hej då hans!10:e brasilienbrevetbosses historiska hörnapå väg mot en helt ny veddigesolig hubertusrittrunes röda rosortre generationergänget i grusgropen #26ett framgångsrikt företagsbyggeen julsaga av 9a

2008 december

ÅrGÅNG 9

36

sidan 2 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 3

ViSKA! INNeHÅLL:TAcK TILL:Hej dÅ HANS! 3

10:e brASILIeNbreVeT 4

boSSeS HISTorISKA HörNA 7

pÅ VäG moT eN HeLT Ny VeddIGe 8

SoLIG HuberTuSrITT 10

ruNeS rödA roSor 12

mINIKALeNder 2009 14

Tre GeNerATIoNer 16

GäNGeT I GruSGropeN #26 18

ÅrSmöTe HoS VeddIGe bK 21

eTT frAmGÅNGSrIKT

föreTAGSbyGGe 22

eN juLSAGA AV 9A 24

andreassons åkeri ab

deroMe PiZZeria

eklöws suPerMarket

elektro eManuel

eson Pac ab

Frendo Veddige

HeMköP Veddige

HJ rör ab

J-o bygg boMilJö ab

lisbetH Haraldsson, MalMö

Pebe Produkter ab

strängbetong

Varbergs bostad

Varbergs sParbank

Varbergsortens elkraFt ek.För.

Veddige beManning ab

Veddige åkeri ab

Viskadalens Försäkringsbolag

Viska! ges ut av VeddigeVisionen, och distribueras gratis till hushåll i Veddige. Lösnummer säljes på redaktionen. Pris: 10 kr.

ansVarig utgiVare: Michael Enberg.

distribution: VeddigeVisionen.

redaktion: Arne Eriksson 0340-305 85, fax: 0340-303 09Bo Emanuelsson 0340-302 55, bosse@veddige.nuHans Olsson †Karin Örnerkrans 0340-307 02, karin@veddige.nuMichael Enberg 0340-381 44, michael@veddige.nuSandor Olah 0703-742 255, sandor@veddige.nu

adress:ViSKA! c/o O.L.S.A. Viskastigen 46 , 430 20 Veddigetel: 0703-742 255, e-post: viska@veddige.nu

oMslag: Veddige Lucia 2008: Alma Fogelström. Foto: Karin Linde

tryck: Geson, upplaga: 2500 ex. PaPPer: Svanenmärkt.

nästa nuMMer: 15. Mars 2009ManusstoPP 2 Mars 2009.

donation: bg 5113-7859betalningsMottagare: VeddigeVisionen

PrenuMeration: 150:-/år

Den förra generationen Thermia Diplomat Optimum fick bäst betyg i

kategorin mest och varmast vatten i Konsumentverkets test av bergvärme-

pumpar. Nu kommer nästa generation med samma goda egenskaper i

kombination med en helt ny, patentsökt teknik som ger ytterligare tio

procent högre verkningsgrad.

Under den del av året huset värms upp, producerar Thermia Diplomat

Optimum G2 mycket mer och varmare varmvatten än någon annan värme-

pump på marknaden. Men energiåtgången är mindre.

Mer information för dig som vill spara energi och pengar – men inte på

varmvattnet, finns på www.thermia.se

Nyhet för dig som inte vill spara på varmvattnet

Thermia Diplomat Optimum G2

Lilje

dal C

omm

unic

atio

n AB

. Fot

o: C

hris

ter

Pöhn

er.

HJrör-2006-3sp-SS

3x195

HJrör-2006-3sp-SS

3x195

40 År i energibranschen! stor erfarenhet av luft- jord- och bergvÄrmeinstallationer

0340-64 97 64 • www.hjror.com • info@hjror.com

h e j d Å h a n s !

text&bild: sandor olaH

HeJ Hans!

Jag Försökte ringa dig flera gånger i veckan, men du svarade inte. Inte så kon-stigt, du berättade ju att hotellet ligger flera våningar under marken – utan mobiltäck-ning. Du vet att vi har flera saker att prata om inför julnumret av ViSKA!. Fast vi har alltid mycket att prata om. Som nu, just idag den 22 november, denna vackra höstdag när jag är ute på min promenad med hunden och passerar Sandhem. Jag kommer på att vi skulle väl träf-fas här vid gamla Sand-hem. Vi skulle ju kolla om fastigheten är i det skick att det är värt att ta över för Veddigevisionen. Jag ringer dig igen – tänkte jag – och försöker greppa min telefon. Attans, den har jag inte med mig. Jag tar raska steg hemåt. Väl hemma säger jag adjö till det vackra vädret och stiger in i hallens dunkel. Ögonen vänjer sig just vid mörkret och jag upp-täcker min fru i fåtöljen – ansiktet glänser av tårar. ”Sandor! Det har hänt något jättehemskt! Hans har dött!”

kraFtlös sJun-

ker jag ner i den andra fåtöljen och lyssnar på henne. Nej, nej nej! Det här får inte vara sant! Det finns så många människor som ska dö – före Hans Olsson!

Jag Minns första mötet med dig. Vi firade tillsammans med min svåger att jag köpte Örnen i Veddige. Då säger han att det finns en man i byn som jag måste träffa. Och vi gick till Statoil. Det här var första mötet. Många fler följde, Statoil hade blivit Veddiges Rådhus. Redan vid andra tillfället pratade vi

om att hjälpa hockeyn att hitta en ny identi-tet. För du satt väl med i styrelsen där. Senare kom du med den tokiga idén att skapa en tidning för Veddige! Klart jag nappade! Men det räckte inte för oss. Vi skapade Veddige-visionen! Vi skulle ha roligt! Inte bara för oss men för alla i Veddige. Vi skulle ha marknad, kalas, fest, teater, disco, bio, konsert… Vi hade hur många idéer som helst! Kommer du ihåg det första “Historiska spelet”? Du och jag var någon slags grottmänniskor. Vi skulle

vandra ner från kullen för att placera Sveriges vagga inför publiken. Gud, så roligt vi hade! Sen hade vi lådbilsrallyt i flera år. Rockkon-sert, som vi kallade Weddstock. Den blev så bra att folk pratar om det än! Veddigekalaset! Julkonsert! Det var tider det!

det Var väl du som drog igång Vak-samma Veddige projektet! Vi körde runt på nätterna och jagade bovar. Du var väl också ordförande i Ishallstiftelsen. Ordförande i

Markägareföreningen TVÅ. Ordförande i Veddigevisionen. Du och Dolen drog igång Formel-1 resorna. Och det var väl du som brann mest för Mopperallyt. Det drog 150 pers varje sommar. Kommer du ihåg Cafét under fotbolls VM? När vi blev anmälda för att ha sålt bärs? Ha ha!

listan kan göras lång. Vi, du och Lena, Katrin och jag gjorde så mycket ihop. Kommer du ihåg när vi var i Stockholm en helg? Buda-pest? Kanarie-öarna? Då du fick reda på att

du och Lena faktiskt var medborgare på Kanarie-öarna. När Katrin frågade vad är det för flagga som vajar nere vid stranden, svarade du stolt: “Det är våran flagga!”. Och det var bara någon månad sen du visade oss Dals-land – dina hemtrakter.

koMMer du ihåg våra matlagningskvällar tillsammans med Veddi-gevisionen? Palt-kvällen? Surströmmingskvällen? Pasta-kvällen?

koMMer du ihåg alla våra allvarliga samtal om politik, företagande, husägande, barnuppfos-tran… Jag har lärt mig så mycket av dig. Och du har hjälpt mig så mycket.

Du blev min mentor.bilden Här är tagen på vårt sista arrang-

emang tillsammans – Vinprovningen. nu Har vi bara en massa ogjorda saker

framför oss. Hur ska vi nu fortsätta?Får Jag citera Astrid Lindgren? “Du

fattas mig så mycket!”

Hej då Hans!

Hans olsson har hunnit bli 61 år gammal.

Vi önskaralla våra kunder oc

h vänner

GodJul och Gott NyttÅr!

sidan 4 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 5

nu koMMer ett nytt brev från Brasilien. I år var vi i Sverige under de tre sommarmåna-derna och det var underbart, helt annorlunda än Brasilien. De ljusa nätterna, den svenska skärgården och de svenska jordgubbarna. Det är sådant man kanske inte tänker på när man vistas i Sverige för jämnan, men för oss är det fantastiskt att kunna komma till Sverige när det är som vackrast. Dock längtade vi faktiskt till Brasilien i slutet av augusti och tycker att det är skönt att slippa det långa, mörka vinterhalvåret. Eftersom vi bor så nära ekva-torn, så är alla dagar och nätter nästan lika långa hela året. Solen skiner för det mesta och temperaturen är omkring 30 grader på dagen och ett par grader kallare på natten. Som tur

10:e Brasilienbrevet

Hej igen!

är kommer det ständigt en fläkt från havet, vilket gör att värmen inte blir tryckande utan ganska behaglig.

idag tänker jag berätta lite om stran-den eftersom den betyder så mycket både för brasilianaren och turisten. Nästan utefter hela kusten finns fina sandstränder. Här i Ponta Negra sträcker sig badstranden flera kilometer utefter samhället och bort mot själva staden Natal. Här är det liv och rörelse från tidiga morgonen till sena kvällen.

så snart det börjar ljusna anländer renhållningsarbetarna och sätter igång med sitt viktiga arbete att sopa och plocka rent på stranden. Man känner igen dem på sina orangefärgade kläder. De är de enda bras-sar som har strumpor på sig, men det ingår i uniformen. I sjutiden kommer en skåpbil och då samlas renhållarna och får sin frukost. I Brasilien är det lag på att arbetsgivaren ska

hålla sina heltidsarbetande med ett mål mat om dagen. Om man arbetar tidigt på morgo-nen så får man frukost, men om man arbetar mitt på dagen så får man ett rejält huvudmål, bestående av ris, bönor och kött av något slag. En annan sak som arbetsgivaren måste stå för är resor till och från arbetet, i regel delas buss-biljetter ut i början av månaden.

saMtidigt soM renhållningsarbetarna anländer brukar motionärerna komma. Det är turister och inhemska om vartannat som tar en morgonpromenad eller joggingtur utefter

stranden, just när solen stiger upp. Inte bara unga, spänstiga personer utan alla åldersgup-per finns representerade. Långt ifrån alla är vältränade. Man kan få se tjocka och gamla som går i sakta mak men som ändå vill ut och röra på sig.

På Morgonen brukar man också kunna se fiskarna som halar in sin fångst. Det van-ligaste sättet är att staka sig ut på en flotte en bit ut i havet och lägga i ett stort nät som man sedan drar in från land. Då är man många som hjälps åt. Ibland blir fångsten dålig men ibland kan man få mycket fisk, som man säljer till restauranger och fiskaffärer. Jag tror dock inte att det är någon som blir rik på detta fiske.

en del har små båtar som de seglar lite längre ut med. Dessa brukar få lite större fiskar och någon gång har de fått en stor rocka eller en liten haj.

Vid 8-tiden börjar strandförsäljarna och parasolluthyrarna dyka upp och vartefter tiden lider, fylls stranden av människor som vill njuta av livet: solbadare, surfare och van-

liga badare. Är man några stycken och har en boll, så spelar man fotboll. Man lägger ut tomma kokosnötter som får bilda mål. Om någon ytterligare kommer och vill vara med så är det bara att hoppa in. Gammal som ung kan vara med.

På söndagarna, är det extra mycket folk på stranden. Då kommer bussar utifrån landsbygden med hela familjer som har mat-korgar med sig. Här är det inte särskilt van-ligt att man är ledig både lördag och söndag. Normalt har man 48-timmars arbetsvecka. Söndagen tillbringar hela familjen tillsam-mans, ofta på stranden. Det är roligt att stu-dera dem och se hur alla leker tillsammans och har trevligt.

uteFter stranden finns en gångpro-

menad med många restauranger och barer. Framåt kvällen startar nattlivet även om det numera inte är lika mycket nere vid stranden som förr. Numera har det skapats en nöjesgata alldeles ovanför stranden där det är ett rikt nöjesliv på nätterna. Det var på den gatan vi förut hade vår villa, som vi sålde för ett knappt år sedan. Det var inte så roligt att vara de enda boende där när gatan sjöd av liv.

nu bor vi lite längre från stranden, men vi trivs. Utsikten över havet har vi och prome-nadavstånd dit. Så vi är nöjda.

nu slutar jag för denna gången och hoppas att ni alla får en riktig god jul och ett gott nytt år.

renHållningsarbetare soM

spolar gångvägen vid stranden tidigt på morgonen

Fångsten Just dragits upp på stranden

10 : e b r a s i l i e n b r e v e t

alVa ingegerd saloMonsson

Mina berättelser bygger på uppgifter från historisk litteratur men också mycket från gamla tidningsartiklar och berättad muntlig tradition. Det är alltså inget vetenskapligt dokument.Jag hoppas komma sanningen så nära som möjligt.

Bosseshistoriska hörna

b o s s e s h i s t o r i s k a h ö r n a

bo eManuelsson

snaPPHanarna i Halland. Halland hade vid freden i Roskilde 1658

blivit ett svenskt landskap, som inte längre skulle lämnas tillbaka till Danmark. Skåne och Blekinge var nu också inlemmade i det svenska riket. Det fanns nu inte längre någon anledning att låta hallänningarna slippa att bli utskrivna till krigstjänst. Tidigare hade de kommit undan med att betala en penning-summa.

I Skåne bildades så småningom hela kom-panier av snapphanar, som stred mot den svenska hären. Dessa partisankrig kulmine-rade under Karl XI:s krig. Hur var det då i Halland? Det finns inte så mycket källmaterial att ösa ur. I förra numret av ViSKA berättade jag om Svend Poulsen, som försökte värva hal-länningar i sydhalland. Hallänningar var nog inte så missnöjda med att ha blivit svenskar. Den största plågan för dem hade varit de ständiga truppmarscherna genom landskapet. Ibland var det danskarna med tyska lego-trupper, som skulle upp och inta Älvsborgs fästning. Ibland var det svenska trupper, som marscherade genom landskapet. De halländ-ska bönderna tvingades föda dem alla. Nu hade striderna flyttats till andra fronter. Det hade blivit bättre i Halland.

Man började nu skriva ut soldater även i vårt landskap. Det värsta var, att de skulle skickas till Baltikum, där många dog av sjuk-domar. I Nordhalland hade man tur. De sjö-vana onsalaborna blev båtsmän i stället för soldater.

I Halland blev det nog aldrig någon sådan snapphanerörelse som i Skåne. Här fanns sådana, som kallades snapphanar. Det var förrymda soldater, som höll till i skogarna. Ibland slog de sig tillsammans i riktiga rövar-gäng. Det fanns bönder, som sympatiserade

med snapphanarna och hjälpte dem gömma sina vapen med mera.

Snapphanarna kunde väl någon gång plundra en kronans transport. För det mesta stal de djur från bönderna för att få mat. De flesta jordägarna såg nog snapphanarna som ett rövarpack, som skulle infångas och hängas upp i en stor ek. Det finns många socknar i Halland, där man pekar ut ett stor träd, som de kallar ”snapphaneträdet”. Man vill påstå, att bönderna där hängt upp en infångad snapphane.

I Veddige har man kallat den stora eken nere vid Kullagård för ”Snapphaneträdet”. Av denne ek finns idag inte mycket mer än roten och en bit av stammen kvar. På 1930-talet var det fortfarande ett ståtligt träd, som man fick köra runtomkring, när man skulle mot Telne-backa.

några kända snaPPHanar. Bengt Lilliehöök var den förste av kon-

ungens befallningshavande i Halland, som titulerades landshövding. Han hoppades, att hans nytillsatte polischef Måns Pigg skulle kunna spåra upp och straffa snapphanarna, som man kallade ”löskemän”. Han hade goda utsikter att lyckas. Det fanns nu ingen dansk armé här, som snapphanarna kunde fly till. Det var ingen mening att ta sig över Hallandsåsen, då Skåne nu också var svenskt. Det var nog många snapphanar som infånga-des och slogs ihjäl av uppretade bönder utan rättegång.

Sven Larsson berättar i sin bok När hal-länningarna blev svenskar om en snapphane, som fick en rättegång. I februari 1662 infång-ades snapphanen Jörgen Olsson och ställdes inför rätta.

Jörgen Olsson hade blivit utskriven till knekt för Hebergs rote, Årstads socken vid en

mönstring i maj 1658. Han rymde emellertid från sitt kompani innan det utskeppades från Varberg och anslöt sig sedan till en grupp snapphanar, där Spåherren och Torupa-Anders hade framträdande roller. I gruppen fanns också Arfwed Frennesson och Helle Snapphane från Vessige.

Helle sägs ha blivit ihjälskjuten. Hur det gick till får vi inte veta.

De nämnda var ledare i gruppen, där det fanns flera andra. Alla var hallänningar utom en smålänning, som hade tjänat dräng i Abild och tvingats in i gruppen. Totalt fanns det nog 8-10 man i detta rövarband.

Gruppen slogs nog aldrig mot någon svensk trupp, men de hade en fogdekarls liv på sitt samvete. Torupa-Anders hade slagit fogden medvetslös med sin bösskolv. Gruppen hade sedan dränkt den skadade i en sjö.

Jörgen Olsson hade enligt rättegångspro-tokollet uttalat hotelser mot kronans fogde i Årstads och Faurås härader. Han hade också hotat att bränna ner rotemästarens och stock-männens gårdar i Heberg, vilket troligen var ett utslag av Jörgens personliga hämndbegär. Rotemästaren hade en gång tidigare infångat den förrymde Jörgen och återfört honom. Jörgen hade sedan rymt en andra gång. De åtta stockmännen utgjorde enligt en dansk lag, som fortfarande gällde, en häradsdomstol. De tänkte inte benåda någon snapphane.

Lars Tolversson var stockman för Hebergs by. Han kan vara identisk med den Lasse i Heberg, som snapphanarna besökte och plundrade.

Ett överfall på hustrun till kommendan-ten på Varbergs fästning hade gjorts av grup-pen. Hon hade tydligen rånats vid ett överfall i Faurås härad, då hon var på resande fot. Det hade blivit ett vackert byte.

Allt detta var aktioner mot myndighets-personer i Halland. Det var fullt tillräckligt, för att dessa snapphanar skulle förklaras fred-lösa. Den svenska maktställningen i landska-pet hotades aldrig. Det var först när sådana här grupper samarbetade med arméer, som det utgjorde ett hot.

Hotet Mot boFasta. Sommaren 1660 uppehöll sig snappha-

narna i mellersta Hallands skogsbygd. De gjorde också stöldräder in i Småland. Nu var de rena rövarbandet. De hemsökte ensligt belägna gårdar och byar i skogsbygden, där de hotade, stal och avsatte sitt tjuvgods, troligen i utbyte mot mat. De använde aldrig våld.

Myckhult och Bökås i Askome fungerade som bas den här sommaren. Arfwed Frennesson höll till hos Olof Larsson i Bökås. Denne fick bland annat en stulen fiol som ersättningen för logiet. Spåherren med sin ”stråkhora” hade tagit in hos Jöns i Myckhult. Jöns, som inte ville ha besö-kare, hotades till livet. Några i gruppen hade också varit i Grimshult i Vessige socken. De hade varit druckna och fört oväsen.

När man hade skördefest i byarna, kom snapphanarna sent om aftonen på besök. Där fanns mat att få. De kom till Hukered i Vessige och lade sina bössor på bordet. Här tilltvingade de sig både öl och mat. Liknande besök hade gjorts i Klev i Askome och Bjerrome i Vessige.

Det fanns bönder, som hjälpte snapphanarna. Mårten i Måsared i Drängse-reds socken utpekades som huvudman för det stöd, snapphanarna hade fått av den bofasta befolkningen. Han hade skaffat dem krut och tagit hand om deras tjuvgods. Mårten hade också visat dem en god plats som vapengömma.

På hösten 1660 övergav snapphanegruppen mellersta Halland och drog sig söde-rut. Bössorna överlämnade man till Mårten i Måsared. Jörgen Olsson lyckades ta sig över till Köpenhamn, där han värvade sig i ett danskt regemente. I Danmarks huvudstad träffade han ett par hallänningar från Jörgens hemtrakter. Han försökte låna pengar av dem, med dessa nekade, då de inte litade på, att de skulle få tillbaka dem. Hallänningarna var förvå-nade över att Jörgen Olsson behövde pengar. De sade: Tu haar ingen trång till penningar, eftersom dhe säija, att tu war dhen argeste (mest framgångsrike) Snapphanen. Jörgen Olsson menade, att det var falska rykten, som folk spred ut om honom.

skånska kontakter. I den danska armén blev Jörgen Olsson

bekant med en norrman, som hette Per Mick-elssen. Han kom från det tidigare danska Bohuslän. De fick nu följa med sitt regemente till Bornholm. På senhösten 1661 tröttnade de båda kumpanerna på livet på denna danska ö. De stal en båt och tog sig över till Simris-hamn. Härifrån fotvandrade de till Jörgens hemtrakter i mellersta Halland.

Redan i Skåne tog de båda vandrarna kon-takt med en bror till Mårten i Måsared för att höra, hur det stod till hemma i Halland. De

fick veta, att Helle Snapphane från Björbex-ered hade blivit skjuten. Mårten i Måsared var välbehållen. Denne hade troligen kontakter med snapphanar i Skåne.

tillbaka i Halland. Tillbaka i Halland besökte Jörgen Olsson

och hans bohuslänske kamrat gården Måsa-red. Mårten hade under snapphanarnas från-

varo förvarat ca 15 gevär i ett ihåligt träd i skogen. Man provsköt bössorna och Jörgen fick sin tillbaka. Möjligen fick även Per Mick-elssen ett gevär. Ingen vet, vad de nu hade för planer. De hade nog ingen möjlighet att slå sig ner som fredliga bönder, då de var efterlysta. Nu hade det hunnit bli februari 1662. Det var omöjligt att övervintra i skogen.

Per Mickelssen blev gripen i Mostorp i Getinge socken, då han inte kunde uppvisa något respass. Troligen avslöjade han Jörgen Olssons uppehållsort, för att rädda sitt eget skinn. Jörgen var nu på besök hos sin mor i

en backstuga i Hebergs by. Där greps han av den nitiske polischefen Måns Pigg och dennes drängar och ställdes inför rätta.

det bittra slutet För Jörgen olsson.

De åtta stockmännen i Årsta var snabbt klara med sin dödsdom. Ärendet skulle sedan behandlas av landsdo-maren Magnus Durell och hans domstol, landstinget. Sedan skulle ärendet upp i Göta hovrätt i Jönköping. Det tog flera månader innan rättegången var klart. Alla var dock eniga om att Jörgen Olsson skulle dömas till döden.

Man vet inte, vad som hände de övriga i detta snapphanegäng, ”Torupa-Anders”, ”Spåherren” och Frennesson. De kan ha tagit sig över till Danmark och haft vett på att stanna kvar där. De kan ha blivit skjutna under någon snapphanejakt eller gått under i skogarna under den kalla vintern.

den boFasta beFolkningen.

Hovrätten uppmanade till fortsatt undersökning, då det gällde den bofasta befolkningens stöd till snapphanarna. Det verkar som om de bofasta slapp lindrigt undan. Det finns en

del som tyder på, att Jörgen Olsson bedyrade, att snapphanarna bara hade fått hjälp, då de hotade bönderna med sina bössor. Han visste, att han skulle dö. Han kunde nu göra en gen-tjänst som tack för den hjälp de fått.

I Halland försökte myndigheterna isolera snapphanarna från den bofasta befolkningen. Man drev en propaganda, att snapphanar var stråtrövare, som ingen ärlig bonde ville

eken Vid Kullagård kallades ”Snapphaneeken”. Vägen till Telnebacka rundade förr i tiden trädet. Bilden tagen1926. Damen är min mor Gerda Emanuelsson. Herrarna är hennes kusiner från Falkenberg på besök.

sidan 8 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 9

pÅ v Ä g m o t e n h e lt n y v e d d i g e

VägVerket

ha något samröre med. Det var angeläget att vinna över bönderna på myndigheternas sida. Dessa såg nog ibland genom fingrarna, när de förstod, att en bonde samarbetat med snapp-hanarna. Några fler dödsdomar avkunnades inte vid detta mål.

snaPPHanar utan rättegång. De flesta dog nog som Helle Snapphane

under organiserad jakt på de fredlösa skogs-männen. Det var inte många, vilka liksom Jörgen Olsson fick en riktig rättegång genom alla instanser. År 1664 godkändes en rättegång i efterhand i hovrätten. Landshövding Bengt Lilliehöök hade låtit avrätta en snapphane innan domen hade vunnit laga kraft.

aVrättningen aV Jörgen olsson.

Jörgen överlämnades i november 1662 till skarprättaren i Årstad härad. Han hängdes på galgbacken i Heberg. Det var inte långt från den backstuga, där han vuxit upp. När livet flytt, sattes huvudet upp på en Stage och Krop-pen paa it Hjul till varnagel för alla, som gick och funderade på att trotsa den överhet, som nu för alltid tycktes förbli svensk.

Vad Händer nu i sVerige. I Göteborg låg nu i början på 1660 en

död kung, Karl X Gustaf. Kungen hade avli-dit någon gång mellan kl. 1 och 2 på natten den 13 februari. Han dog i armarna på riks-

råden Gabriel Oxenstierna och Nils Brahe. I rummet fanns också hans tjugotreåriga änka Hedvig Eleonora.

Riksråden hade stängt Göteborgs portar. Nyheten fick inte komma ut. Kungliga kuri-rer galopperade genom gatorna och försvann i mörkret.

Riksdrotsen Per Brahe, rikets högste ämbetsman, låg sjuk. Han väcktes för att i vaxljusets sken läsa den döde kungen testa-mente. Utanför hördes hovars klapprande. Den kungliga vagnen stannade utanför Brahes hus på Norra Hamngatan. In kom Karl Gus-tafs yngre bror, Adolf Johan.

Bud utgick till alla riksråd, som nu befann sig i Göteborg. De skulle samlas redan kl. 7 på

morgonen i Per Brahes sängkammare den 13 februari 1660, då kungens testamente skulle läsas upp. Därmed börjar ett nytt kapitel i Sveriges historia, men det spar vi till nästa nummer av ViSKA.

Finanskrisen. I dessa dagar kan jag inte låta bli att

avrunda med detta lilla stycke. Under Karl X Gustafs tid hade holländaren Johan Palmstruch fått kungens tillstånd att öppna Sveriges första bank. Banken började ge ut sedlar. Hans bank fungerade som en giro-bank. Kunderna kom släpande på tunga oformliga kopparplåtar, som var vår främsta valuta under denna tidsepok.

Plåtarna lämnades in till Palmstruch, som mot en viss avgift förvarade dem. I stäl-let fick ägaren ett kvitto, ett papper, som fungerade som en sedel. Det var Europas första banksedel. Med denna sedel kunde kunden göra affärer och betala skulder till leverantörer och andra. Kopparplåtarna låg hos Palmstruch som säkerhet. Under tiden använde ”bankdirektören” plåtarna för diverse investeringar.

Det gick för honom som för bankerna i våra dagar. Palmstruch hade gett ut sedlar, som han inte hade täckning för. Kopparn hade sjunkit i värde. Nu kom kunderna och ville ha ut sina pengar (kopparplåtar), som inte längre fanns i lådorna.

Det blev panik, som slutade med kon-kurs för Palmstruch. För honom fanns det ingen fallskärm. Tvärtom. Han föroläm-pades på alla sätt. Han kastades i fängelse och dömdes efter rättegång till döden. Palmstruch blev visserligen benådad men han var nu en knäckt man, som dog en kort tid senare.

Riksdagen lämnade denna privatbank åt sitt öde men grundade en ny bank, som först hette Riksens ständers bank, nuvarande Riks-banken.

Nästa gång får vi veta, vad som händer i Göteborg efter kungens död.

Vad Händer i ProJektet?Just nu pågår upphandlingen av entrepre-

nadarbetena. Entreprenörerna räknar nu för fullt på vad det kostar att bygga delen förbi Veddige och delen förbi Järlöv. Anbuden skall vara inlämnade till Vägverket senast 16 decem-ber. Därefter kommer Vägverket utvärdera de inkomna anbuden och utse den entreprenör som skall få i uppdrag att genomföra bygget.

Byggstart räknar vi med skall kunna ske i slutet av februari eller början av mars 2009. Arbetena kring idrottsplatsen och passagen under Viskadalsbanan är de mest komplicerade och tidskrävande delarna i projektet och det är därför troligt att entreprenören väljer att inleda sitt arbete i det området.

I anslutning till byggstarten kommer Väg-verket kalla till en informationskväll där vi till-sammans med den utsedda entreprenören pre-senterar oss och informerar mer detaljerat kring hur arbetet kommer att bedrivas. Det kommer troligtvis även genomföras ett "första spadtag" som mer formell inledning av ombyggnaden av väg 41.

Vad Händer Med öVriga ProJekt längs Väg 41?

I dagsläget pågår arbete med ytterligare tre delar av väg 41 mellan Varberg och Borås:

Västra deroMe - deroMe - Veddige.

Arbetet med att ta fram arbetsplaner längs sträckan pågår. Två separata arbetsplaner kommer att tas fram i projektet. En för delen Västra Derome - Derome och en för Derome - Veddige.

JärlöV - JonsJö (länsgränsen). Upp-handling av konsult för framtagande av arbets-plan pågår och vi räknar med att kunna påbörja framtagandet av arbetsplan under januari 2009.

sundHolMen - bJörketorP. Arbetet med att ta fram arbetsplan längs sträckan pågår.

Vill du Veta Mer oM ProJekten?

Vid ett tillfälle i januari (datum ännu inte bestämt) kommer representanter från oss som arbetar med projekten längs väg 41 att finnas på plats på ICA Derome för att informera om pro-jekten och svara på frågor. Närmare informa-tion om projektet och tidpunkten för informa-tionstillfället kommer att skickas till berörda. Du kan även hålla utkik efter mer info på www.veddige.nu.

Det finns även information att ta del av på Vägverkets hemsida www.vv.se Under Vägprojekt / Hallands län (alt. Västra Götalands län) finns en samlingssida för pro-jekten längs väg 41 mellan Varberg och Borås. Informationen på sidan kommer att uppdateras efterhand.

I nästa nummer av ViSKA! kommer vi åter-komma med ytterligare information om projek-ten längs väg 41.

text aV: Martin Johansson och Anders Sternhufvud, Vägverkets projektledare för projekten längs väg 41. Bild: Illustration från VR-modell upprättad av Vägverket konsult

bilden Visar passagen under Viskadalsbanan i riktning mot Varberg.

Ombyggnaden av väg 41förbi Veddige och Järlöv

På väg mot en helt ny VeddigeInfOrmatIOn från VägVerket del 1.

sidan 10 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 11

Master För dagen var Christina Johansson som fått låna syrrans arab, eftersom hannes Arden-

nersto Frilla har föl vid sidan hemma i Öxa-bäck ("master" är den som rider först och visar vägen). Antalet hästar som deltog var 33 stycken av alla de sorter och storlekar. Rundan som Christina ledde oss ut på gick på grusvägar genom ett mycket vackert höstland-

Solig Hubertusrittmed Hallands & Södra älvsborgs ardennerklubb.

skap. Efter halva rundan tog vi en paus där det bjöds på glögg och pepparkakor. Sedan bar det av mot Richardssons gård igen. I den långa uppförsbacken blev det galopp. Lagom trötta och varma kom vi in på gården för att ladda om. Nu var det dags för ett val. Rida upplopp efter rävsvansen eller leta efter den i skogsdungen? 14 av ekipagen valde att prova lyckan med att rida upplopp. Snabbast var en mörkbrun d-ponny. Att leta efter en rävsvans bland de höstfärgade boklöven är inte alltid det enklaste. Ardennerstoet Amanda med sin ryttare Håkan Svensson, Valinge lyckades

med konststycket att hitta svansen. Grattis! Extra roligt att det var just ett Ardennereki-page som lyckades! Alla som deltog fick rosett, diplom och en välbehövlig fika. Det var ett välorganiserat och mycket trevligt arrang-emang! Man kan hoppas att det blir en trevlig tradition till kommande år.

FaMilJen ricHardsson, Veddige stod som värdar för årets Hubertusritt.

Första söndagen i november bjöd på klart och kallt väder. En riktigt vacker höstdag!

s o l i g h u b e r t u s r i t t

text&bild: Helen börJesson

sidan 12 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 13

den 6 oktober är Nationella Anhörig-dagen. För att uppmärksamma detta stod Rune Emanuelsson och delade

ut rosor utanför Hemköp i Veddige.det Finns cirka 650 000 anhörigvårdare

i Sverige. Rune är ordförande i Anhörigför-eningen i Veddige-Kungsäter-Ås och Värö. Medlemsantalet är omkring 30. Som regel anordnas en träff per månad, olika aktivite-ter såsom att besöka Afrikahuset i Tångaberg eller Botaniska Trädgården i Göteborg. All-sångskväll med Bo Liljedahl har dom också haft på programmet. Rune önskar att fler medlemmar kommer till dessa träffar.

Med anHörigVårdare menas den person som hjälper någon sjuk, gammal eller handikappad person inom familjen släkten eller vänkretsen som inte klarar sig själv.

rune eManuelsson har varit gift med sin Else i över 50 år. Dom har 2 döttrar och 7 barnbarn samt 4, snart 5 barnbarnsbarn. Hemma i vardagsrummet är väggarna helt täckta med fotografier av dom alla. Precis så skall det se ut, jättemysigt tycker jag!

Men liVet är inte alltid så mysigt. Vid mitt besök hos Rune och Else blir jag bjuden på ”Gorån” med vispad grädde och jordgubbs-sylt i. Dom inte bara heter det, de är verk-ligen goa! Rune har bakat dem för att hälsa Else välkommen hem efter hennes vistelse på Östergården i Varberg. Där är hon i 2-veckors perioder på avlastning och sedan hemma hos Rune i 2 veckor.

år 2000, då Else var 70 år blev hon all-varligt sjuk. Hon hade 2 stora cancertumörer i svalget. Det var ett riktigt tufft år under vilket hon genomgick 30 cellgiftsbehandlingar och 30 strålbehandlingar, som lätt hade kunnat knäcka en elefant, som Rune uttrycker det. Slemhinnorna i halsen fanns helt enkelt inte. Det var dropp och sondmatning som gällde. När hon så småningom kunde lämna sjukhu-set lärde Rune sej att sköta allt detta. Han tog hand om Else på alla vis. En sak är att ha det som yrke, att orka ta hand om sin make/maka kräver massor av kärlek och tålamod! Krop-pen behöver näring och fett, så även hjärnan och Else blev så småningom undernärd.

kanske kan detta vara en orsak till att hon drabbats av Alzheimer. Detta uppdaga-des för 3-4 år sedan. Det finns bromsmedicin men den hjälpte inte Else. Nu är hon alltså på Östergårdens korttidsboende i 2 veckor och hemma i Veddige i 2 veckor. Några dagar i veckan åker hon till Skultagårdens Daghems-verksamhet ett par timmar.

då kan Rune få rå sig själv och han sjunger basstämma i både pensionärskören och kyrkokören. Det är viktigt att få ha ett eget socialt liv även om ens partner är sjuk ….. eller kanske särskilt då. Man måste skaffa sej livsglädje och ork någonstans. Sjunga är väl-digt bra!

det är härligt att se Rune och Else så trygga med varandra. Man har bara ett liv och det ska man ta vara på.

MaJVi callHeiM och Gerd Arvidsson får varsin ros av Rune Emanuelsson

else kan känna sig trygg som har Rune

Runesröda

Rosor

r u n e s r ö d a r o s o r

text&bild: inger eklöV

m i n i k a l e n d e r 2 0 0 9

VeddigeVisionen

mToTfLS

1 2 3 4

5 6 7 8 9

10 11

12 13 14 15 16 17 18

19 20 21 22 23 24 25

26 27 28 29 30 31

1

2 3 4 5 6 7 8

9 10 11 12 13 14 15

16 17 18 19 20 21 22

23 24 25 26 27 28

1

2 3 4 5 6 7 8

9 10 11 12 13 14 15

16 17 18 19 20 21 22

23 24 25 26 27 28 29

30 31

1 2 3 4 5

6 7 8 9

10 11 12

13 14 15 16 17 18 19

20 21 22 23 24 25 26

27 28 29 30

1 2 3

4 5 6 7 8 9

10

11 12 13 14 15 16 17

18 19 20 21 22 23 24

25 26 27 28 29 30 31

1 2 3 4 5 6 7

8 9

10 11 12 13 14

15 16 17 18 19 20 21

22 23 24 25 26 27 28

29 30

1 2 3 4 5

6 7 8 9

10 11 12

13 14 15 16 17 18 19

20 21 22 23 24 25 26

27 28 29 30 31

1 2

3 4 5 6 7 8 9

10 11 12 13 14 15 16

17 18 19 20 21 22 23

24 25 26 27 28 2930

31 1 2 3 4 5 6

7 8 9

10 11 12 13

14 15 16 17 18 19 20

21 22 23 24 25 26 27

28 29 30

1 2 3 4

5 6 7 8 9

10 11

12 13 14 15 16 17 18

19 20 21 22 23 24 25

26 27 28 29 3031

1

2 3 4 5 6 7 8

9 10 11 12 13 14 15

16 17 18 19 20 21 22

23 24 25 26 27 28 29

30 1 2 3 4 5 6

7 8 9

10 11 12 13

14 15 16 17 18 19 20

21 22 23 24 25 26 27

28 29 3031

jANuArI februArI mArS AprIL mAj juNI juLI AuGuSTI SepTember oKTober NoVember december

mINIKALeNder för 2009. RÖDA MARKERINGAR: ViSKA! MAGASINETS PRELIMINÄRA UTGIVNINGSDAGAR. MATERIALINLÄMNING MINST TVÅ VECKOR FÖRE. ALLA INLÄGG ÄR VÄLKOMNA. GoTT NyTT År öNSKAr VeddIGeVISIoNeN!

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52

VEDDIGE PÅ GOOGLE MAPS 2008.

sidan 16 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 17

Min FaMilJ, Johannes och Ellen-Margrethe Christensen med barnen Erik 14, Hanne 13, Kirsten 12, Birthe och Inger 10, Jens 8 och Peter 6 år flyttade till Veddige på hösten 1957.

Vår första bostad blev övervåningen hos Helmer och Vivi Johansson i Järlöv, vi kom att bo där till fram emot sommaren 1959 när vår far var färdig med att bygga en stor villa i Derome. Lillebror Anders föddes i april 1959 medan vi bodde på Järlöv.

Samtidigt som vi kom till Veddige pågick planering och byggnation av den första etappen för Strängbetongs första fabrik utanför Stockholm, för en tonåring som mig, uppväxt på landet, var detta något alldeles enormt stort, att se denna gigantiska byggnad ta form och stå färdig för produktion redan i oktober 1958, bara drygt ett år efter det att vi flyttat hit.

Det skulle inte dröja länge innan det var dags att bygga ut fabriken med etapp två, min far Johannes Christensen som då var anställd hos Skåningarna var med om att bygga denna etapp, för att sedan när den var klar på hösten 1960 bli anställd på Strängbetong som betongarbetare, senare som smed och verkstadsarbetare fram till sin pensionering i maj 1975.

Det skulle dröja ända till december 1961 innan jag började jobba på Strängbetongs verkstad, efter ett par månader fick jag ansvaret för smedjan där jag värmde grova rund-järn i en ässja eldad med kol, för att sedan bocka till päronformade lyftöglor som skulle gjutas in i stora balkar. Det är ju brukligt att en son ärver ens jobb, men när jag på hösten 1962 ryckte in i det militära så var det min far som övertog mitt jobb i smedjan.

Efter min värnpliktstid hade jag diverse jobb i verkstan, sommaren 1964 var jag FN-soldat på Cypern, som då var en mycket orolig stationering med dagliga incidenter mellan öns två olika folkslag, greker och turkar.

Väl hemma igen sent på hösten 1964 fick jag erbjudande om att börja som skiftre-paratör, ett mycket intressant jobb men väldigt mycket att lära sig om olika maskiners funktioner samt fel och brister, eftersom fabriken var igång mellan 05.00 – 22.40 måndag till fredag och vintertid även lördag 05.00 – 13.00, så var det viktigt med underhållsarbete av utrustningen, därför var det minst två ibland fler helger i månaden som vi fick jobba med att byta ut slitna detaljer, för att slippa produktionsstörningar.

Jag jobbade på reparationsavdelningen fram till hösten 1989, då jag på grund av mina fackliga uppdrag, dels som sekreterare i fabriksklubben och ledamot i avdelningsstyrelsen i Viskafors, dessa uppdrag gjorde att det var svårt att sköta skiftgången som ensamgående reparatör.

De nya arbetsuppgifterna blev av varierande slag såsom lackering, bilverkstad med underhåll av vår fordonspark, därefter blev jag betongarbetare vilket innebar nya utma-ningar, läsa armeringsritningar, bygga om gjutformar, armera och gjuta. Men sedan våren 1992 har jag haft ansvar för nätbockningen, detta arbete har passat väl då det har varit mycket självständigt och jag har kunnat planera mina fackliga uppdrag, som i större sam-manhang innebar jobb i klubben, avdelningen i Borås och förbundet i Stockholm, detta pågick mellan 1989- 2006, under ett antal år var jag klubbens ordförande, skyddsombud har jag varit sedan 1979 och mellan 1994-2008 var jag fabrikens huvudskyddsombud.

Men den största utmaningen har varit att som arbetstagare representant under sexton år, ha haft förtroendet att ingå i Strängbetongs styrelse och sedan 1999 varit bolagets representant i Europarådet för moderbolaget Consolis. Det har under åren varit många intressanta resor till fabriker i vårt eget land och senare till Finland, Norge, Estland, Lettland, Holland och Tyskland, idag verkar moderbolaget i de flesta av Europas länder samt i nordafrika och ända borta i Indonesien

Den tredje generationen Christensen som idag har sina anställningar på Strängbe-tong är mina söner Sebastian och Adrian. Sebastian jobbar som betongarbetare i fabriken sedan snart tre år, Adrian jobbar på konstruktionsavdelningen sedan två år tillbaka.

JoHannes cHristensen

erik cHristensen

sebastian cHristensen

adrian cHristensen

tre generationer i Strängbetongs tjänsttre generatioer i strÄngbetongs tjÄnst

erik cHristensen

Med anledning av företagets 50 år i Veddige bjöd Strängbetong på öppet hus med fika och poängpromenad den 25 oktober 2008. Foto: Sandor Olah.

sidan 18 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 19

i grusgropengänget

Minnen från 1940-talet av Bo Emanuelsson

del 26.

g Ä n g e t i g r u s g r o p e n # 2 6

bo eManuelsson

elFirMan På 1930 -talet. Artiklarna om Gänget i grusgropen börjar

nu bli mina personliga memoarer. I förra numret hade jag börjat berätta lite om min fars elfirma, som nu hade fått det långa och krångliga namnet Veddige Elektriska Instal-lationsbyrå.

På 1930-talet arbetade Daniel och Albert från Stamnared i vår firma. Albert var en mörkhårig yngling, som var en äldre bror till Folke Karlsson, vilken startade Derome Bil AB. Jag skrev i förra numret, att Albert blev föreståndare för ett mindre elverk i Bohuslän. Någon berättade, att det var i Hindås.

En kort tid fanns det också en pojke från

Kungsäter. Jag kommer inte ihåg hans namn. Jag har en aning om, att han hette Sture. Sedan kom också Göte Thorén, som senare drev egen elfirma i Trönninge.

Jag var en 6-7 år gammal, när de här mon-törerna fanns på vår firma. Av dessa fick jag min första lektion i sexualundervisning. En av dem visade och demonstrerade vid ett tillfälle en kondom.

Efter det att förra numret hade kommit ut, ringde min gamle kompis Rune Olsson från Ry till mig och sade, att jag glömt en montör. Han berättade, att deras villa bygg-des 1935. Rune var nog 6 år då. Han var helt säker på, att det elektriska utfördes av Gunnar

Andersson i Västergården. Jag trodde, att han hade fel och att han blandat ihop den kolsvarte Albert med den lika svarte ”Västergården”.

Jag ringde upp Gunnar i Bovallstrand. Han är nu runt 85 år gammal. Jag hade rätt. Gunnar började hos oss strax före krigsutbrot-tet 1939. Då hade Karl Karlsson i Småkulla börjat något år tidigare.

Jag har hoppat över en, som gästspelade på firman på 1930-talet. Min farbror Ragnar Emanuelsson åkte till Amerika 1926. Han hade sällskap av en Ragnar Carlsson från Vabränna No 5, Ragnar Carlsson i Hed, ”Pears-Ragnar” och dessutom Johan Addic Johansson från Lerdal. Det var alltså 3 st. Ragnar. Den först nämnde hade angivit destination New York. Min farbror och Ragnar i Hed skulle till Batavia och Johan i Lerdal till Geneva, som är grannbyn till Batavia. Johan i Lerdal hade varit i Amerika flera gånger.

När de kom till Batavia, möttes de vid tåget av en av ”Larsepojkarna” från Vabränna. En av resenärerna skulle nog arbeta hos honom som dräng. Min farbror Ragnar hade nu under några år flera olika arbeten. Han var hos en tysk trädgårdsmästare. Utanför Batavia låg den stora fina Peck farm. Han erbjöds arbete här, men han tog det inte. Han motiverade detta med, att han inte trodde, satt han skulle kunna hålla masken, när han måste gå och titulera ägaren: ”Mister Peck”. En tid arbetade han hos någon kommun med att beskära träd. Han slutade med detta, då han fann, att det var ett livsfarligt arbete. Rätt som han kröp med sin såg uppe i trädkronan, upptäckte han, att den strömförande wiren för spårvagnen gick inne bland trädgrenarna. Han fick sedan arbete på en orgelfabrik.

Ragnar Emanuelsson var sparsam. För pengarna han tjänade köpte han spelauto-mater, som han hyrde ut. Vinsterna ökade. Han köpte nu aktier för de pengar han kunde undvara. Så kom börskraschen. Ragnar blev som så många andra blåst på sina besparingar. En gång, när han var i Sverige, råkade vi

börja prata om aktieaffärer. Ragnar vädjade: ”Nämn aldrig mer ordet aktier”. Om vi ändå hade haft vett att lyssna och tagit lärdom av hans historia.

När arbetet tog slut i Amerika efter finanskrisen, återvände Ragnar för några år hem till Sverige, men snart började suget till USA igen.

Under detta gästspel arbetade också Ragnar i min fars firma. Evert Abrahams-son på Lundberg berättade, att min far Karl Emanuelsson och hans bror Ragnar utförde elinstallationen, när Anders Abrahamsson byggde nytt bostadshus på Lundberg 1933.

Vårt dagis. Den där installationsfirman på Frillesås-

vägen eller som den nu heter Björkholmsvä-gen blev vårt dagis. Till firman kom elektriskt material i stora trälådor. Var det ömtåliga grejor, låg dessa nerstuvade i träull. Ibland fick vi hjälpa till att packa upp varorna. Lådorna fick vi ta hand om. Med dem kunde vi bygga hyddor. Längre fram, när kriget hade brutit ut och alla ungar i samhället skulle ha kaniner, förvandlade vi trälådorna till kaninburar. Där locket hade suttit, spikade vi fast ett hönsnät. Vi placerade lådorna på varandra med nätet som ena fasaden på vårt bygge, så att kani-nen hade fin utsikt. Träullen var bra att ha. Vi använde den till en bädd för kaninen att ligga på. Träullen var också bra att ha, när vi skulle få fart på påskelden.

Jag tror, att jag hade minst ett fyravåningars kaninhus på vår tomt. En senhöst, då det var på väg att gå över till vinter, kom min far och väckte mig mitt i natten. Han berättade, att det var full snöstorm ute. Någon av de översta kanin-lådorna hade nog redan blåst ner. Han sa, att vi fick bära ner dem i källaren. Här fick våra kaniner en skön vinter.

Att våra föräldrar var så positivt inställda till kaninerna, berodde nog på, att de väntade sig en kaninstek i stekpannan en dag, då köttkupongerna började tryta.

Jag minns inte, att vi slaktade några kaniner. Jag var för stor djurvän för att tillåta, att någon tog livet av dem på vår tomt. När kaninerna hade blivit fullvuxna, sålde jag dem.

Premiären som kaninuppfö-dare glömmer jag inte. Jag hade varit och köpt två kaniner. Någon bur hade jag inte tillverkat. Jag släppte kaninerna fria i vår vedbod, dit jag bar maskrosor och vatten. Vedboden var tät, så de kunde inte rymma. En dag, när jag öpp-nade dörren, höll jag på att få en

chock. Hela vedboden var full av små, små kaninungar. Det blev väl lektion två i sexu-alundervisningen. Man kan inte låta hannar ligga ihop med honor utan att riskera, att det händer någonting. Det var nu, jag fick börja tillverka mina burar.

lådbilarna. Vissa lådor hade bra mått för att bli

använda vid byggandet av lådbilar. Holgers far var byggmästare. Han fick släppa till bra verktyg, när vi skulle snickra. Till slut hade vi fått ihop allt med axlar och styrsystem. Det enda vi saknade var hjul. Holger kom på idén. Vi går till snickerifabriken. Där kan de skära till hjul på bandsågen.

Carl Carlsson, ”Calle-Pott”, hade en snickeriverkstad vid vägen i grushålan, som gick ner till kopparslagare Sandersson. Det var inte dit, vi gick. Carl var en bister man, som vi inte vågade fråga.

Om jag minns rätt, hade Ernst Bengts-son startat en snickeriverkstad i svärfadern Nilssons ladugård på gården Hättorp, som låg ovanför Ramslätt. Jag tror, att denna verk-stad förstördes av brand. Det är möjligt, att den byggdes upp igen. En man, som hette Anselm, hade senare snickeri här en tid. Han gick under namnet 111, då han på grund av snuset hade tre streck på hakan. Det var nog under kriget.

Gubben AJ från Istorp hade haft en snicke-riverkstad på tomten mittför Hemköp. Denna förstördes också helt av brand vid mitten av 1930-talet. Donald Henriksson berättade, att AJ bland annat hade tänkt tillverka likkistor. För detta behövdes särskilt tillstånd. AJ satte igång med att tillverka en massa lock till kis-torna, innan han hade fått svar från myndig-heterna. När svaret kom, var det avslag. AJ skar av locken på mitten och sålde dem som bakbord till Veddiges husmödrar. Det var antagligen kistor med plana lock.

På den brända tomten byggde Tyra och Ernst Bengtsson upp en ny modern snick-eriverkstad. Det är det rektangulära, platta huset, som fortfarande ligger kvar mitt för Hemköp och idag är frukt- och grönsaksaf-fär. Det var hit vi gick.

HJulen. Den här snickeriverkstaden gick i många

händer. Just den här dagen var det nog Donald Henriksson och Nilssons fosterson, Karl-Erik Johansson, som arbetade här. Det var bussiga pojkar, som levererade inte mindre än 6 hjul till oss. De tyckte det var bäst, att vi hade ett par reservhjul.

Karl-Erik Johansson försvann söderut och är troligen glömd av de flesta veddigeborna. En gång uppträdde den starke mannen ”Abdulla” i Veddige Bygdegård, där han knäckte järn-

de bloMsterPrydda männen är Ragnar Emanuelssons reskamrater, när han 1926 emigrerade till Amerika. Från vänster är det ”Pears-Ragnar”, Johan i Lerdal, som var från Lyckehålan på Källsmossen. Den tredje kan vara Ragnar Carlsson från Vabränna. Ragnar Emanuelsson är inte med på bilden. Finns det någon läsare, som kan säga mig, var bilden är tagen? Kan det vara Lyckehålan?

skogsPlantering. det här är nog enda bilden jag har på Karl-Erik Johansson, som var fosterbarn hos Nils Bernhard Nilsson och hans hustru Selma, vilka hade gården Hättorp ovanför Ramslätt. Karl-Erik står i den bakre raden som nr. 3 från höger. Till höger om honom står Sven i Annedal och en av bröderna Abrahamsson från Eksjöberg. Till vänster om honom står Erik i Börsgård och Karl i Vagnabäck. Nr. 2 från vänster kan vara Karl Snygg. Känner Du igen fler, ring gärna Bo Emanuelsson på 302 55. Makarna Nilsson hade dottern Tyra, gift Bengtsson. Hon var född 19/10 1901. Bostadshuset på Hättorp revs 1985, då det fick lämna plats för radhus.

köP boken!Boken finns på Hemköp

i Veddige. Fråga i kassan. Pris: 149:-

sidan 20 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 21

Å r s m ö t e h o s v e d d i g e b k

MicHael enberg

kedjor m.m. Av någon anledning, som jag inte känner till, fick Karl-Erik från den dagen bära namnet ”Abdulla”.

Abdulla Johansson från Vedige blev aldrig någon kändis i Sverige. Han hamnade så små-ningom i Halmstad, där han gifte sig och fick en son, som är känd i stora delar av världen. Hans namn är Ulf Wakenius. Han är mycket känd jazzgitarrist, som vid flera tillfällen har spelat ihop med Oscar Peterson i New York och också varit med på konserter i TV. Karl-Erik och hans fru skildes nog, när Ulf var mycket liten. Jag träffade Wakenius för ett år sedan på konsert i Varberg. Jag berättade, att jag bott granne med hans far. Svaret blev: ”Det var visst en mysig snubbe”.

Jag minns inte, om vi betalade något för hjulen. Kanske fick vi dem gratis. Vi monte-rade på dem på vår lådbil. Som vanligt trött-nade vi snart på att skjuta detta otympliga fordon. Men vad skulle vi ha de två reserv-hjulen till? Holger kom på idén. Vi hade ett 2-håligt utedass inbyggt i hörnet på vedbo-den. Vi skulle ha en tävling. Av med byxorna. Ner med handen och hjulet, så att hjulet pla-cerades under den bara rumpan. Tävlingen gick ut på att skita så, att bajskorven träffade hålet i centrum av hjulet. Det låter inte klokt, och det var inte klokt. Trots alla dåliga odds lyckades Holger få en femetta. Hans korv satt som en fast axel rakt igenom hålet. För mig gick det helt galet. Konsistensen på min avfö-ring var inte så fast som Holgers. Till råga på allt träffade jag mitt på tummen, som höll fast hjulet. Det här var en himla dum tävling, som jag i vanlig ordning lurats med på.

ledningsbyggandet i tJyckeskåran.

Min far Karl Emanuelsson var en mycket lugn karl. Han hetsade inte upp sig i onödan. När han kopplade in tamparna i en gruppcen-tral, stängde han aldrig av strömmen. Under slutet av sin levnad var han mycket darrhänt. Trots detta fortsatte han koppla med ström-men på. Där stod han rent cool med sin korta cigarrstump i munnen. Det hände ibland, att trådändan hamnade på någon strömskena, där den inte skulle vara. Det blixtrade till, men farsan rörde inte en fena.

Han var också mycket tolerant mot oss småpojkar. Han brukade säga, att det skall vara gry i småpojkar, annars blir det inget av dem. Följaktligen fick vi aldrig stryk. Det var morsan, som fick sköta uppfostran och förma-ningar.

Det var tur, att farsan var så lugn. Han var en mycket stor karl med jättestora händer. Han skulle ha kunnat slå ihjäl oss, om han hade varit ilsken. Fötterna var inte små heller. Han hade 48:or, vilket inte många hade på den tiden. Ibland hade han problem med att få tag i sådana stora skor. Folk har under årens gång blivit större. Nu finns det simmare, som har 52:or.

Fiskhandlare Holmström kom från Lind-hov. Han brukade komma med häst och vagn till Veddige, där han sålde fisk. Han lär ha sagt om min far: ”Karl Emanuelsson har så stora blad, att han får åka in till Varbergs torg, när han skall vända dem”. Det finns ett annat yttrande från Holmström, som lever kvar i bygden. När cykelreparatören Edvin Johans-

son under kriget stod och skröt om, hur stor hans julgris hade blivit, lär Holmström ha sagt på sin Varbergsdialekt: ”Den har du väl fött upp på tåtter och bananer.”

En enda gång exploderade min far. Med-lemmar i Gänget i grusgropen, Holger, jag och ”Villes-Erik” hade nu fått en alldeles befängd idé. Jag vill inte tala illa om döda, så jag avslö-jar inte, vem som var upphovsman till denna tanke. Vi skulle bygga elektriska ledningar i Tjyckeskåran. Det är ett Veddigenamn på skogen innanför Vabrännavillorna. Det är där elljusspåret finns.

Sagt och gjort. Vi hade på firman en bra cykelkärra. Vi letade fram den allra största trälådan. Min far hade sin materiel i en jät-testor byrå av trä, som säkert rymde ett 40-tal lådor, där materialet låg väl sorterat. Vi tog lite material i varje låda. Snart var lådan helt full. Till sist lastade vi på några ringar kop-partråd, lite isolatorer och stolpskor, som vi kunde behöva, när vi skulle upp i träden.

Jag minns inte, hur gamla vi var, när vi skulle utföra detta arbete. Jag tror inte, att vi var mer än 10 år. ”Villes-Erik” var ett år äldre. Min mor var troligen ute på någon förlossning, eftersom vi helt ostörda kunde utföra denna lastning. Vi hade hembiträde. Hon hade för länge sedan kopplat bort allt ansvar, då det gällde vår uppfostran. Fältet låg fritt. Kreativa gossar skulle få utlopp för sin skaparlust.

Vi hade nu lyckats baxa upp det tunga lasset på Björkholmsvägen. Nu fick vi se min far komma i sin gröna Chevrolet lastbil. Två montörer satt också i förarsätet. Holger för-svann som en blixt redan när bilen var mitt-för Hättorp. Jag och Erik begrep inte varför. Holger var lite slugare. Han förstod, att vi gått över gränsen.

Jag och Erik stod där med ett fånigt leende och var lite stolta över att vi fått en så genialisk idé.

Min far tyckte inte det var roligt alls. Han hoppade snabbt ut ur bilen. Han nästan sprang fram till mig. Den stora högerlabben tog sats högt uppe i rymden. I nästa sekund satt hans jattehand på min vänstra kind och på mitt öra. I en båge flög jag genom luften och hamnade i diket mellan vägen och vårt gunnebonät. Sedan for farsan runt 180 grader och utförde samma manöver mot ”Villes-Erik”, som gjorde samma saltomortal ner i Ivar Anderssons dike. Vi tjöt inte. Vi låg bara stilla och väntade på döden. Då kom ordern: ”Ni går genast och plockar tillbaka allt på den plats, där ni tagit det!” Jag och ”Villes-Erik” höll på hela kvällen. Holger såg vi aldrig röken av.

Jag slutade förra gången med att säga, att jag denna gång skulle berätta om min entré i företaget. Det får vi nog skjuta på till nästa tidning.bo eManuelsson

den kände jazzgitarristen Ulf Wakenius, som är son till Karl-Erik Johansson. Karl-Erik var född den 1/5 1919 i Örebro. Bild: © Rolf Ohlson / ACT

Sällstorpsgårdens vårprogram 2009torsdag 12 februari 19.00: Reidun Seather & Dan Lindén: Möte i Bohuslän – pärlor ur den norska och svenska musikskattentorsdag 26 februari 19.00: Årsmöte med programtorsdag 12 mars 19.00: Gunnar Karlstedt. Viskadalens utveckling från urtiden. I samarbete med Varbergs Fornminnesförening.tordag 26 mars 19.00: Catarina Reimertz och Bengt-Åke "Frasse" Fransson bjuder på sång från båda, till gitarr och dragspel.torsdag 16 april 19.00: Andreas Karlson Falkenberg. Brott och straf i HAlland under 1600-talet.

Dessutom tre onsdagsträffar med kaffe och hembakat bröd: 21 januari, 18 februari och 18 mars mellan 14.00 och 16.00.VälkoMMen till sällstorPsgården. tel: 0340-314 00 – utHyrning: 0340-314 44. www.sallstorPsgarden.se

årsmöte hos Veddige Bollklubb

I början av december höll Veddige Bollklubb sitt 68:e årsmöte inför en liten men tapper skara medlemmar.

Det är synd att så få uppmärksammar årsmötet för det är där kursen läggs ut för nästa verksamhetsår, det är också inför och på årsmötet man har störst möjlighet att påverka och tar man inte den chansen kan man inte komma senare och klaga.

Men vi kan väl börja med att samman-fatta 2008 innan vi sätter punkt:

Vi ser då i årsmöteshandlingarna att våra herrseniorer har haft ca 80 tränings-tillfällen plus matcher under ledning av Christer Dahlberg (som slutar och ersätts med Ray Pantzar) Håkan Carlsson och Peder Vendelstrand.

Herrseniorerna slutade trea, en mycket bra placering.

Våra damer i div.2 hamnade på 6:e plats

i en mycket tuff serie, semifinal i DM. Har under året ökat sin träningsdos med 30%. Tränar ihop med div.5 laget som fullkom-ligt sopade banan med allt motstånd, vann 14 matcher av 14 möjliga, släppte inte in ett enda mål på hemmaplan. Båda lagen kan se tillbaka på en lyckad säsong. Damerna byter också tränare till nästa säsong, Michael Sturesson slutar och ersätts med Michael Anderse n.

I de yngre flick och pojklagen blandas resultaten, men gemensamt för alla flickor och pojkar är en härlig inställning och ett glatt kämpahumör, vilket bådar gott för framtiden. Det är inte helt fel att lägga sin söndagspromenad förbi Veddige IP, oftast pågår det någon eller några matcher, och man får uppleva idrott när den på många sätt är som bäst.

2009 kan bli det mest spännande året hos Veddige Bollklubb på länge. Jag tänker då naturligtvis på byggandet av konstgräs-planen. Enligt senaste uppgifter skall den stå färdig vecka 33. 105 meter lång och med

8 belysningsmaster kommer den att bli ett blickfång för både Veddigebor och förbi-passerande, och det bästa är att vi kommer att kunna erbjuda spelbar plan året runt, härligt.

Vid årsmötet genomfördes också val och styrelsen för Veddige Bollklubb kommer under 2009 att se ut som följer:

Ordf: Michael Enberg;V.Ordf: Gert Andersson Sekr: Alf Haraldsson; Kassör: Lena Karlsson; Ledamöter: Björn Vendel-strand; David Jagestrand; Lars Viksten; Samt suppleanterna Stefan Emanuelsson och Anton Davidsson.

Veddige Bollklubb vill också passa på att tacka alla som på ett eller annat sätt hjälpt och stöttat oss under året, ingen nämd och ingen glömd. Utan era insatser skulle det inte fungera.

Vi i Veddige Bollklubb önskar alla en god jul och ett gott nytt år.

MicHael enberg

sidan 22 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 23

Med kuloledningar lastade på cykeln tog sig elektrikern Karl Emanuelsson fram mellan gårdarna i Veddigetrakten. Året var 1933 och han hade precis inregistrerat sin enmansfirma; Veddige Elektriska Installationsbyrå.

Därmed var också ett framgångsrikt före-tag fött – Elektro-Emanuel AB som i år firar 75-årsjubileum och nu har över 80 anställda.

I dag är Elektro-Emanuel ett starkt specialiserat och högteknologiskt instal-lationsföretag. I Västsverige betraktade som marknadsledande inom automation av vatten- och avloppsreningsverk. Ett annat växande område är anläggningar för brand- och inbrottslarm där företaget är certifierat.

Datanät, bredband, passagesystem och kame-raövervakning är likaledes specialområden på företagets repertoar. Så sent som i våras blev också Elektro-Emanuel ackrediterade som oberoende kontrollorgan för energideklara-tioner.

– Vi har hela tiden utvecklat och bred-dat vår verksamhet, i dag är det viktigt att ha spetskompetens, inte minst när det gäller energieffektivisering som krävs för ett mer hållbart samhälle ur miljösynpunkt, säger Jan Florén, vd på företaget.

Men även om Elektro-Emanuel sysslar med elektricitet i alla möjliga former har de sina rötter i en helt annan bransch. Redan i början av 1920-talet startade nämligen Karl Emanuelsson och kompanjonen Carl Johansson Veddige Galvaniseringsfabrik. I ett numera grått hus vid Viskastigen kunde cykeln få en förnicklad framgaffel för en och femtio. Eller rentav ny lack för en femma. I en prislista från 1925 framgår också, om än finstilt, att elektriska installationer och repa-rationer utförs. Något Karl Emanuelsson sat-

sade helt på när han 1933 inrymde sin egna nystartade firma i ett skjul vid sitt hus.

I början av 40-talet hade verksamheten växt till en handfull anställda. Även sönerna Bo och Ove var nu engagerade i firman. Liksom Karl-Gunnar, den yngste, så små-ningom också skulle komma att bli.

Men det är på 50-talet som elfirmans expansiva period startar. Nu har förstås tjäns-tecykeln bytts mot bil; i firmans garage står således både en Opel Olympia och en lastbil av märket Chevrolet. Nu byggs också nya lokaler med butik, kontor och lager.

Elektrifieringen av landsbygden går i rasande fart och firman har fullt upp att göra. Även försäljningen av elprodukter går bra i butiken. När möjligheten yppar sig expande-rar också företaget utanför hemorten när man tar över en mindre elfirma i Åsa och öppnar sin första filial. Ett exempel som sedan följs av fler uppköpta företag och nya filialer i Varberg, Kungsbacka och Kinna. I början av 1970-talet bygger också företaget nytt i både Veddige och Kungsbacka med TRIVAS-butiker man nu också driver.

– Även om vi var öppna för att utvidga var det nog ingen direkt strategi, men vi grep tillfällena i flykten och det blev ganska lycko-samt, konstaterar Bo Emanuelsson, vd för Elektro-Emanuel från 1962 till 1997.

Under en kort period från slutet av 1980-talet till mitten av 90-talet ägs Elektro–Ema-nuel av Aranäskoncernen i Kungsbacka. Men bröderna Emanuelsson väljer sedan att köpa tillbaka bolaget.

– Det var mitt i byggkrisen och väldigt tufft, vi ville rädda företaget och jobben för de anställda, förklarar Bo Emanuelsson.

I den vevan renodlades också verksamhe-ten genom att butikerna såldes. Sedan år 2 000 ägs företaget av VD:n Jan Florén tillsammans med en handfull medarbetare. Genom åren har Elektro-Emanuel byggt upp ett grund-murat förtroende bland sina kunder. Numera mestadels företag och kommuner. Frånsett avdelningen hushållsservice som servar och reparerar maskiner i västsvenska hem.

– Att göra kunder nöjda har alltid varit en policy, och att försöka ha rena protokoll

vid besiktningar, förklarar Bo Emanuelsson vägen till gott rykte.

Företaget har också på ett framsynt sätt anammat nya tekniker och ofta legat i fram-kant av utvecklingen. Exempelvis blev man miljö- och kvalitetscertifierade före sina betydligt större konkurrenter. Inte för inte finns ”alltid i ledningen” med i företagets logotype…

– Vi firar en pigg 75-åring som ligger i framkant när det gäller den snabba utveck-lingen i vår bransch, vi är inte bara mark-nadsledande på VA-området utan har en stor spännvidd på kunskaperna. Framtiden kan vi se an med tillförsikt, konstaterade vd:n Jan Florén i sitt festtal på Societetsrestaurangen i Varberg där över 300 gäster samlades i våras för att fira 75-åringen.Jan söderlind

elektro eManuel år För år

1925 – Veddige Galvaniseringsfabrik, där Karl

Emanuelsson är delägare, utför också smärre

elarbeten.

1933 – Karl Emanuelsson registrerar firman Ved-

dige Elektriska Installationsbyrå

1952 – Företaget bygger nytt med butik, kontor

och lager i Veddige. Sonen Ove leder företaget

1958 – Första elfirman köps upp och första filialen

öppnas i Åsa

1962 – Karl Emanuelssons söner tar över företaget,

bildar aktiebolag vilket byter namn till Elektro-

Emanuel AB. Bo Emanuelsson blir VD

1973 – Företaget bygger nytt i Veddige. Man satsar

också på TRIVAS-butikerna

1988 – Aranäskoncernen i Kungsbacka köper

Elektro-Emanuel

1995 – Byggkrisen är ett faktum, Aranäs i darrning

och bröderna Emanuelsson köper tillbaka sitt

företag. Offensiv satsning på nya tekniker som

datoriserade styrsystem. Företaget och jobben

räddas

1996 – TRIVAS-butikerna säljs, verksamheten

renodlas

2000 – VD:n Jan Florén ny ägare tillsammans med

en handfull medarbetare

2008 – Elektro-Emanuel fyller 75 år. Företaget

certifieras som oberoende kontrollorgan för

energideklarationer, ett exempel på en ständigt

pågående specialisering

ett framgÅngsrikt företagsbygge

text&bild: Jan söderlind

Ett framgångsriktföretagsbygge

Här Har Elektro-Emanuel sina rötter, berättar Bo Emanuelsson vid huset utmed Viskastigen där hans far började med enklare elektriska reparationer.

grundaren karl

Emanuelsson framför butiken som byggdes i början av 1950-talet. Foto: Privat

elektro -eManuels nuVarande lokaler vid Ringvägen fick nyligen en ny entré.

Vd:n Jan Florén skålar med gästerna på företagets 75-års kalas på Societetsrestaurangen i Varberg.

elektro -eManuel är i dag ett modernt installationsföretag med bred kompetens. På den egna verkstaden i Veddige bygger Martin Vendelstrand och Andreas Söderberg apparatskåp för de avancerade installationerna.

sidan 24 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 25

telefon: 0340 – 69 75 00 | www.varbergsbostad.se

FÖR DIG SOM STÄLLER HÖGA KRAV

Vår kunskap = Din trygghet.Det tjänar du på!

VEDDIGE VARBERG KUNGSBACKA KINNA

tel: 0340-306 57

Specialtransportertel. 0340-306 10fax. 0340-304 84

ww

w.v

eddig

e-a

keri

.se

VARBERGSORTENSELKRAFT

VEDDIGE 0340-64 64 00

Din lokala elleverantör!

Filmkväll!2 fi lmer, 2 dygn+Chips 200g+ Cola 1,5 L

100:-Korv med bröd

5:-Kaffe och bulle

5:-Lars Thorén med personal

Viskastigen 39, 43020 Veddige. Tel: 0340-30290Erbjudanden gäler tom 31/12-08

E n j u l s a g a a v 9 a

text&bild: Sandor olah

En Julsaga på VidhögeskolancHarles dickens klassiska Julsaga framfördes av Vidhögeskolans klass 9A i aulan den

4 december. Den fantastiskt roliga och väl engagerade föreställningen var resultatet av flera månaders övning. Hela klassen medverkade under ledning av Catrina Runesson och Robert "Bobo" Bladh.

På bilden ser vi Paulina Björneryd och Elin Andersson, samt Bobo Bladh i huvudrollen som självaste Ebenise.

sidan 26 | ViSKA! 2008-4 ViSKA! 2008-4 | sidan 27

God Jul &Gott nytt årtill alla våra

Gäster!

öppet: ons-tors 16-22, fre16-23, lör 13-23, sön 13-21dagens: mån-fre 1130-1400

www.deromepizzeria.se

Tel. 0340-300 08www.veddigebuss.se • E-mail: dole@veddigebuss.se

TRIVSEL OMTANKEOCH PERSONLIG SERVICE

ÄR VÅRT MOTTOnär det gäller mindre lokaler eller lägenheter ring oss:

tel: 0340-387 00

En annons i Viska tidningen kan öka ditt anseende allvarligt.

Det firar vi den 9 januari med att bjuda alla våra kunder på kaffe och tårta.

Varbergs Sparbanks kontor i Veddige fyller 50 år

Köper du fondandelar får du ett fondogram och en nalle på köpet! Värde 50 kr. Gäller så långt lagret räcker. Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. De pengar som placeras i fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det insatta kapitalet.

Försäkringar kan se väldigt lika ut. Men försäkringsbolagen som erbjuder dem är väldigt olika. En tydlig skillnad är den mel-lan bolagen långt borta och vårt eget bolag här hemma.

Vi vill lära känna dig och dina behov av skydd och trygghet.

Här till vänster ser du vår nya symbol. Så här kommer du att möta oss fr o m nu. Men du möter samma människor och ringer samma telefonnummer som tidigare.

I Veddige Lena Olsson eller Boris Johansson: 0340-383 61, i Mark Ingemar Claesson: 0706-980 409 i Kinna Lena Olsson 0320-35904.

Öppettider Jul, Nyår:Mån-Fred 9-20, Lörd 9-18, Sön 11-18Julafton ……………………… stängtJuldagen …………………… stängtAnnandag Jul ……………… 11-18Nyårsafton ………………… 9-14Nyårsdagen ………………… stängt

God Jul & Gott Nytt År!

VeddigeVisionen informerar!På grund av rådande omständigheterna i år

uteblir den traditionella fackelPromenaden.diskutera Veddiges framtid!vägbygge, bostadsmarknad, återvinningsstation,

fågelliv kring viskan mm. det finns många ämnen som går att skriva om. ställ frågor, ge svar,

diskutera allt som har med veddige att göra PåVeddige.nu

Risgröt500g | Felix

Jfr-pris 10:-/kg 15a/3st

PotatisKlass 2 | Svensk

Jfr-pris 3:98/kg 19j/5kg

Köttbullarkyld | Scan

Jfr-pris 39:90/kg 39j/st

Saftsoppa1 liter | Ekströms

Jfr-pris 10:00/L 20a/2st

Julskinka koktca 3kg | NybergsJfr-pris 10:00/L

49j/kg

PotatisKlass 2 | Svensk

Jfr-pris 3:98/kg 19j19j19 /5kgj/5kgjKöttbullar

Jfr-pris 39:90/kgJfr-pris 39:90/kg

Max 1 köp/hushåll

Max 1 köp/hushåll

God Jul & Gott Nytt År!önskar vi alla våra kunder!

Telefon: 0340-307 44, Chark: 0340-308 50 | Reservation för tryckfel och slutförsäljning.

Öppettider i jul: Julafton 9-13 | Juldagen 11-18 | Annandagen 11-18 Priserna gäller from måndag 2008-12-15 tom julafton 2008-12-24

Veddige

Julmust1,5l | Nygårda

Jfr-pris 3:30/l+pant 10a/2st

Rödkål550g | Felix

Jfr-pris 21:50/kg 25a/2st

Sillsmåglas | Abba

Jfr-pris 52:08-104:16/kg

25a/2st

Vispgrädde5dl | MejeriernaJfr-pris 30:00/L 30a/2st