. Med på tåget var bl.a. vi i Gefle IF på väg till Skellefteå för att möte Skellefteå AIK i fotbollens div. II Norrland.

Jag kom till Gävle från Härnösand i augusti 1961. Vad gäller idrott där blev det först elitishockey med Gävle GIK under några år innan jag åter sat-sade på fotboll hösten 1964. Gefle spelade då i div. II Norrland och det lockade så pass att jag från och med höstsäsongen och många år framåt spe-lade för Gefle IF.

Denna gång gällde det således bortamatchen mot Skellefteå AIK söndagen den 6 september 1964. Vi satte oss på tåget i Gävle vid 19-tiden med det vanliga upplägget innebärande att flera i laget be-fann sig i någon sittvagn alternativt restaurang-vagnen för kortspel. Men denna gång övergav man korten tidigare än vanligt och gick till vår sovvagn. Och detta var verkligen tur, för strax före kl. 23 hände det hemska.

Vi själva upplevde några häftiga stötar bara och att vi plötsligt stod stilla. När vi gick ut för att se vad som hänt såg vi trots becksvart mörker vagnar som låg utanför spåret och vagnar som låg omkullkas-tade.

Ett dramatiskt idrottsminne

Tågolyckan i Alby september 1964. Foto: ST Karl Håkan Nilsson

Vår vagn var den första vagnen som helt stod på spåret. Det visade sig att den vagn, där våra kortspelande lagkamrater befunnit sig, blev en av de mest drabbade med flera döda och ska-dade. Kaos rådde natur ligtvis. Flera i vår t lag hade yrkeserfarenhet av människoräddning och de gick direkt in och hjälpte till. Förvånande snabbt ändå kom sedan bussar med synnerligen uppstressade förare för transport till Ånge och övernattning där.

Vår match i Skellefteå fanns med på stryktipset, varför Fotbollsförbundet vädjade till oss att trots allt ta oss vidare och genomföra matchen. Efter att vi tagit oss till Sundsvall på söndagsmor-gonen blev det färd i taxi till Skellefteå. Till råga på allt körde två av “våra” taxibilar in i varandra i Umeå.....

Ja, matchen ja. Nog var vi ett rätt skakigt lag som anlände till Norrvalla väldigt försenade.

Trots allt gjorde vi en hygglig match och fick oavgjort resultat med 1-1.

Bertil Astby

Gefle IF på väg in till matchen. Tre från vänster är Sigge Parling, ytterhalv i svenska landslaget i VM-finalen 1958.

Skellefteå AIK:s center, Anders Carlberg, omgiven av Ber-til Astby och Matts Larsson i Gefle IF.

10

Gunnar Jonsson växte upp i Töva och Granlo strax utanför Sundsvall och gick folkskolan i Högom. Han hade tidigt ett idrottsintresse, trots att det inte bjöds någon annan gymnastik i sko-lan är brännboll och handboll (även det utom-hus). - Vi hade ingen gymnastiksal och vi hade heller ingen lärare som intresserade sig för idrotten, minns han och berättar att han när han väl kom till läroverket så var han efter skolkamraterna i alla idrotter utom just handbollen. Den bristen tog han snabbt igen genom målmed-veten och mångsidig träning. Han spelade hand-boll, fotboll, bandy, bordtennis och ägnade sig dessutom åt orientering, den sport som han så små-ningom såväl sommar som vinter, såväl som aktiv som ledare kom att ägna sig allra mest åt.

Så trots de många DM-tecknen och norrlandsmäs-terskapen som erövrats i olika åldersklasser under karriären så är det en andraplats som han räknar som sin främsta merit - den långa natten-sträckan i orienteringens Tiomila. Och så förstås segern i 5-dagars i värmländska Ransäter 1976 i klassen H43. - I Tiomila tävlade för Uppsalastudenterna och-skulle ha vunnit sträckan och det inte hade varit för lite tvekan över några taggtrådsstängsel på slutet, berättar Gunnar. Det skilde en sekund till vinnaren vid målet.

Goda räknekunskaper kommer väl till pass när man ska summera Gunnar Jonssons idrottsliv. Nittio DM-tecken individuellt och i lag i fem olika idrotter och fem norrlands-mästerskap i skidorientering. Ett långt ledar-liv med ett otal uppdrag lokalt, nationellt och internationellt. Ett liv där han hela tiden delat engagemanget mellan idrottsvärlden och skol-världen och stått stadigt i båda. Numer följer han idrotten mer från läktarplats. Den dag vi träffas planerar han att på kvällen följa Timrå IK:s framfart i Hockeyallsvenskan. Gif Sundsvall ser han när tillfälle ges. Och ett halvt öra läggs mot hockeyn på andra sidan At-lanten där svärsonen Peter Andersson, f d pro-fessionell hockeyspelare, är tränare i Carolina Hurricanes farmarlag. Med ålderns rätt kan man nog tycka att valet är rimligt. Gunnar Jonsson fyllde 84 år i somras och har börjat ransonera också bland medlem-skapen. Nu får det räcka med Kovlands IF, Timrå SOK, Timrå Golfklubb och Guldklubben i Västernorrland, den illustra samling där ledare och idrottsprofiler med meriter samlas och minns. Fast en gång i veckan träffar han orienteringsve-teranerna vid Timrå SOK:s stuga på Skönviks-berget för stavgång och stundom tävling. Nitton herrar i åldern 70 till 89 år. Däremellan blir det ett antal motionspass varje vecka, men då är det motion, inte tävling.

Ett idrottsliv fyllt med mästerskap och ledarskap

Gunnar Jonsson i sällskap med orienterings-kamraterna Yngve Larsson och Roland Lundqvist. Minst en gång i veckan träffas veteranerna i Timrå

SOK:s stuga för stavgång och samvaro.

Det är bara att räkna. Det har blivit 90 DM-tecken och fem norrländska mästerskap under

Gunnar Jonssons långa aktiva idrottskarriär

11

Efter värnplikten vid studentkompaniet på Lv 5, där han noterade framgångar i fält-tävlan, följde tre års studier i Uppsala, där just orienteringen tog mesta tiden vid sidan av stu-dierna i matematik, fysik och teoretisk fysik. Som nybakad adjunkt kom han till realskolan i Vännäs, arbetade sedan vid läroverket i Umeå, innan längtan tillbaka till Sundsvall blev för stark. Av den filial som skapats till Härnösands Tek-niska Läroverk i Sundsvall blev så småningom Sundsvalls Tekniska Gymnasium, det som idag är Västermalms gymnasieskola. Gunnar Jonsson ar-betade som skolledare vid Västermalm och Hed-bergska i drygt 35 år innan han pensionerade sig 1997. Om det finns någon röd tråd i hans idrottsliv så har den funnits hos Kovlands IF. Den föreningen har han tillhört i 55 år och verkat på många olika poster som aktiv, tränare och styrelseledamot. Det är också där som de största idrottsliga fram-gångarna noterats. Från 1980-talet och framåt var föreningen outstanding när det gällde skidoriente-ring. På damsidan fanns namn som Arja Hannus, Annika Zell, Ann Larsson och Carin Jonsson. På herrsidan Ove Boström och Erik Svensson. - Vi skapade en sammanhållning bland de aktiva och de hade en fantastisk vilja att träna och stän-digt försöka bli bättre, berättar Gunnar som fick se Kovlandsåkarna sopa hem massor av medaljer både nationellt och internationellt. Det innebar också att Gunnar Jonsson tillfrågades att ta på sig en lång rad ledaruppdrag inom Me-delpads Skidförbund och Svenska Skidförbundet. Under åren 1983-85 var han landslagstränare för skidorienterarna och vid världsmästerskapen i ita-lienska Lavarone 1984 tog Sverige hem stafetter-na både på herr- och damsidan och topplaceringar på individuella sidan. Ett av hans finaste idrotts-minnen.

Ledaruppdragen har avlöst varandra för Gun-nar Jonsson. Ett par omgångar som trupple-dare för de svenska skidlandslagen i samband med världscuptävlingar i Lahtis och Holmenkollen är sådant han kunnat pricka av. När skid-SM avgjor-des i Sundsvall 1998 var Gunnar Jonsson tävlings-ledare. - Jag har trivts med att ta ansvar och känt en stark lojalitet med idrotten, erkänner han. Och sedan är det nog sant som en kompis brukar säga att ska man få något gjort så ska man fråga den som har mycket att göra. Den erkända förmågan att få någonting gjort var också anledningen till att dåvarande skoldirektö-ren i Sundsvall Evert Rydén bad honom under-söka om man kunde få till ett idrottsgymnasium i Sundsvall. Gunnar drog i sina trådar och samlade folket från orienteringen, skidorna, fotbollen, ban-dyn, kraftsporterna, simningen och fotbollen med ambitionen att starta ett allmänt idrottsgymna-sium. Så brett blev det nu inte, men fotbollsgym-nasiet kom till stånd 1980 och så småningom också ett badmintongymnasium.

Han gläds åt ett fortsatt aktivt idrottsliv i Medel-pad, men är samtidigt lite orolig för hur man ska klara rekryteringen av nya ledare till föreningarna. Det är svårt med generationsskiftena i många för-eningar, konstaterar han och medger att när man blir för gammal blir man ingen riktig inspiration för de unga. Själv gläds han åt att ha kunnat ägna sig åt så många olika idrotter genom åren och ändå sticker nyfikenheten ut hos ”den gamle”. - Hade jag varit ung idag hade jag nog velat prova på skidskyttet, säger Gunnar.

Kjell Carnbro

Invigningsceremonin vid skiorienterings-VM i italienska Lavarone 1984. Gunnar Jonsson var

landslagstränare de här åren och kunde se de svenska åkarna - flera från hemmaklubben

Kovland - skörda stora framgångar

De många standarden från olika förbund är ett synligt tecken på de många ledaruppdrag

Gunnar Jonsson haft på lokal, nationell och internationell nivå

12

Kaféträff i Härnösand

Drygt trettio nyfikna på idrottshistoria tog sig till den gamla idrottsmetropolen, Brännaborg, i Härnösand den 2 oktober. Nog fick de sina behov tillgodosedda.

På plats att intervjuas om sina friidrotts-

karriärer fanns de tre Brännan medlemmarna Per Johnny Svanberg, Lars-Gunnar Hultin och

Mats Höglund samt den allra mest meriterade,

Erik Carlgren som tävlat för Västerås IK.

Intervjuandet sköttes på ett föredömligt sätt av Kjell Åke Tjernström, medieansvar ig i Timrå IK och själv en gång en icke oäven sprinter, täv-

lande i TAIF-linnet.

Per Johnny Svanberg, född 1940, har var it med på 24 landskamper, alla på läktaren. Han började sitt friidrottande efter en ledarkurs i pingis på Bosön. Där fick han prova olika idrotter och efter att ha hoppat över ribban på 1,65 m blev han efter hemkomsten uppringd av en Brännan-ledare och erbjuden att deltaga i en klubbmatch. Något han med glädje tackade ja till.

Friidrottande slutade 1971, huvudsakligen till följd av skador och att han blivit pappa.

Hinderlopp och löpning 1500 m var favorit-distanserna. Per Johnny har fortfarande, sedan snart 50 år tillbaka, distriktsrekordet på 1500 m hinder, 4.12,2.

Per Johnny har sprungit alla sina lopp på kolstybb och lyfte fram vaktmästaren i Härnösand som all-tid höll löparbanorna i topptrim. Stickan Petters-son, då förbundskapten, kontaktade honom vid ett

tillfälle inför en landskamp, men det blev ingen landskamp som aktiv. Dock flera på läktaren.

Lars-Gunnar Hultin föddes 1948 och bör jade i Brännans IF 1966. Liksom Per Johnny betonade han vilken bra klubb det var, mycket tack vare det fantastiska ledarparet Inga och Rolf Andersson.

Innan karriären tog slut 1972, ”var sönder över-allt”, hann han med att hoppa 7,35 i längd och fin-fina 14,69 i tresteg. Lars-Gunnar var också en ut-

märkt 400 m-löpare och var inte långt från att ta plats i stafettlaget vid OS i München 1972. Någon landslagsplats för seniorer blev det inte, men väl

en juniorlandskamp mot Spanien.

Han berättade också vilka bra och jämna tävlingar som avhölls när det var klubbmästerskap. Det kryllade av deltagare. Vi fick också höra om när Stockholms Stadion tokjublade efter ett av Lars-Gunnars längdhopp. Jublet avsåg dessvärre inte hans hopp utan ett världsrekordkast av Janis Lusis i spjut.

I dag springer Lars-Gunnar efter andra politiker i

landstinget och argumenterar för att Sollefteå sjukhus, i längden, ska återfå sin forna glans.

Om Inga och Rolf Andersson var Brännans IF så är Mats Höglund, född 1951, mister Brännans FF. Mats startade sin friidrottsbana som elvaåring och började med sporten efter att man annonserat efter intresserade ungdomar.

1967 vann han Ungdoms Propagandan, nuvarande

USM, på 1000 m.

Mats betonade vilken stor betydelse seriematcher och stafetter, modell Härnösand Runt, hade och vad roligt det var för en ungdom att komma med i

klubblaget. Sitt bästa lopp gjorde han på 800 m i Sandviken, när han knappt blev slagen av Ove Bergh från Hofors.

Lars-Gunnar Hultins träningsdagbok

13

Skador och jobb gjorde att han upphörde med löp-ning vid 19 års ålder. På 80-talet tog det fart igen, då han genomförde sju marathonlopp.

1990 tog Mats och Peter Larsson över rodret i Brännans IF och sedan dess har Mats varit den ledande ledaren inom stadens friidrott.

2006 började en karriär inom veteranfriidrotten.

Mats har varit väldigt framgångsrik på Veteran-SM och tagit hem ett stort antal medaljer på 100, 200 och 400 m. Skador kommer och går. Inte

undra på när han tränar som en 18-åring och har en 66-årig kropp.

Erik Carlgren, födelseår 1946, är av de flesta mest känd som specialist i allmänmedicin och lä-kare i Härnösand. Erik har massor av meriter från löparbanorna. Han innehade svenska rekordet, 46,09, på 400 m under åren 1973-1981. SM-guld blev det på den distansen 1971 och 1973. Silver-medalj blev det 1974 och 1975. Medalj har han även hemfört på 800 m och på 400 m häck samt deltagit i 10-talet landskamper. På meritlistan finns också att han besegrats av Lars-Gunnar Hul-tin två gånger, vilket den senare högljutt medde-lade.

Erik startade sin korta och framgångsrika karriär 1969 i militärtjänsten. Där gällde det att välja mel-lan ålning medelst hasning eller att deltaga i rege-mentsmästerskapen i friidrott. Helt oerfaren vann han 100 och 400 m samt tresteg. Efter detta fick han testspringa hos Västerås IK. Testet utföll posi-tivt och han belönades med en klubboverall.

Den korta tiden på löparbanorna avslutades 1976 med trasig hälsena och tunga medicinstudier fram-för sig.

En höjdpunkt under karriären var deltagande i det svenska stafettlaget på 4x400 m vid OS i Mün-chen 1972. Laget placerade sig som sjua i finalen. Samma placering fick Erik 1974 när han sprang 400 m-final vid EM i Rom.

Kjell Åke avslutade intervjuerna med att fråga vilken nytta ”grabbarna” haft av sitt idrottsliv. Svaren kan sammanfattas så här: Lärt sig att kämpa på och att aldrig ge upp, kunskaper i id-rottsmedicin samt ett stort och bra nätverk.

Gun-Britt Vosveld-Mellberg tog hem förstapr i-set i den friidrottsbetonade frågesporten.

Avslutningsvis redogjorde Ulla Nilsson för några händelser under sitt idrottsliv. Det utlovades en fortsättning på detta vid nästa kaféträff, som plan-eras under rubriken ”Kvinnlig idrott”.

Leif Thunman

” Friidrotten, när vi var yngre”.

Per Johnny Svanberg, Mats Höglund, Lars-Gunnar Hultin och Erik Carlgren intervjuas om tider från förr.

14

-Phu! Vilken pärs! Äntligen!

Både Sundsvalls DFF och GIF Sundsvall har

klarat kontraktet inför fortsatt spel i Elitettan

respektive Allsvenskan 2018.

Och som vanligt i sista skälvande stund.

Det är slitsamt att vara supporter till dessa två för-

eningar, att hållas på halster in i det sista. Där har

man suttit på läktaren och våndats, ofta i regn och

rusk – för det är inte ofta vädergudarna har varit

med oss i år – och försökt hjälpa laget på planen.

Hjälpen har skett i form av diverse rörelser, fram-

förallt med fötterna, men också med - förhopp-

ningsvis -uppmuntrande tillrop och stödjande

handklappning. Har inte alltid förstått varför trä-

narna gjort vissa byten av spelare och har ju då

haft synpunkter kring det liksom när spelarna inte

sett alla fina passningsalternativ, som jag sett från

läktaren, för att inte tala om alla missade skott på

mål.

Tyvärr är vi inte så många som suttit där på läkta-

ren, framförallt inte när tjejerna spelat. Känns lite

trist när vi nu har elitlag här i stan, att inte fler

kommer till arenan för att heja och stötta lagen

med sin närvaro, eller njuta av underhållningen.

Vad är det som exempelvis damhockeyn eller

dambasketen i Luleå gör, som lockar storpublik

till sina evenemang? Här finns det säkert idéer att

hämta. Att jobba med publikrekrytering är en rik-

tig utmaning för klubbarna. Det kräver mycket

hårt arbete, att jobba med det som kallas varumär-

ket. Idag handlar det om så mycket mer än själva

fotbollsspelet. Det handlar om värdegrundsfrågor,

dvs vilka är de grundläggande värderingar före-

ningen står för. Och det räcker inte med det, för-

utom att samtliga i föreningen ska leva upp till

dem, ska de kommuniceras ut till omvärlden och

sedan säljas in till samarbetspartners. Det kan

räcka med att en enda en i föreningen inte lever

upp till det föreningen säger sig stå för, för att

hela föreningen ska få klä skott för det. Så, det

gäller att förankra värdegrundsarbetet.

Så varför är det angeläget att få fler åskådare

till våra arenor? Bortsett från underhållningen,

så genererar fler åskådare mer intäkter, men också

mer media fokus, som i sin tur ökar intresset för

samarbetspartners.

Idrotten, inte minst fotbollen, engagerar och bety-

der mycket för i detta fall Sundsvall. Att ha elitlag

sätter staden på kartan. Sedan är dessa lags spelare

förebilder för yngre både här i staden men också i

närområdet. Verksamheten lockar sökande till vår

NIU (=Nationell Idrottsutbildning ) verksamhet på

gymnasiet. Det arrangeras ett flertal ungdomscuper

i vår region under året. Dessa, liksom elitverksam-

heten, bidrar på ett positivt sätt till besöksnäringen.

Det handlar om hotell-/övernattningsnätter, restau-

rangbesök, shopping m m. Fotbollen har också

gjort ett berömvärt jobb när det gäller integration

av våra nyanlända – både på pojk- och flicksidan.

Våra föreningar måste lägga krut på att kommuni-

cera ut vilket viktigt och för samhället både positivt

och ekonomiskt fördelaktigt jobb de gör och göra

det framför allt till företrädare och beslutsfattare i

kommun och näringsliv – till gagn för båda parter.

Men nu är det som sagt var klart. Skönt att helt av-

slappnat kunna luta sig tillbaka och se kvalmat-

cherna. Sen får det bli Vinterstudion framöver, i

väntan på 2018 års fotbollssäsong.

Lena Wallgren

Var är alla åskådarna?

RÄTTELSE!

I artikeln om Rullskidornas historia i förra numret stod det fel namn på arrangören för FIS World Championship Rollerski 2017. Stod Sollefteå GIF men ska vara Sollefteå Skidor och inget annat.

Vi beklagar att det blev fel. Redaktionen

15

Styrelsen

Bertil Astby, Härnösand, ordförande bertil@astby.se - 0611-262 17 073-422 79 05

Leif Thunman, Härnösand, vice ordf., kassör lthunman@hotmail.com - 0611-100 82, 070-348 02 25

Lars Sjölund, Härnösand, sekreterare lars.sjolund@gmail.com - 076-161 22 35

Leif Bolin, Sundsvall bolin_leif@hotmail.com - 070-680 52 40

Sven Eklund, Sundsvall sven.eklund@vnidrott.rf.se - 060-59 42 02, 070-109 81 83

Ulrika Hådén, Njurunda ulrhad@gmail.com - 070-569 47 90

Erik O Sjödin, Kramfors creamusab@gmail.com - 070-695 69 46

Sponsorkontakter

Bo Anders Öberg, Härnösand midabo-k@sverige.nu - 070-348 02 60

Organisationsnummer

802456-0336

Bank- och plusgiro

Bankgiro 750-5266

Plusgiro : 59 77 71-5

Medlemsavgifter

Privatpersoner 200 kr

Föreningar 200 kr

Förbund, organisationer 250 kr

Hemsida

www.rf.se/vihs

Redaktionen

Ansvarig utgivare Bertil Astby

Ansvarig redaktör Leif Bolin

Redaktionskommitté Leif Bolin Kjell Carnbro Sven Eklund Erik O Sjödin

Produktion VIHS

Layout Sven Eklund

Tryck och distribution Accidenstryckeriet, Sundsvall

Föreningsarkivet Västernorrland

Det är viktigt att arkivhandlingar från idrottsföreningarna lämnas in

till Föreningsarkivet!

Gör det snarast!

Telefon: 076-119 65 33

E-post: foreningsarkivet@sundsvall.se

16

SAMARBETSPARTNERS/SPONSORER

TACK TILL ALLA MEDLEMMAR, SAMARBETSPARTNERS OCH ÖVRIGA FÖR DET HÄR ÅRET!

VI SYNS 2018!