Yrkesinriktad specialundervisning i 25 år

Yrkesinriktad specialundervisning i 25 år

isbn

1

Yrkesinriktad specialundervisning i 25 år

2

isbn ???????????????????

© Optima SamkommunGrafisk design: My Type | Ove LillasTryck: Arkmedia, Vasa 2010

3

Innehåll

Optima yrkesinriktad specialundervisning 25 år . . . . . . . . 5

Gruppledare för ettorna: Kerstin och Veronica . . . . . . . . . . 8

Emil från Tammerfors . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12

Kuratorn Katarina . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17

Marko & Sanna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20

Kristina Kullas-Norrgård har världens bästa jobb . . . 24

Att bo på Åminnevägen i Nykarleby . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28

Från Nyland till Österbotten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33

En sändarskola . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38

Kökshjälpslinjen i Pargas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43

Yrkesförberedande i Pargas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46

Anki Sundqvist, arbetskonsulent och koordinator . . . 50

Naturbrukarna i Vasa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52

Världens bästa skola . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57

Längst söderut på Optimakartan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60

Optimas medarbetare i Ekenäs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65

En fars funderingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68

Ett brev till Yrkesträningsskolan Optima . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72

Bengt på fastighetslinjen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74

Speciallärarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77

Benny, snart kock . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80

Optimisten Sixten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84

4

Yrkesinriktad specialundervisning

Yrkesträningsskolani Nykarleby -85

BilserviceJakobstad -92

KökshjälpKronoby -95

Hus- och hemservice

Jakobstad -03

Kursverksamhet

Privat undervisning

YrkesförberedandeHelsingfors -99

Prakticum

YrkesförberedandeBorgå -02Prakticum

YrkesförberedandeEkenäs -00

KökshjälpPargas -96

NaturbrukVasa -06

YrkesförberedandeJakobstad -97

YrkesförberedandeKorsnäs -96

YrkesförberedandePargas -08

Grundexamens-inriktad special-

undervisningYrkesträningsskolan

i Nykarleby -85

5

Optima yrkesinriktad specialundervisning 25 år

Bästa läsareVi vill i denna skrift ge små glimtar av vår vardag

inom den yrkesinriktade specialundervisningen. Vi har valt att göra det i en lättläst form, inte någon historik, utan berätta på ett enkelt sätt så att tidigare och nu-varande studerande ska känna igen sig och ta till sig informationen. Vi vill spegla den profil som arbetats fram under dessa 25 år för ungdomar med olika slag av inlärningssvårigheter. Denna gång presenteras inte alla våra utbildningar utan vi ger er några smakprov från

några av våra enheter.Skriften lyfter fram den mänskosyn som finns i botten hos vår personal. Vi vill se

människan bakom funktionsnedsätt-ningarna, vi vill ge en personlig och varm beskrivning av förhållanden på skolan och elevhemmet. För många ungdomar och deras familjer har sko-lan utgjort en innehållsrik och menings-

full tid i deras liv, några har uttryckt att det är den bästa tiden i deras liv. Bekräf-

telse på detta är när tidigare stu-derande återkommer gång på gång med sina familjer på våra öppet-hus dagar.

Specialundervisningen på andra stadiet har tagit stora kliv framåt under dessa 25 år. Optima har i hög grad påverkat denna utveckling

Rektor Sixten Snellman hösten 2010.

6

genom tidigare Yrkesträningsskolan, nu känd under namnet Optima – yrkesinriktad specialundervisning. Situationen har förändrats i Finland, nu finns sju spe-cialyrkesläroanstalter kvar – Optima är den enda svenska. Det betyder att vi är i nyckelställning när det gäller utvecklingen av specialundervisningen i Svensk-finland. I tider av centraliseringsiver är det viktigt att kunna se den enskilda studerande och därför håller vi fortfarande kvar många små enheter. Vår uppgift är att betjäna hela Svenskfinland och därför har vi enheter i Nyland, Åboland och Österbotten. Vårt koncept med att ordna utbildning på de orter där behov finns har hit-tills fungerat väl. Det är nämligen viktigt att förankra verksamheten i lokalsamhället och att kunna integrera verksamheten med omgivningens olika stödtjänster. För de som har grava funktionshinder är också avstånden i Svenskfinland långa och obekväma. Detta läsår 2010 - 2011har vi 13 olika verksamhetspunkter samt ansvaret för specialundervisningen inom den grundläggande yr-kesutbildningen inom Optima.

Optima – yrkesinriktad specialundervisning – har i högre grad profilerat sig som ett kompetenscenter inom specialundervisningen och är idag en stark aktör i Svenskfinland. Optimas ledning har helhjärtat satsat på specialundervisningen på ett förtjänstfullt sätt så att vi har ypperliga faciliteter i Nykarleby. Våra tjänster, handledning, konsultation, föreläsningar osv är efter-frågade. Genom många olika projekt under åren har vi kunnat utveckla verksamheten kontinuerligt. Vårt ledningssystem för specialundervisningen är certifierat enligt ISO 9001:2008, vilket ger ett erkännande åt sko-lan. Genom vårt senaste ESF-projekt OptiMera2 har vi kunnat utbilda arbetskonsulenter i hela Svenskfinland, vilkas uppgift är att hitta, få och behålla jobb för de personer som behöver särskilda stödåtgärder i arbets-livet. Våra internationella projekt visar gång på gång

7

att vår skola håller en hög nivå även i europeiska jäm-förelser. Många ungdomar minns med glädje sina resor till Tyskland, Grekland, Lettland, Ryssland och utbytes-veckorna med vänskolan i Falun i Sverige. Genom vår verksamhet har vi kunnat bidra till att sprida positiva attityder till personer i samhället som behöver särskilda stödåtgärder.

Efter en 25-årig verksamhet betonar vi fortfarande ungdomarnas livskvalitet både under och efter studieti-den. Personalen i vårt mångprofessionella team jobbar helhjärtat och engagerat för den vision och de målsätt-ningar vi ställt upp. En samsyn om ideologin finns, en arbetsglädje är påtaglig och arbetslaget drar åt samma håll – vilken tillgång! Resultatet är tydligt och mätbart. Vi gläds åt den personliga tillväxt vi får vara med om när många kommit till skolan som lite vilsna ungdomar och lämnat skolan efter tre år som vuxna, trygga och harmoniska mänskor med beredskap att kunna hantera sitt vuxna liv och fylla sin uppgift i samhället. Målet med vår utbildningsgaranti är att efter utbildningen säkra en arbetsplats efter förmåga, ett tryggt boende och en meningsfull fritid – det är livskvalitet.

Finland är enligt tidskriften Newsweek det bästa lan-det att bo i. Finland har den bästa skolan enligt Pisa-undersökningen. Optima är den bästa yrkesutbildaren i Finland enligt undervisningsministeriet. För något år sedan rankades Nykarleby som Finlans lyckligaste stad. Med dessa goda förutsättningar för vårt arbete är vi tacksamma över att vi får bidra till att på vårt sätt för-bättra världen.

Bästa hälsningar från SixtenNykarleby i november 2010

8

Gruppledare för ettorna: Kerstin och Veronica

Varje år är det två grupper på sex nya studeranden som börjar vid Optima Åminnevägen i Nykarleby. När nya studerande kommer till skolan är det Kerstin Henriks-son och Veronica Snellman som tar emot dem.

Kerstin var med redan i starten år 1985 och Veronica kom med 1997 och de är ettornas gruppledare. Gruppledarna

Kerstin och Veronica.

9

−Första dagen har vi flagghissningen som en skolstart ceremoni. Det är ettorna som sköter om det tillsammans med oss, berättar Kerstin och Veronica. Hela skolan är ute på gården då och inleder på så sätt läsåret.

−Den första tiden satsar vi på information till de nya ettorna, säger Veronica. Studieguiden som skickats hem gås igenom, vi pratar om trivselreglerna, går runt och ser på skolans utrymmen och bekantar oss med de andra lärarna och eleverna.

Helt ny är inte skolan ändå för någon, alla har varit två dagar på prov under vårterminen men att börja på riktigt är ändå lite annorlunda.

−Dag två gör vi en utfärd i närmiljön med hela sko-lan, berättar Kerstin. Då bekantar sig studeranden med varandra genom de olika lekarna och samarbetsövning-arna vi brukar ha. Mjukstart är en bra start när nästan allt är nytt, konstaterar gruppledarna. Det får ta tid att bli bekant med omgivningen.

−Det har hänt att vi fått höra ett ”Får vi inte börja studera nu redan?” som en etta sade ett år minns lä-rarna. Jo, det kommer också.

Kanske studeranden undrar över vad de måste kunna när de börjar vid skolan? Kerstin och Veronica svarar lugnande:

− Ingen behöver kunna något innan de kommer hit.Grupperna är färdigt indelade när skolan kör igång

men grupperna lever och söker sin form den första ti-den och Kerstin och Veronica och övriga personalen är beredda på att blanda om vid behov.

– Det är alltid lika spännande att få reda på hurudana dessa oskrivna blad är, inflikar Veronica.

Om man jobbat här sedan 1985 och 1997 måste det finnas något som gör att de orkar. Vad är det, Kerstin och Veronica?

– Ungdomarna och kontakten med dem, svarar de på en gång. Glädjen över framstegen de gör och att vi har en

10

härlig personal. Allt detta ger oss kraft att orka. Vi har märkt att när stude-rande är på trean och ser tillbaka kan de se sina framsteg tydligt och klart och blir glada. Då blir vi också glada.

Undervisningsmateri-alet skapas till en del av lärarna själva. Även om teman finns så behöver de studeranden få indivi-duell anpassning.

−Vi använder samma tema för alla men har olika nivåer beroende på individen, säger Kerstin.

−Våra ämnen är matematik, modersmål, elevhand-ledning och samhällsorientering.Hon fortsätter:

−Alla dessa ämnen ges lika mycket under alla tre åren. Med små grupper på sex studeranden per grupp har vi möjlighet till individuellt anpassad undervisning. Under ettan har man också mera boendeträning och ar-betsträning än under de senare åren.

Optima Åminnevägen erbjuder fyra olika yrkesinrik-tade linjer för sina studeranden; textil, fastighet, verk-stad och kök. Alla dessa får ettorna prova på under första året. Till årskurs två väljer man vilken inriktning men vill fortsätta med.

LIA, lära i arbetslivet kommer med på tvåan och tre-an. Då får studeranden i några veckor jobba utanför skolan på en arbetsplats som skolans personal i sam-råd med den studerande ordnat. LIA är en sak som alla ser fram emot och en viktig träning för det som skall komma efter skolåren.

11

I elevhandledning jobbar Kerstin och Veronica med att lära känna ungdomarnas personliga sidor. Styrkor och svagheter blir bekanta och saker som självkänne-dom, känslor och handikapp tas upp. Vad skulle passa dem i framtiden? är frågan som redan nu funderas på.

−Tre år i denna skola är en mognadsprocess som väldigt många har nytta av, har gruppledarna sett under åren lopp.

− Mycket social träning för att kunna jobba i grupp finns invävt i vår undervisning. Och för att kunna göra det och jobba med självkänsla och självbild behövs det tid. Här på Optima Åminnevägen tar vi oss tid för det, säger gruppledarna Kerstin och Veronica.

Kerstin och Veronica säger inte ”Hej då” för gott åt ettorna när de flyttar till tvåan. De följer som sagt med dem i teoriämnen under alla tre åren i skolan.

12

Emil från Tammerfors

Tammerfors är staden som för många är bekant som stället där tågen stannar när man åker mellan Österbot-ten och Helsingfors. Den anses som helt finskspråkig men även där finns en grupp svenskspråkiga och däri-från kommer Emil Melakoski.

Han kommer från en familj där man talar svenska och finska och Emil har gått tio år i den svenska skolan i staden.

−När Emil föddes som vårt första barn i familjen var det ingenting dramatiskt med det hela, berättar Emils mamma när vi träffas på ett café i stadens fina salu-hall.

−Han var en pojke som växte bra och allt såg ut att vara som det skulle. När han blivit tre år märkte vi att hans tal och språk inte var på samma nivå som hans jämnåriga. Vi talade på den tiden både finska och svenska hemma. Vid rådgivningen sade personalen att barn utvecklas så olika vad gäller språket.

− I Tammerfors var det otroligt svårt att få betjäning och nödvändig hjälp av sakkunniga på svenska på den tiden, 1988, när Emil föddes. Vi rekommenderades att övergå till endast ett hemspråk och det blev då svenska, kommer hans mamma ihåg.

Småningom började talet komma men han hade svårt med artikulation, att uttala orden och vi hade svårt att få grepp om vad som fattades honom. Emil fick taltera-pi på svenska men av finskatalande terapeuter. Det blev dags för skolstart och experter sade att han ska börja i specialskola, vilket skulle ha inneburit undervisning på finska. Det tyckte inte vi och förde saken vidare. Över-läkaren på TAYS (Tammerfors Universitetssjukhus)

13

neurologiska avdelning höll med oss och sade att Emil skall få undervisning på svenska.

Mamma Maiga minns den tiden väl för det var en tuff tid.

−Det var inte enkelt att få staden och skolan att ta emot Emil. De hade ingen erfarenhet av sådant sedan tidigare.

Det resulterade i att Emils föräldrar tog själva tag i saken; De anställde en egen assistent för Emils skolgång som även tog hand om ”eftisvården” hemma i början. Småningom tog staden över när de insåg att det kom-mer att behövas beredskap för liknande arrangemang i framtiden. Emil fick med andra ord fungera som en

Emil och mamma Maiga i Tammerfors.

14

isbrytare för de svenskspråkiga med särskilda behov i Tammerfors. Han var den förste i den skolan.

Skolan hade ingen speciallärare när Emil började men småningom kom de med i bilden. Några namn på spe-ciallärare vilka Emil haft under åren bollas mellan Emil och mamman och han skiner upp. När namnet Maija nämns blir han till ett enda leende. Hon kom till skolan när Emil gick på sexan. Emil gick tio klasser i Svenska Samskolan i Tammerfors där alla nivåerna finns samlade intill varandra, från dagiset till gymnasiet. Under årens lopp kom flera elever med särskilda behov till skolan. Emil tycker själv att Samskolan var en bra och lagom liten skola, där alla kände varann. Han hade vänner där och han gillade personalen.

Vad gjorde andra familjer under samma tid och i samma situation som Melakoskis då?

– De bytte ort, antar mamman. Många orkade inte kämpa med byråkratin. Det krävdes en envis mamma för det, säger Maiga med ett leende. Nu har staden in-sett fördelarna med svensk specialundervisning och idag fungerar den.

Mamman har varit lärare i tyska i högstadiet och gymnasiet i samma skola de senaste åren innan hon blev pensionerad. Hon har också erfarenhet av elever med speciella behov som deltagare på frivilliga kurser i tyska hon hållit.

− Jag har sett och vet att det är en enorm utmaning med specialelever och jag lyfter på hatten för dem som jobbar med dessa för det krävs så mycket mer av lära-ren. De lärarna ger mycket av sig själva och de ser elev-erna, är engagerade och gör en stor insats, säger mam-man.

Efter det tionde året var framtiden oviss för Emil. Var kunde han fortsätta på svenska?

Genom Märta Tikkanens böcker hade hans mamma känt igen situationen som Tikkanens befunnit sig i då

15

de sökte en skola åt Sofia och den de själva befann sig i nu. Via släkten i Jakobstad blev de rekommenderade Optima Åminnevägen i Nykarleby. En dag ringde Emils mamma upp rektorn Sixten Snellman. Det samtalet kommer bägge att minnas länge. De kom ganska snabbt på att hennes pappa och mamma vara faddrar till ho-nom. Och vice versa dessutom.

Snart gjorde familjen Melakoski ett besök till skolan i Nykarleby för att se allt på ort och ställe. Efter besöket när föräldrarna diskuterade resorna och allt som sonen nu måste kunna var pappans åsikt mycket klar: Emil klarar sig nog.

Mamman måste nu iväg och Emil som under inter-vjun kommit från sitt dagarbete på en arbetscentral är på väg till sitt boende. Han lotsar oss vant och säkert genom eftermiddagsrusningen på gatorna i centrum. Samtidigt ger han en grundlig utredning i vilka bussar man kan ta för att komma till boendet från jobbet och tvärtom. I staden finns det många ruttalternativ och Emil kan dem alla. Boendet ligger i stadsdelen Amuri i ett höghus där två våningar förenats till ett hem för ett femtontal invånare. Emil tittar in i köket och går vidare till sitt rum. På väggen i Emils rum hänger medaljer från olika tävlingar, datorn står i ett hörn och en tv har en spelkonsol kopplad till sig. Ett typiskt ungkarlsrum med andra ord.

−Det finns mycket att göra här i staden, säger Emil och räknar upp olika verksamhetsformer.

−Vattenjumppan börjar snart, fotboll en gång i veckan plus turneringar på sommaren. Det finns träff-punkter som håller öppet flera gånger i veckan, nämner Emil. Och så har jag varit på ett par läger i sommar, det var toppen, säger han. Ja och så har jag gått med i en dramagrupp. Det började jag med redan i Nykarleby, kommer han ihåg.

16

Kartor och tidtabeller är Emils specialkunskaper. Un-der somrarna gör familjen ofta resor runt om i Europa. På en resa till Budapest befann de sig i en spårvagn och pappa Cai var osäker på var de skulle stiga av. Emil banar sig fram bland passagerarna till kartan och med-delar:

−Vi ska ut vid följande stopp.De steg ut och se: Emil hade rätt! Han kollar kartor

noga innan resorna och hittar sedan alldeles fenomenalt tack vare sitt fotografiska minne.

Mammans slutord under vår intervju handlar om hur lyckligt lottade de känner sig över att Emil fått gå i Op-tima Åminnevägen.

−Först där, efter grundliga undersökningar på Malmska sjukhuset, kunde vi få en slutlig diagnos och vet nu var Emils begränsningar finns och vad han klarar av. Det var lite vemodigt första gången han for ensam tillbaka med tåget men det är livets gång, konstaterar hon. Han ska få ha sitt eget liv, det har han nu och han sköter det bra. Och hans mycket positiva inställning hjälper honom, säger mamma.

17

Kuratorn Katarina

En av de första personerna nya studeranden vid Optima Åminnevägen träffar är kuratorn Katarina Kattilako-ski. Hon känner sig mycket rik tack vare de många och goda relationerna hon fått till studeranden och deras föräldrar under alla dessa år.

Efter tretton år som socialkurator har hon valt att gå ner till deltid nu. Hon säger att hon trivs otroligt bra

men kuratorsjobbet innebär mycket jobb.

Att det råder en god anda inom skolan har Katarina sin del i. Hon har en naturlig gåva att sprida optimism och glädje omkring sig och en stark tro på att det mesta är möjligt. Det ligger i hennes per-sonlighet.

När hon började var hon ensam om kura-torsuppgiften, sedan två år tillbaka är det två personer som skö-ter om kuratorsdelen med studeranden vid Optima Åminnevägen och på de utlokalise-rade linjerna.

Hennes stora sam-lade erfarenhet av elev-vård ger hon nu vidare

18

åt kollegorna Jonna Snellman som har hand om stude-rande i skolan på Åminnevägen och på de utlokaliserade linjerna och Anki Sundqvist som följer upp studeranden utanför huset.

– Antalet studerande ökar ständigt på de olika ut-lokaliserade linjerna, berättar Katarina, så det behövs verkligen två personer för att kunna betjäna alla.

Förutom samtal med studeranden håller hon kontakt med personalen på elevhemmen och de olika linjerna. Hon är en solig person som verkligen månar om att alla skall ha det bra och trivas.

– Från förr är jag van att göra allt själv men nu måste jag lära mig att avgränsa och lita på att de andra sköter sitt område. Jag inser att jag behöver trappa ner nu för dagen när jag går i pension är inte alltför långt borta i framtiden, konstaterar hon sakligt.

Rent praktiskt går hennes arbete ut på att skapa goda förutsättningar för de studeranden både under skolti-den och efter den. Katarina berättar om en lyckad lös-ning nyligen då hon tillsammans med socialarbetaren och nätverkspersoner ordnade en lägenhet åt en manlig studerande och hans tidigare praktikplats blev till en arbetsplats för åtminstone ett år framåt.

−Alla kontakterna ger så otroligt mycket, säger Ka-tarina Kattilakoski och hennes leende vittnar om äkta glädje.

När en studerande har gått ut skolan hjälper Opima Åminnevägen denne i gång men det är inte för resten av livet, poängterar kuratorn. Det finns andra resurser i samhället som tar vid sedan. Arbetet med att bygga upp kontakter till dessa startar redan under studietiden.

Under det sista året börjar man tillsammans med den studerande blicka framåt inför den dag när skolan slu-tar. Målet är klart uttalat: Att hitta ett jobb och ett gott boende.

19

Katarina har en hälsning till alla elever som hon kom-mit i kontakt med under alla dessa år:

– Jag hoppas du har hittat din plats i livet. Har du inte det kan du söka nya vägar. Det finns nya möjlig-heter, nya utbildningar och nya kurser. Du kan alltid ta kontakt med oss om du funderar på något.

Så här glad är Katarina kura­torn allt som oftast.

20

Den sanna historien om Marko och Sanna

När studeranden kommer till Nykarleby är det mycket som är nytt. Man får nya vänner, man bor på ett nytt ställe och man får nya lärare. Alla lär sig nya saker de inte kunnat tidigare och mognar och växer som männis-kor. Och det kanske händer att man hittar någon man tycker extra mycket om. Så går det för många. Så gick det för Marko och Sanna Vuorsalo.

Idag bor de i Åbo, som är Sannas hemstad. De jobbar på samma ställe och har lovat varandra att dela med och motgångar, precis som prästen frågade dem den 30 juni 2007 när de gifte sig en vacker sommardag. Bröl-lopsresa tog dem till USA ett år senare, där Marko har flera släktingar.

Arbetsdagen tillbringar de på Flätan, Kårkullas enhet i Åbo centrum. Där deltar de i de olika arbetsuppgif-terna som utförs där. Sanna har ibland dagar då hon åker till Pargas för att på Omsorgsbyrån hjälpa till på kontoret med renskrivning och att ordna papper.

Markos passion är datorer och det händer sig att han får göra service på dem och han har ett hopp om att inom en nära framtid få mera av det slags uppgifter. Det skulle passa honom ypperligt med den utbildning han har.

Historien om Marko och Sanna som ett par började på Optima Åminnevägen när Marko gått ett år där. Då kom Sanna dit som ny studerande. En tid senare sade det ”klick” och de fann varann. När Marko var klar med sina tre år fortsatte han efter en paus till Optima Paul Hallvarsgatan, även kallad Handelsinstitutet. Ef-ter avlagd examen med titeln datanom flyttade han se-dan tillbaka till Sannas lägenhet. Det första året som de

21

var gifta var de särbo, de bodde på skilda håll eftersom Marko studerade i Jakobstad och Sanna jobbade i Åbo men de umgicks under helgerna.

Nu får de vara tillsammans dygnet och året runt. Se-naste semestern var de en tid vid Markos familjs stuga ute vid havet i Ekenäs och midsommar firades vid San-nas föräldrars stuga i Ingå.

Marko räknar upp sina intressen vilka är musik, datateknik och det senaste: fotografering. Sanna säger sig gilla att sköta hemmet mest. De motionerar tillsam-mans genom promenader i det vackra parkområdet där de bor intill Kuppis. Gamla skolvänner träffar de på fester som senast vid Kårkullas jubileumsfest och via Facebook där de håller kontakt med dem.

Nyförlovade.

22

De funderar på nyttan de haft av att ha gått i Optima i Nykarleby och ett par saker dyker genast upp. Sanna säger att hon fick en bredare utbildning genom att få prova på olika ämnen. Hon hade provat på merkonom-utbildningen ett tag före det men hoppade av den.

– Man kan ju alltid fortsätta någon gång om man vill, resonerar hon.

Marko ser idag att åren gav mera mognad, stabilitet och bättre tålamod. Han hade tid att utveckla sin talang i musik genom gitarrlektionerna han tog vid Jakobstads konservatorium.

– Just nu funderar jag på att hitta ett band och pla-ner finns redan tillsammans med min bestman från vårt bröllop, Lassi. Han är Sannas systers pojkvän och han spelar också gitarr, berättar Marko.

De har bägge pension men hoppas på lönearbete.– Det skulle underlätta livet med lite bättre ekonomi,

konstaterar de med en mun. Lägenheten de bor i är en enrummare. Och ganska liten.

– Visst vore det roligt med en lite större lägenhet men just nu går det inte. Å andra sidan är området så trevligt att vi vill inte flytta härifrån, säger de medan de ser på varandra.

Hjälp med allt det byråkratiska pappersarbetet får Marko via en intressebevakare. Sanna och Marko har också varsin stödperson vilka de träffar regelbundet.

– En gång i veckan ses vi ett par timmar. Vi sysslar med olika saker. Motionerar, tar en kaffe, går på bio kanske, alldagliga och vanliga saker. Det bästa med stödpersonerna är att få bolla sina tankar med dem. Det är de bra på, utbrister paret Vuorsalo samtidigt. De är bra lyssnare bägge två, det är Markos och Sannas åsikt.

Liksom alla gifta par har också Vuorsalos vissa ri-tualer i sitt liv. Vilka är då Markos och Sannas? Svaret kommer direkt:

23

– Det är ”Min morgon” på Fst 5 som är vår grej! Vad gäller maten har de en metod som går ut på att

Sanna väljer och Marko gör. De skrattar bägge åt den kommentaren och det blir inte riktigt klart om det är sant eller ej. Det som är sant är att de tycker att det är gott att vara två. De har kompisar som är väldigt ensamma och helst bara stannar hemma. Marko lägger till att han vet hur det känns.

– Så var det för mig när jag bodde i Jakobstad, säger han tyst.

– Men nu är det flera som ringer och vill prata med dig och få råd av dig, lägger hans hustru till samtidigt som hon lägger armen runt honom.

Trots att livet inte alltid serverar det man önskar ger Marko och Sanna ett intryck av att vara överens och nöjda med livet i stort. Lösningen med den något trånga lägenheten är inget problem. Liksom många kvinnor har Sanna har lösningen klar:

– Vi skaffar fler hyllor från Ikea!

Paret Vuorsalo.

24

Kristina Kullas-Norrgård har världens bästa jobb

Mycket vatten har runnit i Nykarleby älv sedan Kristina Kullas-Norrgård kom till dåvarande Yrkesträningssko-lan år 1994 som lärare för den nystartade köksgruppen. På den tiden hade skolan tre linjer. Kristina fick börja läsåret i nytt kök med utsikt över älven. Hon fick inreda köket och skapa en helt ny linje för den var den första av sådant slag i Finland.

Sedan dess har hon utbildat sig till speciallärare, fått nya uppgifter och kallas idag för utbildningsledare.

Hon kommer på en händelse som beskriver jobbet på ett enkelt sätt:

−En ny elev frågade henne en gång när hon var i deras klassrum vad hon gör i skolan. Ser till att alla mår bra, svarade en annan elev. Den förklaringen tycker Kristina stämmer och fortsätter:

− Jag har ansvaret för den pedagogiska ledningen och ser till att det praktiska arbetet löper och har hand om organiseringen av många saker och koordinerar nätver-ken till samarbetspartners.

Kristina stortrivs med att ha många järn i elden sam-tidigt. Ett av järnen är uppgiften med att personalen och de studeranden skall få utvecklingsmöjligheter och känna tillfredsställelse med arbetet.

Undervisningen har hon inte helt slutat med. Ettorna får ta del av hennes kunskaper i undervisningsköket och där lär hon sig att känna dem för de kommande åren på Optima.

Hennes jobb är till en viss del säsongsbetonat. Under hösten handlar det om att komma igång på alla verk-samhetspunkterna, det handlar om schemaläggning och

25

Kristina är med och drar riktlinjer för resurseringen av linjerna inför inkommande läsår.

En naturlig följd av att skolan har växt är också att den administrativa delen blivit större. Till först var det rektorn Sixten Snellman som ensam skötte om kanslist- och sekreterarjobbet. Han var den som hanterade räk-ningar och annat som hörde till kontorsjobbet.

Sedan fick skolan en kurator och senare en halvtids-kanslist.

Idag har skolan en heltidskanslist, heltidskurator, ko-ordinator och också en utbildningsledare som har en överblick över allt det som hör till skolan. Och framför allt för att blicka framåt.

−Vilka är kraven på personalen fem år fram i tiden, är en fråga som vi jobbar med nu, säger utbildningsle-daren som väljer att se det som en utmaning, inte som ett problem, att behålla den goda nivå skolan har och fortsätter:

−Det tycks vara så idag att de gravt funktionshin-drade har det ganska bra men de med mindre svårighe-ter, till exempel lindriga psykiska problem blir i kläm.

−Hur ska de få det bättre inom den grundläggan-de yrkesutbildningen och hur hittar vi en balans i hur mycket integreringen får ta, är en av frågorna.

Jag har ett hjärta för de som inte mår bra i den grund-läggande yrkesutbildningen, konstaterar Kristina Kul-las-Norrgård. Många av dessa har relativt små problem och dem borde man kunna hjälpa, anser hon.

Kristina Kullas-Norrgård är en person som brinner för sin sak: de studerandes bästa och hon vill få andra att brinna. Att vara den enda svenska skolan inom detta område är en fördel anser hon och känner sig stolt över att få jobba med specialundervisning.

−Kontakten med föräldrar som ger oss sitt stora för-troende att jobba med deras ungdomar i ett tätt samar-bete gläder oss alla inom Optima Åminnevägen. Nät-

26

verksarbetet där jag har möjlighet att aktivt arbeta för vår målgrupp i olika sammanhang, att varje studerande skulle hitta en utbildning där de rätta kraven ställs och att varje studerande skulle ha möjlighet att utvecklas och lyckas, det ger mig min arbetsglädje, säger hon.

−Vi har faktiskt en speciell atmosfär här i skolan. En revisor som nyss gjorde ett besök här lyfte i revisions rapporten fram speciellt en mening: ” En motiverad och engagerad personal” , berättar utbildningsledaren med ett leende.

Hon räknar snabbt upp några saker som är önskvärt om man tänkt sig jobba här. Förutom rätt utbildning behövs det en lösnings-orienterad inställning. Personer som är problem-orienterade skulle inte trivas. Men bör vara flexibel till max, eller så blir man det. Att kunna se lösningarna och söka nya lösningar är en fördel. Stress-tålighet behövs, dagen blir ofta inte sådan som man planerat. Men tack och lov är perso-nalen en mångfald med många olika personligheter , sä-ger hon nöjt och säger i samma an-detag att hon har det mest spännande jobb hon kan tänka sig.

Utbildningsleda-ren håller tät kon-

Kristina gör så alla mår bra.

27

takt med de övriga utbildningsledarna på andra stadiet inom Optima.

Det är en klar fördel att alla speciallärare inom Op-tima känner till Åminnevägens utbildning. De har alla jobbat i huset kortare eller längre tid. De hittar, känner igen och fångar upp de studerande som nu går på van-liga linjer men som skulle må bra av en annan nivå på utbildningen. Med andra ord: De hjälper studeranden att hitta rätt nivå på undervisningen enligt den utbild-ningstrappa Optima har att erbjuda.

Optima Åminnevägen har all orsak att vara stolt över det kvalitetscertifikat som hänger i rektorns rum. Cer-tifieringen innebär att skolan ger en viss garanti på den utbildning den ger och att personalen hela tiden jobbar med ständiga förbättringar där hänsyn tas till de stude-rande. Optima Åminnevägen var först med att utveckla ledningssystemet och nu har det spridit sig till övriga inom Optima.

Många är de projekt som fötts vid Optima Åminne-vägen, idag växt till sig, lever med i utvecklingen och mår utmärkt.

Utbildningsledaren lägger ner hela sin själ och hela sitt hjärta i sitt jobb. Hon poängterar att vi alla får vara olika och det gäller både personalen och studeranden.

Kristina Kulla-Norrgård föregår själv med gott ex-empel på en person som engagerar sig och lever med. Hon tycker att man vi kaffebordet ska få säga hur man har det. Släpp ut det bara så finner vi en lösning på det tillsammans, är hennes tips.

28

Att bo på internat i Nykarleby

Håkan Sundqvist jobbar på boendet som heter Åm-innevägen, det som ligger alldeles intill skolan. Huset är modernt och snyggt designat och har varit ett hem för många ungdomar från hela vårt land.

−Vi som jobbar på skolans två boendeenheter, Åm-innevägen och Hjortrongränd ser sidor av de stude-randen som inte skolans personal ser. Vi är med dem på deras fritid under eftermiddagar, kvällar, nätter och morgnar. Vi umgås mycket tillsammans, säger Håkan och får medhåll av Nina Kristola som delar detta skift med honom.

På boendet tränar man på dagliga rutiner, att vara matdejour, hålla tider och sköta sitt rum och sin per-sonlig hygien.

Som alltid när det gäller att bo tillsammans gäller det att anpassa sig och ta hänsyn.

−De är bra på det, konstaterar Nina. Och nämner att personalen är mycket samspelt med samma målsätt-ning men metoderna och personligheterna är givetvis olika.

− -Alla lägger sig helhjärtat i blöt för våra ungdomar och belöningen är att se glädjen hos studeranden när de får uppleva saker de tycker om.

Sammanlagt fyra personer jobbar på vardera elev-hemmet med kvällsskift och nattskift dit morgonpasset hör. Av personalen är två män och sex kvinnor.

Hjortrongränds elevhem ligger på tio minuters pro-menadavstånd från Optima Åminnevägen i ett område med egnahemshus och skogen intill. Precis som på Åm-innevägens elevhem jobbar här tre kvinnor och en man,

29

fördelade på olika skift.

Maire Gädda och Lillemor Wiklund jobbar denna dag. På helgerna är man ensam.

Lillemor som bör-jade för 11 år sedan är den senaste nyan-ställda vilket vittnar om att de som job-bar här trivs.

− Numera finns en lägenhet ute på stan. I fjol bodde tre pojkar där och det fungerade fint då, säger Håkan.

− Ibland ham-nar studeranden att flytta in tillbaka om de inte klarar av det

men det är ingen panik, de har fått prova och då vet vi vad de klarar av när de går ut skolan, funderar Hå-kan. Vi tränar ju för det kommande livet och vi ser det inte som ett misslyckande utan en möjlighet att ha fått pröva på. Vi provar på någon annan lösning om inte detta fungerar. Målet är att de studerande ska må så bra så möjligt. Alltid!

Varannan helg håller elevhemmen stängt, då åker alla hem.

Personalen är överens om att det måste inte vara pro-gram hela tiden, de studerande kommer att ha liknande tid i framtiden och hamnar att sysselsätta sig själva och att klara av att vara med bara sig själv.

Håkan med cykel.

30

Att allt inte bara är solsken är självklart. Håkan har tvingats sätta skarpa gränser med studeranden också. En pojke hade mycket svårt med sitt temperament un-der innebandykvällarna. Håkan var tvungen att med-dela att han får inte delta på ett tag på grund av sitt olämpliga uppförande. Pojken förstod det.

Tre veckor senare när det var spelkväll frågade Hå-kan om han nu ville komma med.

– Nej, inte ännu, svarade han. Nästa gång kom han med. Håkan såg hur han kämpade med att lägga band på sig när han mest av allt hade lust att slänga klubban i väggen och skrika rakt ut. När ledaren visslade av och det var slut kom han fram till Håkan och kramade om honom hårt .

− Jag levde ett halvt år på det, säger Håkan rörd. Att se hur pojken ansträngde sig för att hålla kontroll över det dåliga beteendet och lyckades med det var något jag aldrig glömmer. Sådana episoder hjälper en att orka i arbetet, när man ser att det lönar sig att orka sätta gränser, för deras egen skull.

Flera av studeranden har det kämpigt på olika sätt. Att passa in i en grupp, hålla sig till reglerna är inte lätt om man tidigare inte gjort det. Håkan tänker tillbaka på tidigare studeranden och gör en reflektion:

−Det är de pojkar som vi har haft de svåraste du-sterna med, de som har krävt mest energi och tålamod som håller kontakten med oss ännu idag, åtta- tio år senare. Så visst har tiden här betytt något för dem, av-slutar Håkan innan han behövs ute på gården där två pojkar väntar på den utlovade cykelturen in till staden.

– Vi försöker under åren här lära dem att klara av ett självständigt liv i samhället med allt vad det kräver i form av social kompetens. Vissa beteenden accepteras helt enkelt inte i samhället så varför skulle de accepteras här då, är personalens filosofi, sagt med Nina Kristolas ord.

31

I detta nu är det 13 ungdomar på elevboendet Hjort-rongränd just nu. Åtta studerande bor inne på grupp-hemmet och fem i lägenheterna. Första året bor elev-erna i det gemensamma boendet grupphemmet. Senare kan de flytta ut till ett mera självständigt liv i tränings-lägenheter allt eftersom de blir vana med det.

−De som flyttar till träningslägenheterna hjälper vi också med det dagliga livet, berättar Lillemor. Under året på gruppboendet lär vi känna dem ordentligt och att veta vad de behöver hjälp med. När de senare bor i en träningslägenhet är det enkelt för dem att komma in och fråga om olika saker. Och de är också välkomna in till gruppboendet på kvällarna.

Maire poängterar att tryggheten är viktig.−Den första tiden sitter vi ibland på sängkanten och

lyssnar. I början följer vi med dem till skolan och hem igen så att de säkert hittar. Samma gäller dem som flyt-tar till en träningslägenhet, de får det stöd de behöver,

Hjortron­gränds boende på vårutflykt.

32

säger hon och upprepar hur viktigt det är med trygghet för att kunna lära sig nya saker.

Personalens välbefinnande sköts om med regelbund-na möten med rektor eller någon annan av personalen från skolan på Åminnevägen.

−Vi pratar av oss, bollar idéer och funderar på lös-ningar.

Personalen försöker undvika stress på boendet. Sko-lan tar energi och elevhemstiden ska vara en rolig tid.

−Du måste inte kunna allt, brukar jag säga åt dem, berättar Maire som anser att det ska få finnas en elev-hemsperiod i deras liv. Det är kanske första och sista gången som de får vara med om något liknande. Att ha vänner så nära intill och få nya vänner. Man behöver inte fylla alla kvällar med aktiviteter, säger hon vidare. Just nu har vi få ungdomar här för de äldre är på LIA och då har vi planerat att ha mycket tid tillsammans med de nya och lära känna dem ordentligt och vilken hjälp de behöver.

Att boendet är populärt hör personalen ofta från föräldrar. De studerande vill fort tillbaka efter en helg hemma har de berättat. Väskan börjar packas redan ti-digt på söndagsmorgonen.

−Det är ungdomarna som lär oss mycket av det vi vet och kan. Det tänker jag på varje avslutningsdag, sä-ger Maire.

Vi säger ofta att vi går också i skola, den bästa vi någonsin gått i, avslutar Lillemor och Maire.

33

Från Nyland till Österbotten

Markus Henriksson kommer gående över gårdsplanen med sin kännspaka svarta gitarrväska. Han går in till Kårkulla arbetscentral i Åivo som ligger nära Karleby. Glada hälsningar utbyts mellan dem som arbetar där och Markus. Någon konstaterar: Det är dags nu?

− Javisst, säger Markus, sommarlovet är över och idag ska jag få träffa Mimmi igen.

Mimmi är en ung dam som har en medfödd cp-skada och downs syndrom och inte kommunicerar med ord. Hon är en av de personerna som på sätt och vis varit med och fört Markus från lågstadievärlden till Optima Åminnevägen.

Markus Henriksson har sina rötter i Borgå. Där bör-jade hans yrkesverksamma liv, sedan vidare till Helsing-

Markus. Nylands gåva till Optima.

34

fors som lärare i olika lågstadieskolor och småningom till skolföreståndare i Brändö lågstadieskola. Han hade på sidan av det många andra uppdrag, bland annat som ordförande för lärarföreningen och var aktiv inom poli-tiken tills olika vändningar i livet förde honom upp till Österbotten. Där blev det lärarjobb i Villa lågstadium i Karleby. Livet gick på i samma spår och Markus stod ut med det. En eftermiddag hittade han en lapp på sitt arbetsbord: ”Måste gå till ett möte. Kan du ta hand om Mimmi en lektion på eftermiddagen? Du har en hål-timme då såg jag. Tack, Kika.” Det var specialläraren som fått förhinder. Glädje var inte känslan Markus då upplevde. Snarare en känsla av hjälplöshet. Vad ska jag göra med Mimmi? frågade han kollegerna. Du kan väl spela gitarr och sjunga för henne föreslog en.

−Så jag spelade gitarr och sjöng sånger för henne och så var den timmen över. Men något i mig hade rea-gerat på det jag såg i Mimmis blick. Det var hennes stora glädje över att få höra musik och att jag satt intill henne och sjöng. Det var ordlös kommunikation vid detta första möte med Mimmi på tumanhand. Hon ta-lar inte, jag vet inte om hon förstod mitt tal men vi fick

Musik med Mimmi.

35

kontakt. En djup kontakt, så riktig och så äkta att inga ord behövdes, minns Markus.

−Efter denna första ofrivilliga timme gick jag till fö-reståndaren och sade att den här timmen kan jag bra hålla varje vecka!

Livet gick vidare. Mimmi for vidare från Villa skola, Markus blev kvar. En dag tog en vän till Markus kon-takt med honom. Han hade hört att Optima Åminne-vägen sökte en timlärare för ett läsårs vikariat. Vännen, som kände till skolan och kände Markus och visste om hans många talanger såg här en möjlighet till ett lyckat samarbete. När Markus fick höra om det var han inte så ivrig över förslaget. Enda kontakten han hade haft med ungdomar med speciella behov var i Villa skola och de elever som integrerats i undervisningen där.. Så kom han ihåg att han som 16-årig varit med ett veckoslut på Kårkulla och hjälpt fysioterapeuten. Sådant här kunde vara en god sak att jobba med, hade han då tänkt.

−Med min gedigna utbildning och med god kunskap om hur människor fungerar, hur ska jag få användning för det och få människor att må bra, var tankar som dök upp nu, flera år senare, minns Markus.

Dessa tankar plus minnet av musikstunderna med Mimmi gjorde att han kontaktade rektor Sixten Snell-man. Sixten uppmanade honom att skicka in en ansö-kan, han gjorde det och blev kallad till en intervju en tid efter det. Efter den var han fortfarande tveksam om det han gjorde var riktigt klokt. Så kom nyheten: Han hade blivit vald.

− Jag visste ingenting om Optima eller andra stadiet över huvudtaget. Då jag träffade Rabbe Ede, direktören för Optima en gång under en körövning och frågade vad han sysslade med förklarade han det mycket enkelt för mig men jag fattade inte det helt ändå. Allt detta med andra stadiets utbildning och Optima var ett totalt nytt område för mig, skrattar Markus vid minnet.

36

−Skillnaden är att i detta jobb kan man inte ha ett sådant tempo som jag var van vid. Jag upplever att det viktiga är att studerande hittar sin nivå och blir sedda, funderar Markus nu inne på tredje året på olika utbild-ningsenheter inom Optima.

Från att ha verkat på tre ställen det första året har hans område utvidgats till att pendla mellan fem olika enheter:

Optima i Terjärv, tidigare Hantverksskolan, Optima Paul Hallvarsgatan, det som kallades Handelsinstitutet, Optima Lannäslund, Optima Åminnevägen i Nykar-leby samt Optima Torgarevägen i Kronoby är hans ar-betsplatser detta läsår. Men Markus ser det inte som ett problem utan som en utmaning och en sak som håller honom alert.

− Jag är trött men lycklig på eftermiddagarna för jag hamnar vara så skärpt hela tiden. Som klasslärare kän-de jag mig mera som en informatör. Jag serverade infor-mation på löpande band som eleverna skulle ta till sig. Det var få riktiga möten med eleverna utom på raster. Nu har jag fått ta ner tempot flera gånger, konstaterar Markus Henriksson idag. När man kört huvudet i väg-gen några gånger genom att inte ha vetat hur en stude-rande fungerar lär man sig det. Att man inte behöver räcka till för hela världen men nog för de som är nära, studerande, har jag lärt mig nu.

Markus funderar vidare på vad som är viktigt och kommer på några saker:

Alla studerande behöver få bli sedda, de behöver få vara sig själva och utvecklas i sin eget takt till det de har kapacitet till.

– Jag försöker hitta det de är intresserade av och hjäl-pa dem nå det. Det är en stor lycka att få se när bitarna faller på plats och alla är lyckliga och mår bra, säger Markus.

37

– På min uppgift som speciallärare ser jag som så att jag får vara viktig för någon annan. Att jag kan hjälpa med teoristöd för de studerande. Hela Optima Åminne-vägen jobbar på samma sätt: Lösningsorienterat. ”Vad är du bra på?” är alltid infallsvinkeln vid möten med studerande och dennes familj.

Det Markus planerat för Optima Lannäslunds Hem-serviceklass i år är en speciell kurs. Den kallas ” Det självständiga livet” och bygger på att presentera vad samhället bjuder på och förväntar sig av en när man blir vuxen. Som föreläsare på kursen kommer inbjudna experter på olika samhällsområden att bjudas in. En pensionerad länsman, en bankman och flera andra har lovat ställa upp och dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter .

Vid Optima Åminnevägen kommer Markus att en dag i veckan hålla en kurs som innehåller drama och musik under en tillvalsperiod. I Optima Paul Hallvars-gatan är han i en dag i veckan med dem som han kallar standardstuderande.

−På det sättet ser jag hela spektret och börjar väl känna till en del om Optima vid det här laget, säger en man som ser lycklig ut och erkänner att han är det.

Han är ingalunda ensam speciallärare. Det finns ett team på totalt fem som betjänar studerande vid de olika enheterna.

Taxin med Mimmi kommer och det blir en stor över-raskning för henne att Markus är den som tar emot henne denna morgon. Vi som ser på kan inte undgå att se hur Mimmi strålar upp och blir ivrig. Orden med vilka Markus beskrev deras första möte dyker upp ;

”En djup kontakt, så riktig och så äkta att inga ord behövs.”

38

En sändarskola

Kerstin Åstrand-Hedman är rektor för Mussor skola i Vasa. Den skolan är en så kallad sändarskola varifrån det varje år kommer nya elever till Optima Åminnevä-gen. Mussor skola är en grundskola för barn med sär-skilda behov i åldrarna 6 till 17 år. De tillämpar en 11-årig läroplikt.

−Flera av våra studeranden har provat på att inte-greras först. För dem som det lyckas väl för hör vi inte av men om det inte går vägen kommer de hit. Detta sker även från högstadiet, berättar Kerstin Åstrand-Hedman under en av vårterminens sista skoldagar.

−Vi kan dessutom erbjuda det som vi kallar påbygg-nadsgruppen. Den kan elever välja att gå i ett eller två år till efter högstadiet. Man söker in dit och vi har märkt att de flesta önskar att få gå två år till, konstaterar rek-torn

Alla av hösten blivande Optimaelever i Mussor skola går påbyggnadsgruppen och bor hemma, Mussor skola har inget internatboende så eleverna bor hemma.

Förutom undervisning på plats fungerar Mussor skola även som ett specialpedagogiskt kompetenscenter och är inkopplade med 30 andra verksamhetspunkter och skolor vilka de varje vecka handleder i olika under-visningsfrågor. Det geografiska området ligger mellan Sideby och Karleby och även på olika sjukhus i Vasa ordnar Mussor skola undervisning.

I Kerstin Åstrand-Hedmans personal finns det cirka 30 personer inom undervisningspersonalen. Från den allra första tiden när Optima Åminnevägen startade har Kerstin haft kontakt med skolan och känner väl till den.

39

−De allra första åren på vår skola var jag enda lära-ren tillsammans med ett par skolgångsbiträden, kommer hon ihåg. Idag är det över 100 elever vi har kontakt med per vecka så skolan har växt ordentligt. Vi har många manliga skolgångs-biträden som jobbar här sedan tiotals år. Då är inte lönen det viktigaste i ditt jobb, eller hur? säger Ker-stin.

Optima Åminnevägen är så gott som alltid det första alternativet för elever från påbyggnadslinjen och så har det varit i flera år.

−Vi vet att elevers över-gång från vår skola till Optima Åminnevägen alltid gått bra, konstaterar Kerstin Åstrand-Hedman. Med åren har vi fått en rutin som går ut på att klassen förbereds genom att vi gör ett besök där tillsammans. Och så kommer den vanliga processen med enskilda dagar och övernattning till senare.

−Alltid när vi träffar elever som går eller gått vid Optima Åminnevägen har de bara haft gott att berätta om den.

Hur ser framtiden ut för Mussor skola? −Elevantalet fortsätter att växa, vi har en bra ut-

bildad och mycket motiverad personal så den största utmaningen är att större utrymmen behövs snart. Och mera ändamålsenliga också. I takt med att vi växer i antalet elever för varje år ryms vi snart inte längre här, säger rektorn.

Ett diplom som heter duga.

40

Ifall det finns något som rektor Kerstin Åstrand-Hed-man vill kalla för sin kungstanke så är det att alltid se till barnets bästa. Olika lösningar passar olika barn och det gäller oss i vår skola också. Vi har alltid det för ögo-nen, påpekar hon.

När hon säger att hon aldrig vill ha ett annat jobb tror man henne. Hon utstrålar energi och målmedve-tenhet och engagemang som kunde hålla en mindre by igång.

På väggen i hennes arbetsrum hänger den kanske finaste utmärkelse en person kan få, ett diplom gjort av några elever. ”Till världens bästa rektor”. Det säger allt.

I påbyggnadsgruppens klassrum pågår en lektion i samhällskunskap. Tillsammans med läraren Eivor Strömdal går de igenom den lokala dagstidningen och händelserna i den. Sedan går man över till att hålla en lektion i finska i mycket vardaglig och praktisk form.

Av den här klassen, som om några dagar skiljs åt, fortsätter tre studerande till Optima Åminnevägen och två till Optima Korsnäs.

Malin Rönnblad, 19 år är på väg till Optima Åm-innevägen i Nykarleby till hösten. Där känner hon från förr en studerande som går på tvåan, en klasskamrat från ifjol.

−Det blir bra att få komma till Nykarleby säger hon. Och kul också!

Nya skolan är redan bekant sedan hon under vår-terminen fått vara på prov där och också övernatta på boendet. Allt gick bra, säger hon glatt.

Nu är det bara att tillbringa sommarlovet hemma på Björkö, i skärgården utanför Vasa och sedan blir det skolstart i en ny omgivning i Nykarleby. Då blir det att bo hemifrån i veckorna och det ser Malin också fram emot.

41

Påbyggnadsgruppens studeranden har valt att efter nionde klassen gå ett eller två år till innan de går vidare till följande studier. Under den tiden hinner en ung män-niska bli mera mogen och redo för nästa steg. Alla de som slutar i år har sina följande studieplatser klara.

−Vi har vårt fokus på praktiskt arbete så mycket som möjligt, förklarar Eivor och det betyder att vi ock-så tar oss ut i samhället för att bekanta oss med det som finns där. Påbyggnadsgruppen satsar även en hel del på undervisning i hushållskunskap och i boendeträning, sådant man behöver kunna senare i livet.

Eivor Strömdal känner till Optima Åminnevägen ge-nom besöken de gjort där. Hon anser att påbyggnads-

Eva med på­byggnadsgrup­pen i Mussor skola.

42

gruppens studerande är redo att gå vidare efter två år. De längtar efter det, nu skall de vidare.

−Att bo borta i veckorna och komma hem till vecko-sluten är ett bra första steg i processen ut från föräldra-hemmet, anser Eivor.

Som sina ledord nämner hon att kunna se varje elevs behov. Vad behöver de för att klara sig i livet, är frå-gan som alla vid Mussor skola ställer sig och jobbar på med.

− Jag känner mina studeranden väl efter två år och är nöjd med livet som specialklasslärare, säger Eivor. Detta är min första arbetsplats och att få jobba med påbyggnadsgruppen känns mycket meningsfullt.

Eivor Strömdal är den sista länken på påbyggnadslin-jens studeranden i denna skola. Hennes elever försvin-ner ut i stora världen efter två år tillsammans. Känns det vemodigt?

−Lite grann, medger hon. Men som lärare känns det tryggt att skicka dem till Optima. Jag vet av erfarenhet att de blir väl omhändertagna där, säger Eivor.

43

Kökshjälpslinjen i Pargas

Detta läsår kunde man kalla Kökshjälpslinjen i Pargas för ”Herrarna i köket”. Sju unga män snyggt klädda i proffsiga kökskläder är i full gång med lunchen. Å andra sidan består personalen av damer så det jämnar ut sig.

Kristina, Kisse, Nilsdorff-Sainio är ansvarig lärare se-dan starten för 13 år sedan. Med sig har hon Camilla Sjöblom som också varit med hela tiden minus mamma-ledigheten ett år och Lena Granström som är relativt ny, började hösten -08. Denna linje är den första som Op-tima Åminnevägen startade upp utanför Österbotten.

Från Kisses arbetsrum har man en fin utsikt över en park, en havsvik och en båthamn. Hotellet i Pargas som huset kallas efter tidigare hyresgästen ligger vackert till och det är bara en sak som Kisse har att säga om utsik-ten:

– Om man bara hade tid att sitta här och titta ut! Mest jobbar vi ju praktiskt i köket och där trivs jag.

Linjen startade först i anslutning till arbetscentralen och flyttat hit några år sedan när lokalen blev ledig. Omändringen av lokalen planerade Kisse tillsammans med sin man. Hotellet äger hela fastigheten och Optima är hyresgäster här.

Hon är något av en pionjär i Kökshjälpsbranschen, Kisse. Idag finns det mycket färdigt material men de första LL, lättlästa, recepten skrev hon för hand. Sedan skaffades en elskrivmaskin och nu har hon givetvis en dator. Även på denna linje har det individuella beaktats. Kisse visar en mapp med recept där bilder ersätter ord för en elev som behöver det. En annan klarar av att läsa och följa instruktioner i en text som är i lättskriven form. Det hittas alltid en lösning.

44

Kisse ser på avslutningsfoton från 12 års tid och börjar minnas namn på ungdomarna och flera lyckliga berättelser dyker upp. Nyligen träffade hon en tidigare studerande på bussen och kvinnan berättade att hon nu jobbat sex år på ett och samma daghem. Fortfarande håller tidigare studerande kontakt och berättar om sina liv för Kisse via telefonsamtal, brev och kort.

Det som är så viktigt för alla specialskolor, nätverket till samhället intill, är i goda händer här. Kisse är en tidigare Pargasbo som nu bor i Åbo. Kontakterna finns kvar.

− Jo, det är inte många ställen där jag behöver pre-sentera mig och jag ser var elever skulle passa på LIA, konstaterar hon. Jag vet att i dessa tider kan inga fö-retag ta en extra person till och ensamma klara av att handleda, de behöver hjälp med det. Då har vi personal som är redo för det.

Kisse planerar denna dag veckorna 44 till 48 när de studeranden skall ut på LIA. Första gången brukar vara på Pargas arbetscentrals kök och det är ett bra ställe, där förstår man dem. Sedan är nästa steg att göra LIA ute i samhället. De studerande har varit bland annat vid Kårkullas kök och Fiskeriskolans kök, men också i butiker och plockat upp varor.

– Det kan också vara flera olika platser som de stude-rande cirkulerar mellan, det har Kisse erfarenhet av som en fungerande lösning.

−När vi håller på med det dagliga arbetet och ruti-nerna ser vi hur de studerande utvecklas, säger Kisse. De blir smartare rent praktiskt, som man behöver vara i ett kök.

Året tills hon kommer att gå på pension är närmare än året när hon började. Hon har varit Optima trogen sedan starten för 13 år sedan och det märks i hennes lugna och erfarna sätt med herrarna i köket. Kökskil-larna jobbar på och lunchen är snart färdig. Assisten-

45

terna har sina uppgifter och Kisse vandrar mellan de olika kockarna, ger ett handtag där, bjuder på ett upp-muntrande ord här. När man ser det undrar man om inte många förutom en utbildning också fått en extra-mamma i henne?

Kisse med två av herrarna på Pargaslinjens kökshjälpslinje

46

Yrkesförberedande i Pargas

Det är svårt att tänka sig en vackrare miljö för en skola än den där Optima Yrkesförberedande i Pargas finns. I den kuperade naturen och intill havet, en bit från Par-gas centrum ligger det gula huset som inhyser ett av de senaste tillskotten i Optima familjen. I samarbete med Axxell verkar linjen här sedan år 2008. En ansvarig lä-rare, en timlärare och två skolgångsbiträden delar på utbildningen av de sex studeranden. Tre av de studeran-den talar inte själva men förstår tal och tecken.

Det är måndag morgon och timläraren Teemu, med en bakgrund som barnträdgårdslärare, har samlat elev-erna kring sig. Helgens händelser gås igenom och de studerande berättar vad de gjort. Sedan följer en koll på vad som står i dagstidningen. Teemu håller också lektioner i skapande ämnen på denna linje och pendlar mellan Optimas bägge linjer i Pargas. På kökshjälpslin-jen undervisar han i teoretiska ämnen.

I rummet intill är klassassistenten Sussi Björkfors i gång med att göra en tavla som beskriver en arbetsupp-gift åt en av de studerande som inte läser men tar in information via bilder.

− Jag har tidigare jobbat bland annat vid Åbo Aka-demi med projektverksamhet, berättar Sussi Björkfors. Stor arbetsmängd, korta avtal och att alltid leva under tidspress blev för mycket en dag. Efter att ha gått in i väggen ville jag göra något helt annat. När jag var till-baka igen såg jag en annons om en ledig plats här som klass-assistent. Nu är jag det, säger hon förnöjt.

Sussi var med från starten 2008. Likaså skolgångsbi-trädet Per-Olof Haglund och ansvarige läraren Martina

47

Nyberg-von Hellens. Teemu Viljanen, timläraren, är det senaste tillskottet.

Sussi Björkfors jämför sina tidigare arbetsplatser och den nuvarande.

− Jag har jobbat på många ställen i mina dagar men aldrig upplevt ett så gott personalbemötande som när jag började vid Optima.

−Att allt individualiseras här är bra, säger hon och fortsätter räkna upp goda saker:

−Vi är viktiga för studeranden märker vi. Sex tim-mar per dag umgås vi intensivt. En liten personalgrupp gör att vi kan fatta snabba beslut. När som helst kan vi hålla ett mikro-möten runt bordet. På två minuter kommer vi på en lösning. Okej, ibland kan det ta tre minuter, medger Sussi. Och detta arbete suger inte kraft

Gruppsamling en morgon vid Pargas Yrkes­förberedande linje.

48

ur mig utan ger energi. Jag skulle aldrig byta tillbaka längre.

Av de studeranden kommer de flesta från Åboland och två från Nyland. De som behöver ett boende får plats på internatet intill som sköts av Kårkulla.

Kommunikationsträning är en stor del av undervis-ningen. De tre som inte har ett talat språk tränas i att kommunicera bland annat genom att de lär sig att be om saker med hjälp av bilder. Social träning får alla och en del av det sker via bespisningen som ligger intill i en annan byggnad där de äter tillsammans med Axxells studeranden.

Martina Nyberg- von Hellens är ansvarig lärare vid Yrkesförberedande linjen i Pargas. För henne var steget till lärare inom Optima inte stort.

− Jag jobbade inom Kårkullas dagverksamhet i när-mare 15 år innan och kände till Kökshjälpslinjen. När jag såg annonsen om jobbet ville jag sadla om och sökte jobbet och fick det.

Martina är glad för de goda resurser som finns inom enheten. Det hjälper att förverkliga många saker i deras skola.

−Läget intill Åbolands Folkhögskola har fungerat bra men vi är en ganska lång bit från Pargas cen-trum.

I de nära framtidspla-nerna finns en flytt in till Pargas. Där skulle de bli grannar med Kökshjälps-linjen och det ser alla fram emot. När de finns i centrum kommer den sociala träningen att bli enklare. Det blir också ett lyft för de studerande

Martina Nyberg­von Hellens, lärare.

49

i och med närheten och samarbetet med kökshjälpslin-jens studerande .

− Jämfört med mitt tidigare jobb på arbetscentralen har jag nu mera planering på programmet och ett klart mål: Att de studeranden ska lära sig nya saker och ut-vecklas, beskriver Martina sin dag.

−Vi ser inte alltid deras utveckling lika bra som för-äldrarna. Vi blir ibland överraskade när vi får respons av typen: ”Men han har ju börjat kommunicera och bli-vit mycket mera självständig.”

Martina konstaterar att de är ett samspelt personal-team nu. Alla var nya första terminen och det var en spännande tid, minns hon. De är överens om att olika elever behöver olika system under dagarna.

Martina konstaterar att lösningen med att bo i Åbo och jobba i Pargas fungerar bra.

−En halv timmes arbetsväg gör gott. Man hinner varva upp på väg till jobbet och varva ner på hemvägen, säger hon och fortsätter med de tänkvärda orden:

−Man måste dra gränser för vad man klarar av i den betydelsen att inse vad jag som lärare kan påverka och vad inte. Det jag inte kan påverka, varför grubbla på det?

50

Anki Sundqvist, arbets-konsulent och koordinator

Till Ankis arbetsuppgifter hör att handleda elever, hitta rätt stöd, ha kontakter till arbetsgivare och till Arbets- och näringsbyråerna. Rent praktiskt betyder det att göra övergången från yrkesutbildning till arbetslivet så smidig som möjlig. En arbetskonsulents uppgift är att stöda människor i att hitta, få och behålla ett arbete.

Anki arbetar i huvudsak med treorna, de som går på skolans utlokaliserade linjer; Bilservice och Hus-och hemservice i Jakobstad, Kökshjälpslinjen i Kronoby och Naturbrukslinjen i Vasa. Det innebär att Anki som oftast inte sitter i Nykarleby utan man hittar henne kan-ske i Jakobstad eller Vasa.

Anki har också fungerat som ansvarig då Optima- projektet OptiMera2 har utbildat arbetskonsulenter i metoden Arbete med stöd. Deltagarna i utbildningen har kommit från hela Svenskfinland.

−Så min uppgift är att hitta rätt arbete med rätt stöd för studeranden som går ut skolan, säger Anki. Att få vardagen att fungera är utmaningen.

Därför behöver Optima arbetskonsulenter, det är de som ska ge våra elever det stöd som de behöver då sko-lan slutar och arbetslivet tar vid.

De arbetskonsulenter som nu genomgått en utbild-ning i metoden Arbete med stöd ska ta hand om våra studerande på deras hemorter.

Hennes jobb kan innebära att åka med en studerande till en arbets- eller praktikplats och där komma överens med arbetsgivaren om hur de vill ha det. Anki kan rent konkret lära eleven uppgiften så som arbetsgivaren vill ha den utförd. Hon kan göra upp en lista på punkter,

51

steg-för-steg instruktioner, vad som än krävs för att få det att fungera.

– Vi vet att arbetsgivaren har varken tid eller resur-ser att satsa på inskolning. Men om de vill så hjälper vi gärna arbetsgivaren med att strukturera arbetsupp-gifterna. Elevens förmågor och kunnande stöds och tas fram så att arbetsuppgifterna utförs till arbetsgivarens belåtenhet.

−En arbetskonsulent kan ge stöd åt företagen och klienten på en mycket praktisk nivå. Arbetskonsulenten är förtroendekapitalet tills klienten får sitt eget skapat, säger Anki

Utmaningen är att hitta rätt ställe med rätta männis-kor. Realistiska mål är viktiga och Anki vill alltid vara ärlig om vad som är elevens begränsning och vad som är elevens starka sidor.

Högst på önskelistan har Anki Sundqvist en sak:

Att det i framtiden skul-le vara möjligt för hennes klienter att ha ett lönear-bete förutom pensionen. Att de skulle få en riktig lön för det arbete de gör och att pensionen skulle anpassas därefter. Det sys-temet finns i flera länder redan, kanske det en dag blir verklighet i vårt land också, säger Anki hopp-fullt.

Anki arbets­konsulent

52

Naturbrukarna i Vasa

Det är måndag. Studeranden samlas med lärarna för att ta itu med en ny skolvecka och veckans program gås igenom. När det är klart går man iväg till sina respek-tive arbetsplatser.

Kent Lundqvist tar sin grupp ut, de skall reparera ett staket på skolområdet. Maria Blomberg styr stegen till ett lager där ettornas program denna förmiddag är att vika ihop kartonglådor som snart skall fyllas med hös-tens skörd. Mikael Rönnqvist, specialyrkeslärare som han är, skall hjälpa en studerande från Yrkesakademin och Susanne Wiik har pappersarbete att ta hand om.

Det som var ett gammalt, slitet radhus till en början har nu förvandlats till en fungerande skollokal. De sju studeranden som började det första året startade från noll med allt vad gäller yttre glamour, enligt läraren Mi-kael.

– Det var inte mycket till skolutrymme när vi kom hit. Lite i taget renoverade vi stället. Vi rev tapeter och målade. Möbler letade vi efter på ladugårdsvinden, skrattar han vid minnet.

Historiens allra första början är att det fanns två specialklasser för studerande med särskilda behov på Svenska yrkesinstitutet, nuvarande Yrkesakademin. Klasserna fanns i Brändö och Gamla Vasa. Linjerna var inte ekonomiskt lönsamma och lades på is. Samtidigt togs kontakt med dåvarande Yrkesträningsskolan och föreslog att de kunde starta upp en ny utlokaliserad ut-bildning i Gamla Vasa.

– Följande steg var att vi funderade fram vad som kunde behövas. Vi, det var rektor Sixten Snellman, ut-bildningsledaren Kristina Kullas-Norrgård från Optima

53

Åminnevägen och jag som då var lärare vid Yrkesaka-demin, minns Mikael idag.

– Naturbruk var svaret vi kom till. Det låg i tiden och så körde vi igång. Men in-tresset för lantbruk, skogs-bruk och trädgård var inte så stort bland första grup-pen. De sex pojkarna och en flicka var mera tekniskt intresserade och ville skru-va maskiner, kommer han ihåg.

På Naturbrukslinjen til-lämpas samma koncept

som de övriga utlokaliserade yrkesutbildningarna inom Optima Åminnevägen. Här plockar man också in lärare från den närliggande skolan Yrkesakademin i olika äm-nen som rör lantbruk, skogsbruk och trädgård och de studerande bor på samma internat som YA studeranden gör.

En läsning av verksamhetsberättelser från åren ger en uppfattning om det utbud som de studeranden fått vara med om. Många intressanta saker; motorlära, betong-gjutning, kraftöverföring, lantbruksteknologi och hy-draulik har utforskats i närmiljön men man har också besökt olika mässor, fårfarmer, en Highland cattle-farm och Junkkaris fabriker i Härmä. En smed har hållit smideskurser, de har jobbat med olika projekt utanför skolan; tömt växthus i Pörtom, huggit skog i Palvis och arbetat i Kodials växthus i Singsby.

Under LIA perioder har de studerande varit på allt från Smeds bilskrot till Wasa Teater och Roparnäs öpp-na daghem.

Kent och elever fixar staketet.

54

Vi tror på öppna dörrar och har haft många besök under året bestående av praoelever, auskultanter och ett flertal utländska gäster, konstaterar personalen.

De fyra som bildar personalen, Mikael Rönnkvist, Kent Lundqvist, Maria Blomberg och Susanne Wiik dis-kuterar sina roller som de vuxna bland dessa ungdomar. Samtalet glider in på ämnet auktoritet. Det konstateras att bara för att man är lärare har man inte automatiskt auktoritet och de studerandes tillit. Man måste förtjäna förtroendet. Har man det, då kan man ställa krav.

De fyras samlade erfarenhet visar att en del stude-rande har brist på förtroende för lärare eller vuxna på grund av dåliga erfarenheter.

– De har kanske blivit svikna av vuxenvärlden och då måste vi bevisa att vi är trovärdiga, att de kan lita på oss, säger Maria och de andra nickar instämmande.

Det blev en sen kväll igår för oss på internatet, berät-tar en av de studerande. Tv-spelandet gjorde att man glömde gå och lägga sig i tid. Det är väl inte så farligt

Modern cowboy.

55

tycker personalen. Det goda är att de nya studerande var tillsammans med de äldre för första gången en hel kväll och halv natt. Det blir till ett bra gemensamt min-ne ska ni se, säger Mikael.

Mikael Rönnkvist har ett stort intresse för sitt jobb och ett hjärta för ungdomar som behöver lite extra hjälp. Som speciallärare blir man lite av försvarare för ungdomar som har det svårare, konstaterar han.

Dagsläget är gott men det Mikael hoppas på och ef-terlyser är fortbildningar för dessa studerande, det sak-nas helt för specialelever.

Var de före detta studerande finns idag kan Mikael svara på i några fall. En är postutdelare, han har alltså ett lönejobb, en jobbar på ett åldringshem som vakt-mästarens hjälp där han har nytta av sitt körkort. En flicka arbetar på ett dagis och en annan studerar vidare till kock, räknar han upp.

En av årets studerande tittar in och svarar villigt på några frågor. Han berättar att högstadiet var jobbigt. Hade huvudvärk jämt med allt ljud omkring. Här är det lugnt och inte lika mycket läxor och lärarna har mera tid för en, säger han. Framtiden? Helst jobba som bil-mekaniker, att skruva gillar jag men att bygga går också fast jag har lite dåligt tålamod med det, medger han. Tålamod kommer med åren tröstar personalen honom.

Maria, ålänningen som landat i ÖsterbottenEfter flera års vikarierande som gymnasielärare i

kemi vid Vasatraktens skolor ville Maria Blomberg byta bransch. Hon sadlade om till trädgårdsmästare genom vuxenstudier, jobbade sedan i lugn takt i växthus där hon med egna ord fick ”träna sin egen självdisciplin”. Där föddes också en längtan tillbaka till studerande men inte gymnasiet. Tre egna söner gjorde att lärararbetet på den nivån inte längre kändes lockande.

−Så en dag ser jag en annons där man söker en hand-ledare till en naturbrukslinje! Natur, trädgård. Passar

56

mig utmärkt, tänkte jag, sökte och fick jobbet, berättar Maria glatt.

De studerande som var på Naturbrukslinjen det året som hon startade var en grupp som var utmanande.

−Men jag har en son med funktionshinder, så myck-et av det jag rent instinktivt gjorde rätt det året satt i ryggraden sedan tidigare. Jag visste hur vi skulle nå var-andra, säger hon.

Marias stora intresse som ung var hästar, och speci-ellt de hon kallar ”krångelhästar”. Under flera års tid hade hon en svårhanterlig häst. Till sist vann hon dess förtroende.

− Jag var den stabila, den som hade koll på läget och hästen kunde lita på det när jag stod ut tillräckligt länge. Då förändrades dess beteende, berättar Maria.

Hon drar en parallell till studerande med speciella behov:

−Många av dem har inga hållbara vuxenkontakter och har inte upplevt en vuxen som orkar med dem. Vi ska vara just de vuxna för dem.

Gruppen av vuxna vid Naturbrukslinjen är en väl-fungerande grupp. En studerande kom en gång med en spontan kommentar om personalen:

”Du Maria, du e precis som en mamma. Micki, du e som en pappa. Kent e farfar!”

Personalen håller skrattande med om att den studerande haft en skarp blick. Maria och Mikael som är im-pulsiva och spontana balanseras av Kent som är saklig och lugn.

−Och Susanne står för ömheten och tålamodet, lägger de till.

Vilket bra team!

Körglädje!

57

Världens bästa skola

Det är snart sexton år sen morgonen när min dotter Sofia första gången steg över tröskeln till Yrkestränings-skolan i Nykarleby. Men varken hon eller jag kommer nånsin att glömma den dagen.

Sofia hade haft en tung höst. Hennes små epileptiska anfall hade kommit oftare, hon hade magkatarr sen hon slarvat med maten och druckit Coca cola istället och hennes astma hade blivit värre sen hon lossat mögliga höbalar i stallet där hon fick hjälpa till sen hon blivit klar med utbildningen till hästskötare. Hela tillvaron gungade.

Då fick vi höra om skolan i Nykarleby där en plats hade blivit ledig vid vårterminens början. Sofia hade gått i olika skolor Svenskfinland runt, hon ville inte börja i ytterligare en och motvilligt lät hon sig övertalas att ta tåget upp till Österbotten och åtminstone ta en titt på skolan där.

Grön i ansiktet av migrän och illamående och obehag vandrade hon i rektor Sixten Snellmans spår när han visade oss runt i skolan. Slutligen hamnade vi i rektors-kansliet.

– Är det ytterligare nånting du vill fråga om, sa Sixten till Sofia som inte hade öppnat munnen på hela tiden.

Då såg Sofia upp för första gången. Surmulet stirrade hon på Sixten och sa:

– Hur länge måste man gå i den här skolan?Sixtens svar kom ögonblickligen:– Man behöver inte ens börja här!Hur det nu kom sig så beslöt Sofia trots allt att stan-

na kvar. Det fanns 28 elever i skolan denna vårtermin 1995, bara åtta av dem var flickor. Sofia ville börja på verkstadslinjen, där gick inte en enda flicka utom hon.

58

Hon fick ett eget rum som nån termin senare byttes mot en egen liten etta på Hjortrongrän-den. Och när den första förskräck-elsen väl var över trivdes hon som fis-ken i vattnet. Hon fick många kompi-sar och glömde helt bort att hon inte alls ville gå i flera skolor. Stämningen var god och Sixten och lärarna hade en förmåga att ta hand om alla eleverna, lugnt och bestämt se till att det varken gick att krångla sig ur sånt som kändes svårt eller motbjudande eller att skaffa sig fördelar och linda nån runt lillfingret – här var alla jämställda och lika mycket värda som de personligheter de var. Alla hade ett förståndshandikapp, någon hade en hörselskada el-ler epilepsi som Sofia, flera hade Downs syndrom eller något slag av rörelsehinder. Ingen behövde känna sig av-vikande eller annorlunda, alla accepterades just som de var, glada eller lättstötta, hjälpsamma eller långsamma, livliga, oroliga, lugna, fantasifulla. Sofia märkte vilka hon kom bäst överens med, vem hon skulle undvika, vem hon kanske kunde ge en handräckning.

Allra bäst trivdes Sofia vid datorn och i verkstaden. Och alla tre vårarna hon gick i skolan bar det av till Stafettkarnevalen i Helsingfors därifrån laget det tredje året hade en vandringspokal med sig som fick sin slut-giltiga plats i Nykarleby.

En av de bästa av alla de goda sidorna i skolan var personalen som gav sig tid att sitta ner och prata om

Märta och Sofia.

59

kvällarna. Sofia som är en nattuggla passade på att tassa över och krypa upp i soffhörnet när de flesta av kompisarna ren hade lagt sig, då var det dags att lufta alla funderingar som trängdes i huvudet och få lugna och kloka svar att grubbla vidare på.

Bland de oförglömliga replikerna den där första mor-gonen i Nykarleby var Sixten Snellmans konstateran-de:

– I den här skolan slutar ingen som inte har en ar-betsplats.

Det lät som ett skämt mitt i värsta nittiotalsdepres-sionen när inte minst ungdomar utan arbetserfarenhet hörde till de största grupperna av arbetslösa – för att inte tala om unga människor med funktionshinder. Men tro det eller inte: Sofia fick småningom jobb på Svensk Ungdoms kansli i Helsingfors där hon har varit sen dess.

Just nu finns det lite moln på himlen – elektroniken har tagit över största delen av hennes arbetsuppgifter och det börjar vara dags att hitta ett alternativ. Hästar-na i Brunakärr är fortfarande Sofias stora fritidsintresse men som arbetsplats är stallet inte idealiskt för henne. Många tentakler är ute, vi hoppas på det bästa.

Sofia tänker ofta tillbaka till åren i Nykarleby, hon brukar säga att det är den allra roligaste tiden i hela hennes liv. Precis som de flesta av kamraterna hade hon gärna fortsatt i skolan hur länge som helst.

Det allra viktigaste bland allt det hon fick lära sig och uppleva där är känslan att hon och alla de andra är ovärderliga och unika människor. Att de duger och är bra och bäst just precis sådana som de är.

Hurra för Yrkesträningsskolan Optima! Allt gott nu och i framtiden!

Märta Tikkanen

60

Längst söderut på Optimakartan

Yrkesförberedande linjen i Ekenäs firar 10 års jubileum samma år som Optima Åminnevägen firar 25. Så ser ut-vecklingen ut inom Optima. Nya enheter startas upp på olika orter i Svenskfinland. Att det blev Ekenäs år 2000 berodde på att ett behov fanns och Optima Åminnevä-gen svarade på det.

Som så ofta är fallet handplockades personalen till den nya linjen. Daniel Ehrnstén som är ansvarig lärare har ett förflutet som handledare på Kårkulla. När han blev tillfrågad svarade han ja. Så hittades de övriga i personalen och idag har Yrkesförberedande linjen i Ekenäs sju studerande, fyra skolgångsbiträden plus lä-raren Daniel.

Idag känner folk i Raseborgsnejden till linjen bättre och bättre tack vare reklamen. Öppet hus tillställningar, tidningsartiklar och radioreportage har gett synlighet och elevtillströmningen har varit god.

−Lika många som slutar på våren kommer till varje höst, konstaterar Daniel.

Linjens utrymmen på Stationsvägen är ett tidigare kontorsutrymme som nu gjorts mera ändamålsenligt med individuellt anpassade rum. Det finns möjlighet att vara enskilt eller i smågrupper allt efter behov.

Efter tre år på den Yrkesförberedande linjen skräd-darsys fortsättningen för de studerande. Här kopplas arbetsplatskonsult Carina Enberg vid Kårkullas om-sorgsbyrå in för att hitta det som bäst passar var och en bäst.

– Alla framtidsmöjligheter beaktas, säger Daniel. Nå-gon vill kanske fortsätta studera, det kan vara ett bra

61

alternativ. Just nu har vi en ti-digare elev uppe i Nykarleby vid Optima.

De tre åren i skolan är en mognadsprocess för föräldrarna också. Tyvärr finns det en sorts skam kvar i sam-hället över dem som har ett han-dikapp, medger Daniel.

– Vi upplever att vi ibland får hjälpa föräldrar-na inse sitt barns nivå. Barnet kan

ha kapacitet till en högre nivå än föräldrarna trott eller så kan det kan vara tvärtom. Då hamnar Daniel och de övriga att fungera som sanningssägare. Det kan svida ibland, vet han av erfarenhet.

På Ekenäslinjen har inga studerande en personlig as-sistent. Alla cirkulerar veckovis och det gör att inget, åtminstone inget uttalat, favoritskap uppstår åt något håll. De fyra skolgångsbiträden Mari Viklund, Sandra Orre-Westerlund, Eva Nilsson och Susann Ringsén sä-ger att systemet fungerar bra.

−Vi vill vara en så verklighetstrogen bild av samhäl-let som möjligt och där finns ju variation så varför inte också här?

−Här är alla dagar olika, inflikar Sandra. Vi planerar dagen som sedan ofta blir annorlunda än planerna men

Baka, baka kaka.

62

den blir alltid bra. Upprepning är vägen till inlärning. Vi gör saker tillsammans och om och om, igen och igen och igen tills de sitter där.

Varifrån får man tålamod till det?Alla skrattar och enas om att det kommer via gener-

na.−Och sedan växer den, lägger de till. Vår belöning är

att se studerande lyckas med det vi övat.Utan trygghet kan man inte ta emot, är de anställdas

filosofi. Och en struktur i vardagen behövs och reglerna gäller.

Daniel diskuterar mycket med sin grupp med de tre unga männen om vad det är att vara kompis, att bli vuxen och handikappmedvetenhet. Saker som det kan-ske inte är så lätt för föräldrar att diskuterar med sina barn.

Bollen i hinken.

63

−Vi har mycket bra diskussioner och vi tränar sam-tidigt på gruppdynamik, säger Daniel. Vill man lägga en etikett på ämnet så kan det vara ADL som betyder Anpassning till Dagliga Livet. Han fortsätter:

−Vi vill att de studeranden upprätthåller sin teori-kunskap i mån av möjlighet men vi satsar mycket på ADL vilket de har nytta av senare i livet.

Bland årets studerande finns tre med synskador. Hur har ni anpassat er till det?

−Bland annat genom att vi har köpt handledning av blindskolan i Helsingfors, svarar Daniel. Vi har försökt anpassa utrymmen att bli lämpliga för dem.

Samtidigt som han berättar detta pågår en träning med två av de synskadade där de med skolgångsbiträ-dens hjälp trappar upp och ner längs en trappa och släpper ner en boll i en hink. En stund senare fortsätter övningen med att de sitter med en ur personalen och kastar bollar i en hink.

−Detta är en ADL-övning, säger Susann Ringsén men också en övning i tillit. Att du kan lita på att vi inte låter dig ramla omkull i trappan.

Samma kväll skall Yrkesförberedande linjen i Ekenäs hålla en föräldrakväll. Daniel och pojkarna han i hans grupp jobbar med att bakar en kaka i köket. Det skrat-tas och skojas. Att bagare är glada är ingen kliché utan en verklighet. Åtminstone här.

64

65

Optimas medarbetare i Ekenäs

Carina Enberg är arbetskonsulent i Ekenäs sedan två år. Hon har gått en utbildning i Vasa som Optima / Opi-mera står för. Anki Sundqvist fungerade som ledaren för gruppen och Carina har bara lovord över kursen.

Carinas koppling till Optima Åminnevägen är att hon fungerar som handledare för elever som gör sin LIA i Raseborgstrakten. Och det slutar inte där. Efter skolan söker Carina jobb åt de studeranden och hjälper dem och arbetsgivaren att komma igång.

– Just nu har jag 16–17 personer som jag regelbun-det handleder, berättar arbetskonsulenten Carina. Flera av dem har studerat vid Optima i Nykarleby men är hemma härifrån.

Hur realistiskt är det för hennes klienter att få ett lönejobb?

– Tyvärr, säger Carina, med de dåliga tiderna blev det svårare. Men att ha ett lönejobb är inte allt. Att få en löne-ersättning är det som är lösningen för de flesta. Det är känslan av att ” jag behövs på jobbet” som är viktigt för unga. Den som inte har ett arbete hamnar lätt utanför. Att ha ett jobb att gå till handlar mycket om den sociala samvaron.

Carina har många kontakter i nejden tack vare fören-ingsuppdrag i olika styrelser och att hon tidigare varit klasslärare i många år. Arbetet börjar ge resultat och Carina har märkt att arbets- och näringsbyrån små-ningom börjar inse fördelarna med att samarbeta med andra organisationer.

På många arbetsplatser finns det enklare jobb med några timmars insats per vecka. Fick man företagarna

66

att förstå att det är gratis att anställa en person med stöd så skulle det säkert bli en större efterfrågan. Rätt person på rätt plats är en ”vinna-vinna” lösning för alla parter, konstate-rar arbetskonsulen-ten.

Till arbetsgivaren hör att denne skall ha en stödperson som kan kontakta Carina vid behov efter att in-körningsperioden är över. Det kan vara en annan anställd som är villig att ta sig an det. Någon egentlig utbildning be-hövs inte, intresse och rätt inställning räcker.

Arbetskonsulenten Enberg har märkt att de som har personer med särskilda behov anställda förstår det bra och inser fördelarna.

Carina hoppas att budskapet sprids och hon har ett gott exempel:

−En flicka som gick ut Axxell hjälpte vi med att få jobb på en bensinmack i en stad intill. Hon lönejob-bade ett år där och så ville hon studera vidare inom Optima. Hennes chef ringde en dag upp mig och sade att om jag har någon ny så ska jag höra av mig. Nu har vi en ny flicka där, berättar Carina glatt. Och hon har flera klienter på väg ut nu. Arbetskonsulenten Carina har den övergripande blicken över läget och anser att detta är bara början ännu på något som kan bli hur bra som helst.

Carina jobbar med jobb för studeranden.

67

Allt är givetvis inte bara solsken hela tiden. Det som är obekant, annorlunda och nytt möter motstånd. Ca-rina minns en händelse där hon kontaktades av ett fö-retag för att arbetskamraterna inte klarade av klienten, som de uttryckte sig. Gruppen diskuterade läget med arbetskonsulenten och resultatet blev att klientens tim-mar minskades och lugnet återställdes.

−Jag vill lära känna mina klienter, deras styrkor och svagheter genom träffar och samtal för att minimera ris-kerna för nya misslyckanden, förklarar Carina Enberg. Klarar de av jobbet kan man utöka det efterhand.

Carina är stationerad på omsorgsbyrån i Ekenäs. Hon är den enda i Ekenäs som sysslar med arbete med stöd. I frågor kan hon alltid vända sig till en arbetskonsulent i Helsingfors eller till Anki i Nykarleby och i huset i Eke-näs finns hela teamet hon kan bolla tankar med.

– Varje person jag möter är en unik individ. Jag vill ge dem möjligheter till ett meningsfullt liv. Nu upplever jag att många är öppna för att komma ut i arbetslivet och jag hoppas att företagen tar emot dem i större ut-sträckning snart.

68

En fars funderingar

Fabian Grönholm kommer emot i korridoren med ett stort leende och hälsar med en varm handskakning och en kram. Han är sig precis lik. Vi har inte setts på flera år och nu träffas vi i hans pappa Christoffers arbetsrum i Svenska Folkskolans Vänners hus på Annegatan i Hel-singfors. Det är några år sedan Fabian gick ut Optima Åminnevägen. Hur påverkade skolåren i Österbotten en nylänning som Fabian?

−Det var första gången i sitt liv som Fabian fick rik-tiga vänner, konstaterar pappa Christoffer och man kan se hans stora glädje. Det gav Fabian en alldeles ny livs-kvalitet.

Pappan får ett bekymrat och ledset ansiktsuttryck när han berättat om de svåra tiderna i Fabians liv. Det var under högstadietiden som sonen verkligen fick känna på vad mobbning är. Flera gånger satte sig Christoffer i bilen för att snabbt rycka ut när Fabian blivit utsatt för mobbarnas elakhet vid busshållplatsen eller i staden på väg hem från Stens skola i Esbo. Man kan känna smärtan hos en förälder som hamnar att se sitt barn i en sådan situation. Fabian stiger upp och går bort till ett annat bord för att hämta ett glas läsk. De känslomäs-siga ärren finns kvar även om det är många år sedan händelserna inträffade. Men en riktigt god vän finns kvar från skolåren i Grankulla, kompisen Daniel.

− Så lika lycklig som Fabian var över att få komma till en skola där han fick sina första riktiga vänner var vi för-äldrar. För ett par år sedan gick Fabians mamma bort men hon hann också glädjas över att Fabians liv tog en helom-vändning till det bättre, säger Christoffer Grönholm.

Fabian räknar upp de nya vännerna som han håller kontakt med idag ännu: Anton, Tobbe, Lina och John.

69

De finns alla i trakterna kring Borgå. Att han fick alla dessa nya goda vänner gjorde att han bytte ort, Ingå blev till Borgå. En som blev hans speciellt gode vän träf-fade han också under skolåren. Henne har han extra mycket kontakt med. Nicole Gustafsson heter damen och Nicole och Fabian jobbar idag på samma ställe, Ar-betscentralen vid Ågatan i Borgå. De bor nära varandra och är förlovade sedan augusti 2005.

−Vi kom precis hem från en resa till Disneyland i Pa-ris, berättar de ivrigt. Vi åkte bil hela vägen tillsammans med Christoffer, fortsätter de.

−Nicole tycker inte om att flyga och jag hade lovat dem att vi ska besöka Disneyland en dag så vad gör man? 6000 kilometer på elva dagar blev det i slutet av maj. Utan att vi bokat ett enda hotell längs vägen. Och roligt hade vi varenda dag, skrattar pappan och ser med värme på det unga paret som ivrigt berättar om olika episoder under resan.

Att familjen Grönholm kände till Optima Åminnevä-gen har, igen en gång, en koppling till Märta Tikkanen. De är personligen bekanta och känner också Sofia och hennes livshistoria. Men en rent praktisk fråga dök upp för Fabians föräldrar:

−Ska vi kunna skicka honom ända till norra svenska Österbotten, säger Christoffer idag med ett leende och

Christoffer och Fabian Grön­holm, far och son.

70

frågar sig idag hur det kommer sig att avståndet mellan Helsingfors och Nykarleby verkar längre än avståndet mellan Nykarleby och Helsingfors?

Det första besöket i Nykarleby skingrade alla farhågor. Fabian var så positiv till skolan och studeranden där.

−Det var en vändpunkt för Fabian, säger Christoffer och Fabian nickar. Här skulle han få ett nytt och har-moniskt liv med nya vänner.

−Efter det första besöket var det ett enkelt beslut att söka om en studieplats där för Fabian när den tiden kom.

−Provdagarna gick också bra och det intryck vi fick av boendepersonalen på Hjortrongränd var alldeles överväldigande, säger pappan. Han räknar upp namnen på alla i personalen. Att han kommer ihåg dem efter alla dessa år är förunderligt.

−De är stabila och underbara personer, just vad ungdomar behöver och de är lika viktiga som undervis-ningspersonalen. Alla fördomar vi eventuellt haft sking-rades på en gång när vi mötte dem.

Första året hade Fabian sitt rum inne i gruppboendet. Andra året delade han och Anton en tvårummare med egen bastu i anslutning till boendet. Det tredje året när Anton avslutat skolan blev det Tobias som flyttade in med honom.

De starkaste minnen från dessa tre år i Nykarleby är alla de bra händelserna han fick vara med om: Ut-flykterna med boendet under de helger de var där och vardagskvällarnas samvaro, skolresorna och lägersko-lorna. Han poängterar hur bra det var med de små un-dervisningsgrupper som består av fem eller sex stude-rande per grupp.

−Att han hittade Nicole där är ju det allra bästa, läg-ger Christoffer till. Hon lyckades till och med få Fabbe att börja raka sig och använda rakvatten, skojar han och ungdomarna skrattar.

71

Tobias Fontell som bodde tillsammans med Fabian det tredje året hade stor betydelse för Fabians trivsel i Nykarleby. Tobbe spelar gitarr och tillsammans skrev de kärlekssånger till sina flickvänner.

Att det var allvar mellan Fabian och Nicole märk-tes första gången på en gemensam resa med tåg ner till Helsingfors. Christoffer steg på i Seinäjoki och hittade inte de unga två någonstans. Till sist gick han till res-taurangvagnen där de satt och höll varann i handen och såg inget annat än den andre.

−Klart att det fanns en viss tomhet hemma när Fabi-an som är det yngsta av våra barn var borta två veckor i gången, medger Christoffer Grönholm idag. Men den stora oron vi tidigare haft ifall Fabian skulle bli mobbad på stan som tidigare hänt i förra skolan, den försvann helt genom det intryck Optima Åminnevägen och den lilla staden Nykarleby gav.

−Att resorna kan kännas långa och på gränsen till det outhärdliga tycker många andra föräldrar säkert i början men Maj-Len och jag såg att det fungerar, konstaterar pappan. Allt är välordnat med en taxi som för och möter studeranden till och från Bennäs varifrån tåget avgår.

−Tveka inte att skicka ert barn till Optima, vill Chris-toffer säga till sist. Nykarleby är en mycket bra miljö för skolan!

Fabian och Nicole, pojk­ och flickvän.

72

Ett brev till Yrkesträningsskolan Optima

Jag har haft många förmåner under mitt liv. Inga av dessa förmåner har

gett mig ekonomiska vinningar, men alla har gett mig så mycket. En av

dessa förmåner var att bo på Kuddnäs.

Minns väl hur Östervall, grannen mot norr, omvandlades till en yr-

kesskola. Spännande. Under några år var jag alltså granne med Yrkes-

träningsskolan. Ända sedan dess har jag räknat mig som en vän av sko-

lan och gör det fortfarande. Otaliga är de besök i olika sammanhang

som jag fått göra på skolan.Fester på skolan. Öppet hus! Dagar då jag

fått besöka skolan med stadens eller mina egna gäster. Skolan har varit

och är något jag med stolthet leder mänskor till.

Så länge jag bodde på Kuddnäs var det en självklarhet att bjuda er

med på en vandring i granngårdens historia – en vandring in i Topelius

tid. Senare har jag haft glädjen av att se skolans elever på besök på Ny-

karleby Museum (Josef Herlers museum). En fröjd att se er sitta i sof-

forna och titta på föremål. Ta del av historia. Visst har vi skrattat gott

då någon av er iklätt er en hatt från museets samlingar. Blivit general

von Döbeln. Någon blivit en av borgarfröknarna med en solfjäder i

hand. Någon med ett par safariglasögon på näsan.

Vi har träffats under vintrarna på olika fester och tillställningar. Tea-

ter, konserter eller allsångskvällar. Men också möten i vardagen. Ge-

nom åren är det säkert hundratal av er som jag mötte om morgnarna

i Topelius-parken. Ni på er väg till er skola och jag på väg till min.

Det blev möten där vi bytte några ord – som riktiga mänskor gör. Alla

mänskor i vårt land gör det inte, men vi gjorde det.

73

Glada möten om höstarna då ni återvänt från sommarlov och jag

fick höra hur ni haft det på jobb eller lata dagar i Borgå, Ekenäs, Vasa,

Mariehamn, Helsingfors, Esbo, Jakobstad….ja listan kunde bli lång.

Jag älskade dessa möten där Svensk-Finland blev en verklighet. Det

finns!

Jag är naturligtvis stolt över min stad. Precis som jag hoppas att ni är

över era hemorter. Men nog har det glatt mig att om vårarna höra hur

ni med vemod lämnar Nykarleby. Hur Nykarleby har blivit en levande

del av era liv. Hur er studieort har funnit en plats i era hjärtan.

Har haft fina upplevelser både i Åbo, Helsingfors och Vasa då jag

promenerat längs en gata och plötsligt hört ”Bosse! Hej!” då jag mött

någon av er på era hemorter. Glada möten. Eller på tåget… Eller på

flyget… En gång vän – alltid vän!

I rum där politiska beslut görs har det alltid varit med stolthet jag

fått höra om er skola.

Med stolthet jag läst om er i tidningar, sett er på TV. Hört er med

stolthet berätta om er skola. Hört berättelser om hur det gått i livet.

Jag vet att det var många som gav mycken tid och mycken möda för

att övertyga samhället om att denna skola behövdes. Sänder alla dem

en tacksamhetens tanke. Jag tror ingen kunde ana vilken fin skola det

blev. Det känns därför riktigt roligt att till elever, fd elever, lärare och

skolans upprätthållare få skicka ett brev nu då ni jubilerar. Det är näm-

ligen inte alls svårt att vara ärlig då man skall tacka

er och gratulera er till fina resultat genom åren och

lyckönska er alla. Grattis!!

Bo Kronqvist

I vice ordförande i Stadsfullmäktige i Nykarleby

Fd granne

Vän för alltid!

74

Bengt på fastighetslinjen

Bengt Jåfs som har hand om fastighetslinjen vid Opti-ma Åminnevägen har en historia som privatföretagaren inom elbranschen. Han innehade ett vikariat vid Öst-erbottens Centralyrkesskola under tre år, fick mersmak för läraryrket och gick en lärarkurs vid Pedagogiska Fakultetet år 1991. En dag såg han en annons om att en vikarie söktes till dåvarande Yrkesträningsskolan i Nykarleby. Och resten är historia. Han brukar skoja med studeranden som slutar skolan att han får aldrig avgångsbetyg men han verkar inte ledsen över det.

När fastighetslinjen startade 1996 var det naturligt att Bengt Jåfs tog hand om den. Han kan detta med Bengt skyltar.

75

utearbete, uppväxt och boende på landet som han är. Med en utbildning inom elteknik och med speciallärar-examen omsätter han varje dag i praktiken det han kan och lär det vidare till de studerande och har också hand om gymnastiklektionerna. Bengt är en bra förebild för alla vad gäller att hålla sig i form, 60 år som han är.

Vad man gör på fastighetslinjen beskriver Bengt med följande ord:

−Det är många olika saker. Vi sköter bland annat om skolans avfallshantering. All avfall i form av plast, pap-per, metall och glas tar de studerande på fastighetslinjen hand om och sorterar. Vi gör utearbeten efter säsongen. Just nu är det lövkrattning och röjning bland buskarna vid älvstranden , berättar han. Arbete finns det gott om på utsidan. Snön ger oss också jobb.

Det senaste är postlådshus som är en ställning för en grupp postlådor. Det är beställningsjobb av privatper-soner. Fastighetslinjen studerande sköter om tillverk-ningen och monteringen, hela paketet.

Utrustningen vid fastighetslinjen är från alla tänkba-ra handredskap och elverktyg till en liten traktor med släp som finns för eleverna att användas. I den moderna bilhallen tvättas och städas skolans bil och övriga bilar och enklare service i form av däckbyten görs.

−Vi är en mobil grupp som fixar mycket saker i och utanför huset. Inför fester plockar vi ut stolarna och ställer i ordning rent praktiskt. I ett stort hus finns alltid småfix att göra. Linjen passar elever som vill röra på sig och vill kunna jobba självständigt.

Efter avslutad skolgång är det viktiga att hitta hand-ledare åt studerande som går ut i yrkeslivet. De som kan ge lite stöd och starthjälp, där är nyckeln till jobb för våra studeranden. För enkla jobb finns det hur mycket som helst av i samhället säger Bengt Jåfs.

Att göra rätt för sig med det man klarar av, är Bengts filosofi. Det vill han förmedla till de studerande.

76

Botniatrampet är ett evenemang som engagerar hela Optima Åminne. Ett cykeljippo på hösten som räcker två dagar, sträcker sig 100 kilometer och innehåller övernattning och många ”vara tillsammans stunder”.

Som den idrottsman Bengt är ligger detta nära hans intresse.

−Det är lika roligt varje gång att få vara med som arrangör, säger han. Vi har blivit ett samspelt gäng. Nu-varande och tidigare studerande deltar, plus att folk uti-från kommer med, berättar Bengt och visar upp skylten som ledarbilen utrustats med.

Bengt anser att det är självklart att alla i personalen har ett eget ansvar att sköta sin kondition.

−Motion ökar orken för jobbet och Optima sporrar oss med motionssedlar, alla hittar säkert en motions-form som passar.

77

Speciallärare inom grundexamen

Sedan 2009 finns en grupp på fem speciallärare vilka handleder studerande som behöver stöd inom alla Op-timaenheter.

Annica Finne har varit med sedan 1981 när hon bör-jade som yrkeslärare.

− Jag kommer ihåg att i mitten på -90 talet fick vi på Trädgårdsgatans enhet en resurs bestående av två tim-mar per vecka att använda för stöd till studerande med behov.

Från det har det växt till sig att idag inbegripa en fyra kvinnor och en man stark grupp. Annica Finne, Ul-rica Penttinen, Kethen Lindroos- Kung, Camilla Björk-Åman och Markus Henriksson är speciallärare inom Optima enheten.

Till deras ämnen hör de så kallade KEX ämnen, kom-pletterande examensämnen, vilka är finska, engelska, svenska, matematik och fysik.

Camilla Björk-Åman påpekar om lagen som tillkom-mit. Den säger att alla har rätt till en yrkesutbildning på andra stadiet. Hon finns på Trädgårdsgatan medan de övriga också reser runt bland de olika enheterna inom Optima.

Annica Finne ser hur skolgången har ändrat under hennes tid som lärare:

−Förr blev det avbrott i studierna om studerande inte klarade av skolan och inte fick det stöd de skulle ha behövt. Alternativet att gå om ett år togs sällan utan de valde att sluta, konstaterar Annica.

−Nu lyckas vi mycket bättre hjälpa dem att få en examen tack vare resurserna vi har. Samtidigt har lä-

78

rarna en större fostrarroll idag, förr var vi ämneslärare i huvudsak.

Det görs även ett förberedande arbete av kuratorn och speciallärarna som besöker sändarskolor på våren och får information om de kommande studerande. De ger också information till studerande om det nya syste-met de kommer till vid Optima.

−Vi strävar efter att studerande skall vara i sin egen grupp och vi kompletterar med det som behövs, säger Ulrika Penttinen. Annica tillägger att nästan varje block på Optima har en specialyrkeslärare, varav de allra fles-ta är behöriga.

– Varje vår, på avslutningen, finns det en liten sol-skenshistoria i varje grupp på scenen, konstaterar Ca-milla Björk-Åman. Den dagen kallar jag den stora lö-nedagen. Vi kan se deras glädje över avklarade studier och över att de fått vara kvar i skolan och kämpat sig till en examen.

Annica Finne gör en jämförelse med de första stu-derande som fick ta del av specialundervisningen och dagens studerande.

− Idag är de mera medvetna om vad de behöver, frå-gar efter hjälp och kan öppet berätta om sina svårighe-ter.

Camilla inflikar att läs och skrivsvårigheter är inget de skäms för numera. Det är en liten grej för dem och de berättar ofta tidigt på hösten om det inför klassen.

Annica minns en elev som högt deklarerade under hennes första möte med den nya klassen:

”Ja håks byri koma ti de tykelt ja!” Det sänkte trös-keln för de andra.

Det finns en annat dike. Att studerande har blivit invaggade i tron att skolan fixar allt och jag behöver inte göra så mycket. Det sker inte, konstaterar special-lärarna med en mun.

79

– Vi satsar på att de ska bli självgående, klara sig bra. På trean minskar behovet har vi märkt, fortsätter de. Tiden arbetar för oss, brukar vi säga.

Fördelen med studeranden på denna nivå att man ser slutet på sina studier. Efter åren här kan du gå ut i ar-betslivet om du vill och behöver inte studera mera.

– Bara du klarar den här engelskakursen så har du ingen mera engelska, brukar jag säga åt eleverna som haft det jobbigt med språket, säger Camilla. Det är en stor lättnad för dem.

Överlag är Optimas studerande mera motiverade ef-tersom de sökt hit frivilligt, säger de fem speciallärarna som alla anser att de har det bästa jobbet i världen.

Utbildningstrappa

Grundexamen m. Individuella mål eller BetygMål: Lönearbete

Yrkesutbildning GrundexamenMål: Lönearbete

Yrkesförberedande LivskompetensVerbal bedömning

Yrkesträning, Nykarleby, Kronoby och PargasBetyg, verbal bedömningMål Arbete med stöd

Bilservice Delar av Naturbruk grundexamen, Individuell nivåHus och hem grundexamen, delar av examenMål: Öppet arbete, arbete med stöd

Varje studerande har rätt tillundervisning på rätt nivå

Yrkesinrik

tad specia

lundervisning

80

Benny, snart kock

Varje gång man träffar en person som hittat rätt i livet är det alltid lika roligt. Benny Källström, en ung man från Korsholm, strax intill Vasa, är en sådan person. Han utstrålar en stilla glädje över att få en examen från kock i storkök våren 2011.

Han började sin utbildningen vid Optima Åminne-vägen i Nykarleby och avslutar den vid Optima Träd-gårdsgatan i Jakobstad.

−Matlagning har alltid intresserat mig, säger Benny mellan varven där han ordnar upp efter dagens pass i personalmatsalen vid Optima Trädgårdsgatan.

−När jag gick i högstadiet visste jag att jag ville bli kock. Men att direkt fortsätta till en yrkesskola kändes som ett för stort steg så jag valde Optima Åminnevägen och kökslinjen där först. De tre åren gav mig mera själv-förtroende och jag blev mera självständig också, berät-tar Benny.

En utbildning vid Optima Åminnevägen innebär ock-så flera perioder av praktik, kallad Lära I Arbetslivet (LIA) under andra och tredje årskursen. Benny gjorde en del av den vid Optima på Trädgårdsgatan och i stor-köket där. Han gillade det han fick vara med om och sökte sedan till skolan.

Nu är han inne på det tredje året, bor för sig själv i en lägenhet i Jakobstad under skolveckorna och sköter hela hushållet själv. Helgerna tillbringar han i Korsholm om det inte blir villaliv med pappa. Där fiskar de och Benny tillreder fisken. Hemma har han också en trädgård med eget växthus där han odlar tomater och vindruvor.

−Första året hade vi ettor Kaj Viking Wikblom som lärare, berättar Benny.

81

På frågan hur det var, ler han och söker ord för att beskriva sin lärare. Det blir till ett: Kaj är den bäste lärare jag haft!

−Han är alltid trevlig och hjälpsam och man märker att han bryr sig om eleverna men han ställer också krav. Sådana krav som man kan klara av om man anstränger sig, konstaterar Benny Källström.

Det andra året var tyngre, kommer Benny ihåg.−Vi fick många inlämningsuppgifter det året. De är

krävande och betyder mycket självständigt arbete. Jag

Benny med efterrätt.

82

klarade av det genom att bita ihop tänderna och ta itu med dem bara, minns Benny.

Åren vid Optima Trädgårdsgatan har gett Benny nya vänner som man tar en kaffe med under rasterna, job-bar sida vid sida med och umgås med dagligen.

Hans största intresset är matlagning. Att läsa recept på nätet, att se på kockprogram i TV är i huvudsak Bennys hobbyn.

Efter vårens examen ligger framtiden öppen. Benny planerar att söka jobb i storkök, möjligen i Sverige.

−Kock i storkök är min inriktning och det gillar jag mera än att vara alá carté kock. I storkök vet man unge-fär hur många matgäster som kommer. Alá carté är för stressigt, säger Benny.

− I morgon byter vi kök enligt vårt roterande sche-ma, berättar han. Och vi roterar också i våra uppgifter i de olika köken så att man får prova på alla uppgifter i ett storkök. Idag var jag efterrättskock och gjorde en passionsfruktfromage som jag började på redan igår, förklarar Benny.

Han redogör för alla skeden, från det första stadiet igår, med smältningen av gelatinet till dagens sista ske-de; dekorationen i choklad som gjordes precis innan efterrätten bars in. Han kan med rätta vara stolt över sin vackra och välsmakande skapelse. Och just efter-rättskock är det som han helst skulle vara.

Det sägs att människor som får skapa i sina jobb är lyckliga människor. Hur är det?

− Jo, jag är mycket nöjd med livet, konstaterar Benny Källström.

−Fattas det något då?Efter en stund av tänkande och tystnad ler Benny lite

och klämmer fram ett:−Kanske en flickvän i så fall...Läraren Kaj Viking Wikblom dyker lämpligt upp

medan han har en paus efter att precis ha njutit av lun-

83

chen de gjort med årets ettor. Han minns väl Bennys LIA period.

−Efter den fick jag frågan om han skulle klara Yr-kesskolan, minns jag.

− Ja det gör han, svarade jag. Och mycket väl också, han är duktig och vill lära sig saker. Mycket beror på en själv ”Var och en är sin egen lyckas smed ”.

Kaj har några principer när det gäller nya studerande vilka han tar emot varje år.

− Jag vill inte veta något om studeranden innan de kommer hit. De skall alla få börja från ett oskrivet blad. Jag har inga förutfattade meningar om någon. Alla får starta från samma linje och man får misslyckas, fortsät-ter Kaj. Om vi misslyckas brukar jag säga:”Det blev så här nu!”.

−Nästa gång brukar det går bättre. Var ska man få misslyckas och samtidigt lära sig något om inte i skolan, undrar Kaj.

Livskvalitet

Fritid

Arbete

Boende

84

Optimisten Sixten

Ett nytt skolår har börjat, det är fredag eftermiddag och rektorn Sixten Snellman har veckans arbete bakom sig. Framför ligger helgen och platsen där han kopplar av: Sommarstugan på Lysarholmen i Jakobstad.

I denna sköna miljö, som varit i familjens ägo sedan 50-talet när hans pappa skaffade det, tillbringar Six-ten det mesta av sommaren och en stor del av hösten också.

När Sixten Snellman idag funderar på hur det kom-mer sig att han är rektor för Optima Åminnevägen ser han i backspegeln och hittar en förklaring, ett möns-ter:

– Jag har alltid varit intresserad av människor, inte maskiner. Att kunna hjälpa människor att få ett bättre liv har alltid varit en av de främsta drivkrafterna, kon-staterar han.

Första arbetet var som handledare vid Lagmansgår-den, behandlingshem för barn och ungdom och året var 1979. Sedan tog han ett vikariat vid Yrkesskolan och under den tiden tog Kårkulla beslutet att överlämna det som då hette Yrkessträningsskolan i Yrkesskolan regi. Sixten Snellman anmälde intresse för att jobba där. Han kommer väl ihåg den första dagen

– Det var väldigt enkelt i början. Vi fanns i ett gam-malt åldringshem men jag gillade läget, att få jobba med bra folk som känner starkt för studeranden med speci-ella behov. Det skulle ha varit en svindlande tanke om man då fått se hur det ser ut idag, säger Sixten med ett skratt.

Under alla dessa 25 år har många nya saker fötts fram, en naturlig utveckling har skett och bitar har fal-lit på plats. Och det fortsätter.

85

Det gamla åldringshemmet finns idag kvar som en liten del av den stora helheten på Åminnevägen. Utrym-men är funktionella, moderna och av hög klass. Men ännu viktigare än fina utrymmen är de studerande och personalen anser rektorn.

−Vi har en verkligt bra personal. De är välutbildade, motiverade och trivs bra, säger Sixten på sommarstu-gans veranda. Vår personalomsättning är mycket liten, i år är det bara fyra som är nya av totalt 76 personer på Optima Åminnevägen och alla utlokaliserade linjerna inom Optimas yrkesinriktade specialundervisning.

Han ler när han kommer ihåg en händelse från tidi-gare denna dag:

− Jag hade en diskussion med en anställd vars vika-riat tog slut. Hon sade: ”Jag har hittills bara läst om teamarbete men ni har visat vad det är”.

− Det känns gott att få höra det av en som kommit utifrån och bara varit en kort tid hos oss, säger Sixten Snellman.

Hur får man en sådan personal?−Jag tror att bra kommuni-

kation, värderingar som man kan omfatta och gemensam-ma mål är det viktigaste. Att alla ror åt samma håll, säger Snellman och fortsätter:

− Den fina personalen till våra olika enheter hittas ge-nom att jag vid intervjutillfäl-let brukar diskutera om vilka grundvärderingar de har.

Metoder och tekniker kan man lära sig medan grundläg-gande värderingar ligger gan-ska rotade, säger han och läg-ger till att en av de viktigaste

86

egenskaperna är att man måste vara äkta. Ungdomarna känner direkt om de som jobbar med dem tycker om dem eller inte.

På väggen i sitt arbetsrum har rektorn en broderad tavla med orden: Allting har sin tid.

När han påminns om den säger han ivrigt:− Just det! Saker får ta sin tid. Man kan inte pressa

fram en utveckling. Tid behövs för att utveckla både rötter och vingar.

Vem är Sixten Snellman ”på riktigt”? Han kan be-skrivas i följande ord:

−Har lite prestige och än mindre tävlingsinstinkt i sitt tänkande och handlande.

−Strävar inte efter makt, sträcker hellre ut handen extra långt när det gäller att enas med medarbetare och medmänniskor.

−Öppen person och tillgänglig för andra. Bjuder på historier om sina dråpliga misstag under resor när han blivit stående på perrongen och sett tåget försvinna i fjärran till exempel.

− Anser att äkthet behövs i jobbet och försöker själv föregå med gott exempel.

−Nyfiken på nya saker och det har lett till bland an-nat flera EU projekt med andra skolor i Europa.

Sixten lägger till att allt han gör bottnar i hans Guds-tro.

−Man behöver bli buren och ibland ordnar sig saker på ett ännu bättre sätt än vi planerat. Och jag kräver inte perfektion av mig själv eller av andra.

För skolans goda tillstånd idag tackar Sixten aktiva föräldrar, Optimas ledning och andra goda krafter i samhället.

−Optima Åminnevägen har startat upp utbildningar på nya orter efter att vi har sett att ett behov har fun-nits, förklarar rektorn. Det gemensamma för alla utlo-kaliserade linjerna är att alla strävar till att bygga upp

87

kontakter med närsamhället. Och framtiden ser ljus ut, säger Sixten med tillförsikt.

−Vi fungerar idag som ett kompetenscenter som består av vår personal med olika kompetensområden. Behovet av handledning kommer att öka i framtiden, tror Sixten starkt och poängterar att det gäller att vara lyhörd för individuella lösningar med en stark fokuse-ring på frågan om vad som är viktigt för just denna människa? Vi är väl medvetna om behovet av välfung-erande, skräddarsydda lösningar och arbetar ständigt för att svarar på dem.

Sixten Snellman ser många glädjeämnen i sin vardag på skolan.

– Att de studerande utvecklas och växer, att vi hittar nya lösningar som fungerar gläder mig mycket, säger han, och LIA, lära i arbetslivet som gör att studerande får uppleva glädjen att lyckas. Mätningar som gjorts visar att våra elever klarar sig bra efter skolan och det gläder oss.

Och senare, när deras liv är gott och meningsfullt och de hör av sig, det är en liten höjdare i vardagen, lägger han till.

Han nämner att personalen växer också med uppgif-terna och vi frågar oss om man kan känna större lycka än när man kan vara andra till hjälp?

−Den stora mängd av mycket positiva respons som kommer från samarbetsparter och föräldrar är en extra belöning som vi alla får ta del av. Allt lyckas vi givetvis inte med, det hör till att det ska ”kråta” lite, medger rektorn.

Om han inte vore rektor, vad skulle han göra då? Six-ten tar sig en funderare:

−Den dag som drivkraften tar slut blir det något annat. Men så länge jag känner att detta är min plats och jag med glädje kommer till jobbet är jag här. För en ledare är det gott att vara omgiven av sådana goda

88

medarbetare som jag har. Min roll är att tillsammans med de anställda skapa en god miljö för inlärning, ge möjlighet för personalen att utvecklas och erbjuda alla våra studerande bästa möjliga växtmöjligheter.

Förutom att verka i skolvärlden anser Sixten Snell-man att man kan tjäna sin medmänniska genom att vara aktiv inom politiken. Han föregår med gott exem-pel genom att vara kommunalpolitiker i sin egen hem-kommun Pedersöre. För närvarande är han inne på det adertonde året.

Även en rektor kopplar av. Sixten Snellman gör det med sommarstugeliv,båtturer och bastubad. Och på en åktur med motorcykeln, en klassiker av märket Honda CB 750 från år 1973 får han ofta en hel del goda idéer medger han.

Tavlan är en 50-års gåva av hans fru och visar Sixten i olika roller.