Nostalgins triumf

Sällskapet Lundajurister 50 år

Pufendorfsalen, den 17.9.2016

Kjell Å Modéer

(1) Så här lagom till Sällskapet Lundajuristers 50-årsjubileum kan det finnas anledning

göra en existentiell betraktelse. Vad är det för drivkrafter, som får vuxna människor att

ägna sig åt gravt nostalgiska övningar, studentjubiléer, reunions och alumnimöten? Och

hur kunde man komma på en så märklig och kuriös idé för 50 år sedan, att försöka samla

gamla lundajurister till ett möte i form av glad nostalgitripp och mysig samvaro, när

världen den gången såg ut som den gjorde? Kalla kriget rådde, Kulturrevolutionen i Kina

hade brutit ut, avkolonialiseringen i Afrika och Asien och inte minst Vietnamkriget

engagerade allt fler – särskilt vänsterstudenter. Att då bilda en förening med primär

uppgift att samla kamrater för navelskådande excesser kring temat ”det var bättre förr”,

det låter inte bara provocerande och utmanande utan närmast dumdristigt. Eller hur?

Jag tror vi måste ändra perspektivet för att hitta förklaringen. Ett perspektiv är

relationen lärare – student vid ett universitet. Inspirerande lärare är inte bara de som

har kunskaper som ett uppslagsverk, utan framför allt de som förmår öppna nya

perspektiv för en yngre generation studenter, som kan lyssna och skapa dialog mellan

generationerna. Den juridiska fakulteten i Lund har haft några få sådana professorer

genom seklerna. Jag ska nämna två. David Nehrman på 1700-talet och Johan

Holmbergson på 1800-talet.

(2) David Nehrman skapade dialogen genom att introducera den tryckta läroboken på

svenska. Studenterna behövde inte sitta på föreläsningar för att ta till sig kunskapen, de

kunde förbereda sig genom att läsa kurslitteraturen innan de mötte sin professor. Det

underlättade dialogen och skapade seminarieformen. Nehrman fick officiellt

erkännande. Han blev adlad för sina förtjänster: David Nehrman-Ehrenstråle.

(3) På 1800-talets början sa man om Johan Holmbergson att han dessutom var en

lyssnande professor. Han uppmuntrade sina elever. Man sa om denne från Uppsala

”nerrullade” professor att han var den som ”först väckte det juridiska studium vid detta

universitet ur den dvala vari det allt ifrån Nehrmans bortgång här hade legat; men vad

som härvid verkade mest livande var Holmbergssons vetenskapliga sinne, hans

ungdomliga livlighet, hans djupa känslighet, hans kärleksfulla deltagande för alla

lärjungar, hos vilka han tyckte sig finna mera lovande anlag, med ett ord hela hans

personlighet”.

(4) Det var många studenter som genom åren hade bevarat minnet av denne fromme,

vänlige och kunnige läraren. Därför tog hans ”forna lärjungar” i början av 1850-talet

initiativet att slå en medalj till hans minne. Den graverades av en känd konstnärinna, Lea

Ahlborn.1 Och i samband med universitetets 200-årsjubileum 1868 inrättades på

initiativ av en av hans elever, professorn och sedermera justitierådet Christian

Naumann, de Holmbergsonska stipendierna, som fortfarande delas ut till duktiga juris

studerande.

Med andra ord, minnet genererade stipendier. Bakom var och en av alla

universitetets, fakultetens, Akademiska Föreningens och studentnationernas otaliga

fonder ligger positiva minnen från studietiden i Lund och en romantisk önskan om att

framtidens studenter antingen ska få uppleva detsamma som de själva fick under sin

studietid, eller i en ojämlik värld – det som jag aldrig fick uppleva.

Universiteten behöver och kräver filantropi. Det är bekräftelsen på akademisk

kvalitet. I USA har det länge funnits en tradition att den medborgare som varit

framgångsrik i sin karriär, på något sätt ska betala tillbaka till samhället genom olika

former av donationer eller i stiftelser. Kanske ekonomiskt skapa förutsättningar för en

professur inom ett ämne som ligger filantropens intresse nära. De äldsta av

sammanslutningar av före detta elever med uppgift att stödja verksamheten vid en

juridisk fakultet var Harvard Law School Alumni Association från 1886. 1886 var de 400,

i dag är de 38 000. Alla bidrar efter förmåga till sin alumniorganisation.

I Sverige har vi en annan tradition och kultur. I 1900-talets starka socialstat hade

staten de ekonomiska förutsättningarna att klara av finansieringen av våra

universitetsinstitutioner. Staten klarade sig utan allmosor. Socialstatstänkandet hade vi

tagit från Tyskland i början av 1900-talet. Men det gick helt över styr i Hitlers

nationalsocialistiska stat på 1930- och början av 1940-talet.

Därför blev 1945 och Stunde Null, Timmen Noll, av central betydelse inte bara i

Tyskland utan också för de nordiska länderna. Sommaren 1945 skedde en 1 Martin Johansson, Medaljer slagna 1786 – 1900 över enskilda svenska män och kvinnor. [Uppsala University Coin Cabinet. Working papers], Uppsala universitet: Uppsala 2009, 87.

paradigmatisk kursändring. Vi vände oss inte längre söderut till Tyskland för våra

rättskulturella kontakter. Tyskland var då ett land i aska och ruiner. Universiteten gick

på sparlåga, professorerna hade antingen emigrerat eller stupat i kriget. Vår

rättskulturella kompassnål ändrade riktning från söder till väster. Vi åkte i stället till

Storbritannien eller USA. Axel Adlercreutz är ett bra exempel. Han fick som ung

doktorand våren 1945 ett stipendium från British Council och for över det minerade

Nordsjön till London för arbetsrättsliga studier vid London School of Economics. Hans

handledare Folke Schmidt fick året därpå tjänstledigt en termin för att åka på en

studieresa till USA, till Yale, Harvard och Chicago. I norsk universitetshistoria kallar man

detta fenomen för Vestvendingen, den intellektuella kursändringen från söder till väster

– och därmed den stora roll som amerikanskt intellektuellt liv spelat under

efterkrigstiden.

Och därigenom tror jag att vi har kontexten klar för oss, när vi går in i vår egen

sällskapshistoria. Och då tvingas vi tyvärr konstatera, att vi ska börja i Uppsala.

(5) Katalysatorn för själva idén med en svensk alumniförening för jurister var

professorn i civilrätt med internationell rätt Åke Malmström. Men han hade i alla fall

ett förflutet i Lund. Han hade börjat sin karriär här i Lund 1940 som professor i civilrätt.

Han tjänstgjorde här under Beredskapstiden. Han var liberal och tillhörde

motståndsmännen här, och gjorde en stor insats när danska judiska flyktingar i vågor

kom över Sundet, först efter den 9 april 1940 och sedan i oktober 1943. Han var också

som vi kan se mycket musikalisk. Han spelade både cello och gamba. Han var också med

och bildade Lunds Kammarmusiksällskap 1944 och var dess förste ordförande. Det

musikaliska sällskapet bildades främst de många danskar – mest av judisk börd - som

sökte sig hit till Lund under de mörka åren på 1940-talet.

Redan 1947 flyttade Malmström tillbaka till Uppsala och fick där en professur i

civilrätt med internationell rätt och blev den i Uppsala som under efterkrigstiden

företrädde den komparativa rätten. Redan 1948 grundade han Institutet för

jämförande rättsvetenskap och byggde upp ett omfattande internationellt

forskarnätverk. Flera av de amerikanska professorer som under efterkrigstiden

utvecklade den komparativa rätten var tyska emigrantjurister, det var exempelvis Max

Rheinstein i Chicago, samt Albert Ehrenzweig och Stefan Riesenfeld på

Berkeley/University of California. Professorer med imponerande skandinaviska nätverk.

Rheinstein arrangerade exempelvis ett Scandinavian-American Legal Seminar på

Hässelby slott utanför Stockholm i slutet av augusti 1965 med ett 30-tal jurister från

Chicago och de nordiska länderna med mycket positivt resultat. Det följdes upp när en

internationell kongress för jämförande rätt hölls i Uppsala i början av augusti 1966 med

just Åke Malmström som värd och med åtskilliga nordiska deltagare.

Min poäng är att Åke Malmström hade omfattande kontakter med professorer på

amerikanska juridiska fakulteter, law schools. Han var väl förtrogen med deras kultur

och karaktär.

Så det ger en förklaring till att den 23 maj 1964 så bildades vid uppsalafakulteten

Kamratföreningen Gamla Uppsalajurister. Till föreningens förste ordförande utsågs f.d.

landshövdingen Olov Rylander men det var professorsparet Åke och Essi Malmström

som utgjorde de drivande krafterna. Essi var dotter till professorn i speciell privaträtt i

Uppsala Bror Herman Dahlberg.

Enligt de då antagna och alltjämt gällande stadgarna kunde inträde i

uppsalaföreningen vinnas av den som bedrivit studier vid juridiska fakulteten i Uppsala

eller där varit eller är lärare. Årsavgiften var minst 10 kr. För ständigt medlemskap

kunde en engångsavgift av 150 kronor erläggas. Vid det här mötet kåserade prof. Åke

Malmström över ämnet »Ur Uppsalafakultetens historia». Passande tema för gamla

uppsalajurister, och mötet avslutades med bankett på rikssalen på Uppsala slott.

Mycket talar alltså för att Essi och Åke Malmström hade inspirerats till sitt initiativ

från amerikanska law schools. Begreppet alumni-förening smakade inte så gott i det

svenska folkhemmet, så det blev i stället den något hurtiga beteckningen

Kamratförening som användes och associerades väl på den tiden närmast till för

föreningar vid militära förband med uppgift att kalla de värnpliktiga till sociala

aktiviteter under och efter värnplikten. Alltså: Kamratföreningen Gamla

Uppsalajurister. De träffades ungefär en gång vartannat år. Det andra kamratmötet hölls

i april 1966.

Så kom turen till Lund. I början av december 1965 utgick ett påbud från Lund att

en motsvarande förening för ”Äldre lundajurister” skulle konstitueras i Lund lördagen

den 26 februari 1966.

Den fick namnet Föreningen Gamla Lundajurister och fick till syfte dels att

”sammanföra dem som bedrivit studier vid juridiska fakulteten vid Lunds universitet till

kamratmöte” och dels att ”verka för en fortsatt förbindelse mellan dem i kontakt med

fakulteten och universitetet”. Därutöver skulle föreningen ge tillfälle ”att

under kamratliga former dryfta mera allmänna spörsmål av intresse för i

samhället verksamma jurister”.

Så det här initiativet att skapa vänföreningar vid de juridiska fakulteterna i

Uppsala och Lund ska man nog närmast se som ett utslag av en motkraft i förhållande

till efterkrigstidens förändringsbenägna och framtidsorienterade moderna samhälle. Det

blev en fråga om identitet och en äldre generations protestrop mot den modernitet, som

förespråkade totalsanering av våra stadskärnor och politiska revolutioner. Men det

fanns bland häradshövdingar och borgmästare, hovrättsjurister, tingsdomare och

rådmän ett växande motstånd och missnöje med alla dessa ständiga ”klåfingriga”

förändringar och ”moderniteter” från statsmaktens sida.

(6) Det var bättre förr! Bonniers förlag hade 1960 introducerat den svenska

pocketboken efter engelsk förebild. En av de första volymerna som kom ut i den sk.

Delfinserien var Fritiof Nilsson-Piratens lundensiska nyckelroman i juristmiljö, Tre

terminer. Den boken kostade 3.50 och stod på många jur.stud.:s stringbokhyllor på

1960-talet. Också de äldre lundajuristernas nostalgiska sinnen berördes. På samma sätt

som redan Hjalmar Gullbergs promotionsdikt Ungdomsstaden hade gjort 1944.

Malmöpoeten Gullberg hade här ett anslag, som väckte minnen och sände romantiska

tankar tillbaka till studieåren i Lund:

I årens skymning sänktes ungdomsstaden.

Där bodde vänner. Man blev skild från dem.

Tillbaka vrids ej tiden, vänds ej bladen

i livets bok – men hjärtat hittar hem.

Än lyser lampan mig från mitt studentrum.

Med vårens stjärna brann den i förbund

Jag samlar minnets strålar i ett centrum

som brinner av ungt liv och heter Lund.

”Det är ett stort stycke av vår ungdoms Lund som personifierades av Gullberg. Vår

lilla skånska universitetsstad upplevde den gången en humanistisk blomningstid, som i

eftertankens ljus låter det framstå som ett skattbart privilegium att ha fått vara student i

Lund på 1920-talet”.

(7) Orden är Sture Petréns, hovrättspresident, domare i Internationella domstolen i

Haag, och hedersdoktor vid juridiska fakulteten, uttalade i ett brev 1961. Sture Petrén,

som också var ledamot av föreningen Gamla Lundajurister, återkom för övrigt till denna

karakteristik i sitt tal vid promotionsmiddagen 1967: Han sa.

”Här inhämtade vi av våra akademiska lärare mycken nyttig lärdom för vår

blivande verksamhet i det svenska samhällets tjänst, men framför allt lärde vi oss att

mot bakgrunden av en humanistisk tradition sätta in dagshändelserna i ett längre

perspektiv än stundens och därigenom få mer balans i vår bedömning av människor och

händelser. Vi lärde av våra professorer och av diskussionerna med våra kamrater ur

olika fakulteter. I varje vrå, i varje gathörn återkallas i vårt minne ansikten och röster

från den tiden, ty i städer som Lund är det lätt att åter för sitt inre öga frammana

människor som man där en gång känt. I andra, större och bullersammare städer

förmedlar gathörnen sällan sådana minnesbilder.”

Många av de lundajurister som på samma sätt som Gullberg hade upplevt

mellankrigstidens Lund – eller kanske snarare dess myter och minnen – var just den

generation som på 1960-talet utgjorde den mestadels tysta, konserverande motkraften

till modernisternas framtidsvisioner. Magnolian var deras nostalgiska metafor för ett

tidsrum där det konstant doftade av syrén och punsch. Den generationen hade präglats

av Lundagård i såväl höstdimma som med en majhimmel ”blånande blå”. Den

generationen var väl företrädd när lundajuristerna samlades i februari 1966 för att

grunda föreningen Gamla Lundajurister.

Juridiska föreningen stod som inbjudare. Den var då fortfarande en förening för

både lärare och studenter vid juridiska fakulteten. Det var också Juridiska föreningen,

som hade bildat en organisationskommitté. Juridiska föreningens ordförande 1965 var

Alvar Nelson, professor i straffrätt. Enligt minnesbilder från dem som var med från

början var han den drivande kraften.

(8) Men initiativtagare i Lund var organisationskommitténs ordförande Ragnar

Bergendal, f.d. rektor magnificus och professor emeritus i straffrätt. Som verkställande

student fungerade JF:s avgångne sekreterare, jur.stud Boel Ohlsson – sedermera

Flodgren.

Vid adventstiden 1965 satt hela Juridiska föreningens styrelse med Göran Trogen

och Marie Hafström i spetsen och skickade ut anmodan till ca 2.000 som tagit jur.kand.

vid fakulteten. Det var det sk adventuppropet.

Marie Hafström minns att tretton jur.stud. satt i Lagrummet på Gamla Juridicum

och kuverterade, allt medan de "dissikerade" fakultetens professorer – antagligen alla

utom pappa Gerhard.

Vid det konstituerande sammanträdet i universitetets aula den 26 februari 1966

hälsades de närvarande välkomna av professor Bergendal. Enligt § 2 i protokollet från

sammanträdet ”beslöts att föreningen skulle bildas och erhöll densamma namnet:

Föreningen Gamla Lundajurister”. (I Lund var man uppenbarligen skeptisk till att

använda beteckningen kamratförening.) Den lokala anknytningen slogs tydligt fast i

stadgarna. Det föreskrevs att detta var en förening för lundajurister.

(9) Men till ordförande valdes emellertid en stockholmsjurist, professorn i rättshistoria

Gerhard Hafström. Han hade tagit sin jur.kand.examen vid Stockholms högskola 1929.

Men Gerhard Hafström var efter tolv år som professor i Lund en naturaliserad

lundensare, och han var som klippt och skuren för denna uppgift. Han hade uppenbara

sociala talanger och var en man som vårdade traditioner. I många år vårdade han

minnet av sin vördade lärare, historieprofessorn Sven Tunberg vid Stockholms högskola,

genom att årligen på Tunbergs dödsdag tillsammans med andra elever till lärofadern

arrangera de sk. ”Tunbergseminarierna” i Observatorielunden.

(10) Till föreningens förste sekreterare utsågs lundaadvokaten Ulf Alfredson, välkänd i

åtskilliga av Lunds sociala kretsar – dessutom välsjungande förste tenor i såväl

Studentsångföreningen som i Lundaspexarna. Han blev under många år en viktig länk i

styrelsekedjan och är fortfarande en cyklande tenor på Lunds gator.

Styrelseledamöterna hade alla rötter i fakulteten: Häradshövdingen i Eslöv,

sedermera borgmästaren i Malmö Johan Björling var son till civilrättsprofessorn C.G.

Björling. Hovrättsassessorn Erik Holmberg var barnbarn till straffrättsprofessorn Johan

C.W.Thyrén. Hovrättspresidenten i Göta hovrätt Joël Laurin och borgmästaren i Lund

Martin Lembke var båda seniora lundajurister. Dåvarande doktoranden, jur.kand. Carl

Martin Roos, var junioren i styrelsekretsen, men hans farfar, advokaten Axel Roos, hade

disputerat vid lundafakulteten. Till styrelsesuppleanter valdes malmörådmannen

Anders Arvidsson, sedermera lagman i Klippan, och civilrättsdocenten Gunvor Wallin,

tidigare lundaadvokat. Till skattmästare utsågs bankjuristen Leif Holmqvist, också han

fast förankrad i lundensiska sociala nätverk. Detta är name-dropping – men jag vet att

åtskilliga i dag gamla lundajurister känner igen flera av de här figurerna.

Programmet i aulan avslutades med ett kåserande anförande av Ragnar Bergendal,

i vilket han berättade om sina Minnen från studietiden i början av 1900-talet. Han var

student 1908. Så 1966 var det han som hade det långa perspektivet. Kvällens aktiviteter

inleddes med en succéartad spexföreställning i Stora Salen på Akademiska föreningen.

Det var urpremiär på det nyskrivna, av jur.stud. Hans Källenius författade juristspexet

Cleopatra. Stor succé! Dagen avslutades med middag på Grand Hotell. På menyn stod

räkcocktail, oxfilet charlemagne och äppelflarn med aprikossås. Den föreskrivna

klädseln var frack utan dekorationer – och studentmössa.

Det var många som hade hörsammat kallelsen, och de anmälda spred sig väl

mellan generationerna. Ca 20 % hade avlagt sin juris kandidatexamen på 1910–20-talen.

Den mest seniore juristen var f.d. rådmannen Gustaf Stenmarck i Malmö. Han hade

avlagt sin jur.kand.examen 1909, vilket betydde att han tillsammans med Bergendal

tillhörde den första generation som avlade sin examen efter den nya 1904 antagna

studieordningen. Från 1930-, 1940- och 1950-talen kom väl fördelade 25 % vardera av

de ”äldre” lundajuristerna. De ”yngsta” lundajuristerna – tingsnotarier och

hovrättsfiskaler – som tagit sin examen på 1960-talet stod på tillväxt. De utgjorde endast

5 % av de anmälda. De fortfarande ”yngre” lundajuristerna – tingnotarier och

hovrättsfiskaler – som tagit sin examen på 1960-talet stod på tillväxt. De utgjorde endast

5 % av de anmälda. Att representanter för den senare gruppen redan väl inskolats i

juristskrået antyder följande skrivelse till Juridiska föreningen, daterad den 16 januari

1966, från en tingsnotarie i Kristianstad, sedermera hovrättslagman i Svea hovrätt:

”Undertecknad har emottagit inbjudan till konstituerande sammanträde med

föreningen ’Äldre Lundajurister’ och i anslutning därtill anordnad spexföreställning och

middag.

Föreningen har anhållit om svar å sin inbjudan. I anledning härav får jag meddela,

att jag tyvärr icke kan bege mig till Lund ifrågavarande dag och därför ej heller deltaga i

sammanträde och festligheter.”

Tala om väl fungerande inskolning i juridisk formalism!

Som sagt juristspexet Cleopatra blev en succé. Vi vet faktiskt genom arkivet percis

vem som var där och var de satt i Stora salen.

På första bänk satt fakultetens dekanus civilrättsprofessorn Frithiof Lejman, också

han en stockholmsjurist, tillsammans med andra honoratiores, rektorsparet Sandblom,

emeriti-professorerna Ragnar Bergendal och Karl Olivecrona. Men också

processrättsprofessorn Per-Olof Bolding, som nyligen kommit ned från Uppsala (och

utsetts till JF:s ordförande?) och den bland studenterna mycket uppskattade kvinnliga

civilrättsdocenten Gunvor Wallin.

På rad tre satt bl.a. docenten i offentlig rätt Gunnar Bramstång tillsammans med

sina föräldrar borgmästarparet från Varberg. På rad 7, Gerhard Hafström och Åke

Lögdberg.

Bakom dem på Rad 8 satt Per Stiernquist, Tore och Håkan Strömberg, Wahlén,

Cervin, Persson, Welinder, Englund, Elfwing, Thalberg, Markendag och Norbeck.

På rad 14 satt den då nydisputerade Ulla Jacobsson.]

Rad 10 i Stora salen hade reserverats för studierådet med dess 13 ledamöter under

dess ordförande jur.stud Frank Orton. Studenterna i allmänhet och studierådet i

synnerhet hade redan den gången en lundaskeptisk blick till den här typen av den äldre

generationens nostalgitrippar. Vid middagen på Grand klingade Frank Orton i glaset och

höll ett tal, i vilket han från de juris studerandes sida framförde förhoppningen att den

nybildade föreningen också aktivt skulle bidra till att det blev mycket fler praktikplatser

både under terminerna och – särskilt – under terminsuppehållen till båtnad för både

dem och de framtida avnämarna. Ekot från Frank Ortons uttalande hördes fortfarande

vid Sällskapets styrelsemöten för 15 år sedan.

Gerhard Hafströms ordförandeskap omfattade hans sista år som professor i Lund

men också ett par av hans emeritiår. Under hans tid som ordförande arrangerades

kamratmötena i samband med rättshistoriska evenemang, först David Nehrman-jubileet

1969 (i anledning av 200-årsdagen av lundaprofessorns bortgång) samt Skånska

hovrättens 150-årsjubileum 1971.

(11) Gerhard Hafström gick som sagt i pension 1970 och flyttade med sin hustru Monica

tillbaka till Stockholm, och lämnade över ordförandeskapet till docenten i civilrätt

Gunvor Wallin. Hon var också föreningens ordförande när den firade sitt 10-

årsjubileum 1976. Protokollen från styrelsesammanträdena avslöjar att föreningen

sökte nya former för sin verksamhet. 1970-talets Lund var knappast traditionernas och

nostalgikernas årtionde. 10-årsjubileet 1976 firades med ett värdefullt föredrag av

Bertil Bengtsson om ”Nya tendenser inom skadeståndsrätten” och därefter uppskattade

kåserier av två till Stockholm utvandrade lundajurister. Professor Erik Bendz talade om

hur det var att läsa i Lund på 1930-talet, och den redan då exceptionellt spirituelle

notarien Sven Unger sedermera välkänd affärsjurist på Mannheimer Swartling i

Stockholm, lämnade en mera färsk rapport om hur det var att läsa i Lund på 1970-talet.

Under några år på slutet av 1970-talet och början av 1980-talet axlade den då unge

civilrättsprofessorn Carl-Martin Roos ordförandemanteln, och som verkställande

sekreterare den expediente lundaadvokaten Bo Ahlenius. Styrelseprotokollet från den

18 april 1979 avslöjar att föreningen låg i sotsäng. Kassabehållningen uppgick till 551

kr. 12 öre. Efter diskussion, läser vi i protokollet, beslöt styrelsen föreslå

föreningsstämman att föreningen ska bestå i någon form. Beslutet avslöjar att

föreningens framtid hängde på en skör tråd. Men kärnan var uppenbarligen fortfarande

frisk, för föreningen tillfrisknade. Samarbetet med Juridiska föreningen ökade, och

intensifierades när JF firade sitt beryktade 100-årsjubileum på Strandpaviljongen i

Landskrona 1984. Men i mitten av 1980-talet flyttade Carl Martin till juridiska

fakulteten i Stockholm, och Bo Ahlenius koncentrerade sig på andra uppgifter.

(12) Till ordförande i föreningen valdes 1985 en annan rättshistorieprofessor (Kjell Å

Modéer) och en annan lundaadvokat tog på sig sekreteraresysslan, Nils Gårder. Plötsligt

får den här krönikan omisskännliga självbiografiska drag, och då gäller det att göra det

kort. Men ett par snapshots får knyta ihop det förflutna med det nuvarande.

(13) När jag tillträdde som ordförande hade jag samma år kommit hem till fakulteten

efter ett oförglömligt år som visiting scholar på University of Virginia i Charlottesville.

Vi var ett antal kolleger på Juridicum som på 1980-talet fick stipendier från generösa

amerikanska stiftelser och tillbringade ett år på bl.a. Harvard, Yale, Charlottesville och

Cornell. Det var Reinhold Fahlbeck, Aleksander Peczenik, och jag, och efter oss Lotta

Westerhäll och Krister Moberg.

Vid ett styrelsesammanträde hösten 1985 berättade ordföranden enligt

protokollet allmänt om sin syn på föreningens verksamhet och föreslog ett

samarrangemang mellan föreningen och fakulteten, ”t.ex. i form av en examensdag av

det slag som vid amerikanska universitet kallas ”Home Coming Day”. Förslaget vann

anklang. Efter diskussion beslöt styrelsen ”att verka för att en ’examensdag/Home

coming day’ [skulle] arrangeras lördagen den 24 maj 1986, att uppdraga åt ordföranden

att inbjuda advokatsamfundets ordförande, advokaten Claes Beyer som gäst och talare,

[och] att arrangemangen bör innefatta en gemensam lunch för fakulteten, föreningens

medlemmar och nyexaminerade jurister.” Det var så det började i år för 30 år sedan.

Också det ett jubileum värt att nämna.

I ärlighetens namn var det trögt i starten. Fakulteten såg det här arrangemanget

som ett ”jippo”, det var termen man använde, och det var ledsamt få lärare som ville

vara med och fira de nyexaminerade juristerna. Men på 1980-talet blev studenterna

alltmer traditionsmedvetna. Antalet deltagare ökade för varje år, och högtidstalarna

avlöste varandra. Hovrättspresidenten Birgitta Blom, domaren i amerikanska Supreme

Court Ruth Bader Ginsburg, justitieministern Gun Hellsvik, universitetsrektorn Boel

Flodgren, och straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud och Marie Hafström tillhör

några av de kvinnliga talarna under de åren.

För 25 år sedan, vid årsstämman 1991, tröttnade föreningen på att heta ”Gamla

Lundajurister”, det gav alltför mycket associationer till rollatorer och ett kort närminne.

Styrelsen föreslog en ändring till Sällskapet Lundajurister.

(14) Sedan den närvarande dekanus professor Gunnar Bramstång vidlyftigt utlagt

texten om den juridiska skillnaden mellan en förening och ett sällskap och mellan

medlemmar och ledamöter, vågade stämman ändock ta det stora steget och bli

”Sällskapet Lundajurister”, samtidigt som vi också genom en stadgeändring skulle

utgöra en Juridiska föreningens stödförening. Här ser vi från det tillfället t.v. advokaten

Hans Ingemansson, han blev 99 år och var en trogen deltagare vid Lundajuristernas jag.

Sällskapet uppvaktade honom vid 75 årsdagen av hans juris kandidatexamen. Mellan

honom och dekanen Gunnar Bramstång ser vi Karin, som inte bara som styrelseledamot

utan också som person i hög grad varit en av Sällskapets katalyserande existenser. Karin

var – och är – en fantastisk inpiskare. Axel och hon såg till att bjuda in hela sin

generation av juristvänner från 1950-talet till vårmiddag på Olshögsvägen 10 dagen före

Lundajuristernas dag. Nisse Wentz från Göteborg, Acke Petri från Jönköping, Märta

Blomstervall från Halmstad, Inger Schlyter från grannhuset på Nationsgatan, you name

them all. Det var verkligen ett kamratmöte i kamratmötet.

Från 1991 blev vi således en riktig ”alumniförening”. Det stora antal stipendier,

som kan delas ut vid Lundajuristernas dag varje år, är till stor del Sällskapet

Lundajuristers förtjänst.

(15) Den legendariske eslövsadvokaten Vilhelm Penser och hans hustru Elisabeth tog

initiativet till resestipendiet Via Eslöv, som studenter kunde söka, om de var beredda att

börja sin resa i Eslöv.

(16) Och deras välartade son Erik bekostade också efter Vilhelms bortgång utgåvan av

den lilla läckra boken om och av Vilhelm, vilken ett antal årgångar av de nyexaminerade

fick som en liten bonus vid lundajuristernas dag.

(17) Sällskapets ekonomi blev också successivt bättre med goda kassaförvaltare – inte

minst den alltid sprudlande pärlan från Karlskrona och Halmstad, lagmannen Pia

Johansson, och vi kunde också tack vare en annan bleking, studenten Emma Carlius,

under ett par år på 1990-talet utge en påkostad egen tidning med Emma som redaktör.

(18) Det blev tyvärr ett för dyrt företag och det smärtar mig fortfarande att man inte

kunde fortsätta med en sådan tidning till medlemmarna. Jag får fortfarande tre gånger

om året ett välmatat magasin från UVA alumniförening, som inte bara utgör ett synligt

bevis på föreningens engagemang för mig som medlem – och som också håller mig

informerad om aktuella diskurser och smalltalks vid fakulteten.

(19) Från Lundajuristernas dag i början 1990-talet har vi bevarat ett antal fotos som

togs av Gulli Ingemansson – hon var en glad och flitig amatörfotograf, die fliegende

Reporterin på 1980- och 90-talens kalas på Juridicum och på Akademiska föreningen.

Här sitter hon t.v. med den då pensionerade processrättsprofessorn Bolding.

Här några andra snapshots från Gullis kamera.

(20) Hans Ingemansson och Lennart Petri, Sveriges f.d. ambassadör i Peking och Madrid,

en utomordentligt trogen deltagare vid Lundajuristernas dag. Läs hans memoarer!

(21) Advokaten Solbritt Ingemansson, som också i ett antal år satt i vår

fakultetsstyrelse, var också en återkommande deltagare – här med Gunnar Bramstångs

Evelyn.

(22) Lagboksutgivaren Torkel Nordström var också närvarande för 15 år sedan. Höll ett

mycket uppskattat anförande om sin studietid på 1930-talet.

(23) Det året dök också en annan från Karins samtida generation upp på

lundajuristernas dag, domstolspresidenten Leif Ekberg. Han höll högtidstalet 1991.

(24) Två år senare var det uppsalajuristen Bertil Bengtsson som hade inbjudits och som

alltid spred ljus över arrangemanget.

(25) Karin har också alltid spridit ljus över sammankomsterna. Därtill bidrog också

hennes fantastiska sommarklänningar. De måste dokumenteras. Här med lagmannen i

Lund Sven Klemendz.

(26) Makarna Dyhre, båda lundajurister, reste också – då som nu – troget varje år från

Göteborg ner till Lund och alumnimötet.

(27) Som ni märker är de allra flesta mogna män och kvinnor i staten. Men det dök varje

år upp en ung jurist, som verkligen tog ändamålet på orden. Varje år efter att han fått sitt

examensdiplom dök han upp – för att visa att alla generationer var representerade vid

våra kamratmöten. Här med en yngre Christian Häthén till vänster.

(28) Till föreningens 30-årsjubileum 1996 inköpte Sällskapet en målning av

skånekonstnären Gerhard Nordström, som utgjorde sällskapets gåva till Juridicum i

samband med att de nya lokalerna på Gråbrödersgatan togs i anspråk. Denna tavla med

näckrosmotiv, som hänger vid entrén till biblioteket, överlämnades den 8 juni till

dåvarande dekanus Peter Westberg. Jag minns att han i sitt tacktal sa något om att ”nu

har Sällskapet gjort en tavla igen”. Man kan kommentera med vad vi på sin tid sa om

Nixon: Man kan förlåta, men glömmer gör man inte.

Sekreteraren Nils Gårder ersattes 2001 av den unge och engagerade

lundaadvokaten Eric Jernryd, vars kunskaper om hemsidor och datoriserade

personregister har placerat Sällskapet i cyberrymden. Som jag flera gånger framhållit

har Juridiska Föreningen och Sällskapet Lundajurister genom decennierna varit två

samverkande syskonenheter. De unga och de äldre lundajuristerna har ett gemensamt

intressesegment. På årsstämman 1999 gjordes ett tillägg till sällskapets ändamål om att

det också skulle främja Juridiska föreningens verksamhet. Samtidigt beslöts att fyra

styrelseledamöter ska utses bland personer som Juridiska föreningen nominerat. Och på

den vägen är det.

… efter 50 år. De som var studenter när föreningen grundades tillhör i dag

seniorgenerationen – jag säger medvetet inte ”gamla lundajurister”. Vi som var med den

gången har fått ett långt perspektiv på fakultetens utveckling. Det jag velat understryka i

den här presentationen är att den här verksamheten inte är avlönad. Det utgör inte

något extraknäck. Den bygger på ideella insatser. Och det är åtskilliga idealister som

genom åren har bidragit till det här sällskapets bestånd och fortbestånd. Det är tack vare

er vi idag kan fira vår jubeldag.

Det känns konsekvent att vi alla önskar sällskapet fortsatt framgång för framtiden.

Må det leva, må det blomstra, må det växa! Viveat, floreat, crescat!