View
10
Download
0
Category
Preview:
Citation preview
Gravar och kulturmöten
Vikingagravar vid övre Volga ur ett etnicitets- och
hybriditetsperspektiv
Magisteruppsats i arkeologi
Stockholms universitet
VT 2011
Anna Romanova
Handledare: Ing-Marie Back Danielsson
2
Innehållsförteckning
Sid
1. Inledning 3
- Bakgrund 3
- Problemformulering 3
- Syfte 4
- Frågeställningar 4
- Teori och metod 5
2. Begreppen ”kultur”, ”etnicitet” och ”hybriditet” 5
3. Vikingatiden i Ryssland 9
4. Källkritiska frågor 10
5. Presentation av materialet: Jaroslavl-området vid övre Volga 12
- Plats 12
- Historik 12
- Gravfält och begravningstraditioner 13
- Boplats 15
- Föremål från Timerёvo gravfält 15
6. Gravar och kulturmöten 18
7. Lertassarna från Timerёvos gravfält 19
8. Sammanfattning och slutsatser 26
9. Referenslista 29
Abstract: The aim of this paper is to increase the understanding of the burial ground in
Timerёvo from the upper Volga in Rus` during the Viking age. This study is based on new
theoretical perspectives from the field of sociology and post-colonial studies. The issues of
hybridization and transformation of material culture are discussed here with the example of the
burial ground in Timerёvo and the clay paws found in the graves.
Omslagsbilden: Föremålen från Bol`ṧoe Timerёvo (http://expotition.blogspot.com/2011/01/blog-
post_05.html)
3
1. Inledning
Bakgrund
Vikingatida kontakter över Östersjön har intresserat många under lång tid. Debatten kring
vikingarna i österled har varit lång och intensiv inom historieforskning och arkeologi, men
fortfarande återstår många frågor om hur det egentligen gick till.
I början av 1900-talet publicerades arbeten av den svenske arkeologen T. J. Arne vilket blev en
viktig vändpunkt för diskussionerna i och med att fokus riktades mot det arkeologiska materialet.
Arne utgick ifrån att det räckte med något skandinaviskt föremål i en grav för att tillskriva den
gravlagde en skandinavisk tillhörighet och han tyckte att Ryssland otvivelaktigt var den
mottagande parten när skandinaverna kom och blev den ryska storstatens grundare och
organisatörer. (Arne 1917:63).
Under 1930-talet och de närmast följande årtiondena kom rysk och svensk forskning att skilja sig
åt allt mer i sin uppfattning om den roll skandinaverna spelade i Östeuropa. Intresset kom under
denna tid att förskjutas ifrån förklaringsgrunder som baserades på det skandinaviska inflytandet
och handel till ”de inre förhållandena, speciellt i de agrara samhällenas utveckling och
ackumuleringen av ett överskott” (Gustin 2004:70).
Under 1960-talet skedde i Sovjetunionen en omsvängning gällande intresset för de skandinavisk-
ryska frågorna. Framstående ryska arkeologer, som till exempel E. N. Nosov, började på nytt
hävda att fjärrhandel hade en stor betydelse för den urbana utvecklingen inom det ryska området.
(Nosov 1993:251).
Forskningen både från Ryssland och Sverige utvecklades genom arbete av Johan Callmer,
Ingmar Jansson och E. N. Nosov. Forskarna hävdar att bakom de skandinaviska
befolkningsgruppernas expeditioner och närvaro i öst ligger inte bara handel och utbyte utan
även tributtagningar och plundring. Skandinaverna anses även ha varit involverade i aktiviteter
som kan kopplas till krigare och hantverkare. Nosov menar dessutom att vissa skandinaver kom
att bilda eller ingå i samhällseliten. (Nosov 1998:74; Jansson 1997:23ff; Callmer 2000:53f).
Problemformulering
Mycket forskning har bidragit till våra föreställningar av materiell kultur som statiskt objekt.
Närvaron av skandinaviska föremål i Rus`området anses av många forskare som ett resultat av
kulturell överföring alltså att föremål fungerar som en behållare av kulturella drag. Tonvikten
4
ligger på sociala värden av det som kan uppfattas som främmande, exotiska, föremål och deras
roll i den sociala och politiska organisationen av det lokal samhället.
I denna uppsats försöker jag gå ifrån den traditionella synen på kulturbegreppet. En viktig del av
den postkoloniala teorin är dekonstruktion av idén att kulturer är homogena och ”rena” enheter
och vidare att individer eller grupper är representerade som passiva mottagare. Istället ligger
fokus på de sociala och kulturella handlingarna, och på det sättet hur individer eller grupper
föreställer sig själva och sin fysiska och sociala miljö. Sådana kritiska begrepp som
hybridisering, synkretism och kreolisering används som ett analytiskt verktyg att släppa idèn om
homogena kulturer och istället koncentrera sig på dynamiska processer där olika kulturella
handlingar sker genom transnationella mänskliga interaktioner. Denna forskningsteori försöker
jag applicera för att titta på rysk-skandinaviska förhållanden under vikingatiden.
Kulturmöten är ett viktigt begrepp i denna uppsats. Fokus kommer att ligga på de kontakter och
kulturmöten som skedde. Tanken är att koncentrera mig mest på att försöka beskriva hur
människors rörelser resulterar i möten och krockar som ständigt gör att självbilden och
föreställningsvärlden förändras.
Idén om att föremål och idéer som reser mellan olika ”kulturer” kan innehålla olika betydelser
beroende av vilken grupp de kommer i kontakt med uppmärksammas i denna uppsats också.
Möjligheten att betydelsen kunde förändras genom att hamna i ett annat sammanhang kan antas.
Genom att titta närmare på materialet från gravfältet Timerёvo vid övre Volga försöker jag förstå
hur importerade föremål användes och vilken betydelse de har i den lokala kontexten.
Syfte
Syftet med denna uppsats är att öka förståelse för gravfältet Timerёvo vid övre Volga från
vikingatiden i Rus` ur ett etnicitets- och hybriditetsperspektiv.
Frågeställningar
Utifrån problemformuleringen kommer jag fram till några frågeställningar som jag tänker ta upp
i denna uppsats:
1. Vilka typer av gravar/gravritualer är representerade på ett gravfält Timerёvo?
2. Vilka typer av föremål är representerade i gravarna: vapen, smycke, kultföremål?
3. Vilka befolkningsgrupper är representerade på gravfältet? Är det frågan om polyetniskt
samhälle? Är det ett enigt samhälle?
4. Ändrar föremål sin betydelse i en ny kontext? Exempelvis lertassarna?
5
Teori och metod
Uppsatsens metod är kvalitativ och bygger på att jag utgår från ett exempel på ett gravfält i
Timerёvo vid Volga i Rus`. Genom att studera föremålen från de gravarna och
begravningsritualerna försöker jag belysa problematiken som tidigare nämnts i
problemformuleringen, syftet och frågeställningarna.
I denna uppsats använder jag mig av några viktiga aspekter av den postkoloniala teorin som
begreppen ”etnicitet” och ”kulturell identitet” som jag förstår genom socialkonstruktionistisk
teori av bland annat Fredrik Barth, Richard Jenkins och Thomas Hylland Eriksen.
Socialkonstruktionism är ett sätt att se på etnicitet som en aspekt av en relation, inte en egenskap.
I detta synsätt anses människor ha flera tillhörigheter och vara varelser i social interaktion med
varandra. ”Etnicitet och kultur blir rörliga och inte som en gång för alla givna” (Wikström
2009:23). Begreppet ”hybriditet” ligger också till grunden av mitt arbete. Hybriditet har blivit ett
av de mest centrala koncepten inom postkoloniala studier. Termen har sin historia inom biologin,
där det åsyftar olika sorters blandningar av en eller flera arter, raser, sorter. Teoretiker och
forskare som Homi Bhabha, Stuart Hall, Gayatri Spivak och Paul Gilroy har lånat in denna term
till kulturstudier för att underlätta förståelsen av samtida kulturella processer och identiteter. I
dessa studier åsyftar hybriditet en samtida närvaro av vad som normalt ses som skiljda kulturella
yttringar inom en och samma helhet.
2. Begreppen kultur, etnicitet och hybriditet
Etnicitet är ett omdiskuterat och kontroversiellt begrepp inom arkeologisk forskning. Det finns
ingen allmänt accepterad definition, vilket gör det svårt att ta ställning till människors etnicitet
och ha förståelse för mänskliga relationer. Inom arkeologin är frågan om etnicitet som uttryckt i,
och en del av, materiell kultur genom t.ex. dräktdetaljer, mat, gravseder och huskonstruktioner
viktig och intressant för många forskare. (Welinder 1998:7).
Det finns olika synsätt på hur etniska grupper formeras och själva etnicitetens karaktär. Ofta
skiljer man mellan två grundläggande sätt att betrakta etnicitet som fenomen: ett primordialt och
ett instrumentellt (Ojala 2005:102). I det primordiala perspektivet ses etniska relationer som
essentiella, naturliga och universella, som en viktig del av ”den mänskliga naturen”, vilka förs
vidare mellan generationer genom olika former av socialiseringsprocesser. Etnicitet ses som
något stabilt och hållbart. Det instrumentella perspektivet kan, å andra sidan, beskrivas som ett
konstruktivistiskt eller socialkonstruktivistiskt perspektiv (Jones 1997:72ff, Eriksen 2002:53ff).
Etnisk identitet betraktas som ett resultat av olika sociala processer och etnicitet ses som ett
6
dynamiskt och situationsbundet fenomen. Betoningen ligger på betydelsen eller funktionen av
etnicitet i relationer mellan olika grupper, på etnicitet som en form av social organisation. Om ett
sådant perspektiv skulle tillämpas inom arkeologin skulle, enligt Carl-Gösta Ojala, betoningen
ligga på studier av etniska processer, istället för på avgränsning och definiering av etniska
grupper, på överlappande och hybrida nätverk och gränser istället för på enheter (Ojala,
2005:113). De flesta studier av etnicitet placerar sig någonstans mellan de två teorierna och
många forskare försöker kombinera olika aspekter i syfte att undvika ett alltför dualistiskt
tänkande.
Etnicitet som ett arkeologiskt begrepp har också diskuterats omfattande bland arkeologer. I
forskningen hävdar man ofta att ”i situationer av social eller ekonomisk stress i möten med andra
grupper kan manifestationerna av etnicitet blir starkare och signaleringen av etnisk identitet kan
då bli synlig i spåren efter den materiella kulturen” (Ojala 2005:103). Men detta synsätt har fått
kraftfull kritik. Det har bland annat förts fram att det inte finns något sätt att veta hur etnicitet
skulle ha fungerat i förhistoriska samhällen. Dessutom är det omöjligt att nå förhistoriska
människors självdefinitioner. Begreppet ”etnicitet” kan alltför lätt missbrukas av arkeologer
genom försök ”att legitimera nutida gruppers politiska krav, liksom att begreppet verkar på en
alltför abstrakt nivå för att ha någon konkret analytisk betydelse” (Ojala 2005:103). Bozena
Werbart föreslår i sitt arbete ”De osynliga identiteterna” att arkeologer borde tala om kulturell
identitet vilket anses som ett mer dynamiskt begrepp än etnicitet (Werbart 2002:29ff).
Forskningen inom arkeologi har under senare år pekat på det omöjliga i att definiera en enskild
kultur eller etnisk grupp. Man försöker ofta finna det som är typiskt, den artefakt som ska
markera en identitet och utesluta de andra. Men som många redan påpekat låter sig detta
knappast göras. Svårigheten att peka ut en kulturgrupp behöver inte nödvändigtvis bero på att det
inte fanns olika grupper, utan kanske snarast på att det är själva ”mixen” av olika influenser som
är det speciella (Illman & Nynäs 2005:19). Nuförtiden betonar man istället kulturers
föränderlighet och relationella karaktär. Fokus ligger inte längre på varifrån människor kommer
eller vad de heter, utan på de kontakter och kulturmöten som sker. Syftet är då inte att försöka
fastslå något ursprungligt utan i stället är tanken att beskriva hur människors rörelser resulterar i
möten och krockar som ständigt gör att självbilden och föreställningsvärlden förändras. Poängen
är att utgångspunkten måste vara att det inte finns någon ursprunglig kultur; en kultur blir synlig
just i mötet med de andra. Det som händer då är att osynliga mönster eller sedvänjor förstärks,
men också att vissa influenser accepteras och blir en del i den inhemska kulturen (Cassel
2008:31).
7
Kulturer har alltid varit och är i förändring. Forskningen är ofta ense om att det egentligen inte
finns några autentiska ”rena” kulturer utan de alltid är i en process av förnyelse och omvandling i
mötet med impulser utifrån. Kulturer är komplexa och inte homogena (Eriksson 1999:16ff).
Kulturer kan uppfattas som hybrider.
Vad menas egentligen med hybrider, hybriditet och hybridkulturer? Ordets etymologiska
ursprung är biologiskt. Det refererar till korsbefruktningen av plantor eller djur. Under 1800-talet
var det en del av det rasideologiska tänkandet. Hybridbegreppen fördelar sig i tre breda typer,
enligt Susan Stanford Friedman som uppfattar kvintessensen i begreppet olika. Den första typen
ser kulturell blandning som en mix av distinkta fenomen som ger upphov till något helt nytt. Den
andra ser det som en blandning av skillnader där skillnaderna inte helt utplånas utan fortsätter att
spela med sätt att vara annorlunda, men där viss förändring ändå sker i processen. Den tredje
typen ser alla kulturuttryck som i botten synkretistiska: i kulturmöten blandas sådant som redan
är uppblandat (Stanford Friedman 1998:82ff). Hur fungerar då hybriditeten? Några forskare ser
på den processen som det gränsöverskridande och destabiliserande fenomenet. En teoretiker som
ser hybridens motståndspotentialer är Homi Bhabha. Baserat på begreppet kulturell översättning
utvecklar han sitt hybridiseringsbegrepp.
Homi Bhabha menar i sin bok ”The location of culture” (1994) att det är självklart att man kan
fixera en kultur utifrån de ikoner och symboler, myter och metaforer genom vilka vi upplever
kulturen. Men mening skapas, enligt honom, över glappet mellan det bekanta och det olikartade
– över glappet av särskiljande mellan det betecknande och det betecknade. Ingen kultur är sig
själv nog. Kulturer är alltid definierade i förhållande till något annat. Det finns ett
gränsöverskridande drag i alla kulturers självidentifieringsprocess: de förhåller sig till
”annanheten” i sin egen symbolskapande verksamhet, och därför kan kulturer uttrycka det
annorlunda. (Bhabha 1994:84ff).
Man använder också begreppet översättning för att beskriva denna process. Översättning kan
aldrig göras bokstavligt – det handlar alltid om en tolkning, där något från originalet gåt förlorat
och något nytt skapas. Ur detta perspektiv handlar identitet mindre om tradition och mer om en
ständig översättningsprocess mellan olika kulturer (Eriksson 2005:46).
I sina senare texter för Homi Bhabha fram vad han kallar ”det tredje rummet”, ett begrepp vilket
han försöker fånga just översättningsproblematiken och hybridiseringen. ”Det tredje rummet”
kan ses som det rum där meningen förändras och blir ”varken det ena eller det andra” (Bhabha
1994:36ff).
8
Hybridteorierna förgrenar sig enligt Susan Stanford Friedman ytterligare. Några ser
hybridiseringen som en rumslig företeelse. Hybriditeten produceras enligt detta synsätt genom
resande och migration. Längs den andra grenen befinner sig de som understryker att hybriditet
utvecklas över tid och under specifika historiska omständigheter (Stanford Friedman 1998:86f).
Kulturspridningen, enligt Johan Fornäs, leder till kommunikativa möten mellan subjekt och
symboler inom en kontext.
”Culture is symbolic communication of meaning, with a capacity to bridge or mediate between
human beings situated in multi-dimensional social contexts. This mediation necessarily goes
through sensual-textual embodiments of meaning in flows or webs of works, created by
signifying practices and appropriated by acts of interpretation, in everyday lifeworlds or in
specialized spheres of science and art. Media mediate, as cultural tools of communication”
(Fornäs 2000:55).
I det sammanhanget är det viktigt att se hur möten sker, på vilket sätt ”kulturer” kommunicerar
med varandra.
Med hjälp av det nya synsättet att förstå etnicitet och kulturell identitet förändras synen på
föremål. Genom möten ändrar föremål sina betydelser när de förs över stora områden mellan
olika föreställningsvärldar och traditioner: de kan symbolisera status i ett sammanhang, etnisk
identitet i ett annat och genus i ett tredje (Wood 1998:47ff). Det innebär att gemensamma
kulturella drag inte anses vara desamma som gemensam kulturell identitet eller etnicitet. Man
anser inte längre, enligt Ian Wood, att en enskild artefakt kan användas för att urskilja en särskild
kulturell grupp.
Inte bara föremål utan idéer och bilder påverkas symboliskt när de inkorporeras i nya miljöer.
Olika tolkningar av budskapen är möjliga. Receptionen är komplex och varierad och kontextuellt
specifik. Receptionen är en hermeneutisk process av tolkning och interaktion med andra
(Lagerkvist 2001:28).
Det är viktigt att poängtera att en etnisk konstruktion inte är statisk, utan kontextuell, relationell
och föränderlig.
”In order to understand how and by whom the artefacts were used, it is of vital importance to
consider their site context, i.e. the circumstances of the finds and their relation to the other
objects and structures in the field. By considering the site circumstances of the finds and their
9
relation to other artefacts, it is possible to conceptualize the context in which the wearer or user
of the objects acted” (Hedenstierna-Jonson 2006:41).
3. Vikingatiden i Ryssland
De vikingatida kontakterna i österled har gett upphov till en livlig debatt i Skandinavien och i
Ryssland. En av de centrala punkterna i denna debatt har varit inriktad mot frågor som har rört
de skandinaviska befolkningsgruppernas närvaro och aktiviteter inom dagens västryska område.
Nestorskrönikan, en krönika som började sammanställas i Kiev under andra hälften av 1000-
talet, och dess uppgifter om det rusiska rikets tillkomst har haft en stor betydelse för debatten.
Särskilt den delen av krönikan som handlar om hur Rurik med sina bröder, alla ruser från
varjagernas grupper, år 862 inkallades från andra sidan Östersjön för att härska över stammarna
där. Debatten gällde först och främst vilken roll de skandinaviska befolkningsgrupperna spelade i
den ryska statsbildningsprocessen. Den kontroversen har varit så lång och djupgående att den fått
ett namn – ”the Varangian Problem”. Två olika skolor har genom årens lopp dominerat debatten:
normanisterna (stor del av västeuropeiska forskare) som har vidhållit att flera av Nestorkrönikans
uppgifter stämmer och anti-normanisterna (forskare från dåvarande Sovjetunionen) vars
utgångspunkt har varit att Nestorkrönikan inte kan anses tillförlitlig som källa. De betonar den
inre utvecklingens betydelse för statsbildningen i området. Vikingatiden och skandinaver
lämnade sina spår i Rus´ inkluderad området vid övre Volga (Fig 1).
Fig. 1 De viktigaste handelsplatser och handelsvägar i Rus` under vikingatiden (Hedenstierna-Jonson 2006:77)
10
Tributtagningar och handel, allt i syfte att komma över pälsar och i förlängningen islamiskt
silver, kan ha varit en mycket viktig förklaring till varför skandinaviska befolkningsgrupper
sökte sig till dagens ryska område (Gustin 2005:223f). Men orsakerna till skandinavernas
expeditioner och närvaro i öst ligger emellertid inte enbart i handel, tributtagningar och
plundring. Den materiella kulturen tyder på att denna befolkningsgrupp även har varit involverad
i aktiviteter kopplade till krigare och hantverkare (Gustin 2005:221). Den ryske arkeologen E. N.
Nosov menar dessutom att vissa skandinaver kom att bilda, eller ingå i, den yttersta
samhällseliten (Nosov 1998:74). En annan forskare, Holger Arbman, tycker att skandinaverna
behövde kolonier, eller ”fast stationer” som de kunde använda som rastplats på vägen öster- och
söderut och samtidigt kunde de behärska området (Arbman 1955:30). Det finns även tecken på
andra bevekelsegrunder för vissa skandinavers utflyttning till de ryska områdena. Intressant nog
utgörs den absolut största skandinaviska föremålsgruppen inom dagens ryska område av
kvinnosmycken, nämligen ovala spännbucklor. Smycket indikerar en relativt stor närvaro av
skandinaviska kvinnor. Ingmar Jansson menar att det stora antalet skandinaviska kvinnor inte
enbart kan kopplas till de förmodligen få grupper av krigare eller handelsmän som bosatte sig i
öst. Den kvinnliga närvaron tas därför till intäkt för att även ”vanliga” befolkningsgrupper bör ha
emigrerat. Det kan med andra ord ha funnits skandinaviska familjer med en agrar bakgrund som
utvandrade österut för att bruka jorden (Jansson 1987:790). Några ryska forskare, som till
exempel A. Plochov, håller med tolkningarna att det var skandinaviska kvinnor som bosatte sig i
detta område:
“…there were Scandinavians who had retained their cultural and religious traditions residing at
the settlement. Moreover, they indicate that Scandinavian women were an integral part of this
settlement. Indirect evidence that Scandinavian women also lived at the settlement in the
Volchov region” (Plochov 2007:64).
Det uppstår fortfarande mycket diskussion kring ryska-skandinaviska relationer under
vikingatiden och intresset för det ämnet är stort bland forskare i Ryssland och Skandinavien.
4. Källkritiska frågor
1. Vem representerar egentligen ett föremål – den som dog eller den som begravde
Gravar är och har varit länge en viktig informationskälla för de flesta arkeologer. Men är
begravningar en bra källa för att ”diskutera rörlighet och samverkan mellan olika etniska
grupper; frågor om individualitet och social status, religion eller social organisation och
struktur?” (Fahlander 2003:73f)? Men det mesta som intresserar mig här är vad en grav
11
representerar: den döde människans liv och identitet eller är det först och främst en verksamhet
för de levande?
De flesta arkeologer hävdar att egenskaper hos en begravning är relaterade till den begravda
människan/de begravda människorna. Men det finns andra forskare som påpekar att
begravningar är konstruerade av och återspeglar de levande snarare än de begravda. Edmund
Leach, bland andra forskare, hävdar att gravarnas (och dess innehåll) variation återspeglar mer
de sociala aspekterna av begravningens organisatörer än den begravda individen. (Fahlander
2003:76).
I denna uppsats utgår jag från att gravarnas egenskaper (föremål och begravningsritualer) är
relaterade till begravda individer.
2. Vår tids värderingar och begrepp i förhistorien
Begreppen ”etnicitet” och ”hybriditet” är moderna begrepp som försöker folklara processer i det
moderna samhället. Man måste ha det i åtanke när man anpassar sådana begrepp och vår tids
värderingar till fornhistoriska företeelser.
3. Diskussion kring ”hybriditet”-begreppet
Användningen av begreppet hybridisering i postkolonial teori har kritiserats för att det har
uppfattats som ett förnekande av att även underordnande grupper har egna historiska traditioner.
Även om det går att konstatera att stilar och föremål är resultat av olika influenser bör det inte
uppfattas som att denna blandning inte skulle kunna vara igenkännlig eller ”typisk” för en grupp
människor eller kultur. Även om det inte är möjligt att rensa fram en ursprunglig tradition som
skulle ha funnits där ”från början” är det inte sagt att en stil eller tradition inte skulle kunna vara
associeras med en specifik grupp. (Cassel 2008:114).
4. Källkritiskt syn mot litteraturen
De flesta forskningsarbete inom ämnet jag använder mig av i denna uppsats skrivna under 1960-
talet vilket innebär att litteraturen och tidigare forskningen är politiskt laddade på grund av den
historiska situationen i Ryssland på den tiden.
5. Osteologiska aspekten
Det finns osteologiska bedömningar av de gravarna jag tar upp i denna uppsats.
12
5. Presentation av materialet: Jaroslavl-området vid övre Volga
Plats
Det finns tre undersökta arkeologiska platser i Jaroslavl-området vid övre Volga: Bol`soe
Timerёvo, Petrovskoe och Michajlovskoe (Fig 2). Platserna ligger nära staden Jaroslavl`, ca 10-
12 km ifrån. Alla tre dateras till 900–1100-talen e.Kr. (Muraṧёva 1997:65). Volga-floden under
den perioden 900-1100-talen är känd som en av de största transeuropeiska vägarna – en del av
den stora vägen mellan Nordeuropa och Öst. Jag begränsar mitt forskningsområde till en plats –
Bol`ṧoe Timerёvo, den största arkeologiskt undersökta platsen i det området .
Fig. 2 Jaroslavl`-området (Muraṧёva 1997:65).
Historik
I början av 1900-talet framförde Ture Arne hypotesen att Volga började användas som
handelsväg av skandinaver under 900-talet. Idén baserades på tolkningen av olika fynd som man
hittade längs floden som tillhörde två olika områden, nämligen Skandinavien och det khazariska
riket (Arne 1917:122). Andra forskare hävdar att det inte bara var skandinaver som reste längs
floden, utan ett antal andra etniska grupper. Dessutom existerade inte under 900-talet den då
direkta vägen från Kaspiska havet till Östersjön. Handelsmän från Främre Orienten reste genom
det khazariska riket utan att åka förbi det Nedre Volga-området. Huvudhandelsvägen till slaviska
områden gick med floden Don fram till floden Oka (Leont`ev 1989:82).
Platserna vid övre Volga-området brukar karaktäriseras av tidigare forskning av en etniskt
blandad uppsättning av artefakter och föremål som brukar tolkas som en beteckning på
komplicerade etniska och kulturella processer i området. En del av materialet dateras till
vikingatiden och anses vara av skandinaviskt ursprung. (Muraṧёva 1997:66).
13
Den största arkeologiskt undersökta platsen är Bol`ṧoe Timerёvo som ligger ca 12 km från
Jaroslavl. Den ligger inte vid Volga utan ca 12 km söderut bredvid bifloden Kotorosl` (3 km
öster om den) som leder till Rostov och Sarskoe Gorodiṧce. Där ligger en liten bäck Secka som
är inte segelbar. Platsen består av en boplats med yta på ca 5-6 hektar samt ett antal gravhögar,
ca ett tusental enligt forskning på 1900-talet (Nedoṧivina & Fechner 1985:101). Undersökningen
av gravhögarna påbörjades redan på 1870-talet, men ett stort forskningsarbete i området startades
på slutet av 1950-talet och pågick ända fram till 1970-talet. Undersökningen genomfördes av
Statens Historiska Museum med Maja V. Fechner som ledare. Utgrävningen av boplatsen
gjordes av Leningrads universitet på 1970-talet (Muraṧёva 1997:66f).
Gravfält och begravningstraditioner
Cirka 500 gravhögar har blivit undersökta – 404 av dem innehåller rester av begravningar
(83,5%). 30 gravhögar (6%) var tomma; 45 (9,5%) är svårt att bedöma nu på grund av brist på
dokumentation. Sex högar (1%) innehåller bara ett tunt lager av aska och träkol, några brända
trästockar, krukskärvor och ben av offrade djur, men inga skelettdelar av en människa. Sådana
gravrösen kan anses vara kenotafer alltså gravar eller gravmonument som restes till minne av en
avliden vars kvarlevor har gått förlorade eller har jordfästs på annan plats. (Nedoṧivina &
Fechner 1985:101f).
En gravhög innehåller vanligen en begravning, men man kan ibland hitta 2-4 begravningar i en
gravhög. Man hittade totalt 464 begravningar i alla högarna, varav 71% utgjorde
kremeringsbegravningar och 29% skelettbegravningar. (Nedoṧivina & Fechner 1985:102).
Enligt materialet från skelettbegravningarna och gravgåvorna som hittades i gravhögarna,
klassificerade man begravningarna som 93 mansgravar, 79 kvinnogravar, 39 barngravar och 34
dubbelgravar (man/kvinna eller vuxen/barn). (Nedoṧivina & Fechner 1985:103).
Två typer av kremeringsbegravningar går att urskilja i Timerёvo. Likadana återfinns också på
östeuropeiska och fennoskandiska begravningsplatser från 800-1000-talen, enligt Veronika
Muraṧёva . (Muraṧёva 1997:67).
1. Kremering utfördes på samma plats där gravhögen byggdes;
2. Kremering utfördes på en annan plats och askan har därefter transporterats till
gravplatsen där man byggt en hög (gäller för ca 30% av alla kremeringsbegravningarna i
Timerёvo).
14
Ett jämförelsestudie av de två olika typerna av kremeringsbegravningar har genomförts av Maja
V. Fechner och Natalija G. Nedoṧivina (1985). Deras slutsats är att gravgåvorna oavsett typ av
kremeringsbegravning är likadana. De består av lerkärl, bronsutsmyckningar, järn- och
benföremål och lertassar. Gravhögarna med kremeringsbegravningar som utfördes på en annan
plats innehåller vanligen ett mindre antal gravgåvor i jämförelse med gravhögarna med
kremeringsbegravningar som utfördes på samma plats där gravhögen byggdes. Ibland har dock
påträffats rika gravgåvor i gravhögarna med kremeringsbegravning som utfördes på en annan
plats. Gravhögarna med kremeringsbegravningar innehåller brända ben av offrade djur, främst
ben av häst, hund, svin och boskap. Andra likheter mellan olika typer av
kremeringsbegravningar finns i val av sten och stenkonstruktioner. (Muraṧёva 1997:67).
Forskare påstår att användning av olika kremeringstyper beror på klimat- och säsongmässiga
förhållanden dvs. andra faktorer som kön eller ålder inte påverkar valet av kremeringstyp.
Nedoṧivina och Fechner anser att det under vintern var svårt att bygga en gravhög, därför
kremerade ben sparades och sen transporterades till gravhögen när det var vår (Nedoṧivina &
Fechner 1985:107f). Anna-Sofie Gräslund är av samma åsikt när det gäller begravningarna i
Birka (Gräslund 1980:61,75).
132 gravhögar i Timerёvo innehåller skelettbegravningar. Forskare brukar här urskilja tre typer
av skelettbegravningar:
1. Begravningar på den gamla marknivån;
2. Begravningar i en grop;
3. Begravningar i fyllningen av högen.
2 gravhögar är av stort intresse därför att de innehåller kammargravar med rika och varierade
gravgåvor. Gravhög No. 348 innehåller en begravning i en grop med föremål av ”skandinaviskt”
ursprung och den begravda kvinnan befinner sig i en sittande ställning vilket var karakteristiskt
för skandinaviska begravningstraditioner enligt tolkningen av Fechner och Nedoṧivina.
Begravningarna som går att bestämma orienterar sig med huvud i väst eller sydväst. Det finns
sex undantag där huvudet är orienterat mot syd eller norr (Nedoṧivina & Fechner 1985:109).
Några detaljer i begravningstraditionen är speciella för både kremerings- och skelettbegravningar
vilket indikerar på nära förbindelser mellan de två typerna. Djurben är till exempel presenterade i
31 skelettbegravningar. Sten och stenkonstruktioner, som var viktiga attribut för
kremeringstypen, är anslutna till skelettbegravningar också. Ansamlingar av sten hittar man
15
ibland i gravhögar, och ensamstående stenar påträffas bredvid eller på skeletten. Träkol och
träkol lagrar i skelettbegravningar på den gamla marknivån brukar forskare tolka som en
tradition från kremeringsbegravningar. (Nedoṧivina &Fechner 1985:109f).
De flesta skelettbegravningarna ligger i sydöstra delen av gravfältet, och i västra delen finns bara
kremeringsgravar. Den södra delen av gravfältet karaktäriseras av en blandning av kremerings-
och skelettbegravningar.
Boplats
Boplatsen bredvid Bol´ṧoe Timerёvo har en yta på 5-6 hektar och ligger vid floden Secka.
Tjockleken på kulturlagret är ca mellan 20 och 50 cm. Under utgrävningen genomfört av
Leningrads universitet hittades några gropar som man trodde kunde kopplas till rester av hus och
öppna härdar. Rester av ca 50 olika hus grävdes upp på boplatsen. (Dubov 1985:94f).
Hus på Timerёvo boplats byggdes huvudsakligen på marken; där väggar och tak stöttades med
hjälp av stolpar. Golvet i lera var lite nedsänkt. Husen kunde ha olika utseende och former.
Härdarna var byggda av sten och fanns huvudsakligen inne i byggnaden. De hade oftast en oval
kontur och vilade på en särskild plattform av lera. Öppna härdar fyllda med stenar, som visade
eldpåverkan, fanns ofta bredvid huset. (Tomsinskij 1982:188ff).
Alla hus i Timerёvo ligger i grupper. Deras disposition kan dock beskrivas som lite kaotisk. Hus,
verkstäder, hushållsgropar och öppna härdar ligger alla tillsammans. I några fall hittade man
stolphål som forskare anser vara rester av staket runt eller mellan olika byggnader (Dubov
1985:96).
Ett stort antal arabiska mynt hittades i på Timerёvo boplats år 1973. Skatten innehåller 2685
dirham. Den yngsta dateras till 864/865. 11 mynt innehåller graffiti: två mynt har imitationer av
arabisk skrift; fyra mynt innehåller graffiti som inkluderar långa inskriptioner som liknar
runskrift (Dubov 1982:144ff). En till skatt har upphittats utanför boplatsen. Den innehåller 1500
mynt och dateras till 900-talet (Darkevic 1976:156f).
Föremål från Timerёvo gravfält
Vapen
Svärd är något ovanliga fynd från gravhögarna vid Jaroslavl`. Bara 4 svärd återfanns i Timerёvos
gravhögar. Ett av dem är välbevarat och har bokstaven C ristad på bladet. Svärdet återfanns i en
kammargrav och anses tillhöra typ W enligt Petersens klassifikation av vikingatida svärd som
16
dateras till första hälften av 1000-talet (Petersen 1919). Det andra svärdet grävdes ut i en
skelettbegravning på den gamla marknivån. Den översta delen av knappen saknas. Liknande
svärd brukar dateras till mitten av 1000-talet och tillhör typ U av Petersens klassifikation.
(Nedoṧivina 1991:166f).
Två andra svärd har hittats i kremeringsgravar. Ett av dem är helt och har inskription Ulfberht på
bladet. Den är klassificerad som typ E och dateras till andra hälften av 1000-talet (Dubov
1982:129). Bara knappen bevarades från det andra svärdet från kremeringsbegravningarna. Den
var bränd så det var svårt för forskare att bestämma dateringen på föremålet. De tror att svärdet
kan tillhöra typen U och daterar det till 1000-talet (dateringen baseras på upphittade
spännbucklor i graven) (Nedoṧivina 1991:166).
Antal gravar som innehåller pilar är mycket mer än de som innehåller svärd (22 gravhögar). I de
flesta fall fanns det 1-2 stycken; bara i två fall hittade man respektive 5 och 8 pilar. Gravhögarna
med 1-2 pilar innehåller oftast inte någon annan typ av vapen. Det kan bero på, enligt
Nedoṧivina, att en pil har en symbolik innebörd. Den kan exempelvis urskilja olika rang av
krigare. Pilarna tillhör antal olika typer. (Nedoṧivina 1963:56f, 1991:168f).
Särskild uppmärksamhet bör ges till spjutformiga pilspetsar som var karaktäristiska för
nordeuropeiska området. Åtta stycken hittade man i Timerёvos gravhögar. Spjutspetsar grävdes
ut bara i få gravhögar i hela Jaroslavl`-området. I Timerёvo hittade man bara en i en kammargrav
tillsammans med ett svärd av typ W. Spjutspetsen hade en avlång trekantig form som var typiskt
för spjutspetsar i Gamla Rus`. (Nedoṧivina 1963:58f).
13 stridsyxor hittade man i Timerёvos gravhögar. Intressant att notera är att bara två yxor fanns i
kremeringsbegravningar; alla andra grävdes ut i sammanhang med skelettbegravningarna.
Uppsättningen av gravgåvor i skelettbegravningar med stridsyxor liknar varandra ganska
mycket. Den består av knivar, bälte med spänne (i gravhög № 450 hittade man ett komplett
bälte). Forskare påstår att de flesta av de begravningarna tillhör den sista perioden på gravfältet,
nämligen slutet av 1000-talet och början av 1100-talet när begravningstraditionerna började se
likadana ut, möjligtvis på grund av kristendomens inflytande. (Nedoṧivina 1963:59ff,
1991:170f).
Smycke
”Skandinaviska” kvinnosmycke är karaktäristiskt för Jaroslavl`-området: 44 spännen av, som
forskare brukar kalla, skandinaviskt ursprung hittades i Timerёvos 29 gravhögar (27
kremeringsbegravningar och två skelettbegravningar). 5 begravningar innehåller två ovala
17
spännbucklor varje. I sex begravningar återfanns en oval spännbuckla med ett treflikigt spänne
samt med några likarmade spännen och ringformade spännen. Enskaliga spänne (900-1000-
talen) grävdes ut också i gravhögarna (Fechner & Nedoṧivina 1987:79). Alla andra spännen
brukar man datera till 1000-talet – början av 1100-talet.
Lertassar
En annan kategori av föremål från Jaroslavl`-området är mycket intressant för forskare och som
intresserar mig mest i denna uppsats. Det är lertassar som brukar tolkas som magiska föremål av
de flesta forskare. Det äldsta fyndet av lertassar hittades i Sverige och daterades till 600-700-
talen. Likadant fynd (från 700-1000-talen) grävdes ut på Åland samt i Ryssland i Vladimir-
området (Jansson 1987:782ff). Lertassarna brukar innehålla 4-5 fingrar och är cirka 5-11 cm
långa (Fig 3). Det som är intressant med dem är att de inte finns på boplatserna; de är
karakteristiska bara för gravar. På Timerёvo gravfält hittades de flesta lertassarna i
kremeringsbegravningar med bara ett fall av skelettbegravningen. De brukar ligga nästan alltid
på en härd bland kremerade ben i en grop. Lertassarna grävdes upp från 71 gravhögar, antingen
hela eller fragmenterade: 22 i mansgravar, 13 i kvinnogravar, 6 i barngravar, 13 i dubbelgravar
(vuxen+barn), 4 i dubbelgravar (man+kvinna) och 14 gravar gick inte att könsbedöma (Fechner
1963:87). Vanligtvis finns bara en lertass i en begravning men i några fall (6 gravar) påträffades
2 fragmenter av lertassar. Här måste man vara lite källkritiskt för att det är svårt att urskilja en
fragment av en dålig bränd lertass och en bit keramik.
Fig. 3 En lertass från gravhög 401 Timerёvo (Fechner 1963:86)
I tidigare forskning där man försökte att bestämma fyndets ursprung finns det flera synpunkter
på var lertassarna kommer ifrån. Det äldsta fyndet från Sverige och Åland kan vara ett starkt
argument för deras nordeuropeiska ursprung hävdar Golubeva. Å andra sidan, i Jaroslavl`-
18
området hittades mer än 100 lertassar (Golubeva 1987:78) i jämförelse med 67 stycken på Åland.
Vid sidan av lertassarna fanns andra typer av kultföremål i Jaroslavl`s gravhögar. Det är
obearbetade ringar av lera som brukar tolkas av ryska forskare som solsymboler. Alla
ovannämnda föremål hittades i kremeringsbegravningar. 40% av lertassar tillhör begravningar
med vapen i. Nio mansgravar med lertassar innehåller några vikter; en mansgrav innehåller en
våg. Pilspetsar hittades i tre sådana begravningar (Golubeva 1987:77).
Gravar och kulturmöten
I forskningen om kontakter österut är diskussionen om olika gravfälts kulturtillhörighet särskilt
framträdande. Blandningen finns även inom enskilda gravanläggningar, och det är uppenbart att
om hänsyn tas till hela gravsammanhanget i stället för att plocka ut ett enskilt föremål (Cassel
2008:129). Men tolkningar av platsen Timerёvo går fortfarande i olika riktningar. De flesta
forskare är överens om att populationen är polyetnisk dvs. att den består av finska, slaviska och
skandinaviska befolkningsgrupper. Det uppstår en debatt angående vilken roll skandinaver
spelade i det samhället. Först anses skandinaverna spela ganska liten roll men i senare studier
börjar forskare påpeka att ett skandinaviskt inslag i det ryska samhället var stort. Ingmar Jansson
studerade Timerёvos gravfält och spridningen av olika föremål i olika gravar på gravfältet. Han
kom fram till slutsatsen att skandinaviska föremål huvudsakligen befann sig i den södra och
centrala delen av gravfältet; finno-ugriska föremål hittades mest i norra delen; slaviska föremål
fanns mest i gravar som ligger i sydöstra delen av Timerёvo (Jansson 1997:43).
Leont`ev tycker att gravfältet bör ses som gammal ryskt, dvs. att det är slaviskt i grunden, med
några få skandinaviska inslag. Den viktigaste faktorn i historien av nordöstra Rus i dessa
århundraden är den slaviska koloniseringen och etableringen av den ryska staten. De stora
variationerna i den materiella kulturen och begravningstraditionerna under denna period anses
vara en del av koloniseringsprocessen. (Leont`ev 1991:44).
Ur etnicitets- och hybriditetsperspektiv som är grunden till denna uppsats tittar jag på gravfältens
”ursprung” från en annan synvinkel. Jag tycker att gravfälten i Timerёvo är ett exempel på att det
inte finns olika befolkningsgrupper utan att det finns ett samhälle som tittar på sig själv som en
gemenskap. Uppdelningen i olika grupper och kulturer är inte relevant i det fallet. I vår strävan
att kategorisera och indela i grupper och samhällen försöker vi ofta finna det som är typiskt, den
artefakt som ska markera en identitet och utesluta andra. Antagandet att det går att finna ett
kulturmarkerande föremål tar avstamp i en essentiell kultursyn, det vill säga att kulturer har ett
definierbart innehåll som klart kan avgränsas mot andra (Illman & Nynäs 2005:26ff).
Svårigheten för arkeologer att peka ut en kulturgrupp behöver inte nödvändigtvis bero på att det
19
inte fanns olika grupper, utan kanske snarare på att det är själva ”mixen” av olika influenser som
är det speciella. Timerёvo-gravfältet är ett exempel på den ”mixen” av traditioner, föremål och
begravningsritualer. Den bör inte delas till homogena åtskilda och distinkta enheter: slaver,
skandinaver, finnar. Det är ett enigt samhälle med egna inhemska traditioner som i sin tur är i
ständig förändring från interna och externa skeenden och förändringen är stor och inkluderar
olika influenser från olika håll. Man bör inte ställa en fråga om någon ursprunglig kultur i
Timerёvo och bör koncentrera på ett samhälle som blev utsatt för inblandning, hybridisering.
Den egna, inhemska, kulturen är synlig just i mötet med andra och ett sådant möte resulterar
både i att egna, förut osynliga mönster eller sedvänjor förstärks men också att vissa influenser
accepteras och blir en del i den inhemska kulturen. Hybriditetsperspektivet i det fallet betonar att
kulturerna som är representerade på gravfältet i Timerёvo inte är homogena utan består av
många olika delar och olika individer som baserar sin etnicitet eller kulturell identitet på olika
grunder. De kulturformerna befinner sig i en pågående hybridiseringsprocess, ”en kontinuerlig
process bestående av en mängd småskaliga förskjutningar och förändringar av etablerade
praktiker” (Fahlander 2006:207). Gravfältet i Timerёvo är ett tillfälle och/eller en plats när
grupper eller/och individer möts och integrerar mellan varandra. Homi Bhabha beskriver detta i
termer av ett virtuellt ”tredje rum” där kulturella koder och referenser möter varandra vilket kan
skapa konflikter och missförstånd och/eller kan skapa en möjlighet till nya kulturella former och
nya handlingar (Bhabha 1994:218). Man kan tala om hybridiseringen i det sammanhanget för att
påpeka kulturers interaktion och ständiga förändringar.
Lertassarna från Timerёvos gravfält
En annan fråga som intresserar mig i den sammanhanget är hur föremål ändrar betydelse när de
förs över stora rum mellan olika föreställningsvärldar och traditioner och hamnar i en sådan
kontext som till exempel Timerёvos gravfält. Jag vill försöka att förstå det fenomenet genom att
titta närmare på lertassarna som man hittat i gravhögarna i Timerёvo.
På Åland och i nuvarande centrala Ryssland har det funnits en gravritual där man lade ner
lertassar i gravarna. År 1902 grävde man ut lertassar på Åland. I Jaroslavl´-området vid Volga
återfanns på 1960-talet 71 lertassar i högar från 800- och 900-talen (Callmer 1994:13ff). Kring
fyndet har en livlig diskussion uppstått. Några forskare tror att lertassarna kan vara en imitation
av björntassar dvs. att de manifesterar en björnkult (Voronin 1941:149ff; Dubov 1984:95ff).
Maja Fechner föreslår en annan tolkning. Hon tror att lertassarna representerar bävertassar.
Hennes tolkning baseras på att man hittat också amuletter gjorda av bäverben i Jaroslavl`s
gravhögar, vilket kan vara belägg på att invånare möjligtvis dyrkade bävern på det området.
20
Dessutom finns det mycket bäverben på plats. Den kulten var känd bland finno-ugriska stammar.
(Fechner 1963:86ff). Några forskare tolkar dem som hundtassar eller människohänder (Ouvaroff
1875:93f).
Lertassarna saknar magring och bränningen på bålet gör tassarna sköra. Många är skadade och
fragmentariska. Lertassarna hittas oftast i brandlagret mitt i högen, oftast en tass i varje grav.
Nästan alla har hittats i högar med kremationer, nära urnan eller gropen. Ca 70 gravar på Åland
(Kivikoski 1980:34) och fler än 156 i centrala Ryssland (Golubeva 1987:78), minst en i Sverige
(Kivikoski 1934:390) och en i Ukraina (Blifel`d 1977:187) innehöll lertassar.
Enligt Johan Callmer dök lertassarna först upp på Åland under sen folkvandringstid och tidig
vendeltid när Ålands befolkning ökade snabbt (Callmer1994:15ff). I sex säkra gravar, troligen
tio från 600-talet har man funnit lertassar. Lertassar har hittats i alla socknar på Åland med
forntida gravar. De flesta grävdes ut i den tätt befolkade centrala och östra delen, Jomala,
Finnström, Sund och Saltvik. I Jomala-Finström är andelen lertassgravar hög men de flesta
socknar har gravar från vendeltid med lertassar. De flesta vendeltida lertassgravarna i Jomala och
Finström är kvinnogravar. I Sund och Saltvik är de flesta, kanske alla, mansgravar. Det
problematiska med tolkningen av lertassarna på Åland, enligt Ilse Tarsala, är att de
lertassgravarna inte lämpar sig särskilt väl till analyser som baseras på de gravlagdas kön. Det
faktum att lertassgravarna bara i enstaka fall innehåller vapen (1 pilspets, 1 sköldbuckla och 1
osäker spjutholk), till exempel inga hela svärd eller ens svärdsdelar gör dem också svåra att
könsbestämma. Antalet kvinnogravar blir stort vilket gör att tolkningen som ”framför allt verkar
betona männens ”yrkesverksamheter” som definierande för kvinnornas ”religiösa” liv framstår
som egendomlig” (Tarsala 1998:116). Under vikingatiden blir lertassar mer ovanliga i Sund och
Saltvik medan de ökar i Jomala och Finström. På 900-talet jämnas könsfördelningen ut i det
senare området (Callmer 1994:17ff).
Under vendeltid fanns det, enligt Johan Callmer troligen inga björnar på Åland och inga bävern
heller. Det fanns få sjöar och bäckar som passar bäver. Men man har funnit en alstam som gnagts
av bäver, vilket visar att bäver funnits där. Johan Callmers tolkar det är att jägare från Åland
hade jaktmarker på platser på några dagsresors avstånd. På dessa platser fanns pälsdjur som
bäver och björn, vid kusten och långt inåt land. Pälsverk var viktiga för inflödet av handelsvaror.
Callmer menar att lertassritualen tillhörde den grupp på Åland som jagade pälsdjur och troligen
reste på jaktturer längre och längre åt öst. (Callmer 1994:27).
21
Eftersom lertassarna uppträder tidigare på Åland än i Ryssland så anser Johan Callmer att
ursprunget är västligt. De tidigaste åländska tassarna verkar härstamma från 600-talet; de ryska
är framför allt vikingatida. Det har lett Johan Callmer att föreslå att bosättningarna i Jaroslavl`
etablerats av skandinaver – bland dem även ålänningar och finnar – som pälshandelsstationer
(Callmer 1994:39). Tassarna vittnar om jaktverksamhetens betydelse samt totemistiska
föreställningar kring djuren.
Det största problemet vad gäller Callmers tolkningar verkar härstamma från att likheterna med
de ryska gravarna betonas mer än olikheterna. Först och främst, är den kronologiska skillnaden
som är viktig. Dessutom har lertassarna på Åland inte betraktas i samband med andra gravar
medan sambandet med de ryska gravarna tas för given. Tydligt är också att
gravgåvosammansättningen i de åländska gravarna är en annan än i Ryssland (Tarsala
1998:116). Hela 40% av de ryska lertassarna härstammar – till skillnad från Åland – från
vapengravar. Svärden och lertassar verkar utesluta varandra på Åland. Enligt Tarsala är mönstret
så tydligt att den måste beaktas som betydelsefull för tolkningen av de åländska gravarna.
Dessutom finns även andra lerföremål, till exempel lerringar, i gravarna (Muraṧёva 1997:78).
Lerringarna var cirka 2-3 cm tjock och hade 13.15 cm i diameter. Lerringar brukar ingå i samma
begravning som lertassarna. De ryska tassarna är inte heller helt lika de åländska. Allt det tyder
på att lertassarnas roll på Åland inte var densamma när det gäller Ryssland.
Lertassarna som återfanns i gravarna i Timerёvo verkar vara av rituell betydelse. De var mest
obrända och påträffades aldrig på boplatser utan bara i gravar. Detta kan tyda på att lertassarna
spelade en stor roll i gravsammanhanget, där livet träffar döden. Varför var de obrända och
varför finns de bara i kremeringsgravar (med ett undantag)? Möjligtvis handlar det om att
urskilja gränsen mellan den brända kroppen och den levande världen, gränsen mellan bränd och
obränd, mellan levande och död.
Den slaviska traditionen att kremera kroppen är dubbelsidig i sig. Å ena sidan är det viljan att ta
bort den döde från levande människor så fort som möjligt. Å andra sidan är det viljan att visa
respekt mot människan även efter döden och skaffa kontakt med ”livet efter döden” (Petrukhin
1995:199). Begravningen är ett viktigt steg i processen av förändringen, övergången från livet till
döden. Enligt slaviska föreställningar var det inte nog att bränna kroppen på en bål. Man
behövde starkare skydd från den döde som ansågs farlig och kunde komma tillbaka och störa de
levande (Petrukhin 1995:201). Här tycker jag att de rituella lertassarna kan spela en stor roll som
en skydd mot den döde. Lertassarna brukar ligga ovanpå brända ben eller i en grop med brända
ben vilket antagligen tyder på att man skyddar på något sätt världen av levande människor från
22
världen av de döda. Dessutom skyddar symbolen på natten för att bävern är ett nattaktivt djur.
Under natten tar den kontroll över krafterna som människan inte kan ta kontroll över.
Om man tittar på könsfördelningen i gravarna med lertassarna då ser man inte någon tendens om
de var kvinnor eller män eller barn som brukar ha dem. I Jaroslavl`-området grävdes ut 375
gravhögar med kremeringar: 71 av dem innehöll lertassar, hela eller fragmenterade. Lertassarna
återfanns i 22 mansgravar, 13 kvinnogravar, 6 barngravar, 13 dubbelgravar (vuxen och barn) och
4 dubbelgravar (man och kvinna). I de 14 gravhögarna som blev kvar var det omöjligt att
könsbestämma kroppar osteologiskt eller arkeologiskt pga dålig bevaring av benen och
föremålen. (Fechner 1963:86).
Intressant att nämna att lertassarna påträffas ofta med ett annat föremål som finns inte t. ex. i
åländska gravar. Det är ringar av lera som jag tror återspeglar de rituella föreställningarna hos
befolkningen. Det fanns också i gravar utan lertassar vilket kan betyda att de var en stark symbol
för skydd eller någonting annat. Tidigare forskning ger inga tolkningar angående lerringarna. Det
är fortfarande ett exempel på arkeologiskt material som inte har fått någon förklaring vilket gör
att de gravarna är fortfarande av stort intresse. Jag tror att lerringarna kan förmedla den pågående
kontakten mellan två världar: de levande och de döda. Det är en symbol för evighet.
Intressant fråga i detta sammanhang är vad lertassarna avbildar. Jag har tidigare nämnt att det
finns olika tolkningar om lertassarnas framställning. De flesta kommer överens att de liknar
tassar av björn eller bäver.
Idén att lertassarna avbildar tassar av björnar fick en stor uppmärksamhet bland forskare.
Björnkulten var enormt populär bland befolkningen i Östeuropa (Voronin 1960:49). Voronon
samlade mycket etnografiska data som tyder på att björnen var en stark symbol som vaktare av
härd och hem. Man började tvivla på den tolkningen efter att man kommit fram att det inte fanns
några björnben i begravningarna vilket kunde stärka teorin av björnens betydelse. Senare
forskning visade att lertassarna liknade väldigt mycket tassar av bäver. Dessutom hittade man
massa ben av bävern i gravarna och träföremål som avbildade bäverns huvud (Fig 4). Förstås kan
man inte koppla bävern till härden och hemmet. Det är snarare någonting annat som
befolkningen på det ryska området ville framställa. Vad kan det vara för betydelse och vilken
roll spelade bävern på det ryska området?
23
Fig. 4 Framställningar av bävern från gravar i Timerёvo.
Bävern är ett vanligt vild djur i det ryska området. Vid den tiden var bävern spridd omkring och
nästan överallt i Östeuropa. Det är inte förvånande att bäverben hittas i gravarna, och bäverben
bar man också på pärlhalsband (Andreeva 1963:92ff). Att bäver återfinns i så många gravar
antyder dess betydelse för folket i Jaroslavl´-området.
Bävern hade en stor betydelse som en ekonomisk vara på den tiden: päls och kött uppskattades
väldigt mycket. Om man stal en bäver då fick man böter fyra gånger så mycket om man stal en
häst (Fechner 1963:88). Detta leder till tolkningen att lertassarna tillhör de människorna som höll
på med bäverjakt eller handel (Fechner 1963:88). Men detta förklarar inte varför man återfinner
lertassarna i barngravar. Detta förklarar inte heller varför man inte påträffar lertassar på
boplatser.
Möjligtvis fick man en lertass med sig i graven om man dog pga sjukdom eller hade varit sjuk på
länge. Bävern jagades för bävergäll, castoreum. Bävergäll kommer från doftkörtlar i bäverns buk
som är förbundna med urinröret. Av sekretet från dessa körtlar, kombinerat med urin
gjordes Castoreum som användes som en ”universalmedicin”. Den innehåller salicylsyra,
naturlig aspirin. Den användes bl.a. mot svindel, epilepsi, spasmer, maniskhet och som
sömnhjälp ända fram till 1800-talet och används nog fortfarande. (Spriggs 1998:94ff).
Att många tassar påminner om bävertassar kanske har att göra med, enligt Tarsala, att bävern
ofta föreställts som ett förmedlande djur ”som kan överbrygga motsatser och spränga kategorier,
också artsgränser” (Tarsala 1998:118). Det verkar bero på att bävern varken kan klassificeras
som ett land- eller ett vattendjur (Levi-Strauss 1992:95) utan snarast som ett djur som existerar i
gränslandet, mitt emellan de säkra begreppsklasserna. Det är ett djur som betyder någonting mitt
emellan: mellan land och vatten, mellan dag och natt, mellan ljust och mörkt, mellan liv och död.
Denna idé om bävern som befinner sig alltid på gränsen mellan olika kategorierna stöder min
24
teori om lertassarnas rituella betydelse. Deras position i graven, ovanpå brända ben, är viktigt att
visa gräns mellan den döde och de levande.
Som jag nämnt förut är det viktigt inte bara skydda de levande från den döde utan att visa respekt
och upprätthålla kontakter med världen av de döda. Bävern framställer som en förmedlare. I
graven representerar bävern i form av en lertass ett medel att samtala med den döde. Medan
bävern generellt kan föreställas som ett gränsöverskridande djur måste man komma ihåg att den
också bygger gränser och skiljer land och vatten (Ryden 1990:23). Bävern är också ett djur, vars
kön är svår att fastställa (Ryden 1990:33f), och som därför kunde uppfattas sammankoppla olika
kön i en och samma kropp.
I denna uppsats ligger intresset att visa inte vilket ursprung lertassarna har utan hur människor
och föremål kommunicerar med varandra, hur möten sker, hur föremål fungerar i ett annat
sammanhang bland de andra ”främmande” och inhemska föremål. Föremål görs om och sätts in i
nya sammanhang, skapar en ny betydelse. De föremålsuppsättningarna som fått följa de döda i
gravarna talar verkligen för att lokalsamhället formats genom ständiga kontakter åt olika håll.
Och det är inte bara de olika föremålen som kommer från skilda håll, både det enskilda tinget
och gravsättningen i sin helhet visar vid närmare studie tecken på en hybridisering av lokalt och
främmande. Det är processer som sker både på en individuell och på en kollektiv nivå, vilka hela
tiden förändras genom interaktion och gränsöverskridande. (Illman & Nynäs 2005:38f).
Föremålen reser i tid och plats. Vad händer under den resan är det mest intressant. Fokus i detta
arbete ligger på hur föremålen, lertassarna i det fallet, formas, hur de reser, varför man väljer
dem, adapterar och använder, hur de utvecklas. Om lertassarna kommer från Åland till Rus` är
det ändå ett annat föremål med sin egen mening i sin egen betydelse för den befolkningen som
bodde i Jaroslavl` under vikingatiden. Föremål hade konstant dialog med människor. Utifrån den
dialogen kommer den rituella traditionen att lägga lertassar i gravar för att skydda de levande
från de döda och ha en förmedlare mellan de två världarna.
Kontexten på Åland och i Timerёvo är inte samma. Befolkningen i Rus` skapar, avgränsar och
tolkar en ny kontext samband med gravläggningen av lertassarna och andra föremål. Den
materiella omgivningen är alltid öppen för olika variationer och tolkningar beror på föremålens
disposition i graven. Varje tolkning refererar till redan känd kunskap och erfarenhet hos
befolkningen. ”Since novelties in material culture are usually most acceptable in already known
and established contexts, it is not seldom the case that they are also understood in terms of the
function and meanings of already known categories” (Ekengren 2009:26). Folkgruppen i
25
Jaroslavl` är säkert kände till traditioner på Åland och björn- och bäverkult i andra delar av
Östeuropa och Sibirien. Å andra sidan den nya tolkningen skapar nya föreställningar som
därmed förändrar kontexten där nya tolkningar av den materiella kulturen formas. På samma
plats men under annan period skulle man möjligtvis använda de lertassarna i helt annat
sammanhang och med hel annan betydelse. Funktionen och betydelsen beror också på vem som
observerar och använder de föremålen. Oavsett var lertassarna kommer ifrån, från öst eller väst,
påverkades de av de tidigare erfarenheter och kunskaper hos den inhemska befolkningen.
Därmed tolkade man dem på sitt eget sätt och enligt sin förståelse under den tiden på den exakta
platsen. I stället för att accepteras som en del av den främmande traditionen framställer de som
en del av den inhemska traditionen.
Här ligger problemet med tidigare syn på östliga kontakter. Enligt det traditionella perspektivet
ser man mekaniskt på kontakter som en process av utbyte och influenser. Detta synsätt bortser
kreativa processer såsom tolkningar och transformationer. Idén med uppsatsen att försöka lyfta
fram det alternativa perspektivet, perspektivet av möjliga transformationer när man pratar om
kontakter mellan människor och föremål genom tid och plats.
Förändringar i kontexten kan indikera förändringar i föremåls funktion och/eller betydelse
(Hodder 1998:69). Användandet av ett föremål betyder inte att man accepterar det som det är.
Det är bara början på en lång process av anpassning eller ”recontextualization” (Ekengren
2009:26). ”The circulation of objects, especially across the edges of societies, civilizations, and
trading regimes, is not merely a physical process but also a movement and displacement of
competing conceptions of things” (Thomas 1991:123).
De flesta forskare anser de skandinaviska föremålen som grävdes up i Rus` som en form av
kulturell överföring och föremålen framställer som behållare av kulturella idéer. Denna uppsats
bevisar att det inte är fallet. Lertassarna på Åland och i Rus` befinner sig i olika kontexter i tid
och rum och tolkas på olika sätt hos olika befolkningar.
Förändringar i betydelser ger några intressanta perspektiv för studier av rysk-skandinaviska
kontakter under vikingatiden. Föremålen som man uppfann på det ryska området anses vara
skandinaviska. De framställer först och främst som exotiska och lyxiga, som tillhör bara eliten.
Men vi måste ha i åtanke att föremål är kulturellt och socialt strukturerade i tid och plats.
”Material culture must be regarded as multiauthored, its function and meaning being culturally
structured through social practice and originating from several sources including the materiality
of the objects, the knowledge and experience embodied in their users and observers, and the
26
objects`physical and social surroundings including their temporal setting and their geographical
locality” (Ekengren 2009:29).
8. Sammanfattning och slutsatser
Kontakter över Östersjön under vikingatiden har intresserat många forskare. Debatten kring
vikingarna i österled har varit lång och intensiv inom historieforskning och arkeologi, men
fortfarande återstår många frågor.
Mycket forskning har bidragit till våra föreställningar av materiell kultur som statiskt objekt.
Närvaron av skandinaviska föremål i Rus`-området anses av många forskare som ett resultat av
kulturell överföring alltså att föremål fungerar som en behållare av kulturella drag. Tonvikten
ligger på sociala värden av det som kan uppfattas som främmande, exotiska, föremål och deras
roll i den sociala och politiska organisationen av det lokala samhället.
I denna uppsats försöker jag gå ifrån den traditionella synen på kulturbegreppet. Fokus ligger på
de sociala och kulturella handlingarna, och på det sättet hur individer eller grupper föreställer sig
själva och sin fysiska och sociala miljö. Sådana kritiska begrepp som hybridisering, synkretism
och kreolisering används som ett analytiskt verktyg att släppa idén om homogena kulturer och
istället koncentrera sig på dynamiska processer där olika kulturella handlingar sker genom
transnationella mänskliga interaktioner.
Kulturmöten är ett viktigt begrepp i denna uppsats. Fokus ligger på de kontakter och kulturmöten
som skedde. Jag försöker att ge ett exempel på hur människors rörelser resulterar i möten och hur
krockar gör att självbilden och föreställningsvärlden förändras.
Idén om att föremål och idéer som reser mellan olika ”kulturer” kan innehålla olika betydelser
beroende av vilken grupp de kommer i kontakt med uppmärksammas i denna uppsats också.
Möjligheten att betydelsen kunde förändras genom att hamna i ett annat sammanhang antas.
Genom att titta närmare på materialet från gravfältet Timerёvo vid övre Volga försöker jag förstå
hur ”främmande” föremål användes och vilken betydelse de har i den lokala kontexten.
Syften med denna uppsats är att öka förståelse för gravfältet Timerёvo vid övre Volga från
vikingatiden i Rus` ur ett etnicitets- och hybriditetsperspektiv. Utifrån syftet kom jag fram till
följande frågeställningar som har behandlats i denna uppsats:
1. Vilka typer av gravar/gravritualer är representerade på ett gravfält Timerёvo?
27
2. Vilka typer av föremål är representerade i gravarna: vapen, smycke, kult föremål?
3. Vilka befolkningsgrupper är representerade på gravfältet? Är det frågan om polyetniskt
samhälle? Är det ett enigt samhälle?
4. Ändrar föremål sin betydelse i en ny kontext? Exempel, lertassarna.
Genom att analysera materialet från Timerёvos gravfält har jag kommit fram till följande
slutsatser:
I forskningen om kontakter österut är diskussionen om olika gravfälts kulturtillhörighet särskilt
framträdande. Blandningen finns även inom enskilda gravanläggningar, och det är uppenbart att
om hänsyn tas till hela gravsammanhanget i stället för att plocka ut ett enskilt föremål. Ur
etnicitets- och hybriditetsperspektiv som är grunden till denna uppsats tittar jag på gravfältens
”ursprung” från en annan synvinkel. Jag tycker att gravfälten i Timerёvo är ett exempel på att det
inte finns olika befolkningsgrupper utan att det finns ett samhälle som tittar på sig själva som en
gemenskap. Uppdelningen i olika grupper och kulturer är inte relevant i det fallet. Svårigheten
för arkeologer att peka ut en kulturgrupp behöver inte nödvändigtvis bero på att det inte fanns
olika grupper, utan kanske snarare på att det är själva ”mixen” av olika influenser som är det
speciella. Timerёvo-gravfältet är ett exempel på den ”mixen” av traditioner, föremål och
begravningsritualer. Den bör inte delas till homogena åtskilda och distinkta enheter: slaver,
skandinaver, finnar. Det är ett enigt samhälle med egna inhemska traditioner som i sin tur är i
ständig förändring från interna och externa skeenden och förändringen är stor och inkluderar
olika influenser från olika håll. Man bör inte ställa en fråga om någon ursprunglig kultur i
Timerёvo och bör koncentrera på ett samhälle som blev utsatt för inblandning, hybridisering.
Den egna, inhemska, kulturen är synlig just i mötet med andra och ett sådant möte resulterar
både i att egna, förut osynliga mönster eller sedvänjor förstärks men också att vissa influenser
accepteras och blir en del i den inhemska kulturen. Hybriditetsperspektivet i det fallet betonar att
kulturerna som är representerade på gravfältet i Timerёvo inte är homogena utan består av
många olika delar och olika individer som baserar sin etnicitet eller kulturell identitet på olika
grunder. Gravfältet i Timerёvo är ett tillfälle och/eller en plats när grupper eller/och individer
möts och integrerar mellan varandra. Man kan tala om hybridiseringen i det sammanhanget för
att påpeka kulturers interaktion och ständiga förändringar.
En annan fråga som intresserar mig i denna uppsats är hur föremål ändrar betydelse när de förs
över stora rum mellan olika föreställningsvärldar och traditioner och hamnar i en sådan kontext
28
som till exempel Timerёvos gravfält. Jag försökte att förstå det fenomenet genom att titta
närmare på lertassarna som man hittat i gravhögarna i Timerёvo.
I denna uppsats ligger intresset i att inte visa vilket ursprung lertassarna har utan hur människor
och föremål kommunicerar med varandra, hur möten sker, hur föremål fungerar i ett annat
sammanhang bland de andra ”främmande” och inhemska föremål. Föremål görs om och sätts in i
nya sammanhang, skapar en ny betydelse. Fokus i detta arbete ligger på hur föremålen,
lertassarna i det fallet, formas, hur de reser, varför man väljer dem, anpassar dem och använder
dem samt hur de utvecklas. Om lertassarna kommer från Åland till Rus` är det ändå ett annat
föremål med sin egen mening och sin egen betydelse för den befolkningen som bodde i
Jaroslavl` under vikingatiden. Utifrån dialogen mellan människor/föremål och föremål/föremål
kommer den rituella traditionen att lägga lertassar i gravar för att skydda de levande från de döda
och ha en förmedlare mellan de två världarna.
Kontexten på Åland och i Timerёvo är inte samma. Befolkningen i Rus` skapar, avgränsar och
tolkar en ny kontext samband med gravläggningen av lertassarna och andra föremål. Oavsett var
lertassarna kommer ifrån, från öst eller väst, påverkades de av de tidigare erfarenheter och
kunskaper hos den inhemska befolkningen. Därmed tolkade man dem på sitt eget sätt och enligt
sin förståelse under den tiden på den exakta platsen. I stället för att accepteras som en del av den
främmande traditionen framställer de som en del av den inhemska traditionen.
Här tycker jag ligger problemet med tidigare syn på östliga kontakter. Enligt det traditionella
perspektivet ser man mekaniskt på kontakter som en process av utbyte och influenser. Detta
synsätt bortser kreativa processer såsom tolkningar och transformationer. Idén med uppsatsen är
att försöka lyfta fram det alternativa perspektivet, perspektivet av möjliga transformationer när
man pratar om kontakter mellan människor och föremål genom tid och plats.
De flesta forskare anser de skandinaviska föremålen som grävdes up i Rus` som en form av
kulturell överföring och föremålen framställer som behållare av kulturella idéer. Denna uppsats
bevisar att det inte är fallet. Lertassarna på Åland och i Rus` befinner sig i olika kontexter i tid
och rum och tolkas på olika sätt hos olika befolkningar.
Förändringar i betydelser ger några intressanta perspektiv för studier av rysk-skandinaviska
kontakter under vikingatiden. Föremålen som man uppfann på det ryska området anses vara
skandinaviska. De framställer först och främst som exotiska och lyxiga, som tillhör bara eliten.
Men vi måste ha i åtanke att ett föremål är kulturellt och socialt strukturerat i tid och plats och
det kan tolkas på olika sätt på olika nivåer på andra platser.
29
9. Referenslista
Andreeva, E.G. 1963. Fauna Jaroslavskogo Povolž`ja po kostnym ostatkam iz kutgannych
pogrebenij X-XI vv. Jaroslavskoje Povolž`e. Moskva
Arbman, H. 1955. Svear i österviking. Stockholm.
Arne T. J. 1917. Det stora svitjod. Essayer om gångna tiders svensk-ryska kulturförbindelser.
Stockholm.
Barth, F. 1969. Introduction. Ethnic groups and Boundaries. Barth, F. (ed.). Oslo, s. 9-38.
Bhabha, H. 1994. The Location of Culture. London and New York: Routledge.
Blifel`d, D.I. 1977. Davn`orus`kip am`jatky Šestovyci. Kiev.
Callmer, J. 1994. The clay paw burial rite of the Åland islands and Central Russia: A symbol of
action. Current Swedish Archaeology 2, s. 13 – 46.
Callmer, J. 2000. The archaeology of the early Rus` c. A.D. 500-900. Medieval Scandinavia 13,
s. 7-63.
Cassel, K. 2008. Det gemensamma rummet. Migrationer, myter och möten. Södertörns högskola.
Darkeviĉ, V.P. 1976. Chudožestvennij metall Vostoka VIII-XIII vv. Moskva.
Dubov, V.I. 1982. Severovostoĉnaja Rus`v epochu rannego srednevekov`ja. Leningrad.
Dubov, V.I. 1984. Glinjanije lapy v pogrebal`nom obrjade kurganov Alanskich ostrovov i
Volgo-Okskogo meždureĉ`ja. Novoe v archeologii SSSR i Finljandii. Doklady tret`ego
sovetsko-finljandskogo simpoziuma po voprosam archaeologii, 1981. Leningrad.
Dubov, V.I. 1985. Goroda, veliĉestvom sijajuṧĉie. Leningrad.
Ekengren, F. 2009. Ritualization-hybridization-fragmentation. The mutability of roman vessels in
Germania Magna AD 1-400. Lund
Eriksen, T. H. 1998. Etnicitet och nationalism. Nora.
Eriksen, T. H. 2005. “How can the global be local?” Media and glocal change: rethinking
communication for development. I: Hemer, O., Tufte, T., Eriksen, T.H. Buenos Aires, s. 25-
40.
Eriksson, C. 1999 Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismens och det
mångkulturella samhället, Nora.
Fahlander, F. 2003. The Materiality of Serial Practice. A Microarchaeology of Burial. Göteborg.
Fahlander, F. 2006. Liv och död i det tredje rummet. Hybriditet och materialitet under
mellanneolitikum. I: Lik og ulik - Tilnærminger til variasjon i gravskikk,
T. Oestigaard (ed), UBAS, Bergen: Arkeologiskt institutt. 2006, s. 203-23.
Fechner, M.V. 1963. Timerevskij mogil`nik. Jaroslavskoje Povolž`e. Moskva.
Fechner, M.V. & Nedoṧivina, I.G. 1987. Etnokul`turnaja charakteristika Timerevskogo
mogil`nika po materialam pogrebal`nogo inventar`ja. Sovetskaja archeologija 1987:2.
Moskva.
Fornäs, J. 2000. The crucial in between: the centrality of mediation in cultural studies. European
Journal of Cultural Studies, 3:1.
Gräslund, A.-S. 1980. The burial customs. A Study of the Graves on Björkö. Birka IV. KVHAA.
Stockholm.
Golubeva, L.A. 1987. Merja. Finno-ugry i balty v epochu srednevekov`ja. Archeologija SSSR.
Moskva.
Gustin, I. 2004. Mellan gåva och marknad. Handel, tillit och materiell kultur under vikingatid.
Malmö.
Hedenstierna-Jonson, C. 2006. The Birka Warrior. The material culture of a material society.
Stockholm.
Hodder, I. 1988. Material culture texts and social change. A theoretical discussion and some
archaeological examples. Proceedings of the prehistoric society 54, s. 67-75.
Illman, R. & Nynas, P. 2005. Kultur, människa, möte. Ett humanistiskt perspektiv. Lund
Jansson, I. 1987. Communications between Scandinavia and Eastern Europe in the Viking Age.
The archaeological evidence. Untersuchungen zu Handel und Verkehr der vor-und
30
fruhgrschtlichen Zeit in Mittel- und Nordeuropa. Teil IV. Der Handel der Karolinger- und
Wikingerzeit. Duwel, K. Et al. (Hrsg.). Abh. Akad. Wiss. Göttingen, Phil. Hist. Kl. Dritte
Folge Nr. 156. Göttingen, s. 773-807.
Jansson, I. 1997. Warfare, trade or colonization? Some general remarks on the eastern expansion
of the Scandinavians in the Viking period. I: Hansson, P. (red.).The Rural Viking in Russia
and Sweden, 9-64. Örebro: Örebro kommuns bildningsförvaltning.
Jaroslavskoje Povolž`e. 1963. Moskva.
Jenkins, R. 1996. Social identity. London/New York
Jones, S. 1997. The archaeology of Ethnicity. Constructing identities in the past and present.
London/New York.
Kivikoski, E. 1934. Eisenzeitliche Tontatzen aus Åland. Eurasia septentrionalis antiqua, IX.
Helsinki.
Kivikoski, E. 1980. Långängsbacken. Ett gravfält från yngre jårnåldern på Åland. Finska
fornminnesföreningens tidskrift, 80. Helsingfors.
Lagerkvist, A. 2001. Från kulturimperialism till hybriditet : en översikt över teorier och
litteratur om kulturspridning. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.
Leont`ev, A.E. 1989. Timerevo, Problema istoriĉeskoj interpretacii pamjatnika. Sovetskaja
archeologija 1989:3. Moskva.
Leont`ev, A.E. 1991. Tak kto že nasypal Jaroslavskije kurgany? Jaroslavskij istoriko-
architekturnyj muszej-zapovednik. Kraevedĉeskie zapiski 7. Jaroslavl`.
Levi-Strauss, C. 1992. Lodjurets historia. Södertälje.
Muraṧёva, V. 1997. The Viking Age monuments in the Jaroslavl region on the Upper Volga. I:
Hansson, P. (red.).The Rural Viking in Russia and Sweden, 65-82. Örebro: Örebro
kommunsbildningsförvaltning.
Nedoṧivina, N.G. 1963. Predmety vooruženija iz jaroslavskich mogil`nikov. Jaroslavskoje
Povolž`e X – XI vv. Moskva.
Nedoṧivina, N.G.& Fechner, M.V. 1985. Pogrebal`nyj obrjad Timerevskogo mogil`nika.
Sovetskaja archeologija 1985:2. Moskva.
Nedoṧivina, N.G. 1991. Predmety vooruženija, snarjaženija vsadnika i verchovogo konja
Timerevskogo mogil`nika. Materialy po srednevekovoj archeologii severo-vostoĉnoj Rusi.
Moskva.
Nosov, E. N. 1998. The first Scandinavians in Northern Rus`. Vikingi i slavjane: ucenye, politiki,
diplomaty o russko-skandinavskich otnosenijach. Hedman, A. & Kirpichnikov, A. (eds.).
Petersburg, s. 56-82.
Ojala, C.-G. 2008. Etnicitet...och sedan? Identitet, etnicitet och arkeologi i nordligaste Europa.
Arkeologi och identitet. Petersson, B. (eds.). Lund.
Ouvaroff, A. 1875. Etude sur les peuples primitifs de la Russie. Les Meriens. Saint-Petersbourg.
Petersen, J. 1919. De norske vikingesverd. Kristiania.
Petrukhin V.J. 1995. Naĉalo etnokul`turnoj istorii Rusi IX – XI vekov. Smolensk.
Plochov, A. 2007. An Interesting Find from Staraja Ladoga: A Representation of Freyja?
Cultural interaction between east and west. Archaeology, artefacts and human contacts in
northern Europe. Fransson, U. (eds.). Stockholm.
Ryden, H. 1990. Näckrosdammen. Fyra år med en bäverfamilj. Borås.
Spriggs, J.A. 1998. The British Beaver – fur, fact and fantasy. Leather and fur. Aspects of early
medieval trade and technology. London.
Stanford Friedman, S. 1998. Mappings. Feminism and the Cultural Geographies of Encounter.
Princeton.
Tomsinskij, S.V. 1982. Postrojki Timerevskogo poselenija. I: Dubov, I.V. Severo-vostoĉnaja
Rus`v epochu rannego srednevekov`ja. Leningrad.
Voronin, N.N. 1941. Medvežij kul`t v Verchnem Povolž`e v XI v. Materialy i issledovanija på
archeologii SSSR. Moskva.
31
Voronin, N.N. 1960. Medvežij kult v Verhnem Povolž`e v XI veke. Kraevedcheskie zapiski IV.
Jaroslavl`, s. 49 -50.
Tarsala, I. 1998. Åär I strömmen. Den yngre järnåldern på Åland. Aktuell arkeologi VI. Red.:
Fredengren, C. &Tarsala I. SAR 35, s. 107 – 124.
Thomas, N. 1991. Entangled objects: exchange, material culture and colonialism in the Pacific.
Cambridge Mass.
Welinder, S. 1998. Inledning. Etnicitet eller kultur. Johnsen, B. (eds.). Östersund.
Werbart, B. 2005. Osynliga identiteter. Arkeologi och identitet. Petersson, B. (eds.). Lund.
Wikström, H. 2009. Etnicitet. Malmö.
Wood, I. 1998. Conclusion: Strategies of Distinction. Strategies of distinction. The construction
of ethnic communities, 300-800. Pohl, W. (eds.).Köln.
Recommended